Jag träffar Olga Dysthe en solig eftermiddag i februari på University of San Diego, California. Olga är i Kalifornien på ett sabbatsår från universitetet i Bergen där hon är professor i pedagogik. Som författare till böckerna Flerstämmiga klassrummet, Skriva för att lära samt Dialog, samspel och lärande är Olga Dysthe ett känt namn för många pedagogikstudenter i Sverige.

Olga har ägnat sin forskning åt språkets betydelse för lärande. Hennes utgångspunkt är dels sociokulturell teori där Vygotsky är en av förgrundsgestalterna, dels Bakhtins idéer om dialog. Hon är intresserad av att förstå kommunikationens betydelse för vårt lärande men också skrivspråkets potential för att utveckla reflektion och kritiskt tänkande. Hennes senaste forskning handlar om metoder för att handleda magisterstudenter och doktorander. På institutionen i Bergen har hon tillsammans med kollegor utformat en alternativ modell för handledning. Modellen går ut på att studenterna ingår både i lärarledda handledningsgrupper och studentledda responsgrupper, där de ger och får feedback på varandras forskning och uppsatsskrivande. En artikel om projektet publiceras i Studies in Higher Education aug 06.

Jag frågar henne hur hon ser på skillnaden i språkanvändning när det gäller campus och nätet.

- Det finns ju mer tillfälle till ”prat” på campus men vi utnyttjar det dåligt, säger hon. Styrkan i nätbaserat lärande ligger i att studenterna måste skriva samt, i bästa fall, ge och få feedback regelbundet. På campus kan man komma undan eftersom skrivandet inte är organiserat i fasta former, säger hon.

Olga betonar också vikten av att man inom ramen för det flexibla lärandet utvecklar samarbetsuppgifter, t ex att studenterna kommenterar varandras arbeten. Men för det är tryggheten viktig, säger hon.

Vi pratar lite om detta och konstaterar att det faktiskt inte är så svårt att utveckla en gemenskap på nätet där man lär känna varandra, studenter och lärare. Hon nämner t ex betydelsen av att lärare, såväl som studenter, har en hemsida där de berättar lite om sig själva som personer, sina intressen, etc. Olga säger att hon inte tror på att man helt kan eller bör hålla isär det personliga och det professionella.

- Nätet erbjuder både studenter och lärare att skriva publikt. Att skriva publikt är bra, man tvingas arbeta med argumentation och kritisk analys, säger Olga.

Olga berättar om ett IKT-projekt i lärarutbildningen, PLUTO, som hon deltog i mellan åren 2000 och 2003. Hennes område inom projektet var alternativa utvärderingsformer, bl a portfolio. Vid Högskolan i Vestfold (lärarutbildningen) utvecklade studenterna portfolio i flera discipliner, och i norska föredrog de att lägga ut sina arbeten på sin hemsida istället för att använda LMS, som de såg som begränsande. På så sätt skapades en öppenhet, ”världen” blev publik och potentiell läsare. I boken Mapper som pedagogisk redskap (Abstrakt 2004), redigerat av Olga Dysthe och Knut Steinar Engelsen, finns dokumentation om elektroniska portfolieprojekt från flera institutioner.

- Denna öppenhet påverkade studenternas reflektion över vad de la ut, berättar Olga. Kvaliteten på arbetena förbättrades och även etiska diskussioner om vad man bör och inte bör publicera kom igång.

Det spännande med IKT, säger Olga, är just hur man kan utnyttja nätets potential för utveckling. Här finns mycket att upptäcka och lära.

Olga berättar att hon är i San Diego i väntan på att hennes översvämmade lägenhet i Santa Barbara ska bli iordningställd. Det är i Santa Barbara hon ska tillbringa sista delen av sitt sabbatsår. Vad finns det för spännande som drar dig till Santa Barbara, undrar jag.

- Jag har blivit inbjuden av Susan McLeod från The Writing Program och Charles Bazerman vid Graduate School of Education, och ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till säger Olga och ler.

Både McLeod och Bazerman har bidragit mycket till att utveckla akademisk skrivundervisning, McLeod genom Writing Across the Curriculum och genom att vidareutveckla skrivprogram vid flera amerikanske universitet, och Chuck Bazerman genom teoriutveckling, speciellt om vetenskapliga genrer, samt genom läroböcker som The Informed Writer och The Informed Reader.

Olga berättar för mig att på Amerikanska universitet ges möjlighet för studenterna att lära sig skriva sin disciplins speciella diskurs, t ex företagsekonomi, juridik, eller medicin och träna sig i argumentationsformer och genrer som är specifika för disciplinen eller professionen. Dessa kurser ges av writing programs som traditionellt mest har haft underbetalda, men mycket väl utbildade kvinnor anställda. Writing programs var först en del av English Departments, men de har vuxit sig stora och självständiga och några har blivit egna institutioner och bedriver också forskning vid sidan av undervisningen. Dessutom har ”Composition studies & rhetoric” fått status som en egen disciplin och finns nu vid ca femton amerikanska universitet som doktorandprogram. Därmed utbildas det kontinuerligt mycket högt kvalificerade skrivlärare.

- Det är en intressant utveckling som har skett när det gäller skrivning som forsknings- och undervisningsfält de sista 20 åren i USA. Att kunna kommunicera skriftligt och multimedialt blir ständigt viktigare – det finns en risk att vi i Europa hamnar efter här, menar Olga.

- Det ska bli spännande att ta del av deras erfarenheter vid University of California, Santa Barbara, säger Olga innan vi säger hej då och skiljs åt.

Monica Nilsson är lärare och forskare vid BTH. Monica bor halva året i San Diego där hon samarbetar med forskare på University of California, San Diego, Communication Department, Laboratory of Comparative Human Cognition. Monica forskar och undervisar kring IKT-baserat lärande och digitalt berättande (Digital Storytelling – se artikel under Pedagogik).