Fångstgropar.
Äldsta fångstredskapet för älg.
Jakten hade i äldre tider en annan karaktär än i våra dagar. I alla tider har dock älgen varit det viktigaste bytet. Man fångade älg för att få kött och hudar. Man beredde hudarna och tillverkade sedan dräktplagg såsom byxor och handskar. Älghudar användes även vid reptillverkning.
Groparna är vanligtvis ovala två till fyra meter stora och den uppskottade jorden bildar en låg vall som omger gropen. Djupet varierar mellan ett par decimeter till ca två meter beroende på markerosion och igenrasning. Oftast har man anlagt groparna i lättgrävda sand- eller grusmarker, där djuren uppehåller sig eller passerar.
I äldre nedteckningar kan man läsa sig till att groparna förr hade ett tunt maskerat tak av klenvirke, mossa och kvistar. Sidorna i gropen var ofta fodrade av slanor eller brädor. I botten på fångstgropen fanns ofta en sparklåda, som vanligtvis var av trä eller sten. När viltet hamnade i gropen låstes benen och viltet kunde inte ta sig upp. En fångstanläggning var ofta placerade i rader, med 30 – 50 meters mellanrum och mellan groparna fanns hinder eller stängsel av fällda träd och grova grenar samt buskar med öppning endast rakt över groparna.
Systemet kunde bestå av upp till flera hundra gropar som bildar kilometerlånga system där viltstråk spärras av. I systemet ingick ofta hägnader och fångstarmar av ris eller stockar som styrde in djuren i groparna. Ensamliggande gropar kunde vara försedda med ett åtel i form av t. ex en lövkärve.
De äldsta fornlämningarna, i form av fångstgropar, finns runt insjöar och vid de forna kustlinjerna.
Utgrävningar visar att gropar ibland kunde grävas om och användas under olika perioder. I dag är dessa lämningar en av de få fornlämningstyper som kan berätta för oss om jaktens betydelse under forna tider.
Fångstgroparna förbjöds i lag år 1864 dessförinnan hade den varit i bruk i över 6000 år.
Två av dessa kan man se efter cykelleden på väg till saltsjön.
Man skulle kunna säga att fornlämningar är spår från våra förfäder.
Fornminnet
En rest från en förgången tid.
En viskning från tidigare generationer.
En karta över gamla livsmönster.
Eller om Du vill, en värld
full av hemligheter och mystik.
Groparna är vanligtvis ovala två till fyra meter stora och den uppskottade jorden bildar en låg vall som omger gropen. Djupet varierar mellan ett par decimeter till ca två meter beroende på markerosion och igenrasning. Oftast har man anlagt groparna i lättgrävda sand- eller grusmarker, där djuren uppehåller sig eller passerar.
I äldre nedteckningar kan man läsa sig till att groparna förr hade ett tunt maskerat tak av klenvirke, mossa och kvistar. Sidorna i gropen var ofta fodrade av slanor eller brädor. I botten på fångstgropen fanns ofta en sparklåda, som vanligtvis var av trä eller sten. När viltet hamnade i gropen låstes benen och viltet kunde inte ta sig upp. En fångstanläggning var ofta placerade i rader, med 30 – 50 meters mellanrum och mellan groparna fanns hinder eller stängsel av fällda träd och grova grenar samt buskar med öppning endast rakt över groparna.
Systemet kunde bestå av upp till flera hundra gropar som bildar kilometerlånga system där viltstråk spärras av. I systemet ingick ofta hägnader och fångstarmar av ris eller stockar som styrde in djuren i groparna. Ensamliggande gropar kunde vara försedda med ett åtel i form av t. ex en lövkärve.
De äldsta fornlämningarna, i form av fångstgropar, finns runt insjöar och vid de forna kustlinjerna.
Utgrävningar visar att gropar ibland kunde grävas om och användas under olika perioder. I dag är dessa lämningar en av de få fornlämningstyper som kan berätta för oss om jaktens betydelse under forna tider.
Fångstgroparna förbjöds i lag år 1864 dessförinnan hade den varit i bruk i över 6000 år.
Två av dessa kan man se efter cykelleden på väg till saltsjön.
Man skulle kunna säga att fornlämningar är spår från våra förfäder.
Fornminnet
En rest från en förgången tid.
En viskning från tidigare generationer.
En karta över gamla livsmönster.
Eller om Du vill, en värld
full av hemligheter och mystik.