ETT HISTORISKT SVARTSJUKEDRAMA


Kjell O Berggren 2018-11-25

En fiktiv berättelse om Karl X11:s död av Kjell O Berggren.
I början av november 1718 ryckte Karl X11 med sina karoliner in i Norge. Efter att ha förlorat större delen av sin armé i strider ute i Europa hade han mönstrat in unga beväringar och målet var nu att erövra Fredrikstens fästning.




Gustaf Cederström målade bilden av Karl XII:s likfärd i Paris 1877-78 (Arkivbild)
 Karolinerna byggde hyddor och baracker och började öppna löpgravar. Många av de unga soldaterna stupade för elden från fästningsbatterierna, andra dog av sjukdomar i den råa väderleken.
Den 36-årige småväxte, kungen fanns mitt ibland sina soldater. Han såg härjad och sliten ut. Strapatserna ute i Europa hade satt märkbara spår i det avlånga bleka ansiktet med den långa näsan. Han var en fosterlandsälskare och en varmt religiös pliktmänniska med spartanska vanor, ytterst förtegen om sina planer och mål. Han var en soldatkonung, genial som fältherre och älskad av sina soldater.

Som prins hade han fått en god utbildning.


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20210322115504-832c8ab/www/se/include/print_article_content.php on line 297

  Han var särskild road av matematik, men lärde sig också flera språk: tyska, latin och franska. Sedan modern, Ulrika Eleonora, hade dött, blev Karl XI ensam om att uppfostra sin son och han gjorde det med sträng kärlek. Gudsfruktan, kungadömets höghet och rikets styrka var moment som var väsentliga i denna uppfostran. Prinsen blev tidigt intresserad av skjutvapen, natur och jakt. Redan som sjuåring sköt han sin första varg.
När skymningen föll den 29 november lämnade kungen den nya löpgraven som höll på att byggas framför fästningen och red i sällskap av fältmarskalken Carl Gustaf Mörner, tillbaka till sitt högkvarter i Tisteldalen. De var genomvåta efter dagens regn och bytte till torra kläder.
Med hjälp av livmedikus Melchior Neumann bytte kungen till en ny mundering: en rock av blått kläde med förgyllda mässingknappar, gul väst och gula knäbyxor, två par strumpor, kragstövlar och en svart hatt med uppvikta brätten.
Efter klädbytet red de vidare i det ockuperade området mot en övergiven bondgård. Mörner hade nämligen vid framryckningen, träffat en svenskvänlig norsk kvinna som han hade blivit häftigt förälskad i. De hade sedan haft flera kärleksmöten i den övergivna bondgården och vid senaste mötet hade de kommit överens om att försöka locka kungen till gården. Kvinnan hade en väninna som hon visste skulle komma med, i synnerhet om hon skulle få träffa den svenske kungen.
Mörner ville visa upp sin nyvunna stora kärlek för kungen och visste samtidigt att kungen var intresserad av kvinnor och hoppades att väninnan skulle passa honom. De hade haft liknande kärleksmöten både i Narva, Poltava och Bender. Han hade införlivat kungen i planerna att träffa kvinnorna och denne hade blivit intresserad.
När de kom fram var kvinnorna redan där. Med blossande kinder hälsade de på kungen och Mörner. De hade dukat upp limpa, smör och torkad fisk på bordet och kokade vatten till te i en kittel i den öppna spisen. Mörner hade med sig en liten kagge brännvin som han hade haft hängande på sadelgjorden. När kungen tog av sig sin hatt blottade han en hög panna och en begynnande skallighet med ett fjunigt hår som stod som plymer över öronen. Han tog av sig värjan och satte sig värdigt till bords. Mörner satte sig med sin stora kärlek mitt emot och tittade ömsom med beundrande blickar på kvinnan, ömsom på kungen, liksom sökte han efter hans gillande.

 


Kungen njöt av situationen.


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20210322115504-832c8ab/www/se/include/print_article_content.php on line 297

 Det gjorde honom gott, att efter dagar i den leriga löpgraven vid fästningen bland döda och sårade soldater i krutrök och regn få träffa dessa kvinnor. Han tittade granskande på den vackra norskan som satt mitt emot honom och nickade gillande mot Mörner…
Väninnan hade satt sig intill kungen och under den enkla måltiden flyttade hon sig närmare honom. Hon tittade då och då upp på honom med förföriska ögonkast och leenden. Kungen fastnade emellertid snart för Mörners käresta. Hans blick ville inte lämna henne och när den svepte över hennes yppiga barm i den urringade klänningen väcktes en häftig åtrå inom honom. Inte sedan Bender hade han haft någon kvinna och nu hade tillfället uppenbarat sig.

I sin kungliga makt brydde han sig inte om vänskapen med Mörner. Skulle han ha någon kvinna var det hon mitt emot. Kvinnan vid hans sida som tappert sökte vinna kungens gunst gjorde det förgäves. Den åtrådda vackra norskan mötte kungens blick. Hela hon strålade, uppvaktad av Sveriges konung medan Mörners ögon mörknade av svartsjuka.
Allt eftersom tiden gick och brännvinet i kaggen minskade blev sällskapet allt stökigare. När sedan kungen och norskan upphetsade försvann in i ett angränsande rum blev Mörner utom sig av ilska. I den underställda rollen som fältmarskalk insåg han emellertid att han inte kunde förhindra det som höll på att ske. Hela natten satt han sedan i skenet av ett stearinljus, rödbrusig av brännvinet och stirrade på sin kärestas väninna som inte väckte några som helst känslor hos honom.Tidigt på morgonen den 30 november lämnade Karl XII och Mörner flickorna i ödegården och red tillbaka mot fästningen. De växlade inte ett enda ord på vägen. Kungen såg förnöjsam ut medan Mörner red med en sammanbiten mörk uppsyn.
När de nådde fram till fästningen hoppade kungen av hästen och gick som vanligt omkring och talade med befälen. Han övervakade arbetet med löpgraven under hela dagen och sedan han mot aftonen ätit kvällsmål i en brädhydda, som låg i skydd av en bergknalle, återvände han dit. För att bättre kunna överblicka arbetet klättrade han upp på löpgravens vall och stödde huvudet i ene handen. 

 


Då väcktes en sjuklig tanke hos Mörner.


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20210322115504-832c8ab/www/se/include/print_article_content.php on line 297

Stora delar av dagen hade han gått med knutna nävar, full av ruelse över att ha tagit med kungen till ödegården. Under dagen hade svartsjukan växt i honom och ett hat till kungen, som han inte känt förut, gjorde att han helt tappade besinningen.
När han fick se kungens huvud över jordvallen tog han som i trance fram en kulknapp som han hade i ena fickan, laddade sin musköt med den, siktade mot kungens huvud och kramade av skottet. Kungens hand gled ner från kinden, huvudet sjönk ner i kappan och han gled sakta, i leran, ner till löpgravens fot. Han var död…