Det 30-åriga kriget inleddes 1618 och Sverige deltog aktivt på protestanternas sida från 1630. Kungen stupade vid Lützen 1632 men kriget fortgick år efter år och kriget födde sig själv då det böljade fram i Tyskland och dess grannar. I september 1643 kom en order från Stockholm till den svenske befälhavaren Lennart Torstensson. Meddelandet var en order att anfalla Danmark. I december ockuperades Själland och i februari anföll svenska trupper Skåne, Blekinge och Halland. Kriget fortsatte under 1644 men då den danska flottan till stor del förlorades drevs de krigförande genom fransk och nederländsk förmedling till fredsförhandlingar i februari 1645. Förhandlingarna drog ut på tiden och var ytterst irriterade och svenska och danskar vägrade att mötas öga mot öga.
Den 13 augusti nådde man fram till ett fredsfördrag som förhandlats fram på gränsen mellan Småland och Blekinge i Brömsebro. Det var en seger för svenskarna, Jämtland och Härjedalen samt Gotland och Ösel avträddes till Sverige och tullfrihet i Öresund infördes. Som säkerhet för att tullfriheten verkligen skulle gälla avstods Halland till Sverige på 30 år. Halland kom aldrig att återlämnas.
Freden ändrade maktbalansen i Norden. Sverige som tidigare varit inringat av Danmark hade nu god tillgång till hamnar mot väst och dessutom fri fart ut ur Östersjön. Danmark som sedan kalmarunionens tid strävat mot ett enat norden under dans överhöghet var nu slagna och i Sverige fanns många som förordade att Danmark skulle krossas och läggas under svensk överhöghet. Tankarna om detta tog åter upp av Karl X Gustav 1658-60. Efter freden i Brömsebro var Sverige utan tvekan nodens ledande makt och den danska politiken under de följande 75 åren syftade inte längre till att dominera Norden utan att undgå att domineras av Sverige.