Torsdagen den 27 juni 2019 - klockan 14:13

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 12/2019


Vem avgör trons äkthet?

I samband med flyktingvågen 2015 sökte sig många nyanlända till kyrkan. Åtskilliga blev då nyfikna på den kristna tron, konverterade och döptes med följd att vi fått en för Sverige ny situation med många asylsökande konvertiteter, vilket väcker frågor till såväl kyrka som samhälle – då främst till Migrationsverket.

Finns det andra motiv än religiösa hos den som vill bli döpt? Vilket ansvar har den kyrka och den präst/pastor som döper, om den nydöpte sänds tillbaka till en förföljelsesituation? Hur tar församlingen hand om den nydöpte som kanske saknar familj och bara har muslimska vänner? Hur mycket kunskap om tro och liv krävs inför ett dop jämfört med vad kyrkans krav på svenskfödda vuxna dopkandidater eller föräldrar som låter döpa sina barn? Vilka kriterier ska Migrationsverket ha i sina bedömningar?

Svenska kyrkans biskopar gav i samband med flyktingvågen ut riktlinjer för hur församlingar och präster kunde möta situationen. Där betonades att skälet till att bli döpt måste vara en genuin längtan efter att bli kristen och inte ett försök att få uppehållstillstånd. Därför förordade man att dopkandidaten skulle undervisas under ett helt kyrkoår för att lära känna kyrkans årsrytm och gudstjänstliv. Tro handlar inte bara om kunskap och övertygelse utan också om liv och församlingsgemenskap. I praktiken ledde detta till att den enskilde prästen eller pastorn själv fick avgöra vem som var redo för dopet.

Konversion kan utgöra grund för att få uppehållstillstånd om man riskerar att av religiösa skäl bli förföljd i sitt hemland. Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer menar att inga konvertiter utvisas: »det ligger i betraktarens öga, vi bedömer att de inte är konvertiter, för då skulle vi inte ha utvisat dem» (Dagen 23/1 2019). För att avgöra om en konversion är äkta eller ej har Migrationsverket utformat särskilda riktlinjer. Flera organisationer, inte minst Sveriges kristna råd (SKR), har arbetat aktivt med frågan och riktat skarp kritik mot att Migrationsverket, som helt saknar teologisk kompetens, bedömer en konvertits tro utifrån hur denna svarar på teoretiska religionskunskapsfrågor.

Micael Grenholm sammanställde i början av året (SVT Nyheter 18/2019) Migrationsverkets frågor till ett test som via sociala medier fick stor spridning bland kyrkokristna. Svaren bedömdes på gymnasienivå med kravet 60 procent för godkänt. Endast 22 procent av dem som gjorde testet blev godkända, vilket ökade kritiken mot hur Migrationsverket prövar äktheten i en konvertits tro. När inte ens präster och biskopar klarade de ofta mångtydiga och perifera frågorna fick de ett löjets skimmer och den teologiska kompetensen hos Migrationsverket blev än mer ifrågasatt. En människas kristna tro kan inte mätas med teoretiska faktafrågor utan känns mer igen i livsstil, andaktsliv och församlingsengagemang.

Migrationsverkets bedömning av konvertiter visar dels på en misstro mot kyrkornas förmåga att avgöra någons kristna övertygelse, dels på en underskattning av hur omfattande den globala förföljelsen av kristna är, en okunskap som är anmärkningsvärd för en sådan myndighet. Ca 80 procent av dem som i dag förföljs för sin övertygelse är kristna. Open Doors rapport World Watch List 2019 slår fast att i de 50 länder där förföljelsen är svårast är minst 245 miljoner kristna utsatta. Svårast är det i Nordkorea och i Afghanistan, ett land dit många av Sveriges konvertiter skickas. En rapport från brittiska UD konstaterar om en del länder i Mellanöstern och Nordafrika att »nivån och förföljelsernas natur närmar sig den internationella definitionen av folkmord, som FN formulerat» (Dagen 8/5 2019).


Trots Migrationsverkets försäkran om motsatsen är intrycket att många bedömningar av konvertiter varit godtyckliga. SKR har visat att var och vem som bedömt varit avgörande för utfallet, liksom att prästers och pastorers intyg om dopundervisning, dop, tro och församlingsengagemang mer eller mindre nonchalerats. Frågan är: Vem kan bäst avgöra äktheten i den kristna tron? En sekulär handläggare på migrationsverket eller en präst/pastor med teologisk utbildning och församlingstjänst? Christian Mölk initierade ett namnupprop från präster och pastorer som skrivit intyg för konvertiter men som fått avslag trots uppenbara religiösa motiv och en genuin tro på Kristus. Uppropet skickades till ansvarig minister men stannade där.

Kyrkans klassiska svar är, att kristen blir man genom dopet. Den som är döpt tillhör Kristus och är uppkallad efter honom. Dopet är en gåva från Gud given av nåd. Därför krävs ingen kunskapsprövning utan endast en viljeyttring. Och därför kan även små barn döpas. Inom de baptistiska rörelserna har däremot kravet på en uttalad personlig bekännelse, innan dop kan ske, gjort att tron måste mätas i kunskap eller andliga erfarenheter. I princip ställer Migrationsverket liknande krav, att först när någon uppnått ett visst mått av tro kan denna ses som kristen. Den kritik som olika samfund framfört mot Migrationsverket väcker därför också frågan om hur dessa själva ser på vem som är kristen.

De råd som Svenska kyrkans biskopar gett hur församlingarna ska bemöta de flyktingar som önskar konvertera var försiktiga. Hellre avvakta med dop än vara för ivrig, var grundtanken. Dopet får inte användas som slagträ i ansökan om uppehållstillstånd. Rådet att konversion ska ta ett kyrkoår av undervisning, samtal och församlingsliv är klokt och har visat sig fungera för många. Ändå väcker situationen nya frågor. Kräver vi mer av en konvertit än av andra församlingsbor?

Även om Migrationsverkets frågeformulär präglas av okunskap, så aktualiserar det indirekt något som riskerar att försvinna i dagens församlingsliv. På vilket sätt märks det att någon är kristen? Hur lever den som är vanligt svenskkyrklig i sitt dop? Vilka kunskaper om kristen tro ska den som deltar i gudstjänsterna under ett år få med sig? Hur kvalitetssäkrar vi konfirmationsundervisningen och vilka kunskaper och erfarenheter av kristen tro ska den som konfirmeras ha med sig? Hur ser dopundervisningen i samband med dop ut? Dopet är giltigt oavsett kunskap, men barndop förutsätter att barnet får växa upp i en kristen miljö, någonting som alltför sällan sker i dag.

Flyktingkonversionerna har visat på flera problem. Som det är nu så vilar ansvaret på den enskilde prästen/pastorn att skriva intyg om dop och bedöma trons äkthet. Det skulle ge större tyngd om det i Svenska kyrkan eller än hellre, inom SKR, fanns gemensamma riktlinjer för bedömningarna, vilka då också borde presenteras för Migrationsverket. Ett sådant intyg bör då väga lika tungt som ett läkarintyg när det gäller hälsa. Nuvarande situation, att äktheten i en konvertits tro avgörs av enskilda handläggares godtyckliga intryck, är djupt otillfredsställande.




SPT 11/2019

Präst – funktion eller ämbete?

I Kyrkans tidning 15/2019 uppmärksammas att ett antal pastorer från Equmeniakyrkan tagits emot som präster i Svenska kyrkan utan någon form av vigning. Att pastorer från olika frikyrkor under årens lopp har gått över till tjänst i Svenska kyrkan är ingen nyhet. Då har de betraktats som lekmän och blivit prästvigda. 2006 gjordes en överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet, och innan dess med Metodistkyrkan, som innebar att man »erkänner varandras vignings- respektive ordinerade tjänster». Detta leder till att när en pastor går över till Svenska kyrkan sker ingen vigning, utan denne tas emot i domkapitlet efter den prövning som alltid sker. Överenskommelsen modifierades 2016 så att den nu gäller mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Sedan 2014 har 13 pastorer välkomnats som präster, flest i Karlstads och Linköpings stift.

Biskop Sören Dalevi uttalar i reportaget i KT att »prästämbetet är främst en funktion. Det allmänna prästadömet, som Luther betonade så starkt, är hans stora bidrag till teologihistorien. En alltför exklusiv syn på prästämbetet är oluthersk». Dalevis bedömning att tanken på det allmänna prästadömet är Luthers stora reformatoriska upptäckt är han tämligen ensam om. Detsamma gäller att prästämbetet är en funktion, en uppgift som man har under en begränsad period och sedan lämnar.

Otvivelaktigt har en funktionalistisk syn på ämbetet stärkts i Svenska kyrkan under de senaste decennierna. Präster och biskopar har sedan kyrkomötesreformen 1982 en försvagad ställning i kyrkomötet, en försvagning som blev ännu tydligare när prästerna blev lokalanställda vid relationsförändringen år 2000.

På andra punkter har ämbetslinjen stärkts, vilket syns på den bild som illustrerar reportaget, där såväl biskop Dalevi som de tidigare pastorerna är klädda i biskops- respektive prästskjortor. Bredvid biskopen syns den korkåpa han använder vid olika gudstjänster. Prästskjortorna och de liturgiska kläderna markerar att de tre på bilden ser sig själva som ämbetsbärare och innehar ämbeten i kyrkan.

Viktigare än deras klädsel är dock Kyrkans syn på vad en ämbetsbärare är. Huvudlinjen inom de stora kyrkotraditionerna inklusive den lutherska är, att ämbetet är en Guds gåva till sin kyrka. Liksom Kristus utvalde och sände apostlarna, så fortsätter Kristus genom den helige Ande att välja och kalla människor till att bli och vara ämbetsbärare. Som sådana har de ansvar för att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten. Under handpåläggning och bön om den helige Andes gåva till den som vigs, överlämnar biskopen ämbetet till präst- och diakonkandidaten. I vigningsbönen uttrycks detta klart: »Av dig [Gud] tar vi emot dem som nu vigs till präster». Det är Gud, inte församlingen, som kallar och sänder biskopar, präster och diakoner, medan församlingen tar emot de av Gud sända.

Denna antydda syn på ämbetet är Svenska kyrkans huvudlinje. Man kan se det på åtskilliga ställen i kyrkoordningen. Det tydligaste är bestämmelserna om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlet tar inte ämbetet från den som förbrutit sig utan rätten att utöva ämbetet. Om denne sedan kommer tillbaka, sker ingen ny prästvigning utan domkapitlet förklarar efter biskopens godkännande denne åter behörig att utöva ämbetet. Den nådegåva som en gång gavs till kandidaten vid vigningen finns alltid kvar, och denna nådegåva ska förvaltas så att Gud blir ärad och kyrkan uppbyggd. Uppdraget att vara präst gäller hela prästens liv och ska förvaltas med den stora räkenskapsdagen för ögonen.


I reportaget i Kyrkans tidning intervjuas även Johannes Zeiler, handläggare för ekumeniska frågor på kyrkokansliet. På frågan om det finns någon skillnad mellan den frikyrklige pastorn och den svenskyrklige prästen, ger han ett svar som är värt att citera: »En ofrånkomlig skillnad mellan våra kyrkor … handlar om den episkopala strukturen som Svenska kyrkan står i och som för oss är ett omistligt allmänkyrkligt och ekumeniskt tecken».

Svenska kyrkan har en episkopal struktur. Biskopsämbetet hör till det som är konstitutivt för henne. Allmänkyrkligt och ekumeniskt är denna struktur omistlig eftersom den biskopliga handpåläggningen fogar in den som vigs till präst i den apostoliska successionen, den obrutna rad av händer som förbinder den som vigs med Jesu apostlar, ja, med Kristus själv. Att som ämbetsbärare veta sig vara inställd i denna succession är för många en avgörande del av ämbetet. Samtidigt säger Svenska kyrkan att även om en kyrkas ämbetsbärare inte är infogade i denna succession, så kan deras verk och verksamhet vara till välsignelse. I 
Borgåöverenskommelsen från 1992 beskrivs hur viktigt det är att bevara den succession man står insatt i – det gäller både vigningssuccessionen och lärosuccessionen.

Om man nu återvänder till det som var anledningen till reportaget i Kyrkans tidning, nämligen att pastorer från Svenska Missionsförbundet/Equmeniakyrkan efter prövning godkänns som präster i Svenska kyrkan, finns några punkter att lyfta fram. Den första är att med nuvarande ordning blir inte alla präster i Svenska kyrkan infogade i den apostoliska successionen. De är godkända av domkapitlet och har fått avlägga löften, men ingen biskop lägger sina händer på kandidaten och ber om helig Ande.

Följden blir att vissa präster står utanför den episkopala strukturen. De står visserligen under biskopens tillsyn men kärnpunkten i vigningen, att biskopen under handpåläggning ber om den helige Ande, saknas. Anledningen till att det blivit så är att handpåläggningen kan uppfattas som ett underkännande av den ordination som en gång skett.

Men det behöver nödvändigtvis inte uppfattas så. Man kan mycket väl erkänna den tjänst som den tidigare missionspastorn gjort i Kristi kyrka, samtidigt som man vill foga in honom i den episkopala struktur, som är Svenska kyrkans. Detta skulle kunna ske genom att biskopens formulering vid mottagandet betonar att det handlar om fortsatt men också utvidgad och förnyad tjänst i Kristi kyrka. Å ena sidan fortsätter pastorn sin tjänst i Kristi kyrka, å andra sidan infogas den i Svenska kyrkans episkopala struktur genom biskopens handpåläggning under bön om den helige Ande – ett tydliggörande av att det skett en övergång från att vara pastor i Equmeniakyrkan till präst i Svenska kyrkan.

En sådan ordning skulle starkare markera att tjänsten som diakon, präst och biskop i Svenska kyrkan inte är funktioner, tillsatta för ordningens skull, utan ämbeten där det ytterst är Gud som kallar och viger. Gud ger sin helige Ande som en gåva, vilken den vigde har att vårda och förvalta, till Guds ära och människors frälsning. Från den tjänsten avgår den vigde inte med att anställningen upphör utan med döden – med den himmelska födelsedagen.




SPT 10/2019

Predikans möjlighet

Om predikans kris har det talats mycket. Om predikans möjlighet desto mindre. Om predikans tendens till att mer eller mindre vara vältalig andlighet eller uppfordrande uppmaningar till att leva kärleksfullt behöver mycket mer sägas, men det är inte avsikten här.

Inte heller ska vi uppehålla oss vid de predikningar, som lyhört försöker lyssna in samhällstrenderna i köns- och jämlikhetsfrågor men skyggar inför att nämna Jesus Kristus eller som domineras av utläggningar av tolerans och förståelse inför varandra. Sådant är lag och lagens välvilliga omsorger har alltid skuggat predikandet.

Avsikten är en annan: att tala om predikan och dess möjligheter som ett kyrkans privilegium – om att predika nåd och åter nåd.

I årets första nummer av Kyrkans Tidning (3/1 2019 ) konstaterade två teologer (Frida Mannerfelt och Clara Nystrand) att nåden i Kristus blivit alltmer frånvarande i flertalet predikningar. Predikans innehåll har sekulariserats till att bli mer av inlägg i den humanistiska debatten, av allmänmänsklig tröst och reflektion, än av att handla om Gud, evangeliet och nåden i Kristus. I detta nummer av SPT reflekterar Clara Nystrand vidare kring frånvaron av Gud i många predikningar. Predikningar kan vara vältaliga och innehållsrika, men utgår alltför sällan från kristendomens kärnbudskap om människans nöd i hennes otillräcklighet och Guds oändliga nåd till syndare.

En brytpunkt skedde under 70-talet, då predikan förändrades från budskapsorienterad till relationsinriktad. Utgångspunkten var inte längre budskapets innehåll utan lyssnarnas frågor och erfarenheter, vilket ledde till att förkunnelsen tunnades ut i tron att folk var ordtrötta och längtade efter mysterium, det outsagda.

Det är inte en orimlig tanke att den nödvändiga nattvardsförnyelse, som skett i Svenska kyrkan under ungefär samma period, från sjuttiotalet och framåt, kanske även speglat någonting annat – att man i nattvarden får någonting konkret till skillnad från i predikan.

Men som sagt, om predikans kris ska inte mer sägas här. Den är ofta plågsamt uppenbar för varje lyssnare. Desto mer behöver vi fundera över predikans möjlighet och dess radikalt annorlunda karaktär. I predikan talar kyrkan om det som inte sägs någon annanstans. Den ska förkunna vad som kan uppfattas som en stötesten och en dårskap men som är människans enda möjlighet till frälsning.

Den som mitt i livet upptäcker kyrkans insida jämför lätt med de spelregler som finns på samhällets övriga arenor. Då kan kyrkan tyckas vara udda, men den nyomvände fascineras ofta av gudstjänstens möjlighet i allmänhet och predikans i synnerhet. Det är en oöverträffad nåd att få vara i ett stilla rum, att under en timmes tid få ta emot musik, gemenskap och vägledande undervisning, få sina innersta behov formulerade i bönen och få sitt liv insatt i ett större, ett heligare sammanhang.

Någonting liknande går inte att finna någon annanstans. Kyrkan förvaltar i gudstjänsten en skatt, som många kan negligera men när den upptäcks blir den mer värd än något annat. Predikan är en nyckel till att förstå gudstjänsten som viktig och meningsfull också för den som inte vuxit upp i kyrkans sammanhang.


I predikan ges möjligheten att förmedla evangelium så att det landar i människors liv. Just därför finns risken att inte förmedla evangelium när kyrkan vill vara så lättillgänglig och allmänmänsklig att hon missar sitt uppdrag. För att förkunna Guds nåd krävs att predikanten även talar klartext om vår synd och vår oförmåga att hela oss själva. Predikanten har att likt Paulus endast veta av Jesus Kristus – den korsfäste Kristus. Förkunnelsen bygger inte på mänsklig vishet utan på Guds kraft (1 Kor. 2:2–5).

Predikans form och språk är förstås viktigt. Den som är vigd till att vara Ordets tjänare måste behärska redskapen. Men predikan vilar inte främst på vältalighet utan på innehållet – på talet om Jesus Kristus. Utmaningen är att tala om synd och nåd på vår tids språk, så att även den som aldrig funderat över vad de orden betyder, förstår och blir träffad.

En predikan är något annat än ett föredrag eller ett tal. Varje predikan behöver rymma nåden, sanningen och evigheten. Predikanten har att förkunna Guds nåd, tydligt, ivrigt, hängivet. Att predika om den allmänmänskliga lagen med dess mer samhällsnyttiga perspektiv är kanske lättare, medan nåden talar mot sunt förnuft och jordisk rättvisa. Ändå är nåden kyrkans ärende. Det är inte lagens krav utan den befriande nåden som gör Kyrkan till ett salt i världen.

Kyrkans förkunnelse behöver vara profetisk. Den ska våga tala sanningens ord. Vår tid överflödar av ord, fakta blandas med tyckanden, fördjupande resonemang får stå tillbaka för korta tillspetsade inpass. Rakt in i detta kallas kyrkan att tala klarspråk. Hungern efter sanningens och nådens ord är stor, men sanningen relativiseras ofta till en subjektiv utbytbar sanning. När kyrkan förkunnar sanningen om Kristus är den inte förhandlingsbar som en röst bland många utan gör anspråk på att tala om tillvarons djupaste sanning.

Å ena sidan ska kyrkan vittna om sanningens nåd – om oändlig nåd för dem som kommit ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Nåd för de dömda, nåd för syndare. Å andra sidan får kyrkan inte undvika att tala det sanningens ord som dömer, när rättvisan blir åsidosatt, svaga förtrycks och makten korrumperas. När det är lättare att blunda eller åsiktskorridoren blir trång, är kyrkan kallad att ifrågasätta utifrån de värden som är grundade i evangeliet om Jesus Kristus. Allt detta är sådant som gör att kyrkan ofta ses som obekväm och föraktad – men det är också då som hon likt sin Herre blir älskad och eftersökt.

Predikan ska påminna om det eviga mitt i det begränsade. Mycket klokt kan sägas om att ta till vara tiden och försöka göra det bästa av livet här på jorden, men kyrkans förväntan är större än så. Att visa på evigheten ger ett helt annat perspektiv på tillvaron oavsett livssituation. Och det ger hopp, en bristvara i vår tid.

Predikans möjlighet tillhör det unika i kyrkans uppdrag. Hon är kallad att förkunna nåden, sanningen och evigheten. I Kristus. Predikan måste självklart vara situationsanpassad och språket begripligt, men framför allt ska den vara fylld av Guds kraft. Då blir den en del av kyrkans identitet och en omistlig del av hennes kallelse. Och då kommer förkunnelsen att leda till att några lyssnare väljer att gå, medan andra kommer till tro på Kristus.

I olika gudstjänstsammanhang möter Svenska kyrkan hundratusentals svenskar varje vecka. Oavsett om det är få eller många gudstjänstfirare, så har predikan oanade möjligheter. Evangeliet bärs vidare långt efter gudstjänsten och långt utanför kyrkans väggar. Predika ska vi därför göra både för dem som sitter i och för dem som ännu inte sitter i kyrkbänkarna.


SPT 9/2019

Teologi på glid – om vikten av det teologiska samtalet

Det teologiska samtalet är angeläget, även om tystnaden ibland kan vara enklare. Det är ofta mer motiverat för kyrkan att höja rösten i samhällsdebatten än att ägna sig åt teologins och den kristna trons mest avgörande frågor. En orsak skulle kunna vara att svaren sedan sekler är så givna att ingen ytterligare kraft behöver läggas på dem. Men motsatsen är troligare, att teologiska distinktioner inte är särskilt intressanta längre. Att vi lever i en tid, som gett upp tilltron till att det finns en Sanning, gör det inte lättare att reflektera utifrån den kristna trons sanningsanspråk.

Frågor som hur Jesu gudom och mänsklighet eller Treenighetens mysterium ska definieras uppfattas i klimathotens och den politiska orons tid som teologiska petitesser. Huruvida vi i nattvardens sakrament enbart tar emot bröd och vin eller Kristi kropp och blod betraktas som oväsentligt att diskutera och en fråga som skuldens verklighet blir närmast en belastning för kyrkan.

Rädslan för att kyrkan ska uppfattas som alltför upptagen av sina egna dogmer är inte obefogad. Att ses som progressiv blir ibland viktigare för kyrkan än att hon vilar i sitt trosarv.

Vad professorn i historia vid Yale, Timothy Snyder, kallar för »föregripande lydnad» (Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet) tenderar då att bli ett signum för henne. För att inte ses som en forntida relikt vill hon föregripa de samhällstendenser hon tycker sig ana, någonting som är märkbart på Svenska kyrkans hemsidas förenklade presentation av kyrkans tro, teologi och självförståelse.

Men det är alltid angeläget för kyrkan att återvända till de teologiska distinktionerna. För att förnya och fördjupa, för att bevara och åskådliggöra. Ingen kan förvänta sig att folk i allmänhet ska vare sig intressera sig för eller förstå frågornas dignitet. Men kyrkan behöver göra det. För hon vet att bakom vad som på ytan tycks vara spetsfundigheter döljer sig djupt existentiella och livsavgörande frågor. Frågor om synden, skammen och skulden (se även under Pressklipp), om döendet och döden, om meningen och närvaron.

Därför måste det teologiska samtalet pågå oavbrutet. Den pedagogiska ambitionen får inte trivialisera sanningen på ett sådant sätt att dogmernas innehåll går förlorat. Eller att det rent av förvandlas till villfarelser och heresier, gamla irrläror som visserligen kläs i nya kläder men som ändå tillhör vad kyrkan en gång avvisat som oförenliga med apostolisk och katolsk tro.

Många av de tidiga kyrkofäderna var omutliga i sin kamp för väl genomtänkta formuleringar, för den exakta distinktionen mellan den sanna läran om Jesus Kristus och villfarelsen. Den arianska striden, som under trehundratalet pågick i decennier och kostade Athanasios flykt och förvisning, är ett välkänt exempel. Traditionen från kyrkofäderna och reformatorerna är därför viktig. Den är kyrkans minne, som ger stabilitet och djup åt teologin.

Frågan aktualiseras av att de teologiska glidningarna blivit vanligare. När är det som sägs om Jesus Kristus inte längre förenligt med kristen tro sådan den är formulerad i de apostoliska och nicenska trosbekännelserna, eller för den delen i Svenska kyrkans bekännelseskrifter?


Somliga gränser är omöjliga att dra exakt. Det är nog ofta bäst så. När är grått inte längre grått utan svart? På en flytande gråskala är det inte lätt att avgöra för ögat. Men även om själva övergången inte är knivskarp utan mer diffus, så går ändå någonstans en gräns till vad som är villfarelse.

Men var och när? Att som en biskopskandidat inför ett nomineringsval svara att Jesus Kristus är »förebild för en etisk livsstil och en mogen tro. En förlåtande livsstil. Inte elitistisk. En av mina bröder och systrar. I Jesus förstår jag Guds närvaro i det mänskliga lidandet», är ganska långt från vad kyrkans symbola uttrycker. Lika förbryllande är ett annat svar, att »Jesus är brännpunkten i den kristna metaberättelsen som levde med en fullständig gudsmedvetenhet, ett absolut gehör för människor och var beredd att ta konsekvenserna i sitt eget liv.» Otaliga exempel på en teologi som är på glid, inte minst i bibel- och sakramentssyn, kan hämtas från predikningar men också från den nya kyrkohandboken.

Detta är ingenting att förvånas över. Varje präst har ju i sin sekulära akademiska utbildning fått veta att Bibeln inte är riktigt att lita på och fått möta spekulativa hypoteser som framställts som fakta. Vad klassisk kristendom alltid sagt avfärdas lätt som tveksamma och omoderna teorier liksom att Skriftens särställning, Sola Scriptura, bryts ner genom att den betraktas som en rent mänsklig bok.

I Kyrkoordningens inledande paragraf sägs, att »Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter». Men i kyrkomötet gäller i praktiken någonting annat. Där fungerar Skriften och bekännelseskrifterna ungefär som de gamla landskapslagarna. Man vet att de har funnits, men vad de innehåller vet man inte. De betyder ingenting i dagens situation.

Att göra anspråk på eller hävda någon sorts ren- och rättlärighet, att någon tror sig veta vad som är rätt lära, kan uppfattas som högmod. Men motsatsen kan också gälla, en ödmjukhet och lyhördhet inför den kyrkans tro som traderats genom tiderna utan att göra anspråk på en egen tolkningsrätt. I den urkristna trosregeln (regula fidei eller regula veritatis) fann en gång den kristna bekännelsen ett mönster, en kärna för trons innehåll. I dag behöver vi på samma sätt kämpa för en tjugohundratalets trosregel – regula fidei.

Vi vill gärna tänka att Gud är större än några avgränsande definitioner. Men om man uppfattar Skriftens ord som Guds Ord, så blir vi påminta av Paulus i dennes stora enhetskapitel om vikten av enheten i tron: »Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt» (Ef. 4:3–6). Men enheten har uppenbarligen också en gräns, för »vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen ... (4:14–15).

Frågeställningarna är inte bekväma. I gränsöverskridandets tidevarv värjer vi oss mot just gränser. Och hur ska man hantera överskridanden? Ska straff utdömas? Ska rättning i ledet utkrävas? Snarare bör ett seriöst samtal föras – och just ett sådant samtal efterlyser SPT. Ett samtal i lyhördhet och respekt men med förnyad reflektion över de klassiska dogmernas betydelse i dag.


SPT 8/2019

Profil och verklighet


Hur ett företag, ett parti eller en kyrka uppfattas har i dag ofta blivit viktigare än själva produkten och innehållet. Man säljer mer en image än en vara, mer en bild än en produkt. Att inom sin sektor bli namnet som många kan identifiera är avgörande. Helst ska varumärket bli identiskt med varan. Det klassiska exemplet är Corn Flakes, ett nyare är »att googla». För att lyckas krävs stora satsningar på kommunikation, varför just kommunikationsavdelningarna tillhör de snabbast växande områdena inom såväl näringsliv som offentlig verksamhet. Du är inte längre främst vad du är, utan vad du uppfattas vara. Vill du synas utåt måste du visa upp en klanderfri fasad och investera stort för att synas i media och på nätet.

Samma fenomen syns i Svenska kyrkan. Det tycks bli viktigare, hur hon uppfattas än hur hon är. Därför skapas en gemensam profil för alla stift och församlingar varvid Svenska kyrkan mer framträder som nationell organisation än som lokala församlingar. Problemet är att det nationella är mer anonymt än det lokala. Profilansikten på riksnivå lanseras självklart, men det är i det lokala som den personliga kännedomen är avgörande.

Vad betyder detta inför framtiden? I flera stift har man funderat på hur kyrkomedlemmarna kommer att se på sin kyrka. Vilken bild av sig själv vill kyrkan förmedla? Om man ser till vilka ord som florerar för att få fler att hitta till kyrkan blir det begrepp som delaktighet och hopp, dela tro och dela liv. Gudstjänsten ska beröra, engagera och utmana och alla ska känna sig välkomna. Det talas om mötesplatser, samråd och samverkan, om engagemang och tydlighet, om hållbarhet och kulturarv. På sin hemsida har Svenska kyrkan i fetstil och stora bokstäver lyft fram att hon »är en teologiskt progressiv kyrka, med en levande teologi som ständigt utvecklas» (se hemsidan om Svenska kyrkans teologiska grund).

Huvudord är progressiv, levande och utvecklas, värdeord som inte säger mycket om innehållet utan mera om vilket intryck man vill ge. Sakta håller dock denna progressiva framtoning av kyrkan på att suddas ut, om inte på kyrkokanslierna så i det allmänna medvetandet. Vad vi ser är tvärtom en kyrka på reträtt med sjunkande medlemstal och sviktande inkomster, någonting som det i dag råder stor medvetenhet om på alla kyrkans nivåer. Den framtid som väntar kräver neddragningar av såväl tjänster som byggnader.

Progressiv, levande och utvecklingsbenägen är uppenbarligen den bild som hon vill förmedla av sig själv, en bild som säkert mejslats fram genom att trender och inriktning i dagens och morgondagens samhälle analyserats – ett samhälle som kyrkan, åtminstone att döma av formuleringarna, vill befinna sig i frontlinjen av. Förhoppningen lär vara att kyrkan visserligen ska vara kvar på sin gamla plats mitt i byn och samhället, så som det alltid varit, men samtidigt vara progressivt öppen och lyhört känslig för samtidens krav.

Men det fungerar inte längre. Sakta gröps förtroendet för kyrkan ur. Eftersom Svenska kyrkan skapar en dominerande nationell profil, så återverkar vad som sker på riksplanet eller i en församling på alla församlingar. Skandaler inom den egna likaväl som i andra kyrkor och religioner påverkar breda befolkningsgruppers förhållande också till Svenska kyrkan. Smittoeffekten är stor. Inte bara kristofobin utan religionsfobin växer. Det senaste exemplet står Aftonbladet för när redaktören Lena Mellin (24/2 2019) hävdade att gudstjänster och andakter inte hör hemma i vare sig TV eller radio. Om kyrkan vill sända gudstjänster får den skaffa sig egna kanaler eller poddar.


På många sätt är det märkligt att Svenska kyrkan tycks vilja kommunicera bilden av den progressiva, samtidsmedvetna och ständigt föränderliga kyrkan, en bild som uppenbarligen inte tycks ha fått någon större effekt. Den som väl söker sig till kyrkan gör det förmodligen inte för att finna progressivitet utan stabilitet, tradition och ett genom seklerna bärande sammanhang. Kyrkans ålder är inte till hennes nackdel utan till hennes fördel. Kyrkans tradition är inte ett handikapp utan en tillgång. Kyrkans tidlösa tro är inte en begränsning utan en möjlighet. Den globala föränderligheten skapar personlig osäkerhet och vilsenhet. Människors undran när de söker sig till kyrkan är inte främst var det progressiva finns utan var det genom alla tider bärande finns.

Själva kyrkobyggnaderna är nog kyrkans främsta profilbilder. Medeltida eller moderna, de står för det annorlunda. Och i varje kyrkas inre möter bilden av Jesus, altaret som ett tecken på Guds närvaro, stillheten som en röst från evigheten. Korset, krucifixet, som förmodligen är världshistoriens mest framgångsrika logotyp, talar sitt tydliga språk, vilket inte minst #mittkors-kampanjen och debatten synliggjorde. Det gamla är inte förgånget. Det lever trots att många av kyrkans hemsidor tonar ned detta. Men det gamla har inget egenvärde såsom just gammalt. Dess värde ligger i att det är tidlöst, oersättligt och berör djupare skikt i den sökande människan.

Kanske får krucifixet inte lika många instämmanden som talet om en progressiv och utvecklingsinriktad kyrka i de undersökningar som gjorts (jodå, även Svenska kyrkans hemsida har bilder av kors och krucifix). Ändå måste Jesus på ett helt annat sätt sättas i centrum, Han är i modernt språkbruk helt enkelt kyrkans kärnvärde. Kyrkans berättigande beror inte på att hon går i första ledet för det ena eller andra vällovliga syftet. Avgörande är att hon visar på vägen till Jesus, är platsen för tillbedjan och lovsång och vittnar om förlåtelse och upprättelse i en ofta skrämmande och obarmhärtig värld.

Det finns tecken på att något är på gång. Det program för lärande och undervisning som kyrkomötet beslutat om är en viktig markering. Av allt att döma är det tänkt att sträcka sig över flera år och mandatperioder. Men som SPT tidigare betonat handlar det inte bara om att lära och undervisa utan också om vad som undervisas om. Var kommer fokus att ligga? Vågar kyrkan lägga betoningen mindre på det progressiva och tidsenliga och mer på det bestående, den tro som kyrkan har att förvalta i alla tider? Mindre på kulturarvet och mer på evangeliet om Jesus Kristus? Mindre på samhällstypiska frågor och mer på livsavgörande trosaspekter?

På vår tids Areopag (Apostlagärningarna 17) trängs näringsliv och debattörer, offentliga institutioner och influencers. Men Paulus kom med en radikalt annorlunda röst. Rakt genom virrvarret såg han en djup längtan som han svarade på. Det gäller i dag också. Just här ligger kyrkans framtid, inte för hennes egen skull utan för människors frälsnings skull. Vad som berörde människor omkring år 60 berör även år 2019. Ett lärande och en undervisning med det uttalade syftet att förmedla tro på Jesus Kristus har framtiden för sig.




SPT 7/2019

Friare församlingstillhörighet?

Den 27 februari i år beslöt riksdagen med siffrorna 195 – 127 att inte ställa sig bakom förslaget att »göra det möjligt för Svenska kyrkan att införa fri eller friare församlingstillhörighet och tillkännager detta för regeringen». Frågan har ett stort antal gånger varit föremål för debatt i kyrkomötet. Genom att tillhörigheten är reglerad i lagen om Svenska kyrkan kan inte kyrkan ensidigt fatta beslut i ärendet.

Bakom riksdagsbeslutet att avslå motionen stod inte oväntat S, C, SD och MP. Övriga partier (M, L, KD och V) önskade göra förändringen möjlig. Positionerna är i stort sett desamma som partierna intar i kyrkomötet. Majoriteten hänvisar främst till att de förändrade relationerna mellan kyrkan och staten, som trädde i kraft år 2000, var en kompromiss och att lagen om Svenska kyrkan var en del av den kompromissen. Intresset från dessa partier att förändra eller ta bort lagen är obefintligt.

Men frågan om hur församlingstillhörigheten bör se ut kräver en djupare analys. Den är inte enkel. Det finns tunga argument för att behålla nuvarande ordning där församlingstillhörigheten avgörs av folkbokföringsorten likaväl som för att sträva efter en friare församlingstillhörighet, där var och en själv kan välja sin församling.

Det går att argumentera teologiskt för att territorialprincipen ska fortsätta att gälla. Kyrkan har en kallelse att verka överallt, och varje kristen är kallad att verka där han eller hon lever och bor. Sin församling kan man inte välja så som man väljer bank eller teleabonnemang. Samhörigheten och solidariteten med den lokala församlingen där man är bosatt har en mycket lång tradition i Sverige och Svenska kyrkan, kanske starkare än i flera andra kyrkor och samfund. Kanske ligger det också en fara i att en friare församlingstillhörighet skulle kunna få till följd att somliga församlingar präglas mer av intressegrupper och likatänkande än av bredd och mångfald.

Ytterligare en konsekvens skulle kunna bli att några församlingar utarmas såväl ekonomiskt (minskade kyrkoavgifter) som på folk (färre förtroendevalda). Risken är att en del kyrkotillhöriga söker sig till församlingar med låg kyrkoavgift, varför det skulle vara nödvändigt med en reglering av villkoren för församlingsbyte. Ett alternativ skulle kunna vara att en enhetlig kyrkoavgift för hela landet fastställs – ungefär som skett vad gäller begravningsavgiften. Redan i dag sker omfattande transaktioner genom de utjämningssystem som finns, vilket i viss mån begränsar den kyrkokommunala självständigheten.

Men dessa argument behöver också problematiseras. Territorialprincipen är knuten till folkbokföringen, som i sin tur utgår från bosättningsort, vilket i dagens segregerade samhälle bidrar till att en församlings mångfald urholkas. Ytterligare ett dilemma är att man anses bosatt där man sover merparten av veckodagarna, men många rör sig i dag över stora områden. Var man bor och arbetar är oftast vitt skilda platser. För många är fritidshuset en viktigare anknytning lokalt än folkbokföringsorten. Att folkbokföringen ska styra kyrkotillhörigheten är således inte självklart, vilket indirekt antyds av det s.k. vistelsebegreppet i Kyrkoordningen, där det heter att »församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen».


Präster och annan personal bor dessutom alltmer sällan inom församlingens gränser – någonting som var otänkbart för bara några decennier sedan då en präst inte fick lämna sitt pastorat utan att meddela kyrkoherden eller prosten – vilket fått till följd att inte ens kyrkoherden behöver tillhöra den församling där denne verkar.

Ytterligare skäl för en ändring är valbarheten. Rimligen bör man vara valbar för förtroendeuppdrag där man är aktiv och har sin andliga hemvist. I dag gäller att man kan bli förtroendevald i annan församling än den egna, om det sker inom pastoratets gränser, men detta borde gälla även utanför pastoratet.

En förändrad reglering skulle även kunna få den positiva följden att församlingar kan utveckla olika profiler. Som det är nu måste i princip varje församling vara allt för alla, någonting som i praktiken är omöjligt. Kanske kan det då vara bättre att få tillhöra en församling vars profil man identifierar sig med, må den vara karismatisk, liberalteologisk, liturgiskt medveten eller evangelikal. Det skulle förmodligen öka ivern att evangelisera men också främja mångfalden, så att de som har svårt att känna sig hemma i Svenska kyrkan får en andlig tillhörighet. Till skillnad från Church of England, där man snarast främjat olika församlingsprofiler som Anglo-catholic eller Evangelical, har man i Svenska kyrkan närmast motarbetat sådana tendenser.

Hur skulle då en friare församlingstillhörighet kunna regleras? Det finns en nidbild av att varje kyrkotillhörig skulle ställas inför valet att på en lång lista kryssa för vilken församling man önskar tillhöra, en bild som inte har med verkligheten att göra. Utgångspunkten vid ett friare val av församling måste även i fortsättningen vara folkbokföringen. Däremot skulle det kunna öppnas en möjlighet att tillhöra en annan församling för dem som av goda skäl önskar detta. Den som bor i X församling men firar sin gudstjänst, är aktiv eller anställd i Y församling skulle då också kunna höra dit. Så är det redan nu i de fem icke-territoriella församlingar som finns (ex. Karlskrona amiralitetsförsamling), där tillhörigheten inte avgörs av bostadsorten.

Det faktum att frågan om kyrkotillhörighet varit uppe till beslut i riksdagen visar på det absurda i att Svenska kyrkans förutsättningar är reglerade i statlig lag. Även om motionen avslogs så ville en relativt stor minoritet någonting annat. Det räcker att endera C, S eller SD ändrar ståndpunkt så kommer saken i ett annat läge. Just för att det finns goda sakskäl både för nuvarande ordning och för en friare tillhörighet behöver frågan utredas, prövas och diskuteras. Kyrkomötet borde kunna föra ett öppet och seriöst samtal utan nuvarande partipolitiska låsningar. Kanske visar det sig att tiden ännu inte är mogen för en ändring, då en majoritet tillhör Svenska kyrkan, en majoritet utan större engagemang. Men på sikt, när endast en aktiv och engagerad minoritet tillhör kyrkan, blir frågan om fri församlingstillhörighet oundviklig. Och det lär inte dröja länge innan vi är där.

Engagemang och gudstjänstfirande är viktigare kriterier för församlingstillhörighet än var man råkar ha sin säng stående. Det territoriella församlingsbegreppet måste balanseras mot den gudstjänstfirande församlingstillhörigheten. Båda har fog för sig såväl historiskt och pastoralt som teologiskt. Men grunden för varje församling är inte dess geografi utan dess gudstjänstgemenskap och de som deltar i den.

 




SPT 6/2019

Apologetikens återkomst

»En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så.» Yttrandet fälldes av den legendariske Liverpoolmanagern Bob Paisley. Han hade förstås rätt. Fotboll tycks för många vara mer väsentligt än liv och död, annars hade den inte orsakat kravaller, huliganism och även krig – som det beryktade 100-timmarskriget sommaren 1969 mellan El Salvador och Honduras sedan det förra laget vunnit i VM-kvalet.

Hängivna fotbollsfans skulle tveklöst försvara inte bara inställningen till fotboll utan också det egna lagets alla förtjänster. Och än mer, en sann supporter följer sitt lag i medgång som motgång.

Varför är det så? Varför försvaras någonting, som i ett djupare perspektiv knappast kan vara livsviktigt, ända till sista ordet och ibland blodsdroppen? Religionerna kan förvisso orsaka krig och våld men delar detta med fotboll, många lagidrotter och ateistiska politiska system. Att lojaliteten med det egna fotbollslaget, eller vilken lagsport som helst, hör ihop med identitetskänslan är uppenbart. Varje supporter vet var hans hjärta hör hemma. Om du inte kan ta med dig någonting annat hemifrån när du flyttar till ett nytt land, så kan du åtminstone fortsätta att ha hjärtat kvar i hemmalaget.

Men försvarar vi den kristna trons totalt livsavgörande betydelse med samma intensitet? Det går att tala fotboll i lunchrummet men det är betydligt svårare att tala kristen tro. Försök att prata om Jesus i stället för om Zlatan och atmosfären i den hetaste bastu fryser till is. Det oväsentliga engagerar, medan vi tiger om det mest livsavgörande. För en supporter till Jesus Kristus vet att det i sanning är en fråga om liv och död, vilket Paulus ofta konstaterar som i Romarbrevet: »Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!» (7:24–25).

Grundaren av den evangeliska Saddleback Church i Kalifornien, pastorn och författaren Rick Warren, noterade träffande att »om man inte står för någonting kommer man att falla för vad som helst. Det ironiska är, att människor ofta har starka övertygelser om oviktiga frågor (fotboll, mode, osv.), medan de har vaga övertygelser om viktiga frågor (som om vad som är rätt och fel).»

Det har i postmodernismen funnits en tendens att sanningen varken kan hävdas, förklaras eller försvaras, en tanke som även infekterat kyrkan. Sanningen är inte längre objektiv utan subjektiv. Med denna sanningens relativisering har följt en tveksamhet om det går att rationellt argumentera för den kristna tron, rentav om man ens vill stå upp till trons försvar. Har inte var och en sin egen sanning? Är inte den kristna tron som en påse i vilken man kan lägga sitt eget favoritgodis?

Visserligen övertygas många om den kristna trons sanning mer genom hur kristna lever än av argument och saklig diskussion. Inte desto mindre behöver vi ge skäl för vår tro, avväpna ovederhäftiga argument, bestrida falska uppfattningar om trons innebörd och inte falla i farstun inför ofta upprepade osakligheter som om de vore sanningar. Vi behöver förnya apologetiken, på nytt ge skäl och argument för Guds existens, för Jesus Kristus som frälsare, för den kristna trons avgörande dogmer.


Skapelse och evolution? Det ondas existens? Guds allmakt? Den uppenbarade och fördolde Guden? Hur kan Gud tillåta? Är tron bara en projektion av mänsklig längtan och behov av trygghet? Är alla gudsbilder lika sanna och endast en spegling av människan själv? Människan, Guds avbild? Ändå så ond? Skulden? Är alla religioner lika sanna? Har islam och kristen tro samme Gud? Jesus? Guds Son, verkligen?

Frågorna är otaliga. Exemplen skulle kunna mångfaldigas, tidlösa frågor som ikläs tidens mode. Men kyrkan har tänkt. Svar har mejslats fram genom seklerna. Den kristna tron låter sig försvaras och får inte upplösas i att allting flyter.

Både Paulus och Petrus gav skäl för sin tro på Jesus Kristus. De argumenterade, de manade de kristna att alltid vara »beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp» (1 Petr. 3:16). Och Paulus uppmanade de kristna i Kolossai att alltid lägga »era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en» (Kol. 4:5-6).

Kyrkans dogmer har i relativismens tidevarv misstänkliggjorts. En dogm uppfattas lätt som en fyrkantig låda i vilken den outgrundliga verkligheten trängts in av kyrkofäder och kyrkokoncilier, av påvar och präster. Det outsägliga har så pressats ihop till några korta formuleringar.

Motreaktionen har inte sällan blivit att citera den bibliska utsagan att »Gud är större», en ovedersäglig sanning. Just ordet sanning är centralt, ty »vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt» (1 Joh. 3:19–20). Att »Gud är större» omintetgör inte dogmernas realitet.

Däremot motsäger Guds storhet det mänskliga hjärtats inskränkta dömande. Det bibliska begreppet »sanning» är inte avgränsat till logikens domän, och även om det också går utöver förnuftet är det inte heller utan förnuft.

Deckarförfattaren Dorothy Sayers hade en mer munter syn på dogmerna. I Tro eller Kaos (1947) hävdade hon att »det är försummandet av dogmerna som ger upphov till tråkigheten. Den kristna tron är det mest spännande drama som någonsin har satt människans fantasi i rörelse – och dogmen är dramat». Dogmerna är som prismor i vilka vi anar reflexer av det oanade. Men de är också som byggnadsställningar för tron, resta för att vidmakthålla dess innehåll.

Med detta sagt är det lovvärt att Kyrkostyrelsen i sin skrivelse (KsSkr 2018:1) har »undervisning i kristen tro» som ett delmål i det första av tre mål inför de kommande åren. Avsikten är att den nationella nivån ska bidra »till att stärka, utveckla och förnya församlingarnas undervisning i kristen tro» genom att stimulera »undervisning som väcker nyfikenhet och intresse i vida cirklar i församlingar genom Program för lärande och undervisning, så att människor ... ska kunna lära känna kristen tro, tradition och kultur».

SPT:s förhoppning är att detta program ska präglas av apologetisk djärvhet mer än generad försagdhet, mer av klara svar än av den speglande kommentaren »Vad tänker och tror du själv?», mer av trohet mot de inom kyrkan framväxta dogmerna än av tidstypiska trendteologier.
Kyrkan är likt Paulus »sänd att föra Guds utvalda till tro och till kunskap om vår religions sanning» (Tit. 1:1). Vi behöver därför se en apologetikens återkomst. Alla som har att kommunicera kyrkans tro, oavsett om det är i sociala medier, i predikningar eller i vänskapliga samtal, kan lära mycket av kyrkofäderna men också av mer sentida apologeter, inte minst inom den engelskspråkiga världen. För kyrkan har helt enkelt fog för sin tro.




SPT 5/2019


Fastetiden – för den enskilde, kyrkan och samhället

En av vår tids stora ironier är att vi visserligen har mer kunskap än någonsin om vad vi behöver för att må bra och växa som människor, men ändå blir den psykiska ohälsan allt större. Den stora floden av litteratur, föreläsningar och metoder säljer mycket, men resultaten i människors liv motsvarar inte insatsen. Vem hinner praktisera alla metoder? Vem förmår leva efter de kloka och träffsäkra citaten? I en uppskruvad tillvaro med högre förväntningar på livet än vad som hinns och orkas med, mikrar svensken sin inköpta färdigmat, äter medan hon följer matlagningsprogrammen på teve och konstaterar att de glada programledarna tycker att resultatet smakar underbart.

Även den andliga uppbyggelselitteraturen flödar av klokheter, tips och uppmuntran. Kyrkans erfarenheter av inre mognad, med rötter i kyrkofäder och klosterliv, inspirerar och lockar kanske fler än någonsin. I vår tid, när mycket ska bli mer, och fort ska bli fortare, finns risk att också kyrkan börjar förkunna andlig quick fix. Men vägen till andlig mognad tar per definition tid. Den kräver mod och styrka att övervinna motstånd i form av frestelser och distraktioner.

Kyrkans förnyelse börjar med enskilda människor som är beredda att gå den vägen, människor som inte nöjer sig med att läsa och prata om andlig mognad för att hitta egna genvägar utan först av allt själva väljer att gå den vägen – den väg vars mål i första hand inte är den egna andliga mognaden utan en villkorslös längtan efter Kristus. Kyrkoårets fastetid vill möta en sådan längtan.

Den kristna fastetiden, som inleds på askonsdagen i kommande vecka, handlar inte bara om att på ett särskilt sätt avsätta tid för bön och fördjupning utan också om praktiskt handlande. Kärleken får komma till uttryck i offervillighet. Genom att försaka såväl materiella ting som tid och nöjen, prövar människan sina motiv och övar sig i att gå den smala vägen. Genom att avstå bereds marken för Andens frukter i människans liv.

Fastetiden gäller varje kristen. Präster och diakoner har emellertid en särskild kallelse att leva i fastans mönster, dels för den egna andliga mognadens skull, dels till att vara förebilder i församlingen. Kanske behöver kyrkan mer än någonsin vara tydlig i att förkunna och praktisera återhållsamhetens konst.

Detta borde göras på bred front. Fastan är förvisso en personlig angelägenhet och en del av kyrkans år. Ändå får den inte privatiseras, utan kyrkan bör uppfordra till en fastetid för hela samhället, till besinning inför det globala slöseriet, självupptagenheten och de kortsiktiga perspektiven.

Till den globala rättvisan hör självklart att sträva efter att lyfta länder ur fattigdom, men på sikt krävs att välfärdens livsstil förändras så att det blir en hållbar utveckling för alla. Välfärd behöver inte stavas m-e-r. Att som kyrka – och som samhälle – leva i fastans återhållsamhet blir då att våga ifrågasätta den västerländska förbrukningskulturen, där människan stirrar sig blind på det materiella och måste tillfredsställa varje begär. För kyrkan är fastan en del av hennes livsrytm. Hon vet att återhållsamhet är av nöden – för världens skull, för den enskildes personliga mognads skull.


Fastan har således två riktningar. Ut mot världen. Och in mot den personliga mognaden i tro. I detta senare brottas kyrkoarbetare i allmänhet och präster i synnerhet med särskilda hinder i det egna bönelivet. Att ha den egna tro


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan