Kristina - med passion för berättandet, konsten och historien.

Vad är det mest centrala i en människas liv? Det är olika från person till person. För Kristina Lindkvist har konsten och konsthistorien varit viktigt på ett personligt och professionellt plan. I denna artikel ska ni få möta konstintendenten med naturen och konsten som sina element.

Värmen slår emot mig när jag kliver in i Länsmuseets stora entré. Platsen är bekant och jag möts i dörren av en kvinna klädd i neutrala färger. Jag har bestämt möte med konstintendent Kristina Lindkvist. Hennes ljusa hår är klippt i en kort frisyr och hennes leende utstrålar vänlighet. Trots att museet är stängt så är det febril aktivitet med ”Corona-avstånd”.  Vi arbetar oss upp för de breda stentrapporna in i stora ljusa konsthallar. Kristina ger mig en ”mini-visning” och vi går förbi stora rokokoporträtt blandat med kubistisk och surrealistisk konst.  Vi kommer fram till två stolar som Kristina ställt fram. Det ska bli platsen för vår intervju. 

Men hur väcktes ett konstintresse så stort som det Kristina har? Hon minns att det var i fjortonårsåldern då såg en tavla målad av en ur konstnärskollektivet Skagenmålarna. Det som berörde henne var konstnärens sätt att skildra strandpromenaden och det kom att påverka hennes senare liv och yrke. 

Detta synintryck ledde till att hon ville arbeta med konsthistoria. Kristina är också intresserad av samhället, historien och språket. Fragment som det finns mycket av i konsten.

Men hur hamnade Kristina på Länsmuseet? Det började faktiskt redan på högstadiet, då hon hållit ett föredrag om den egyptiske faraon Tutankhamon. Hon var intresserad av historia och på universitet läste Kristina bland annat antik historia. Hennes favoritepok är det antika Grekland och intresset ledde henne till att jobba som au pair i Aten. Efter utlandsvistelsen fortsatte Kristina sina studier och kom efter flera arbetsplatser till slut in på ett vikariat på Länsmuseet 1983. Det var då hon ”mötte” det föremål som skulle prägla henne starkt, tavlan En vän till mig från sent 60-tal av Ola Billgren. När hon sedan kom tillbaka till Länsmuseet drygt tjugo år senare som avdelningschef fanns tavlan kvar och likaså kärleken till denna. Sedan dess har Kristina haft olika tjänster inom Länsmuseet och är idag konstintendent.

Trots att hela Kristinas yrkesliv har påverkats av konsten har hon inte ett behov att utrycka sig genom konsten. ”Jag har aldrig skissat eller målat” säger hon med ett leende. Kristina menar att hon är mer praktiskt lagd och gillar att skapa med händerna, bland annat i keramik. Utomhusaktiviteter och trädgårdsarbete ägnar hon sig också åt och Kristina är en hängiven trädfällare. Hon ser det som terapeutiskt och allt började när hon och hennes man flyttade in i sitt nuvarande hus. Det krävdes lite arbete med tomten och istället för att anlita hjälp började de såga för hand. Hon menar att det också finns en typ av inredning och estetik i det. Att forma sin omgiving. ”Det finns inget gympapass som gjort mig så svettig som att såga ner ett träd” säger Kristina.

”Jag har aldrig skissat eller målat”

Utöver konsten är Kristina som sagt mycket historieintresserad och när hon får frågan om vilken tid som en tidsmaskin skulle få ta henne till svarar hon tiden kring förra sekelskiftet. Europa var öppet innan första världskriget. Konstnärer reste och fick intryck från omvärlden. En fantastiskt tid för Europas konstvärld. ”Posten gick också snabbare då” menar Kristina och skrattar.

 Kristina tycker att historien är viktig eftersom  det ger möjlighet att ”fantisera, upptäcka nya perspektiv och att komma närmare sina känslointryck”. Den ger en möjligheten att få ”aha-upplevelser” och kan utgöra en förlängning av känslorna, något Kristina också finner i naturen som är en viktig del i hennes liv.

Kristinas Lindkvists historiska drömgäster på en middag på toppen av ön Capri skulle varit ungdomsfascinationen Tutankamon, den egytiske drottningen Nefertiti samt konstnärerna Gudrun Åhlberg och Maggie Wibom. Ön Capri har en speciell plats i Kristina hjärta och hon säger att det är den vackraste platsen i hela världen. 

Det är primärt konsthistoria som Kristina brinner för. Hur konstnärerna inte bara skapade vackra ting utan också var som en spegel för samtiden de levde i. Konstnärernas förhållanden i samhället intresserar henne också. Hur levde de? Vilka förutsättningar hade de? De är frågor som Kristina vill svara på.

”Vara med och skriva om konsthistorien ”

 Att lyfta fram kvinnligt konstnärskap och ”vara med och skriva om konsthistorien ” ser Krisitina som en dröm med sitt arbete. När hon får frågan om drömutställningar som hon skulle vilja göra så måste hon tänka en stund. Det skulle vara att få göra en utställning med kvinnliga konstnärer från 60-,70- och 80-talet. ”Det finns flera otroligt talangfulla kvinnor som blivit utraderade ur historien eftersom de var just kvinnor” menar Kristina. Hon nämner ett konkret exempel, konstnärskollektivet Göteborgskoloristerna, där de kvinnliga konstnärerna inte fick någon uppmärksamhet eller erkännande utan verkade i det fördolda.

Men hur går det till när en konstintendent ska kurera en utställning? Jo, det är ett stort projekt och tack vare ett stort nätverk med privata samlare och andra museér går det att få ihop många objekt.  Just nu arbetar Kristina med en ny basutställning på Länsmuseet. Den ska innehålla keramikobjekt från Gävles två ledande kermaikfabriker Gävle Porslin och Bo Fajans. Några objekt är formgivna av formgivaren Maggie Wibom, som var en ledande kvinnlig konstnär hos Gefle Porslin. Porslin är ett stort intresse hos Kristina och hon är inte bara ordförande i Geflekeramikens Vänner utan också en hängiven samlare. 

Hur går de ekonomiska tankarna när man köper nya objekt? Kristina menar att det varierar. Länsmuseet köper inte verk för 3-4 miljoner. De har tyvärr inte den sortens pengar att röra sig med. Men tack vare utlån och långsiktiga investeringar kan museihallarna fyllas. Jag kollar runt i salarna fyllda med det ena fantastiska konstverk efter det andra och instämmer.

Kristina tillägger: ”Vi har ju ett otroligt stort arkiv och de tavlorna som hänger runt oss nu är våra dyrgripar”. Kristina tittar ut över rummet och väggarna som är klädda med färgglada tavlor blandat med skulpturer och andra föremål. Länsmuseet  håller alltid utkik efter nya objekt och det är ett idogt arbete att hålla sig à jour med det som händer i konstvärlden. En stor mängd objekt är gåvor och generösa donationer. Allt tas inte emot utan det som verkar relevant sparas. När det kommer till att urskilja och hitta konst att köpa finns det många faktorer som påverkar, så som pris, innehåll, teknik och ämne. Sen finns det en faktor som kan avgöra allt när man står framför ett konstverk: magkänslan och impulsen. Båda är otroligt viktiga faktorer när man köper konst. Vissa konstformer köps inte in på grund av att materialen kan vara svåra att bevara menar Kristina. 

För en konstintendent är ingen dag den andra lik. Det är ett mycket varierande arbete och allt är beroende av vad som händer just då. Man handlägger låne- och försäkringsärenden, besiktigar föremål för utlån, packar för olika transporter. Självklart ingår det som museibesökaren får ta del av, t.ex. visningar och föredrag. Kristinas jobb är också att rådgiva folk om deras konst, registrera och inventera föremålen i samlingarna. Det är något som coronapandemin har gett mer tid för. Pandemin har lett till utveckling av hur Länsmuseet arbetar. Invigningar, visningar  och föredrag har inte kunnat äga rum, men tack vare digitala framsteg har man lyckats få ut information till den vanliga besökarna. Livesändningar via facebook har blivit regelbundna och varje måndag sker det så kallade ”lunchvisningar”. Kristina tipsar mig om de korta filmerna på 10-15 minuter där ett föremål visas upp av en kunnig ur museipersonalen.

”Fantisera, upptäcka nya perspektiv och att komma närmare sina känslointryck”

När Kristina inte är i museets arkiv eller på kontoret gillar hon att krypa upp med en god bok. Både faktaböcker och romaner slukar hon och filmintresset är även det stort. När jag ställer den till synes enkla frågan: ”Vilken är din favoritfilm?”, måste Kristina tänka och kommer till slut fram till Ingmar Bergmans storverk Fanny och Alexander. Också där kan vi se hennes intresse för historien. Ett filmminne som etsat sig fast hos Kristina är när hon i mellanstadiet fick se filmen Clockwork Orange. Tyvärr har detta minne inga positiva kopplingar för henne då hon var för liten för den blodiga filmen.

Tiden går snabbt och efter ett givande samtal frågar jag Kristina om vilket adektiv som hon skulle beskriva sig själv med. Hon svarar: ”öppen och komunicerande” . Jag kan verkligen hålla med om det. Kristina har varit väldigt generös med sin tid och innan jag går får jag se hennes ögonsten En vän till mig och jag kan intyga att det är något att se. Just nu är Länsmuseet öppet även under pandemin i nyrenoverade lokaler. Gå gärna dit för att få en inblick i berättandet, konsten och historien.  

 Oscar