LA VENDETTA DI ORESTE – Orestes hämnd


Mario Zarotti 2020-02-13

Giovanni Ricciardi
Giovanni Ricciardi

Italiensk deckare med dubbel Vasaanknytning

Författareen Giovanni Ricciardi är gymnasielärare i grekiska och latin på Albertelli-gymnasiet i Rom. Vasaskolan har haft utbyte med den här skolan i nästan 20 år. Han var med vid ett utbyte och var gäst vid Vasaskolan och bott hos mig under en vecka. Han tycker om Sverige och jag håller fortfarande kontakt med honom. På sista tiden har han skrivit flera ”deckare” med kommissarie Ottavio Ponzetti som huvudfigur.

 

Han har pratat med flera f.d. flyktingar från Istrien som bor i kvarteret EURO i Rom.

Boken handlar om perioden från 1945 och om staden Trieste i Italien och även mycket från trakten Sicciole/ Secovlje/ i nuvarande Slovenien, som blev Jugoslavien 1954 . Dessutom från staden Pola (Pula) , Fiume (Rijeka) och Isola Calva (Goli Otok) i Kroatien som blev delar av Jugoslavien 1947.

 

Berättelse börjar med den gamle Oreste som ville prata med kommissarie Ponzetti innan han dör. Men Ponzetti hann inte i tid till sjukhuset. Marco är Orestes son. Han bjuder Ponzetti att komma och titta vilka saker som Oreste hade lämnat hemma. Allt som fanns låg i ett låst kassaskåp som inte någon i familjen hade kännedom om. Vad man visste om Oreste var att han kom till Rom som flykting från Jugoslavien 1954. Ponzetti börja undersöka vad man skulle få fram om Oreste. Undersökning är inte ”officiell”, men kommissarien var bekant med familjen Oreste Zarotti.

 

I kassaskåpet hittar Ponzetti ett brev som sändes till Ulisse (Ingen visste vem adressaten var). Dessutom hittade man en laddad pistol men det fattades två patroner. Ponzetti får reda på att det var en jugoslavisk pistol. Enligt boken föddes han 1929. I boken kommer det fram att på Orestes kontor hade en ung kroatisk kvinna jobbat, Marta Coric, som kunde prata bra italienska. Det kommer också fram att Oreste hade ljugit om sin examen som han skulle ha fått i Pola. Agata Zarotti, f.d. låg- och mellanstadielärare, räknas som kusin till Oreste och hon döljer något för alla inblandade. Det kommer fram att Oreste hade tagit examen på Istituto Tecnico Leonardo Da Vinci i Trieste. Man vet inte vad som är sant. Maria är Ponzettis dotter och hon reser till Trieste och till Sicciole för att ta reda på många saker. Med sin pojke Ludovico går de in i ett fint hus på kullen över Sicciole. I huset fanns en gammal man och de frågade efter Oreste Zarotti. Som svar tog gamlingen geväret och sköt på Ludovico som blev lindrigt skadad. Han sade till Maria att Oreste var död. Det kommer även fram att Oreste hette Ulisse Visintin från början och var född i Monfalcone, två mil väster om Trieste. 

 

Efter 1945 var det många italienare som lämnade staden Fiume (Rijeka), Rovigno (Rovinj) och Parenzo (Porec) i nuvarande Kroatien. 1947 lämnade nästan alla Pola (Pula). Efter kriget flyttade omkring 3000 kommunistiska arbetare till varvet i Fiume och i Pola. 1948 ville Tito inte lyda Komintern i Moskva och inte vara ”stalinist” utan jugoslavisk ”socialist”. Alla kommunister i Jugoslavien fick välja att vara trogna Tito och lämna stalinismen. De som var emot och var internationalister och stalinister blev förföljda. Flera flyttade till andra länder som Ungern, Tjeckoslovakien och några till Sverige. De vågade inte åka tillbaka till Monfalcone eftersom de hade ”svikit Italien”. De som ville fortsätta att vara stalinister fångades av den hemliga jugoslaviska polisen, den så kallade UDBA, och placerades i koncentrationslägret Gloli Otok i Norra Dalmatien. Om Goli Otok började 

 

man prata om 1980 när de som hade varit internerade, de vill säga vittnen, inte längre var rädda.

 

1947, när den brittiska generalen De Winton skulle lämna staden Pola med alla soldater, blev han träffad av ett pistolskott från en ung kvinna som hette Maria Pasquinelli. Han dog omedelbart. Ulisse Visintin insåg vad som hände. Hon blev dömd till döden men fick bara sitta i fängelset i Bergamo och blev inte avrättad utan benådad 1964.

 

Kommissarien kom på att Nerida inte var Orestes kusin och att hon var född i Sicciole.

Till slut påstår hon att hennes pappa var skipper på en transportbåt som fraktade salt från Sicciole till magasinet. Hon berättar att en kväll hade hennes bror tagit en båt och tagit med en flykting i båten. Den jugoslaviska kustbevakningen ville stoppa båten och sköt på dem. De två ramlade i havet och dog/drunknade. Hennes pappa hade gjort en gravsten och placerad den på kyrkogården i Sicciole. 

Nerida bodde i ett semesterhus som tillhörde den svenska ambassadören. Han hade en enda dotter som hette Karin, som var mycket vacker. Nerida var ”sällskapsdam” och ”husa” från juni till september. Hon följde med Karin när hon ville roa sig i semesterorten Portorose (Portoroz). Ulisse kom till huset och berättade om sin dystra historia från 1948. Han fick stanna ett tag med dem i huset. Sedan fick han bo i ett hus nära saltbassängerna. 1952 träffade Ulisse den svenska ambassadören och berättade allt om sig själv.  Då fick han bo i deras hus.

 

En dag, sommaren 1953 gick Karin och Nerida till Portorose för att roa sig. Två unga män från hemliga polisen UDBA antastade Karin. Ulisse kom dit och såg vad som hände och ville skydda Karin. De unga karlarna från den hemliga polisen begärde ID-kort och sedan ville de arrestera honom. Flickorna skyndade sig hem. Ulisse lyckades fly på väg till polishuset och gömde sig i det lilla huset vid saltbassängen. Dagen efter, tidigt på morgonen, gick han till ambassadörens hus i Sicciole. Han såg att det fanns två cyklar utanför. De två UDBA-männen, som fick veta var de bodde på morgonen, kom in i huset. De slog och band Nerida på en stol. De band Karin liggande på ett bord och en kille började våldta henne. Plötsigt kom Ulisse in i huset med en vass spade och mannen mannen som höll på att våldta Karin. Han förblödde. Ulisse lyfte på kroppen och såg att han var död. Han gick emot den andra mannen som snabbt försvann. Nerida och Karin åkte till sjukhuset. Ulisse gick till Neridas pappas hus och berättade vad som hade hänt. Då tog pappan den döda sonens ID-kort och bytte fotot med Ulisses. Då fick Ulisse Visentin heta Oreste Zarotti.

 

Den UDBA-polis som överlevde anmälde att den andra mannen hade dött. Ambassadören lovade att hjälpa Oreste att fria hans pappa som var fånge på Goli Otok. Enligt ambassadören var det bättre att Neridas pappa skulle åka båt till Goli Otok. Det var natten när han kom dit och hittade Orestes kropp liggande härjad och blodig. Han tog honom ombord och åkte iväg mot Sicciole. Orestes pappa dog under resan och han slängdes i havet. Den jugoslaviska myndigheten hade brutit överenskommelsen med den svenske ambassadören att Orestes pappa skulle räddas och att det inte skulle avslöjas om våldtäkten på hans dotter. Det var UDBA-mannen som hade hämnats på sin döda kamrat. Oreste fick inte veta sanningen.

 

Oreste gick i smyg till Nerida i ambassadörens hus som redan hade flyttat till Sverige. Han var trött och hungrig. Nerida hade varit förälskad i honom och hon tog honom till sitt rum och låg med honom. Oreste flydde över gränsen till Trieste och senare till Rom. Nerida blev bjuden att åka till Sverige. Hon födde en dotter som fick namnet Karin. Nerida utbildade sig och blev lärare i Sverige. Senare gifte sig hennes dotter med en kroat som bodde i Sverige. De fick en dotter som fick namnet Marta. Efter ett tag skilde sig Neridas dotter och träffade en nyazeländare. Hon flyttade med honom till Nya Zeeland. Marta ville stanna i Sverige. Hon bodde hos sin mormor Nerida och lärde sig italienska. Tillsammans besökte de Trieste och andra städer i Italien samt Sicciole och den slovenska kusten.

 

1991 åkte Oreste till Sicciole och när kom till ambassadörens hus bodde där den före detta

UDBA-mannen som var ensam. Han hotade Oreste och sköt i luften med geväret. Oreste ville inte längre hämnas. Han insåg att det var bättre att inte avslöja hemligheten.

Marco, Orestes son, var utanför dörren när Ponzetti förhörde Nerida. Fallet var löst.

 

 

                 HISTORISK ÅTERBLICK

1797 erövrade Napoleon Venedig och det blev slutet för sjörepubliken ”LA SRENISSIMA”

         Till Venedig tillhörde en bred remsa på halvön Istrien, från Muggia, 1 mil söder om

         Trieste till Fiume /Rijeka). Italienska var det italienska språket på landsbygden i norra

         delen av Istrien. Innanför kusten talade man slovenska och söder om floden Dragogna

(Dragonja) talade man mest kroatiska. på landsbygden. De flesta kunde förstå italienska. I de flesta huvudorter som låg vid havet dominerade det italienska språket.

 

1815 Kejsardömet Österrike-Ungern tilldelas hela Istrien och Dalmatien. Det förekommer

         slovenska skolor innanför landet norr om floden Dragogna och kroatiska i söder. På

         västra sidan av Istrien var italienska skolor vid havet. På många platser var det blandad

         befolkning. Kyrkan var mycket viktig för att behålla kulturen och traditionen i

         det slovensk och kroatisktalande området.

 

1918 Slut på första världskriget. Ockupation av den italienska armén av hela regionen

         Istrien med undantag av Fiume (Rijeka) som var tänkt som självständigt område.   

         Dessutom ockuperade Italien en stor del av slovensktalande i norr inklusive staden 

         Postojna.

 

1920 Italien tilldelas Triesteregionen och hela Istrien.  Fiume (Rijeka) ockuperades av en

         frivillig italiensk kår som vid fredsfördraget tilldelades Italien.

 

1922   Fascisterna tog makten. Man beslutade att förbjuda slovenska och kroatiska skolor.

           Alla platser får ett italienskt namn. Alla namn skrivs på ett italiensk sätt.

           T.ex. många slovenska och kroatiska stavas med -ic  på slutet som motsvarar – son  

           på svenska (Svensson). Det blev -ich på slutetMånga lärare fick undervisa på      

           italienska skolor eller flytta till det nya landet Jugoslavien. Även flera präster blir

           tvungna att lämna Istrien och den slovensktalande delen i norr.

 

1943   Italien begär stillestånd den 8 september. Det fanns redan många tyska soldater men

           det tog bara två veckor innan de kom flera nya tyska enheter till Istrien och Balkan.

           Under tiden tog många kroatiska och slovenska makten med hjälp av partizaner.

           I flera städer vid kusten tog kommunisterna makten. Det varade en kort tid. Av 

 

              rädsla lämnade flera fascister Istrien. I slutet av september hämnades tyskarna och 

              tog makten. Detta varade till början av maj 1945. 

 

1945      Jugoslaviska soldater ockuperade Trieste och hela Istrien. De jagade fascister och 

              italienska nationalister. Efter 40 dagar lämnade de Trieste.

 

1947     Efter två år av ockupation bestämdes den nya gränsen. Man bildade ett Free 

             Territory of Trieste/Triestes Fria område) delad i två delar. Zon A under amerikansk 

             och engelsk militär förvaltning och Zon B under jugoslavisk militärförvaltning.




Mario Zarotti fd. lärare vid Vasaskolan i bl.a. italienska
Mario Zarotti fd. lärare vid Vasaskolan i bl.a. italienska