Offroadkörning bland vägspärrar och så lite fotboll i nordöstra hörnet av Colombia

Vi flög från Medellin till Santa Marta. Taxin tog oss som vanligt över ett berg för att sedan delta i köer som på alla andra ställen vi hittills besökt. Vårt hotell hette Masaya och var ett väldigt fint kombinerat hotell och vandrarhem. Vi inledde med en promenad längs strandpromenaden. Den hade en stor containerhamn i ena änden och höga hotell i den andra. Däremellan fanns det småbåtar och mängder med försäljare.

Eftersom det var nyårsafton hängde vi på hotellets takterrass men strax före tolvslaget droppade de flesta av. Men vi avnjöt fyrverkerier och sedan smög vi ner och badade i poolen i månsken tills nattportieren upptäckte oss.

Nyårsdagen är en långsam dag i Colombia och då händer det inte så mycket. Efter frukost  planerade vi för nästa steg på vår resa. Vi bestämde oss för ett par olika koncept beroende på vilka besked vi skulle få av researrangören som fanns på vårt hotell, nästa dag. Under vår promenad på staden i starkt solsken upptäckte vi att drogerierna var de enda öppna affärerna. Det gav oss möjlighet att köpa vatten, insektsmedel, deodorant och solskydd. Catharina fann en mycket intressant läkemedelsförpackning i soporna som hon bara måste fotografera noggrant. Undrar vad det hade varit i det paketet?

På kvällen åt vi pizza nere vid strandpromenaden. Bästa pizzan i Colombia! Personalen bad oss att skriva på Tripadvisor om dem. Det var första gången vi blivit direkt uppmanade till det på en restaurang.

Dagen efter var allt öppet igen och vi bokade först en tredagars tur med bil runt på Guajira. Nästa steg var att boka en hotellnatt i staden Riohacha, där turerna ut på halvön startar. Det gjorde vi via vår egen dator. Då fann vi till vår förvåning att vi kunde boka två nätter till via nätet på Masaya, vårt hotell i Santa Marta, fast personalen i receptionen sagt att det var fullt. De blev något förvånade när vi lämnade det mesta av vårt bagage hos dem, sa på återseende och bad att få ett annat rum när vi kom tillbaka.

Det blev en busstur till Riohacha utan större trafikstockningar. Dock stannade chauffören här och där för att försöka sälja de tomma platserna i bussen. Samma beteende som vi sett på andra sidan jorden. Så lika det kan vara. Efter en taxitur till en bankomat, middag på utmärkt fiskrestaurang som chauffören rekommenderade avslutade vi kvällen på hotellbalkongen till ännu ett avsnitt av "På spåret".

Vi blev upplockade av vår chaufför kl 08.10 och började vår resa på La Guajira. Sammanlagt var vi sex passagerare i en Toyota Landcruiser. Det var ett medelålders colombianskt par (som bara pratade spanska) och ett yngre par bestående av Laura från Colombia, men som arbetar i London och som är ihop med Luca från Italien och som bor i Milano. De hade träffats när de studerade i London.

Vägen ut på Guajira är spikrak i mil efter mil. En bit ut kom vi till en korsväg där det givetvis samlades folk och näringsställen. Vi svängde åt vänster och fortsatte parallellt med järnvägen. Den används för att skeppa ut kol till hamnen som givetvis heter Port Boliviar. Allt kol exporteras från Colombia!

Till sist stannade vi i en stad där vi kunde köpa insmugglad bensin från Venezuela. Vår tur bestod av fem bilar i karavan och alla behövde tanka. Man kunde också köpa öl från Venezuela. Dessutom skulle vi köpa kex och kakor som vi skulle dela ut till barn och vuxna ur ursprungsbefolkningen, som vi skulle komma att möta på vägen.

Den spikraka jämna vägen var nu ett minne blott och både chaufför och bil fick bekänna färg. Vi avverkade, stopp vid saltframställning ur havsvatten, pyramidformat berg heligt för ursprungsbefolkningen (vilket vi inte tog någon hänsyn till), en mindre halvö som gjord för en geologiföreläsning (men ingen ville lyssna på mig) och slutligen en standardmässig solnedgång i havet, innan det blev middag med mycket prat om fotboll (Luca visade sig arbeta för Inter och deras akademi).

Nästa dag inleddes vid Colombias enda vindkraftpark bestående av cirka 25 vindsnurror. Parken står still eftersom den ockuperas av ursprungsbefolkningen för att få ett bättre avtal då parken står på deras mark. En orkan hade för ovanlighetens skull dragit in här sex månader tidigare (troligen beroende på den kraftiga El Ninjo) och detta försämrade framkomligheten ytterligare.

När vi nu rullade genom wayuu-land blev vi stoppade av provisoriska vägspärrar där vi skulle betala "tull" i form av kakor till de barn som fanns där och höll i de snören som de spänt över vägen. Ibland stannade vi, ibland inte. Slutligen nådde vi Punta Gallinas, nordspetsen på fastlandet. Sedan rullade vår karavan av fem bilar mot solnedgången.

Den sista dagen inleddes med en båtfärd. Medan bilarna körde den långa vägen runt for vi över havet. Flytvästar är inget man prioriterar i Colombia. Men vår båtförare var skicklig och undvek att blöta ner sina passagerare. Efter att åter ha fyllt tankarna på bilarna med billig bensin från Venezuela, återvände vi till utgångspunkten i Riohacha. Där fick en ny van och chaufför som skulle ta oss till Santa Marta. Våra nya vänner Laura och Luca åkte med en bit på vägen innan vi tog farväl av dem i Palmira där Lauras mor bor. Efter 18 mil på sex timmar (nytt rekord i trafikstockning för oss), pustade vi ut på Masaya.

Eftersom vi inte fick några biljetter till parken i Tayrona, valde vi en badutflykt istället. Vi tog taxi till grannbyn Tagnanga. Jag råkade vinka in en taxi med två passagerare i, men han stannade och de klev ur. De bara slöåkte med sin kompis. Tagnanga är numer ett drognäste för backpackers på kvällarna, men på dagen är den tidigare fina byn full av folk som skall bada. Vi hittade en båt som först tog oss på en snorklingstur och sedan till den bästa stranden. Det var ett riktigt skämt. Det fanns i princip bara ståplats på stranden. Vi åt en god fisklunch och snodde en båttur tillbaka. Lokalbussen tog oss sedan tillbaka till Santa Marta, som vanligt en bra upplevelse.