Vasaskolan – Nu och Då

1557 var året som Vasaskolan grundades i Gävle. I dess nuvarande lokaler har generationer, sedan 1873, gått in och sprungit ut i generationer. Trots att tre år inte är särskilt mycket så är gymnasietiden en speciell tid för många. Därför har jag valt att intervjua Staffan Nordqvist, hans dotter Helena Lantz och även hennes son Elias Arola som alla tre har varit elever på denna gamla skola.

Elias Arola har precis gått ut gymnasiet (2018) från naturlinjen och står just nu inför ett vägskäl i livet. En plats de flesta människor hamnar på någon gång. Frågor som lumpen, plugga vidare, jobba i Australien, eller bara stanna hemma är det som cirkulerar mest i hans huvud. Beslut som kommer påverka hela hans framtid. Livet gick från att ha samma rutiner i tre år till att stå arbetslös och inte veta vart han ska ta vägen skedde över en natt. Tryggheten från skolan finns inte längre kvar och nu när han ser tillbaka på sin tre år på Vasaskolan så fylls han av blandade känslor. 

Han beskriver lokalerna och miljön som fina och mysiga och det som var mest typiskt Vasaskolan enligt honom är de pampiga stentrapporna. Det han kom att sakna allra mest från skolan var eleverna. Lektionerna och lärarna trivdes han med men han berättar att timmarna kunde vara långa och innehålla mycket plugg men han berättar att trots det så blev lektionerna roliga ändå på något vis. 

Naturlinjen sägs vara Vasaskolans tuffaste linje och det är något Elias instämmer i. Arbetsron på lektionerna tyckte han fungerade bra i just sin klass men han vet att i andra klasser så kunde eleverna vara väldigt ofokuserade på genomgångarna och i sitt skolarbete. Om han hade kunnat få ändra vad som helst från sin skoltid så hade han överklagat sitt kemi 1-betyg och haft kvar sin gamla rektor Walter.

Många upplever Vasaskolan som en mycket avslappnad skola där alla får vara sig själva. Elias förklarar att han håller med till viss del men att det är många oskrivna regler som ska följas. Han beskriver den typiska vasaeleven som extremt PK, med glimten i ögat, och att det var något som han upplevde förstörde den annars avslappnade stämningen. Precis innan intervjun avslutas så frågade jag honom om det var något han ville tillägga. På det svarade han”Bring back idrottsJukka.”

Spolar vi tiden bakåt 28 år till juni 1990 är det Helena Lantz, Elias mamma, som springer ut från den beigea byggnaden med koppartak som färgats grön av tiden. Dock springer hon ut med en årskurs yngre än hon, eftersom hon tog ett sabbatsår i tvåan för att åka till Tyskland och jobba som fotomodell. Idag är hon egenföretagare för trädgårdsfirman Trädgårdsinteriör och är mamma till tre barn på heltid. Helena växte upp och bodde i Ockelbo, vilket innebar att hon pendlade med tåg till skolan varje dag med sina vänner. Hon gick den samhällsvetenskapliga linjen och älskade sina år på Vasaskolan. Hon växte upp i en liten ort utanför Gävle som heter Ockelbo, så att komma till Gävle beskriver hon som att komma till en helt ny värld fylld av kärlek, sprallighet, fester och snygga killar. Det var även där hon spanade in Elias pappa för första gången.

Skolan minns hon som proper och med mycket tradition och utbildning av kvalité. Trots den strikta känslan berättar hon ändå att hon älskade stämningen på skolan. Lektionerna beskrev hon som ”absolut inte slappa”, fyllda av arbetsro och respekterade lärare, vissa gånger var lärarna till och med skrämmande. Naturkunskapsläraren Sven-Evert Berg exempelvis, som jagade upp henne för alla trappor när han såg att hon hade använt sig av hissen utan tillstånd. 

Hon gillade båda sina klasser, men hon tyckte det var jobbigt att inte kunna springa ut med sin egen årskurs 1989 eftersom hon missade ett år när hon var i Tyskland. Dagarna var sig ganska lika en vasaelevs schema idag. Man gick på sina lektioner, upp och ner för trapporna. Någon håltimme hit och dit då man kanske satte sig och pluggade i biblioteket eller kanske gick ner på stan. Ibland åt hon och hennes vänner lunch på Österns Pärla på torsdagar (som finns kvar och är populär bland vasaelever ännu idag). Då kostade lunchen endast 50 kr.

De olika stereotyperna på skolan var sig ganska lika dem vi ser idag. Det var natureleverna som Helena beskriver som lite nördiga plugghästar med skjorta och glasögon. Sedan fanns det så klart Verdandikillarna och de svartrockiga Runaiterna. Till slut fanns även de med svarta kläder och lila hår förklarar Helena. Sig själv såg hon som lite trendig och populär, men absolut inte kaxig eller elak. Hon förklarar att det var de fördomarna man hade på den tiden. Idag skäms hon lite när hon tänker tillbaka på hur hon tänkte när hon var yngre. Trots fördomar har alla med ett gott hjärta och goda värderingar en plats på Vasa, t.om. killen som gick natur som såg ut som en liten farbror med vattenkammat hår, glasögon, och portfölj. Helena berättar att han hade kostym varje dag men ingen var dum mot honom, för skolan var lika mycket hans som hennes. Alla fick vara som man ville, jämfört med i Ockelbo som var ett mindre samhälle där man lättare stöps i formar och sticker ut om man är annorlunda.

Helenas tre år på Vasa var hennes bästa skolår och hon saknar känslan av att världen ligger framför ens fötter. Hon minns tillbaka tiden när allt var lite enklare även om problemen kändes större än de egentligen var, precis som hon känner när hon jämför hur stor Vasabyggnaden kändes då jämfört med idag.

Staffan Nordqvist, tillsammans med sin tvillingbror Sven, var de första i sin familj att plugga vidare efter grundskolan. Tillsammans gick de reallinjen som den kallades och sprang ut år 1968. De två bröderna växte upp och bodde i Jädraås som ligger ungefär 60 km från Gävle. Staffan är idag pensionerad och har jobbat som lärare och rektor större delen av sitt liv. Han är dessutom passionerad trebarnspappa (till bland annat Helena) och morfar till åtta barnbarn (däribland Elias), han är en äkta familjefar och en riktig ”handyman”.

Hans upplevelse av Vasaskolan är inte lika positiv som hans barn och barnbarn, kanske för att det var andra tider, men skolan då såg annorlunda ut från vad den gör idag.

Staffan hade under sin gymnasietid träffat Sylvia, mamma till Helena och mormor till Elias, som inte gick i gymnasiet, vilket var en stor anledning till varför han längtade hem till vänner och bekanta hemma i Jädraås. För det var nämligen så att Staffan och Sven inte pendlade med tåg fram och tillbaka till Gävle som Helena gjorde, utan de bodde inackorderade. Trots det så medger han att tiden ändå var lärorik och klasskamraterna många, även om han upplevde vissa elever som aningen dryga men inte de han umgicks med från landet. 

Själva undervisningssituationen präglades ofta av en stränghet och ganska mycket konservatism. Skolan beskriver han som auktoritär och gammalmodig till sin arkitektur samtidigt som stämningen på skolan var artig och strikt. Om det fanns något som han hade kunnat ändra på hade han velat förbättra förhållningssättet mellan elever och lärare; att man kanske hade kunnat säga ”du” till lärarna, vilket var otänkbart på den tiden. Staffan gissar att en typisk skoldag inte skiljer sig mycket från en vanlig skoldag idag. Det var läxförhör och genomgång av nya läxor vilket var det förhärskande på den tiden såväl som nu. Han berättar att han minns hur han och hans bror en gång vid ett tillfälle använde sig av en overheadprojektor vid sin redovisning. Något som var stort på den tiden var att med en tuschpenna få rita på en plastfilm som man sedan lade på projektorn.

Skollunchen tyckte han var bra. På den tiden åt man rejäla måltider förklarar han. Däremot kostade det att få ett lunchkort för att äta i skolan, till skillnad från idag. Ekonomin i Staffans familj var inte den bästa på den tiden och eftersom både Staffan och Sven var elever så innebar det en extra kostnad för familjen. Eftersom de två bröderna var enäggstvillingar bestämde de sig för att endast köpa ett kort som de istället skulle dela på terminen ut. Taktiken var att en av dem ställde sig först i kön och visade upp kortet och sedan skickar de det vidare till sina vänner som i sin tur gav det till den andra tvillingen som stod längre bak och sedan visar upp samma kort. Dessvärre blev det lite strul i kön en gång och personalen bad om att få se kortet en extra gång när Staffan redan visat upp det. Det kunde han inte göra då han redan skickat kortet till Sven. Han berättar hur han aldrig glömmer när de satt på lektionen och telefonen ringde och läraren svarade och tittade ut över klassrummet och sade: ”Jo, båda två sitter här i klassrummet.” Då fick de två gå ner till rektorn, som på den tiden hette Alf Uddholm, och förklara hur det hela hade gått till. Staffan berättar hur de skämdes och oroade sig över att få lämna skolan, men så blev det inte. För när de skulle lämna rummet bad han dem att vända sig om och han tittade på dem och sa: Jag förstår att frestelsen var stor eftersom ni är så lika.

Staffan är ändå nöjd med sina år på Vasaskolan även om det inte fanns elevdemokrati för 50 år sedan i den svenska skolan, jämfört med idag då vi exempelvis har elevråd och möjlighet att påverka. 

50 år har gått sedan Sven och Staffan tog studenten och kontrasterna är enorma när man jämför dessa tre personers upplevelser på skolan. Tankar om hur Vasaskolan kanske ser ut om 50 till år går nästan inte ens att föreställa sig. Från att inte kunna tilltala en lärare med ”du” år 1968, till att sitta med hörlurar på högsta volym under genomgångarna och prata i mun på läraren år 2018. Alla kommer från samma släkt, de har alla gått på samma skola, i samma byggnad, i samma ålder. Det enda som skiljer dem åt är tiden, därför är inte en enda av deras upplevelser den andre sig lik. Trots det så är de alla eniga om en sak; om man vill få en bra utbildning och skolgång är Vasaskolan ett säkert kort.