I skuggan av Columbine

”Kod röd, kod röd, detta är en kod röd”, knastrar det i skolans högtalare.
Eleverna i min lektionssal springer och trycker sig mot väggen närmast dörren och är helt tysta.
Ja, så kan det gå till när eleverna på Bartlesville Highschool tränar på vad de ska göra om en beväpnad galning tar sig in i skolan.
Den här gången tog rektorn på sig att spela rollen som dåre och gick runt i skolan och ryckte i alla dörrar. Det finns tydligen statistik som säger att om de (galningarna) skulle komma till en dörr med ljuset släkt och inget tecken på liv hörs bakom så går de vidare och letar efter enklare måltavlor. Efter tragedin på Columbine Higschool i Littleton, Colorado där två 18-åriga elever 21 maj 1999 dödade 15 av skolans elever övar många skolor i USA på liknande scenarion.
Stora skyltar med överkorsade skjutvapen och knivar upplyser även Bartlesvilles elever att vapen är förbjudna på skolan. Det är sorgligt att övningar som dessa ens är nödvändiga.

Vi har utöver den vanliga brandövningen haft en tornadodrill (Bartlesville är mitt i USA). Om det kommer en tornado tjuter det högt och vi springer ut i korridoren och trycker oss mot skåpen. Eller - det är i alla fall vad vi gjorde när vi tränade på engelskalektionen. Varje klassrum har olika instruktioner, så jag hoppas att alla eventuella tornados dyker upp under min engelskatimme, så jag vet vad jag ska göra.

Diciplin tycks vara mottot. En klocka ringer i början och slutet av varje lektion. Du har exakt sex minuter att förflytta dig genom korridorerna till nästa lektion. All undervisning börjar samtidigt och då får inte eleverna befinna sig i korridorerna.
Inte utan det berömda the hallpas, en röd tavla med den undervisande lärares namn, som ett okej att du har lämnat klassrummet. Mitt hjärta slår alltid lite extra fort när jag springer iväg genom de tomma korridorerna på väg mot toaletterna eller vattenfontänen, utan ett hallpas.
Tänk om idag är dagen säkerhetsvakten kommer se mig och ge mig kvarsittning?
Kvarsittning är nämligen straffet för det mesta. Du kan få kvarsittning om du kommer sent. Dyker du inte upp till kvarsittningen blir det lördagsskola. Du kan få kvarsittning om du är uppkäftig eller irriterar din lärare, eller om du bryter mot någon av de många skolreglerna.
Det finns till och med regler hur mycket man får röra vid varandra. Gränsen går vid att hålla varandra i handen, mer än så är strikt förbjudet.
Det finns en också en dresscode: inga korta kjolar, inga linnen, inte för urringat och att man ska dra upp byxorna och se välvårdad ut.

En annan sak som är väldigt annorlunda är att i Sverige läser du många ämnen varje termin. I USA läser du sex ämnen och du har samma ämnen och samma schema precis varje dag. Du väljer själv vilka klasser du vill läsa, till en viss gräns. Somliga klasser är obligatoriska för att kunna ta graduation, men du kan välja vilket år du vill läsa de olika kurserna.
I början handlade ändå mycket om att vänja sig vid de små skillnaderna. Som att man sitter i stolar med ett litet sidobord vid armstödet, som man glider in i från sidan. De är obekväma, opraktiska och alldeles för små för att sprida ut sina böcker på. Eller att jag första skoldagen stod och svettades, livrädd att komma för sent, när jag inte fick upp mitt kombinationslås.
Höger, vänster inte stanna eller nej stanna, vad var nu min kombination?
Är det verkligen självklart att varje människa vet hur ett sådant lås fungerar? Som tur är så är amerikaner hjälpsamma, ännu mer hjälp får man om man ler och säger att man kommer ifrån Sverige.