Fredagen den 29 maj 2020 - klockan 05:28

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 10/2020

Så länge det finns hopp finns det liv

Astrid Lindgren vet att berätta om kristider i Emil i Lönneberga, när festen och hoten blir grannar. För när Emil var i Vimmerby hände det stora saker. Det var dagen för både marknaden och den stora kometen. Skulle det bli en nästa dag eller skulle kometen träffa jorden? Skulle undergången drabba Småland? Med psykologisk klarsyn noterar Astrid Lindgren: »När folk är rädda och glada på samma gång för de mer oväsen än vanligt, därför var det liv och kolifejs värre ute på gatorna …»

Vad som skedde på Vimmerby marknad sker idag globalt, för när vi är rädda och glada på samma gång krävs det mer oväsen, mer liv och kolifejs, mer njutning och fler trivialiteter som skingrar oron. Om vi saknar hopp tvingas vi suga märgen ur de döda benen redan nu.

Efter många år med kolifejs så dominerar i dag rädslan över hoppet, stiltjen över en stark förlig vind. Glädjen och gemenskapen har satts i karantän i väntan på att släppas loss. Men på väg dit? Vem vågar sia om morgondagen? Och i vad mån behöver kyrkan vara en profetisk röst, en besinningens röst? Är det så enkelt som att mer allmänt prata om människors behov av hopp? Eller passa på att fördöma kapitalismen? Materialismen? Klimatmarodörerna? Den usla beredskapen och bristen på skyddsutrustning? Det är inte nog att som statsminister Per Albin Hansson dagarna före Andra världskrigets utbrott hävda, att »vår beredskap är god» om den inte är god. Och det var den inte då, inte heller i dag.

Att sia om framtiden låter sig inte göras. Visserligen skulle kyrkan kunna luta sig mot de gammaltestamentliga profeternas professionalitet för att hävda en tolkningsrätt om framtiden. Sådana tongångar dyker också upp lite varstans, oftast med förhoppning om global besinning om vart världen är på väg. Goda framtidsscenarier och undergångstankar blandas lätt på ett förvirrande sätt i kris- och orostider. Somliga ser möjligheterna att själva profitera på det svåra – så som det varit i krigstider. Andra ser med ödmjukhet och medmänsklighet på vad som sker och på dem som drabbas.

I kölvattnet av virusspridningen har det skett en förskjutning från de växande kraven på rättigheter för allt fler grupper till en fråga om den enskildes ansvar och skyldigheter. När alla ska ha rätt till sina speciella rättigheter upphör det meningsfulla med dem, det blir till sist bara en allmän allemansrätt. Covid-19 påminner oss om att det inte främst är rättigheter som får människor att växa utan ansvaret. Karaktären danas inte i medvinden utan i motvinden. Som någon påpekat: »Utan friktion faller människan fritt.» Av Paulus lär vi oss att det är när vi bär »varandras bördor» som vi uppfyller Kristi lag. Förebilden är Kristus själv. Det är vars och ens ansvar och skyldighet att hindra covid-19 från att spridas och att handla i omsorg om andra och om dem som tillhör riskgrupperna.

Inte blir det lättare att försöka se in i framtidens dimmor av att kyrkan har facit om utgången, den yttersta utgången. Vägen dit kantas av fasor och farsoter, av krig och hungersnöd, av omänsklig mänsklighet i sin egoism. Att läsa Uppenbarelseboken kan i stora stycken vara att underblåsa oron och ångesten. Bland somliga evangelikala finns uppfattningar som välkomnar kriserna och klimatförändringarna som steg på vägen mot tidens slut. Är det så vi ska se världens tillstånd i dag? Ju sämre dess bättre? Men hoppet i Kristus gäller i nuet, i framtiden och i evigheten. Hoppet är inget vi bara väntar på. Vi lever dagligen i det.


Under kristider spricker den trygga tillvaron, och genom sprickorna söker sig ofta andligheten och religiositeten in. Gudslängtan får en plats, bönerna stiger på nytt mot himlen och »vokaler och konsonanter/ropar på alla språk: / Hjälp!» (Nelly Sachs, dikten Detta århundrade).

Men människan glömmer snabbt. Tio spetälska blev botade. Endast en mindes av vem och återvände. De övriga nio skyndade bort. Så vi har sett det förr, skarorna som i kaotiska tider av pest och hungersnöd, krig och örlig strömmat in i kyrkorna för bön, tröst och hopp men som sedan slunkit ut när ovädren dragit förbi.

För kyrkan är det en nyttig lärdom. Hon måste bevara sin identitet i samhällets såväl välgångs- som motgångstider. Och det är i de förra som det är svårast. Men ska hon ha något att säga i kristider måste hon också ha sagt det under de feta åren. En kyrka som sekulariserats inifrån har i orostider inte mycket att säga världen om hon själv tidigare endast speglat den, om hon inte vet att det är otillräckligt att som det gärna heter, »ge människor hopp». För hoppet måste vara förankrat. Det är inte utan skäl som ankaret är hoppets symbol.

Att bara ge människor hopp är otillräckligt. Sådant sysslade de falska profeterna med men inte Jeremia. En allmän uppmuntran kan politiker och krönikörer formulera, men hoppet måste motiveras. Det måste ha ett fäste, måste förankras för att inte vare sig hela mänskligheten eller den enskilde ska driva iväg med alla vindar. För kyrkan har hoppet därför ett namn: Jesus Kristus. Och det utgår från en historisk verklighet: Kristi kors och Kristi uppståndelse.

Det vore orätt att anklaga Svenska kyrkans ledning eller dess prästerskap för att likt de falska profeterna enbart säga: Allt står väl till, allt står väl till. Tvärtom – varningsbasunerna har skallat under många år inför globala hot som klimatförändringar, överexploatering av jordens resurser och ökande egoism. Kyrkan har varit och måste vara en politisk om än inte partipolitisk röst. Men hon måste vara mer än så, för hon lever i skärningspunkten mellan himmel och jord. Hon vet att den dag jorden går under är ändå inte hoppet ute.

Som kyrka måste vi tala om den välsignade oförutsägbarheten. Att ingen kan sia om framtiden, att ingen någonsin kan äga kontrollen över den. På nåd och onåd är vi utlämnade åt ovissheten. Och ändå inte. Det söndagliga mässfirandet kungör något annat. Mässan och det kristna livets efterföljelse i vardagen är inget annat än ett förspel till någonting större. Vi lämnar mässan med ett hopp som för många tycks ha gått förlorat.

Det sägs att så länge det finns liv, finns det hopp. Men det är tvärtom. Att så länge det finns hopp, finns det liv. Det liv som saknar hopp är inte värt att leva. Det är som att leva livet på en lyxkryssare men aldrig komma i hamn, så som ett antal kryssningsturister fick se sina paradisfartyg förvandlade till fängelser.

Som kyrka måste vi i coronatider vara kristallklara om budskapen. Det ena: Att uppfordra varje människa till det solidariska ansvar som ligger i att bära varandras bördor, för Guds kärleks skull i Jesus Kristus. Det andra: Att vittna om att hoppet förankrat i Kristus inte är ett drivankare, utan har sitt fäste i Golgataklippan och den tomma graven.




SPT 9/2020

Behöver kyrkoråden tillsyn?

Både i Kyrkans Tidning och i lokala media har under hösten och vintern rapporterats om hur Karlskrona församling hamnat i en svår ekonomisk situation. Stora besparingar väntar och personal har fått sägas upp. Anledningen är att renoveringen av Fredrikskyrkan i Karlskrona blivit fyra gånger dyrare än budgeterat. 35 miljoner skulle renoveringen kosta. Slutnotan blev 135 miljoner!

Lunds stift som granskat förvaltningen konstaterar att »kyrkorådet gång på gång överträtt sina befogenheter och godkänt projektet att överskrida den av kyrkofullmäktige antagna budgeten». (KT 18/2 2020). Tio dagar senare kan KT meddela att ingen i kyrkorådet tänker avgå, alla sitter kvar för att, som det heter, ta sitt ansvar (KT 28/2 2020).

Karlskronafallet är ingen engångsföreteelse. Då och då kan man läsa om församlingar och pastorat som på grund av oskicklighet och otillräcklig kompetens dragit på sig stora skulder. Eller hur anställda slutar på grund av stora brister i arbetsmiljön. Bristerna beror inte alltid på kyrkoråden. Ibland är det anställda, oftast kyrkoherden, som inte förmår leda arbetet. Eller så handlar det om att kyrkoråd och kyrkoherde inte kommer överens utan hamnat i konflikt. Då ligger utköpet nära till hands. Kyrkokassan används för att bli av med någon misshaglig anställd.
Man kan naturligtvis förfasa sig över sådant som ofta beskrivs i den kyrkliga pressen. Slarv, bristande kompetens och omdöme drar ner ett pastorat i ekonomiska svårigheter. 

Arbetsledningen kan vara obefintlig, överdrivet kontrollerande eller okänslig för de anställdas kunnande och behov. Konsekvenserna är många, men vad som sällan nämns är kanske det värsta – att dessa mänskliga tillkortakommanden gör det svårare för många att söka sig till kyrkan. Och till Kristus.

Utköpen och andra exempel på misslyckanden har nu blivit så många att frågan måste ställas om det inte handlar om ett systemfel i den kyrkliga organisationen. Till detta kommer att kyrkan förändras snabbt – sammanslagningar till större enheter, ständig minskning av medlemmar, allt färre dop och därmed en försämrad ekonomi. Svenska kyrkan är på väg att bli en minoritetskyrka.

Fram till skilsmässan år 2000 var församlingarna och pastoraten kyrkliga kommuner. Det kyrkliga regelsystemet var i långa stycken detsamma som gällde för borgerliga kommuner. Det finns historiska förklaringar till att det var så, men det är inte nödvändigt att det ska fortsätta på samma sätt. Med andra ord, det är hög tid att utvärdera Kyrkoordningen utifrån den nya situation som kyrkan befinner sig i. Kyrkan måste fjärma sig från gårdagens kommunala kyrka. Det kommunala sambandet måste lösas upp. Ett krympande kyrkosystem kan inte kläs i en stor och otymplig kommunal kostym.

På rubrikens fråga om kyrkoråden skulle behöva en särskild tillsyn, skulle nog de flesta svara Ja. Med gällande regelsystem är det emellertid lättare sagt än gjort. Kyrkofullmäktige väljs vart fjärde år i kyrkoval, och enbart de som är uppsatta på listorna kan väljas. Nya ledamöter kan inte tillsättas om de gamla tar slut. Kyrkorådsledamöter kan avgå, och då är det kyrkofullmäktiges uppgift att välja nya. Det är kyrkofullmäktige som godkänner kyrkorådets handlande och beviljar ansvarsfrihet. I fallet Karlskrona hade kyrkofullmäktige fram till 2018 godkänt att kyrkorådet överskridit budgeten med åtskilliga miljoner och beviljat dess ledamöter ansvarsfrihet (KT 18/2).


När nu kyrkorådets ledamöter säger att de vill och ska sitta kvar, kan ingen göra något. Kyrkofullmäktiges ledamöter tillsätts av väljarna vart fjärde år för en fyraårsperiod. Likaså med kyrkorådets ledamöter. De enda som kan avsätta dessa är kyrkofullmäktige, men där är man mer angelägen om att mandatfördelningen ska bestå än om att tillsätta kompetenta personer. Fördelningen av ledamöter i alla råd och nämnder i ett pastorat styrs vanligen av principerna för proportionella val. Ännu ett exempel på hur angeläget det är att kyrkan frigör sig från att vara en kommunal spegelbild.

En nyvald ledamot i valberedningen i ett av Sveriges största pastorat ställde efter senaste kyrkovalet den aningslösa frågan: »När vi nu ska utse ledamöter i kyrkoråd, församlingsråd och nämnder så börjar vi väl med att söka efter de mest kompetenta för uppgifterna.» Svaret kom unisont från övriga ledamöter: »Här har vi aldrig frågat efter kompetens, här gäller mandatfördelningen oavsett kompetens. Kompetensen ska tjänstemännen (sic!) stå för.» I det aktuella pastoratet har det varit smått kaotiskt ända sedan strukturutredningens genomförande.

Exemplen på kyrkoråd vars bristande kompetens orsakat skada skulle kunna mångfaldigas. Behovet av en särskild tillsyn även för kyrkoråden är således uppenbart. Visserligen kan biskop eller kontraktsprost visitera en församling, vilket skett i Karlskronafallet. Men trots att Lunds stift har beställt en rapport om vad som hänt, så är vare sig kyrkofullmäktige eller kyrkoråd tvungna att följa biskopens råd som grundas på rapporten.

Det som ett stift kan göra är att pröva överklagade beslut, inte vad gäller beslutens innehåll, utan om de tagits enligt gällande regler. Stiftet kan även som en sista utväg tvinga fram en sammanslagning av församlingar, en process som tar flera år.

Frågan om tillsyn över församlingarna måste därför genomlysas utifrån olika aspekter. En är att kyrkovalen vart fjärde år är en stor, dyr och arbetskrävande process. Om nu församlingen är kyrkans grundläggande enhet, borde det räcka med att medlemmarna på ett medlemsmöte, per brev eller över nätet väljer församlingens kyrkoråd och att kyrkorådet i sin tur väljer elektorer inför val till stiftsstyrelse och kyrkomöte. Detta skulle dels stärka personvalen på bekostnad av de partipolitiska listor som i dag helt dominerar, dels göra det lättare att välja bort inkompetenta ledamöter. Så är det ordnat inom många andra kyrkor. Sannolikt lär det en dag bli så även i Svenska kyrkan.

En annan reform vore att stiften fick i uppdrag att revidera församlingarna. Enligt dagens regler måste det finnas både förtroendevalda och auktoriserade revisorer i församlingarna. Till revisorernas uppgift hör att granska att inga ekonomiska oegentligheter ägt rum. Men stiften skulle förmodligen vara bättre på sak- och verksamhetsrevisionen, att församlingen sysslar med sin grundläggande uppgift att, som det heter i Kyrkoordningen, »granska om församlingens verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt» (Kap 48 § 5).

Att kyrkoråden behöver tillsyn är uppenbart, likaså att ledamöter måste kunna avsättas. Förenklad valprocedur, förstärkning av personval och utökade befogenheter för stiften att revidera kan vara möjliga vägar för detta.




SPT 8/2020

Högtidernas högtid

Vår påsk är Kristi uppståndelse. Påsk betyder nämligen övergång: från död till liv, från lidande till härlighet, från dödsriket till paradiset.

Genom Kristi död är vår död besegrad. Genom sin uppståndelse skänkte han åt oss uppståndelsens möjlighet. Han lät oss övergå från otron till den katolska tron, från avgudadyrkan till dyrkan av den ende Guden, från synden till rättfärdigheten, från villfarelsen till sanningen, från oenigheten till friden; oss, som var onyttiga slavar i djävulens tjänst, förde han i Guds barns skara, från landsflykten till fäderneslandet, från lidandet till segerkronan.

Kristi påsk är alltså himmelriket, världens frälsning, helvetets nederlag, himmelens härlighet, de troendes liv, de dödas uppståndelse, beviset på den gudomliga barmhärtigheten, betalningen för människosläktets återlösning ...

Detta är den dag, om vilken psalmisten fordom profeterade, när han sade: »Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada» (Ps. 118:24); den är högre än alla andra, mera lysande än alla andra, den dag då Herren uppstod. På den dagen samlade han åt sig ett folk genom pånyttfödelsens Ande. På den fyllde han var och en av oss med jublande glädje. På sin uppståndelses dag gav Kristus liv åt de avsomnade, tillgift åt syndarna, helighet åt de heliga (jfr Matt. 27:52).

Ur en påskpredikan av Hrabanus Maurus, ärkebiskop av Mainz, 776–856.
Ur Alf Härdelin: Kyrka, gudstjänst, sakrament. 1976, s 106.

Inför fastetidens slut och påskens morgon
Corona och Jesu seger

Corona har drabbat oss. Finns det då ett kristet förhållningssätt inför ett virus som löper gatlopp genom världen? Finns det krav och förväntningar som kyrkan kan ställa på regering och myndigheter? Vilka blir konsekvenserna för gudstjänstfirandet och sakramentsförvaltningen?


När detta skrivs är det den 18 mars. Varje dag, varje timme förändras situationen, och ny information från såväl vår regering som andra länder kommer till oss. Hur situationen ser ut när detta nummer av SPT når läsaren är höljt i dunkel. Kanske har pandemin stagnerat eller accelererat än mer? Kanske räknas antalet döda i hundratal eller rentav tusental? Kanske har coronaviruset då blivit vår tids spetälska, där människor, byar, städer, områden, länder isoleras och socialt stigmatiseras? Eller kanske flödar det fritt mellan länderna igen?


Ändå kan det vara värt att reflektera över coronavirusets effekter för enskilda och samhället i ett större perspektiv. Som kristna lever vi i tillit till Kristus, mitt i all oro. Hos honom finns det hopp som bär i vardagen. Vi har ett löfte inför döendet och döden om det oanade eviga livet. Den tron och det hoppet är fullgott. Det håller att leva för och dö på. Jesu två gånger upprepade ord i avskedstalet gäller: »Känn ingen oro» (Joh. 14:1; 27).


Tre skönlitterära verk där människor ställs inför den stora apokalypsen väljer att beskriva tre radikalt olika reaktioner hos mänskligheten. H.G. Wells skildrar i Världarnas krig (1898) hur Storbritannien drabbas av aliens.


Människorna är chanslösa, samhällskontraktet upplöses, människan blir människans varg. Världen räddas, ironiskt nog, genom att dessa utomjordingar infekteras av bakterier och virus, som de helt saknar immunitet mot.


I Harry Martinssons epos Aniara (1956) har rymdskeppet kommit ur kurs och färdas ut i den kosmiska öknen. Resenärerna reagerar med alltifrån total förnekelse av det hopplösa i situationen till uppgivenhet, religiösa sektbildningar eller till att fira i sista natten med gängets totala utlevelse.


I romanen På stranden (1958) av Nevil Shute står mänskligheten inför sin utplåning som en följd av att radioaktivitet långsamt sprids efter ett förödande vätebombskrig. Men här bevarar människorna sin värdighet, de möter varandra med respekt, skräcken tar inte överhanden utan de flesta möter det oundvikliga med en stilla acceptans.


Exemplen skulle kunna mångfaldigas. De visar hur olika människor kan reagera på starka hot. Egoismen kan ta över eller solidariteten kan öka. Människan blir djurisk eller växer i värdighet. Hon kan bli motsatsen till vad det är att som människa vara Guds avbild. Och hon kan bli en sannare avbild, mer kristuslik. Så kallas vi som kyrka att mitt i coronapandemin vara Kristi efterföljare på ett djupare sätt.


Jesus Kristus delade hela mänsklighetens oro, vånda och ångest i Getsemane. När Jesus timmarna före Getsemanenatten manar lärjungarna och hela kyrkan att inte känna någon oro, så ligger det inte bara makt bakom orden, utan här möter Jesu yttersta solidaritet och erfarenhet. Om någon någonsin i djupet av sitt innersta vetat vad rädsla och ångest är, så är det Jesus Kristus. I allt har han delat vår oro. Han kan därför vara vår förebild i nöden. Jesu solidaritet med människan dog inte i Getsemane. Den dog inte ens på korset. Den dog inte heller när han över dem som korsfäste honom och oss alla ropade: »Fader, förlåt dem ...»


Det är här som vi som kyrka och kristna kan göra det annorlunda. Vi vet något mer. Vi har en förebild i krisen. Vi känner den som burit våra sjukdomar och lidit våra plågor (Jes. 53:4), vars solidaritet sträckte sig så långt att han steg ned i dödsriket. Från att dela himlens härlighet med Fadern till den yttersta kärlekshandlingen, döendet och döden på ett kors.


Evighetsperspektivet undantar oss inte från vardagens ansvar, inte från solidaritet och medmänsklighet. Utan tvärtom. När den rike ynglingen frågade om evigt liv, svarade Jesus först med att visa på buden med uppmaningen att sedan sälja allt och följa honom. Att se mot himlen blir att se en spegel riktad mot världen, mot dem som behöver vår solidaritet, mot en värld där i skrivande stund murar byggs, land står mot land och där de röster som manar till solidaritet har svårt att vinna gehör. Då kallas vi som kyrka och som enskilda kristna att leva alternativt. Lida med och för varandra, ge av vårt till den andra, dela oron och smärtan, komma med hopp. Och då kallas vi att än mer vara den bedjande kyrkan – för bönen är en tillitens och hoppets handling.

Biskopen och kardinalen Anders Arborelius drog i en hälsning paralleller mellan coronaviruset och fastetiden: »Fastetiden är en tid då vi får vända oss bort från allt som är oväsentligt och ta livet på större allvar. Corona innebär också att vi måste välja bort mycket av det som vi har sett som självklart och nödvändigt. Fastetiden vill hjälpa oss att gå ut ur vår själviska bubbla och tänka mer på vår nästa och hennes bästa. Corona gör oss medvetna om vår plikt att göra allt vad vi kan för att våra medmänniskor inte skall fara illa ... Fastetiden betonar vårt totala beroende av Guds nåd och barmhärtighet. Corona hjälper oss att se vår mänskliga vanmakt och oförmåga. Fastetiden hjälper oss leva enklare och inte slita ner skapelsen. Corona ger natur och klimat en ny chans. Så kan vi fortsätta att se allt slags paralleller, som genom Guds försyn kan få oss att begrunda vad livet egentligen går ut på» (Stockholms katolska stifts hemsida, Tredje söndagen i fastetiden).

Men ingen fasta varar för evigt. Den är inte tänkt så. Den är tänkt som ett väntrum till den stora festsalen. Men ingen fest utan orsak, ingen förberedelsetid utan ett crescendo av festligheter, av glädje. Och ingen sann glädje utan förankring i verkligheten. Nyheten om Jesu uppståndelse, som bars ut till apostlarna av Maria Magdalena, var inte fake news, inte en mytologisk tolkning av en bortrullad sten, en tom grav och en kvarlämnad svepning. Utan en realitet. Kroppen låg inte längre i graven utan hade faktiskt gått därifrån. Liket hade burits dit av Josef från Arimataia men som en levande kropp hade det rest sig för att vandra vidare och gå före lärjungarna till Galileen. Och gå före oss genom död till liv. I den glädjen firar vi påsk.

Vilka konsekvenserna av corona har blivit sedan detta skrevs till dess att det läses går inte att förutspå. Det behövs inte heller. Som kristna lever vi alltid i en välsignad oförutsägbarhet – den som vilar i tillit till att Jesus Kristus är den uppståndne och evigt lever. När världens makthavare tycks ha förlorat kontrollen vet vi som kyrka något annat. Om detta får kyrkan inte tiga. Världen väntar på hoppet förankrat i Kristi uppståndelse.




SPT 7/2020

Svenska kyrkans biskopar – andliga ledare?

Knappast någon skulle vilja ha en chef som genomför en demokratisk omröstning bland personalen för att ha ett majoritetsbeslut att luta sig mot när det råder oenighet. Ledarens uppgift är tvärtom att lyssna på allas uppfattningar för att sedan besluta med hänsyn till olika synsätt och erfarenheter, utan att alla kan få sin vilja igenom. Hur många som delar ledarens bedömning är inte avgörande. Viktigare är att det finns förtroende för ledarens omdöme, att denne i god mening är just ledare – i kyrkan rentav en andlig ledare, något som biskoparna gör anspråk på att vara.

I många demokratiska sammanhang är denna utmaning svår. Majoriteten anses alltid ha rätt att besluta som den vill, även om vissa grundfrågor ibland kräver kvalificerad majoritet till skydd för minoriteten.

Hur bör kyrkans biskopar agera i detta dilemma? Partipolitiskt är svaret givet. Kyrkomötets majoritet fattar beslut enligt fastställda regler. Därefter ska alla – ämbetsbärare och andra medarbetare – rätta sig efter detta. Men det synsättet kompliceras av biskopens uppdrag att hålla samman kyrkan och bygga boar där splittring finns, allt i lyhördhet för den helige Ande och i samhörighet med hela den katolska kyrkan.

År 1988 överlämnades av dåvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan och biskopen i Stockholms katolska stift dialograpporten Biskopsämbetet från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska Kyrkan och Stockholms katolska stift (Verbum, 1988). Den var avsedd för fördjupat studium »i hela den svenska kristenheten». Sin utgångspunkt hade samtalet i det romersk-katolska – lutherska dokumentet Det andliga ämbetet i kyrkan (1981). En fråga som där aktualiserades var den episkopala strukturens förhållande till det omgivande demokratiska samhällssystemet.

En av slutsatserna i rapporten gäller den apostoliska successionen som man hävdar »har en mycket vidare innebörd [än vad som ofta givits], nämligen enheten med den universella kyrkan». En brist i enhet med den universella kyrkan medför »brister i vigningssakramentet».

En självklar följd av detta borde vara att inget samfund kan bevara den apostoliska successionen om man väljer att gå sin egen väg utan hänsyn till den gemensamma kristenheten. En annan slutsats är »att den politiska demokratin i ett modernt samhälle inte får inkräkta på evangeliets suveränitet eller Jesu befallningar, som hela kyrkan och främst dessa ledare måste underordna sig».

Det har gått 32 år sedan rapporten kom. Ändå har bristerna i Svenska kyrkans vigningssakrament knappast blivit mindre. Åtskilliga gånger har biskoparna ställts inför frågor som rör enheten dels inom Svenska kyrkan, dels i relation till den världsvida kyrkan och då inte minst till den romersk- katolska, som var dialogpartnern. Den officiella diplomatiska hållningen tycks ha varit att acceptera att varje kyrka fattar sina egna beslut och att Svenska kyrkan därför kan besluta vad den finner vara önskvärt.

Att Svenska kyrkans minoriteter ofta har samma syn i teologiska frågor som de stora kyrkor med vilka man vill ha en god relation tycks inte bekymra. Genom historien har det funnits flera exempel på hur man försökt trycka tillbaka eller utplåna minoriteterna. Bara det senaste året kan följande lyftas fram:


Det senaste exemplet är en skrivelse till biskopsmötet från ordförandena för femton östlaestadianska fridsförbund i Norrbotten. Deras fråga är hur de ska få sitt behov av präster tillgodosett, när de inte kan samtycka till kvinnliga präster, samkönade vigslar och pridefestivaler. »Finns det alltså något hopp om att Svenska kyrkan kommer att utbilda, viga och anställa präster och diakoner i Svenska kyrkan som delar vår bibelsyn?»

Kyrkans Tidning sammanfattar biskopsmötets svar så: »Biskoparna vill inte göra ett särskilt ställningstagande om att viga präster som står för ’klassisk kristen tro’ för tjänst i församlingar där den laestadianska väckelsen är stark.» Om man läser såväl brevet som biskoparnas svar i sin helhet är det uppenbart att fridsförbundens oro och frågor inte tas på allvar.

Ett annat exempel gäller den präst med EFS-bakgrund som avkragats för sin undervisning i en konfirmandgrupp om äktenskapet och homosexuella relationer. Domkapitlets redogörelse för ärendet (Protokoll 19/5 2019) avslöjar en klart otillfredsställande behandling av ärendet, som överklagats men ännu inte behandlats av överklagandenämnden.

Det tredje ärendet har pågått en längre tid. Med anledning av överklagandenämndens beslut (14/10 2019) till förmån för en enskild präst, aktiv i Missionsprovinsen, och med underkännande av ett domkapitelbeslut yttrade kyrkostyrelsens första vice ordförande: »Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss» (KT 21/10 2019). 

Konsekvensen av ÖN:s frikännande beslut tycks bli att kyrkoordningen skrivs om vad gäller biskopens uppdrag som andlig ledare. Eller så som biskopsmötet uttalade sig: »Biskopens andliga ledarskap tar sig uttryck i alla aspekter av biskopens ämbetsutövning och pastoral och administrativ praktik kan inte skiljas ut av det.»


Det låter sig sägas. Men de nämnda exemplen visar hur biskoparna brustit i det ledarskap som ligger i enhetens ämbete, ett för stift och kyrka sammanhållande ämbete för att främja den enhet som rymmer mångfald och bredd – inte enformighet och konformitet.

Att biskopen har ett ledarskap för stiftets teologiska inriktning och i relation till samhället är en sak. En annan är att biskopen i realiteten sällan varit andlig ledare för enskilda ämbetsbärare och för kyrkfolk. Dels är det praktiskt omöjligt, dels är andligt ledarskap inte självklart knutet till ett biskopsämbete. Andligt ledarskap kräver förtroende, något som ingen ledare kan kräva utan att först ha visat sig vara förtroende värd.

Så det har varit andra än biskoparna som fått förtroendet som andliga ledare – sådana som Schartau, Rosenius och Laestadius, Halldorf och Stinissen. Samma sak gäller den romersk-katolska kyrkan där flertalet andliga ledare genom historien återfunnits utanför biskopskollegiet.

Om biskoparna ska kunna framträda som andliga ledare krävs något mer än vad vi ser i dag. Då måste de frigöra sig från partipolitikernas ledband. De måste lämna den nationella isolationismen och självgodheten. De ska värna de kyrkligt förtryckta. De ska underordna sig evangeliets suveränitet och Jesu befallningar. De behöver våga ta plats som andliga ledare och brobyggare för hela kyrkan och av hela sitt hjärta söka enheten i Kristi kyrka. Endast så kan de vinna aktning.

Enhet och försoning skapas inte genom tillrättavisning, rättning i ledet och exkludering utan genom omsorg. Då kan också på sikt bristerna i »vigningssakramentet» med Guds hjälp tas bort.




SPT 6/2020

Biskoparna om nattvarden

Så har det då kommit, det länge aviserade biskopsbrevet om nattvarden: Fira nattvard, med underrubriken Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Det är det tionde brevet från biskoparna sedan år 2000. Tidigare har man tagit upp kyrkliga ämnen som dop, begravning och diakoni men också aktuella frågor som klimatet och HIV.

Brevens status är oklar. De kan väl närmast ses som biskoparnas yttranden i aktuella ämnen viktiga att lyssna till utan att vara regelböcker, som i detalj måste följas. I Kyrkans tidning (7/2) påpekar ärkebiskopen att brevet är ett redskap för samtal om nattvardens betydelse, dess rötter och traditioner kring hur den firas. Ärkebiskopen välkomnar fler bidrag till samtalet, och redan har åtskilligt skrivits om brevet, somligt kritiskt, annat mer positivt. I detta nummer vill även SPT ge sitt bidrag.

Biskopsbrevet har tagit intryck av 1900-talets ekumeniska framsteg till vilka inte minst räknas BEM-dokumentet från 1982 (Baptism, Eucharist and Ministry). Biskoparna ansluter sig till det som där sägs om nattvarden som tacksägelse till Fadern, eukaristi, åminnelse av Sonen, anamnes, nedkallandet av den helige Ande, epikles, de troendes gemenskap, communio, och nattvarden som en Gudsrikets måltid.

Brevets bästa sidor är just de som handlar om nattvardens motiv. »Åminnelsen eller anamnesen ... gör Jesu Kristi offer, som fullbordats en gång för alla, närvarande på ett sätt som låter dåtid och nutid sammanfalla», skriver biskoparna och citerar nattvardsbön 5: Se till hans fullkomliga och eviga offer med vilket du har försonat världen med dig själv.

Biskoparna konstaterar »att Kristi offer på korset görs sakramentalt närvarande i nattvarden», en syn på nattvardens sakrament, som bottnar i evangelisk-luthersk tradition och som är ekumeniskt öppen. Till den liturgiska förnyelsens insikter hör att liturgins tempus är presens: Gud förlåter, Jesus är närvarande, brödet och vinet är Kristi kropp och blod. Med sin skrivning bekräftar biskopsbrevet detta presens och att Kristi offer är närvarande i altarets sakrament. 

Desto märkligare då att ett par av de eukaristiska bönerna i KH 17 är mycket otydliga på den punkten och att såväl offermotivet som realpresensen där kan vara starkt nedtonade.

Sakramenten – dopet, bikten och nattvarden – är enligt vår kyrkas tradition knutna till en tydlig instiftelse av Kristus. Därför hade man kunnat vänta sig en mer samlad beskrivning av det som hände den natt då Herren Jesus Kristus blev förrådd. Att han tog, tackade, bröt och gav och att vi, när vi firar nattvard inte gör något annat än vad Jesus själv gjorde. Bland mycket annat betyder det att använda vin – inte druvjuice – och bröd bakat av vete. Enligt vår mening går biskoparna utöver sitt mandat genom att tillåta bröd bakat av majsmjöl och dryck som inte är vin.

I frågan om odöptas tillträde till nattvarden håller biskoparna fast vid kyrkans tradition. Svenska kyrkan, säger man, förfogar inte fritt över om nattvardsbordet ska öppnas för odöpta (s.74). Den ekumeniska samsyn som råder i detta är en gåva att värna. Betoningen av detta är angelägen men borde också gälla många andra frågor som en liten nationalkyrka inte kan förfoga över, något som kyrkomötet bör beakta betydligt mer än vad som skett under senare år.


Endast indirekt nämns att instiftelseorden är konsekrerande, när det sägs att dessa har en performativ karaktär (s. 17). När orden utsägs enligt Jesu instiftelse, då sker det som utsägs. Brödet blir Kristi kropp, vinet blir Kristi blod. Detta ligger också bakom biskoparnas uttalande att instiftelseorden alltid måste läsas över brödet och vinet. Om detta inte sker är det något annat än nattvard.

Realpresensen, att Kristus verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin, att de jordiska elementen bröd och vin är bärare av Kristus själv, är viktig i luthersk teologi. Men detta har ofta försvagats genom att tyngdpunkten flyttats från realpresensen i brödet och vinet till nattvardsgästens mottagande av bröd och vin eller avgränsats till själva handlingen, att nattvard firas. Om Kristi närvaro begränsas till mottagandet eller handlingen, kan det leda till att man efter mässan inte gör skillnad på konsekrerat och okonsekrerat.

Biskopsbrevet är otydligt när det heter att överblivet bröd »kan, men måste inte, förvaras i ett särskilt kärl» (s.83). Det kan tolkas som att det konsekrerade kan läggas tillsammans med det okonsekrerade. I Kyrkans tidning har flera röster pekat på denna otydlighet. Anna Karin Hammar (KT 7/2) menar att utifrån en sakramental syn »blir det omöjligt att säga att tillbedjan vid sakramentet är oförenlig med vår teologiska grundsyn. Det blir också omöjligt att säga att Kristi närvaro inte skulle vara förblivande i brödet och vinet efter det att nattvardsmåltiden avslutats.» Att då hävda att det inte är förenligt med »vår teologi» (s.84) att tillbe Kristus i det överblivna brödet blir alltför kategoriskt.

Sven-Erik Brodd, som i KT 4/2 började samtalet om biskopsbrevet, har liknande invändningar. I sitt svar till Brodd tar ärkebiskopen delvis tillbaka vad som sägs i biskopsbrevet, när hon skriver att ingenstans i brevet står att instiftelseorden ska läsas två gånger över samma bröd, det räcker med en gång. Men det förutsätter att man skiljer mellan det bröd över vilka instiftelseorden lästs och det som inte är välsignat. Den enda rimliga lösningen är att vad som konsekrerats förvaras avskilt från det okonsekrerade. I en del kyrkor finns sakramentsskåp, där överblivet bröd förvaras till nästa mässa – en god ordning som borde bli vanligare. Det vin som blivit över (en erfaren församlingspräst vet hur mycket som brukar gå åt) konsumeras, vid altaret eller i sakristian.


Biskoparna yttrar sig även om en sådan detalj som koncelebration, dvs. då två eller flera präster gemensamt läser instiftelseorden. Inom den romersk-katolska kyrkan liksom i den anglikanska världen är detta vanligt, medan det är mer ovanligt i vår egen kyrka. Nu menar biskoparna att instiftelseorden ska läsas enbart av en präst, av den som leder mässan, medan de 2006 liksom kyrkomötet menade att koncelebration var lämpligt vid ekumeniska gudstjänster (Brodd, KT 4/2). Här är biskopsbrevets resonemang inkonsekvent och närmast obegripligt.

Biskopsbrevet markerar nattvardens stora betydelse på ett i huvudsak gott sätt. Även om biskopsbrevet är otydligt på några punkter är det positivt att brevet satt igång ett samtal om mässans innehåll. Än mer positivt är att nattvardens söndagliga firande kommit att bli regel snarare än undantag, en enorm förändring som ägt rum under de senaste decennierna. Här kunde man önskat att biskopsbrevet vågat nämna den avgörande betydelse som den liturgiskt medvetna högkyrkligheten haft för detta. Men det vore väl att hoppas för mycket.




SPT 5/2020

Att ta fasta på fastetiden

»Fasta är ett av de vassaste hälsoverktygen mot metabola rubbningar, cancer, åldrande och låggradiga inflammationer» står det trosvisst på en hemsida om att fasta. Genom att fasta utlovas hälsa och välbefinnande, om inte ett evigt så dock ett långt liv. Kännetecknande för alla dessa hemsidor är att centrum är den egna kroppen, det egna välbefinnandet, den egna hälsan.

En gång hette det, efter den romerske författaren Juvenalis (ca 60–130), att man skulle ha »en sund själ i en sund kropp». Men citatet i sin helhet lyder: »Du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp.» Själen och kroppen behöver vara i balans. För att uppnå detta är bönen som sätter oss i relation till Gud viktig. Kanske något att lyfta fram då vi i vår tid blivit alltmer hälsofokuserade, kroppsfixerade och introspektiva. Den kristna fastan befriar oss ur denna inkrökthet. Den riktar blicken mot Gud och medmänniskan.

Kyrkan talar därför om fastans betydelse med en helt annan motivering. De stora kristna högtiderna, påsk och jul, förbereds med fastetider. Den stora påskfastan börjar på Askonsdagen för att pågå i fyrtio dagar, varje dag i veckan utom söndagen. Fastetidens längd om fyrtio dagar motiveras med att Jesus innan han frestades av djävulen, enligt vad Matteus berättar, fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Fastetiden kulminerar under Stilla veckan för att avslutas på Påskafton.

I de tre frestelser Jesus utsätts för sammanfattas alla de frestelser vi människor möter. I den första frestelsen, där Jesus uppmanas att göra stenar till bröd för att stilla sin hunger, ryms allt som har att göra med begär och sinnenas njutningar. Självklart får vi äta och dricka. Gud bjöd mänskligheten till bords redan i Bibelns första kapitel. Ändå är frestarens ord desamma i dag som tidigare: Se till dig själv, tillfredsställ dig själv – om du känner begär, så ta för dig. Det är lätt att falla, särskilt i vår tid då tanken på återhållsamhet blivit alltmer främmande, även om vi ser en viss besinning i klimathotets spår.

Den andra frestelsen är högmodets frestelse, som ställer mig själv, mina önskningar och min förmåga i tillvarons mitt. Att mina val ska styra andra, att mina val står över normala normer och regler. För den högmodige finns alltid ursäkter. Ett vanligt uttryck för det svenska nationalhögmodet både i världsliga och kyrkliga sammanhang är den omhuldade föreställningen att Sverige är föregångare, att såväl nationen som kyrkan visar vägen till framtiden i sina trendriktiga beslut.

Den tredje frestelsen är maktens och materialismens frestelse. Att själv styra och befalla, att själv vara den som ger order, att själv vara den dominerande. Den som länge vistats i maktens korridorer riskerar att förlora sin känsla för andras gränser. När den egna viljan börjar läggas på andra kan vad som började med de bästa avsikter sluta i förtryck. Likadant med penningen, med det materiella. Guldet har alltid lockat med styrka och säkerhet. Så har den svenska Riksbankens valspråk – Hinc robur et securitas (»Härav styrka och säkerhet») – stått på våra sedlar i olika valörer ända sedan 1890. Med guld i hand är det lätt att glömma att allt jordiskt har sina gränser. Vare sig lycka eller hälsa kan köpas för pengar, än mindre frid med Gud.

Jesus mötte frestaren och frestelserna med bibelord: Människan ska inte enbart leva av bröd, utan av Guds ord; människan ska inte sätta Gud på prov; människan ska tillbe Gud, endast honom ska hon dyrka. I mötet med frestaren räcker sällan den egna kraften för att stå emot. Guds ord, både det nedskrivna och inkarnerade är den kraftfulla hjälp vi får använda.

Så kan fastetiden bli en tid av eftertanke och avhållsamhet för en Jesu lärjunge. En god vana är att under fastan ägna mera tid än vanligt åt bön och andlig läsning. Goda böcker saknas inte. Det svåra är oftast att avsätta tid i en stressad tillvaro.

Fastetiden handlar emellertid inte främst om vad jag ska göra eller avstå från. Det viktiga i fastetiden är att den ställer offret i centrum, Jesu Kristi offer för vår och hela världens frälsning. Fastetiden hjälper oss att se att jordiska herrar och härskare har sin utmätta tid, att det som hot och våld kan uträtta ställs i skuggan av korset som restes på Golgata.

I nyhetsflödet som oupphörligen flimrar förbi på datorskärmar och mobiler dominerar världsledarna – Xi Jinping i Kina, Putin i Ryssland, Trump i USA osv. – liksom våra egna politiker. Vad de säger, vad de gör, vad de hotar med. Ändå är deras samlade krafter, alla deras planer och ansträngningar, inte mer än krusningar på ytan. I världens mitt står det kors, från vilket vår Frälsare strax innan han dog utropade: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk. 23:34). De orden riktade Jesus såväl till soldaterna som höll i hammaren som till varje Pilatus och Herodes ända in i vår tid. Och till var och en av oss.

Aposteln Johannes sammanfattar: Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh. 2:2). Inför detta blir inte bara makthavare utan varje människa maktlös. I yttersta jämlikhet är alla från presidenter och företagsledare till uteliggare och arbetslösa detsamma: fattiga, syndiga människor beroende av nåd. Eftersom Kristus är vår överstepräst som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd kan och får vi frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd (Hebr. 4:15f).

Kristi offer är fastetidens centrum. Var och en som är döpt är indragen i det som Jesus gjorde. Detta borde sätta sina spår i våra liv. Likaså i kyrkan, Kristi kropp. I gudstjänstens bibelläsningar och psalmer fokuseras fastetidens ärende, i litanian ropar församlingen om Guds förbarmande, i mässan tillber församlingen Guds Lamm, som borttager världens synder.

Men liksom det är en frestelse för varje enskild kristen att bli konform med den tid och det samhälle i vilket vi lever, kan även en organisation bli förblindad av makt, materialism och högmod. Så även kyrkan. Från församlingens lokala nivå ända upp till kyrkokansliet i Uppsala. Fastetiden inbjuder till rannsakan och en strävan att identifiera också de frestelser vi som kyrka utsätts för.

Hur ser den som utifrån blickar in i de olika kyrkliga rummen att det är fastetid? I biblisk tid fanns seden att den som sörjde eller fastade klädde sig i säck och aska. I Askonsdagens mässa påminns vi om detta genom att ett kors av aska tecknas på gudstjänstfirarnas pannor.

Hur ska vi kristna visa att nu är det fastetid, att nu står Kristi offer i centrum? Frågan ställs, eftersom den pekar på försoningens hemlighet, även om den är svår att besvara så att det hörs utanför kyrkans väggar. Ändå – sången ska aldrig tystna (Sv. Ps. 147:2):

Han fullgjorde, vad vi borde, och blev vår rättfärdighet ... Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.




SPT 4/2020

Var går gränsen till villfarelse?

Kyrkans enhet har genom hela hennes historia hotats av konflikter och kyrkostrider. Det börjar redan i Nya testamentet och fortsätter som en oavbruten följetong in i vår tid. Trots schismer om det mest centrala, som tidvis orsakat djupa splittringar, har det vuxit fram en konsensus i frågor som synen på Treenigheten, Kristi båda naturer, inkarnationens realitet eller den gudomliga nådens verk. Ingen strid har varit oväsentlig. Klargöranden har skett, definitioner formulerats, avgränsningar gjorts mot vad som inte är förenligt med allmännelig och apostolisk tro. Villfarelser som arianism, modalism, adoptianism, pelagianism, för att bara nämna några, har kyrkan varit enig om att avvisa.

Men villfarelserna har en förmåga att återkomma. De tycks ha något lockande och mer rationellt i sig. En förenklad kristologi som är mer lättsmält ur ett allmänreligiöst perspektiv, en nedtoning av treenighetslärans svårtillgängliga definitioner, en vagare andlighet mer än en uttalad bekännelse till Jesus Kristus som Guds egen Son och världens frälsare.

I vår egen tid har inte så få av dessa gamla heresier kommit i ropet på nytt, vanligen utan att någon reagerar. Var och en är ju sin egen trostolkare, och den ena uppfattningen är väl lika god som den andra. Man kan ju liksom inte så noga veta hur det egentligen är – så tänks det nog lite varstans om sanningsfrågorna. För Gud är ju alltid större än våra dogmatiska ansträngningar att i några begränsande definitioner fånga det oändliga.

Så ursäktar man de mest villfarna villfarelser om den Gud, som är detaljernas mästare och som enligt Jesus även håller räkningen på våra huvudhår. Jesus liksom de senare kyrkofäderna tänkte annorlunda. Jesus hävdade att inte ett enda litet jota – inte en enda prick – i lagen skulle förgås. För kyrkofäderna avgjorde till synes en bagatell, ett litet omikron själva kristologin, när det handlade om grunden för människans frälsning.

I dag ses ofta strävan efter dogmatisk klarhet som intellektuell fyrkantighet. Den som vill ge skriftordet företräde framför dagsländornas surrande möter smått förakt, och den som betonar att Jesus Kristus och hans försoningsoffer är omistlig för kyrkans tro hamnar lätt i skamvrån. Sådant betraktas som otidsenligt när man vill rationalisera trons fundamenta.

Samtidigt pågår på inte så få håll någon sorts teologisk försöksverksamhet där gudstjänster och kyrkorum görs om till dogmatiska experimentarier. Men vem reagerar? I en församling i Göteborg firas en s.k. kristamässa där klassiska bibliska gudsbegrepp som Han, Härskare, Fader, Domare, Herre strukits över i informationsfoldern för att ersättas av: Hon, Livgiverska, Moder, Vän, Befriare. Det är mjukt, det är tidsenligt, det är att dra in Gud i ett feministiskt könsmaktsperspektiv. Men är det kyrkans tro och lära?

Eller vem noterar glidningarna i förståelsen av jungfrufödelsen från att ses som själva förutsättningen för Jesu gudomliga natur och därmed människans frälsning till att tolkas som ett symboliskt uttryck eller en obekväm utsaga om sexualskräck? Vem reagerar när Jesus tolkas som en androgyn person, som en »hen», när queerperspektiv läggs på vem Jesus är?

Och även om reaktionerna varit starka över den »paradistavla» av Elisabeth Ohlson som sattes upp i en Malmökyrka, så har få vågat uttala att den är blasfemisk, vilket även gäller dess ersättare – Ohlsons version av da Vincis nattvardsmålning. Kanske behövs en ny ikonoklastisk strid, men då inte mot de ikoner som uttrycker vördnad för det sakrala utan för de bilder som förvränger kyrkans bekännelse. Till yttrandefriheten hör att även hädelser mot kristen tro är tillåtna, men kyrkan får inte själv tillåta dem i sina egna rum. Inför det sakrala, inför det heliga, inför altaret gäller vördnad.


I det här perspektivet framstår avkragningen av en präst i Luleå stift, som betonat Skriftens primat och vidhållit en klassisk äktenskapssyn än märkligare. Heresi tycks inte längre vara vad som motsäger kristen tro utan vad som avviker från vad den amerikanske professorn Christian Smith kallar för MTD-religion – Moralisk, Terapeutisk, Deistisk religion. Enklast kan den beskrivas som en religion med människan i centrum, en wellness-religion för själens massage, en religion dekorerad med samtidens signalord av – just det – jämställdhet, öppenhet, värdegrund, självförverkligande, livsmening, solidaritet, likavärde. Tveklöst goda och nödvändiga ord i samhällsbygget, men kristen tro känner andra ord som säger än mer om Gud och människan.

Joel Halldorf drar i en ledare i Dagen (10/1 2020) parallellen till Smith, när han kritiserar studieförbundet Bildas styrelse för att i en artikel (Dagen 29/11 2019) ta till floskler för att försvara sin inriktning. Halldorf skriver: »Ledningen talat högstämt om utmaningar i en ny tid, team som kompletterar varandra, kreativa dialoger, identitetsskapande relationer och – såklart – om vikten av att låta perspektiv och åsikter brytas.» Nog är det flosker, för kyrkan har alltsedan Jesu tid stått i en ny tid som krävt nya utmaningar. Så det är inget nytt. Det nya är den märkliga slutsatsen att den kristna bekännelsen då ska bli otydligare, vagare, försiktigare. Inte djärvare och frimodigare.


I en krönika i Dagen (8/1 2020) sammanfattar jesuitpatern Thomas Idergard villfarelsernas frestelse och återkomst: »Den drivande frestelsen förblir densamma: att anpassa Gud till vår vilja, våra uppfattningar, till någon som välsignar det vi vill ha välsignat. ... Vi befinner oss alltså i samma andliga strid som för 1 700 år sedan, och kallas att välja sida: att göra världslig ideologi till tolkningsnyckel för tron eller ödmjukt acceptera att sanningen är större än mina definitioner, verkligheten större än min fattningsförmåga.» För vi kallas att bejaka Gud, »inte som vi själva uppfinner honom, utan som han är och framstår i den kyrkliga och bibliska traditionens oföränderliga vittnesbörd».

Till skillnad från flosklerna i Bildas artikel har de kristna stororden – offer, synd, försoning, nåd osv. – satts på undantag. Alltför ofta lyser även namnet över alla andra namn – Jesus Kristus – med sin frånvaro. Men människan har en intuitiv insikt i den verklighet de uttrycker. Därför kan de användas. Stororden väntar på återbruk, för de säger något om vad som inte kan sägas på annat sätt, om det outsägliga. Deras annorlundahet vittnar om det annorlunda. Deras förbryllande karaktär erinrar om mysteriet.

Troligen har de avsteg från allmänkyrklig och apostolisk tro som här nämnts skett i bästa välvilja och med goda intentioner. Att nå människor, att vara aktuell, att försöka finna språk och uttrycksformer som kan attrahera. Men någonstans blir avvikelsen så stor att det inte längre handlar om kristen tro. Utan om någonting annat.




SPT 3/2020

Pastoral för församlingsutveckling

Den kyrkliga kartan i Sverige ritas om. Från att ha varit ett självklart kristet land definieras Sverige alltmer som ett missionsfält. I Svenska kyrkan finns sedan sekler såväl struktur som teologi för ett församlingsliv som täcker varje svensk kvadratcentimeter. Med kyrkobyggnader och organisation finns verksamhet i hela landet. Traditioner har skapat tillhörighet även några generationer efter att kyrkan och tron försvann ur mångas vardag. Samtidigt har allt detta invaggat Svenska kyrkan i en falsk känsla av självklarhet.

Sedan kyrkan skildes från staten för tjugo år sedan har mycket kraft, tid och fokus lagts på organisationen. Visst finns det mycket att organisera i Sveriges största organisation med drygt 21000 anställda och nästan lika många förtroendevalda. Men vad är målet med organiserandet och vilken är visionen?

Kyrkans uppdrag har aldrig varit att i första hand ha verksamhet i hela landet, inte heller att renovera byggnader, vara kulturbärare och upprätthålla aldrig så vackra traditioner. Svenska kyrkans målskrivning är missionsbefallningen. Utifrån den måste allt som sker i kyrkan motiveras, all verksamhet, varje församlingsinstruktion och allt ledarskap prövas.

Så sker inte i dag, vilket behöver sägas. I många församlingar finns djup nöd för att bänkarna gapar tomma vid gudstjänsterna medan alltfler uppgifter, som inte har med församlingslivet att göra, läggs på medarbetarna. Och de som vill stå upp för klassisk kristen tro känner sig ofta trängda i en allt snävare kyrklig åsiktskorridor. Den nöden måste tas på allvar. Fler kyrkliga visselblåsare behövs som pekar på hur kyrkan på alla nivåer sysslar med perifera uppgifter.

Vad som krävs för att en församling ska växa är inte några nyheter utan väl beprövad erfarenhet. Som att först och främst måste gudstjänsten stå i församlingens centrum. Utan gudstjänst ingen församling. Och utan gudstjänstfirare blir det bara vanlig föreningsverksamhet i församlingslokalerna, ingenting annat. Såv&


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan