Frusna ögonblick

Smattrande regn, piskande vind. Två ljusa flickröster och ...tystnad. Den annars så livfulla skolgården kunde inte varit mer öde, då de resterande människorna på skolan valt att ifrågasätta det gamla mottot ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder”. Till och med lärarna. Eller ja, med undantag från en ensam gestalt vars annars så välvårdade långa hår förvandlats till ett enda vått trassel. Lyssnade man riktigt nog kunde man urskilja orden som kom över hennes läppar: ”Johanna... Rebecka...” Men att lyssna riktigt noga var självklart det sista vi gjorde, där vi satt i vårt träd med vår skyddande gröna presenningskoja, och upplevde precis samma känsla man gör en regnig dag då man sitter och myser med en tekopp i handen och ett par välkända ögon mitt emot sig – fast tusen gånger bättre. När den genomblöta läraren äntligen kommit fram till vår koja kunde vi förvånat konstatera att tiden verkligen går fort när man har roligt! Att missa både lunchen och melliset var det helt klart värt, även om vi inte var lika säkra på att läraren skulle hålla med oss…

Vissa ögonblick vill man bara frysa och spara någonstans nära hjärtat. Tiden mellan det att jag för snart tio år sedan blygt sträckte fram en ros till en gigantisk nia och det att jag själv får ta emot en har gett mig många sådana stunder. Så det är svårt att välja några minnen bara sådär från ingenstans, svårt att säga just vad som format mig till den jag är. För trots att jag vissa dagar bara känner för att dra täcket över huvudet, somna om eller ge mig själv en extra ledig dag, så tycker jag om skolan. Jag trivs här, jag trivs med att veta att jag kommer att träffa mina kompisar från skolan minst fem dagar i veckan. Och ja, jag tycker till och med om lektionerna! Jag tycker om att utvecklas och lära mig nya saker – så jag skolkar inte. Istället har jag alltid släpat mig upp, och under åren samlat på mig en mängd minnen som alla är en del av mig – nu och för alltid.