SPT 3/2012
Tyckande och teologi
En effekt av den snabbt ökande internetanvändningen
i vår samtid är att det produceras
oerhört mycket teologi nu för tiden. Teologi?
Ja, med nutida definition av teologi som
»gudsprat» (Anne-Louise Eriksson och Cristina
Grenholm i Kyrkans Tidning 1 december
2011). Alla kan ju prata om Gud och religiösa
frågor, och följaktligen kan man säga att
»alla är teologer i en luthersk kyrka».
Det kommer inte bara ut böcker i ämnet,
som recenseras och diskuteras. Många tidningar,
inklusive kyrkliga, har nätupplagor,
med insändarsidor och möjlighet att kommentera
det andra skriver. Det finns också
oräkneliga personliga bloggar om kyrka, teologi,
livsfrågor, och de flesta har en kommentarsfunktion,
där läsaren, ofta anonym, kan
tillfoga sina åsikter, associationer och oförgripliga
meningar om det som stod i bloggen
– och om rätt mycket annat också. Eftersom
Gud, kristendom och kyrka är ämnen folk
gärna diskuterar, rinner en flod av diskussion
och tyckanden fram om teologi, gudsprat.
Den som tittar in i internetteologins värld
slås av hur mycket av denna »teologi» är just
privata tyckanden och känsloyttringar, utan argument
från kristendomens normativa källor
– Bibeln och kyrkans omfattande trostradition.
På Internet finns inte vanliga spärrar för vilken
teologi som publiceras – det bestämmer man
bara själv. Och det är ju på ett sätt begripligt.
För om måttstocken för sanning och värde i
gudspratet är vad »jag tycker» och »jag känner
», då faller allt annat, det må vara Bibelns
tydliga undervisning eller bekännelsens artiklar
eller de stora teologernas och kyrkofädernas
grundliga tankearbete. Att Jesus är Guds
levande inkarnation och att han är inte bara
»Skriftens kärna och stjärna» (Luther), utan
grund, centrum och mål i allt kristet tänkande
– det finns inte ens innanför tankens horisont
hos väldigt många nutida »gudspratare». Så
blir också kvaliteten därefter.
Det finns böcker som träffande rubricerar
sig själva som »Ännu en bok med värdelöst
vetande». Vetande i meningen korrekta sakuppgifter
innehåller de, men uppgifterna
avser så obetydliga och triviala fakta att de
måste karakteriseras som värdelöst vetande.
Den kategorin borde kanske få en liknande
bredvid sig – värdelöst tyckande. Det värdelösa
ligger inte i att någon bara tycker si eller
så, utan att tyckandet inte grundas på kunnande,
solid erfarenhet och tränat omdöme.
Särskilt när det handlar om stora frågor som
uppenbarelsen av Guds sanning i människans
historia, blir ett tyckande utan annan grund
än egna emotioner värdelöst som information
och argument. Att till exempel, som en
kyrkoanställd teolog nyligen gjorde, beskriva
sitt eget sätt att arbeta teologiskt som att man
låter sig ledas av sin magkänsla och sedan finner
argumenten för vad magen känner inger
ingen respekt för kvaliteten i vare sig arbetssätt
eller resultat.
»Gudsprat» förresten – det är en gemytlighetsskapande
men egentligen självnedsättande
term som indirekt säger att man inte
ens själv som teolog sätter sin kunskap särskilt
högt. Vilken jurist skulle anse sig syssla med
»rättsprat», när man analyserar kniviga juridiska
bedömningar? Där, liksom i medicin och
andra professioner, vet utövarna att det finns
en solid kunskap att utgå från, ett vetande och
ett analytiskt, systematiskt tänkande omkring
detta vetande och den stora, komplexa sak det
handlar om – det må vara människans kropp
och själ eller rättstraditionens innehåll och
noggrant uttänkta principer. D etta vetande
och tänkande måste man som professionell
vara förtrogen med om man alls ska uttala sig
och ha någonting att säga som andra jurister
eller medicinare ska bry sig om. Men hur är
det i samtalet om Gud och hans uppenbarelse
och handlande med människor genom årtusenden,
alltså i teologin? – tja, alla kan ju prata,
och ju fler som engagerar sig desto
bättre. Det stämmer också fint med att demokratin av en
del nutida teologer anges vara en fortgående
uppenbarelse.
I en demokratiskt uppbyggd folkkyrka måste
naturligtvis allas åsikter vara i princip lika
mycket värda och lika utslagsgivande för att
komma fram till vad kyrkan ska lära och anse
just nu. Tanken har fått rätt tydligt uttryck i
sammansättningen av Svenska kyrkans högsta
beslutande organ, kyrkomötet, där ingen
sitter med som representant för läroämbetet.
Biskoparna, som även i den lutherska traditionen
(se särskilt Augsburgska bekännelsens
artikel 28) alltid ansetts ha ett av Gud givet
läroämbete i kyrkan, har inte ens rösträtt i
kyrkomötet, och de präster som finns där är
representanter för sina partier och inget annat.
Modellen för beslutsfattande är det som
sker i riksdagen, och för (demokratisk) säkerhets
skull har riksdagspartierna sett till att ha
en solid majoritet också i kyrkomötet.
Demokrati är förmodligen den bästa teknik
som uppfunnits för att komma till så allmänt
accepterade beslut som möjligt i gemensamma
frågor, de som kort kallas politiken. Men
demokratin är inte en teknik för att avgöra
absoluta etiska värden, skaffa kunskap eller
säkerställa fakta. Man kan inte rösta om sanningsfrågor
eller vetenskap. Där väger sakkunskap
och argument tungt och röstsiffror
ingenting. I kyrkan gäller att inte heller trons
fundamentala sanningar kan ställas under
omröstning. Demokratisk beslutsteknik är
ingen källa till teologi, för källan är något så
självklart och ändå svårdefinierat som Guds
egen kommunikation med oss, hans uppenbarelse.
Varje försök att bortse från det leder
till teologins vulgarisering och förytligande.
Den vulgariseringen är inte svår att se i nutidens
debattfora. Tyckande och »politiska»
metoder (i meningen påverkansarbete och
maktutövning) får ersätta ansvarigt teologiserande.
Misstänkliggöranden, grovheter och
anklagelser mot personer som har fördömda
åsikter får ersätta teologiska diskussioner med
sakargument för och emot. Därför ser man
också i det offentliga teologiska samtalet i vårt
land ganska litet av verkliga argument från
kristendomens normkällor, Bibeln, bekännelseskrifterna,
den stora, genomdryftade traditionen
som är gemensam för de katolska och
ortodoxa kyrkorna. Ofta får det räcka med luftiga
hänvisningar till att kärleken är det största,
och att Gud är större än våra tankar. Teologiska
ornament ersätter teologiska argument.
En annan typ av vulgarisering är metoden
att låta viktigt teologiskt arbete inför framtiden
alltmer förläggas till utvalda kretsar av
teologer/kyrkopolitiker i ganska slutna rum,
med kort tid på sig att leverera. Det är oerhört
viktigt att både förslag, remissomgång
och beslut hinner göras färdiga innan innevarande
mandatperiod är slut – man vet ju vilken
röstfördelning man har, men inte vilken
man kanske får i nästa kyrkoval. Framtiden är
aldrig längre än fyra år, vare sig det gäller att
besluta om Svenska kyrkans mest genomgripande
strukturförändring på flera hundra år,
eller hur hennes kyrkohandbok ska uppdateras
till modern teologi. Så blir också kvaliteten
därefter.
