Humanistisk vasait belönad

Kulmen

Hans ögon var större, öppnare än hon fått för sig. Hittills hade hon alltid sett honom på avstånd, i rörelse, bakom tjocka glasögon och med baskern neddragen över pannan, som en till hälften drömd skuggbild framme vid katedern. Där han nu satt vid det lilla runda kafébordet i jugendstil var han annorlunda: glasögonen hade han lagt ifrån sig bredvid kaffekoppen, baskern satt högt och blottade det

linfärgade hårfästet. Mellan två slanka fingrar en blyertspenna, mot trottoaren en mörk lädersko, blank, gnistrande svärta i solskenet – alltigenom rena, tydliga konturer. Hennes hjärta sprängde i bröstet. Hur hon försökte, kunde hon inte riktigt begripa att detta var den stund hon drömt om hela denna tid, då allting till slut skulle ställas på sin spets.

Mannen vid bordet var omkring de fyrti, medellång och ljuslätt och sedan ett tiotal år tillbaka professor i franska vid stadens universitet. Som student hade han gjort sig ett namn med ett inte helt obetydligt, ännu i dag mer eller mindre tongivande arbete om Baudelaires Les fleurs du mal, men hans ryktbarhet hade knappast ens på den tiden sträckt sig bortom de snävaste akademiska kretsar, och gjorde det definitivt inte längre. Till utseendet var han egentligen ganska alldaglig, men med ett ansikte som hon tyckte rymde motstridiga drag av både vekhet och förhärdelse, så att det skapades ett märkligt djup i det. Han rörde sig tankspritt, på ett frånvarande men aldrig okontrollerat sätt som vittnade om en instinktiv högfärdighet och en medveten ansträngning att efterleva den.

Ända från början hade hon förstått att de var lika. Det hade gått upp för henne nästan omedelbart, kanske redan första gången hon hörde honom.

Så länge hon kunde minnas, hade hon varit känslig och ensam i sin känslighet, lättrörlig i anden och tanken på ett sätt som stötte mot omgivningen. Alla de så kallade medmänniskorna hade sällan sagt henne något av betydelse, tyckte hon, erbjöd i själva verket mycket litet utöver en i bästa fall välmenande platthet och dög förvisso inte som utgångspunkt för någon sannskyldig bild av livsupplevelsen, vars djup alltid hade fängslat och förundrat henne. Hon stod till sin läggning mittemellan en brinnande förälskelse i livet och ett lika starkt äckel inför världen – en olycklig splittring som, liksom i så många andra fall, inte kunde ge upphov till annat än en brådstörtad flykt in i konsten. Direkt konstnärlig begåvning hade hon ingen – och detta faktum pinade henne oerhört – men hon började i stället tidigt att internalisera, skapa och omarbeta i föreställningen: försjönk i osynliga drömmerier, växte inåt på bekostnad av det yttre och föresatte sig att göra sitt inre skapade så ointagligt som möjligt för allt som kunde räknas som allmänmänsklighet …

Och så – denna våldsamma omdaning! Det livslånga begäret, för att inte säga behovet, att viga sig åt litteraturen – som tycktes det enda uthärdliga sättet att leva – hade omedelbart efter studentexamen svept henne bort hemifrån, till en anrik grannstad med universitet och finkultur och alla möjligheter till ohejdad abstraktion. Där hade han väntat på henne. Själv visste han inte om det, och ändå var det så. I den slutna, ordnade sfär som utgjordes av föreläsningssalarna talade han stort om stora ting, och hon läste berättelsen om sig själv i hans ord. Hans hela framtoning och uttryckssätt tecknade bilden av en första jämlike. De hade aldrig så mycket som hälsat på varandra, men det dröjde inte länge, förrän hon kunde säga uppriktigt att hon älskade honom.

Han var ett ljus, som sken i sig självt men också i annat, yttre, till synes av honom oberoende och förlänade även det allra konkretaste ett drag av översinnlighet. När hon öppnade sovrumsfönstret om morgnarna och tusen små härligheter uppenbarade sig: den gamla huslängan i tegel mittemot med sina höga valv och sirliga, praktiskt taget orörda artonhundratalsfasader, ån som rann frisk och hätsk genom stadskärnan där nedanför, träd och rabatter och doften av en kvav sommar som hotade att slå över i höst – då var det han som strålade mot henne, som skänkte dessa ting deras gestalt och innebörd. När hon sprang för att möta dem, var det han som kallade på henne; hans tysta rop brusade i hennes blod.

Med tiden hade han blivit en livsbetingelse, en orubblig förutsättning för andligt liv hos henne. Liksom hon alltid tillåtit tankar, känslor och förnimmelser att vidgas inåt, gjorde hon nu en människa till inre objekt, och tyckte att hon i detta kunde se en fulländning och ett bevis för sin egen förmåga.

Genialitet, det var att utifrån väsen och situation göra sig mottaglig: att resa upp och överlämna sig åt en lidelse, sig evigt stegrande, varur man sedan kunde härleda en hållning, en levnad och ett grepp om sig själv – ett högre, finare, värdigare sätt att vara människa! Först när världen underordnats en storhet, var det möjligt att känna och omfamna den i ensamhet – och att själv bli stor. Så löd hennes sanning.

Emellertid hände det ibland att hon uppfylldes av tvivel. Det fanns rentav stunder, då hon undrade om hon inte var rädd för honom. Han satt i allt nu, hade gjort sig så central, inte bara känslomässigt utan också på ett sätt som snarast skulle kunna kallas metafysiskt, att tillvaron utan honom tedde sig som en enda avskyvärd intighet, och hon visste att hon kunde störtas i de djupaste själsliga avgrunder, bara han en dag fick för sig att sätta upp en tvetydig min. Det rörde sig om en kärlek helt utan avgränsning, en formlös strävan med föremål men utan utlopp, utan händelser, och på så vis egentligen om något outhärdligt. Ändå var hon övertygad om att den var omistlig, kanske till och med omöjlig att undgå. Att vara begåvad, att känna och älska högre och större än andra innebar inte bara stor lycka utan måste framför allt innebära stora lidanden. De tvivel som då och då vidrörde henne var halvhjärtade, de snuddade endast vid de inre förhållandenas yta, och hon fortsatte att låta sig behärskas, välkomnade anspänningen. Hon var ur stånd att vilja något annat.

– Och nu satt han plötsligt där, denna gestalt snarare än människa som hon kommit att ställa upp som synonym till all styrka och rätt. Här sitter livet, tänkte hon, en urkraft, helt oskylt och nära. Törs jag? Men visst är jag tvungen? Tiden föreföll att sträckas ut i en oändligt lång och uppskruvad rörelse. Det fanns inget som kunde göra sig oberoende av detta ögonblick, nej, ingenting mer skulle någonsin hända henne, när hon vidrört honom. Illamående av allvar tog hon ett första trevande steg ut i handlingen.

Stolens metallyta kylde genom kjoltyget och mot smalbenet. På andra sidan om bordet vidgades frågande dessa havsblå ögonklot, som hon för första gången kunde särskåda på nära håll. Svetten rann i nacken på henne och blötte tröjkragen.

– Ni känner mig inte, eller… saken är den, att det är bestämt att vi två… ska höra ihop, om jag får uttrycka mig så… för ni ser mig och jag har trevat i mörker hela livet efter… något så fullkomligt som er… om ni förstår… Jag älskar er och… ni måste tro mig, för ni är en storhet… ja, större än allt och jag måste få säga er vad ni betyder…

Hon talade med sömngångaraktig, nästan mekanisk övertygelse utan att själv höra vilka orden var eller hur de lät. Det är sant, det är sant, skrek det i henne, så förlös mig äntligen! De blå kloten frågade alltjämt, såg ut att vidgas ytterligare.

Hon fixerade sin skälvande hand med blicken, när hon lyfte den och tryckte den mot hans panna. Bedövande tystnad. Sedan ett utrop.

Han hade flugit upp och utbrustit något i stil med:

– Vad tar du dig till, flicka?

Resten hade hon inte uppfattat. Sammanhanget upplöstes i meningslösa intryck, färger och linjer och larm. Bara en sak stod tydlig: han hade inte begripit.

Lamslående häpnad, feberångest, reträtt. Hon reste sig, vände sig och sprang, eller färdades i alla fall på något vis bortåt. Ljudet av skosula mot asfalt följde henne, tills hon kommit utom synhåll för det skedda och inte längre förmådde slå förlamningen ifrån sig.

Hon stannade vid utkanten av en park, ett par kvarter från huvudgatan och kafét, som hon aldrig mer skulle våga passera. Det hade börjat skymma och trädens grenar avtecknade sig som ett dunkelt

virrvarr mot den smutsgula augustihimlen. Där i mörkret under lövkronorna, i det hon famlade efter en hållpunkt, trängde nya, främmande sanningar fram. Den genialitet som har endast sig själv till syfte kan inte vara giltig. Den kärlek som dyrkar sig själv har aldrig överbryggat något avstånd, aldrig skapat på riktigt. Den skiner i en form, men skenet bedrar. Att veta om sig själv, det är att glömma andra, och ensamhet tär, bryter ned och förfalskar. Det verkade som om hon nått fram till någonting absolut; det nya gav inte vika för någon känslas eller längtans tyngd.

Vem hade hon älskat? Hade hon älskat? Var han förlorad? Hon lade ansiktet, blekt och förfärligt, i händerna. Ja, så var det: hon hade förlorat honom, stod utanför honom – och han som för inte ens tio minuter sedan hade utgjort varje sorg och varje glädjeämne, varit själva hennes begrepp om vilja och strävan. Insikten var fasansfullt enkel; den blottställde henne och gav upp ett hånfullt skratt.

Fjättrad vid sin lealösa, sönderslagna tankeskapelse sjönk hon allt djupare i dyn. Ovanför henne reste sig månen, en svävande rund tomhet bland andra tomma figurer. Hon såg mot den och önskade inget alls.

Vad skulle hon göra nu?