Tokugawas äventyr

Himmelshav så blått, klingor som reflekterar solskivans glans. med svärd på höft och geta på fot vandra han genom berg och dal. född till att tjäna, stark som en björn. Orden "att tjäna", samuraj de blir. Hjälpande, starka och fruktade. men en man har nu kommit för att berätta sin sida av denna historiska period. Hans klinga är på hyllan lagd, men han är vis som aldrig förr. hans namn är Tokugawa.

Här kommer kapitel 2. När det är sådana här tecken " mellan meningarna är det mannen som berättar historien.

Den vise mannen, omgiven av nyfikna, tog till orda med stämma som vittnade om erfarenhet.Den gamle sa "mina kära vänner, mina år har gått." "men jag vill att ni ska ta del i denna historia." "Vid klippans rand stog en man, omgiven av svåra val."
"Han hade blivit övergiven i fientligt läger, och satt nu fängslad och utfrågad." " mannens ansikte visade ett helt liv av heder, lojalitet och disciplin."Den gamle mannen verkade tyngd av denna historia. Han tog åter till orda och sade "mannens lojalitet låg kvar hos hans herre, men hans kropp började vekna." "Till slut sade han till männen: ni kan fängsla mig, tortera mig och till och med döda mig, men min beslutsamhet kan ni aldrig rubba". den gamle mannen visade sig ha druckit en kopp saké för mycket, och när han skulle fortsätta föll han i djup sömn.

Varje kväll återvände den vise gamlingen till värdshuset, och varje kväll hade han ännu en historia att berätta. Kvällens historia var den om den mästerliga smeden "Sanfu" som på kantonesiska för bergstiger. den åldrade mannen tog till orda: "hans liv var blott svetten på hans panna, och de ädla klingor han skapade." "Malmen förfinades, smiddes till mäktig klinga och härdades dag efter dag, månad efter månad och på ett år stod en magnifik klinga att skåda." Då hördes en röst från ett av rummets hörn. rösten sade "det var ju en fin berättelse, men en gammal man ska inte tala om vapen i en krigares närhet. mannen reste sig och var nästan två meter lång, med spelande muskler och ett ansikte som tycktes kunna döda med blicken. I handen höll han ett skarpt svärd. Mannen lyfte klingan över huvudet och förkunnade " jag betalade tre miljoner ryo(japansk valuta) för den här dyrgripen.

Då reste sig den gamle mannen och tog till orda. "att betala tre miljoner för den där metallbiten är ju rena rånet" sade gamlingen. Den store mannen gjorde ett utfall mot den äldre, och det var över på en sekund. Gamlingen hade dragit sin dolk, besvarat anfallet och undkommit oskadad. hans motståndares svärd hade spruckit i tvenne bitar och mannen var medvetslös. En åskådare frågade hur mannen kunde vara vid liv. Åldringen svarade "jag besvarade anfallet och slog honom i huvudet med fästet." en man frågade: "gamling, vad är ditt namn?" "jinrei tokugawa" svarade gamlingen leende på väg ut.

En ung man i tjugoårsåldern var på väg nedåt byn. Han var på väg mot en nyöppnad butik i änden av byn, och i ingången stod den gamle mannen Jinrei Tokugawa, sagoberättaren som besegrat den andre mannen på värdhuset, och väntade honom. Den unge mannen, känd som Togiro Inoka, var borgmästarens son och hade gjort en beställning hos Jinrei en vecka tidigare. När han närmade sig märktes det att den gamle var ytterst utmattad. Svetten låg som lack på hans panna och det långa vita skägget var genomblött. Den unge mannen sa "har du beställningen klar?" "såklart jag har, jag är en man som håller mitt ord" svarade Jinrei. Den gamle tog fram ett föremål täckt av en sidenduk, och drog sedan bort duken. Under fanns en statyett av en kinesisk drake, helt och hållet gjord i sollit vitt elfenben. Togiro såg att statyetten var det vackraste han sett, och han hade sinne för konst. varje fjäll var utmejslat med finaste precision, och draken var på det hela ett perfekt verk. "Hur mycket kommer den här kosta mig?" undrade Togiro. "Jag behöver inte dina pengar, men jag tar gärna emot betalning i natura." sade Jinrei. "Vad ska du ha?" " Låt oss säga att jag behöver bara ingredienser till mat, så om du kan förse mig med det så duger det som betalning."
"Då skall jag se till att du kan äta som en kung, och du skall få vin och öl därtill." "Då har vi en överenskommelse, min käre vän." och med det lämnade Togiro affären med statyetten under armen, och Jinrei vinkade leende av honom.

Jinrei, som hade anlänt i staden som en fattig man hade nu skaffat sig ett rykte som en av de vänligaste personerna i byn.
Varannan kväll satt han på värdshuset och berättade, och vuxna som barn satt sig ned för att lyssna. just denna dag hade Jinrei varit och hämtat sitt första lass förnödenheter från borgmästarens hus, som borgmästarens son Togiro och Jinrei kommit överens om, när Togiro fått en ytterst fin drakstatyett av den gamle mannen. när Jinrei gick hemåt mot sin lilla butik brukade han alltid ta en genväg genom den närbelägna skogen. Han hade kommit ungefär halvägs när han mötte en man som sa: "ge hit alla dina pengar, gubbe!"
"en så oförskämd en" tänkte Jinrei. Mannen drog en kniv och högg mot den gamle. men den gamle undvek hugget snabbt som en vessla. Jinrei märkte en pinne ligga ungefär en 2-3 meter därifrån. han dök undan som en falk och fattade tag om pinnen och klippte till rånaren rakt i tinningen med den så att han svimmade. men Jinrei tyckte synd om den magre mannen, och bar med honom hem. han bjöd honom på ett varmt mål mat, några glas vin och de två pratade långt in på kvällen. Jinrei lärde mannen några väl valda av kroppens olika tryckpunkter, och dagen efter hjälpte han mannen att öppna en egen liten klinik i närheten. mannens namn var Delgado, och de två förblev vänner. Jinrei sparade pinnen han använt som ett minne av början på en lång vänskap, men han täljde till den med ypperlig färdighet. en vecka senare såg man "Jinrei med träkäppen" som han nu kallades, stå utanför Delgados akupunktur-klinik.

Den åldring som kommit till byn som en främling var nu den som alla talade om. Jinrei hade blivit känd i de översta kretsarna tack vare att Togiro Inoka njöt av att se sina gäster blekna av avund inför den mästerliga drakstatyetten. Bland små familjer var han känd som den generöse man som hjälpt en fattig upp på fötter igen. Nu var det vinter, och snön låg vit på tak och gård. Givandets natt, eller som man hört den kallas i fjärran länder, julen var nu här. Jinrei var väl förberedd inför kvällen. Han hade gjort passande gåvor till hela byn. Till borgmästaren och Togiro hade han gjort fint mjöd som hade fått mogna i ekfat. Till Delgado hade han hittat en bok om massage så att han kunde utöka sin klinik. Till det många familjerna i byn hade Jinrei bland annat stickat och lappat täcken, hjälpt till att laga husen och lagat ett julbord som kunde mätta den hungrigaste varg. Framåt kvällen kom en liten flicka fram till Jinrei. I händerna höll hon en stickad mössa. "Till dig, för att du också ska ha en julklapp."
"Tack, det är den finaste presenten jag någonsin fått," sa Jinrei.
"Den där gamlingen har ju tomtar på loftet." Sa en välklädd man. Jinrei gick fram till mannen och sa: "den finaste present man kan få, är den som kommer från hjärtat". Mannen skämdes så mycket att han drack sig full och svimmade. Och efter att meningen förvrängts lite så brukade Jinrei i vintertid kallas för "Tomten".

Sju dagar efter givandets kväll var tiden inne för den upplysta himlens fest. Den käre åldringen Jinrei hade denna tidpunkt till ära kreerat något ytterst hemligt, som skulle avslöjas under årets sista timme. Alla i byn hade samlats på det nybyggda torget som alla byggt tack vare Jinrei's hårda arbete, Delgado's läkemedel mot sjuka och borgmästarens givmildhet.
Det var en fest som länge skulle bli ihågkommen.
"Nu gryr ännu ett år, och må dess skördar bli rika" sade Jinrei.
Och festligheterna drog igång med buller och bång. Jinrei med sitt vita skägg berättade sagor in på de sena timmarna. Delgado testade en ny krydda i sin mat. Tyvärr visste han inte att denna mystiska krydda var det som i vanliga termer kallas "hanabero-peppar". Kvällen fortsatte med mat och dryck av alla de slag. Och sen var det dags för de olika tävlingarna som hölls i byn årligen. Först ut var spjutkastet, som Delgado triumferade i. Ryktet spreds att han hade så ont efter pepparn att han kastade spjutet "dit pepparn växer".
I Shogi-Turneringen vann Jinrei stort, ty den store mannens logik var absolut. I den sista tävlingen, bågskyttet, blev det lika mellan Jinrei och borgmästarens son, Togiro Inoka.
Vid den tolfte timmen förde åldringen tal.
"Min tid här har varit trivsam, och jag känner för er alla. Men tiden har kommit för denna åldring att dra vidare, och det är med stor sorg som jag säger detta. Jag älskar er alla, och detta är mitt farväl." Då lystes himmelen upp av de vackraste fyrverkerier som man någonsin sett, och den gamle mannen lämnade byn i månskenet och försvann in i vintermörkret.

Hans vandring börjar om igen, rovans frö är lagt. Ur åkerns djupa mogna jord, en planta kommer spira. Hans klinga är på hyllan lagd, hans skägg är vitt som snö. Samurajen som blev fredlig åldring börjar sin vandring igen. Hans panna speglar solens glans, hans värdighet är stor. Han vänlig är, och även åldrad.
Hans namn är Tokugawa!