Fosterflickan med tur

Det var under mitten av 1900-talet som Gunnel, endast några få år gammal blev lämnad av sin mamma på ett barnhem i Stockholm. Hon föddes i Solna, år 1946 efter att hennes mamma hade åkt hem från Finland där hon hade träffat pappan till hennes dotter och blivit gravid med henne. 

– Min mamma var bara 26 år när hon fick mig och hade flera år med studier framför sig. Eftersom Gunnels mamma skulle studera hade hon inte tiden att ta hand om hennes dotter och därför lämnade hon henne på ett barnhem med avsikten att hämta ut henne när hon hade löst hela sin karriär, men så blev det aldrig. 

– Jag kommer ihåg att jag var fyra år när jag satt på ett tåg och trodde att jag var påväg till min kompis Göran som var på ett annat barnhem i Stockholm. 

Ingen hade berättat för Gunnel att hon nu var påväg mot Söderköping där hennes nya fosterfamilj skulle möta upp henne och där hon nu skulle bo i fortsättningen. 

– Jag var så glad över att jag skulle få träffa Göran att det var det enda som jag tänkte på. Det var inte förrän när jag var framme som jag insåg att han inte var där och jag hade aldrig varit så besviken. 

Friheten i Stintorp

Fosterfamiljen mötte mycket riktigt upp henne i Söderköping och därefter åkte de iväg ut på landet mot en mindre by som låg några kilometer utanför Söderköping vid namn Stintorp. 

– Det var en väldigt fin och fridfull plats att bo på och jag passade minst sagt in där. Fosterhemmet hon kom till var ungefär som en bondgård. Det fanns kossor, höns, hästar och huset var omringat av natur som gjorde att hon alltid kände sig fri där. 

– Pappan i familjen var ganska känd i området och de hade det inte dåligt ställt ekonomiskt. 

Familjen bestod av fem stycken barn varav två av barnen inte längre bodde hemma. Den yngsta av syskonen hette Svea och var 19 år när Gunnel kom dit. Svea kom att bli den personen i familjen som Gunnel umgicks mest med eftersom hon var närmast i ålder och hon var alltid genuint snäll. 

– Jag har än idag kontakt med Svea och jag har alltid varit tacksam för henne och hennes familj som tog in mig. 

Om dagarna fick Gunnel göra lite olika sysslor som tex gå och hämta korna och plocka blåbär. På hösten hade de likt dagens ungdomar ett höstlov som på den tiden kallades för potatislov och under hela den veckan fick hon plocka potatisar och hon genomförde gärna sina sysslor.

Rädslan för den svarta Mercan

Trots att Gunnel hade det väldigt bra fanns det aldrig på kartan för henne att inte genomföra en syssla.

– Jag var nog alltid lite rädd för att bli tagen därifrån. Jag älskade stället och om jag inte skötte mig kanske jag skulle bli skickad därifrån. 

Gunnel hade fått reda på att familjen tidigare hade haft ett fosterbarn hemma hos sig, men på grund av att han hade varit för stökig hade de skickat tillbaka honom igen. Gunnel fruktade att det skulle hända henne också. 

– Jag kommer ihåg att det vid olika tillfällen kom en kvinna i en svart bullig Merca som skulle inspektera mig, jag var livrädd för den där svarta bilen. 

Kvinnan i den svarta Mercan kom från något som idag liknar Socialstyrelsen och hennes roll var i grund och botten att kolla så Gunnel hade det bra där och även ställa frågor om huruvida hon skötte sig hos fosterfamiljen. 

– Det var verkligen som en inspektion och det var obehagligt. Hon brukade kolla mina tänder och längd och liknande. Lättnaden var oerhörd varje gång hon åkte och jag visste att jag fick stanna kvar hos familjen.

Efter ett tag slutade den svarta bilen att komma och Gunnel kunde slappna av mer, men trots detta fanns alltid baktanken på att hon kunde bli tagen därifrån när som helst. 

Lyckligt lottad

Trots att Gunnel alltid hade en rädsla för att bli tillbakaskickad till barnhemmet så trivdes hon ändå väldigt bra hos familjen. 

– Jag har insett nu i efterhand att jag hade otrolig tur som hamnade just hos familjen i Stintorp. 

Gunnel berättar att hon sett och hört om flera fall där fosterbarn från hennes tid hamnat hos hemska fosterfamiljer som knappt gett dem mat eller sovplats. 

– På den tiden trodde jag väl att alla hade det lika bra som mig, men nu förstår jag att fosterfamiljen som jag hamnade i var en av de få bra fosterfamiljer som fanns på den tiden. 

Även fast Gunnel ibland kände att det var lite jobbigt att alla visste om att hon inte var familjens egna barn så vill hon inte ens tänka på hur hon hade kunnat känna om hon hamnat i fel familj vilket tyvärr många barn gjorde på den tiden.

– Det finns så många barn även idag som behöver komma till bra familjer för att de ska kunna växa upp på rätt sätt. Idag är visserligen kraven på fosterfamiljer mycket bättre, men jag tycker samtidigt att det finns vissa fel i systemet. 

Gunnel tänker på fallet med den 3 åriga flickan som i början av året dog i Norrköping efter att hon blivit tagen tillbaka från fosterfamiljen och hem till sin riktiga familj igen. 

– Det var verkligen en hemsk händelse och jag vet om andra barn som också haft det väldigt bra hos sina fosterfamiljer, men som behövt åka tillbaka till sin riktiga familj där de egentligen inte mår bra. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på rädslan jag kände över att kanske bli tagen från min fosterfamilj. Vissa barn idag känner kanske detsamma…  

Livet efter fosterhemmet

Tur nog blev Gunnel aldrig tagen från fosterfamiljen och när hon var 16 år flyttade hon hemifrån till Norrköping där hon senare träffade sin nuvarande man. 

– Det var först när jag var 18 år som jag faktiskt började reflektera över att jag inte visste vem min pappa var och knappt något om min mamma heller. 

Gunnel som nu levt ända sedan hon var 4 år utan sin riktiga mamma började fundera över att ta kontakt med henne, något som hennes pojkvän pushade henne till att göra. När hon var 19 år åkte hon och pojkvännen till Lidköping där hon då bodde och återförenades med mamman. 

– Jag var nog väldigt spänd och det tror jag min mamma också var faktiskt. Mötet gick i varje fall bra och med hjälp av mamma kunde jag även få kontakt med min pappa som bodde i Finland. 

Efter att hon hade träffat båda sina föräldrar fortsatte hon att ha kontakt med dem samtidigt som hon hade mycket kontakt med sin gamla fosterfamilj också. 

– Senare när jag fick min dotter var det oftast till min mamma i Lidköping som vi åkte när vi hade tid. 

Gunnel fick också efter några år en son och har idag flera barnbarn som sträckt ut släktträdet åt båda hållen.

– Trots att jag minst sagt haft en annorlunda barndom är jag glad över att jag haft just den barndomen. 

Hon tror nämligen inte att hon hade mått bra av att växa upp i Stockholm där hennes mamma bodde till en början. För henne var naturen viktig och natur fanns det gott om hos fosterfamiljen. 

 – Jag kommer alltid vara tacksam för de människor jag lärt känna och som jag har vuxit upp med. Jag tror faktiskt inte jag hade kunnat haft det bättre!