Avsnitt 7 
Varför heter vägarna så här?
Bistås, Berghult

VÄGNAMN 7  

Bistås
Många namn kan förklaras med en beskrivning av vem som bodde på en viss plats. Första delen av ordet är då namnet på den boende och sista delen ordet för hem, torp, ås eller liknande, ofta med gammal stavning.

Förklaringen till Bistås kan mycket väl ha ett sådant ursprung och skulle i så fall härledas till det gamla fornnordiska mansnamnet Bise eller Bisi. Här låg åsen där Bise bodde, dvs. Biseåsen och senare Bistås. 

Vi har också fått uppgifter om att det för länge sedan lär ha funnits ett torp i trakten av Bistås som hette ”Bistera”. Med tanke på hur man i dialektal form i våra trakter fortfarande ersätter genitivändelsen ”s” med ”a” (t.ex. ”Hjalmars bil” blir ”Hjalmara bil”, ”Elofs syster” blir ”Elofa syster”) så är det väl möjligt att ”Bistera” på motsvarande sätt beskriver torpet där Bise bodde – ”Bisera” - och att utvecklingen av ordet med tiden infogat ett ”t” vilket gör det lättare att uttala. Det är ganska vanligt att enskilda bostäver både försvinner eller läggs till mellan stavelser i gamla gårds- och traktnamn.

Om man spekulerar vidare ska man veta att ett ganska vanligt dialektalt ord för ”gubbe” i våra trakter ända långt fram på 1900-talet var ”Bisse”. Även om Bise föll i glömska blev platsen kanske ihågkommen som åsen där det en gång bott en gubbe, dvs. ”Bisseåsen”. 

Detta är några möjliga förklaringar men det finns kanske någon som kan hjälpa oss att hitta fler alternativa tolkningar. I så fall är ni välkomna att höra av er.

Bistås ligger vid Hemsjöns västra spets i östra delen av kommunen utmed vägen mellan Sandared och Holmared. Kommer man från söder får man svänga av mot Svarvhultsvägen alldeles öster om järnvägsviadukten i Viken. Från norr svänger man av Töllsjövägen mot Sandared i Holmared.

Berghult
Denna fastighet är belägen i terrängen mellan Horsvad och Riksväg 40 vid den södra sidan av Stora Maretjärn i Olsfors. Fastigheten nås från Olsfors via Vannasjövägen. Strax innan passagen av riksväg 40 svänger man av åt höger.

Order ”hult” är vanligt förekommande i trakt- och gårdsnamn. Ordet är en beskrivning av skog eller skogsdunge, ursprungligen lövskogsdungar men även annan skog. 

I gammal namnsättning använder man hult som ett begrepp för att beskriva en plats där skogen genom bl.a. röjning tagits i bruk och gjorts lämplig för bosättning och odling.

Namnet Berghult ger en bild av en plats med skogklädd och stenig mark där idoga förfäder genom hårt arbete skapat sig ett hem och en utkomst.

Berghult ligger idag ganska ensligt, men så har det inte alltid varit. Här gick, sedan 1639 och till mitten 1800-talet, den gamla landsvägen mellan Flässjum och Borås och många passerade här dagligen.

Berghult var tidigare en s.k. sockenstuga och fastigheten där den låg en sockensamfällighet. Sockenstugor byggdes i Sverige från 1600-talet och de boende i socknen, prästerna undantagna, hade en förpliktelse att bidra till kostnaderna för underhållet. Stugan skulle användas för socknens angelägenheter, bl.a. sockenstämmans sammankomster och skulle väl idag närmast kunna beskrivas som ett mellanting mellan 

församlingshem och kommunalhus. För att utnyttja huset och även hålla det uppvärmt vintertid användes det också som socknens fattigstuga för socknens hjon, något som är väl dokumenterat inte minst i gamla husförhörslängder. Berghult var alltså föregångaren till Kommungården på Erikstorp och dagens Bollegården.

Fattigstuga: Kallades även ”fattighus” och var en byggnad där fattiga och orkeslösa, gamla och handikappade personer inhystes av socknen och där de delvis också fick ta hand om varandra.

Hjon: Så kallades, med ett samlat namn, de sockeninvånare som var ”arbetsoförmögna” (oföra), med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Hit räknades också de utfattiga (obemedlade) som fick fattigunderstöd från socknen. De sistnämnda kallades allmänt ”fattighjon”.

Socken: Föregångare till dagens kommuner (utanför städerna). Socknen var, sedan medeltiden, ett område inom vilket befolkningen besökte en gemensam kyrka (t.ex. Töllsjö kyrka, Bollebygds kyrka) som därför kallades för sockenkyrka. Socknens gemensamma angelägenheter styrdes av sockenstämman. Socknarna upphörde som administrativ enhet genom kommunreformen 1862, då socknarna övergick till att bli kommuner. (Ursprunget till själva ordet socken är okänt)

Verksamheten på Berghult upphörde på tidigt 1900-tal och fastigheten övergick en tid därefter i privat ägo.