Onsdagen den 20 februari 2019 - klockan 10:11

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 3/2019

Genans eller frimodighet?

Svenskarnas förhållande till kyrka och religion är ett ämne som med jämna mellanrum återkommer i debatten. Vissa debattörer, Joel Halldorf för att nämna en, talar om Guds återkomst (se sid. 89). Elisabeth Sandlund i Dagen har länge hävdat att påkristning pågår. Hon tar sig själv som exempel, då hon vid sin dotters konfirmation gick fram till nattvarden och mötte Jesus där.

En större analys av svenskarnas religiositet har gjorts av David Thurfjell, religionssociolog vid Södertörns högskola, med boken Det gudlösa folket, De postkristna svenskarna och religionen (anmäld i SPT nr 26/2015). Thurfjell gör en intressant iakttagelse i kapitlet Varför känns det lite pinsamt att vara kristen?. Där diskuterar han den genans som kristna ofta känner, när frågor om tro och religion kommer upp i vanliga sammanhang.

Bland dem som Thurfjell intervjuat finns många som ogärna visar att de är kristna, talar om sin tro och om Jesus. Det känns genant, och är ett samtalsämne som man helst lämnar.
Thurfjell har observerat att känslan av pinsamhet särskilt drabbar äldre personer som har bakgrund i Svenska kyrkan. Romerska-katoliker eller pingstvänner – eller muslimer för den delen – blir inte generade i samma utsträckning som de som är svenskkyrkliga.

Thurfjell nöjer sig inte med att konstatera och beskriva fenomenet. Han vill också förklara och citerar då en kvinna vid namn Hilda (Thurfjell, s. 193):

»Det hade inte varit lika pinsamt att vara katolik eller jude. Då hade det varit den subgruppens avvikelse. Det är just det svenskkyrkliga och folkkyrkliga som är så mesigt, att det inte är tillräckligt annorlunda. Det är den präktiga varianten av mainstreamkulturen.»

Vad som formuleras är folkkyrklighetens dilemma, att å ena sidan stå för en kristen bekännelse, å andra sidan inte fjärma sig från folkflertalets värden och värderingar. Traditionen av att vara en kyrka för alla är stark. När folkmajoritetens värderingar förändras följer därför kyrkan efter.

Det sker genom att kyrkans tro och ordning definieras underifrån via medlemmarnas demokratiskt valda representanter. Det får till följd att besluten som fattas återspeglar värderingar som dominerar i samhället. Trons bekännelse förpassas däremot till marginalen.

Exemplen är många. Församlingar uppmanas att låta sig certifieras av sekulära organisationer som RFSL. En barnmorskas hänvisning till samvetet för att inte delta vid aborter avvisas. Att inte viga samkönade par uppfattas som homofobi.

Försöken att spegla de dominerande värderingarna präglar ofta uttalanden av biskopar och andra kyrkliga dignitärer. Här ett exempel från en utfrågning av kandidater inför biskopsvalet i Stockholm:

»Jag brinner för livet och den värld vi lever i. En gåva! Vacker och fantastisk men också smärtsam och grym … Gud delar allt detta livet. Därför är min lidelse att utifrån liv och tro finna den teologi, de ord och den gestaltning som ger rymd för livet och håller om livet.»

Formuleringar som dessa hittar man överallt, i församlingsblad, i intervjuer, i tidningsartiklar. Vackra men oprecisa formuleringar som är svåra att fylla med konkret innehåll men som öppnar för ett slags präktig andlighet. MTD-religiositet kallas den ibland: Moralistisk Terapeutisk Deism. Ord som synd och nåd, skapelse och frälsning, ånger och bekännelse letar man förgäves efter, sådana ord som aldrig mister sin aktualitet eftersom de definierar människans livskamp och relation till Gud.


Det är klart att kyrkan ska använda ett språk som är begripligt för så många som möjligt. Men kyrkan har gamla ord och begrepp som det ofta är bättre att behålla än att skapa nya ord och fylla dem med det gamla innehållet. Man kan fundera över om det blivit begripligare med ordet räddning i stället för det äldre frälsning. Eller att ordet kalk i den nya handboken bytts mot ordet bägare.

Om några år är Svenska kyrkan inte längre folkflertalets kyrka om man räknar antalet kyrkotillhöriga. Kristen bekännelse och folkmajoritet är inte längre kompatibla med varandra. I det allmänna medvetandet finns en känsla av att religion och religiositet är något farligt. Där finns en grogrund för värden man inte vill veta av. Det är länge sedan den svenska linjen var den kristna linjen.

Om kyrkan inte längre är en del av majoritetskulturen, om hon sakta fasas ut ur normaliteten, vad är hon då? Om allt färre samhällsorgan räknar med kyrka och religion som prioriterade aktörer, hur ska hon då motivera sin existens? Svenska kyrkan – och även andra kyrkor – står inför uppgiften att omdefiniera sin ställning i samhället. För kyrkor och samfund som redan ser sig själva som subkulturer är detta inget nytt. Man är van vid att göra sin omvärldsanalys utifrån vilken man sedan verkar och agerar.

Det är svårare för Svenska kyrkan, som är van vid att stå i centrum och som brukat ha tolkningsföreträde. Men så är det inte längre. Ändå präglar minnet av det som varit hur man agerar. De beslutande organen återspeglar vad man längtar efter och skulle vilja se. Man fortsätter att tala om folkkyrkan som om alla var tillhöriga. I alla brevlådor delar man ut församlingsblad, som för att tilltala de flesta ofta är mer allmänreligiösa än kristna. Och så hoppas man på bättre tider.

Det finns naturligtvis en väg framåt. Den förutsätter insikten att Svenska kyrkan inte längre är folk(flertalets) kyrka utan en religiös grupp bland andra, en av flera kyrkor. Den omvärldsanalys man gör måste vara realistisk och spegla det som är Sverige av i dag.

Men framför allt måste kyrkan uppvärdera kontinuiteten med gångna generationers kristna. Hon måste ta vara på det arv hon lever av. Först och främst evangelierna och berättelserna om Jesus. Sedan apostlarnas undervisning, fornkyrkans teologiska avgöranden i fråga om treenigheten och kristologin, reformationstidens insikt om att rättfärdiggörelsen är Kristi gärning och att den tas emot i tro. Hon måste fortsätta att lyfta fram det arv som är kyrkans tradition, själva livslinjen genom historien ned till den första kyrkan och Jesu befallning till apostlarna att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar.

Den genans och pinsamhet som David Thurfjell beskrivit i sin studie försvinner inte på en gång. Men när det blir tydligare vad kyrkan är och vilket som är hennes egentliga ärende, skapar det större frimodighet bland dem som tror på Gud Fader allsmäktig, på Jesus Kristus, hans enfödde Son, och på den helige Ande och kyrkan.




SPT 2/2019

Om curlinggudstjänster och porten till Guds rike

O Gud, gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla
som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät att den inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus bli en port till ditt eviga rike. Amen
(En liten bönbok 127. Ur Uncommon Prayers)

Den som besökt födelsekyrkan i Betlehem har kanske förvånats över att porten är så låg och trång. En vuxen får ödmjukt böja sig djupt för att komma in. Murverket runt porten vittnar om att ingången tidigare varit mycket större men krympts till ett minimum. Under orostider tvingades man till detta för att hindra ryttarskaror och trupper från att tränga sig in. Ungefär samma funktion fyller vår tids betonglejon och andra farthinder på utsatta platser i våra städer.

Av liknande skäl var trösklarna ofta höga och dörrarna låga i gamla hus. Kylan, vinden, mössen och andra objudna gäster skulle hindras att ta sig in. Men även den inbjudne gästen, som välkomnades, tvingades att böja sig ner, ta av hatten och försiktigt kliva in över tröskeln.

Den som visar sådan ödmjukhet i Guds hus är värd att hedras.

I den ortodoxa Chrysostomosliturgin ropar diakonen före eukaristin: »Alla I som ären katekumener, träden ut! Må ingen av katekumenerna vara tillstädes. I troende, låtom oss åter och åter bedja till Herren». Och lite senare kommer ropet: »Dörrarna, dörrarna! Låt oss vara uppmärksamma i vishet!»

Öppna dörrar? Eller låsta? Fler och fler kyrkportar hålls låsta. Kyrkobyggnaden har blivit direkt svårtillgänglig. Vad hjälper det då att kyrkor och andra offentliga byggnader förses med ramper och dörröppnare och att trösklarna tas bort? Även för den som har funktionshinder ska det vara lätt att ta sig in. Det är gott och väl – om bara dörrarna inte vore låsta.

Samtidigt finns en strävan att kyrkans gudstjänster ska vara öppna och lättillgängliga till den grad att de blir haltlösa. Ändå är det ofta en anledning till att stå kvar som medlem i Svenska kyrkan att man vill bevara kyrkobyggnaderna, de heliga rummen, och då inte bara för att de är kulturhistoriskt intressanta utan också därför att de är stillhetens oaser, andningshål för stressade, rum som öppnar för det oanade.

Paradoxen är uppenbar. De låsta kyrkportarna skapar en barriär till det heliga rummet. De feel-good-anpassade gudstjänsterna devalverar känslan för det heliga. Ambitionen att skapa strömlinjeformade liturgier är i en mening vällovlig men i en annan mening förödande. Om vi av iver att vara tillmötesgående gör det alltför slappt att möta det heliga, så öppnar vi kanske samtidigt för vad den inledande bönen varnar för – avund, högfärd, trätlystnad, frestarens makt – och förvandlar gudstjänsten till något näst intill profant.

I ängslan över att förlora ännu fler än de som redan lämnat Guds hus och smällt igen kyrkdörren bakom sig, har strävan blivit att göra gudstjänstbesöken enklare, mer kravlösa, lättsamma och underhållande. Men är curlinggudstjänster en vettig lösning? Leder de vidare till levande tro? För vem vill ha en gudstjänst som inte väger mer än en virvlande fjäder, där Mysteriet är bortrationaliserat och Kyrkans tro döljs under drivor av floskler?


Men trots detta är kyrkans största problem inte trånga portar, höga trösklar eller uråldriga liturgier utan i stället de osynliga hinder som stänger dörren för sökarna och även, tycks det, för dem »som längtar efter kärlek och gemenskap och för barn och vilsna fötter». Varför ses inte kyrkdörren längre som porten till Guds rike så att den lockar åtminstone någon? Varför ser så få i dag kyrkorummet och kyrkan som ett andligt hem, som en ingång till Guds rikes gemenskap? Vilka är de trösklar som är så svåra att kliva över? Att få svar på dessa frågor och att på allvar söka vägar att förverkliga det, som vi ber om i bönen Porten till Guds Rike, är ett av vår kyrkas viktigaste uppdrag.


Genom kyrkokansliets försorg har det gjorts noggranna prognoser för kyrkotillhörighet och gudstjänstdeltagande de närmaste decennierna. Siffrorna är alarmerande. När den generation som nu är 60+ har gjort sitt och åter blivit till stoft finns inte många kvar. Det är förmodligen inget större fel på prognoserna, men ett handlingsprogram saknas för att möta det till synes oundvikliga. När och varför blev mission något misstänkliggjort, evangelium något frånstötande, fromhet något skumt och gudstjänst något onyttigt? När och hur blev yoga och mindfullness mera andliga och eftertraktade riter för att finna det gudomliga och livets mening, än gudstjänst och tillbedjan?

Någon lär protestera: »Men visst görs det något! Tänk hur många det är som arbetar och sliter i Guds vingård!» Visst bär några dagens tunga och solens hetta. Visst görs satsningar på evangelisationsprogram av alla de slag – katekumenatet, pilgrim, våga vara kyrka, nya sätt att vara kyrka med flera. Allt detta har varit bra och lärorikt men har inte lett till att kyrkporten öppnats i någon större utsträckning. Ännu återstår mycket för att uppmaningen i adventspsalmen ska bli verklighet: »Gör porten hög, gör dörren bred, och djupt i stoftet böj dig ned: din Gud och Frälsare det är som på ditt hjärta klappar här.» Vidöppen för Kristus, ödmjukhet i mötet.

Det krävs en motrörelse mot Svenska kyrkans inre sekularisering. Möjligheterna och resurserna finns, ekonomin är ännu stabil, kyrkan är i huvudsak rikstäckande, förtroendet från allmänheten är stort. Vad är det då som saknas? Kan det vara sådant som att när människor längtar efter försoningens ord möts de av trendigt twittrande? Att när man bär en andlig hunger får man lyssna till diskussioner om könsidentiteter? När man söker hållbara svar för att orka leva erbjuds man att söka sin egen sanning?

Vid stora olyckor tillsätts en haverikommission för att, utan hänsyn till de ansvariga, utreda orsaken. Sanningen kan vara smärtsam men är alltid bättre än lögn och förljugenhet. Det är hög tid för en Svenska kyrkans haverikommission.

Vi får vare sig hemfalla åt övertro på vår mänskliga förmåga att på egen hand utföra underverk – där Herrens Ande inte är med är arbetet fåfängt – eller att fastna i något slags defaitism, att det är kört och att kyrkan saknar framtid. En kyrka som mot alla odds har levt i 2000 år bör också ha framtiden för sig.

Vi är färre men inte ensamma. Vi är slagna men inte utplånade. Låt oss med all kraft arbeta för att dörren till Guds hus ska bli porten till hans eviga rike.




SPT 1/2019

Nio önskningar för Svenska kyrkan inför 2019

Att skriva önskelistor är enkelt, att infria dem är svårare. Att skriva en önskelista för Svenska kyrkan inför det nya året är därför kanske väl djärvt. Ändå har en sådan lista en poäng. Den anger såväl vad som behöver arbetas med och fokuseras på inom kyrkan som vad SPT vill främja med sina artiklar och ledare.

Hur skulle en möjlig önskelista för Svenska kyrkan kunna se ut? Och vem i Svenska kyrkan står som mottagare av önskelistan så att den kan börja förverkligas? Ärkebiskopen? Kyrkostyrelsen och Kyrkomötet? Biskopskollegiet? Prästerna? Lekfolket? Svaret är väl närmast, att alla som aktivt delar kyrkans liv står som mottagare, var och en utifrån sin position och sina möjligheter. Ansvaret vilar förvisso tyngre på dem som befinner sig i ansvarsställning än på dem som mest innehar det trogna kyrkbänksämbetet. Men gemensamt bär vi alla uppdraget att vara Kyrka.

Här kommer utan inbördes prioritering ett förslag från SPT på en önskelista:

• Att ny frimodighet i att bekänna Jesus Kristus som Herre och frälsare ska växa fram så att det kristocentriska i kyrkans tro får en förnyad tydlighet.

I inledningen till Andra avdelningen av Kyrkoordningen står det att församlingens grundläggande uppgift är »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift».

SPT önskar att det syftet tas på allvar så att det blir en verklig prioritering för kyrkan på alla dess nivåer. Den genans för Kristus, som alltför ofta lyser igenom på officiella hemsidor och twitter, i uttalanden och i förkunnelsen, behöver brytas liksom ambivalensen inför att leda människor till en levande tro på Kristus.

• Att gudstjänstlivet ska fördjupas och förnyas.

Gudstjänstlivet har sedan decennier fört en tynande tillvaro i församlingarna. Orsakerna är många, alltifrån samhällsförändringar till att gudstjänsterna prioriterats alltför lågt. Som SPT visar under Pressklipp i detta nummer, så nämns i Kyrkostyrelsens skrivelse inför de kommande åren över huvud taget inte gudstjänsten som ett av delmålen för den första av tre målbilder, den som avser församlingslivet.

Gudstjänstlivet behöver prioriteras och förnyas, inte genom ett famlande efter nya liturgiska påhitt utan genom att förankras i allmänkyrklig tradition. Den pågående trivialiseringen av gudstjänsterna behöver ersättas av vördnad inför det heliga och en känsla inför mysteriet, inför det outgrundliga. Kyrkan firar primärt inte gudstjänst för att få folk att komma utan för att tillbe och möta Kristus i Ordet och sakramentet.

• Att ekumeniken ska få ett större genomslag på såväl lokal som nationell nivå.

2017 blev ett reformationsjubileets år som gav upphov till fem imperativ som de luthersk-evangeliska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan undertecknade. Samtidigt är det påtagligt att ekumeniska hänsyn endast i ringa grad tas inför t.ex. beslut som Kyrkomötet fattar. Ett exempel är beslutet om samkönade vigslar och den utredning som pågår om att villighet att viga samkönade par ska vara ett krav för prästvigning. Ett annat är den nya Kyrkohandboken som på flera punkter avviker från BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry, utgivet av Kyrkornas världsråd 1982).


• Att missionsperspektivet belyses såväl för det nationella som för det internationella arbetet så att mission som spridande av evangelium om Jesus blir prioriterad.

Lutherhjälpen blev Svenska kyrkans internationella arbete som sedan blev Act – Svenska kyrkan. Själva missionen har som en följd av förändringen blivit mer marginaliserad i den internationella verksamheten. Det svenska Act ingår i det globala nätverket Act Alliance som i sin beskrivning av uppdraget markant tonar ned missionen jämfört med det diakonala hjälparbetet. Ett namnbyte räcker inte, även uppdraget måste klargöras.

• Att undervisningen blir evangeliserande.

Av Kyrkostyrelsens redan refererade skrivelse framgår att undervisning är ett prioriterat område under de kommande åren. Årets kyrkomöte blir därför tematiskt om just undervisning. Men undervisningen förmedlar primärt kunskap, medan kyrkan främst är kallad att vittna om Kristus – till det martyri, vittnesbörd, som leder människor till tro på Herren Jesus Kristus.

• Att partipolitiseringen upphör inom Svenska kyrkan.

Partipolitik tillhör inte kyrkans väsen utan motsäger det snarare. Redan Paulus visade på faran av detta, och då avsåg han inte ens den typ av partipolitik som präglar Svenska kyrkan på alla beslutsnivåer utan risken med att kyrkan höll sig mer till olika apostlar och personer än till Herren Jesus Kristus.

• Att Svenska kyrkan intar en plats i samhällsdebatten som ett barmhärtighetens tecken.

Kyrkan är redan i dag ofta en tydlig och angelägen röst till försvar för människovärde och de mest utsatta, för fred och klimat. Risken är att den rösten mer uppfattas som partipolitiskt präglad än som grundad i kyrkans skapelse- och människosyn och i den djupa barmhärtighet som möter i Kristi försoning. Kyrkan behöver tala både frimodigt till maktens folk och varsamt till de mest utsatta för att ge hopp.

• Att genomgripande organisatoriska förändringar börjar göras så att församlingslivet främjas.

Strukturutredningen Närhet och samverkan har på många håll fått allvarliga konsekvenser. I stället för närhet och samverkan blev resultatet i många av de stora pastoraten distans och styrning uppifrån. För ett levande församlingsliv, entusiasm och kreativitet krävs just närhet och samverkan med korta beslutsvägar och bemyndigande av det lokala.

• Att Svenska kyrkan på alla nivåer ser över sin kommunikation så att vad som kommuniceras är kristen tro med hela dess dogmatiska rikedom men på ett pedagogiskt omdömesgillt sätt.

Fadäserna från kommunikatörer och twittrare på Svenska kyrkans olika nätsidor har varit många. Flera inlägg har varit blasfemiska, andra banala på bekostnad av såväl det heliga som människors genuina längtan efter en autentisk röst. Det behövs en befrielse från den ängslan som syns i kommunikationen för att inte vara tillräckligt progressiv, korrekt och i tiden.

Ett barns önskelista kan vara hur lång som helst. Så även SPT:s. Annat hade kunnat tas upp, sådant som predikans reformation, den »levande» kyrkomusikens betydelse i gudstjänsten, den lokala diakonala uppgiften eller ett ökat engagemang för konfirmand- och ungdomsarbetet. För att nu nämna ytterligare något.

Utifrån sina förutsättningar vill SPT vara en tidskrift som inte bara sänder iväg en önskelista till andra utan själv bidrar till att den kan infrias.

SPT 26/2018

Julens stora under

Att ge Gud äran är att fira julen rätt. Och att fira julen rätt är först och främst att tro på Jesus. Det är att tro på julens stora under.

Detta under är mångfaldigt. Det är ett under, att Maria födde en son utan mans medverkan, att hon var en ren och obesmittad jungfru. Det är ett under, att detta barn var helt utan synd, fastän dess moder som vi alla var delaktig i vårt släktes synd och skuld. Under nio månader växte barnet liksom alla barn i sin moders liv men utan att besmittas av synden.

Det är ett under, att detta barn var Guds, den Högstes Son, eller som det heter i en julpsalm: »Han är ett barn så späd och klen, och jord och himmel bär allen». När han, genom vilken allt är skapat, kommer till denna världen, känner man inte igen honom och har ingen annan plats för honom än stallet och krubban.

Men hans börda är ännu större än jord och himmel – han bär hela mänsklighetens synd och skuld. Han är Guds Lamm som borttager världens synder. Det är det största av alla de under, som är förenade i hans person. Det var detta som ängeln syftade på, när han förkunnade att hans namn skulle vara Jesus, eftersom han skulle frälsa sitt folk. Det var det ängeln avsåg, när han för herdarna förkunnade: Eder är född Frälsaren. Detta kunde han ensam utföra, därför att han var på en gång verklig människa och tillika verklig Gud, Herren, som ängeln uttryckte det inför herdarna.

Denna mångfaldiga undergärning, som var början till de många underverk, som sedan följde – alla Jesu undergärningar och till sist hans död och uppståndelse – länder Gud till den allra största ära. Det är genom denna gärning han vill ställa till rätta allt här på jorden, som vi människor förstört. Det är så han förbarmar sig över oss, arma syndare.

Ur predikan på Juldagen av Gustaf Adolf Danell
ur Så säger Herren, Pro Veritate 1969


Ursakramentet

Jesus tog en besvärlig omväg för att inta sin plats på Faderns högra sida. Besvärlig för Honom, nödvändig för oss. Hela vägen från himlens högsta höjder, ner i en hastigt omdisponerad krubba, ner i vår världs djupaste mörker, ned i själva dödsriket gick Herren Jesus Kristus, innan återfärden tog vid. Graven blev en livmoder för uppståndelsens liv, dödsriket tvangs att släppa ut sin främste fånge genom tiderna. Sedan bar det vidare till Faderns högra sida – startpunkten och slutmålet.

Utan slutresultatet förstår vi inte upptakten. Om inte Jesus uppstått och stigit upp till Faderns högra sida, så hade ingen noterat vad som några decennier tidigare skedde lite i skymundan i Betlehem. Då hade det inte varit Gud som blev människa och namnet Immanuel – Gud med oss – hade aldrig förverkligats mer än på distans.

Men nu är Jesus Kristus Guds fysiska närvaro, Guds människoblivande, Guds förköttsligande, som inkarnation bokstavligen betyder ty »då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa» (Hebr. 2:14). Jesus Kristus, Guds Son, är ursakramentet för Guds nådeshandlingar. Utan Guds inkarnation i Kristus faller den kristna tron, Bibeln är av intet värde, predikan saknar fäste, bönen famlar i ett tomrum och nattvarden är en kalorifattig oblat och några droppar madeira.

Glipor av ett ofattbart mysterium öppnar sig då vi försöker ana inkarnationens realitet och under. Hur kunde den oändlige Guden födas i en människas kroppsliga ändlighet? Hur kunde den evige leva och dö i tiden? Hur kunde Gud som omsluter allt bli ett barn på några kilon vilande i Marias händer?

Men inkarnations mysterium är intet jämfört med Guds kärleks mysterium. Hur kunde Gud i sin helighet och renhet böja sig så djupt ned, att han levde bland vanligt folk och umgicks med syndare och tullindrivare? Gud såg, Gud visste. Ändå kom Gud som en av oss mitt ibland oss.
Blaise Pascal, fransk 1600-talsmatematiker och mystiker, menade att inkarnationen visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne». Om någon har sett människans elände, så är det Gud. Därför kunde inte Gud hålla sig borta utan vågade språnget ut på 70 000 famnars djup för att fiska upp oss. För rädsla finns inte i kärleken, bara en längtan att älska, att möta och bära sin älskade.

Inkarnationen visar Guds kärleks djup. Guds kärleks väsen. I sin kärlek hejdar sig inte Gud inför vårt elände, inför odören från våra »hjärtans latrin» som Gustav Flaubert uttryckt det. I krubban lades inte bara ett barn, där lades hela Guds kärleks väsen och oförtröttliga sökande efter oss.
Jesus uppmanade oss att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Omvänt kan vi säga, att Gud själv först av allt sökte oss och vår frälsning. Redan då den upproriska människan fördrevs från paradiset, så ingick det i Guds plan att söka upp henne. Inte ens den mest vilsna kan gå så vilse att inte Gud letar också där efter henne. Inte ens om vi försöker gömma oss i en eländig krubba i ett lortigt stall.

SPT:s redaktion önskar läsarna en Välsignad Kristi Födelses fest!


Revision av Svenska kyrkans psalmbok?

Frågan om en ny psalmbok har under flera år legat på kyrkomötets bord, så också i år. Många menar att ärendet knappast brådskar. Andra undrar om en revision redan är nödvändig.

Psalmsjungandet har en lång och djupt rotad tradition i vår kyrka. I SPT nr 21/2018 redovisade professor Mattias Lundberg den svenska psalmbokens historia. Avreglerandet av vad som får sjungas har gått långt, inte minst i den engelskspråkiga världen. Sedan många år kan psalmmaterial utanför den fastställda psalmboken delvis användas också vid Svenska kyrkans huvudgudstjänster. Ändå finns det skäl för att även i fortsättningen räkna en fastställd psalmbok till de kyrkliga böcker som ska uttrycka Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

I boken Dogmat och Dikten – om psalmskrivandets grunder (AF-stiftelsen 2003) framhåller Anders Frostenson vad gäller psalmskrivandet att det är »ur bibelordet och framför allt det i dogmat tolkade och i sitt sammanhang insatta bibelordet innehållet ska hämtas».

Åtskilliga av de nya texter som skrivs och används i dag utgår mer från egna upplevelser i själsliv och natur än från dogmat och bibelordet. Sådana texter, som ofta är dagsländor, kan visserligen ge mening under en tid, men av en i psalmboken antagen text – och melodi – måste man kräva mer. Den ska hålla mitt i livet och inför döden. Någon psalm- eller sångtext kanske blir de enda ord som många kan utantill eller känner igen från ett kristet trossammanhang.

Men för att psalmen ska etsa sig fast i minnet krävs mer än ett upprepande av lärosatser eller bibelord. Anders Frostenson igen: »Dogmat är det bärande skiktet, vad pelarna är i katedralen... Poesin – poesipsalmen är där som rosettfönstren, det fyller det annars ödsliga rummet med ett regnbågsskimmer... Dogmat och poesin ska smälta ihop.» Till detta måste fogas musiken, som betyder så mycket för om en psalm blir älskad. Det är dessa tre i harmoni som gör psalmen: Dogmat, poesin och musiken.

Genom sina många teman utgör psalmboken en sammanfattning av den kristna tron och det kristna livet. Urvalet av psalmer är därför avgörande för vilken tro som förmedlas inte bara nu utan också till kommande generationer.

Att en gemensam psalmskatt har stor betydelse visar också den nuvarande psalmbokens ekumeniska del, vilken öppnat för att kristna från skilda traditioner kunnat förenas i sången. Även om Stockholms katolska stift senare valt att på egen hand revidera psalmboken är många psalmer fortfarande gemensamma. Det kommande psalmboksarbetet behöver därför också vara en ekumenisk angelägenhet, så att det i djupaste mening katolska bevaras – det som förenar kyrkorna i alla tider och överallt. Det blir en utmaning att förena vad som skrivits i andra sammanhang och i andra skeden av kyrkans historia med det bästa av nyskrivna psalmer.

En återgång till att enbart sjunga av kyrkomötet fastställt material är varken önskvärd eller möjlig. Men en gemensam sångskatt byggd på bibelordet och dogmat med såväl nyskapade som tidlösa psalmer hämtade ur den svensk- och allmänkyrkliga traditionen kommer även framöver att vara angelägen.




SPT 25/2018

Nyandligheten och kyrkan

»När människan slutar tillbe Gud tillber hon inte ingenting utan vad som helst». Citatet från G.K. Chesterton är klassiskt och ständigt aktuellt. Här finns såväl ironi mot de skeptiker som aningslöst anammar vilka trosföreställningar som helst, som insikten om att människan är obotligt religiös, en rastlös sökare för vilken det är naturligare att tro än att inte göra det.

Inte ens det av rationalistiskt tänkande präglade svenska samhället är fritt från religion och det religiösa. Även om en majoritet tillhör Svenska kyrkan, så uppfattar sig inte flertalet som medvetet kristna eller aktiva i någon annan av de stora religionerna. Men det religiösa inslaget i en mer oorganiserad form, utan lärostruktur eller gudstjänstgemenskaper, utan formulerade trosuppfattningar eller samfundsengagemang, genomsyrar alltmer samhället på ett både subtilt och påtagligt sätt – ofta utan att fenomenet uppfattas som vare sig religiöst eller andligt.

I ett par artiklar nyligen i Svenska Dagbladet (28/10 och 29/10) tas nyandligheten som fenomen upp. Även om begreppet New Age inte är lika frekvent som på åttio- och nittiotalet, så ser vi en odefinierad nyandlighets inkulturation i samhället. På personalutbildningar eller som terapiövningar är det inte ovanligt med meditationsövningar, mindfulness eller yogasessioner. I åtskillig veckopress skrivs och annonseras om tarotkort, shamanism, magi, ritualer, horoskop, astrologi osv. I den feministiska tidskriften Bang finns horoskop i varje nummer, och skribenter presenteras med sina stjärntecken. Forskning har också visat att de som bär med sig svåra bakgrundserfarenheter är överrepresenterade och i högre grad predisponerade för en orientering mot New Age (Gunilla Maria Olsson, Signum 1/18).

Mitt i det mest sekulära av samhällen göms ett djupt och ökande andligt sökande, inte minst bland kvinnor. Som en intervjuperson sade i Svenska Dagbladet: »Jag tror såklart på vetenskap, men det finns magiska saker i vårt samhälle som inte kan förklaras av vetenskap. Om man kan öppna sig för den magin kan mycket hända» (29/10). Utsagan erinrar om vad den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951) konstaterade: »Vi känner att till och med om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda».

Vad vi ser är andlighet men inte kyrklighet, religiositet men inte bekännelse, sökande men inte finnande, en trons privatisering som också öppnar för en kommersialisering. Andlighet har blivit en produkt att sälja alltifrån hudvårdsprodukter välsignade av en shaman till dyra kurser riktade till unga, välutbildade kvinnor – allt i ett slags gränsland mellan kommersialisering, underhållning och andligt sökande.

Varför har då inte denna privatreligiositet funnit vägarna in i någon större kollektiv kult eller in i Svenska kyrkan? För att finna svaret krävs forskning, en uppgift för Svenska kyrkans forskningsenhet. En annan fråga är, varför kyrkan inte förmår möta det behov som uppenbarligen finns av meditation, stillhet, helighet – efter det numinösa? Som någon sade: »Det finns ett rop därute efter Gud, varför hör inte kyrkan detta?»


Mystikerna hade en gång ett självklart hem i kyrkan, medan de som i dag bär med sig starka andliga erfarenheter saknar referensramar för dessa. Samhällets sekularisering är förstås en orsak, en annan att kyrkan själv inte lyckas förmedla trons innerlighet och andlighet. Den danska journalisten Charlotte Rörth visar i sitt personligt skrivna vittnesbörd Jag mötte Jesus (2017), hur hemlös hon blev efter sin upplevelse.

Ytterligare en orsak kan vara att även kyrkorna färgats av en reduktionistisk människosyn. Teologin har blivit en vetenskaplig disciplin mer än teologi i egentlig mening – läran om och livet med Gud, om det gudomliga och transcendenta. Det religiösa språket och tänkandet har utarmats också i kyrkan.

Svenska kyrkan bör även fundera över om inte hennes aktivism i samhällsfrågor kommit att för allmänheten dominera över innersidans andlighet. Trots kyrkans oerhörda skatter som skulle kunna öppna för sökare – kyrkorummens vittnesbörd och tvåtusen år av andligt erfaren litteratur med dess spiritualitet – förväntar sig alltför få att kyrkan ska vara en plats för autentisk andlighet.

Att ta sökare på allvar betyder inte att förkunnelse eller församlingsliv ska få mer av nyandliga inslag. I ett försök att skapa en mötesplats mellan kristen tro och New Age prövades detta i församlingen St. James’s Piccadilly i London under nittiotalet. Följden blev en utarmning av den kristna trons innehåll så att en synkretistisk andlighet kom att dominera. Inte heller är alternativet trons sentimentalisering, vilket präglar en del inslag i den nya Kyrkohandboken liksom åtskilligt i radions söndagsgudstjänster. Sådant är mer en tro i mjukisdress än sann andlighet.

Det vore också ett misstag att tona ned trons intellektuella sida och kyrkans klassiska dogmer. Dessa utgör knappast ett hinder utan är snarare en öppning till levande andlighet och troserfarenhet. Den som något satt sig in i nyandligheten upptäcker snart att där ofta kan finnas en stark dogmatism.

Liksom en kyss är ett mer genuint uttryck för intimitet än en analys av hormonella förändringar och smärtan säger mer om effekterna av ett brutet ben än en röntgenplåt, så är levande liturgi eller tystnaden i en retreat en mer reell erfarenhet av den kristna tron än bekännelseskrifternas formuleringar. Men utan dogmat och trons innehåll blir trons erfarenhet rotlös. Dogmerna är som prismor genom vilka andligheten får sin lyster och mening.

På många håll inom Svenska kyrkan finns ett famlande efter uttrycksformer som öppnar för andliga sökare. Ofta görs misstaget att den kristna tron töms på innehåll, på vad tron tror. Men för att parafrasera det inledande citatet från Chesterton – att där Kyrkan slutar bekänna Jesus Kristus som Herre, där bekänner hon sig snart till vad som helst.

Både trons objektiva innehåll, dess fides quæ creditur, trosskatten, den tro som tros, och dess subjektiva erfarenhetssida, dess fides qua creditur, den tro som tror, behöver tas på allvar. Trosinnehåll och troserfarenhet måste balansera varandra. Det oanade och mysteriösa, det heliga och outsägliga behöver anas i liturgin. Vördnaden för det heligas uttryck i kyrkorummet, i en ikon, ett sakramentsskåp, ett altare, en Mariabild behöver integreras i såväl den kristnes som i kyrkans kropp. I mycket av nyandligheten möter en längtan efter detta, efter förundran inför tillvarons outsägliga gåtfullhet.

Kyrkan har en bundsförvant i varje människas hjärta, i hennes hunger efter tillvarons fullhet, efter det transcendenta. Redan Paulus knöt an till detta i sitt tal på Areopagen. Utan att tumma på bekännelsen visade han på att människans längtan sträcker sig mot den Gud som redan sträckt sig mot människan.




SPT 24/2018

Apokalypsens tid

Apokalyptiska tankegångar har av allt att döma skuggat mänskligheten genom historien. Varken Jesu beskrivningar av den sista tiden eller Uppenbarelsebokens skildringar är de första eller enda. Samma tema har funnits i andra religioner. I Norden har vi haft vårt eget Ragnarök. Människan tycks ha en intuitiv aning om att tiden har ett slut, att vår värld sådan vi känner den har en sista förbrukningsdag.

Men vad som främst varit religiösa och bibliska föreställningar har under det senaste seklet fått starka uttryck inom litteratur och film. De dystopiska samhällsskildringarna är många, alltifrån Zamjatins VI (1921) och Platonovs Grundgropen (1930) via Martinssons Aniara (1956) till exempelvis Collins Hungerspelen (2008). Inom filmen finns än mer apokalyptiska teman. Den totala undergången, syndafloden där endast några få överlever, möter i ny skepnad.

När nu Göteborgs filmfestival väljer att till våren ha Apokalypsen som huvudtema är det således en tidsmarkör. Domedagsfilmerna får sin egen festival. Talet om världens undergång har inte bara lockat och skrämt utan också sålt bra. Men filmfestivalens produktioner förmedlar samtidigt någonting nytt. Apokalypsen förblir inte längre enbart filmisk fantasi. Det handlar inte enbart om spektakulära zombieattacker eller utomjordiska angrepp utan om de reella hoten mot mänsklighetens överlevnad, inte minst klimathotet, som har inspirerat många undergångsfilmer.

Sommaren 2018 slogs värmerekord på många håll i världen. Det blev kännbart hur skört samhället är också i vårt land. Nyhetsförmedlingen stannade inte vid att rapportera händelser. Skogsbränder, glaciärsmältning och översvämningar var nyheter som buntades ihop och fick apokalyptiska övertoner, inte bara hos krönikörer och på ledarsidor utan redan i reportagen. Vad vi såg i somras tolkades som början till något som kan bli än värre då en oroande global utveckling har börjat överträffa de apokalyptiska dystopier som funnits i film och litteratur.

Varje tid har haft sina faror som lurat på mänskligheten och hotat med utplåning. Pandemier, missväxt, världskrig och terrorattacker är några exempel. Men våra dagars klimathot rymmer inte bara rädsla utan också ett dåligt samvete. Mänskligheten är inte bara offer för den hotande katastrofen utan bär också skulden. Det jordklot, som genom mänsklighetens historia varit mer än tillräckligt stort, räcker idag inte till. Människans begär har nått vägs ände och konsekvenserna blir övertydliga.

Allt står således inte väl till. Även om det finns enstaka vetenskapsmän som tonar ned t.ex. klimathotet, så varnar en överväldigande majoritet för konsekvenserna. De kan då visa på åtgärder men saknar möjligheten att ge tröst och hopp. För skulden står kvar. Naturkatastroferna ses som mänsklighetens straff över sig själv. Människan måste bära sin egen skuldbörda. Nya innovationer kanske kan reparera somliga skador medan andra tycks oåterkalleliga. Så rädda vad som räddas kan för att mildra den oundvikliga katastrofen så gott det nu går.

Även i Jesu undervisning är den yttersta tiden central. Men perspektivet är ett annat. Kyrkan läser inte Bibeln som lösryckta aforismer om livet utan som en helhet för att förstå människans plats i skapelsen och Guds plan genom historien Så sträcker sig den bibliska historien från skapelsens morgon till dess fullbordan den dag som Gud har bestämt. Där har undervisningen om den yttersta tiden, Jesu återkomst, den sista dagen och den eviga glädjen hos Gud en plats för att förstå vem Gud är och vad Gud gör. På så sätt har Kyrkan kunnat läsa av varje tid och sätta in sin egen epok i Bibelns ljus till både varning, tröst och vägledning. Och hopp. För kyrkan vet att historien djupast sett är frälsningshistoria.


Ordet apokalyps kommer från grekiskans två ord apo (bort) och kalyptein (det som döljer) och har grundbetydelsen avtäckelse eller avslöjande. I apokalypsen avslöjas människan, men framför allt kan kyrkan avtäcka Guds plan med tillvaron. Kyrkan är orienterad i riktning mot Kristi återkomst. Hennes rötter är i historien, hennes kallelse finns i nuet men blicken och längtan är mot den nådens dag då vår Frälsare kommer tillbaka.

Enligt såväl evangelierna och breven som Uppenbarelseboken kommer Jesu återkomst att föregås av svåra prövningar och katastrofscenarier inte helt olika de hotbilder som finns i dag. Även om många av Bibelns eskatologiska utsagor är mångtydiga och mättade med symbolspråk känns de inte så avlägsna. Likheterna med vår tid är inte sällan slående.

Men skillnaderna är större och mer avgörande, vilket vi påminns om inför kyrkoårets slut och det nyas början. Jesus svävade inte på målet. Johannes vision i Uppenbarelseboken är visserligen svårtolkad och varje tid har försökt tillämpa den just på sin egen tid, alltid med dåligt resultat. Dag och stund förblir okända även om utgången är ofrånkomlig. Tiden har ett slut, men inte ett slut likt den svartvita filmens sista bildruta – The End – utan som en början till någonting nytt, till det radikalt annorlunda.

Det avgörande i den yttersta tiden är Jesu återkomst. Det handlar inte om det stora hotet utan om det stora hoppet – också inför vars och ens eget slut. Vi väntar riket som kommer och föregriper redan nu Jesu slutliga seger när vi firar mässan.

Denna kyrkoårstid med domssöndagarna rymmer ett korrelat för att inte kyrkan ska bli alltför upptagen av sin samtid eller sin historia. Å ena sidan riktar Domssöndagens evangelium blicken rakt in i nuet, in i ansvaret i denna världen genom att påminna om solidariteten med de mest utsatta. Vad vi gör mot de allra minsta, gör vi mot Jesus själv. Kyrkan har därför att i varje tid bidra till världens fred, till världens liv, till att bygga en dräglig tillvaro för alla människor.

Men uppdraget slutar inte där. För under den här kyrkoårstiden vänds å andra sidan blicken mot det stora hoppet i Jesus Kristus. Kyrkans uppdrag och utmaning är att inte bara låna ord från klimatexperter utan att våga tala evangelium. I en intervju för några år sedan beskrev professorn i socialantropologi, Thomas Hylland Eriksen, det förlorade hoppet som ett av vår kulturs största dilemman: »I alla paradis finns en orm. Och i vårt samhälle består denna av avsaknaden av hopp … Religionen har varit viktig i historien genom att den har gett oss ett hopp och lärt oss att försonas med döden. I dag finns en stor pessimism, särskilt bland ungdomar.»

Kyrkan ser i apokalypsen inte främst jordens undergång och mänsklighetens rättmätiga straff utan hopp, försoning och tröst i Jesu slutliga seger. Om detta måste kyrkan alltid vittna, inte minst i vår apokalyptiska tid. För kyrkan finns ingen hopplöshetens tid. Bara hoppets.




SPT 23/2018

Om kallelsen och kallet

Bland präster och diakoner finns i dag åtskilliga obesatta tjänster. Från kyrkomusikerhåll talas det om musiker som lämnar kyrkan och söker sig till andra yrken (Kyrkomusiker – ett utdöende släkte?, Kyrkans Tidning 38/2018). Mycket tyder på att det även är brist på pedagoger. Det är bakgrunden till att kyrkostyrelsen i sin budgetskrivelse till kyrkomötet 2018 uppmärksammar situationen och vill satsa på rekrytering till kyrkliga tjänster under kommande år.

I Matrikel för Svenska kyrkan kan man se de aktuella siffrorna. Den 1 april 2018 fanns 2921 prästtjänster och 1089 diakontjänster inrättade. Av dessa var 286 prästtjänster vakanta. Bland diakonerna fanns 97 vakanser. Med andra ord, nästan tio procent av alla präst- och diakontjänster är obesatta. Bläddrar man i äldre matriklar ser man att antalet vakanta tjänster har ökat från år till år.

När siffrorna växlas ner till verkligheten i konkreta församlingar blir bristen på tjänsteinnehavare både påtaglig och besvärande. De som är kvar får bära en tyngre börda, och kortsiktiga lösningar med vikarier och pensionärer bidrar inte till ett långsiktigt församlingsbyggande. Såväl stiften, musikhögskolorna som de religionsvetenskapliga utbildningarna bekräftar bilden av att antalet kandidater till kyrkliga tjänster minskar. Som i många andra sammanhang är det på landsbygden som situationen är svårast.

Säkert finns det många orsaker till den nuvarande situationen. En är att bilden av kyrkan som förmedlas av media inte alltid är positiv. Kyrkotjänst förknippas ofta med rigida och trångsynta personer – ett exempel är den präst som spelar en stor roll i filmen Såsom i himmelen. För många – i synnerhet opinionsbildare – saknar kyrkan den relevans hon så intensivt strävar efter. De årliga rapporterna om hur många som lämnar Svenska kyrkan tecknar en bild av en organisation på reträtt, och sådant ger knappast impulser till livslång tjänst. Vidare är arbetsmiljön på de kyrkliga arbetsplatserna på sina håll under all kritik, vilket Kyrkfack skriver om (nr 4/2018).

En annan orsak är det minskande antalet konfirmander och deltagare i kyrkans ungdomsverksamheter, vilket bidrar till att även antalet kallelser krymper. Men det finns anledning att fundera över huruvida orsaker även kan sökas i det rekryteringsarbete som sker i stift och församlingar. Är det så att detta inte förmår fånga upp de kallelser till präst, diakon och musiker som vi ändå tror att Gud ger? Att de antagningsnämnder som finns i stiften brister i förmågan att urskilja en autentisk kallelse till präst eller diakon?

Präster i aktiv tjänst som fått följa människor som känt en prästkallelse kan ibland förvånas över att mer än en som vuxit upp i kyrka och gudstjänstliv inte antas vid en antagningskonferens, medan andra som blir antagna kanske ganska nyligen funnit tron och fått tanken att läsa till präst. Men att vara grundad i sin tro och sin kyrka under lång tid borde vara en självklar förutsättning. Frågor måste ställas om vad som till sist värderas vid antagningen och vilka egenskaper som prioriteras.

Intrycket är också att om man står i mer traditionella kyrkliga sammanhang är det svårare att bli antagen. Nu är det viktigt att säga, att det varierar stort mellan stiften, men oavsett vilket stift, så måste det finnas bredd i vilka som antas för prästvigning – och då inte bara bredd åt ett håll.


Kallelser växer lokalt, i församlingar med liv och andlig mognad. Ofta handlar det om att någon präst eller diakon, musiker eller pedagog har låtit sin egen kallelse mogna till en tjänst som rymmer lovsång och glädje och inte räds djupaste allvar. Där bönen om att Gud låter sitt ord ljuda till tröst, till lärande, till förmaning och till varning inte tystnar, och där Anden ges möjlighet att låta tro, hopp och kärlek växa i människors liv. Där det inte råder någon tvekan om att trons källa och centrum är Kristi offerdöd på korset och hans ärorika uppståndelse på tredje dagen. Där präst- och diakonkandidater som håller fast vid kyrkans gamla tro ges plats och möjlighet.

Med omvandlingen av de teologiska fakulteterna till religionsvetenskapliga utbildningsinstitut har behovet av en egen teologutbildning inom kyrkan ökat. I detta sammanhang är det anmärkningsvärt att Johannelund inte längre godkänns för det avslutande pastoralteologiska året. Där har man varvat akademisk undervisning med pastoralteologisk praktik på ett sätt som är vanligt i andra kyrkor, men som inte längre godkänns i Svenska kyrkan. De studenter som tidigare gått på Johannelund har genomgående gett bra vitsord åt undervisningen.

Man kan i detta sammanhang också peka på Newmaninstitutet, liksom Johannelund beläget i Uppsala. På Newmaninstitutet ges kvalificerade kurser i olika teologiska ämnen, för fortbildning och fördjupning. Om nu Svenska kyrkan inte mäktar med en hel teologutbildning skulle man ändå kunna anordna kurser i teologiska ämnen med akademiskt meriterade lärare liknande vad som sker på Newmaninstitutet, men gärna på andra platser än i Uppsala. Församlingsfakulteten i Göteborg är ett sammanhang som arbetar i denna riktning.

När det talas om olika tjänster i kyrkan, är det numera inte alls ovanligt att man talar om dessa som yrken. Så kan man utifrån se på tjänsterna i kyrkan. Men när kyrkan själv talar och beskriver de olika tjänsterna i kyrkan, är det andra begrepp som bör användas. I kyrkan väljer inte den enskilde ett yrke – som präst, diakon, musiker eller pedagog – utan där är det Gud som kallar till tjänst. För en präst eller diakon räcker det inte med utbildning, utan där krävs även en vigning. Gud kallar, och den enskilde går in i ett kall.

Det handlar om att hålla fast vid att kyrkans väsen är mer och större än det som täcks med ordet organisation. Kyrkan är inte bara organisationen Svenska kyrkan, som regleras av svenska lagar och svensk kyrkoordning. Kyrkan är primärt Kristi kyrka, vars uppgift är att gestalta Guds frälsning här och nu. Därför är också tjänsterna i kyrkan inte enbart yrken, som regleras av svensk arbetslagstiftning, utan först och främst kallelsen att vara präst eller diakon eller inneha andra tjänster i de församlingar vars uppgift är att vara Kristi kyrka på en bestämd plats. Guds kallelse är det primära, en kallelse som prövas av biskopen, och den kallade går in i en tjänst, som är ett kall. Att uthålligt hålla fast vid detta är på sikt det enda sättet att möta den brist som finns idag.




SPT 22/2018

Att omstarta en församling

Svenska kyrkan har ett stort privilegium
– att hon med sina kyrkor och församlingar
täcker hela Sveriges yta. Alla har en kyrka
inom rimligt räckhåll. Medan bankerna, postkontoren,
försäkringskassorna och polisstationerna
retirerade till de större orterna stod
kyrkorna kvar.

Men de avfolkades. Inte bara på gudstjänstfirare
utan efter hand också på präster som i
många fall flyttade in till städer och centralorter.
De fick sina arbetsrum på stort avstånd
från de kyrkor som de hade att betjäna. På
söndagen kom prästen, men inte alltid varje
söndag utan bara någon gång i månaden. Som
ett nedslag från centralorten men inte som
delaktig i närmiljön.

Till Svenska kyrkans privilegier hör även
den historiska särställning som ger henne en
självklar position i hembygden vare sig denna
är glesbygder i Norrland eller en storstadsmiljö.
Hon förväntas vara en del i samhället –
men bara när det behövs. Annars ses hon ofta
som en sorts nödvändig onödighet.

Privilegierna medför stora möjligheter för
Svenska kyrkan men riskerar också att bli en
fälla. Kyrkor och församlingar finns överallt,
men kan i realiteten ha tömts på innehåll.
Fler och fler kyrkor stängs även om de inte
tas ur bruk, förvisso kyrkoantikvariskt intressanta
men gudstjänstmässigt avsidestagna.
Församlingsverksamheten uppehålls av
en kanske bräcklig men ändå tillräcklig ekonomi.
De kyrkliga handlingarna, visserligen
allt färre, diakonalt arbete och barnverksamhet
skapar en känsla av att Svenska kyrkan
ändå fungerar och att församlingarna lever.

På en del håll arrangerar man dessutom
under året några få välbesökta gudstjänster
med populära musikaliska inslag. Frestelsen
att då och då vara en miniversion av amerikanska
entertainment churches kan vara
svår att motstå.

De sju sändebreven i Uppenbarelseboken
blir då milda reprimander jämfört med den
verklighet många församlingar befinner sig i.
I Efesos hade man övergett sin första kärlek,
i Pergamon höll man sig till falsk lära, i Laodikeia
var man varken kall eller varm. Mest
aktuell för vår tids Svenska kyrka är förmodligen
Sardes, församlingen om vilken det sägs,
att »det heter om dig att du lever, men du är
död».

Vi ska inte här analysera orsakerna. Det
skulle leda för långt. Situationsbeskrivningen
är nog ganska välkänd – men kanske inte
alltid erkänd. Insikten och erkännandet kan
emellertid bli en vändpunkt. Någonting måste
göras. Vad som annars kan bli en förlamande
vanmakt hos präster och församlingsmedarbetare
kan i stället bli till goda utmaningar
och medvetna satsningar.

Inom frikyrkligheten finns modeller för hur
man startar nya församlingar. Även om Svenska
kyrkan fortfarande på sina håll bygger nya
kyrkor och etablerar groende församlingsliv,
så är det än mer angeläget att omstarta redan
existerande församlingar. Men Svenska
kyrkan med sin rikstäckande organisation är
inte van vid att tänka så. Hur startar vi om?
Hur bygger vi åter upp ett församlings- och
Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan