Step brothers på kärt återseende
Längd: 1 h 46 m
genre: Komedi
Regissör: Adam Mckay
Sverige premiär: 3 oktober 2008
Filmmanus: Will Ferrel, Adam Mckay
Musikkompaniotion: Jon Brion
Ledmotiv: Sweet child of mine
Jag valde step brothers på grund av att den är en av de första amerikanska långfilmerna jag såg som barn. Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag fick efter att bara ha sett tjugo minuter in i filmen. Jag kände mig upprymd och lite sprallig. Det kändes som en portal in i en helt ny värld just hade öppnat sig och sedan dess har jag varit förälskad i den världen.
Huvudkaraktärerna är två fyrtioåriga män, Brennan Huff (Will Ferrel) och Dale Doback (John C Reily) som fortfarande bor hos deras föräldrar. De två männen är väldigt lika varandra, äckliga, barnsliga, omogna och roliga att iaktta eftersom de har ett så pass barnsligt sätt. Anledningen till att de beter sig som de beter sig är för att båda har varit med om en slags tragedi. Brennan blev mobbad och tog det sedan väldigt hårt när hans mamma och pappa skilde sig. Medans Dales mamma gick bort när han var i tonåren vilket har gjort att hans pappa har skämt bort honom. Han har därför inte behövt ta ansvar för sina handlingar och har därför inget jobb.
Själva problemet i filmen är att Nancy Huff (Mary Steenburgen) och Robert Doback (Richard Jenkins) blir förälskade i varandra och att de två sönerna tvingas flytta ihop och leva tillsammans. Från en början hatar de varandra men inser sedan efter ett antal händelser att de kanske inte är särskilt olika. Tillslut så visar de sig att föräldrarnas relation skulle komma att skapa ett starkt vänskapsband mellan två medelålders män som inte har slutat att gå i sömnen.
Birollerna i filmen är enligt mig väldigt klockrena vi har Derek (Adam Scott) som är Brennans bror som alltid varit populärare och rikare. Dereks familj är väldigt pretentiösa och riktiga livsnjutare sådant folk som sjunger för högt i bilen.
Sedan så har vi Denise som är psykolog till Brennan. Denise hatar Brennan från en början vilket är helt förståeligt eftersom Brennan stöter på henne och beter sig som ett barn. Men tillslut så faller hon för honom mot all förväntan och resten av deras förhållande är historia.
Step brothers är en komedi som framkallar flera goda skratt och perfekt för en mysig hemmakväll. Humorn i filmen kan betraktats som rolig, konstig, barnslig och säkert tusen andra adjektiv men enligt mig är det rätta ordet rolig. Det är en av Will Ferrells populäraste filmer vilket jag verkligen förstår. Humorn är tidlös, karaktärerna är klockrena, man känner verkligen för de två männen, man vill dem väl. Båda två är så himla fina de beter sig som åttaåringar. Jag tycker särskilt om scenen då de frågar sina föräldrar om de får bygga en våningssäng och får såklart igenom sin begäran eftersom de är vuxna och får bestämma själva. Spoiler alert!, det slutar inte särskilt bra.
Jag ger den fem av fem!
genre: Komedi
Regissör: Adam Mckay
Sverige premiär: 3 oktober 2008
Filmmanus: Will Ferrel, Adam Mckay
Musikkompaniotion: Jon Brion
Ledmotiv: Sweet child of mine
Jag valde step brothers på grund av att den är en av de första amerikanska långfilmerna jag såg som barn. Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag fick efter att bara ha sett tjugo minuter in i filmen. Jag kände mig upprymd och lite sprallig. Det kändes som en portal in i en helt ny värld just hade öppnat sig och sedan dess har jag varit förälskad i den världen.
Huvudkaraktärerna är två fyrtioåriga män, Brennan Huff (Will Ferrel) och Dale Doback (John C Reily) som fortfarande bor hos deras föräldrar. De två männen är väldigt lika varandra, äckliga, barnsliga, omogna och roliga att iaktta eftersom de har ett så pass barnsligt sätt. Anledningen till att de beter sig som de beter sig är för att båda har varit med om en slags tragedi. Brennan blev mobbad och tog det sedan väldigt hårt när hans mamma och pappa skilde sig. Medans Dales mamma gick bort när han var i tonåren vilket har gjort att hans pappa har skämt bort honom. Han har därför inte behövt ta ansvar för sina handlingar och har därför inget jobb.
Själva problemet i filmen är att Nancy Huff (Mary Steenburgen) och Robert Doback (Richard Jenkins) blir förälskade i varandra och att de två sönerna tvingas flytta ihop och leva tillsammans. Från en början hatar de varandra men inser sedan efter ett antal händelser att de kanske inte är särskilt olika. Tillslut så visar de sig att föräldrarnas relation skulle komma att skapa ett starkt vänskapsband mellan två medelålders män som inte har slutat att gå i sömnen.
Birollerna i filmen är enligt mig väldigt klockrena vi har Derek (Adam Scott) som är Brennans bror som alltid varit populärare och rikare. Dereks familj är väldigt pretentiösa och riktiga livsnjutare sådant folk som sjunger för högt i bilen.
Sedan så har vi Denise som är psykolog till Brennan. Denise hatar Brennan från en början vilket är helt förståeligt eftersom Brennan stöter på henne och beter sig som ett barn. Men tillslut så faller hon för honom mot all förväntan och resten av deras förhållande är historia.
Step brothers är en komedi som framkallar flera goda skratt och perfekt för en mysig hemmakväll. Humorn i filmen kan betraktats som rolig, konstig, barnslig och säkert tusen andra adjektiv men enligt mig är det rätta ordet rolig. Det är en av Will Ferrells populäraste filmer vilket jag verkligen förstår. Humorn är tidlös, karaktärerna är klockrena, man känner verkligen för de två männen, man vill dem väl. Båda två är så himla fina de beter sig som åttaåringar. Jag tycker särskilt om scenen då de frågar sina föräldrar om de får bygga en våningssäng och får såklart igenom sin begäran eftersom de är vuxna och får bestämma själva. Spoiler alert!, det slutar inte särskilt bra.
Jag ger den fem av fem!