Sveriges sista D-skola låg i Almsjönäs – en mycket gammaldags skolform: "Vi fick bada bastu var tredje vecka"


Anders Lidén 2019-08-16

Lars Bergström och hans fostersyster Maja-Lisa Hedlund bläddrar i de gamla fotoalbumet och pekar på bleknande svart-vita skolfoton från skolan de både bodde och gick i som barn – Almsjönäs skola.
I år är det exakt 70 år sedan skolan lades ner.
– Det var mycket som var annorlunda på den tiden. Det var en varannandagsskola, där vi gick i skolan tre dagar i veckan, konstaterar Maja-Lisa Hedlund.

 


Maja-Lisa Hedlund och Lars Bergström vid den gamla skolan i Almjönäs som numera är förvandlad till bostad.Bild: Anders Lidén

Artikelserien i Allehanda i somras om skolorna som historiskt funnits i Kramfors intresserade Britt Mari Bergström i Hänösand, som också skickade oss ett mejl; "Vet ni att Sveriges sista D-skola låg i Almsjönäs på Ullångersfjället och lades ner 1949".

Nej, det visste vi inte. Inte ens att det funnits skolor i D-form. A-skolor, B-skolor och till och med skolor i C-form. Men inte D-skolor.

Men det är exakt vad Almsjönäs skola en gång var.

Klassfoto från skolan i Almsjönäs från 1946.Bild: Anders Lidén

– Både min make Lars och hans storasyster Maja-Lisa Hedlund gick i den skolan. Deras mor Greta var ensam lärarinna från 1929 till 1949, när skolan lades ner. Min svärmor berättade att det då var den sista skolan i landet som hade D-form, berättar Britt Mari Bergström.

För Maja-Lisa var skolan dessutom förknippad med en annan omvälvande upplevelse. Hon kom till "Ullångersfjället" som krigsbarn och blev till sist efter en del turer kvar i landet.

Utedasset för eleverna finns kvar. Dörren bredvid var frökens dass och den tredje dörren vedförråd, konstaterar Maja–Lisa Hedlund.Bild: Anders Lidén

En av de saker hon tidigt reagerade över var att det inte fanns bastu i varje gård, som hemma i Finland.

– Jag kommer ihåg att jag skrev hem till Finland att det var ett konstigt folk i Sverige. De förstår inte vad jag säger, och är nog är smutsiga för vi får bara åka till skolan i Ullånger och basta var tredje vecka.

Precis som lillebror Lars gick hon bara i skolan varannan dag, sex dagar i veckan. Det fanns bara en skolsal.

– En dag var det eleverna i årskurs 1-3 och nästa dag eleverna som gick i årskurserna 4-6, säger Lars Bergström.

I början av skolgången fick eleverna ta med matsäck som man åt i kapprummet. Men med tiden blev det lunchservering, i köket till granngården som syns på bild bakom Lars Bergström.Bild: Anders Lidén

Eftersom syskonens mamma var skolans lärarinna bodde de också på en våning i samma byggnad.

– Därför åt vi också lunch hos mamma i det egna köket innan det blev lagad skollunch som vi fick äta i granngården. De andra eleverna hade matsäck med som de satt och åt där vi hängde av oss kläderna. Vi var lite avundsjuka på dem, för det var ju då det var roligt, skrattar Maja-Lisa.

I början av skoltiden var det en hel del elever som gick i skolan. Det fanns och föddes väldigt många barn på den tiden. I en av gårdarna i Almsjönäs fanns till exempel en familj där det föddes 21 barn varav 19 överlevde, berättar syskonen.

– När jag började skolan hade den 28 elever, säger Maja–Lisa.

Men det var också i den vevan som befolkningsmängden började svikta, vilket ju gäller än i dag.

– Jag hade till sist bara en klasskamrat i min klass. Under kriget var det många som levde på att tillverka bränsle för gengasbilar. Men när kriget tog slut upphörde det mesta och folk började flytta därifrån i brist på jobb, säger Lars.

De berättar också att när det gäller bilar var sådana en sällsynthet på fjället. Det fanns en bil som skötte postutdelningen, annars var det häst och vagn som gällde. Eller cykel och på vintern skidor.

– Några skolskjutsar hade vi inte utan på vintern fick eleverna ofta åka skidor till skolan, ända från Stor-Åkersjön dit det var 8 kilometer enkel väg.

Deras mamma Greta hade inte det lättare när hon som ung utbildade sig på seminariet i Lycksele. Hon åkte med häst och vagn över Skuleskogen till Örnsköldsvik på vintern eller med båt längs kusten på sommaren. Och därifrån vidare med tåg.

Efter examen 1923 blev det ett jobb som guvernant hos en prästfamilj i Jämtland. Därefter lite lärarvikariat i Ullångersområdet, där det då fanns många byskolor. Men 1929 fick hon fast arbete i Almsjönäs sedan den tidigare lärarinnan gått i pension.

När skolan i Almsjönäs lades ner tog fröken Greta med sin inskrivningsboken för elever som skrivits in och skrivits ut ur skolan. "Vi har funderat på om hembygdsföreningen i Ullånger kanske vill ha den".Bild: Anders Lidén

När skolan så lades ner flyttade familjen in till Ullånger för ytterligare 20 år som lärare.

– Sedan fick mamma gå i pension som 60-åring. Man fick göra det efter 40 år i statlig tjänst och som lärare på en D-skola, berättar Lars.

Själv utbildade han sig till civilekonom, precis som hustrun Britt Mari. Storasyster Maja-Lisa läste först på Stöndars hushållsskola och sedan utbildade hon sig till fotvårdsspecialist.

I dag bor alla tre sedan länge i Härnösand. Men för syskonen kommer alltid Almsjönäs att vara något speciellt.

Britt Marie Bergström, Maja–Lisa Hedlund och Lars Bergström. Besöket vi gör i Almsjönäs för det här reportaget väcker många känslor.Bild: Anders Lidén
Ett och annat namn i inskrivningsboken kanske fortfarande är bekant för någon.
Bild: Anders Lidén

Anders Lidén

0612-77 17 60anders.liden@mittmedia.se