Den 7 juni samlades Stortinget, Norges riksdag, till ett kort möte. Statsminister Michelsen gjorde en sammanfattning av vad som skett i förhållandet mellan Sverige och Norge. Fråga gällde Norges rätt att utse egna konsuler runt om i världen. Från Sverige var beskedet klart, inom unionen hade Norge stor frihet men försvars och utrikespolitiken styrdes från Stockholm. Man förhandlade om denna fråga i årtionden och många trodd att en lösning var i sikte i november 1904 då statsminister Boström åter tog ett steg tillbaka när han presenterade sina 7 punkter för att fortsät-ta förhandlingarna. Norrmännen kallade dem lydrikepunkter och avbröt förhandlingarna. Den 23 maj beslutade Stortinget att Norge skulle utse egna konsuler. Beslutat måste godkännas (sanktioneras) av kung Oscar II. Han vägrade som väntat men norrmännen hade en plan de satte i verket. Den norska regeringen avgick den 27 maj och det var kungens uppgift att utnämna en ny regering. Han skrev till Stortinget att det inte var möjligt just nu och beviljade inte den senaste regeringens avgångsansökan. Den slutsatsen man i Norge drog av detta var att kungen inte kunde utföra sina pliktier i enlighet med grundlagen och därför konstaterade man att ”foreningen med Sverige under én konge er opphørt som følge av at kongen har opphørt å fungere som norsk konge” Processen som skulle göra Norge till en självständig stat hade börjat och 26 oktober avsade sig Oscar II den norska kronan. Norge var en fri stat för första gången på över 500 år.