Måndagen den 26 juni 2017 - klockan 05:37

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 12/2017


Om dop och kyrkotillhörighet

I januari 1996 skedde en stor och på sikt omvälvande teologisk förändring av Svenska kyrkan. Tidigare blev man medlem i Svenska kyrkan när man föddes om någon av föräldrarna var kyrkotillhörig. Om man var döpt eller inte spelade inte någon roll.

Detta i kristenheten unika förhållande berodde på en föråldrad religionsfrihetslagstiftning, men 1996 ändrades regelverket så att medlemskapet, med något undantag, knöts till själva dophandlingen. Födelsen och nationstillhörigheten är numera inte längre avgörande för kyrkotillhörigheten. Den grundas istället på det heliga dopet. Kyrkotillhörighetens fokus har flyttats från det svenska till det kyrkliga.

Det tar tid innan en sådan genomgripande och principiellt viktig förändring slår igenom i tänkandet kring medlemskap och tillhörighet. Någon teologisk kritik mot att dopet är grunden för kyrkotillhörighet finns inte. Beslutet gäller. Men under ytan kan man ana att gamla föreställningar om kyrko- och nationstillhörighet lever kvar.

Tydligast ser man detta i talet om att Svenska kyrkan är en folkkyrka, trots att omvärlden är mycket annorlunda än på Einar Billings tid. Då tillhörde i stort sett alla kyrkan, vare sig de var döpta eller inte. I dag står många utanför, även om de är döpta. Det går inte längre att säga som Karlstadbiskopen Arvid Runestam på kyrkomötet 1951 när det fria utträdet diskuterades: »Alla i vårt land höra till folkkyrkan, hur mycket de än utträda: så ter det sig utifrån folkkyrkosynen …».
Säger man så tar man inte de utträddas ställningstaganden på allvar. Att människor valt att lämna Svenska kyrkan är beslut som måste respekteras, liksom att de kan tillhöra andra religiösa samfund.

Ett argument mot beslutet 1996 var att kyrkan riskerade att bli en föreningskyrka. Då tänkte man främst på frikyrkorna. Svenska kyrkan har visserligen inte blivit som en frikyrka, men i många sammanhang, också kyrkliga, betonas att vår kyrka är Sveriges största medlemsorganisation med drygt 6 miljoner medlemmar.

Så växer bilden av en mycket stor förening med mångskiftande verksamhet fram: »Största konsertarrangören, röst för humanitet och rättvisa», som det uttrycks i en broschyr från kyrkokansliet. Det är naturligtvis frestande för kyrkliga befattningshavare att påminna om att Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största förening, och därmed en viktig aktör i offentligheten. Men baksidan av föreningstänkandet är att den befäster bilden av kyrkan som en organisation bland andra, ett religiöst Röda Korset. Visserligen är det genom dopet man blir medlem, men har man väl kommit in, tycks dopet inte spela någon större roll.

Men dopet spelar roll, i varje fall i olika bekännelsedokument. 1878 års katekesutveckling svarar på frågan Varför kallas du kristen? med att konstatera: »Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare».

Här talas inte om någon organisation utan om Jesu Kristi församling eller, som vi hellre säger i dag, Kristi kyrka. I nuvarande dopordning uttrycks detta med orden: »Genom dopet föder han [Gud] oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom.» Här beskrivs dopet som en födelse som ger nytt liv och som innebär upptagande i Kristi kyrka. Det sakramentala draget dominerar i dessa texter, medan det organisatoriska spelar en undanskymd roll.


Det finns en dubbelhet i Kyrkoordningens bestämmelser om kyrkotillhörighet. Å ena sidan finns klart och tydligt uttryckt att den som döps blir medlem i Svenska kyrkan genom själva dophandlingen. Å andra sidan, om den döpte så småningom lämnar in en blankett med begäran om utträde ur Svenska kyrkan, då betraktas han eller hon som om dopet aldrig ägt rum. Om denne döpte men utträdde person avlider, måste det till särskilda omständigheter med beslut av kyrkoherden för att det ska kunna bli en kyrklig begravning. Ändå finns det ett beslut i Överklagandenämnden (2004/10) att ett dop inte kan göras ogjort; den person som en gång döpts, förblir döpt hela livet. Det går inte att sudda ut dopet.

Detta saknas i Kyrkoordningens paragrafer. Där knyts medlemmens rättigheter och skyldigheter i kyrkan inte till dopet, utan till om han eller hon betalar kyrkoavgift och inte har begärt utträde ur kyrkan. Regelsystemets budskap är att dopet är en religiös engångshandling, som när den väl är genomförd, inte har någon större betydelse. Den utträdde betraktas i praktiken som odöpt, utan rättigheter eller skyldigheter.

Spänningen mellan det organisatoriska och det sakramentala har väl alltid funnits inom kyrkan. Också som kyrka har man att förhålla sig till den omvärld man lever i, följa lagar om bokföring, revision och mycket annat. Men det finns en frestelse att i sin självförståelse bli konform med det statliga regelsystemet, att se sig själv som en medlemsorganisation, en stor och mäktig förening med många medlemmar.

Då är risken att kyrkan förlorar sin sakramentala själ. Det får inte råda någon tvekan om att det mest utmärkande för Svenska kyrkan är att hon är »en gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet» (Sv. ps. 370:1). Att kyrkan samtidigt är Sveriges största medlemsorganisation är sekundärt. Det kommer i andra hand.

Det man önskar är att de som uttalar sig på kyrkans vägnar tonar ner talet om kyrkan som en förening, något som tenderar att beskriva kyrkan utifrån antalet medlemmar. Kyrkan riskerar att bli en sammanslutning av likasinnade, de som valt att betala medlemsavgiften. Det som bör lyftas fram är istället det sakramentala, kyrkan som en gemenskap kring det heliga, ord och sakrament.

Det är troligen svårare att kommunicera budskapet om kyrkan som en sakramental storhet till allmänheten, men på någon punkt måste det inomvärldsliga brytas igenom, och kyrkan tala i termer av himmel, nåd och frälsning. Medlemmar och pengar hör till världens sätt att resonera. Ibland måste man använda det språket i kyrkan. Men framförallt ska kyrkan peka på det som är hennes egentliga ärende, det som handlar om Guds nåd och människors frälsning. I det perspektivet är den sakramentala tillhörigheten det primära.

Svenska kyrkan skulle behöva tänka igenom vad dopet ger åt och gör med den som blivit döpt. Ett utträde ur organisationen Svenska kyrkan kan inte upphäva Guds löften eller, som det står i 1878 års katekesutveckling, »den nåd som Gud giver i dopet, står å Guds sida fast, så att han söker de fallna, på det att de i sann bättring må återvända till honom».




SPT 11/2017


Vid livets slut – när människovärdet prövas

Vad grundas en människas värde på? Är det hennes produktiva förmåga? Hennes intellektuella kapacitet? Ska en människa värderas högre än ett djur? Bör räddningstjänsten vid en insats rädda ett spädbarn framför en hundvalp?

Frågan om människovärdet har sällan haft sådan aktualitet som i dag. Att lyfta djurens rätt i en tid när djurhållningen på många håll är tveksam är motiverat, men om det råder tvivelsmål om, huruvida det är djurets eller människans värde som är högst blir det oroande. Betoningen av djurets värde riskerar att leda, inte till en uppvärdering av djuret, utan till en devalvering av människovärdet. Än mer allvarligt är det om människans värde alltmer bedöms utifrån hennes samhällsvärde.

Idén om människovärdet grundas i en judisk-kristen syn på att »Gud gjorde människan till sin avbild» (1 Mos. 9:6). När den kristna tron marginaliseras i samhället riskerar därför även människovärdet att omprövas, vilket inte minst blir tydligt vid det mänskliga livets början och slut. I största möjliga utsträckning måste därför alla gråzoner undvikas. Den medicinska utvecklingen kräver förnyade etiska överväganden, eftersom den öppnar tidigare oanade möjligheter att i livets början såväl främja som utsläcka liv – i dag har man räddat foster så tidigt som i 22:a veckan – och att vid livets slut kunna sätta in livsuppehållande åtgärder likaväl som att utsläcka livet på nya sätt.

Så har frågan om införandet av aktiv dödshjälp än en gång aktualiserats i Sverige. Ett flertal debattartiklar med olika ståndpunkter har publicerats i både dagspress och läkartidningar. Därtill har Claphaminstitutet nyligen släppt en utvärderande rapport om den s.k. Oregonmodellen.

Frågan är inte ny, den lär ha följt människan i alla tider och i olika kulturer, men i den kristna kulturkretsen har svaret varit tydligt: människan äger inte rätten att på egen hand förfoga över liv och död. När den nu återkommit ligger tonvikten i argumentationen till stöd för dödshjälp på barmhärtighet, smärtfrihet och den enskildes rätt till sin egen död – det yttersta fria valet.

Även om de ekonomiska argumenten i stort sett lyser med sin frånvaro, är de ändå inte långt borta med tanke på diskussionerna om de ökande kostnader, som en alltmer åldrande befolkning medför. Det är inte svårt att räkna ut att livshjälp är dyrare än dödshjälp. Carl-Henning Wijkmark förutser i sin roman Den moderna döden från 1978 en möjlig och oroande utveckling. Romanen handlar om en hemlig konferens för att finna en lösning på den demografiska frågan, då de improduktiva äldre blir allt fler och de framtida kostnaderna ökar. En av deltagarna har det optimala argumentet för ett samhälle som bygger på jämlikhet och rättvisa: »... [dödshjälpen] bör lanseras som en rättvisereform. Alla bör i princip ha samma livslängd, vi bör även här korrigera naturen för att uppnå ett rättvisare samhälle. ... Vi föds ju lika gamla, varför skulle vi inte dö lika gamla? ... Först delreformerna som luckrar upp opinionen, sen den stora reformen som en så att säga naturlig konsekvens.»

Romanen är näst intill profetisk. I Nederländerna, som tidigt införde dödshjälp, blir attityden alltmer tillåtande. Så lär man nu diskutera ett lagförslag vars syfte är att tillåta dem som är över 75 att oavsett hälsotillstånd få dödshjälp, om han eller hon har en »varaktig, välövervägd och inneboende» önskan att dö. Det enda kravet är att personen får klartecken av en »livsslutskonsult» – som i sin tur får klartecken av en annan »livsslutskonsult».


Att sätta en åldersgräns vid 75 är ett godtyckligt val. Varför skall man då sträva efter att rädda livet på dem som är under 75, som kanske endast är 25, men som ändå har en »varaktig, välövervägd och inneboende» önskan att dö? Signalvärdet i det holländska förslaget är starkt. Ju äldre du blir, desto mindre värd är du. Skiftet från människovärde till samhällsvärde blir slutfört.

Av en rapport publicerad 2016 i Canadian Medical Association Journal framgår att under de tio år (2003–2013) som dödshjälp varit lagligt i Belgien valde totalt 8 752 personer detta. Under 2003 var antalet fall av eutanasi i landet endast 235 medan det år 2013 var 1 807. De flesta var under 80 år och hade cancer. I Nederländerna skedde ca 4 procent av samtliga dödsfall 2016 genom dödshjälp och läkarassisterat självmord (6 091 personer). Det är inget ringa antal. Trots detta visar undersökningar att 73 procent av den svenska befolkningen är positiva till läkarassisterat livsslut medan endast 35 procent av läkarkåren är det. Inte heller är det så, vilket Läkartidningen visat, att äldres val av dödshjälp orsakas av smärta och kroppslig sjukdom utan främst av depression och tidigare självmordsbenägenhet.

Argumentationen och opinionen mot aktiv dödshjälp är dock stark. Sveriges Läkarförbund är tydligt emot. Läkaren, vars uppgift är att inte skada utan trösta, lindra och om möjligt bota, kan inte samtidigt vara den som ger en livsavslutande injektion.

Erfarenheten visar att det sluttande planet-argumentet också i praktiken har fog för sig, vilket exemplen ovan bekräftar. I samtliga länder där dödshjälp blivit laglig har antalet fall varit större än förväntat liksom att själva genomförandet blivit allt lättare. Enligt rapporten från Claphaminstitutet gäller detta även den s.k. Oregonmodellen.

Att dra paralleller till tidigare inrättade eutanasikliniker kan synas vara överdrivet och provocerande. Men historien förskräcker, då tidigare försök fått förödande resultat. Schloss Hartheim, en eutanasiklinik som strax efter Anschluss 1938 inrättades av nazisterna i Österrike, är dock ett sådant exempel. Människor som betraktades ovärdiga att leva fick där sina liv avslutade. Föreståndaren Franz Stangl, som något år senare blev kommendant för dödslägret Treblinka där 900 000 judar gasades ihjäl, inledde där en karriär som kan kallas »de små stegens korruption».

I gränslandet mellan liv och död är den medicinska bedömningen självklart ofta svår att göra. Men det är en djupgående skillnad mellan att låta döden komma som en naturlig död, då en livsuppehållande behandling avslutas för att ersättas av bästa möjliga palliativa vård, och att aktivt föregripa människans ofrånkomliga slut tidigare än vad som annars skett. Respekten för döendet och den döda och respekten för den levande är oskiljaktiga.

Argumentationen mot aktiv dödshjälp är emellertid också otillräcklig ur kristen synvinkel. Själva människovärdet behöver lyftas fram betydligt mer. Även om dess grund, att människan är Guds avbild, inte blir förstådd i dagens samhälle, så är den viktig att framhäva. Det är en gammal insikt att när Gud ses som död, blir allt tillåtet. Utan Gud saknar till sist människan ett yttersta värde, den dignitet som endast kan ges henne utifrån.




SPT 10/2017


Teser om teserna

Den 31 oktober, om ett knappt halvår, har det gått 500 år sedan Luther enligt traditionen spikade upp sina 95 teser på porten till Slottskyrkan i Wittenberg.

Efter kungörelsen av de 95 teserna fortsatte han att revidera och utveckla sin förståelse och kritik av den kyrka han tillhörde. Det är också påtagligt att hans teser kring avlaten snarare speglar en vid hans tid spridd kyrkokritik än att de skulle vara uttryck för något helt nytt i kyrkan: »Senmedeltidens katolska predikanter spydde galla över de missbruk som var förknippade med avlaten och över avlatsförsäljarna, ’dessa falska, löjliga, skandalösa och farliga predikanter som suger ut de fattiga’.» (Ur Förlorarnas historia av Magnus Nyman).

En läsning av teserna kan överraska. Lika djupt grundat som Luthers motstånd mot försäljning av avlat är bejakandet av avlaten i sig. Vid sidan av hans djupa kritik mot missbruken med avlatsbreven framkommer en rad ståndpunkter som Svenska kyrkan kanske borde ge sig tid att reflektera kring. Här tre exempel:

»Den som uppriktigt ångrar sig, vill bli straffad och älskar straffet. Men det frikostiga utdelandet av avlater gör människor likgiltiga och får dem att hata straffen» (tes 40).

»Påven handlar helt riktigt som … ger själarna förlåtelse … med anledning av de förböner som burits fram för deras skull» (26).

»Må den som förnekar avlatens apostoliska giltighet bli bannlyst och fördömd» (71).

Avlaten i sig handlar om en under medeltiden mildrad syn på de stränga botgöringskrav, som var gällande under kyrkans första tid. Denna uppfattning om avlat, »straffeftergift», för vår skuld till Gud och vår nästa, torde vara helt förhärskande i vår egen kyrka. Möjligen är den rådande uppfattningen, att något straff över huvud taget inte kan utmätas för våra synder i annan mening än vad civilsamhället utdelar efter gällande lagar. Tanken på botgöring i samband med bikt lär nog vara sällsynt. Och knappast predikas vad Luther menade i teserna, att straffet för synderna vi begått varar »så länge som avskyn mot det egna jaget består, nämligen till dess vi träder in i himmelriket» (4).

En allmän uppfattning lär snarare vara att Gud, om Han nu finns, har kravlös kärlek som sin främsta egenskap och att var och en som är någorlunda hygglig kan räkna med ett liv »på andra sidan». (Mer oklart tycks vara huruvida nåden också gäller för de »verkligt onda» som terrorister, diktatorer och grymma krigsförbrytare. Tanken att onda människor skulle kunna omfattas av samma nåd som en vanlig Svensson tycks orimlig.)

Å andra sidan har inte så få upplevt hur det är att hängas ut i medierna som straff för en större eller mindre förseelse. Det är som att vi inte kan härbärgera vetskapen om, att någon svikit det förtroende som givits åt henne eller honom.

Samtidigt är vårt samhälle präglat av en form av kompensationstänkande som bl.a. visar sig i sådant som köpande av utsläppsrätter eller klimatkompensation för flygresor. En positiv tydning av detta är att ingen enskild individ skulle orka bära det straff som kunde utdömas för människans misshushållning av skapelsen, men att det får någon form av konsekvens. En mer kritisk tolkning är att en förvriden avlatssyn på nytt gör sig gällande genom den möjlighet som öppnas – att köpa sig fri från sin skuld. Likheten med farisén i templet som tackar Gud för att han är bättre än andra blir påtaglig.


Som symbolår är det lätt att förstå att 1517 fått stor betydelse för de lutherska kyrkorna. Vad gäller teologiska insikter eller skiljelinjer är det mer tveksamt om just 1517 ska betraktas som avgörande. Dock har manifestationen av att det nu gått 500 år lett till ett visst genombrott i de ekumeniska strävandena. För ett drygt halvår sedan inleddes minnet av händelsen med en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka, varvid påven Franciskus och Lutherska världsförbundets ordförande gemensamt undertecknade det dokument, där de förband sig och sina kyrkor att arbeta i enlighet med fem ekumeniska imperativ. Inte minst de fjärde och femte utmaningarna förtjänar att upprepas:

Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

Bakom deklarationen ligger ett intensivt arbete för att komma tillrätta med de teologiska motsättningar, som orsakade den splittring som fick till följd att ett antal självständiga »lutherska» nationalkyrkor med en från Rom avvikande trostolkning bildades. Ett led i det påbörjade försoningsarbetet kunde vara en omläsning av de 95 teserna för att se vilken aktualitet de har i dag, och hur de kan utmana våra respektive kyrkor. Tesernas syfte var en gång att ge underlag för ett fördjupat teologiskt samtal. Kanske skulle de kunna fungera så även i dag. Imperativen ovan skulle kunna vara en god utgångspunkt för att fortsätta bearbeta frågor om brott, förlåtelse, straff, gottgörelse och avlat. Här några exempel:

Hur kan Kyrkan både hålla fast vid tron på den befriande nåd och kraft som räcks åt varje människa och åt hela skapelsen genom Kristi försoningsgärning i hans liv, lidande, död och uppståndelse, att Kristus betalat hela vår skuld, och vid övertygelsen att det också finns ett pris för oss att betala för den synd vi begår?

Hur kan Kyrkan samtidigt påstå att Gud älskar oss som dem vi är och att vi måste fullständigt förvandlas, så att vi en dag ska kunna »träda fram heliga och fläckfria och oförvitliga» (Kol. 1:22)?
Vad betyder det att förlåtelse förutsätter en ånger för det onda vi begått, samtidigt som vi upprepar detta onda, så att förlåtelsen behöver ges gång på gång? Vad betyder gottgörelsen i detta sammanhang?

Vilken betydelse har våra förböner för dem som handlat ont mot oss som en del i underlättandet av deras egen väg mot fulländningen?

Hur finner vi en väg att tydligt vända oss mot det onda i vilken skepnad det än framträder men samtidigt avstå från vårt begär efter hämnd?

Hur kan Kyrkan frimodigt tala om den villkorslösa utmaning till ett heligt liv Gud ställer oss inför och samtidigt i ord och handling visa på Guds oändliga barmhärtighet? Vilken är avlatens roll i detta sammanhang?

Svaren på dessa utmaningar är att finna bortom konfessionalismens utsagor. Genom ett gemensamt sökande efter en djupare förståelse kunde vi i ödmjukhet möta varandra mellan våra skilda kyrkotraditioner.




SPT 9/2017


Förslaget till ny kyrkohandbok

När nu förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan överlämnats till kyrkostyrelsen, kan man travestera ett känt yttrande och fråga om detta verkligen är början på slutet, eller om det är slutet på början. Början på slutet är det om kyrkomötet efter sedvanlig mangling i utskotten i slutet av november godkänner förslaget som Svenska kyrkans nya handbok. Slutet på början är det om kyrkomötet efter nödvändiga redaktionella förändringar godkänner förslaget som ett tillägg till 1986 års handbok och samtidigt ger kyrkostyrelsen i uppdrag att fortsätta arbetet på en ny handbok.

Hanteringen av den liturgiska musiken i handboken talar för det senare alternativet. Vid presskonferensen då handboksförslaget överlämnades till kyrkostyrelsen medgav ärkebiskopen, att den kritik för ett delvis undermåligt musikaliskt material som riktats mot arbetet på en ny handbok, var berättigad. Hon antydde att arbetet med musiken till handboken inte är färdigt utan ska fortsätta i någon form. Utöver detta ska ett musikråd skapas. Om nu handboken godkänns vid höstens kyrkomöte, samtidigt som arbetet med dess musikaliska gestaltning ska fortsätta, uppstår en egendomlig situation. Ska ännu en ny handbok processas fram med försöksverksamhet och remisser tio år efter den senaste? Och vad gör man om det musikaliska arbetet fordrar språkliga förändringar i de beslutade liturgiska texterna? Frågorna hopar sig om hur fortsättningen ska se ut. I en sådan situation talar erfarenheten för att det är bäst att skynda långsamt.

Det man kan konstatera är att det senaste handboksarbetet fått en helt annan karaktär än tidigare revisioner. Tidigare genomfördes revisionerna av statliga kommittéer och ledamöterna var sakkunniga experter. Denna gång har allt skett genom beslut av kyrkostyrelsen med hjälp av de anställda på kyrkokansliet. Till deras hjälp har olika grupper funnits där deltagarna ofta har utsetts utifrån kyrkopolitiska utgångspunkter. Kyrkokansliets bristande erfarenhet av att leda ett revisionsarbete ligger uppenbarligen bakom de problem man haft i synnerhet med den musikaliska utgestaltningen. Hela processen fram till det aktuella förslaget har varit onödigt ryckig, ibland också utan direktiv, och därmed har fältet legat öppet för olika tjänstemäns personliga tyckanden.

Några områden fordrar ytterligare bearbetning. Det första gäller tanken på en enhetlig gudstjänst för Svenska kyrkan, vilket egentligen inte är en fråga för handbokskommittén utan en vidare fråga. Att kunna känna igen sig från den ena gudstjänsten till den andra är viktigt. Ändå presenteras här ett förslag som gör det avsevärt svårare. Spännvidden i det framlagda förslaget mellan å ena sidan en traditionell högmässa och å andra sidan enklare former av mässa är större än i tidigare handböcker. Det hela ger intryck av att vara tämligen ogenomtänkt. Nu försöker man dölja detta genom att säga att det finns en gemensam struktur, en Ordo, som gör att människor ska känna igen sig. Men denna ordo – begreppet har hämtats från den internationella liturgiska vokabulären – är i förslaget inget annat än att varje gudstjänst har en inledning och en avslutning och att det däremellan finns ett förkunnelsemoment och en nattvardsdel.


Om man nu vill använda ordobegreppet kan man gå till det ekumeniska BEM-dokumentet och se närmare på hur man där preciserar den fullständiga högmässans ordo, ordning. Det blir då tydligt att man i förslaget i stor utsträckning bortser från det som blivit formulerat i det ekumeniska dokumentet. Ett exempel är att åminnelsemomentet i nattvardsbönerna oftast är svagt formulerat. Ett annat är att i åtskilliga av de enklare formerna av mässan finns vare sig Prefation eller Sanctus. Ur denna mångfald av alternativ växer sannerligen ingen enhetlig gudstjänst fram.

Frågan om enhetlighet och enhet i gudstjänsten är svår att hantera, inte minst för att tanken att allt måste prövas i försöksverksamhet i församlingarna har starkt stöd. När man inför arbetet med 1986 års handbok lät församlingarna under nästan ett decennium pröva olika alternativ, så försvagade man också idealet om enhetlig gudstjänst i rikets alla församlingar. Sedan 1940-talet har också flera alternativa Missalen sett dagens ljus. Det hjälper knappast att Kyrkostyrelsen beslutat att skicka ut ett exemplar av den nya handboken till varje församling, om den nu blir antagen. Hela frågan om enhetligheten i gudstjänsten skulle behöva genomlysas ytterligare, måhända en uppgift för biskopsmötet.

En andra punkt som skulle behöva arbetas igenom ordentligt är hur gudstjänstens inledning ska gestaltas. I förslaget möter femton olika inledningsord, åtta syndabekännelser, fyra avlösningar eller löftesord, tre överlåtelseböner och därtill ges plats för ett traditionellt skriftetal. Hur många olika inledningar av högmässan som kan konstrueras utifrån förslaget är oklart, men många är det. Om man nu strävar efter att den som kommer till högmässan ska känna igen sig, är handboksförslaget verkligen inte till någon hjälp.

Hela denna palett av alternativ, där varje församling uppmanas välja sina egna favoritfärger, andas en uppgivenhet inför gudstjänstens väsen. I arbetet med handboken har man strävat efter att göra gudstjänsten inkluderande. Så har man skapat en mångfald av alternativ för att så många som möjligt ska känna sig hemma. Dessutom har man tagit bort så många Herre och Fader som möjligt, eftersom dessa bibliska begrepp anses tillhöra en förgången tid. Inkluderande eller exkluderande, det är frågan.

Sammantaget pekar allt detta mot att handboksförslaget borde antas som ett til�lägg till 1986 års handbok. Det som är bra i förslaget, t.ex. dopbönen i påsknattsmässan, kan då börja användas, medan övrigt material fortsätta att prövas i väntan på att gudstjänstens musik blir färdig. Då finns också tid att rensa ut språkligt undermåliga texter liksom banala fraser utan slitstyrka.

Som minnesord i det fortsatta arbetet skickar SPT gärna med det som ärkebiskop Yngve Brilioth en gång formulerade om gudstjänsten, en text som fanns med i gamla psalmböcker:

»I gudstjänsten handlar Gud med sin församling genom ordet och de heliga sakramenten. Där handlar också församlingen med sin Gud i andäktigt mottagande, i lovsång och bön. Då den helige Ande städse på nytt skapar en gemenskap av människor kring nådens medel, uppbygges Guds kyrka. Därför är gudstjänsten omistlig såväl för kyrkan som för den enskilde. Ingen annan andaktsform kan ersätta församlingens sammankomst i Guds hus.»




SPT 8/2017


Kristi herravälde över döden har uppenbarat sig och grundat Hans Kyrka

Många gånger, under den korta tid Herren Jesus vandrade här på jorden i människogestalt uppenbarade sig Hans herravälde över döden. Så skedde när han uppväckte Lasarus, och så skedde också när ha tillsade änkans son: »Unge man, jag säger dig, stå upp! »…»och alla betogs av häpnad och prisade Gud och sade: ´en stor profet har uppstått ibland oss ´ och ´Gud har sett till sitt folk.»

Allra mäktigast och klarast uppenbarade sig Herren Kristi herravälde över döden i Hans egen segerrika uppståndelse. Det är inte nog, när man talar om Påskdagsmorgonens under, att säga, att Herren är odödlig, att jämföra Hans uppståndelse med naturens återvaknande till liv om våren, att tala om det godas oförgänglighet, eller annat sådant. Påskdagens budskap är och förblir detta: Herren är uppstånden! »Du död, var är din seger? Du död var är din udd?» frågar Sankt Paulus, när han utförligt har undervisat om Herrens uppståndelse.

När Herren under sitt jordeliv uppenbarade sitt herravälde över döden, spreds ryktet vida omkring. Så skedde också, när Han på tredje dagen uppstod i härlighet och ära. Men Uppståndelsen åstadkom någonting mera. Uppståndelsen – Kristi för evigt betygande herravälde över döden – grundade Kristi kyrka. Lärjungaskaran, som under de fyrtio dagarna från Uppståndelsen till Himmelsfärden samlade omkring den Uppståndne Herren är Kristi Kyrka. Och på Pingstdagen uppfylldes apostlarnas hjärtan och sinnen av Uppståndelsens och den Uppståndnes kraft. I denna kraft utbredde de Kristi Kyrkans välde över världen.

Kyrkan, och hennes Herres särskilda dag – söndagen – är Uppståndelsens dag. Varje gudstjänst, mässa eller tidebön, som vi firar, är att träda inför den Uppståndne. Hela vår levnad innebär att den nya människan som föddes i dopet åter och åter dagligen skall uppstå. Önskar och ber vi, att starkhetstider åter måtte komma för Kristi stridande Kyrka på jorden, så må vi rikta vårt hjärtas tankar i tro, bekännelse och bön, under Nådemedlens flitiga brukande, på den Uppståndne Herren, Han som tronar på Faderns högra sida i himmelen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande i evighet. Amen.

Ur En Svensk Kyrkopostilla I, Evangelietexterna, Sextonde söndagen efter Helga Trefaldighet, av Gunnar Rosendal, bearb. Johan Thelin

Med livet som insats – en påskreflektion

Anne Applebaum återger i sin väldiga dokumentation, Gulag, de sovjetiska lägrens historia, hur en påsknattsmässa firades i största diskretion i ett läger. En av deltagarna, ateisten Lev Kopelev, berättar: »Sängarna ställdes utefter väggarna. Det doftade rökelse. Ett litet bord med en filt på tjänstgjorde som altare. Några hemstöpta ljus kastade sitt skimmer över en ikon. Prästen, i en skrud gjord av lakan, höll upp ett kors av järn. ... jag var säker på att vi inte var de enda ateisterna närvarande. Prästen sjöng mässan med darrande gammelmansröst ...».

Vittnesbördet är starkt. På många håll i världen är det en provokation att fira Kristi uppståndelse. Ändå firas den, ändå tystnar inte uppståndelseropet. Trots att det för våra förföljda trossyskon sker med livet som insats. Och som möjlighet.

Då är det märkligt att i det tryggaste av länder, så kan en tendens märkas även inom kyrkan att tillrättalägga uppståndelsen. Om skälet till detta är en pedagogisk ambition, ett försök att göra den mer acceptabel i en teknologisk tid eller ett nedslag av den gamla gnostiska separationen av kropp och ande är svårt att avgöra. I vilket fall så tycks det vara någonting obekvämt med det biologiska, fysiska och materiella i den kristna tron. Kristi kropps reella närvaro i nattvardens bröd och vin ersätts av ett symboliskt tänkande, jungfrufödelsens biologiska realitet ifrågasätts, uppståndelsens fysiska skeende likaså. Eller som en präst yttrade sig i Kyrkans Tidning (9/2017): »Jag tror inte på den fysiska uppståndelsen i en konkret bemärkelse, däremot tror jag på uppståndelsen. Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig.»

Det är ingen tillfällighet att hoppets symbol är ett ankare. Hoppet kräver en fästpunkt, en förankring i påskmorgonens dramatik, vars tidpunkt vi kan ange ganska exakt och vars geografiska koordinater vi kan pricka ut än mer exakt.

För några år sedan sade den norske professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen i en intervju i Kyrkans Tidning, att »i alla paradis finns en orm. Och i vårt samhälle består denna av avsaknaden av hopp … Religionen har varit viktig i historien genom att den har gett oss ett hopp och lärt oss att försonas med döden. Idag finns en stor pessimism, särskilt bland ungdomar …» – ett yttrande som aktualiseras så här i påsktid. Svenska kyrkan får aldrig i sin förkunnelse sväva på målet i detta. Det är inte nog att säga, vad som alltför ofta hörs från predikstolarna, att det hela ordnar sig, bara alla är riktigt snälla mot varandra. Då kan man lika gärna läsa Bamse eller sjunga Imse Vimse.

Det sägs att så länge det finns liv finns det hopp. Men det är snarare motsatsen som gäller: Så länge det finns hopp, finns det liv. Och såväl hoppet som livet har ett namn: Jesus Kristus.

SPT önskar sina läsare en glad och förunderlig påsk: Kristus är uppstånden från de döda. Ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja, halleluja!



SPT 7/2017


Mariologi och kristologi – kommunicerande kärl

»På grund av denna personliga gemenskap och förening av de båda naturerna har Maria, den högt lovade jungfrun, fött icke blott och bart en människa, utan en sådan människa, som i sanning är Guds, den Allrahögstes, Son, såsom ängeln betygade. Han bevisade redan i moderlivet sitt gudomliga majestät på det sättet, att han föddes av en jungfru utan att hennes jungfrulighet kränktes. Därför är hon i sanning Guds moder och har likväl förblivit en jungfru (Konkordieformeln).»

Inom Svenska kyrkan förefaller det råda en påtaglig osäkerhet kring Maria, vilket firandet av Jungfru Marie bebådelsedag just påmint oss om. Vilken är hennes plats i kyrkans tro? Vilken är hennes plats i kyrkans rum? Även om Mariaikoner blivit vanligare i våra kyrkor, den svenska psalmboken kompletterats med flera Mariapsalmer och en viss Mariarenässens kan märkas, så tycks inte vare sig den teologiska reflektionen eller predikningarnas innehåll om Maria ha påverkats i nämnvärd utsträckning. I stället hamnar fokus gärna på frågan huruvida Maria var jungfru i biologisk mening eller ej. Jungfrufödelsen skaver – ändå är den inseglet på inkarnationens innersta mysterium.

Syn för sägen ger en debattartikel i Kyrkans Tidning (12/2017) av en Västeråspräst. Av en enkät (KT 9/2017), som visar att hennes stift förhåller sig friare till mer traditionell kristen tro, har hon blivit inspirerad till »att gå loss på» inte så lite i trosbekännelsen. Särskilt starkt är angreppet på trosbekännelsens ord om Jesus som »avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria». Denna urkristna dogm förpassas med ett citat från Emilia Fogelklou till mytens värld: »Man dräper Jesu samband med människorna genom att flytta in honom i gamla sagoföreställningar om jungfrufödelsen».

Är då Credots ord om Maria mytiska? Tog den tidiga kyrkan likaväl som reformatorerna miste när bekännelsens ord mejslades fram? – Troligare är att de visste att vad kyrkan säger om Maria är avgörande för vad hon bekänner om Jesus Kristus. Otydlighet om mariologin leder till otydlighet om kristologin. Och tvärtom. I sin tolkning av Magnificat förundras Martin Luther över vem Maria är, då han skriver: »Det som [i Magnificat] nämnes ’stora ting’ är ingenting annat än att Maria har blivit Guds moder, vilket innebär att så många och stora gåvor har getts henne att ingen kan förstå dem. Och av detta följer ... hennes enastående ställning i människosläktet, där ingen är henne lik, eftersom hon med den himmelske Fadern har ett barn, och ett sådant barn! ... Det bör tänkas igenom i hjärtat vad det betyder att vara Guds moder.»


Såväl Martin Luther som våra bekännelseskrifter är således överens med den tidiga kyrkan om att hon är theotokos, gudaföderska, Guds moder. De två mest centrala utsagorna om Maria, att hon är jungfru och moder, är för förnuftet motstridiga för om Maria är det ena kan hon inte vara det andra. För de medicinska och biologiska vetenskaperna är de omöjliga, för de trotsar all beprövad kunskap och erfarenhet. För liberala teologer är de onödiga, för om Jesus kom med det stora kärleksbudskapet behövs inte dessa överdrifter kring hans ursprung och härkomst.
Ambrosius hymn, bearbetad av såväl Luther som Olaus Petri och Wallin, uttrycker det koncist: »Världens Frälsare kom här. Rena jungfrun moder är ... Nådens under här vi sett, av Guds Ande är det skett: Ordet utav Fadern fött, har i tiden blivit kött» (Psalm 112:1–2).

Att Maria är såväl jungfru som moder, sammanfattar således inte bara det avgörande med Maria utan vittnar om en avgörande punkt i frälsningsskeendet. Hon, som i traditionen kallas himladrottning men som också bodde i den galileiska staden Nasaret, är den ena av de båda som utöver Jesus nämns vid namn i Trosbekännelsen. Men medan Maria finns där i trohet mot Guds vilja när Jesus föds, så finns Pilatus där i rädsla för människors krav vid Jesu död. På ett enkelt sätt uttrycks så i Credo konsekvensen av lydnaden mot Gud respektive mot människor. Den första lydnaden leder till liv, den andra till död.

Så är Marias jungfrulighet garanten för Jesu hereditet – Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Att hon var jungfru har ingenting med sexualskräck, ingenting med osund aversion mot samlagets köttslighet att göra, utan handlar om att den är inseglet på att den hon föder är avlad av den helige Ande och av samma väsen som Fadern.

Ikonen »tecknets gudsmoder» gestaltar detta. Maria bär inte barnet Jesus i famnen utan vi ser henne rakt framifrån med händerna lyfta i bön och överlåtelse. Vi ser rakt in i Maria, in i hennes livmoder, där hon bär Kristus, konungen och allhärskaren. Ikonen berättar enkelt och tydligt om undret, att Maria i sin livmoder bar barnet Jesus, som bär oss, hela världen, ja, Maria själv.
Ikonen illustrerar några av kyrkans mest avgörande dogmer, vilka inte kan förstås om de inte bes. Kyrkans credo tillhör dem som lever den och dess teologi är, om den inte blir liv och bön, »demonernas teologi», som Kallistos Ware uttryckt det. Lex orandi, lex credendi – bönens lag, trons lag – eller enklare, att så som man ber, så tror man. Därför är arbetet med en ny kyrkohandbok synnerligen grannlaga.

Att Maria är jungfru och moder står som bålverk mot två villfarelser: Den ena att Jesus inte var äkta Gud. Den andra att Jesus inte var äkta människa. I all sin logiska inkonsekvens är det därför en dogmatisk nödvändighet att Maria är den hon är. Samtidigt var Maria människa och bara människa. Hon frälste inte, men hon bar Frälsaren. Hon benådade inte, men var själv benådad. Hon öppnade inte vägen genom döden till uppståndelsen och livet, utan hon stod vid korsets fot, hon fanns vid den tomma graven och hon var med bland lärjungarna på Pingstdagen.

Jungfru Marie bebådelsedag är en av kyrkoårets stora helgdagar, men som också behöver lysa över hela kyrkoåret. En ogenomtänkt syn på Maria riskerar att få som konsekvens en lika ogenomtänkt syn på Jesus Kristus. Mariologin och kristologin samspelar med varandra.




SPT 6/2017

Att vilja kyrkan väl – en kärleksförklaring

Under senare tid har kritiken mot Svenska kyrkans ledning tilltagit alltmer. Artiklar och krönikor i dags- och kyrkpress, tidskrifter och bloggar skräder inte orden. I jämförelse har SPT varit närmast hovsam men också tydlig. I fokus för kritiken har under de senaste åren varit sådant som kyrkohandboken, #mittkorsdebatten, organisationsfrågor, koncernkaraktären, det ökande antalet utträden, bristande lyhördhet från kyrkoledningen och otydliga uttalanden om förhållandet mellan kristendom och islam.

Avsikten här är emellertid inte att ytterligare spä på kritiken. Viktigare är att visa på att bakom den högljudda kritiken göms en mer outtalad, en djupare längtan, ett rop efter en kyrka som är en from kyrka, som lever ett altartillvänt liv, som är en helig ort för tro och förtröstan, för stillhet, andakt, tystnad, tillbedjan. Som förkunnar nådens evangelium mer än lagens krav, som inte stängs in i ett inomvärldsligt perspektiv utan likt Sveriges alla kyrktorn pekar vidare, mot Gud, Guds närvaro. En kyrka där lovsången lever, bibelfördjupning pågår och uppbyggelse ges. En kyrka som inte sviker sökarna, som möter de tveksamma, som svarar de ambivalenta och tvivlande.

Att det finns en andlighetens återkomst är uppenbart, men den förefaller att i stor utsträckning gå Svenska kyrkan förbi. Nu letar många efter helighet, levnadsmod och livsmening på annat håll. Det är inte ett orimligt antagande att en viktig orsak är, att man inte identifierar kyrkan som ett rum i samhället för trons liv och själva Gudsmötet. Alltför få oroliga och vilsna sökare tar vägen in i kyrkan, för de känner inte igen att där räcks dem det levande vatten, som släcker människans djupaste törst.

Någonting för kyrkan livsavgörande tycks ha marginaliserats, rentav gått förlorat. All denna kritik är därför främst en kärleksförklaring men också ett saknadens rop. Det har från kyrkoledningens sida onekligen funnits en tendens att slå dövörat till, att betrakta kritikerna som kverulanter eller kroniskt oppositionella. Vad man har svårt att höra är att kritiken huvudsakligen bottnar i kärlek – till kyrkan, till hennes framtid, hennes identitet, hennes uppgift.

När Nebukadnessar hotade Jerusalem skrev Jeremia, på Herrens befallning, ett profetiskt brev. I detta varnades folket för vad som skulle hända om de fortsatte på den väg de slagit in. Brevet, som lästes upp för en förskräckt menighet, snappades upp av kung Jojakim, som fick det uppläst för sig. Allt eftersom det lästes, skar han med sin pennkniv bort stycke efter stycke, och kastade det i elden tills hela brevet var uppbränt (Jer. kap.36, 37).

Kung Jojakim står som exempel på en makthavare, som inte vill lyssna till kritik. Trots alla de olycksbådande tecknen, vilka var väl synliga för alla som ville se, stängde han sina ögon och öron, brände brevet och lyssnade hellre till dem som sade »allt står väl till».

Ingenting skapar sådant missmod i en organisation, som när dess ledning hävdar att allt står väl till och endast lyfter fram det positiva, medan de som befinner sig på golvet, de som är verksamhetens verkliga utförare vet någonting annat – att allt inte står väl till. Krisförnekarna orsakar i själva verket uppgivenhet, inte uppmuntran, då problemen döljs och man vill få kritikerna tystade. Men de som vill kyrkan väl är djärva nog att säga, att allt inte står väl till, för hon behöver reformeras på ett djupgående sätt.


Att meditera över credots bekännelse till vad kyrkan är kan vara en vägledning för att Svenska kyrkan inte längre ska famla vida utan återfinna sin identitet. Det behöver göras av alla som bär ansvar i Svenska kyrkan, i såväl församlingar som i kyrkoledningen.

Enheten behöver realiseras genom att Svenska kyrkan på nytt visar att hon vill vara en kyrka och del i den enda Kristi kyrka. Det måste finnas bredd och utrymme även för de rörelser som inte är konforma med dagens korrekta åsikter. Gammalkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och evangelikala karismatiker, som finns med i församlingar runt om i landet berikar gudstjänstliv och gemenskap, men det är sällan någon uttrycker sin tacksamhet över deras existens. I stället riskerar deras utrymme att begränsas än mer genom inte minst kyrkomötesbeslut som i praktiken är exkluderande. En följd har blivit att kyrkan förlorat många av sina mest hängivna medlemmar.

Heligheten behöver återerövras. En orsak till mycket av kritiken mot kyrkohandboken handlar om banaliseringen, inte minst i språket. Vardaglighet har blivit något av modell för mässfirandet, riktningen mot människor har markerats på bekostnad av heligheten och begripligheten prioriterats framför förundran inför det obegripliga mysteriet. Med heligheten följer också den hierarkiska bekännelsen att Jesus Kristus är Herre – en bekännelse som tonats ned för det inklusiva språkets skull.

Katoliciteten behöver lyftas fram. Att som argument för de beslut som Svenska kyrkan fattat i 
kontroversiella frågor (som samkönade vigslar) hävda, att hon går före eller vidgar förståelsen av evangeliet, duger inte. Det bryter mot kyrkans allmännelighet. Svenska kyrkan tar miste om hon ännu tror sig vara en moralisk stormakt, och att hennes uppgift är att gå före för att visa andra, mindre progressiva kyrkor, vägen. I verkligheten är hon en krympande kyrka och hennes röst i världen skorrar. Hon behöver lära sig ödmjukhet, att hon är en liten lem i den världsvida kyrkan, och att hon mycket mer behöver de andra än vad de behöver henne.

Apostoliciteten behöver fördjupas. Till den hör att stå i den gemensamma tro, den regula fidei, som den världsvida kyrkan stått i genom alla tider och överallt. Genom att pröva sig själv i ljuset av Skriftens ord, kyrkans djupa tradition genom två årtusenden och andra kyrkors bekännelser, kan Svenska kyrkan bli medveten om, om hon riskerar att hamna på egna villospår.

Att meditera över en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka kan tyckas sakna den konkretion som krävs för att reformera Svenska kyrkan. Ändå är detta det mest centrala för en kyrka, som behöver fördjupa sin självförståelse för att bli och vara en levande kyrka i vårt land.

För Svenska kyrkan är inte en kyrka där allt står väl till, men hon är den kyrka som vi älskar och vill väl.




SPT 5/2017


I vems tjänst? För människors bästa?

Frågan är angelägen. För kyrkan, för prästen, för diakonen, för varje kristen. I vems tjänst står kyrkan, när hennes företrädare uttalar sig i media? I vems tjänst står prästen när han viger ett brudpar, begraver en avliden, gör ett sjukbesök eller predikar? Frågan är angelägen men inte onödig, trots att svaret borde vara självklart.

Det tillhör standardsvaren, då en nyvigd präst eller diakon intervjuas i någon lokaltidning, att denne valt sitt yrke för att »tjäna människor». Ändå säger vigningslöftena i stort sett ingenting om detta. Tyngdpunkten i löftena handlar om att utöva uppdraget så att Gud blir ärad och kyrkan uppbyggd, att rent och klart förkunna Guds ord, att rätt förvalta sakramenten och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. För såväl prästen som diakonen betonas att leva som »Kristi tjänare öppen för människors behov».

Vad Hjalmar Söderberg med bitande ironi skrev om predikanter i Djävulen söker monolog gäller också i ett vidare sammanhang, att »somliga predika som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta predika så, som de tro att publiken vill ha det. De äro sannerligen inte en bit bättre än liberalkonservativa tidningsredaktörer.» Om kyrkan framträder så som hon tror att publiken vill ha henne och försöker sträva efter att tjäna människor genom att infria deras förväntningar, förlorar hon snart sin trovärdighet.

Att tjäna människor är krävande, därför att människor är krävande. Ropet från människor är enormt, behovet av vård, omsorg, medmänsklighet, respekt, lyssnande, inlevelse och kärlek är outsinligt. Omvårdnadsyrkena tillhör de kategorier på arbetsmarknaden som vuxit mest under de senaste femtio åren. En stat som mer betonar sina skyldigheter mot medborgarna än medborgarnas skyldigheter mot samhället blir en gränslös modersfamn, av vilken krävs att varje behov skall tillfredsställas. Den gamle statsministern Tage Erlander talade om risken för »de stigande förväntningarnas missnöje».

För kyrkan är detta en utmaning, ty ropen skalla, ge frid och tröst åt alla. Men kyrkan kan inte vara alla till behag. Risken finns att hon då tärs av ett omättligt behov av att bli älskad av folket, media och opinionsbildare och därför strävar efter att motivera sin existens genom att vara en aktiv aktör på samhällsarenan.

Kyrkan måste förstås agera på samhällets arena. Men inte för att tjäna vare sig stat eller människor utan för att tjäna Kristus. Att tjäna människor är stort men att tjäna Kristus är större. När det sker ser man inte bara Kristus i sin medmänniska, utan man ser henne också så som Kristus ser henne.

Vad Paulus en gång skrev om sin medarbetare Epafras, som »till ert bästa är en trogen tjänare åt Kristus» (Kol. 1:7), är ett nödvändigt korrektiv. Annars är det lätt hänt att kyrkan aningslöst ställer sig i människors tjänst, men ändå tror sig vara i Guds. Hon blir då gärna tidens, opinionens och trendernas fånge. Då kan omistliga teologiska grundtankar som försoningsläran ifrågasättas som obegripliga och irrelevanta. Då börjar lagen tränga undan evangeliet, för lagen är mänskligt sett både mer begriplig och rättvis än evangeliets dårskap om en korsfäst Kristus.


Att tjäna Kristus ger balans åt uppdraget att leva i men inte av världen. Ty det är när kyrkan tjänar Kristus som hon djupast tjänar människan. Utan Kristus blir tjänsten för människan alltför ytlig med risk för att hamna i feel-goodbranschen. Kyrkans uppdrag gäller förvisso att lindra mänsklig nöd, bidra till världens fred och ge hopp i en tid av hopplöshet. Men framför allt skall hon bära vittnesbörd om en frälsning, som är större och mer än vad som kan vinnas i världen. När allt hopp är ute, så vet Kyrkan såsom Kristi tjänare att hoppet ändå inte är ute.

Detta har praktiska och pastorala konsekvenser. En församling kan vara så lyhörd inför människors krav och önskemål, inför vad som ligger i tiden, att hon förlorar det stora perspektivet. Kyrkan vill mer. Uppdraget är större. Under tyngden av det uppdraget böjs lätt såväl kyrkans som hennes tjänares ryggar.

Men måtte då inte ryggraden knäckas så att det lämpliga får vara vikarie för det sanna. Den pedagogiska utmaningen är inte att osynliggöra vad som uppfattas som otidsenliga dogmer utan att begripliggöra dem. Vad Simone Weil skrev om bildningen i Att slå rot gäller i än högre grad teologin, att vad som krävs är »inte en popularisering, utan en översättning, vilket är något helt annat».

Ett exempel på, när spänningen mellan människors önskemål och troheten mot Kristus ofta blir tydlig, är de kyrkliga handlingarna. Dopfamiljens förväntningar, brudparets önskningar och de sörjandes krav kan stå i konflikt med det teologiska innehållet. Flertalet präster känner nog igen sig i detta. Frestelsen är stor att mer bjuda på sötman än på allvaret och djupet. Onödig rigiditet kan skapa hinder för att nå fram med evangelium, välmenad välvillighet riskerar att släta ut de kyrkliga handlingarnas betydelse. En väl motiverad pastoral praxis kan vara en hjälp för prästen att agera vist, lyhört, tydligt och kärleksfullt.

Ett annat exempel är just förhållandet mellan lag och evangelium. Lagen är lättare att motivera för vem förstår inte hur sant det är, att vi skall älska varandra, och att kärleken är störst. Men den mänskliga kärleken är inte störst. Den är ett lagens påbud och tenderar att i förkunnelsen bli moral för att inte säga moralism. På denna kärlekens plattform finns många enkla vinster att göra, att tala om världens fred, att all kärlek är vacker, att acceptera varje människa sådan hon är, att göra gott och allra godast skall kyrkan göra. Och detta är rätt och riktigt.

Men det leder fel om evangeliet hamnar i skuggan. Ty kärleken är störst, därför att Kristi kärlek är störst. Inte mänsklig. Kärleken definieras av att Gud först har älskat oss och utgivit sin ende son för våra synder. På samma sätt är världens fred otvivelaktigt ett uppdrag för kyrkan, hon känner ju den frid som världen inte känner – friden med Gud i Kristi försoning, en frid som världen inte kan ge men som är all freds yttersta källa.

En kyrka vars präster, diakoner och allt Guds folk tjänar Kristus till människors bästa rundar inte evangeliet för att tala om den mer begripliga lagen. Eller som ett allt vanligare uttryck har blivit – att vi skall göra kyrka. Värre kan det inte bli, för då förvandlas kyrkan till att vara en lagens profet och inte en nådens oas. Däremot, när kyrkan vet sig tjäna Kristus upptäcker hon att Kristus redan tj


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr.


BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt

+++
Klicka på önskat år för att komma till registren:
+++
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco Aldén, Anders Brogren, Markus Hagberg, Bo Johanneryd, Markus Leandersson, Berth Löndahl, Bertil Murray, Kjell Petersson, Rolf Pettersson, Johan Thelin