Jag tror att vi alla har varit med om det som jag väldigt många gånger, under min gymnasietid, fått utså. Något så grymt, brutalt och jobbigt och något som kan få hela dagen att bli förstörd. Jo, mina vänner, jag skriver naturligtvis om en överfull buss på morgonens resa till skolan.
När klockan slår 07.20 är det dags för oss som bor i den lilla byn Tyringe att ta den dagliga morgonpromenaden till diverse busshållplatser i vår vackra by. Imorse var det en kall morgon och jag och min kompis gick och beklagade oss över allt ifrån kylan till flickor. Vi hade hopp om att det, kanske idag, skulle finnas några sköna sittplatser på bussen, men när vi kom ner till stationen och såg den första, insåg vi sorgligt nog att vi lika bra kunde vänta på den andra bussen. Vi stod och väntade utanför den busskur som är placerad på torget och vi ser in i bussen på de stackars Skånetrafiken-resenärerna, vars ansiktsuttryck endast kunde liknas med ett besviket barn på julafton.
Visst njöt jag och min kompis när vi stod och tittade på bussresenärerna denna morgon. Vi trodde själva att det såg bättre ut med sittplatserna på buss nummer två. Men vi hade fel, buss nummer två var lika full. Det kändes som att världen för en stund gick i sönder en gång för alla när vi såg detta. Vi lyckades dock komma på vad en av våra nära vänner en gång sagt till oss: ’’ Varför åker ni aldrig buss nummer tre? Den är så lugn och skön och där finns alltid några platser lediga. Mycket skönare än de andra bussarna.’’. Det kändes som att även denna dag skulle bli bra när vi kom ihåg att vår vän sagt detta. Vi stod och väntade på buss nummer tre som var lite sen, medan vi också undrade var vår kära vän höll hus. Men strax innan bussen anlände, anlände även han. Likt en blixt kom han ner från en av alla de backar som vi har i Tyringe. Med andan i halsgropen och med en cykel, vars lack var som ny och hade fått vilken cykelfantast som helst att bli imponerad och avundsjuk, låste han den vid cykelstället och kom fram och hälsade. Vi snackade lite och rätt som det var dök buss nummer tre upp.
Vi kände nu båda avsky och hat för vår vän, buss nummer tre var nämligen lika full som de andra bussarna hade varit denna morgon. Vi var tvungna att hoppa på den, om vi inte skulle vänta till halv nio-bussen, men då hade vi kommit för sent till våra morgonlektioner. Vi hoppade på och fick spendera 25 minuters tortyr stående på en överfull, varm och äcklig buss. Men vi hade inget val och vi fick i alla fall reda på att man inte längre kunde lite på vår kompis omdöme när det gäller bussar. Hans bortförklarningar om att det inte brukade vara såhär kändes för mig och min kompis som luft denna morgon.
Den vänliga busschauffören berättade för oss att tågen hade strulat och det enda jag kunde tänka på var att det inte ens var vinter ännu. Jag mådde psykiskt dåligt och funderade och funderar fortfarande på hur det kommer vara i vinter. Ska man ännu en vinter behöva trängas på bussen alla dessa vintermorgnar för att Skånetrafiken inte klarar av att förbereda sig inför vinterns snö? Snö som här i Sverige kommer varje år. Det värsta med allt denna morgon var att det inte ens var någon snö ute, men visst kan ett tåg strula ändå. Det fick mig ändå att tänka i banor om hur det kommer att se ut hela vintern. Jag är orolig för att vintern, snön och Skånetrafiken kommer att ta ifrån mig de som jag tror vi alla upplever som en av de få lugna stunder på dagen, nämligen bussresan till skolan. Jag hoppas att Skånetrafikens förberedelser inför vintern är brutalt mycket bättre än förra årets. Då tåg efter tåg var försenat.
