300 år sedan Karl XII dog
En omdebatterad kung
Strax före halv tio på söndagskvällen den 30 november 1718 hördes ett klafsande ljud, "som när man med kraft kastar en sten i dy". Under inspektion av skyttegravsarbetena inför en stormning av Fredrikstens fästning hade Karl XII träffats i huvudet av en 20 mm projektil. Spekulationerna kring kungens död har genom åren varit många och på Varbergs museum kan man se kulknappen som påstås ha dödat kungen. I den romantiska fabeln sägs att den osårbare kungen endast kunde dödas med en knapp från sin egen rock. Verkligheten var betydligt mindre romantisk. Från den norska fästningen Overberg sköt man kontinuerligt mot de svenska trupperna. För att orsaka så stor skada som möjligt laddade man kanonerna en druvhagel som spreds över terrängen. Det var en sådan laddning, som rent tillfälligt träffade kungen som utan ett ljud sjönk ihop över kanten på skyttegraven.
Eftervärlden har haft vitt skilda åsikter om Karl XII:s liv och gärning och denna debatt har varit som en spegel av de utrikespolitiska förhållanden som Sverige befunnit sig i. Redan 1731 då Voltaire gav ut sin bok om Karl XII var han kritisk mot hans insatser som härförare och hävdade att han inte dög till någon högre befattning än som kapten. Som ledare för den svenska krigsmakten hade han varit en katastrof.
I Sverige var det märkligt tyst om Karl XII fram till 1740-talet då vi råkade i krig med Ryssland. Rysskräcken underblåstes och Karl XII gjordes till den hjälte som hållit den ryska björnen stången, ett påstående som helt saknade grund. Då det var kungens militära misslyckanden som ledde till att Sverige förlorade sin stormaktsställning. Nästa hausse kom under Gustav III:s tid som även han förde krig mot Ryssland. Karl XII blev då symbolen för det storsvenska, mannamodet och plikten mot sitt land.
Efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1808-09 då vi förlorade Finland fanns det inget större intresse för Karl XII som symbol. Den nye regenten Karl Johan avstod därför från att delta i 100 årsminnet av Karl XII död, 1818. Från detta tillfälle har vi fortfarande ett minne av hur man såg på kungen under den gustavianska tiden tolkat av Tegnér i hans dikt om kungen:
"Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.
Han drag sitt svärd från bälte, och bröt i striden fram...
Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm.
I glädje som i smärta, blott för det rätta varm...
Under 1800-talet, som präglades av fred och ekonomisk tillväxt, fanns inget behov av Karl XII. Men då det traditionella samhället började knaka i fogarna kom gamla symboler åter till heders. Det var därför inte förvånande att landsstormens män under första världskriget bar karolinerhattar, trekantiga filthattar, till sin uniform.
Karl XII har valts som symbol för nationalismen i kristider, en symbol för styrka och tradition, en symbol för traditionella värden, en symbol för den gamla högern. Men vem var då denna kung? Att han var en brutal krigare och en enväldig kung utan minsta känsla för att dela med sig av sin makt är ett faktum. Han var trots detta förstående gentemot andra folk och öppen för främmande impulser. Detta är kanske inte så förvånande för en man som lämnade Sverige som 18-åring, år 1700, och som återvände först 15 år senare. Han var under fem år gäst hos turkarna och han togs väl emot, till att börja med. Först sedan han gjort sig politiskt omöjligt ombads han lämna landet. Från denna tid i Turkiet har vi fortfarande idag minnen som de "typiskt svenska" kåldolmarna som kom hit under denna tid liksom sorbet och ordet kiosk är t.ex. turkiskt.
Den 30 november, Karl XII:s dödsdag, var under en period liktydigt med kravaller runt om i landet. Kravaller mellan högerextremister/rasister och antirasister. Att den yttersta högern valt den 30 november för att manifestera sina extrema åsikter är kanske inte förvånande sett ur ett historiskt perspektiv, men att använda Karl XII som en symbol är alldeles fel. Han hade inga nazistiska eller rasistiska åsikter även om han var en råbarkad krigare som de flesta andra av hans samtida regenter. Karl XII får inte bli ett offer för den historieförfalskning som är så omhuldad inom nazistiska kretsar, han måste framställas som han var på gott och ont.
Medan de demokratiska krafterna i Sverige med skärpa tar avstånd från de nynazistiska strömningar som växer i Sverige och Europa skulle Karl XII rotera i sin grav om han visste att han gjorts till symbol för dessa extrema åsikter.
Eftervärlden har haft vitt skilda åsikter om Karl XII:s liv och gärning och denna debatt har varit som en spegel av de utrikespolitiska förhållanden som Sverige befunnit sig i. Redan 1731 då Voltaire gav ut sin bok om Karl XII var han kritisk mot hans insatser som härförare och hävdade att han inte dög till någon högre befattning än som kapten. Som ledare för den svenska krigsmakten hade han varit en katastrof.
I Sverige var det märkligt tyst om Karl XII fram till 1740-talet då vi råkade i krig med Ryssland. Rysskräcken underblåstes och Karl XII gjordes till den hjälte som hållit den ryska björnen stången, ett påstående som helt saknade grund. Då det var kungens militära misslyckanden som ledde till att Sverige förlorade sin stormaktsställning. Nästa hausse kom under Gustav III:s tid som även han förde krig mot Ryssland. Karl XII blev då symbolen för det storsvenska, mannamodet och plikten mot sitt land.
Efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1808-09 då vi förlorade Finland fanns det inget större intresse för Karl XII som symbol. Den nye regenten Karl Johan avstod därför från att delta i 100 årsminnet av Karl XII död, 1818. Från detta tillfälle har vi fortfarande ett minne av hur man såg på kungen under den gustavianska tiden tolkat av Tegnér i hans dikt om kungen:
"Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.
Han drag sitt svärd från bälte, och bröt i striden fram...
Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm.
I glädje som i smärta, blott för det rätta varm...
Under 1800-talet, som präglades av fred och ekonomisk tillväxt, fanns inget behov av Karl XII. Men då det traditionella samhället började knaka i fogarna kom gamla symboler åter till heders. Det var därför inte förvånande att landsstormens män under första världskriget bar karolinerhattar, trekantiga filthattar, till sin uniform.
Karl XII har valts som symbol för nationalismen i kristider, en symbol för styrka och tradition, en symbol för traditionella värden, en symbol för den gamla högern. Men vem var då denna kung? Att han var en brutal krigare och en enväldig kung utan minsta känsla för att dela med sig av sin makt är ett faktum. Han var trots detta förstående gentemot andra folk och öppen för främmande impulser. Detta är kanske inte så förvånande för en man som lämnade Sverige som 18-åring, år 1700, och som återvände först 15 år senare. Han var under fem år gäst hos turkarna och han togs väl emot, till att börja med. Först sedan han gjort sig politiskt omöjligt ombads han lämna landet. Från denna tid i Turkiet har vi fortfarande idag minnen som de "typiskt svenska" kåldolmarna som kom hit under denna tid liksom sorbet och ordet kiosk är t.ex. turkiskt.
Den 30 november, Karl XII:s dödsdag, var under en period liktydigt med kravaller runt om i landet. Kravaller mellan högerextremister/rasister och antirasister. Att den yttersta högern valt den 30 november för att manifestera sina extrema åsikter är kanske inte förvånande sett ur ett historiskt perspektiv, men att använda Karl XII som en symbol är alldeles fel. Han hade inga nazistiska eller rasistiska åsikter även om han var en råbarkad krigare som de flesta andra av hans samtida regenter. Karl XII får inte bli ett offer för den historieförfalskning som är så omhuldad inom nazistiska kretsar, han måste framställas som han var på gott och ont.
Medan de demokratiska krafterna i Sverige med skärpa tar avstånd från de nynazistiska strömningar som växer i Sverige och Europa skulle Karl XII rotera i sin grav om han visste att han gjorts till symbol för dessa extrema åsikter.
