SPT genomgår från och med detta nummer en lätt yttre förnyelse, med bl.a. ett nytt utseende på omslaget och en ny font för tidningens brödtext, det klassiska svenska typsnittet Berling, gjort av bokstavskonstnären Karl-Erik Forsberg 1951. Utropetad fontes!kan läsas på det sättet: som en beskrivning av redaktionens och våra »layoutares» sökande bland den grafiska världens många fonter för att finna en som gör tidningens sidor luftigare och lättare att läsa. Då handlar det om att öka SPT:s läsbarhet.

Men vi vill också öka tidningens läsvärde. Det är trots allt innehållet som gör en tidning värd att läsa. Det är därför SPT:s innehållsförteckning, efter att först ha blivit synlig på baksidan av nr 21/2010, nu har fått sin rättmätiga plats i tidningens skyltfönster och ansikte, omslaget. Det är ett uttryck för att det är innehållet, artiklarna och deras författare som gör tidningen och skapar dess läsvärde. Glädjande nog har författarnas antal och variation ökat påtagligt under det senaste året, och det är en trend som redaktionen inbjuder alla sina läsare att ta del i. Man behöver inte tycka som redaktionen för att bli publicerad i SPT – det avgörande är att man har något intressant att säga i en pastoral tidskrift och gör det på ett klart och engagerande sätt.

Denna öppenhet för många(s) meningar och erfarenheter i tidningens spalter är inte detsamma som liknöjdhet eller uppgivenhet inför uppgiften att finna och uttrycka sanningen, som om alla katter vore lika grå i trons dunkla värld. Diskussion och samtal om vad trons sanning är och hur den uttrycks och praktiseras i vår tid och vår kyrka hör till den levande sanningens livsluft, men är inte dess källa. När man betänker att åtskilliga av kyrkofädernas viktiga skrifter är uppgörelser med dem som tänkte galet om den kristna tron, inser man att feltag och irrlära ändå gör den tjänsten åt sanningen att den tvingar fram mer eftertanke, klargörande distinktioner och bättre argument för det som är sant. Det är vad SPT vill bidra till och vara ett forum för.

Ad fontesär egentligen ett citat ur Vulgatas återgivning av Ps. 42:2: »Så som hjorten längtar till vattenkällor (ad fontes aquarum), så trängtar min själ efter Dig, o Gud». Idéhistoriskt blev det ett stridsrop för renässanshumanismens och reformationens övertygelse om att sanningens ström är renast vid själva källan. I reformatorernas perspektiv var källan naturligtvis den Heliga Skrift, Guds rena och klara ord, som ställdes i kontrast till en tradition som var svårt grumlad av seklers kyrkliga själviskhet och förfall. Mönstret upprepas genom historien in i vår egen tid – all väsentlig förnyelse av kyrkan börjar i en förnyad kärlek till Bibeln och en ökad bibeltrohet.

Bibeltrohet är också traditionstrohet. Idag är även reformatoriska kyrkor medvetna om att Skriften själv alltid varit del av och lever i en helig trostradition och trosgemenskap, ledd av Guds Helige Ande. Denna allmänkyrkliga grundprincip, trohetenad fontes, är vad SPT vill ledas av, också under detta nådens år 2012. I detta arbete är redaktionen beroende av att läsekretsen troget fortsätter att läsa tidningen och gärna också själva medverkar till att göra den läsvärd.

Till dopsamtalets försvar

Man kommer inte ifrån känslan av godtycke när man läser beslutet från Västerås domkapitel den 16 november 2011 om det som kommit att kallas »drop-in dop» och som genomförts i flera församlingar i Västerås stift. Frågan till domkapitlet var om sådana dop är förenliga med Kyrkoordningen, där det heter att »Dop, konfirmation, vigsel och begravning ska föregås av samtal mellan den präst som ska leda gudstjänsten och dem som närmast berörs» (kapitel 17, § 15). Liknande formuleringar finns i Kyrkohandbokens allmänna anvisningar för dop, liksom i de anvisningar med pastorala och liturgiska kommentarer som biskopsmötet gav ut 1989 (»När föräldrarna anmält sitt barn för dop, ringer dopprästen upp för att överenskomma om hembesök»).

Kyrkoherden i den församling som anmälts till domkapitlet anför att »hur dopsamtalet utformas beror helt på situationen. Det kan ju handla om en familj jag känt i 40 år … där är dopsamtalet redan utfört … ett dopsamtal kan bestå i den personliga kontakten när en familj hör av sig … Eller ett längre och djupare samtal om så behövs/begärs/önskas».
Visst kan det förekomma situationer då det inte är möjligt att präst och föräldrar träffas innan dopet. Men andemeningen i kyrkoordningens paragrafer och i kyrkohandbokens anvisningar är att dopsamtal ska äga rum. Och det finns många skäl till detta. Dels handlar det om rent praktiska ting, att reda ut hur man ska gå och stå och vilka psalmer som ska sjungas. Och dels syftar ett sådant samtal till att med barnets föräldrar komma in på det som rör trons inre: om människans utsatthet, om Guds frälsningsvilja, om synd och nåd.

Dopsamtalet (liksom vigselsamtalet och sorgebesöket) ger dessutom en viktig signal: prästen och kyrkan tar sig tid med oss och det som är vårt. Just detta brukar ofta lyftas fram i debatten: vikten av att kyrkan visar öppenhet mot dem som på det ena eller andra sättet söker sig till kyrkan, och inte bara belåtet och utan för mycket arbete registrerar ännu en medlem och framtida avgiftsbetalare.

Det finns flera anmärkningsvärda detaljer i domkapitlets beslut. Det första är att man »bejakar» den berörde kyrkoherdens sätt att sköta dopsamtalen, när de så uppenbart strider mot kyrkoordningens och kyrkohandbokens både ordalag och intentioner. Det andra är när domkapitlet säger att »dopsamtalet och förberedelserna … aldrig får skymma dopet som gåva och nåd». Det låter som ett eko från 1970-talets debatter, då inte minst krafter från Västerås stift försökte misstänkliggöra de präster som började praktisera dopsamtal och framställa dopsamtal som dopets fiende.

Det Västerås domkapitel nu i klartext säger, är att den enskilde prästen inte längre är bunden av kyrkoordningens och handbokens bestämmelser att kyrkliga handlingar ska föregås av samtal mellan den tjänstgörande prästen och de berörda. Det beror på den enskilde prästens godtycke om sådana samtal ska äga rum. Och genom att sanktionera detta slår domkapitlet i Västerås ännu en spik i folkkyrkans kista.

SPT 26/2011

Vår Frälsare föddes denna dag

Vår Frälsare föddes denna dag, mina älskade.

Låt oss vara glada! Sorg hör inte hemma

på Livets egen födelsedag, det liv som efter

att ha uppslukat dödsfruktan inger oss glädje

över den utlovade evigheten. Ingen är utestängd

från att ta del i denna fröjd, när alla har

en gemensam anledning till glädje. När ingen

fanns som var fri från skuld, kom vår Herre,

syndens och dödens besegrare, för att ge befrielse

åt alla.

Denna heliga födelse är inte sådan som det

heter om alla andra: Ingen är fri från orenhet,

inte ens barnet, vars liv på jorden blott varar

en dag (Job 14:4, Vulgata). Ingenting av köttets

begär har blivit överfört vid denna enastående

födelse, ingenting av syndens lag har

blivit kvar. En kunglig jungfru av Davids ätt

har utvalts för att bära den heliga frukten, och

hennes gudomliga och mänskliga avkomma

avlades i hennes själ innan hon tog emot den

i sin kropp.

Guds Ord, Guds son, som i begynnelsen

var hos Gud, genom vilken allt har blivit till,

och utan honom blev ingenting till av allt som

finns till (Joh. 1:1-3), blev människa för att

befria människan från den eviga döden. Han

nedlät sig till att ta på sig vår ringhet utan att

förminska sitt eget majestät, så att han förblev

vad han var och tog på sig något han inte var,

när han förenade tjänargestalten med den gestalt

i vilken han är jämlik med Gud Fadern

(Fil. 2:6). Genom en sådan förening skulle han

knyta samman de båda naturerna på så sätt att

det upphöjda inte skulle sluka det ringare, och

inte heller iklädandet av det ringa skulle förminska

det högre.

En sådan födelse, mina älskade, var passande

för Kristus, Guds kraft och visdom.

Genom den skulle han anpassa sig efter vår

ringhet men överglänsa oss i sin gudom. Om

han inte var sann Gud kunde han inte komma

med läkedom, och var han inte sann människa

kunde han inte ge någon förebild. Därför

sjunger de jublande änglarna inför den nyfödde

Herren: Ära åt Gud i höjden, och till mig

tillkännager de frid på jorden åt människor av

god vilja (Vulgata). De ser hur det himmelska

Jerusalem byggs upp av alla folk på jorden.

Med vilken glädje bör då inte människan i

sin ringhet jubla över detta outsägliga verk av

det gudomliga medlidandet, när änglarna i sin

härlighet jublar så högt.

O kristen, känns nu vid den värdighet som

är din. När du har fått del av gudomlig natur,

fall då inte tillbaka i ditt tidigare förnedrande

liv genom en ovärdig vandel. Tänk på vilket

huvud du har och vilken kropp du är en lem

i. Tänk på att du har tagits ut från mörkrets

makter och nu har förts in i ljuset och Guds

rike.

Julpredikan av Leo den store (påve 440-461),

förkortad från Evangeliets ljus. Kyrkofädernas

skrifttolkning. Artos 2009, 35-37.

SPT 25/2011

Kyrkoåret – ett arv att förvalta

Julskyltningen kom igång tidigt i år också.

Det var länge sedan första söndagen i Advent

var starten för julskyltningen och ingen gran

såldes före Lucia. För 20 år sedan föreföll Fars

dag vara någon slags gräns. När Far hade firats,

kom julskyltningen igång. Men i år var

det dags veckan före allhelgonahelgen – två

månader före jul.

Ur handlarnas perspektiv är det inte särskilt

konstigt. Julhandeln omsätter stora belopp

och är för många näringsidkare helt avgörande

för årets resultat och den egna rörelsens framtid.

Det är inte underligt att man söker få ett så

bra resultat som möjligt, bland annat genom

tidig skyltning. Även ickekristna kan dock ha

kritiska synpunkter på detta finansdrivna förryckande

av årets rytm. Vad blir det kvar av

själva julfirandet, när man redan sugit ut allt

av julupplevelser i månaderna innan högtiden?

Är det rimligt t.ex. att ljudmiljön smetas

ner av »I’m dreaming of a white Christmas»

och »Stilla natt», eller, med andra ord, att det

offentliga rummet som är allas egendom domineras

av affärsvärldens säljbehov till den

grad som nu sker?

Allvarligare är det att kyrkan och hennes

församlingar dras med i kommersialiseringen

av Julen, och i sin tur lockar med julmusik

och julavslutningar i alla sammanhang redan

i Advent. Att skilja mellan Advent och Jul i

kyrkan är inte köpmännens sak; det är kyrkan

som fått ansvaret att verkligen leva i och göra

allvar av sitt kyrkoår.

Den skatt som kyrkoåret är för den enskilde

och för kyrkan i stort håller på att förskingras.

Att kunskapen om kyrkans år tunnas ut

och att kyrkfolket inte får chans att växa in

i det och leva i dess puls, är en stor förlust,

som på sikt alltmer utarmar församlingslivet.

Det är inte bara vid denna tid på året som det

blir tydligt. En titt på predikoturerna, som

informerar för en bredare allmänhet vad som

försiggår i församlingarna, signalerar att det i

många fall är andra saker än kyrkans år som

styr gudstjänster och församlingsliv.

Givetvis är det så att tider och stunder, dagar

och år inte är de viktigaste frågorna i kyrkans

liv, men kyrkoåret är en gåva att förvalta

och ta vara på. Det ger rytm och dramatik åt

människors liv i tidens dimension genom att

vecka för vecka presentera den kristna trosläran

i all sin bredd och ge det frälsningshistoriska

Kristusperspektivet.

Om det finns oroväckande tecken i detta

avseende, finns det också hoppingivande. Från

kristna samfund som traditionellt uppfattas

som fria vad gäller kyrkoår och former för bön

och tillbedjan, visas ett stort intresse och djupt

engagemang; tidebönsböcker trycks, det skrivs

om kyrkoåret. Det som är verkligt glädjande i

detta är de ekumeniska följder detta har. Det är

ett gemensamt arv som upptäcks och det är ett

alltmer gemensamt böneliv som levs.

Att kyrkans år alltmer upptäcks och uppskattas

av grupper som av tradition inte levt

i det kan förhoppningsvis inspirera Svenska

kyrkan att ta vara på det arv som hon fått ta

emot, leva i det och fördjupas i det. Kyrkans

år och det budskap det förmedlar och det förhållningssätt

det ger, är något extra värdefullt

i vår tid. Nutidsmänniskan lever i ett alltmer

uppskruvat tempo, både i arbetslivet och i det

som kallas fritid, men som kanske lika gärna

kunde kallas konsumtionstid – med stress och

utbrändhet som följd. Att just i denna tid lyfta

fram kyrkans år med dess rytmiska puls är en

stor hjälp att bevara lugnet och den avslappnade

hållningen till konsumtionskraven i en

alltmer stressad vardag.

Vi förbereder oss nu för att fira den högtid

då Guds Son gick in i tiden. Genom skapelsen

och inkarnationen har Gud helgat tiden. I den

tid som är vår kommer den Evige oss till mötes

i nådens medel. Så fyller han vår dag med

evighet.

Ansvar i fallet Ulla Karlsson

Turerna kring Ulla Karlsson i Aspeboda tog

en ny vändning när hon självmant valde att

säga upp sig från sin tjänst (se Kyrkans Tidning

11 nov. 2011). Obetaget Ulla Karlssons

egna uttalanden om ett starkt folkligt stöd, har

de läromässiga åsikter om synd och försoning

hon gett uttryck för uppenbart passerat gränsen

för vad som är Svenska kyrkans lära. Mot

denna bakgrund är det gott och väl att Karlsson

själv väljer att lämna sin tjänst – kanske

tyder detta på något slags insikt? När domkapitlet

i Västerås inledde ett tillsynsärende mot

Ulla Karlsson ställdes frågan om man kan vara

präst i Svenska kyrkan om man avvisar centrala

kristna trossatser. Domkapitlet har för

sin del ännu inte besvarat denna fråga.

Fallet Ulla Karlsson reser emellertid frågetecken

gällande prästrekrytering, biskoparnas

roll i denna, liksom deras ansvar för tro

och lära bland prästerna överhuvudtaget. I

samband med vigningen lovar kandidaten att

följa Svenska kyrkans tro, lära och ordning.

Det är viktigt att ordningen följs, men också

läran måste kunna definieras. Det måste där

finnas något avgränsat som dessa vigningslöften

inkluderar, och annat som därmed är uteslutet.

Om Svenska kyrkan inte klarar av att

definiera detta »något» i sin lära, då har hon

allvarliga problem. Frågan gäller inte främst

disciplin, utan om Svenska kyrkan fortsatt

kan betraktas som vårdare av det klassiska

kristna trosarvet.

Att inneha och utöva prästämbetet i Svenska

kyrkan är inte ett personligt projekt, ett

jobb på egna villkor, utan just en tjänst. Det

är att tjäna kyrkan, men framför allt kyrkans

Herre genom att förvalta ord och sakrament,

och i detta förkunna den lära som är Svenska

kyrkans trosarv. Ansvaret för att vi får präster

som gör det i stället för att driva sina egna projekt

ligger främst och slutligen på biskoparna.

SPT 24/2011

Biskoparna om dopet

När kyrkomötets ledamöter den 25 oktober

tömde sina postfack i Uppsala universitets

aula, fanns där också bland allt kyrkomötestryck

det nyutkomna biskopsbrevet om

dopet, Leva i dopet. Med lite distans kanske

man vågar säga att det viktigaste som hände

på kyrkomötet var att varje ledamot fick ett

exemplar av det brevet. Det andra som skedde

var förutsägbart, från kyrkomötesmajoritetens

önskan om vigseltvång för alla präster till

mötets rädsla att göra något som skulle kunna

äventyra skolavslutningar i kyrkan. Med brevet

från biskoparna var det annorlunda. Att

det skulle komma var känt, men inte vad man

kunde förvänta sig av brevets innehåll.

Det har i sin tur att göra med att under de

sista femton-tjugo åren har mycket av debatten

kring dopet förändrats. I mitten på

1990-talet skrevs och talades mycket om dopet,

men då handlade det inte så mycket om

teologi som om dopets praktiska handhavande.

Inför den nya ordningen från den 1 jan

1996 med dopet som grund för kyrkotillhörigheten

och uppgiften för alla församlingar

att skriva en doppastoral luftades många tankar

och idéer. Men sedan hände inte så mycket

mera inom Svenska kyrkan, utom att andelen

barn som döptes sakta minskade.

De senaste årens debatt har handlat om att

man borde ta större hänsyn till föräldrarnas

önskemål. 2009 skrev Elisabeth Arborelius

en avhandling om klyftan mellan kyrkan och

folket och argumenterade för att prästerna

vid dop och andra möten borde ta sin utgångspunkt

i de anhörigas synpunkter och

önskningar och inte försöka missionera eller

övertyga andra om sin egen tro. Liknande

tongångar hördes från ett stort forskningsprojekt

i Uppsala om kyrkan i det moderna

tjänstesamhället. Också där låg fokus på hur

kyrkans tjänster uppfattades av de som var

berörda, inte på de kyrkliga handlingarnas

innehåll. Till detta kom Anna Karin Hammars

avhandling om dopet, där hon pläderade

för en syn på dopet som en välsignelse av det

lilla barnet och en bekräftelse av att det ända

från sin födelse var älskat av Gud och vilade i

hans hand.

Mot denna bakgrund har många ställt sig

frågan om Svenska kyrkan varit på väg mot

en ny syn på dopet. En del har hoppats att så

skulle vara fallet, andra har haft farhågor för

att det skulle bli så. Men nu har alltså läroämbetet

sagt sitt. Det sker i skriften Leva i dopet.

Brev från biskoparna till Svenska kyrkans

präster och församlingar (98 sidor). Texten

finns att läsa och ladda ner på Svenska kyrkans

hemsida (konstigt nog inte under fliken

Dop, utan under fliken Aktuellt), och sänds

ut till alla församlingar, präster och diakoner.

Det biskoparna säger är att grundmönstret

i dopet inte har ändrats; det är ett och detsamma

nu som tidigare. Vattnet och Guds

ord är dopets centrum, nedsänkningen/begjutningen

i Faderns och Sonens och den helige

Andes namn. Detta centrum omgärdas

av dopritens olika moment och handlingar,

av dopdräkt och korstecken, av befrielsebön

och trosbekännelse, av handpåläggning och

förbön. Dopets innehållsliga sida beskrivs i

nio korta punkter. I dessa beskrivs hur dopet

är att dö och uppstå med Kristus, att klä sig i

Kristus, att vara kyrka, att födas på nytt, att

bli ren och ta emot Guds Ande, att förlåtas,

att ha ett uppdrag, att leva i och av nåd, att

vara välsignad.

I ett citat får man en föreställning om språk

och stil i framställningen, och även en glimt

av skriftens innehåll. Under rubriken: … att

bli ren och ta emot Guds Ande skriver biskoparna

(sid. 30):

»Dopet renar oss från synd och skuld. Vi

tillhör inte längre syndens och brustenhetens

sammanhang. Den skuld vi ådragit oss är utplånad.

Även om detta inte blir den enda sanningen

om oss förrän på uppståndelsens dag,

är det en verklighet också nu. Vi är och förblir

syndare så länge vi lever på jorden, men förlåtna

syndare som är rättfärdiga i Guds ögon.

Därför kan den som är döpt vara viss om att

det alltid går att börja om. Varken synden eller

skulden får sista ordet.»

Citatet visar att biskoparnas avsikt med

brevet är att lyfta fram det som är Svenska

kyrkans lära om dopet, och som återfinns i

hennes olika lärodokument. Biskoparnas tanke

och avsikt med skriften är vidare att den

ska uppmuntra till samtal och överläggningar

i församlingar och andra sammanhang inom

kyrkan.

Biskoparna tar i sin skrift ställning i några

omdiskuterade frågor. Klart och tydligt sägs

att dopformeln ska vara den som alltid använts:

… i Faderns och Sonens och den helige

Andes namn. Någon annan får inte förekomma.

Klart och tydligt anges också att

dopet är ett villkor för att kunna delta i kommunionen;

den präst som blivit medveten om

att en odöpt går till nattvarden, uppmanas att

tala med vederbörande. Och man för också en

diskussion kring begreppet arvsynd, utan att

avfärda det. Det man gör är att ta avstånd från

en biologisk förståelse av arvsynden.

Biskoparnas brev är kortfattat. Man kunde

önskat att det varit tydligare och utförligare på

ett antal punkter. Den viktigaste handlar om

att den förekommande nåden i dopet också

måste bli den mottagna nåden hos den döpte.

Det Gud ger tas emot i tro och det finns inget

annat sätt att ta emot Guds gåvor på.

Biskoparna skriver att dopet och dopets

teologi behöver få genomsyra allt som sker

i en församling. Vikten av detta vill SPT på

allt sätt understryka. Det är inte alltid vi varit

positiva till initiativ och uttalanden av biskopsmötet.

Desto mer glädjande är det att

denna gång verkligen kunna rekommendera

biskopsbrevet Leva i dopet.

SPT 23/2011

Varför predikan?

Predikoämbetet är den speciellt lutherska

benämningen på det som mer allmänkyrkligt

kallas prästämbetet. Var tyngdpunkten

ligger i uppgiften att vara präst signaleras

också genom den lutherska traditionens sätt

att beskriva prästen som verbi divini minister

(VDM), »det gudomliga Ordets tjänare». Predikoämbetet

är inte bara viktigt, utan konstitutivt

för kyrkan och tron, som Augsburgska

bekännelsen klargör, när den efter artikel 4

om den rättfärdiggörande tron fortsätter i art.

5: »För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens

och sakramentsförvaltningens

ämbete inrättats [av Gud]. Ty genom Ordet

och sakramenten såsom genom medel ges den

helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium,

frambringar tron, var och när det behagar

Gud».

Det finns inget konkurrensförhållande mellan

predikan och sakramentens förvaltande i

uppgiften att vara en herde för Guds församling.

Snarare kan de ses som olika former för

en och samma uppgift, att vara Guds Ords

tjänare i kyrkans kontext; reformatorerna

kallade ibland dop och nattvard för verbum

visibile, »det synliga [Guds]ordet». Men då

Gud har valt att meddela sig med människan

via orden och det mänskliga språket, blir det

talade ordet och den levande rösten hans prioriterade

väg till oss.

Den enda anledningen till att det i gudstjänstens

dialog med Gud står en person därframme

och mänskligt utlägger Ordet är att

Herren genom predikoämbetet vill säga avgörande,

auktoritativa och livgivande ord till

sin församling. Den som fått uppdraget att ge

ord från Gud till församlingen har dock inte

fullgjort det bara genom att högläsa Bibelns

texter eller genom att packa predikan full av

bibelcitat. Jesus är Guds Ord av evighet, inkarnerad

som en människa inom rum och

tid. Han valde att fortsätta sin sändning till

världen genom andra människor, inte genom

att diktera ner en oföränderlig text i en helig

bok. Visst är Bibeln en helig bok, Guds ord

till oss, men ordets väg till oss går genom »den

som förkunnar» (Rom. 10:14, ordagrant). Det

når oss efter att det trängt ner i förkunnarnas

hjärtan och införlivats med hela deras person.

Först så inkarneras verbum Domini till viva

vox Domini (Herrens levande röst) och blir

ett dynamiskt, livsförvandlande ord från Gud

till åhöraren. Det måste hända något av helig

Ande styrt i predikanten själv, innan det händer

något hos den som hör predikan.

Guds Ords tjänare kan därför inte reducera

sig till en som bara ställer frågor, »delar sökandet

», är en »medvandrare», en kommentator

till tidens händelser och människolivets

svåra och glada sidor. Uppgiften är ju att bära

Guds Ord ända fram till varje åhörare. Det

betyder inte att predikantens retoriska stil ska

vara pompös och bjudande, eller att predikan

alltid till max ska angripa och förändra varje

liv inom hörhåll. En viss lågmäldhet strider

inte mot allvar i salighetssaken.

Nutidsanknytning i predikan är inte sällan

kontraproduktiv, därför att den så lätt blir

ett försök att visa att man hänger med i det

som står i tidningen och tas upp i TV. Men

att predika om t.ex. Utöya-massakern eller

Tranströmers nobelpris är att avvika från

predikans egentliga uppgift och innehåll. Inte ens

om präster vore lika bra samtidskommentatorer

som de vi hör i massmedia, ska de ge sig

in i genren – framför allt därför att försöket

i sig visar på en skev uppfattning om vad en

predikan bör vara. Det betyder inte att det

inte får förekomma referenser till omvärlden

och samtiden i en predikan, men de får aldrig

bli huvudsaken och s.a.s. utgöra dagens predikotext.

Alla försök att korrigera eller mildra eller be

om ursäkt för det Bibeln säger är förkastliga

och bidrar till att såga av den gren predikanten

sitter på, förutom att de naturligtvis minskar

Ordets auktoritet, och därmed är självupphävande.

Visst behöver Bibeln förklaras, analyseras,

diskuteras också i predikan. Och det

får synas att det inte är enkelt att begripa Bibeln

och få uppenbarelsen i Ordet att gå ihop

på något enkelt sätt. Men prästen är tjänare åt

Ordet, inte dess åklagare, försvarsadvokat eller

domare.

Predikan ska vara personlig, säger man. Ja,

men inte idiosynkratisk, pratig, självupptagen,

med exempel från det egna livet och familjen.

Det personliga ska ligga i att man själv

är engagerad och finner det man talar om ytterst

viktigt. Det är inte ett korrekt lärostycke,

blodlöst och klart framfört, som ska till, och

inte heller en livlig sentimentalitet och maskerad

självupptagenhet. Det som borde märkas

är att predikanten är gripen av kärlek till Gud

och till sin församling och därför vill förena

dem.

Att predika Guds Ord är alltså prästens viktigaste

uppgift och kräver mer tid och arbete

än det mesta annat i jobbet. Det församlingen

behöver och längtar efter är att deras präst

lägger ner seriöst arbete på predikan, framför

allt teologiskt, pastoralt och själavårdsinriktat

tankearbete. Och – behöver det sägas? – bönens

och helgelsens arbete på sig själv.

Skyldigheten att inneha en rättighet

Kyrkomötet biföll med 161 röster mot 77 (6

nerlagda), på förslag av Tillsyns- och uppdragsurskottet

(9 röster mot 6), motionen från

ledamöter inom de socialdemokratiska och

centerpartistiska partierna om att införa en

ordning där den som är präst i Svenska kyrkan

inte får lämna tillbaka sin av Kammarkollegiet

undfådda behörighet att förrätta en juridiskt

giltig vigsel mellan två människor.

Det skall alltså nu bli en skyldighet att inneha

denna rättighet, även om Kyrkomötet tidigare

fastslagit att det enligt kyrkans ordning

inte föreligger någon skyldighet för en präst

att viga något par över huvud. Varför då införa

en skyldighet att inneha en rättighet som

aldrig behöver användas? Jo, förklarar utskottet

i sitt betänkande:

»När man vigs till präst lovar man att följa

kyrkans ordning. Kyrkans ordning förändras

dock över tid och därför måste man förstå att

den ordning som föreligger då man avger sina

löften troligen inte kommer att vara densamma

framgent. Solidariteten med den kyrkliga

ordningen ska dock bestå hela livet.»

Det föreslagna beslutet handlar således inte

om att värna vigselpars rätt till kyrklig vigsel

utan om att skapa ett instrument för att kunna

obehörigförklara präster som lider av solidaritetsbrist

med kyrkomötesmajoriteter.

SPT 22/2011

På jakt efter en förlorad identitet

»Flera inom högkyrkligheten har talat

om kyrkans inre sekularisering. Har de rätt?

Det är en plågsam fråga. Självrannsakan nödvändig.

Oron berättigad.»

Orden är teol. dr. Annika Borgs på bloggen

Kristen opinion den 6 september. Hon är ett

bland flera exempel på skribenter och debattörer

som på den senaste tiden, i kritiska artiklar

och inlägg, efterlyst ett fördjupat samtal

om kyrkans och kristen identitet. Detta har

visat sig vara kontroversiellt, men det förvånar

säkert ingen av SPT:s läsare.

Det som framförallt stått i förgrunden är

religionsdialogen, där det specifikt kristna är

satt på undantag i ambitionen att omfamna

alla. Kritikerna till den alltmer förhärskande,

politiskt korrekta linjen, avfärdas med tillmälen

som »islamofob» och »främlingsfientlig».

Med rätta uttrycker Annika Borg en frustration

över detta förhållande; att avfärdas på

detta sätt, istället för att bemötas med sakargument,

är en upplevelse som hon delar med

en stor del av SPT:s läsekrets.

Vid ett flertal tillfällen har SPT framhållit

att Svenska kyrkans identitet som kristen

kyrka alltmer håller på att försvagas och även

pekat på förhållanden som gjort denna händelseutveckling

möjlig. Att skribenter och debattörer

från olika håll nu önskar ett fördjupat

samtal kring kyrkans identitet är därför bara

att välkomna.

Nu är det inte helt klart vad Annika Borg

faktiskt menar. Den 10 september manade

hon på DN Debatt, tillsammans med förbundet

Humanisternas ordförande Christer Sturmark,

till samverkan mellan kyrkan och förbundet.

De båda menar att »Svenska kyrkan

står för en liberal protestantisk kristendomstolkning

som verkar i samklang med de flesta

värderingar som i dag präglar det svenska

samhället. Svenska kyrkan bejakar humanistiska

och demokratiska värden, vilket innebär

att Humanisternas och Svenska kyrkans värdegrunder

i hög grad överlappar varandra.»

Det är en sak att staten är sekulär, en helt

annan att samhället är sekulariserat. Med Jürgen

Habermas och påven Benedikt (se SPT

19/10) kan man erkänna den sekulära staten

– där staten är neutral till religion – men oroas

över samhällets sekularisering. Habermas

ståndpunkt är, att när människan själv blir

måttstocken, går det inte i längden att försvara

människovärde och mänskliga fri- och rättigheter.

Religionen och de religiösa samfunden

kan engagera och inspirera sina medlemmar

mot egenintresse och renodlade ekonomiska

intressen. Den icke-troende filosofen Habermas

sätt att resonera skiljer sig på ett markant

sätt från förbundet Humanisternas både till

ton och innehåll.

Annika Borg har dock rätt i att svensk

högkyrklighet ofta – särskilt efter konkreta

ställningstaganden i officiella organ i Svenska

kyrkan – varnat för en inre sekularisering av

kyrkan. Dock har högkyrkligheten inte varit

ensam i detta. Snarare finns en samsyn mellan

bekännelserörelser inom Svenska kyrkan

beträffande analysen, och dessa olika rörelser

delar upplevelsen av att tala inför döva öron.

Nu visar det sig att krismedvetandet kring

de centrala frågorna omfattas av allt fler, även

om det alltså finns frågetecken. Dessutom har

biskopen i Karlstad, Esbjörn Hagberg, på sin

blogg den 2 september berört ämnet. Han

skissar där att en kyrka som söker sin identitet

måste göra det i tre relationer, till treenig Gud,

till tradition och Bibel och till människan, och

det är uppenbart att han menar att det är angeläget

att detta sökande görs omgående och

på allvar.

I jakten efter den förlorade identiteten finns

omistliga delar som måste lyftas fram.

För kyrkans identitet är det grundläggande

att hon har ett Credo, en bekännelse. Denna

är både identitetsskapande och identitetsbärande

för henne som kristen kyrka. Svenska

kyrkan är inte sig själv nog utan står i relation

till andra kristna samfund som med henne

menar sig vara en del av den ena, allmänneliga

och apostoliska kyrkan. Det är en självförståelse

som förpliktar, men den hjälper också att

se andra perspektiv än de egna. Man kan därför

inte säga, som det nyligen sades i en TVdebatt,

att Svenska kyrkan har omdefinierat

äktenskapet och att de präster som inte kan

ställa upp på det bör lämna prästämbetet (och

kyrkan?). Möjligtvis kan man ha ett sådant

förhållningssätt i ett politiskt parti eller i en

förening men inte i en kyrka som gör anspråk

på att vara evangelisk-luthersk och katolsk.

Vad som är innanför och utanför, vem som

kan inträda och vem som ska lämna avgörs

inte av tillfälliga majoriteter i ett partipolitiserat

kyrkomöte utan av förhållandet till bekännelsen.

Med sin bekännelse och lärotradition kan

kyrkan frimodigt och med förtröstan ta sig an

den uppgift som är hennes – att göra människor

till Jesu lärjungar och efterföljare – utan

att räddhågset söka relevans hos dem som för

tillfället är tongivande i den samtida kulturen.

Här gäller det gamla uttrycket att »den som

gifter sig med tidsandan blir snart änka». Kyrkan

har ett budskap som talar till hela människan

och ett uppdrag att gå ut till alla. Den

bekännelse som är hennes signum och den

lärotradition hon står i ger henne på samma

gång en sund självkänsla och en frimodig öppenhet

att möta samtidens olika strömningar.

När kyrkans Credo negligeras och den egna

lärotraditionen ses över axeln, framför allt av

hennes egna beslutsfattare, resulterar det i att

en räddhågsen längtan efter relevans blir styrande.

Kyrkan förvandlas då från ljus och salt

till vindflöjel och ett eko av samtidens röster.

Den senaste tidens debatt har nu visat att

fler börjar inse den verkliga krisen för Svenska

kyrkan. Egentligen är det inte så konstigt att

vi är där vi är. Även om händelseutvecklingen

varit förutsägbar är det ingen som gläds över

den.

Glädjande är det däremot att alltfler vill

samtala om de verkliga frågorna – dem som

rör kyrkans identitet. I det samtalet borde det

vara självklart att de beslut som varit politiskt

styrda fortsatt kan diskuteras i sökandet efter

det som är rätt och sant.

SPT 21/2011

Dags för ett nytt kyrkomöte

Årets kyrkomöte har kommit halvvägs.

Kyrkostyrelsenhar kommit med sina skrivelser,

kyrkomötets ledamöter har skrivit motioner

som behandlats i utskotten och i nästan

alla fall föreslås avslag. Det kan för övrigt inte

vara på annat sätt i nuvarande system: om så

bara alla goda motioner godkändes, skulle kyrkokansliet

och kyrkostyrelsen kollapsa under

trycket av alla beslut som beställts av kyrkomötet.

Kyrkostyrelsen är beredande organ och

kyrkomötet kan inte bestämma något utan att

ärendet först blivit berett i kyrkostyrelsen. Det

är därför alla motioner i sin slutkläm har frasen:

»kyrkomötet beslutar att uppdra åt kyrkostyrelsen

att …».

Årets stora fråga är hur Svenska kyrkan i utlandet

ska organiseras i framtiden. Kyrkostyrelsens

förslag innebär att nämnden för Svenska

kyrkan i utlandet försvinner och ersätts av

ett råd, som utses av kyrkostyrelsen. I kyrkostyrelsens

skrivelse finns en reservation som

menar att utlandsförsamlingarna ska ha rätt

att tillsätta hälften av ledamöterna i detta råd.

Biskopen i Visby ska ha tillsynen över utlandsförsamlingarna

tillsammans med ett domkapitel

för utlandsförsamlingarna. Medlemmarna i

utlandsförsamlingarna ska ha rösträtt till kyrkomötet

och utse två ledamöter i kyrkomötet.

Ännu större frågor kommer upp nästa år,

när strukturutredningens förslag kommer

upp på kyrkomötets bord (om nu inte remisserna

säger något annat). Och längre fram är

det dags för ett nytt handboksförslag. Frågor

som har att göra med vikande medlemstal och

krympande ekonomiskt underlag kommer säkerligen

att återkomma.

Men ingenstans förs det någon debatt om

kyrkomötet självt. Är det verkligen rimligt att

ha ett så stort och dyrt kyrkomöte och måste

det samlas varje år för att åstadkomma den

ringa mängd av viktiga beslut som blir resultatet?

Hur ska det väljas? Och ska de politiska

partierna, trots att Svenska kyrkan sedan mer

än tio år inte är en statskyrka, ha ett självklart

och permanent inflytande och kontroll över

kyrkan?

Det är särskilt två frågor som är angelägna

att fundera över i en diskussion om vad kyrkomötet

borde vara. Den ena gäller biskoparnas

plats och ställning i kyrkomötet, den

andra är närbesläktad och handlar om hur

det demokratiska systemet ska utformas i en

kyrka med en fastlagd bekännelse.

I Lagen om Svenska kyrkan anges som bekant

att Svenska kyrkan »är en öppen folkkyrka,

som i samverkan mellan en demokratisk

organisation och kyrkans ämbete bedriver

en rikstäckande verksamhet». Formuleringen

»en demokratisk organisation» har av kyrkomötets

majoritet – läs de politiska partierna

– tagits till intäkt för att ingen kan anses ha

större ansvar än någon annan i lärofrågor. Det

är därför demokratiskt ofrånkomligt att biskoparna

inte ska vara självskrivna ledamöter

i kyrkomötet. Ja, de är inte ens ledamöter i

egentlig mening, eftersom de har närvaroplikt

och yttranderätt, men ingen rösträtt. Att lärofrågor

inte slarvas bort menar man att inrättandet

av kyrkomötets rådgivande organ

Läronämnden är garanti för – och där är biskoparna

självskrivna.

Ibland har man i diskussionen om hur kyrkor konstitueras, skilt mellan bekännarekyrkor

och bekännelsekyrkor. I bekännarekyrkor

konstitueras kyrkorna av medlemmarnas

personliga bekännelse, och det är som bekännande

kristen man ansluter sig till en församling

och i den kapaciteten som man röstar i

församlingsmöte och andra sammanhang. En

bekännelsekyrka däremot, har en fastslagen

bekännelse, t.ex. evangelisk-luthersk, och det

är innehållet i denna bekännelse som förkunnas

och lärs ut. Det är i detta sammanhang

som talet om den dubbla ansvarslinjen hör

hemma. En dubbel ansvarslinje fanns i kyrkomötets

konstruktion fram till 1982. Biskoparna

var självskrivna, prästerna valde prästerliga

ledamöter i kyrkomötet, och dessa två kategorier

utgjorde tillsammans läroämbetets representation

inom kyrkomötet. Majoriteten

av ledamöter var dock lekmän, som valdes av

elektorer som i sin tur var utsedda av församlingarna.

I dag talas det inte lika ofta om den dubbla

ansvarslinjen, och i officiella sammanhang

tycks man hellre tala om den gemensamma

ansvarslinjen. Bakom denna förändring i

språkbruk ligger tanken att alla har ett gemensamt

ansvar i alla slags frågor. Präster och biskopar

anses egentligen inte ha något särskilt

ansvar för lärofrågor. Och skulle det finnas

ett sådant ansvar så finns ju ändå, heter det,

läronämnden i kyrkomötet. Läronämnden är

dock delvis utsedd av kyrkomötet, har inget

veto i lärofrågor och beslutar inte själv om

vad som över huvud ska anses vara lärofrågor

och få en särskild behandling. Så hela ansvaret

ligger ändå kvar i den allt annat än dubbla ansvarslinjens

kyrkomöte.

Följden av denna förskjutning är att vad

bekännelsen står för i allt större utsträckning

avgörs av de valda ledamöterna i kyrkomötet,

där alla i kraft av sin demokratiska valdhet har

samma kapacitet att avgöra vad som är förenligt

med bekännelsen eller inte. Bekännelsekyrkan

Svenska kyrkan håller därför på att bli

en bekännarekyrka, där medlemmarnas uppfattningar

och åsikter överordnas Bibel och

bekännelse. I en kyrka av Svenska kyrkans

typ blir följden av detta en allt större otydlighet

och osäkerhet kring de centrala religiösa

frågorna. Alla vet att i princip varje punkt i

trosläran kan ändras av nästa kyrkomöte, om

ledamöterna har lust till det.

Så blir allt mer eller mindre förhandlingsbart

och därmed också ointressant. För vem

söker en sanning som inte gäller längre än

tills nästa kyrkomöte har fattat ett nytt beslut?

Inte heller kyrkomötets ledamöter, eller

kyrkokansliet tycks vara intresserade av

sanningsfrågorna. Det som i stället hamnar

i fokus är kyrklig struktur och organisation

och framför allt vem som i slutändan ska bestämma

över all denna organisation. Så blir

det i kyrkan som överallt annars i samhället,

att makten och beslutanderätten blir det centrala.

Men var det verkligen detta som kyrkans

Herre avsåg när han gav uppdraget att

göra alla folk till lärjungar?

SPT 20/2011

… och döp dem i Faderns och Sonens

och den helige Andes namn!

Så lyder Jesu uppmaning till lärjungarna,

strax före himmelsfärden – såsom Matteus

beskriver saken. Om det är ett senare tillägg

ellerinte är möjligtvis en fråga för bibelkritiken,

men knappast en fråga för det trons folk

som i dessa ord känner igen sin tro och sitt

uppdrag. Dopbefallningen är en del av kyrkans

kanon, och därför självklart normerande

för hennes liv.

Dopet är på många sätt helt grundläggande.

Det kristna livet startar i dopet. Paulus skriver

att det är ett dop in i Kristus, något som konstituerar

delaktigheten i Kristi kropp – som är

Kyrkan.

Dopet ingår i den triad huvudfrågor – dop,

nattvard, ämbete – där olika kyrkor och traditioner

skiljer sig åt i läran, och där den ekumeniska

rörelsen i modern tid har försökt att

få till stånd en samsyn. Detta har naturligtvis

varit enklare mellan de kyrkor som accepterat

barndopets möjlighet, men idag synes även

flera baptistiska samfund kunna tänka sig att

acceptera, kanske inte barndop i sig, men i alla

fall dopets giltighet om personen i fråga alltsedan

sitt dop levt trons liv.

En stor mängd kyrkor accepterar idag varandras

dop. Inom den reformatoriska traditionen

är detta en verklighet mellan lutherska

och reformerta kyrkor, och med den anglikanska

gemenskapen. Den romersk-katolska

kyrkan accepterar dessa olika samfunds dop.

På svensk mark kunde man härförleden notera

en överenskommelse mellan Stockholms

katolska stift och Svenska Missionskyrkan

om ett ömsesidigt erkännande av varandras

dop. Dopet tycks vara det område inom teologin

där ekumeniken firat störst triumfer.

För att en sådan samsyn om dopets giltighet

skall kunna föreligga, är det alls inte nödvändigt

att olika kyrkor accepterar validiteten i

varandras ämbeten, eller sakramentsförvaltningen

i övrigt. Dop kan ju i själva verket utföras

av varje kristen. Förutsättningen för att

ett dop skall anses giltigt är bara att det förrättas

i vatten, av en person som själv är döpt,

och att det sker i Faderns, Sonens och den helige

Andes namn.

Flertalet kyrkor är överens om att detta är

en punkt där kyrkan, och i förlängningen den

som döper, är bunden av dopets instiftelse,

och att det utanför denna instiftelse med dess

materia, vattnet, och dess tydningsord och

rituella performativa formel, »jag döper dig

i Faderns och Sonens och den helige Andes

namn», inte existerar något kristet dop. Det

betyder också att den som döps med annan

materia och/eller andra tydningsord inte har

upptagits i kyrkan. Detta sakförhållande gäller,

även om ett sådant dop åstadkommer ett

formellt medlemskap, exempelvis i trossamfundet

Svenska kyrkan. Ett dop förrättat i

exempelvis ”Skaparens, Befriarens och Livgiverskans

namn”, det är lika lite ett kristet dop

som om det hade förrättats i tomtens, Lucias

och eller Törnrosas namn! Den präst som gör

sådant kanske känner sig extra modern och

med sin tid, men berövar i verkligheten den

döpta förvissningen om att verkligen vara

kristnad.

Det är ingen hemlighet att präster i Svenska

kyrkan under flera decennier har hittat

på egna dopformler, som har gett uttryck åt

deras personligen hopsnickrade åskådning. Så

gjorde exempelvis under tidigt 1900-tal representanter

för den liberala teologi som utgick

från professor Emanuel Linderholm i Uppsala

och det av honom grundade Sveriges religiösa

reformförbund. Att så också har skett

senare beläggs av biskopsmötets yttrande för

en tid sedan, i vilket det tydligt formulerades

vad som konstituerar ett kristet dop och vad

som gäller angående dopformeln. Om allt

hade varit i sin ordning dessförinnan, hade

ett sådant uttalande inte behövts, men tyvärr

förekommer oskicket med egna dopformler

fortfarande.

Här krävs en konsekvent renhållning. Allt

annat skapar oklarhet kring vem som är döpt

och kristnad, både för den döpta och andra.

De ekumeniska komplikationerna är uppenbara.

Tydligast blir dessa när någon som

barndöpts i Svenska kyrkan väljer att övergå

till en annan kyrka, exempelvis den romerskkatolska

kyrkan. Kan då denna kyrkas präster

vara säkra på hur dopet har förrättats? Om

Svenska kyrkan inte kan garantera att hennes

dop utförs korrekt, då är risken uppenbar

att andra kyrkor tvingas återgå till den äldre,

oekumeniska ordningen att döpa svenskkyrkliga

konvertiter sub conditione, dvs. utföra ett

dop på nytt med den villkorliga dopformeln

»Om du inte är döpt, döper jag dig, NN, i Faderns

… ».

Det vore ett monumentalt bakslag för vår

enhet med den världsvida kyrkan, om Svenska

kyrkan låter präster med hemsnickrade namn

på och uppfattningar om Gud förrätta egna

»dop», och så osäkrar och avskaffar enheten

Skriv ut

Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 195 kr.

PlusGiro 60 05 25 - 0
.

.

SPT vill vara en röst för klassisk kristen tro,
i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans
trosgrund ,i det kyrkliga samtalet
och den offentliga debatten.

SPT utkommer varannan fredag med nyheter
från in- och utland,
överblickar, analyser, kommentarer,
debattinlägg, bokrecensioner,
predikomaterial och kyrkligt kalendarium.

Klicka på önskat år för att komma till registren:

Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum

Ansvarig utgivare:	Bengt Holmberg
Webmaster:	Anders Brogren
Redaktion:	Anders Brogren, Markus Hagberg, Bengt Holmberg, Kjell Petersson, Rolf Pettersson, Ylva Willborg