Att våga vara och stå för den man är

Jag hade väldigt dåligt självförtroende och var det volleyboll på gymnastiken sa jag oftast att jag hade mensvärk eller ont i foten, jag ville inte vara med för att jag var så "dålig".

Min väg sedan jag var riktigt liten har varit mörk, kurvig, som att leva i ett svart hål, i en hemlighet och en gåta, men här står jag idag, stark, men öppen för alla känslor.

Ända sedan jag var liten har jag gått och burit på en klump i magen och i halsen.
Jag hade ett bra umgänge tills jag började i trean. Då bytte jag vänner. I mina ögon var de helt underbara men i deras vardag låg det så mycket mer än vad jag visste. En vardag för dem var inte att gå ut och leka, utan det var att krossa fönsterrutor med en fotboll, ta sönder skolans saker, ta sönder klasskompisars saker och kaxa mot vuxna.

Jag fick hemringning allt ifrån lärarna till andra elevers föräldrar. I sin tur ledde det till att jag fick utegångsförbud gång på gång. Jag fick egentligen inte vara med dem, men jag vågade inte slita mig loss från det hemska, så varje dag gick jag till skolan med dåligt samvete. Men jag valde att umgås med dem eftersom att jag inte vågade säga ifrån, jag vågade inte, för då skulle jag ses som en tönt, jag skulle inte ha några vänner kvar, då skulle alla lämna mig, trodde jag.

Jag vågade inte säga nej. Jag trodde att de skulle börja reta mig om jag inte vågade ta sönder det där som de bad mig om. Så jag hakade på varenda liten sak de gjorde.
Det ledde ju inte till något självförtroende över huvud taget, jag var rädd för att stå upp för mig själv, rädd för att förlora det lilla jag ägde, rädd för att säga nej och rädd för att be om hjälp. Kände mig hjälplös.

Helst av allt ville jag tillbaka till mina gamla vänner, de som var precis som jag. Men jag stod där, rädd för sanningen som jag såg med mina egna ögon. Nu i efterhand tänker jag på hur jag kunde ha gjort, vad jag gjorde för fel och hur mycket jag ångrar mig, men jag trodde att jag var klokare då än vad jag var. Jag har nu lärt mig att stå upp för mig själv, visa vem jag är men fortfarande jobbar jag på att säga nej. Det är tufft, men att ha den bakgrunden som jag har berikar mig och gör mig eftertänksam och tack vare mina erfarenheter kan jag se tillbaka på mina misstag och ta rätt beslut idag.

Glöm nu inte kära vänner att stå upp för er själva, visa att det är ni som har makten över er själva, er kropp, och att det är ni som har rätten att säga nej och att ni inte vill vara med.
Ni har all rätt att gå er egen väg medan era kompisar fortsätter, ni gör val varje dag, val ni kommer att ångra och val ni kommer vara stolta att ni gjorde.

Jag levde i ett mörker, som ett svart hål, jag var vilsen och visste inte vägen tillbaka, den var svart, jag levde i en hemlighet som blev till gåtor. Nu kan jag med ett leende på läpparna glädjas åt att jag slitit mig loss från det dåliga umgänget, samlat nya krafter på vägen och blivit en stark person.