Vendela klipper navelsträngen och säger adjö.
Bild: Sofia Edsvik
Hej, Vendela här.
Detta är min absolut sista krönika på Söderfokus. Och det känns sorgligt, men samtidigt så spännande. Detta är även min sista termin på Söderskolan, och även inför det känner jag blandade känslor.
Det är nu jag klipper av navelsträngen, spottar ut mina sista rader här på Söderfokus och lämnar detta bakom mig. Om exakt 3 veckor rusar jag och alla andra nior ut från Seljanborgs kyrka och avslutar det här äventyret.
När jag kom till Söderskolan, i augusti 2009, visste jag inte alls hur min framtid skulle se ut. Och visst, det har gått både uppåt och neråt (väldigt mycket neråt ett tag), men nu är allt på väg uppåt. Jag kommer gå ut grundskolan med dom betyg jag behöver för en gymnasieplats, jag har nyligen fått jobb och livet ser ljust ut.
När jag, som trettonåring, började min tid på Söderskolan var jag en blond, smal och vilsen tjej. Ingen vilja, inget hopp och inte en sån här ljus framtid i sikte. Ett tag var jag även rödhårig, mullig och mycket svartsminkad runt ögonen. Nu är jag återigen mörkblond, normalsmal och trivs med mig. Precis som jag är.
Hur säger man adjö till något eller någon som man trivs med? Hur ska man våga släppa taget, ta det där hoppet ut i ingenstans, famla i absolut blindo och hitta en ny trygghet, påbörja ett nytt äventyr?
Egentligen skulle det här kunna vara precis som vilken vanlig onsdag som helst, en helt vanlig timme på Globalen. Jag har slutit ut alla andra elever i datorsalen med hjälp av mina hörlurar där Ani Difranco håller mig sällskap, min snygga Samsung-telefon ligger bredvid tangentbordet och jag har trotsat Internet Explorer och sitter istället på Google Chrome (som är grymt mycket bättre). Solen skiner in genom fönstrena och sprider ljus i datorsalen, min fot stampar i takt med musiken och jag känner mig tom. Som om detta bara varit en dröm.
Som tur är, så inser jag att detta inte är en dröm, bilderna från intervjuerna med Idol 2011 och Mange Makers finns på Söderfokus, det är fortfarande häftigt att tänka på. Att jag stod där, helt blottad inför kändisarna och körde mitt race. Att jag stod där och pratade helt vardagligt med Alexander Bard, att jag, Elin och Angelica fick komma ner i Mange Makers’ loge och intervjua gruppen. Att krama Amanda Fondell, vars låtar nu finns i min spellista på Spotify. Att all denna framgång och att mina femton sekunder i rampljuset var äkta, på riktigt.
Så hur ska jag kunna avrunda allt detta, i enbart en krönika?
Jag skulle kunna skriva flera sidor, kilometerlånga krönikor, bara för att kunna förklara hur Söderskolan, Söderfokus och mina krönikor förändrat den jag är, hur jag ser på livet. Jag skulle kunna citera alla människor som gett mig beröm för mina krönikor om diskriminering, feminism, framtidens teknologi, datorspel, respekt, skadeglädje, julen, sexuell läggning, hudfärg, Lina Ehrin som syntes i Melodifestivalen med orakade armhålor, påsken och sommaren.
Och jag måste erkänna, jag är stolt över mig själv. Att jag lyckats nå ut till i alla fall en person (eller flera) med mina krönikor, att ni läsare (och lärare, haha) läst mina tankar vecka ut och vecka in. Det gör mig glad.
Jag tycker fortfarande man ska stå på sig själv och stå för sina åsikter, jag tycker fortfarande att diskriminering är skit, jag tycker fortfarande att datorspel är kul och borde få vara kul för tjejer, jag tycker fortfarande att skadeglädje är kul till viss del, jag tycker fortfarande Lina Ehrin strålade ut lycka trots hennes orakade armhålor, och jag tycker fortfarande att man ska respektera alla människor. Jag tycker även homofobi, rasism, nazism och främlingsfientlighet är skit. Och framför allt så tycker jag att Internet Explorer är skit, mer Google Chrome åt folket!
Hoppas ni uppskattat min resa som jag gjort här, tillsammans med resten av Globalgruppen, Conny och Petra. Jag vet i alla fall att jag gjort det. Adjö, farväl, adios, au revoir, auf wiedersehen, puss, kram och hejdå. Nu lämnar jag plats åt en ny krönikör. Hands off the keyboard.
Peace!
/ Vendela Marie Malmström
(Om ni mot all förmodan saknar mig för mycket så finns jag på Twitter, “VendelaMariie” heter jag där)
|
 |
