Medellin!

Bussen från Salento var en bra minibuss men med en lite väl elak chaufför. Han körde som en biltjuv genom det bedårande vackra landskapet. Och fort gick det. Vi är framme före tidtabell trodde jag när vi passerade skylten som visade att det var 38 km kvar. Nästa tre mil tog över en timme att avverka på smala slingrande vägar över ett bergsmassiv med många långsamma och svårpasserade långtradare. Ännu en form av colombiansk trafikstockning.

Efter lite velande med en taxichaufför som litade på sin gps, kom vi fram till vårt hotell. Vi tog oss snabbt ut på nöjesstråket och fick resans bästa burgare och bästa pilsner, BBC Rojas (Bogota Beer Company). När vi kom tillbaka till hotellet kände vi båda en påtaglig lukt av fukt och mögel i hotellrummet. Som tur var kom vi på att det var våra våta skor från promenaden i Cocora som gjorde sig påminda, innan vi klagade. Skorna fick tillbringa natten i friska luften på fönsterbrädan.

Medellin är Colombias andra stad med cirka 2,5 miljoner innevånare och den ligger på 1500 meters höjd över havet. Det är en industristad som breder ut sig i en dalgång och där staden även klättrar upp på de omgivande bergssidorna.

Första dagen ägnade vi åt Medellins kollektivtrafik, närmare bestämt linbanorna upp till de högt liggande bostadsområden runt staden. Via stadens omtalade Metro (Colombias enda spårbundna kollektivtrafik) kom vi till en station där vi bytte till linbanan. Där klev vi ombord i gondolen till linbanan som i vilken skidlift som helst, fast med mindre kläder, inga skidor och i promenadriktiga skor. Det var en mycket intressant åktur upp och sedan ner igen. Jag spanade, filmade och tog kort. Nere i Medellins centrum igen blev det en matbit och en öl i stadens centralt belägna botaniska trädgård, Chardin Botanico. En välgörande och behövlig andningspaus.

Nästa dag hade vi bokat en stadsrundvandring med Real City Tours Medellin. Taxin tog oss till fel Metrostation, men när vi började leta efter ett tåg tillbaka till rätt station, fann vi istället Real City Tours. Så det kan bli!?

Vi fick Mirabell som guide. En internationell kvinna som bott i Boston i sex år och som är utbildade skådespelare. Hon är den bästa guide vi någonsin haft på en liknande tur. Hon berättade om både de positiva sidorna och om avarterna i staden och dess olika områden. Vidare förklarade hon hur innevånarnas attityd kom från energiska flyktingar och invandrare i form av basker och judar för flera hundra år sedan. Dessa skapade jordbruk som inte baserades på slavar, som alla andra plantager gjorde.

Först pratade hon om kollektivtrafiken och stadens stolthet, Metron. Detta är Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Innevånarna är oändligt stolta över den och sköter minutiöst. Inget klotter och inget skräp. Så gav vi oss iväg.

Mirabell vågade prata om inställningen till fredsavtalet med Farc-gerillan och om hur Nej-sidan visste att de inte kunde vinna i folkomröstningen och hur Ja-sidan visste att de skulle vinna. Dagen efter var alla något konfunderade, men det löste sig ju det också. Hon lärde oss hur man håller i sin mobiltelefon i Medellin när man tar en selfi, så att man får behålla sin telefon. Man håller i den med båda händerna! Hela tiden byggde hon sin berättelse på små bra historier. En annan sak som hon noga påpekade vid varje stopp var att när hon angav hur många minuter vi hade på oss, så var det inte i colombianska minuter, utan i tyska!

Hon beskrev också hur Medellin valt en ny väg efter Pablo Escobars död 1993. En väg bort från knarkkarteller och våld som byggde på allt vad en stad kan göra och som vilade på sociala aspekter, arkitektur, infrastruktursatsningar och målet att få unga män att ha en annan bild av sig själva än den med ett skarpladdat vapen i handen.