Måndagen den 22 april 2019 - klockan 06:09

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 7/2019

Friare församlingstillhörighet?

Den 27 februari i år beslöt riksdagen med siffrorna 195 – 127 att inte ställa sig bakom förslaget att »göra det möjligt för Svenska kyrkan att införa fri eller friare församlingstillhörighet och tillkännager detta för regeringen». Frågan har ett stort antal gånger varit föremål för debatt i kyrkomötet. Genom att tillhörigheten är reglerad i lagen om Svenska kyrkan kan inte kyrkan ensidigt fatta beslut i ärendet.

Bakom riksdagsbeslutet att avslå motionen stod inte oväntat S, C, SD och MP. Övriga partier (M, L, KD och V) önskade göra förändringen möjlig. Positionerna är i stort sett desamma som partierna intar i kyrkomötet. Majoriteten hänvisar främst till att de förändrade relationerna mellan kyrkan och staten, som trädde i kraft år 2000, var en kompromiss och att lagen om Svenska kyrkan var en del av den kompromissen. Intresset från dessa partier att förändra eller ta bort lagen är obefintligt.

Men frågan om hur församlingstillhörigheten bör se ut kräver en djupare analys. Den är inte enkel. Det finns tunga argument för att behålla nuvarande ordning där församlingstillhörigheten avgörs av folkbokföringsorten likaväl som för att sträva efter en friare församlingstillhörighet, där var och en själv kan välja sin församling.

Det går att argumentera teologiskt för att territorialprincipen ska fortsätta att gälla. Kyrkan har en kallelse att verka överallt, och varje kristen är kallad att verka där han eller hon lever och bor. Sin församling kan man inte välja så som man väljer bank eller teleabonnemang. Samhörigheten och solidariteten med den lokala församlingen där man är bosatt har en mycket lång tradition i Sverige och Svenska kyrkan, kanske starkare än i flera andra kyrkor och samfund. Kanske ligger det också en fara i att en friare församlingstillhörighet skulle kunna få till följd att somliga församlingar präglas mer av intressegrupper och likatänkande än av bredd och mångfald.

Ytterligare en konsekvens skulle kunna bli att några församlingar utarmas såväl ekonomiskt (minskade kyrkoavgifter) som på folk (färre förtroendevalda). Risken är att en del kyrkotillhöriga söker sig till församlingar med låg kyrkoavgift, varför det skulle vara nödvändigt med en reglering av villkoren för församlingsbyte. Ett alternativ skulle kunna vara att en enhetlig kyrkoavgift för hela landet fastställs – ungefär som skett vad gäller begravningsavgiften. Redan i dag sker omfattande transaktioner genom de utjämningssystem som finns, vilket i viss mån begränsar den kyrkokommunala självständigheten.

Men dessa argument behöver också problematiseras. Territorialprincipen är knuten till folkbokföringen, som i sin tur utgår från bosättningsort, vilket i dagens segregerade samhälle bidrar till att en församlings mångfald urholkas. Ytterligare ett dilemma är att man anses bosatt där man sover merparten av veckodagarna, men många rör sig i dag över stora områden. Var man bor och arbetar är oftast vitt skilda platser. För många är fritidshuset en viktigare anknytning lokalt än folkbokföringsorten. Att folkbokföringen ska styra kyrkotillhörigheten är således inte självklart, vilket indirekt antyds av det s.k. vistelsebegreppet i Kyrkoordningen, där det heter att »församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen».


Präster och annan personal bor dessutom alltmer sällan inom församlingens gränser – någonting som var otänkbart för bara några decennier sedan då en präst inte fick lämna sitt pastorat utan att meddela kyrkoherden eller prosten – vilket fått till följd att inte ens kyrkoherden behöver tillhöra den församling där denne verkar.

Ytterligare skäl för en ändring är valbarheten. Rimligen bör man vara valbar för förtroendeuppdrag där man är aktiv och har sin andliga hemvist. I dag gäller att man kan bli förtroendevald i annan församling än den egna, om det sker inom pastoratets gränser, men detta borde gälla även utanför pastoratet.

En förändrad reglering skulle även kunna få den positiva följden att församlingar kan utveckla olika profiler. Som det är nu måste i princip varje församling vara allt för alla, någonting som i praktiken är omöjligt. Kanske kan det då vara bättre att få tillhöra en församling vars profil man identifierar sig med, må den vara karismatisk, liberalteologisk, liturgiskt medveten eller evangelikal. Det skulle förmodligen öka ivern att evangelisera men också främja mångfalden, så att de som har svårt att känna sig hemma i Svenska kyrkan får en andlig tillhörighet. Till skillnad från Church of England, där man snarast främjat olika församlingsprofiler som Anglo-catholic eller Evangelical, har man i Svenska kyrkan närmast motarbetat sådana tendenser.

Hur skulle då en friare församlingstillhörighet kunna regleras? Det finns en nidbild av att varje kyrkotillhörig skulle ställas inför valet att på en lång lista kryssa för vilken församling man önskar tillhöra, en bild som inte har med verkligheten att göra. Utgångspunkten vid ett friare val av församling måste även i fortsättningen vara folkbokföringen. Däremot skulle det kunna öppnas en möjlighet att tillhöra en annan församling för dem som av goda skäl önskar detta. Den som bor i X församling men firar sin gudstjänst, är aktiv eller anställd i Y församling skulle då också kunna höra dit. Så är det redan nu i de fem icke-territoriella församlingar som finns (ex. Karlskrona amiralitetsförsamling), där tillhörigheten inte avgörs av bostadsorten.

Det faktum att frågan om kyrkotillhörighet varit uppe till beslut i riksdagen visar på det absurda i att Svenska kyrkans förutsättningar är reglerade i statlig lag. Även om motionen avslogs så ville en relativt stor minoritet någonting annat. Det räcker att endera C, S eller SD ändrar ståndpunkt så kommer saken i ett annat läge. Just för att det finns goda sakskäl både för nuvarande ordning och för en friare tillhörighet behöver frågan utredas, prövas och diskuteras. Kyrkomötet borde kunna föra ett öppet och seriöst samtal utan nuvarande partipolitiska låsningar. Kanske visar det sig att tiden ännu inte är mogen för en ändring, då en majoritet tillhör Svenska kyrkan, en majoritet utan större engagemang. Men på sikt, när endast en aktiv och engagerad minoritet tillhör kyrkan, blir frågan om fri församlingstillhörighet oundviklig. Och det lär inte dröja länge innan vi är där.

Engagemang och gudstjänstfirande är viktigare kriterier för församlingstillhörighet än var man råkar ha sin säng stående. Det territoriella församlingsbegreppet måste balanseras mot den gudstjänstfirande församlingstillhörigheten. Båda har fog för sig såväl historiskt och pastoralt som teologiskt. Men grunden för varje församling är inte dess geografi utan dess gudstjänstgemenskap och de som deltar i den.

 




SPT 6/2019

Apologetikens återkomst

»En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så.» Yttrandet fälldes av den legendariske Liverpoolmanagern Bob Paisley. Han hade förstås rätt. Fotboll tycks för många vara mer väsentligt än liv och död, annars hade den inte orsakat kravaller, huliganism och även krig – som det beryktade 100-timmarskriget sommaren 1969 mellan El Salvador och Honduras sedan det förra laget vunnit i VM-kvalet.

Hängivna fotbollsfans skulle tveklöst försvara inte bara inställningen till fotboll utan också det egna lagets alla förtjänster. Och än mer, en sann supporter följer sitt lag i medgång som motgång.

Varför är det så? Varför försvaras någonting, som i ett djupare perspektiv knappast kan vara livsviktigt, ända till sista ordet och ibland blodsdroppen? Religionerna kan förvisso orsaka krig och våld men delar detta med fotboll, många lagidrotter och ateistiska politiska system. Att lojaliteten med det egna fotbollslaget, eller vilken lagsport som helst, hör ihop med identitetskänslan är uppenbart. Varje supporter vet var hans hjärta hör hemma. Om du inte kan ta med dig någonting annat hemifrån när du flyttar till ett nytt land, så kan du åtminstone fortsätta att ha hjärtat kvar i hemmalaget.

Men försvarar vi den kristna trons totalt livsavgörande betydelse med samma intensitet? Det går att tala fotboll i lunchrummet men det är betydligt svårare att tala kristen tro. Försök att prata om Jesus i stället för om Zlatan och atmosfären i den hetaste bastu fryser till is. Det oväsentliga engagerar, medan vi tiger om det mest livsavgörande. För en supporter till Jesus Kristus vet att det i sanning är en fråga om liv och död, vilket Paulus ofta konstaterar som i Romarbrevet: »Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!» (7:24–25).

Grundaren av den evangeliska Saddleback Church i Kalifornien, pastorn och författaren Rick Warren, noterade träffande att »om man inte står för någonting kommer man att falla för vad som helst. Det ironiska är, att människor ofta har starka övertygelser om oviktiga frågor (fotboll, mode, osv.), medan de har vaga övertygelser om viktiga frågor (som om vad som är rätt och fel).»

Det har i postmodernismen funnits en tendens att sanningen varken kan hävdas, förklaras eller försvaras, en tanke som även infekterat kyrkan. Sanningen är inte längre objektiv utan subjektiv. Med denna sanningens relativisering har följt en tveksamhet om det går att rationellt argumentera för den kristna tron, rentav om man ens vill stå upp till trons försvar. Har inte var och en sin egen sanning? Är inte den kristna tron som en påse i vilken man kan lägga sitt eget favoritgodis?

Visserligen övertygas många om den kristna trons sanning mer genom hur kristna lever än av argument och saklig diskussion. Inte desto mindre behöver vi ge skäl för vår tro, avväpna ovederhäftiga argument, bestrida falska uppfattningar om trons innebörd och inte falla i farstun inför ofta upprepade osakligheter som om de vore sanningar. Vi behöver förnya apologetiken, på nytt ge skäl och argument för Guds existens, för Jesus Kristus som frälsare, för den kristna trons avgörande dogmer.


Skapelse och evolution? Det ondas existens? Guds allmakt? Den uppenbarade och fördolde Guden? Hur kan Gud tillåta? Är tron bara en projektion av mänsklig längtan och behov av trygghet? Är alla gudsbilder lika sanna och endast en spegling av människan själv? Människan, Guds avbild? Ändå så ond? Skulden? Är alla religioner lika sanna? Har islam och kristen tro samme Gud? Jesus? Guds Son, verkligen?

Frågorna är otaliga. Exemplen skulle kunna mångfaldigas, tidlösa frågor som ikläs tidens mode. Men kyrkan har tänkt. Svar har mejslats fram genom seklerna. Den kristna tron låter sig försvaras och får inte upplösas i att allting flyter.

Både Paulus och Petrus gav skäl för sin tro på Jesus Kristus. De argumenterade, de manade de kristna att alltid vara »beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp» (1 Petr. 3:16). Och Paulus uppmanade de kristna i Kolossai att alltid lägga »era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en» (Kol. 4:5-6).

Kyrkans dogmer har i relativismens tidevarv misstänkliggjorts. En dogm uppfattas lätt som en fyrkantig låda i vilken den outgrundliga verkligheten trängts in av kyrkofäder och kyrkokoncilier, av påvar och präster. Det outsägliga har så pressats ihop till några korta formuleringar.

Motreaktionen har inte sällan blivit att citera den bibliska utsagan att »Gud är större», en ovedersäglig sanning. Just ordet sanning är centralt, ty »vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt» (1 Joh. 3:19–20). Att »Gud är större» omintetgör inte dogmernas realitet.

Däremot motsäger Guds storhet det mänskliga hjärtats inskränkta dömande. Det bibliska begreppet »sanning» är inte avgränsat till logikens domän, och även om det också går utöver förnuftet är det inte heller utan förnuft.

Deckarförfattaren Dorothy Sayers hade en mer munter syn på dogmerna. I Tro eller Kaos (1947) hävdade hon att »det är försummandet av dogmerna som ger upphov till tråkigheten. Den kristna tron är det mest spännande drama som någonsin har satt människans fantasi i rörelse – och dogmen är dramat». Dogmerna är som prismor i vilka vi anar reflexer av det oanade. Men de är också som byggnadsställningar för tron, resta för att vidmakthålla dess innehåll.

Med detta sagt är det lovvärt att Kyrkostyrelsen i sin skrivelse (KsSkr 2018:1) har »undervisning i kristen tro» som ett delmål i det första av tre mål inför de kommande åren. Avsikten är att den nationella nivån ska bidra »till att stärka, utveckla och förnya församlingarnas undervisning i kristen tro» genom att stimulera »undervisning som väcker nyfikenhet och intresse i vida cirklar i församlingar genom Program för lärande och undervisning, så att människor ... ska kunna lära känna kristen tro, tradition och kultur».

SPT:s förhoppning är att detta program ska präglas av apologetisk djärvhet mer än generad försagdhet, mer av klara svar än av den speglande kommentaren »Vad tänker och tror du själv?», mer av trohet mot de inom kyrkan framväxta dogmerna än av tidstypiska trendteologier.
Kyrkan är likt Paulus »sänd att föra Guds utvalda till tro och till kunskap om vår religions sanning» (Tit. 1:1). Vi behöver därför se en apologetikens återkomst. Alla som har att kommunicera kyrkans tro, oavsett om det är i sociala medier, i predikningar eller i vänskapliga samtal, kan lära mycket av kyrkofäderna men också av mer sentida apologeter, inte minst inom den engelskspråkiga världen. För kyrkan har helt enkelt fog för sin tro.




SPT 5/2019


Fastetiden – för den enskilde, kyrkan och samhället

En av vår tids stora ironier är att vi visserligen har mer kunskap än någonsin om vad vi behöver för att må bra och växa som människor, men ändå blir den psykiska ohälsan allt större. Den stora floden av litteratur, föreläsningar och metoder säljer mycket, men resultaten i människors liv motsvarar inte insatsen. Vem hinner praktisera alla metoder? Vem förmår leva efter de kloka och träffsäkra citaten? I en uppskruvad tillvaro med högre förväntningar på livet än vad som hinns och orkas med, mikrar svensken sin inköpta färdigmat, äter medan hon följer matlagningsprogrammen på teve och konstaterar att de glada programledarna tycker att resultatet smakar underbart.

Även den andliga uppbyggelselitteraturen flödar av klokheter, tips och uppmuntran. Kyrkans erfarenheter av inre mognad, med rötter i kyrkofäder och klosterliv, inspirerar och lockar kanske fler än någonsin. I vår tid, när mycket ska bli mer, och fort ska bli fortare, finns risk att också kyrkan börjar förkunna andlig quick fix. Men vägen till andlig mognad tar per definition tid. Den kräver mod och styrka att övervinna motstånd i form av frestelser och distraktioner.

Kyrkans förnyelse börjar med enskilda människor som är beredda att gå den vägen, människor som inte nöjer sig med att läsa och prata om andlig mognad för att hitta egna genvägar utan först av allt själva väljer att gå den vägen – den väg vars mål i första hand inte är den egna andliga mognaden utan en villkorslös längtan efter Kristus. Kyrkoårets fastetid vill möta en sådan längtan.

Den kristna fastetiden, som inleds på askonsdagen i kommande vecka, handlar inte bara om att på ett särskilt sätt avsätta tid för bön och fördjupning utan också om praktiskt handlande. Kärleken får komma till uttryck i offervillighet. Genom att försaka såväl materiella ting som tid och nöjen, prövar människan sina motiv och övar sig i att gå den smala vägen. Genom att avstå bereds marken för Andens frukter i människans liv.

Fastetiden gäller varje kristen. Präster och diakoner har emellertid en särskild kallelse att leva i fastans mönster, dels för den egna andliga mognadens skull, dels till att vara förebilder i församlingen. Kanske behöver kyrkan mer än någonsin vara tydlig i att förkunna och praktisera återhållsamhetens konst.

Detta borde göras på bred front. Fastan är förvisso en personlig angelägenhet och en del av kyrkans år. Ändå får den inte privatiseras, utan kyrkan bör uppfordra till en fastetid för hela samhället, till besinning inför det globala slöseriet, självupptagenheten och de kortsiktiga perspektiven.

Till den globala rättvisan hör självklart att sträva efter att lyfta länder ur fattigdom, men på sikt krävs att välfärdens livsstil förändras så att det blir en hållbar utveckling för alla. Välfärd behöver inte stavas m-e-r. Att som kyrka – och som samhälle – leva i fastans återhållsamhet blir då att våga ifrågasätta den västerländska förbrukningskulturen, där människan stirrar sig blind på det materiella och måste tillfredsställa varje begär. För kyrkan är fastan en del av hennes livsrytm. Hon vet att återhållsamhet är av nöden – för världens skull, för den enskildes personliga mognads skull.


Fastan har således två riktningar. Ut mot världen. Och in mot den personliga mognaden i tro. I detta senare brottas kyrkoarbetare i allmänhet och präster i synnerhet med särskilda hinder i det egna bönelivet. Att ha den egna tron som arbetsredskap i sitt jordiska förvärv utgör en risk. Omsorgen om andras väl gör att man riskerar att ge ut mer än man själv tar emot. Långsamt börjar man ösa ur egna erfarenheter och reflektioner mer än ur Guds ord och Kyrkans andliga rikedom. Förkunnelsen tenderar att gå på tomgång. Den egna tron torkar och slutar efter hand att prägla livet.

Varningsklockor kan vara att den personliga läsningen av Bibeln och kristen fördjupningslitteratur alltmer bara blir instrument för nästa predikoförberedelse. Ordet får inte tid att sjunka ner och mätta i prästens eget liv. Det ord som var avsett som Guds villkorslösa nåd till predikanten, studsar tillbaka redan i nästa predikan. När den egna andakten alltmer fylls av arbetets omsorger, förböner för församlingsbor och församlingsverksamhet, bör man misstänka att detta kan vara en del av frestarens strategi – ett steg att dränera tron på kraft och förtröstan. Omsorgen och förbönen för församlingen har sin viktiga plats i prästens vardag men får inte konkurrera ut den avsatta tiden för egen begrundan och tillbedjan av vår Herre.

En annan frestelse kan vara behovet av att vara behövd. Att få arbeta med att finnas till för andra är en förmån. Att få förmedla Guds omsorg och nåd är det största en människa kan få göra. Just därför är det också lätt att alltid hitta motiv för att göra mer. »De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid», säger Jesus dagarna före sitt förhärligande. För en kyrkoarbetare finns det alltid mer som borde göras, men det är inte till sitt arbete som prästen har sin första och största kallelse utan till Kristus själv. Prästen är inte i första hand en ledare för andra utan en följare, en lärjunge i mästarens fotspår.

I fastan måste kyrkan ständigt påminna om detta. Vägen framåt är inte att gå först utan att följa efter. Att ta rygg på Jesus kan bara den som stannar upp och söker sin plats. Fastan är därför en tid att öva sig i att välja bort mer i stället för att göra mer, att veta sig vara kallad för den jag är mer än för vad jag gör.

I en omvärld som kräver resultat och räknar i kvantitet blir fastetidens svar provocerande. Jesus själv väntade cirka 30 år innan han trädde fram. Då började han med att under 40 dagar dra sig undan i öknen. När han äntligen gjorde sitt första tecken var det på en bröllopsfest där han medvetet först avvaktade, för att sedan låta gudsriket manifesteras i hemlighet genom att förvandla vatten till vin. Ingen utom tjänarna såg och förstod. Ett sådant tillvägagångssätt talar ett annat språk än vår tids mantra av effektivitet, snabba resultat och behov av uppmärksamhet.

Fastan är också en tid då en kyrkoarbetare får pröva motiven för sin tjänst. Älskar jag Gud för Guds egen skull eller för att jag ska få ut något av det? Älskar jag mina församlingsbor eller tenderar de att bli brickor i mitt eget livsbygge? Kärleken är sitt eget motiv, vilket blir tydligt inte minst i Johannes första brev. Den älskar förbehållslöst utan att söka resultat eller motprestation. 

Så känner vi igen Kristus, han som bytte sitt liv mot vårt. Kärleken till honom är den andliga mognadens mål. Om varje kristen och inte minst då Svenska kyrkans kyrkoarbetare använder fastans tid att än ivrigare söka honom blir den stundande påsken full av uppståndelse långt utanför kyrkans väggar.




SPT 4/2019

Lagen om Svenska kyrkan

Inför Svenska kyrkans skiljande från staten år 2000 tillkom en lag som gav henne en särställning gentemot andra trossamfund (Lag om Svenska kyrkan 1998:1591). Den tydliggör att hon inte är fri i samma utsträckning som andra samfund och att den skilsmässa mellan kyrka och stat som trädde i kraft år 2000 bara blev partiell. Det finns inte något annat samfund, som har direktiv för vad det ska tro, på vilket sätt det ska tro eller i vilken omfattning det ska bedriva sin verksamhet, likt vad Svenska kyrkan har.

I lagen om Svenska kyrkan stadgas att hon skall vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift, en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet och att hon skall organiseras i stift och församlingar. Hennes verksamhet skall bestå i gudstjänst, diakoni, undervisning och mission.

Det är alltså fastställt i svensk lag vad Svenska kyrkan skall tro, hur hon skall tro, hennes verksamhets omfattning och hur hennes beslut skall fattas. Härtill kommer att hon har anförtrotts vigselrätt på statens villkor och ansvaret för begravningsverksamheten i hela riket (utom i Tranås och Stockholm). Allt detta knyter henne hårt fast vid statens maktutövning.

Kanske någon vill hävda att Lagen om Svenska kyrkan i stort sett är en bra lag, som ger henne möjligheter och privilegier att göra det som är hennes uppgift. Men om man vill förstå vad religionsfrihet är kan det vara värt att tänka på, vad som skulle hända om någon försökte ställa samma krav och villkor på katolska och ortodoxa kyrkor eller de traditionella frikyrkorna.

Inte heller är det enkelt att fastställa vad det innebär att kyrkan är evangelisk-luthersk, en folkkyrka, demokratisk eller rikstäckande. En rundfrågning bland kyrkomötets medlemmar torde ge vitt skilda svar. Ändå är det, om lagen skall prövas, inte kyrkan själv som har tolkningsföreträde. Det är riksdagen, som har fattat besluten.

I Lagen om Svenska kyrkan stipuleras att hon ska vara organiserad med församlingar och stift med biskopar. Kyrkans ämbetsbärare ska samverka med den demokratiska organisationen. På den nationella nivån skall kyrkomötet vara kyrkans högsta beslutande organ, men kyrkomötet får inte besluta i enskilda frågor som församlingarna och stiften har till uppgift att besluta i.

Denna lag är motsägelsefull, och Svenska kyrkans ledning har i samförstånd med staten gjort sitt bästa för att erodera den. Kyrkomötet, som är valt på ett politiskt sätt, domineras av socialdemokrater och centerpartister. Opolitiska grupper, de flesta mycket små, försöker göra sig hörda men löper samtidigt risken att i praktiken bli en gisslan, som legitimerar systemet.

Kyrkomötet ska inte besluta i frågor som stift och församlingar kan besluta om, men det är vad som sker. Biskopar och präster skall samverka med den demokratiska organisationen, heter det, men biskoparna har ingen rösträtt, och tanken har väckts, att präster inte ska kunna nomineras till kyrkomötet.

Församlingarnas kyrkoråd, som haft rätt att besluta över sina egna verksamheter, har ersatts av pastoratens kyrkoråd, och i de nya, ofta mycket stora, pastoraten tvingas kyrkoherden att prioritera organisationsfrågor och den psykosociala arbetsmiljön framför herdeuppdraget. Det var inte så det var tänkt, men det är så det har blivit.


Svenska kyrkan är ett trossamfund. Hon är en del av Kristi världsvida kyrka. Hennes primära struktur uppenbaras där människor firar gudstjänst och tror och bekänner att Jesus Kristus är Herre. Ingen organisation, hur bra eller dålig den än är, kan omvända människor, utan det sker med helt andra medel. Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom Guds Ande (Sak.4:6). Likväl är organisationen viktig. Den kan bereda plats eller sätta upp hinder för människors väg till Kristus.

De ortodoxa kyrkorna, den katolska kyrkan och frikyrkorna har inget intresse av att Lagen om Svenska kyrkan behålls. Utifrån religionsfriheten, som alla värnar om, borde samma lagar gälla för alla samfund i riket, även om det för tjugo år sedan fanns historiska skäl för att Svenska kyrkan som enda samfund fick en särlagstiftning, en lagstiftning som å ena sidan kan uppfattas som ett privilegium, å andra sidan har visat sig att i praktiken vara påtagligt begränsande för hennes faktiska självständighet från staten.

Likaså är det i en alltmer sekulariserad värld inte längre självklart att vigselrätt och begravningsväsende ska vara knutna till trossamfunden. Sådant är borgliga angelägenheter. Att samfunden sedan vill välsigna de som ingått äktenskap eller anordna begravningsgudstjänster är upp till samfunden själva att avgöra.

1996 stadgades att dopet skulle vara medlemsgrund för tillhörighet till Svenska kyrkan. Beslutet föregicks av en intensiv debatt, och många ansåg att det skulle vara ett grundskott mot den öppna folkkyrkan. I dag torde ingen vilja återgå till den gamla konturlösa lagen om kyrkotillhörighet.

På samma sätt förhåller det sig med Lagen om Svenska kyrkan. Om hon löses från de sista banden och får samma villkor och frihet som andra samfund, kommer få att önska sig tillbaka till de nuvarande ojämlika förhållandena.

Men ändå, lagen är en sak, det politiska system som bygger på den är en annan. Om man avskaffar lagen, vad händer då med systemet? Finns det några skäl för att behålla de politiska partiernas inflytande? Varför ska demokratiska val i kyrkan vara en kopia av riksdags-, landstings- och kommunalval? Och vad kommer de politiker, som nu har sin makt och sitt inflytande genom det rådande systemet, att säga om deras nuvarande plattform tas ifrån dem?

Kanske fruktar ändå många att detta skall vara sista spiken i kistan för den svenska folkkyrkan. Men vilar verkligen en folkkyrka på statliga direktiv och lagar? Är det inte det folk som befolkar kyrkan som avgör det?

De förändringar som måste ske gör inte att kyrkan tjänar något i materiella eller ekonomiska avseenden. Nederlag och förluster kommer oavsett vilka metoder man tillgriper. Sekulariseringstrenden är stark i hela Europa och är inget specifikt svenskt problem. Det kan hända, när förändringarna kommer, att det inte blir Svenska kyrkans ledning som står för dem utan starka politiska krafter. Då är risken stor att det blir med Svenska kyrkan som med huset som byggdes på lösan sand.

Men den situationen kan också leda till en nytändning och insikt om behovet av ansvar och engagemang. När inte staten och politiken håller kyrkan under armarna eller binder henne med paragrafernas kedjor, då lämnas uppdraget över till henne själv.




SPT 3/2019

Genans eller frimodighet?

Svenskarnas förhållande till kyrka och religion är ett ämne som med jämna mellanrum återkommer i debatten. Vissa debattörer, Joel Halldorf för att nämna en, talar om Guds återkomst (se sid. 89). Elisabeth Sandlund i Dagen har länge hävdat att påkristning pågår. Hon tar sig själv som exempel, då hon vid sin dotters konfirmation gick fram till nattvarden och mötte Jesus där.

En större analys av svenskarnas religiositet har gjorts av David Thurfjell, religionssociolog vid Södertörns högskola, med boken Det gudlösa folket, De postkristna svenskarna och religionen (anmäld i SPT nr 26/2015). Thurfjell gör en intressant iakttagelse i kapitlet Varför känns det lite pinsamt att vara kristen?. Där diskuterar han den genans som kristna ofta känner, när frågor om tro och religion kommer upp i vanliga sammanhang.

Bland dem som Thurfjell intervjuat finns många som ogärna visar att de är kristna, talar om sin tro och om Jesus. Det känns genant, och är ett samtalsämne som man helst lämnar.
Thurfjell har observerat att känslan av pinsamhet särskilt drabbar äldre personer som har bakgrund i Svenska kyrkan. Romerska-katoliker eller pingstvänner – eller muslimer för den delen – blir inte generade i samma utsträckning som de som är svenskkyrkliga.

Thurfjell nöjer sig inte med att konstatera och beskriva fenomenet. Han vill också förklara och citerar då en kvinna vid namn Hilda (Thurfjell, s. 193):

»Det hade inte varit lika pinsamt att vara katolik eller jude. Då hade det varit den subgruppens avvikelse. Det är just det svenskkyrkliga och folkkyrkliga som är så mesigt, att det inte är tillräckligt annorlunda. Det är den präktiga varianten av mainstreamkulturen.»

Vad som formuleras är folkkyrklighetens dilemma, att å ena sidan stå för en kristen bekännelse, å andra sidan inte fjärma sig från folkflertalets värden och värderingar. Traditionen av att vara en kyrka för alla är stark. När folkmajoritetens värderingar förändras följer därför kyrkan efter.

Det sker genom att kyrkans tro och ordning definieras underifrån via medlemmarnas demokratiskt valda representanter. Det får till följd att besluten som fattas återspeglar värderingar som dominerar i samhället. Trons bekännelse förpassas däremot till marginalen.

Exemplen är många. Församlingar uppmanas att låta sig certifieras av sekulära organisationer som RFSL. En barnmorskas hänvisning till samvetet för att inte delta vid aborter avvisas. Att inte viga samkönade par uppfattas som homofobi.

Försöken att spegla de dominerande värderingarna präglar ofta uttalanden av biskopar och andra kyrkliga dignitärer. Här ett exempel från en utfrågning av kandidater inför biskopsvalet i Stockholm:

»Jag brinner för livet och den värld vi lever i. En gåva! Vacker och fantastisk men också smärtsam och grym … Gud delar allt detta livet. Därför är min lidelse att utifrån liv och tro finna den teologi, de ord och den gestaltning som ger rymd för livet och håller om livet.»

Formuleringar som dessa hittar man överallt, i församlingsblad, i intervjuer, i tidningsartiklar. Vackra men oprecisa formuleringar som är svåra att fylla med konkret innehåll men som öppnar för ett slags präktig andlighet. MTD-religiositet kallas den ibland: Moralistisk Terapeutisk Deism. Ord som synd och nåd, skapelse och frälsning, ånger och bekännelse letar man förgäves efter, sådana ord som aldrig mister sin aktualitet eftersom de definierar människans livskamp och relation till Gud.


Det är klart att kyrkan ska använda ett språk som är begripligt för så många som möjligt. Men kyrkan har gamla ord och begrepp som det ofta är bättre att behålla än att skapa nya ord och fylla dem med det gamla innehållet. Man kan fundera över om det blivit begripligare med ordet räddning i stället för det äldre frälsning. Eller att ordet kalk i den nya handboken bytts mot ordet bägare.

Om några år är Svenska kyrkan inte längre folkflertalets kyrka om man räknar antalet kyrkotillhöriga. Kristen bekännelse och folkmajoritet är inte längre kompatibla med varandra. I det allmänna medvetandet finns en känsla av att religion och religiositet är något farligt. Där finns en grogrund för värden man inte vill veta av. Det är länge sedan den svenska linjen var den kristna linjen.

Om kyrkan inte längre är en del av majoritetskulturen, om hon sakta fasas ut ur normaliteten, vad är hon då? Om allt färre samhällsorgan räknar med kyrka och religion som prioriterade aktörer, hur ska hon då motivera sin existens? Svenska kyrkan – och även andra kyrkor – står inför uppgiften att omdefiniera sin ställning i samhället. För kyrkor och samfund som redan ser sig själva som subkulturer är detta inget nytt. Man är van vid att göra sin omvärldsanalys utifrån vilken man sedan verkar och agerar.

Det är svårare för Svenska kyrkan, som är van vid att stå i centrum och som brukat ha tolkningsföreträde. Men så är det inte längre. Ändå präglar minnet av det som varit hur man agerar. De beslutande organen återspeglar vad man längtar efter och skulle vilja se. Man fortsätter att tala om folkkyrkan som om alla var tillhöriga. I alla brevlådor delar man ut församlingsblad, som för att tilltala de flesta ofta är mer allmänreligiösa än kristna. Och så hoppas man på bättre tider.

Det finns naturligtvis en väg framåt. Den förutsätter insikten att Svenska kyrkan inte längre är folk(flertalets) kyrka utan en religiös grupp bland andra, en av flera kyrkor. Den omvärldsanalys man gör måste vara realistisk och spegla det som är Sverige av i dag.

Men framför allt måste kyrkan uppvärdera kontinuiteten med gångna generationers kristna. Hon måste ta vara på det arv hon lever av. Först och främst evangelierna och berättelserna om Jesus. Sedan apostlarnas undervisning, fornkyrkans teologiska avgöranden i fråga om treenigheten och kristologin, reformationstidens insikt om att rättfärdiggörelsen är Kristi gärning och att den tas emot i tro. Hon måste fortsätta att lyfta fram det arv som är kyrkans tradition, själva livslinjen genom historien ned till den första kyrkan och Jesu befallning till apostlarna att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar.

Den genans och pinsamhet som David Thurfjell beskrivit i sin studie försvinner inte på en gång. Men när det blir tydligare vad kyrkan är och vilket som är hennes egentliga ärende, skapar det större frimodighet bland dem som tror på Gud Fader allsmäktig, på Jesus Kristus, hans enfödde Son, och på den helige Ande och kyrkan.




SPT 2/2019

Om curlinggudstjänster och porten till Guds rike

O Gud, gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla
som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät att den inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus bli en port till ditt eviga rike. Amen
(En liten bönbok 127. Ur Uncommon Prayers)

Den som besökt födelsekyrkan i Betlehem har kanske förvånats över att porten är så låg och trång. En vuxen får ödmjukt böja sig djupt för att komma in. Murverket runt porten vittnar om att ingången tidigare varit mycket större men krympts till ett minimum. Under orostider tvingades man till detta för att hindra ryttarskaror och trupper från att tränga sig in. Ungefär samma funktion fyller vår tids betonglejon och andra farthinder på utsatta platser i våra städer.

Av liknande skäl var trösklarna ofta höga och dörrarna låga i gamla hus. Kylan, vinden, mössen och andra objudna gäster skulle hindras att ta sig in. Men även den inbjudne gästen, som välkomnades, tvingades att böja sig ner, ta av hatten och försiktigt kliva in över tröskeln.

Den som visar sådan ödmjukhet i Guds hus är värd att hedras.

I den ortodoxa Chrysostomosliturgin ropar diakonen före eukaristin: »Alla I som ären katekumener, träden ut! Må ingen av katekumenerna vara tillstädes. I troende, låtom oss åter och åter bedja till Herren». Och lite senare kommer ropet: »Dörrarna, dörrarna! Låt oss vara uppmärksamma i vishet!»

Öppna dörrar? Eller låsta? Fler och fler kyrkportar hålls låsta. Kyrkobyggnaden har blivit direkt svårtillgänglig. Vad hjälper det då att kyrkor och andra offentliga byggnader förses med ramper och dörröppnare och att trösklarna tas bort? Även för den som har funktionshinder ska det vara lätt att ta sig in. Det är gott och väl – om bara dörrarna inte vore låsta.

Samtidigt finns en strävan att kyrkans gudstjänster ska vara öppna och lättillgängliga till den grad att de blir haltlösa. Ändå är det ofta en anledning till att stå kvar som medlem i Svenska kyrkan att man vill bevara kyrkobyggnaderna, de heliga rummen, och då inte bara för att de är kulturhistoriskt intressanta utan också därför att de är stillhetens oaser, andningshål för stressade, rum som öppnar för det oanade.

Paradoxen är uppenbar. De låsta kyrkportarna skapar en barriär till det heliga rummet. De feel-good-anpassade gudstjänsterna devalverar känslan för det heliga. Ambitionen att skapa strömlinjeformade liturgier är i en mening vällovlig men i en annan mening förödande. Om vi av iver att vara tillmötesgående gör det alltför slappt att möta det heliga, så öppnar vi kanske samtidigt för vad den inledande bönen varnar för – avund, högfärd, trätlystnad, frestarens makt – och förvandlar gudstjänsten till något näst intill profant.

I ängslan över att förlora ännu fler än de som redan lämnat Guds hus och smällt igen kyrkdörren bakom sig, har strävan blivit att göra gudstjänstbesöken enklare, mer kravlösa, lättsamma och underhållande. Men är curlinggudstjänster en vettig lösning? Leder de vidare till levande tro? För vem vill ha en gudstjänst som inte väger mer än en virvlande fjäder, där Mysteriet är bortrationaliserat och Kyrkans tro döljs under drivor av floskler?


Men trots detta är kyrkans största problem inte trånga portar, höga trösklar eller uråldriga liturgier utan i stället de osynliga hinder som stänger dörren för sökarna och även, tycks det, för dem »som längtar efter kärlek och gemenskap och för barn och vilsna fötter». Varför ses inte kyrkdörren längre som porten till Guds rike så att den lockar åtminstone någon? Varför ser så få i dag kyrkorummet och kyrkan som ett andligt hem, som en ingång till Guds rikes gemenskap? Vilka är de trösklar som är så svåra att kliva över? Att få svar på dessa frågor och att på allvar söka vägar att förverkliga det, som vi ber om i bönen Porten till Guds Rike, är ett av vår kyrkas viktigaste uppdrag.


Genom kyrkokansliets försorg har det gjorts noggranna prognoser för kyrkotillhörighet och gudstjänstdeltagande de närmaste decennierna. Siffrorna är alarmerande. När den generation som nu är 60+ har gjort sitt och åter blivit till stoft finns inte många kvar. Det är förmodligen inget större fel på prognoserna, men ett handlingsprogram saknas för att möta det till synes oundvikliga. När och varför blev mission något misstänkliggjort, evangelium något frånstötande, fromhet något skumt och gudstjänst något onyttigt? När och hur blev yoga och mindfullness mera andliga och eftertraktade riter för att finna det gudomliga och livets mening, än gudstjänst och tillbedjan?

Någon lär protestera: »Men visst görs det något! Tänk hur många det är som arbetar och sliter i Guds vingård!» Visst bär några dagens tunga och solens hetta. Visst görs satsningar på evangelisationsprogram av alla de slag – katekumenatet, pilgrim, våga vara kyrka, nya sätt att vara kyrka med flera. Allt detta har varit bra och lärorikt men har inte lett till att kyrkporten öppnats i någon större utsträckning. Ännu återstår mycket för att uppmaningen i adventspsalmen ska bli verklighet: »Gör porten hög, gör dörren bred, och djupt i stoftet böj dig ned: din Gud och Frälsare det är som på ditt hjärta klappar här.» Vidöppen för Kristus, ödmjukhet i mötet.

Det krävs en motrörelse mot Svenska kyrkans inre sekularisering. Möjligheterna och resurserna finns, ekonomin är ännu stabil, kyrkan är i huvudsak rikstäckande, förtroendet från allmänheten är stort. Vad är det då som saknas? Kan det vara sådant som att när människor längtar efter försoningens ord möts de av trendigt twittrande? Att när man bär en andlig hunger får man lyssna till diskussioner om könsidentiteter? När man söker hållbara svar för att orka leva erbjuds man att söka sin egen sanning?

Vid stora olyckor tillsätts en haverikommission för att, utan hänsyn till de ansvariga, utreda orsaken. Sanningen kan vara smärtsam men är alltid bättre än lögn och förljugenhet. Det är hög tid för en Svenska kyrkans haverikommission.

Vi får vare sig hemfalla åt övertro på vår mänskliga förmåga att på egen hand utföra underverk – där Herrens Ande inte är med är arbetet fåfängt – eller att fastna i något slags defaitism, att det är kört och att kyrkan saknar framtid. En kyrka som mot alla odds har levt i 2000 år bör också ha framtiden för sig.

Vi är färre men inte ensamma. Vi är slagna men inte utplånade. Låt oss med all kraft arbeta för att dörren till Guds hus ska bli porten till hans eviga rike.




SPT 1/2019

Nio önskningar för Svenska kyrkan inför 2019

Att skriva önskelistor är enkelt, att infria dem är svårare. Att skriva en önskelista för Svenska kyrkan inför det nya året är därför kanske väl djärvt. Ändå har en sådan lista en poäng. Den anger såväl vad som behöver arbetas med och fokuseras på inom kyrkan som vad SPT vill främja med sina artiklar och ledare.

Hur skulle en möjlig önskelista för Svenska kyrkan kunna se ut? Och vem i Svenska kyrkan står som mottagare av önskelistan så att den kan börja förverkligas? Ärkebiskopen? Kyrkostyrelsen och Kyrkomötet? Biskopskollegiet? Prästerna? Lekfolket? Svaret är väl närmast, att alla som aktivt delar kyrkans liv står som mottagare, var och en utifrån sin position och sina möjligheter. Ansvaret vilar förvisso tyngre på dem som befinner sig i ansvarsställning än på dem som mest innehar det trogna kyrkbänksämbetet. Men gemensamt bär vi alla uppdraget att vara Kyrka.

Här kommer utan inbördes prioritering ett förslag från SPT på en önskelista:

• Att ny frimodighet i att bekänna Jesus Kristus som Herre och frälsare ska växa fram så att det kristocentriska i kyrkans tro får en förnyad tydlighet.

I inledningen till Andra avdelningen av Kyrkoordningen står det att församlingens grundläggande uppgift är »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift».

SPT önskar att det syftet tas på allvar så att det blir en verklig prioritering för kyrkan på alla dess nivåer. Den genans för Kristus, som alltför ofta lyser igenom på officiella hemsidor och twitter, i uttalanden och i förkunnelsen, behöver brytas liksom ambivalensen inför att leda människor till en levande tro på Kristus.

• Att gudstjänstlivet ska fördjupas och förnyas.

Gudstjänstlivet har sedan decennier fört en tynande tillvaro i församlingarna. Orsakerna är många, alltifrån samhällsförändringar till att gudstjänsterna prioriterats alltför lågt. Som SPT visar under Pressklipp i detta nummer, så nämns i Kyrkostyrelsens skrivelse inför de kommande åren över huvud taget inte gudstjänsten som ett av delmålen för den första av tre målbilder, den som avser församlingslivet.

Gudstjänstlivet behöver prioriteras och förnyas, inte genom ett famlande efter nya liturgiska påhitt utan genom att förankras i allmänkyrklig tradition. Den pågående trivialiseringen av gudstjänsterna behöver ersättas av vördnad inför det heliga och en känsla inför mysteriet, inför det outgrundliga. Kyrkan firar primärt inte gudstjänst för att få folk att komma utan för att tillbe och möta Kristus i Ordet och sakramentet.

• Att ekumeniken ska få ett större genomslag på såväl lokal som nationell nivå.

2017 blev ett reformationsjubileets år som gav upphov till fem imperativ som de luthersk-evangeliska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan undertecknade. Samtidigt är det påtagligt att ekumeniska hänsyn endast i ringa grad tas inför t.ex. beslut som Kyrkomötet fattar. Ett exempel är beslutet om samkönade vigslar och den utredning som pågår om att villighet att viga samkönade par ska vara ett krav för prästvigning. Ett annat är den nya Kyrkohandboken som på flera punkter avviker från BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry, utgivet av Kyrkornas världsråd 1982).


• Att missionsperspektivet belyses såväl för det nationella som för det internationella arbetet så att mission som spridande av evangelium om Jesus blir prioriterad.

Lutherhjälpen blev Svenska kyrkans internationella arbete som sedan blev Act – Svenska kyrkan. Själva missionen har som en följd av förändringen blivit mer marginaliserad i den internationella verksamheten. Det svenska Act ingår i det globala nätverket Act Alliance som i sin beskrivning av uppdraget markant tonar ned missionen jämfört med det diakonala hjälparbetet. Ett namnbyte räcker inte, även uppdraget måste klargöras.

• Att undervisningen blir evangeliserande.

Av Kyrkostyrelsens redan refererade skrivelse framgår att undervisning är ett prioriterat område under de kommande åren. Årets kyrkomöte blir därför tematiskt om just undervisning. Men undervisningen förmedlar primärt kunskap, medan kyrkan främst är kallad att vittna om Kristus – till det martyri, vittnesbörd, som leder människor till tro på Herren Jesus Kristus.

• Att partipolitiseringen upphör inom Svenska kyrkan.

Partipolitik tillhör inte kyrkans väsen utan motsäger det snarare. Redan Paulus visade på faran av detta, och då avsåg han inte ens den typ av partipolitik som präglar Svenska kyrkan på alla beslutsnivåer utan risken med att kyrkan höll sig mer till olika apostlar och personer än till Herren Jesus Kristus.

• Att Svenska kyrkan intar en plats i samhällsdebatten som ett barmhärtighetens tecken.

Kyrkan är redan i dag ofta en tydlig och angelägen röst till försvar för människovärde och de mest utsatta, för fred och klimat. Risken är att den rösten mer uppfattas som partipolitiskt präglad än som grundad i kyrkans skapelse- och människosyn och i den djupa barmhärtighet som möter i Kristi försoning. Kyrkan behöver tala både frimodigt till maktens folk och varsamt till de mest utsatta för att ge hopp.

• Att genomgripande organisatoriska förändringar börjar göras så att församlingslivet främjas.

Strukturutredningen Närhet och samverkan har på många håll fått allvarliga konsekvenser. I stället för närhet och samverkan blev resultatet i många av de stora pastoraten distans och styrning uppifrån. För ett levande församlingsliv, entusiasm och kreativitet krävs just närhet och samverkan med korta beslutsvägar och bemyndigande av det lokala.

• Att Svenska kyrkan på alla nivåer ser över sin kommunikation så att vad som kommuniceras är kristen tro med hela dess dogmatiska rikedom men på ett pedagogiskt omdömesgillt sätt.

Fadäserna från kommunikatörer och twittrare på Svenska kyrkans olika nätsidor har varit många. Flera inlägg har varit blasfemiska, andra banala på bekostnad av såväl det heliga som människors genuina längtan efter en autentisk röst. Det behövs en befrielse från den ängslan som syns i kommunikationen för att inte vara tillräckligt progressiv, korrekt och i tiden.

Ett barns önskelista kan vara hur lång som helst. Så även SPT:s. Annat hade kunnat tas upp, sådant som predikans reformation, den »levande» kyrkomusikens betydelse i gudstjänsten, den lokala diakonala uppgiften eller ett ökat engagemang för konfirmand- och ungdomsarbetet. För att nu nämna ytterligare något.

Utifrån sina förutsättningar vill SPT vara en tidskrift som inte bara sänder iväg en önskelista till andra utan själv bidrar till att den kan infrias.

SPT 26/2018

Julens stora under

Att ge Gud äran är att fira julen rätt. Och att fira julen rätt är först och främst att tro på Jesus. Det är att tro på julens stora under.

Detta under är mångfaldigt. Det är ett under, att Maria födde en son utan mans medverkan, att hon var en ren och obesmittad jungfru. Det är ett under, att detta barn var helt utan synd, fastän dess moder som vi alla var delaktig i vårt släktes synd och skuld. Under nio månader växte barnet liksom alla barn i sin moders liv men utan att besmittas av synden.

Det är ett under, att detta barn var Guds, den Högstes Son, eller som det heter i en julpsalm: »Han är ett barn så späd och klen, och jord och himmel bär allen». När han, genom vilken allt är skapat, kommer till denna världen, känner man inte igen honom och har ingen annan plats för honom än stallet och krubban.

Men hans börda är ännu större än jord och himmel – han bär hela mänsklighetens synd och skuld. Han är Guds Lamm som borttager världens synder. Det är det största av alla de under, som är förenade i hans person. Det var detta som ängeln syftade på, när han förkunnade att hans namn skulle vara Jesus, eftersom han skulle frälsa sitt folk. Det var det ängeln avsåg, när han för herdarna förkunnade: Eder är född Frälsaren. Detta kunde han ensam utföra, därför att han var på en gång verklig människa och tillika verklig Gud, Herren, som ängeln uttryckte det inför herdarna.

Denna mångfaldiga undergärning, som var början till de många underverk, som sedan följde – alla Jesu undergärningar och till sist hans död och uppståndelse – länder Gud till den allra största ära. Det är genom denna gärning han vill ställa till rätta allt här på jorden, som vi människor förstört. Det är så han förbarmar sig över oss, arma syndare.

Ur predikan på Juldagen av Gustaf Adolf Danell
ur Så säger Herren, Pro Veritate 1969


Ursakramentet

Jesus tog en besvärlig omväg för att inta sin plats på Faderns högra sida. Besvärlig för Honom, nödvändig för oss. Hela vägen från himlens högsta höjder, ner i en hastigt omdisponerad krubba, ner i vår världs djupaste mörker, ned i själva dödsriket gick Herren Jesus Kristus, innan återfärden tog vid. Graven blev en livmoder för uppståndelsens liv, dödsriket tvangs att släppa ut sin främste fånge genom tiderna. Sedan bar det vidare till Faderns högra sida – startpunkten och slutmålet.

Utan slutresultatet förstår vi inte upptakten. Om inte Jesus uppstått och stigit upp till Faderns högra sida, så hade ingen noterat vad som några decennier tidigare skedde lite i skymundan i Betlehem. Då hade det inte varit Gud som blev människa och namnet Immanuel – Gud med oss – hade aldrig förverkligats mer än på distans.

Men nu är Jesus Kristus Guds fysiska närvaro, Guds människoblivande, Guds förköttsligande, som inkarnation bokstavligen betyder ty »då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa» (Hebr. 2:14). Jesus Kristus, Guds Son, är ursakramentet för Guds nådeshandlingar. Utan Guds inkarnation i Kristus faller den kristna tron, Bibeln är av intet värde, predikan saknar fäste, bönen famlar i ett tomrum och nattvarden är en kalorifattig oblat och några droppar madeira.

Glipor av ett ofattbart mysterium öppnar sig då vi försöker ana inkarnationens realitet och under. Hur kunde den oändlige Guden födas i en människas kroppsliga ändlighet? Hur kunde den evige leva och dö i tiden? Hur kunde Gud som omsluter allt bli ett barn på några kilon vilande i Marias händer?

Men inkarnations mysterium är intet jämfört med Guds kärleks mysterium. Hur kunde Gud i sin helighet och renhet böja sig så djupt ned, att han levde bland vanligt folk och umgicks med syndare och tullindrivare? Gud såg, Gud visste. Ändå kom Gud som en av oss mitt ibland oss.
Blaise Pascal, fransk 1600-talsmatematiker och mystiker, menade att inkarnationen visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne». Om någon har sett människans elände, så är det Gud. Därför kunde inte Gud hålla sig borta utan vågade språnget ut på 70 000 fam


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan