Sabina slog ut med armarna och höjde de perfekt målade ögonbrynen. Hon skakade på huvudet och fortsatte sedan att fila sina naglar. Jag sneglade på Mari för att se om hon höll med Sab eller om hon som jag kände sig som ett nervvrak inombords som skulle ramla ihop vilken sekund som helst. Helst av allt ville jag springa till affären och lämna tillbaka allt smink, och säga att jag skulle göra vad som helst, bara de inte ringde polisen. Polisen. Jag såg löpsedlarna framför mig: ”Tre stycken 14-åriga flickor rånade igår en sminkaffär i Stockholm city. Efter rånet gömde de sig i den ena flickans lägenhet, där polisen senare odramatiskt kunde gripa dem. Deras dom är inte fastställd ännu, med det lutar åt livstids fängelse.” Eller alla veckotidningar: ”Flickornas föräldrar talar ut: Jag har alltid sagt att alla de där dokusåporna och utseendesnacket hjärntvättar dagens ungdomar.”

– Ja, men se inte ut som om hela världen gått under bara för att vi snott lite ”makeup” liksom.
Sabina tittade på oss med sina svartmålade ögon, innan hon fortsatte at tugga på sitt tuggummi. Nu kunde inte Mari hålla tyst längre:
– Fan, jag pallar inte! Antingen talar jag om för mina föräldrar vad vi har gjort. Eller så går vi och lämnar tillbaks grejerna. Det är ert val.
Hon tittade på mig och Sabina och inväntade ett svar. Sabina hade slutat tugga på sitt tuggummi och såg faktiskt ganska skraj ut för en stund. Jag däremot, kände mig lättad, jag slöt ögonen för en sekund innan jag svarade:
– Jag håller med dig. Men vi behöver väl inte blanda in föräldrarna i det här, va? Det räcker väl om vi går och lämnar tillbaks grejerna bara?
Sabinas ansiktsuttryck ändrades och hon såg plötsligt helt vild ut. Hennes ögon blixtrade och hon andades häftigt.
– Ni e ju för fan helt dumma i huvudet båda två! Har man snott nått så har man. Man går fan inte tillbaks till affären och säger: ”förlåt, men jag råkade visst ta de här prylarna när jag var här tidigare idag, det gör väl inget får jag hoppas?”. De sista orden spottade hon nästan ut.
Jag och Mari ryggade förskräckt bakåt. Vi nickade lite försiktigt, för att visa att Sabina hade rätt. Jag fattar varför hon blev sur. Men hallå. Vad tänkte vi på? Liksom komma in där som värsta puckona och säga att vi snott smink, och säga att vi hoppas att det inte gör något.

Sabina hade fått tillbaka sin normala ansiktsfärg nu. Hon tog upp sin lilla fickspegel ur sin handväska och bättrade på sitt läppglans lite. Hon gned läpparna mot varandra och tittade nöjt på resultatet. Tystanden som lag sig över rummet kändes olidlig. Det enda som hördes var tickandet från min väckarklocka på nattduksbordet och ett svagt surrande från min dator. En gäll signal ven genom lägenheten. Vi hoppade till och satt som förstelnade alla tre. Först när den fjärde signalen hördes var det som att jag vaknade till ur mitt vakuum. Jag sprang ut i hallen och öppnade ytterdörren. Där utanför stod mamma med två fulla ICA-kassar och sin blå Adidasjacka. Jag sa hej och tog den ena kassen och bar in i köket. Undrar ifall hon märkte hur jag skakade? När jag gick ut från köket krockade jag nästan med Mari och Sabina. Mari sa med lite darrig röst att de var tvungna att gå nu. De tog på sig sina skor och tog ner sina jackor från klädhängaren. Sabina slängde sin jeansjacka över axeln och gick ut. Mari dröjde kvar lite, hon gav mig något som liknade en vädjande och rädd blick innan hon snabbt stängde dörren och skyndade ut till Sabina. Jag gick in på mitt rum och låste dörren. Med en duns satte jag mig ner på sängkanten och kramade om en kudde. Jag flämtade till. Där under kudden låg påsen med de två ögonskuggorna, kajalpennan och mascaran. Ett plötsligt illamående sköljde över mig och jag blev tvungen att springa in på toaletten och spy. När jag spytt klart sjönk jag utmattad ner på toalettstolen. Där satt jag några minuter innan jag öppnade dörren och gick ut i köket. Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen. Tidningen, löpsedlarna, å nej! Paniken började återigen komma. Hon tittade förvånat upp när jag kom in helt blek i ansiktet, och frågade:
– Hur är det lilla gumman? Mår du inte bra?
Då sprack allt. Mina ögon fylldes av tårar och jag tittade henne i ögonen och sa:
– Mamma, det är en sak jag måste berätta för dig…