”Det blåser kraftigt där uppe” är Biljanas första uttryck för det tuffa klimat som råder uppe bland toppositionerna. Hon, en kvinna med attityd, stilettklackar och glimten i ögat, har för bara några år sedan varit makeupföretaget Oriflames försäljningsdirektör för den svenska marknaden, på börsnoterad nivå, och vet precis vad hon pratar om. På företaget hade hon 20.000 försäljare under sig och en årsomsättning på 200 miljoner att rapportera in till stockholmsbörsen.
-Där gäller det att ge resultat annars sjunker aktierna och du är borta…, berättar Biljana om arbetskraven på företaget.

När hon först fick sin position kom gratulationerna från alla håll, från såväl familjemedlemmar som kollegor, men när de insåg vad den innebar reagerade alla med bestörtning. Positionen innebar att hon ständigt var på resande fot och arbetet upptog nästan all fritid.
-Många skuldbelade mig… "Vem tar hand om din familj?!" var det många som undrade…, berättar hon om nära och bekantas kommentarer.

Det var inte bara där hon möttes av liknande reaktioner. När jag frågar om hon blev annorlunda bemött för att hon var kvinna svarar hon att det snarare var det faktum att hon var småbarnsmamma som uppmärksammades mest.
-De flesta kvinnor inom denna bransch tvingas välja bort familj… Men jag hade båda, säger hon, och tillägger sedan med ett skratt:
-Jag både åt och hade kakan kvar…

Biljana berättar att det var dessa antaganden som kanske också var jobbigast.
-Som en smygande skuld som hela tiden fanns där…, beskriver hon situationen. Jag förväntades vara hemma och ta hand om mitt hem och mina barn.
Något som hennes manliga kollegor inte fick några förfrågningar om eftersom man antog att deras fruar skötte hem och barn.

När jag pratar med Biljana får jag uppfattningen att vi i dagens samhälle fortfarande har kvar ”hemmafru”-idealet om att kvinnor helst ska vara hemma, ta hand om barnen, och inte konkurrera med männen om de eftertraktade positionerna i arbetslivet. Något som låter skrämmande i ett land som kommit så långt i utvecklingen som Sverige. Att kvinnor är de som tar hand om barn och hem är inte ovanligt. Enligt statistik från bland annat JämO tar männen ut endast 20% av föräldraledigheten.

Intervjun rullar vidare och vi kommer in på frågan om skillnaden mellan hur hon bemöttes av manliga och kvinnliga kollegor, och där får jag ett förbluffande svar. Det var inte hennes manliga kollegor som kände sig hotade av hennes framgångsrika och starka personlighet utan tvärtom de kvinnliga. Hon berättar att det alltid fanns ett maktspel mellan dem och att de hade svårt att glädjas åt varandras framgångar. Något som jag själv inte antog förekom i en bransch med så få kvinnor, men kanske är det just att platserna för dem är så få som får konkurrensen mellan dem att bli så hård? Det gäller på något sätt att visa att man kan klara av jobbet och bidra med resultat för få stanna kvar. Hon berättar också, till min förvåning, att det var männen som var nyfikna och öppna emot henne.
-De hade alltid förtroende för mig, berättar hon. De lät mig köra mitt race och litade på att jag klarade av det.

Sverige sägs vara ett av världens mest jämställda länder men när det gäller lön och kvinnor på höga positioner har vi inte så mycket att skryta om. Visst har kvinnor ett överläge inom till exempel den offentliga sektorn, där de utgör ca 55% av chefspositionerna, men när det gäller positioner inom den privata sektorn och jämställdhet inom ekonomi ser det, enligt undersökningar gjorda av EU och JämO, inte lika ljust ut. Här i Sverige tjänar kvinnor i snitt ca 17 % mindre än män, något som förklaras med att kvinnor oftare jobbar inom den offentliga sektorn. Tar man hänsyn till skillnader mellan utbildning, sektor och ålder så kvarstår ändå en skillnad på 7 %, något som är lite svårare för forskare att förklara, men som kan bero på att män oftare blir chefer än kvinnor. Det finns också forskning som bevisar att löneutvecklingen inom ett yrkesområde riskerar att bromsas om antalet anställda kvinnor ökar. Många skyller detta på att man inte värderar den kvinnliga kompetensen lika högt som den manliga, men det finns många andra funderingar kring detta fenomen.

När jag och Biljana kommer in på detta område, under vår intervju, har hon en helt annan syn i frågan om kvinnors löner.
-Det är aldrig männens fel att kvinnor har mindre lön, det är kvinnorna som trycker ner sig själva, är hennes kommentar till det hela.
Hon menar att kvinnor generellt sett är sämre på att se sitt eget värde, sin kompetens och kräva betalt för sitt arbete än männen. Alla kvinnor borde enligt Biljana ”gå i terapi” för att få upp sitt självförtroende och lära sig uppskatta sig och sitt arbete mer. Något som inte låter helt upp åt väggarna i mina öron. Vi kvinnor borde lära oss att se vår egen kapacitet och kräva lön för vårt arbete!

För att kunna kräva en rättvis lön måste man också ha ett arbete. Jag frågar Biljana varför och hur hon nådde sin topposition. Hon svarar att det alltid varit hennes dröm att bli chef och ha makten att påverka andra till utveckling, men tror dock att det var hennes personlighet och hennes VD-nätverk från tidigare VD-jobb som tog henne ända fram. Hon berättar också att hon hade en kvinnlig chef som stöttade henne mycket och som kämpade för att få fram fler kvinnor i denna mansdominerade miljö.

Kanske är det just sådana kvinnor som Biljanas tidigare chef som behövs för att få in fler kvinnor på den privata sektorns toppositioner? Någon som aktivt verkar för att anställa professionella kvinnor och som vågar bryta trenden med allvarliga män i kostym?

Intervjun med denna livliga och respektingivande kvinna går mot sitt slut och jag ställer den slutgiltiga frågan; Vad skulle du säga till kvinnor som vill nå toppen? Hon svarar med ett leende men med ett allvarligt uttryck i sina ögon:
-Skaffa ett nätverk med personer som vill dig väl och som kan hjälpa dig. Allt du vill är möjligt!

Det sista Biljana säger innan vi avslutar vår intervju ska också få avsluta denna artikel. Det är ett bra uttryck som beskriver den nya inställningen hos dagens kvinnor och som visar skillnaden mellan dem och kvinnorna för 200 år sedan: 
-Jag är inget offer och det kommer jag aldrig att bli!