Måndagen den 29 november 2021 - klockan 15:18

SPT utkommer varannan fredag.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 22/2021

Biskoparna om lärande och undervisning

Ända sedan apostlarnas tid har kyrkan som en del av missionsuppdraget bedrivit undervisning. Den har varit nära förbunden med dopet. Varje ny kristen generation är kallad att tradera den kristna tron, att i ord, liv och handling föra ut evangeliet för att väcka tro på Jesus Kristus. Att kyrkoordningen definierar trosundervisningen som en del av församlingens grundläggande uppgift är väsentligt för Svenska kyrkans identitet som folkkyrka.

Kyrkans undervisning ska förmedla fakta om den kristna tron, om Jesus och Bibeln. Detta är viktigt i dop- och konfirmationsundervisningen men även i mötet med människor av annan tro som vill lära sig mer om Jesus och börja sin väg in i kyrkans gemenskap. Men kunskap är inte nog. Det handlar ännu mer om att alla – alla folk överallt – ska få höra evangeliet om Jesus Kristus som världens Frälsare. Syftet med kyrkans undervisning är inte främst att förmedla kunskap om kristen tro utan att väcka tro, överlåtelse till Kristus och ett liv i efterföljelse.

Då räcker det inte med att begränsa undervisningen till verbalt förmedlande. Hela kyrkans och varje kristens liv har del i undervisningsuppdraget så att det blir ett levande vittnesbörd som väcker tro. Som aposteln Paulus skriver: »Lär och vägled varandra, låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.»

Om detta kan man läsa i ett nytt biskopsbrev om lärande och undervisning: ... och lär dem ... (kan laddas ner från Svenska kyrkans hemsida). I Sverige har kristendomskunskapen under tidigare århundraden varit relativt hög. Den kristna tron har varit så självklar att den påverkat den enskildes liv och vardag i hela samhället. Men under det senaste seklet har detta förändrats radikalt med ökad oförståelse och bristande insikt i såväl kristen tro som i religion i allmänhet.

Utvecklingen har på ett sätt varit paradoxal. Å ena sidan har ett mångreligiöst samhälle vuxit fram med åtskilliga kyrkosamfund som lever bredvid andra religioner på den religiösa allmänningen. Svenska kyrkans tidigare monopolställning har berövats henne. Hon är i dag utsatt för hård religiös och andlig konkurrens.

Å andra sidan är okunnigheten om den kristna trons historiska och kulturella betydelse för framväxten av dagens samhälle enorm. Många debattörer, politiker och skribenter närmast förnekar kyrkans betydelse. Då talar vi inte bara om sekulariseringen utan om ideologisk sekularism och växande religionsfobi. Inom kyrkan kan detta anas som en ökande vaghet om Kristus, att det är lättare att tala om en gud i allmänhet än om den Gud som inkarnerats i Jesus Kristus. Tyvärr märks detta även i biskopsbrevet.

En gång stod skolan för mycket av undervisningen i kristen tro. I dag är det väl snarare tvärtom. Det är få som i dag får kristen undervisning i hemmen, och antalet barn och ungdomar i kyrkans verksamhet har minskat kraftigt. Det finns, som biskopsbrevet konstaterar, ett stort kunskapstapp vad gäller kyrka och tro. Därför krävs något radikalt nytt för att missionsbefallningen ska förverkligas. Men biskopsbrevet lever knappast upp till detta.


År 2019 beslöt kyrkomötet att uppmana till långsiktig och systematisk satsning på undervisning och lärande i hela Svenska kyrkan. Biskopsbrevet betonar att kyrkans undervisning i mycket handlar om att återupprätta relationen mellan kristen tro och människors liv, att låta evangeliet ta plats i människors hjärtan. Detta gör man genom att betona att kristen tro är både fakta och förståelse – fakta om att Gud har skapat oss och hela världen, att Jesus Kristus är hans enfödde Son, och att Anden leder och lär. Förståelse är en växande färdighet som leder till förtrogenhet med vad kyrkan tror och lär.

De fyra orden, fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet är som en minnesvers om vad kristen undervisning och lärande går ut på. Att vara kristen och leva som en lärjunge är att vara medveten om alla fyra: fakta om Jesus Kristus och frälsningens väg, förståelsen att Kristi försoning gäller också mig, färdigheten att kunna läsa Bibeln och be, förtrogenhet med kyrkans värld. I biskopsbrevet finns här en positiv ansats.

Men sedan förlorar sig brevet i teknikaliteter som när man presenterar tio sinsemellan olika pedagogiska modeller, från vad man kallar det bibliska till det estetiska och det symboliska lärandet. Vad var och en av dessa står för är lite oklart. Modellerna skymmer att det avgörande för många att säga Ja till Jesus har varit mötet med andra som gått trons väg och berättat om vem han är. Vittnesbörd är viktiga för att förmedla tron, att någon i samtal och undervisning visar både på lag och på evangelium, på såväl den egna synden som på Guds stora försoning, förlåtelsen och upprättelsen i Jesus Kristus. Prästen har att utifrån sitt löfte att rent och klart förkunna ordet en avgörande roll i detta.

Till hjälp för undervisningen avslutas biskopsbrevet med några centrala bibelord och händelser från både Gamla och Nya testamentet. Till detta fogas psalmer, viktiga böner och texter: Vår fader, Trosbekännelsen, De tio buden, Gud som haver barnen kär. Det nämns visserligen inte, men alla dessa är viktiga texter och bibliska sammanhang som utgjort kärnan i de katekeser och katekesförklaringar som varit centrala i den kyrkliga undervisningen. Biskoparna kunde ha varit tydligare med att dessa texter är en sorts kyrklig undervisningskanon, som format och förmedlat den kristna tron.

Enligt kyrkans episkopala ordning ska biskoparna tolka och utlägga vad tron och läran innebär för kyrkan och för enskilda kristna. Därför är det sorgligt att dessa inte är mer konkreta om själva kärnan, det omistliga, i den kristna tron. I stället för att fokusera på vad undervisningen ska handla om, väljer de att beskriva hur den ska gå till. Den pedagogiska metoden betonas mer än innehållet.

Kristen tro har ett innehåll, en struktur och en troslära. Om det i undervisningen sker en förskjutning från Jesus Kristus som evangeliets kärna och stjärna till den enskildes egen trospalett eller till tidstypiska samhällsfrågor som klimat och rättvisa, så kommer lagen att dominera över evangeliet, aktivismen över försoningen, kraven över nåden. Därför är det problematiskt och djupt allvarligt att sådana frågor som människans väg till frälsning och vad en levande och varaktig relation med Jesus innebär, lyser med sin frånvaro i detta viktiga dokument.

Kyrkans eget liv och tradition är en tidlös undervisning som burit genom generationerna: »Fråga tidigare släkten, håll fast vid vad fäderna funnit. Själva är vi födda igår och vet ingenting, som en skugga är våra dagar på jorden. Men de kunna undervisa dig, de kan tala till dig och förmedla sin insikt» (Job 8:8).




SPT 21/2021

Ett riksdagsparti bör vara religiöst neutralt

Efter ett demokratiskt val utvärderas inte bara resultatet utan också valrörelsen. Att påstå att valrörelser med smutsiga argument, eller snarare, med smutskastning, blivit vanligare är ett understatement. Det har blivit viktigare att misskreditera motståndaren än att argumentera för själva saken. Alla blir då förlorare, sakfrågorna, de förtroendevalda, de röstande, ja, själva demokratin.

Det senaste kyrkovalet är inget undantag. Socialdemokraterna var framgångsrika med att ljuga, missleda, smutskasta och desinformera. Detta är inget annat än populism, en retorisk finess som man beskyller andra för innan man själv blir avslöjad.

Så missledde gruppledaren Jesper Eneroth om kvinnliga präster i sin hemförsamling, så ljög Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg om att Posk vill avskaffa demokratin, för att nämna några exempel. Men att höja rösten, ta till lögn och desinformation är tecken på de egna argumentens svaghet.

Om någon gruppering var populistisk i valrörelsen så var det S. Om det sedan var som ett träningspass inför riksdagsvalet nästa år kan vara osagt. Fungerar det? De partipolitiska grupperna förlorade. Och förlorade stort. Som kyrkomötets ordförande Karin Perers (C) nästan ursäktande konstaterade vid en presskonferens dagen efter valet, tycks det vara en trend. Några dagar senare beslöt centerstämman att överväga sitt engagemang i Svenska kyrkan.

Är då allt tillåtet i en valrörelse? Är det bara att ljuga och desinformera för att låta väljarna själva avslöja lögnerna, vilket de sällan ids göra? Populistisk dyngkastning tilltalar många. Inga argument att överväga. Sådant är alltför komplicerat. I stället personangrepp som man kan vara medlöpare till. Som på vilken skolgård som helst.

Kanske uppfattas detta som underhållande. Gyttjebrottning kan vara mer roande än att i en debatt väga argumenten på guldvåg. Men som medieforskaren Neil Postman varnade för i Underhållning till döds så är problemet inte all underhållning, utan att allt måste vara underhållning. Även presidentdebatter. Och nu även Aftonbladets ledarsidas argumentation inför kyrkovalet.

Det är inte ovanligt att förtroendevalda tar det personligt om partipolitiken i kyrkan ifrågasätts. Som om det är deras personliga tro som angrips. Men även detta är desinformation. Vad som ifrågasätts är inte den enskilde ledamotens tro utan det politiska partiets förhållande till den kristna tron. För inte har något av de sekulära partier, som finns i både riksdag och kyrkomöte, den kristna tron som en punkt i sitt partiprogram.

Detta är ett demokratiskt problem. Trovärdighetskonflikten för de riksdagspartier som ställt upp i kyrkovalet är uppenbar. Situationen skaver, för i riksdagen bör de partier som inte uttryckligen förklarat sig ha en religiös grundsyn vara obundna av alla religioner.
Motsatsen gäller för de nomineringsgrupper som tar plats i Svenska kyrkans styrande organ. De valda – enskilda ledamöter och hela nomineringsgrupper – är bundna till den kristna tron och de grundläggande skrifter som räknas upp i Svenska kyrkans portalparagraf: Bibeln, trosbekännelserna och bekännelseskrifterna. Ingen annan ideologi än den kristna trosbekännelsen nämns: »Vi tror på Gud Fader allsmäktig ... Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde Son ...»


Då hycklar man, antingen i kyrkan eller i riksdagen. Kan en muslim rösta på Socialdemokraterna, ett parti som bundit sig till den apostoliska trosbekännelsen? Kan en romersk-katolik rösta på Centern, som är med och styr i en evangelisk-luthersk kyrka? Kan en ateist rösta på Sverigedemokraterna, som sagt sig bejaka Svenska kyrkans bekännelseskrifter?

Om detta skrev SPT:s redaktör ett par veckor före valet på Kyrkans Tidnings webbsida med en argumentation som sedan togs upp av flera debattörer. Frågan måste envetet ställas: Kan ett parti som är styrande i endast en av många kyrkor och religioner vara oväldigt och neutralt i riksdagen i religiösa och etiska frågor? De nomineringsgrupper som deltog i kyrkovalet, inte för kyrkans skull utan för att genomdriva sina egna ideologier, måste ställas till svars och motivera sig. Hur kan man i ett sammanhang underordna sig kyrkans trosbekännelse och i ett annat mena sig vara religiöst neutralt? Någonstans hycklar man – och det lär vara i kyrkan.

Erik Eckerdal beskrev i en webbartikel (Alltinget 15/9) partiernas agerande som en kolonisation av kyrkan: »Historiskt har S haft två syften med sin kyrkopolitik: Att ta makten över Svenska kyrkan, så att hon inte blir en självständig maktfaktor i samhället. Och genom sitt inflytande använda kyrkan som ett instrument för den egna politiska målsättningen. Denna instrumentella syn på kyrkan för egna syften, är fortfarande S inställning. Socialdemokraternas kyrkopolitiska program fastslår att målet är den ’demokratiska socialismen’, ett syfte det är svårt att hitta stöd för i Bibeln, bekännelsen eller Kyrkoordningen.»

Det är för att instämma i kyrkans trosbekännelse som kyrkomötets ledamöter har att stå upp, inte för att i gruppmötena sjunga Internationalen. Den enda ideologi som ska prägla kyrkans beslutande organ är den kristna tron, varken vänster- eller högerideologier, religiös synkretism eller existentiella livsåskådningar. Utan kristen tro med dess bekännelse till Jesus Kristus.

Om riksdagspartierna är hederliga borde de ta konsekvenserna av detta. Men det handlar också om att som riksdagsparti ta ansvar för den stora religiösa bredden i vårt alltmer pluralistiska Sverige. Därför krävs neutralitet. Antingen engagerar sig partierna i alla kyrkor, samfund och religioner – eller inte i någon!

En till staten och det statsbärande partiet bunden kyrka speglar statens ideologi, inte kyrkans ecklesiologi, hennes väsen och identitet. Socialdemokraternas ambition tycks ha varit att avkristna Svenska kyrkan och desarmera hennes tro och bekännelse. Det är inte hennes identitet, hennes trohet mot skrift och tradition, hennes mångfald av fromhetstraditioner och en ekumenisk samsyn man velat främja.

Då kan man som Olle Burell, socialdemokratisk kyrkopolitiker, säga i en tevedebatt på Dagens Youtubekanal att de prästkandidater som inte vill viga samkönade par kan söka sig till andra kyrkor, till någon frikyrka eller till Katolska kyrkan. Alltså, ut med Svenska kyrkans många fromhetstraditioner – laestadianer, evangelikala, gammalkyrkliga, högkyrkliga, kyrkligt förnyade. Dessa som inte är Svenska kyrkans problembarn utan hennes bärare – men som är problembarn för de partipolitiska grupperna.

Samhället kan aldrig vara sekulärt, där lever olika religioner och livsåskådningar sida vid sida. Men staten måste vara sekulär. Och Svenska kyrkan måste vara sakral, vara kristen – helt enkelt en Kristi kyrka.




SPT 20/2021

Befria kyrkan från den administrativa överbyggnaden!

Vad händer när församlingar slås ihop till större enheter? När församlingsbegreppet inte primärt uttrycker den lokala gemenskapen utan i stället ekonomiska enheter? Vad händer med församlingarna när de slås ihop till storpastorat?

Under senare år har en förskjutning skett i synen på vad kyrkan och hennes uppgift är. En orsak är att större enheter kräver större överbyggnad, att organisationen inte blir slimmad utan tvärtom får växtvärk. Kyrkoherden som tidigare hade sin huvudarbetsplats vid altare och predikstol, även om skrivbordsjobbet också krävde sitt, har nu i många pastorat fått kapitulera från sina prästerliga uppgifter. Tiden räcker inte till. Administrationen tar mer tid. Centrala kanslier tvingar kyrkoherdarna att prioritera arbetsledning, ekonomi, miljöfrågor och andra byråkratiska uppgifter framför det prästerliga. Kyrkoherdarna blir mer chefer än herdar. För när inte församlingens grundläggande uppgifter, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, präglar ledningens vardag förskjuts lätt fokus för vad som är viktigt.

Ändå sammanfattar Svenska kyrkans kyrkoordning (KO) vad kyrkan och dess uppgift är. Den är en vägvisare och ett korrelat för allt vad Svenska kyrkan gör från kyrkomötesbeslut ner till iordningsställande av kyrkkaffelista. Gång på gång behöver vi lite tjatigt påminnas om det självklara som KO formulerar det: »Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.» Men det stannar inte där, utan det sägs tydligt att syftet är »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift» (kap. 1, § 1).

Detta är inte bara stora ord utan ett svindlande uppdrag som lagts på hela Svenska kyrkan att förverkliga i församlingarna – att leda människor till omvändelse och tro på Kristus. Det är befriande att åtminstone KO är klar om detta. Det är mindre befriande, för att inte säga djupt oroande, att »allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift» kommit att bli det mest prioriterade. Kyrkskeppet har fått slagsida.

Svenska kyrkan är uppbyggd av församlingar, av människor som samlas kring en kyrka som en kristen gemenskap. Varje församling ryms i Kristi kyrka och hela kyrkan framträder i sin fullhet i varje församling. I den lokala enheten ryms den stora kyrkan, för kyrkans byggstenar är människor som tillhör Kristus. Församlingen är Kristi kropp i världen. Pastorat och nationell nivå är till för att hjälpa församlingarna att vara kyrka.

Ändå blir den identiteten nästan skugglik när de stora pastoraten alltmer liknar kommunala förvaltningar. Under senare år har NPM – New Public Management – ett samlingsbegrepp för reformer inom den offentliga sektorns organisation och styrning, fått genomslag även i kyrkans sammanhang. NPM kallas på svenska »resultatstyrning» och lanserades av Christopher Hood i början av 90-talet. Metoden vill göra allt mätbart för att öka effektiviteten. Genom att mäta all verksamhet kan ledning och politiker på distans kontrollera dess kvantitet och kvalitet.


NPM har fördelar, men kan vara förödande i sådant som inte går att mäta. Antalet deltagare i en gudstjänst kan mätas, men inte människors tro. Hur många samtal diakonen har kan mätas, men inte vad som sägs och sker i de hjälpsökande. Det som verkligen är Guds rike går inte att mäta. Det byggs i relationer mellan människor och med Gud.

Trots det växer administrationen i Svenska kyrkan. Det som kan mätas dominerar över det omätbara, som är det väsentliga. Församlingsmedarbetare, såväl anställda som ideella, vittnar om hur kontroll, statistik och pappersprodukter med visioner, handlingsplaner, utvärderingar och målskrivningar blir det viktiga och tar utrymme från det avgörande. I all kontrollerande och strukturerande välvilja uppifrån försvinner glädjen och handlingskraften på gräsrotsnivå.

Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, efterlyser en förenkling för den som har formellt ledarskap, för att tid och kompetens ska kunna frigöras till missionsuppdraget (Kyrkans Tidning nr 35/2021). Till årets kyrkomöte motionerar han om en förenklingsutredning. Initiativet är bra och viktigt. Kyrkan behöver ledare som finns mitt i församlingens liv. Bara så kan de leda en kyrka till att vara något annat och något mer än en religiös variant av vanlig kommunal förvaltning.

Kyrkan behöver inte om och om igen uppfinna sin identitet och sin funktion. Den är redan given. Däremot behöver hon ständigt slå vakt om den. Modéus skriver i sitt herdabrev En kyrka värd namnet (2021): »Kyrkan byggs underifrån och inifrån, den är ansikten och relationer, kropp med sårbar hud. Kyrkans hjärta finns där Ordet förkunnas, sakramenten förvaltas, bönen lever och där människor bryr sig om varandra. I gudstjänsten äger det rum som gör kyrkan till kyrka. Det behövs en lokal församlingsväckelse i Svenska kyrkan, inte ett förstärkt koncerntänkande».

De senaste decennierna har det skett en mer eller mindre medveten förskjutning från att vara församlingar till att bli service för existentiella tjänster. Församlingen identifieras med de anställda. Prästen lever inte längre med i församlingen. Församlingslivet består av de aktiviteter som de anställda inbjuder till. Gudstjänstlivet krymper till att bli en del av all annan verksamhet. Många samlingar blir bara underhållning och trivsel. Att vissa församlingar försöker svara mot omvärldens förväntningar genom tidsbundna certifieringar, temagudstjänster och allmän hjälpverksamhet är exempel på detta.

Till detta kommer den växande oproportionerliga administrativa överbyggnaden. Det görs mycket och det görs ordentligt, men det skaver. Svenska kyrkan riskerar att förlora sin identitet och kallelse, det som kyrkoordningen anger: fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Och allt detta syftar till att människor ska komma till tro på Kristus, leva i tro och en kristen gemenskap skapas.

Kyrkans erfarenhet lär oss att det är genom att avstå och förenkla som perspektiven klarnar och riktningen blir tydligare. Svenska kyrkans framtid ligger i att hitta tillbaka till ett församlingsliv bortom koncernkyrkostrukturen med ett ledarskap som delar församlingslivet och ett församlingsliv som präglas av bön och undervisning, tillbedjan och omsorg. När de analyser som görs utifrån mätningar talar om kris och medlemstapp, talar kyrkans erfarenhet om den möjlighetens mylla varur verkligt kristenliv kan växa.




SPT 19/2021

Motionsfloden svämmar över inför årets kyrkomöte


Till höstens kyrkomöte har runt 100 motioner skrivits. Det är många, en flod av idéer och mer eller mindre angelägna ärenden. Många förslag återkommer från tidigare år men i nya versioner. I andra har synsättet förändrats eller nya frågor tas upp. Vilka motioner som kommer från respektive nomineringsgrupp är mer eller mindre förutsägbart. Liksom utfallet.

Kyrkomötet har sin givna dramaturgi. De vanliga debattduellerna utkämpas mest för den demokratiska sakens skull. Avgörandet ligger inte i argumentens styrka utan i vem som undertecknat, vilken grupp som motionerat. En vunnen debatt betyder inte en vunnen omröstning. Argumentens tyngd väger lätt jämfört med om undertecknarna tillhör främst socialdemokraterna eller centern.

Innehållsligt finns en bredd i förslagen. Ur floran av motioner behöver några belysas lite mer. På gott och ont.

Så har frågor kring dop och konfirmation fått större dignitet när medlemsantalet rasat. Nedgången är bekymmersam, ekonomin är hotad och Svenska kyrkan, den stora folkkyrkan, håller på att förändras till en minoritetskyrka.

I det perspektivet ska en motion, som föreslår att åldern sänks med ett år, ses. Konfirmerade är mer benägna att stanna kvar som medlemmar. En tidig kontakt med kyrkan är viktig, ger större möjlighet till uppföljning och att skolstressen liksom konkurrensen från andra fritidsaktiviteter är mindre.

Troligen är detta en riktig bedömning, även om motståndet mot en sänkning länge funnits bland konfirmandstrateger. Men frågan måste problematiseras för ett bekymmer för konfirmandarbetet är bristande teologi om vad konfirmationen är. På vilket sätt är konfirmandtiden en del av en samlad dopkatekes? Och är själva konfirmationsakten någonting annat eller mer än en högtidlig »examen»? Om konfirmationen inte är ett sakrament, vad är den då? Försök till svar har getts, men oklara svar.

Dopmotionen efterlyser en nationell kampanj om att dopet kan ske när som helst i livet. Detta är fundamentalt och riktigt. Samtidigt krävs försiktighet. Motionären menar att kommunikationsavdelningen på nationell nivå ska satsa på detta, men med tanke på vad som brukar komma därifrån av oklar teologi och banala fraser så är det tveksamt. Motionären vill »bjuda in den breda allmänheten till dop».

Jesus gick längre, han uppmanade apostlarna att göra alla folk till lärjungar. Att dopet är i fokus är gott, men inte för att värva medlemmar utan för människors frälsning. Utmaningen är att vist och varsamt leda människor till att bli praktiserande kristna, lärjungar. Utifrån det måste varje »dopsatsning» utformas.

Mission, evangelisation och apologetik efterlyses i andra motioner. Äntligen, får man väl säga. Tidigare har sådana motioner inte bifallits. Får vi nu se ett trendbrott? Svenska kyrkan måste vara mer offensiv, strategisk och långsiktig i sitt missions- och evangelisationsarbete.

Kanske kan årets motion om »Nya sätt att vara kyrka» ha framgång? I satsningen »Nya sätt att vara kyrka 2016–2018», som var en del av »Dela tro dela liv»-satsningen, såg vi en positiv utveckling. Parallellt har det under pandemin talats mycket om nya sätt att vara kyrka för att hitta fler vägar att mötas och finnas till bland människor. Motionären efterlyser stiftsöverskridande samordnare och inspiratörer för att »vända den negativa trenden vad gäller kunskap om kristen tro, medlemskap och engagemang».


I en sådan kontext kan en fördjupad dopstrategi nå framgång, inte genom nätkampanjer utan genom den kraft som ligger i att tron och livet delas med många. Och sker genom möten i det verkliga livet.

Motioner om mission i Sverige har ofta avvisats, men det gäller även motioner om Svenska kyrkans internationella arbete. Här vill en motionär uppdra åt kyrkostyrelsen »att tydliggöra missionsuppdraget inom ramen för det internationella arbetet med en särskild missionsavdelning» samt att »Kyrkomötet beslutar att söka ett fördjupat samarbete med våra systerkyrkor».

SPT har länge velat detta och skrivit om det. Den teologiska ignorans som bland annat våra största afrikanska systerkyrkor bemötts med har varit nedstämmande liksom att stödet till deras evangelisationsarbete prioriterats ned.

En annan motion föreslår att strukturutredningens konsekvenser och förändringarna av Svenska kyrkans organisation ska utvärderas. Trots att det gått nästan åtta år sedan den nya organisationen genomfördes, har ingen oberoende utvärdering gjorts, vilket motionären framhåller.

Det är bara att instämma. De som varnade för förändringen har nästan rakt av blivit sannspådda. Församlingsdöden har fortsatt och centraliseringen exploderat. I en del glesbygdsområden var en förändring nödvändig, men i de större städerna har sammanslagningarna ofta fått förödande konsekvenser.

En motionär vill att kyrkostyrelsen ska tillse att även andra pastoralteologiska utbildningar än de vid SKUI ska vara godkända för tjänst som präst i Svenska kyrkan. Motionären visar på »Svenska kyrkans historia av berikande teologisk bredd med inspiration från den äldsta kristna kyrkan, det reformatoriska tidevarvet och från inomkyrkliga väckelser, men även från äldre och nyare kyrkor inom den ekumeniska, internationella kyrkosfären». Detta har, som motionären framhåller, tidigare varit möjligt »till exempel vid seminarier som har Anglikanska kyrkan som huvudman».

Motionens förslag är bra, för att inte säga nödvändigt. Undersökningen om utbildningen på SKUI visade att läget är katastrofalt och måste förändras. Även om SKUI:s ledning försäkrar att åtgärder vidtagits, så visar de mångåriga problemen att det inte räcker. I flera decennier har en tystnadskultur rått om hur illa det har varit – och är. Studenter som inte varit konforma med den dominerande teologin på SKUI har av lärare och rektorer tystats och osynliggjorts.

Indirekta val slutligen tas upp i en motion. Motionären menar att indirekta val bör gälla till kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Även om de beslutande församlingarna i kommuner, regioner och riksdag väljs genom direkta val, så är det inte så i civilsamhällets organisationer. Där gäller den indirekta formen. Indirekta val är, som motionären påpekar, regel i nästan alla kyrkosamfund i världen.

Även om det finns en risk att indirekta val kan försvåra för de mindre nomineringsgrupperna, så är detta den enda rimliga formen. Församlingarna utgör basen för kyrkan. Därifrån ska också valen utgå. Indirekta val skulle troligen leda till att man röstar mer på personer än på partier. Dagens valsystem har sedan länge förbrukat sitt förtroendekapital. Det kostar stora summor och främjar främst de partipolitiska grupperna.

Inte sällan hörs uppfattningen att det är sakfrågor, inte partilojalitet som avgör frågorna i kyrkomötet. Då ges gott om tillfällen att visa detta under kommande kyrkomöte.




SPT 18/2021

Kyrkans episkopala ordning ifrågasatt

Svenska kyrkans episkopala ordning har blivit ifrågasatt. Igen. Det är ingenting att förvånas över. Biskopens särställning som dels utsedd genom ett demokratiskt val, dels vigd in i ett ämbete med rötter i Nya testamentet och kyrkans tidigaste historia, kan irritera partipolitiker och förtroendevalda med en ideologisk agenda som inte är grundad i Skrift och tradition.

Angreppen kommer inte från teologiskt sakkunniga, inte från aktivt kyrkfolk, inte från prästerna eller biskoparna själva. Utan från politiska grupperingar inom Svenska kyrkan som utgår från andra ideologiska program och förutsättningar än den allmänneliga och apostoliska kyrkan med dess historiska arv. Ifrågasättandet av biskopens särställning är varken ekumeniskt, evangeliskt eller katolskt. Men partipolitiskt är det.

Så såg sig biskopsmötet nödgat att den 8 oktober förra året göra ett uttalande om Svenska kyrkans episkopala ordning. Biskopsmötet skriver sammanfattande: »Det är uppenbart att alla goda krafter nu behöver samverka för att utarbeta en långsiktigt hållbar ordning för biskopens anställning som harmonierar med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och som överensstämmer med vår kyrkas teologiska och demokratiska ordningar för gemensamt ansvarstagande.»

Bakgrunden till uttalandet var konflikten förra året i Härnösands stift då stiftsstyrelsen ville avsätta stiftets biskop. Ärendet överklagades till Överklagandenämnden, vars beslut dröjde ända till januari i år. Ordförande Johan Munck förklarade i Kyrkans Tidning den 18/12 2020 orsaken till dröjsmålet: »Parterna har var å sin sida sänt in mycket material som motparten har fått tillfälle att yttra sig över. De tolkar reglerna på diametralt olika sätt.»

De regler som finns tolkades alltså på helt olika sätt – å ena sidan biskopens tolkning, å andra sidan stiftsstyrelsens. Parterna var djupt oeniga. Bakom oenigheten ligger skilda uppfattningar om mandat och gränser för respektive instans, vilket har sin grund i den lag om Svenska kyrkan som antogs av riksdagen 1998. Där heter det i 2 §: »Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.»

Det ska således finnas till ämbetet vigda biskopar, präster och diakoner. Det ska också finnas valda styrelser på olika nivåer: kyrkomöte, stiftsstyrelse, kyrkoråd. Lagen talar om två ansvarslinjer: den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete. För Svenska kyrkans del innebär en episkopal ordning, att varje stift ska ha en biskop, som leder stiftets arbete. Vidare talar lagen om samverkan mellan vigda och valda. Däremot anger inte lagtexten mandat och gränser för varken de förtroendevalda eller kyrkans ämbete. Även Kyrkoordningen är här oklar. I den kommentar till KO som gavs ut 2018 heter det dock att »då biskopen fullgör sina i kyrkoordningen givna uppgifter är han eller hon inte underställd stiftsstyrelse, domkapitel eller stiftsfullmäktiges granskning» (s. 153).

Här kolliderar två olika grundkoncept för kyrkans organisation. Det ena är att kyrkan uppfattas som en kommun – och den förtroendevalda organisationen är ett medvetet partipolitiskt plagiat av den kommunala – med en förtroendevald styrelse som anställer och avskedar chefstjänstemännen. Kenneth Norberg, förste vice ordförande i Härnösands stiftsstyrelse, ger uttryck för en sådan uppfattning i KT (8/6 2021): »Jag hoppas kunna få vara med och förändra synsättet på biskoparnas anställning och roll i Svenska kyrkan. Tänk dig att en biskop blir vald i 40-årsåldern och sen blir det inget bra. Då får du dras med den biskopen i kanske 30 år till. Du blir ju aldrig av med en biskop som det ser ut i dag.» Enligt denna syn är biskopen underställd de förtroendevalda i stiftsstyrelsen, på samma sätt som en kommuns anställda är underställda kommunstyrelsen.


Mot detta står kyrkans episkopala ordning, som till skillnad från den förtroendevalda organisationen har hävd i Bibeln, kyrkans tradition och är bevarad i de stora kyrkofamiljerna. Grundvalen är att Gud har skänkt sin kyrka det apostoliska ämbetet, vilket är instiftat av Kristus och vidarefört av apostlarna. Ända sedan kyrkans begynnelse har biskoparna varit hennes ledare och detta under skiftande yttre omständigheter. Biskopsämbetets ansvar är att samla och bygga upp Kristi kropp genom att förkunna Guds ord, fira sakramenten och leda gemenskapens liv. Eller för att säga det på ett annat sätt: Kyrkan kan leva utan sina partipolitiska företrädare men inte utan sina biskopar.

När därför Norberg säger att en biskop kan man inte bli av med, så har han rätt. Den som är vigd, förblir vigd. Den som är insatt som biskop har dessutom före sin vigning utsetts i ett demokratiskt val som liksom alla val i Svenska kyrkan vanligen domineras av de partipolitiska grupperna. Det ironiska är att inte heller den som är förtroendevald kan avsättas. Eller för att travestera Norberg: »Du blir ju aldrig av med en förtroendevald som det ser ut i dag.» En förtroendevald kan gömma sig bakom sitt parti och utsätts därför aldrig för att själv bli avsatt, om det inte går dåligt för partiet i ett val. Ingen kyrklig instans kan avsätta en förtroendevald. Däremot kan denna uteslutas av sin egen grupp.

Men Svenska kyrkans episkopala struktur ifrågasätts även på andra sätt. Inför höstens kyrkoval driver bl.a. socialdemokraterna att endast den ska kunna vigas till präst som är villig att viga samkönade par. Även detta begränsar en biskops mandat. Det är biskopen som ska bedöma en prästkandidats lämplighet. Då måste frågorna handla om dennes tro på Jesus Kristus, trohet mot kyrkans apostoliska bekännelse och personliga förmåga, inte om vigsel av samkönade par. Vigningsansvaret är biskoparnas, inte kyrkomötets.

De två ansvarslinjerna – ämbetet respektive de förtroendevalda – kan ändå inte helt jämföras. Den demokratiska organisationen omgärdas av regler och paragrafer. Kyrkans episkopala ordning är mindre formell och handlar mer om begrepp som vigning, apostolisk succession, kontinuitet med apostlarna, handpåläggning, bön om helig Ande, livslånga löften. Mycket behöver göras för att finna balansen mellan de båda ansvarslinjerna men de kommunala mönster och traditioner som länge satt sin prägel på Svenska kyrkan duger inte.

Svenska kyrkan har antagit flera ekumeniska dokument som beskriver kyrkans väsen och dess episkopala ordning: Borgå-deklarationen, BEM-dokumentet och inte minst den rapport om biskopsämbetet (1988) som togs fram av en samtalsgrupp från Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift. Här finns material att arbeta med nu när Svenska kyrkan inte längre är vare sig en statskyrka eller kyrklig kommun. Därför får biskopsmötets uttalande från den 8 oktober 2020 inte glömmas.




SPT 17/2021

En psalm är inte bara en sång – inför psalmboksrevisionen

Kyrkan är sedan sin första tid en sjungande kyrka. I mässan har självklart de liturgiska hymnerna sjungits: Introitus, Kyrie, Gloria, Laudamus, Sanctus, Agnus Dei och psaltarens psalmer. Enligt Augustinus sjöng de troende oavbrutet utom under läsningarna, predikan och biskopens bön. Martyrernas kyrka var en lovsjungande kyrka.

Reformationen förde detta ett steg vidare genom att utvidga skatten av psalmer och hymner på folkspråken, psalmer vars texter inte var bundna av liturgins formuleringar utan diktades på nytt. Till Martin Luthers enorma textproduktion hör även psalmdiktning. Nuvarande svenska psalmbok har inte mindre än ca 26 psalmer knutna till honom. Psalmerna var en sorts rörelsemusik under ingångs- och utgångsprocessionerna, under evangelie- och offertorieprocessionerna, moment i liturgin där vi i dag sjunger våra psalmer.

Svenska kyrkan är lika självklart och av tradition en sjungande kyrka. Sånger och psalmer är en naturlig del i gudstjänster och övrigt församlingsliv. Körsången står sig stark och psalmboken har en uppburen status som ett av de dokument som definierar Svenska kyrkans tro och lära. I konfirmandriktlinjerna står det att konfirmanderna förutom Bibeln även ska få en psalmbok av församlingen. Psalmboken är alltså något omistligt för den som ska lära känna Svenska kyrkan.

Historiskt har psalmboken varit vanligare än Bibeln i de svenska hemmen. Där fanns sånger, texter och böner för såväl husandakten som söndagens gudstjänst. I dagens efterkristna Sverige har psalmboken fortfarande hög status bland äldre och inom somliga kyrkotraditioner, medan de yngre generationerna kanske bara känner till några enstaka psalmer – om de ens känner till psalmbokens ställning. Då kan det locka att upphöja ny populärmusik till psalmstatus, allt för att popularisera gudstjänster och kyrkliga handlingar. För andra, där psalmerna nötts in av flitigt bruk, kan det oroa om mycket rensas ut eller får ny och kanske utarmad språkdräkt.

Varje ny psalmbok har mött både glädjerop och högljudd kritik, vilket inte minst gällde när nuvarande psalmbok från 1986 togs i bruk.

Efter kyrkomötesbeslut 2016 och 2018 inleddes ett förarbete till en psalmboksrevision. Orsakerna är flera. Språk och samhälle förändras, det skrivs nya psalmer, och remisser visar att flera psalmer i nuvarande psalmbok i stort sett aldrig används. Att göra en ny psalmbok, även om det bara är en revision, är omfattande och tar många år.

Kyrkostyrelsen har antagit en inriktning för revisionen, som innebär dels att prioritera skapandet av nya psalmer, dels att revideringen av nuvarande psalmbok begränsas till att psalmer visserligen kan tas bort men att inga textliga redigeringar görs. En viktig orsak till detta är frågan om upphovsrätten till psalmernas text och musik. Till årets kyrkomöte har kyrkostyrelsen därför lämnat en skrivelse för att få dess »synpunkter på direktiv, tidsramar, struktur och kostnadsaspekter» (KsSkr 2021:6) – en direkt följd av den otillfredsställande och hårt kritiserade
processen när kyrkohandbok 2017 togs fram.

Snart öppnas således möjligheten att skicka in nya psalmförslag. Bidragen lär bli många, vilket är glädjande. Men frågan väcks om vad som gör en sång till en psalm och vad som krävs för att den ska rymmas i Svenska kyrkans psalmbok. I Centralstyrelsens kyrkliga skrivelse 1993:4 betonades att den svenska psalmboken räknas som ett av våra grundläggande dokument, eftersom den beskriver Svenska kyrkans teologi så som den kommer till uttryck i gudstjänsten.

Kravet på en psalm är alltså högre än att den ska vara sångvänlig, omtyckt och livsbejakande. Våra psalmer – och gudstjänstordningar – ska uttrycka Svenska kyrkans teologi. Psalmboken kan omfatta många musikgenrer, men ingen psalm får förkunna något annat än evangeliet om den Gud som är Fadern, Sonen och den Helige Ande.


I vår lutherska tradition har sångskatten haft en undervisande funktion, vilket är ett arv att vara stolt över och förvalta. Psalmboken har varit och är den sjungna katekesen. Att förnya språket och beskriva kristen tro i vår tid blir då en stor utmaning. Många områden av livet och samhället har fått alltför lite eller inget utrymme alls i nuvarande psalmbok. Hem- och familjeliv, skola och arbetsliv är några exempel. Livets olika åldrar som tonårstiden, omprövningen i medelåldern eller oron inför pensionärslivet behöver också goda psalmer. Stadsliv, vetenskap och forskning, mindre kyrkohögtider som midsommar och Lucia kanske kan få kompletterande bidrag. Gjorda remisser visar även att fler dop-, konfirmations- och vigselpsalmer behövs.

Alla tillvarons områden kan inte få sitt, men kompletteringar behövs. Samtidigt måste psalmboken som helhet likaväl som de enskilda psalmerna bära med sig både det tidlösa och det tidsbundna. För människans grundläggande livsfrågor är desamma i alla tider, vilket antikens dramer, Platons dialoger och Augustinus Bekännelser vittnar om. Och Bibeln, förstås. Och ändå tar de sig nya former i nya tider.

Att hitta ny musik- och språkdräkt handlar då om att gestalta evangeliskt katolsk tro med ord och metaforer som talar i vår tid, samtidigt som en psalm ska ha lång livstid. Flera psalmer i 1986 års psalmbok som en gång upplevdes som friska och moderna är i dag utfasade sedan många år. En god psalm ska kunna sjungas så ofta under konfirmandtiden att konfirmanden kan den utantill, för att sedan kunna återvända till den resten av livet.

Enklare lovsånger, som inte har så mycket text utan är till för att upprepas många gånger i tillbedjan, behövs också. Här är vanligen teologin i de korta texterna oproblematisk. Dessa lovsånger är inte skrivna för att undervisa utan för att vara hjärtats lovsång till den Treenige Guden. De behövs men blir ofta kortlivade och ersätts efter något decennium. En psalm kräver längre livstid än så.

Behövs då en psalmbok när alltfler församlingar lämnar papper och böcker till förmån för digital teknik och inflödet av ny musik och nya sånger tycks oändligt? Både det internationella och det närproducerade ger enorma möjligheter för församlingar att hitta sina egna gudstjänstsånger. Men just därför blir det extra viktigt att Svenska kyrkan har en gemensam psalmbok som en sammanhållande skatt av sånger oavsett var i Sverige man bor eller vilken kyrka man besöker.

Då kan den bli en klangbotten för såväl vår tids existentiella frågor som hela gudstjänstfirandet.
Vi behöver i valet av nya psalmer värna den status som den Svenska psalmboken äger i kyrka och samhälle. Här ryms Svenska kyrkans tro och liv med rötter i urkyrkan, reformationen och väckelsetiden in i vår egen tid. Här ryms den världsvida kyrkans bekännelse och den enskilda människans personliga tro. Förväntansfullt ser vi därför fram mot vad arbetet med nya psalmer kommer att bidra med.




SPT 16/2021

Inför kyrkovalet

Den 19 september är det val till Svenska kyrkans beslutande organ. Riksdagspartierna brukar se valet som en uppvärmning inför det följande årets val till riksdag, region och kommun. Men parallellerna mellan val till riksdag eller kyrka är otillständiga. Stat och kyrka är separerade sedan mer än tjugo år och är sedan kyrkans första tid totalt olika storheter.

Nuvarande valsystem förstärker synen på Svenska kyrkan som en relikt från statskyrkotiden med lokala kommunkontor. Ett indirekt valsystem skulle bryta mönstret och ge större tyngd åt församlingarna och ökat utrymme för personval. Kanske skulle även grupptillhörighetens betydelse minska eftersom de politiska partierna inte låter ledamöterna rösta efter egen övertygelse i viktiga frågor.

Om man tror på modellen med riksdagspartier i kyrkans beslutsapparat är valet enkelt – jag röstar i kyrkovalet som jag röstar till riksdagen. Det är så partierna vill ha det. Andra tar ställning utifrån nomineringsgruppernas program. Hur skiljer dessa sig åt? Vill de spegla samtidens agenda och favoritfrågor eller uttrycka kyrkans apostoliska tro?

Socialdemokraterna uppmanar de röstande: »Gör en liten men viktig insats för demokrati, jämlikhet och jämställdhet» för att betona likabehandling, arbetsgivarfrågor, klimatomställning och specificerar bl.a. att »vår målsättning är att alla präster i Svenska kyrkan ska vilja viga samkönade par och vi är beredda att vidta nödvändiga åtgärder i arbetet mot diskriminering».

Centern sammanfattar med tre ord: Närhet, öppenhet och framtidstro. »Den lokala församlingen ska vara utgångspunkten» och »kyrkans företrädare ska vara närvarande i vardagen.» Det låter bra, men det är lite som landsortsprästen i Georges Bernanos Prästmans dagbok funderade – de, som ännu vågar vara optimister, bekänner sig till den och predikar den rutinmässigt utan att riktigt tro på den. I sin värdegrund nämner centern: Alla människors lika värde, människors olikhet som en rikedom, de mänskliga fri- och rättigheterna. Nog är det bra i ett sekulärt program men otillräckligt i ett kyrkligt.

Borgerligt alternativ (BA) säger sig vara en partipolitiskt fristående grupp som vill »sätta kyrkan, inte politiken i första rummet». Ändå vill man vara en »bred samlingspunkt för borgerliga väljare». Man vill att »de värderingar kyrkan vilar på ska ta större plats i samhället», men nämner inte den apostoliska tron.

FiSK består »av liberaler» och vill liksom BA ha »större valfrihet» som i frågan om friare församlingstillhörighet, vilket S och C motsätter sig.

ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) vill att kyrkan ska bidra till ett jämlikt och jämställt samhälle där alla oavsett ålder, kön, könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning, klass och ursprung kan leva ett tryggt och gott liv.

Mpsk (Miljöpartister i Svenska kyrkan De Gröna) önskar solidaritet med världens alla människor, med skapelsen och kommande generationer och vill se det »ekoteologiska förhållningssättet i ord och handling». Här hänvisar man bl.a. till påven Franciskus miljöencyklika, Lovad vare du.

POSK:s program är annorlunda. Visionen är »att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus». Till skillnad från t.ex. S vill man att »stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter väljs av församlingarna i indirekta val». I motsats till S och C ser man att »de kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom» – en god ambition när åsiktskorridoren blir trängre.


Än tydligare är Frimodig kyrka (FK): »Kyrkan ska på Jesu uppdrag bära evangeliet om Hans död och uppståndelse genom alla tider till alla folk.» Gruppens betonande av Jesus som kyrkans Herre fick Göran Greider att reagera och hävda att »det är bra att det finns en koppling till politiken i kyrkolivet, jag tror att det är välgörande. För om man lämnar kyrkan åt sig själv är risken stor att den skulle bli mer inskränkt» (Dagen 2/6). Tydligare kan inte skiljelinjen i kyrkopolitiken illustreras med S, C och SD som partisidans starkaste företrädare.

FK delar kritiken mot nuvarande valsystem med POSK: »En förutsättning för att säkerställa demokratin i Svenska kyrkan är att partipolitiseringen upphör.» FK önskar även att äktenskap ska ingås civilt och vill ge ett generöst utrymme för olika ämbetssyner.

Bland de partipolitiskt oberoende intar Öppen kyrka motsatt hållning och vill att »Svenska kyrkan skall behålla sin vigselrätt och att präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap».

Kristdemokrater i Svenska kyrkan – för en Levande kyrka strävar efter »att Svenska kyrkan ska fungera som ett sammanhållande kitt och en gemenskapsfrämjande kraft i samhället». Även här betonas kyrkans samhällsfunktion mer än hennes trosidentitet.

Sverigedemokraterna önskar sig ett konservativt block i kyrkomötet, en okyrklig tanke eftersom i kyrkan är dopet föreningsbandet, inte en politisk höger-vänsterskala.

Till alla grupperna men främst till de partipolitiska borde den fråga ställas som Kjell Petersson väckte i Kyrkans Tidning (nr 18/2021): Delar Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kyrkans trosbekännelse? Partierna ställer upp i kyrkovalet men bekänner de sig till Jesus Kristus? Som Petersson skriver: »Tänk om vi kunde få se Stefan Löfven, Annie Lööf och Jimmie Åkesson [...] deklarera att de och deras partier ställer sig bakom kyrkans trosbekännelse. Om partierna och grupperna inte vill ställa sig bakom detta, vad är det då de vill? Då blir ju kyrkan en arena för olika partiers hjärtefrågor i stället för att hon ska göra alla folk till lärjungar?»

Är det då meningsfullt att rösta? Den demokratiskt urvattnade folkkyrkomodellen med en kyrklig riksdag är feltänkt. Varken röstande eller invalda kan besluta om kyrkans tro. Kyrkan är mycket större. Som Omoro i Alex Haleys Rötter säger till sin son i 1700-talets Gambia: »Tre grupper människor bor i varje by, de som kan se, röra sig, äta, sova, arbeta, de döda förfäderna samt de som väntar på att födas.» Han skulle ha kunnat tala om kyrkan.

En helig, allmännelig och apostolisk kyrka rymmer vad G.K. Chesterton i Ortodoxi kallar för »de dödas demokrati», att i varje omröstning räknas även de som gått före i tron. Om de döda och traditionen utesluts upphör kyrkan att vara katolsk.

När kyrkomötet samlas är ledamöternas ansvar stort. Framtidens kyrka ligger i vågskålen. Besluten gäller »dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och […] dem som i dag ännu inte finns hos oss» (5 Mos 29:15). För kyrkan måste gemensamt med kristna överallt och i alla tider lyssna in Guds röst. Bernanos präst får sista ordet: »Men du får förlåta mig, om jag skrattar mig fördärvad, när folk börjar sjunga i kör, innan Vår Herre har lyft dirigentpinnen!»




SPT 14/15 2021

Den kristna trons – och ateismens – sanningslidelse

Ateismen är inget alternativ. I ett alltmer sekulariserat samhälle har ateism förväntats vara alternativet till kristen tro. För bara några decennier sedan uppfattades kristen tro mer eller mindre som vrakgods från det förlista kyrkskeppet, några sista rester från det förflutnas irrationella trosuppfattningar. Andra religioner betraktades som ännu mer obsoleta. Långsamt men obönhörligt skulle all andlighet fasas ut från folks medvetande och hypotesen »Gud» bli onödig. I en trygg och rationell värld där våra basala behov enligt Maslows behovstrappa blivit tillgodosedda skulle Gud hamna på överskottslagret. Inte nog med det. Tomrummet efter Gud skulle fyllas av rationell ateism.

Så blev det inte.

I stället har vi fått två parallella rörelser. Den ena är religionens återkomst. Om Gud, tro och andlighet talas det åter på Areopagen. Kristna medieprofiler möter respekt likaväl som frenetiska angrepp. Kristen tro provocerar, för den bekänner sig varken till korrekta, lämpliga och växlande opinioner eller till någon av de ismer som skiftar fortare än svenskt sommarväder. För Kristi kyrkas tro formuleras inte som dagsedlar utan perspektivet är längre. Dess korrektiv är Guds levande ord, apostolisk bekännelse genom alla tider och överallt.

Den andra rörelsen är den motsatta. För även ateismen – representerad främst av Humanisterna – som konfronterat kristen tro lär ha upptäckt att den själv kommit på skam. Vantron, inte otron står som segrare. Vidskepelsen, inte ett rationellt förnuft tar över scenen. Den kristna tro som varit mer eller mindre inkulturerad i folks medvetande ersätts inte av rationalitet utan av irrationalitet. Få väljer en medveten ateistisk hållning, likgiltigheten eller vantron lockar mer.

Rationalismen är helt enkelt inte hotet mot kyrkans tro. Utan irrationalismen. Kyrkans tro har helhet och ordning, sammanhang och logik som förutsätter att Gud är. I den meningen är kyrkans tro rationell. Det irrationella är det inkonsekventa, det förvirrade och motsägelsefulla som strider mot förnuftet. I G. K. Chestertons deckarnoveller om Fader Brown avslöjas en falsk katolsk präst då denne bestrider förnuftet. Och det gör ingen god teolog, vilket Fader Brown visste.

Även om rationalismen som filosofisk riktning begränsar verklighetsförståelsen till förnuft och logik och utesluter tron, så är den sanningssökande. Detta delar den med kristen tro, som håller förnuftet högt men känner dess begränsningar – ty Guds tankar är för höga för oss (Psalt. 139:17). Paulus varnar för det förnuft vars premiss är, att Gud icke är. Våra tankar kan tvärtom vara trons ögonöppnare: »Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja» (Rom. 12:3).

Gemensamt för kyrkan och humanisterna är sanningslidelsen. I kamp mot villfarelser, konspirationsteorier, förakt för objektiva fakta och gedigen kunskap skulle de kunna kroka arm. I dagens kaos av alternativa fakta och subjektiva tolkningar är fakta, förnuft och ärligt sanningssökande avgörande.

När den kristna tron överges och den självklara tillit som burit genom generationer går förlorad, så är det inte ateismen som iklär sig lagerkransen. I stället ser vi ett tomrum, ett existentiellt vakuum. Och som varje vakuum suger det in allt i sin närhet. Därför florerar allsköns idéer, konspirationsteorier, absurda verklighetsuppfattningar, för människan har behov av att organisera sin tillvaro. Men utan saklighet förför lätt de demagogiska och egocentriska röster som har högst volym oavsett om de tillhör presidenter eller influencers.


Människan är helt enkelt beredd att låta sig förföras av vad som helst. Dostojevskij förstod det. I den i Bröderna Karamazov inflikade Legenden om Storinkvisitorn säger denne: »För en människa som blivit fri, finns det inte något bekymmer som är större och plågsammare än detta att fortast möjligt finna någon att underkasta sig. Och det som människan då vill underkasta sig måste vara något som är helt tveklöst, så tveklöst att alla som en man genast kan gå med på att underkasta sig det.» Detta skrevs 1880, före senaste årens och seklets självförgudande världsledare och dagens flora av konspirationstänkande.

Ateismen – Humanisterna – lär vara besvikna. De är i dag lika marginaliserade som de som en gång försökte kon


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Tom