Söndagen den 24 januari 2021 - klockan 00:04

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 26/2020

Människosynen och inkarnationens nödvändighet

Det finns en naiv syn på människan. Och en oförmåga och ovilja i dagens samhälle att samtala om den. Kanske därför att vi har svårt att samtidigt ha två perspektiv, dels att hävda människans okränkbara värde och värdighet utan att väja för hennes kluvenhet – dels att hon har en oanad potential såväl till det goda, till att bli ett helgon, som till det onda, till att bli en smådjävul.

Den kristna människosynen håller ihop dessa egenskaper. Den tvekar varken om att människan är Guds avbild eller om att hon är fallen. En oreflekterad människosyn som kopplar ihop människans värdighet med hennes moraliska, intellektuella eller produktiva värde, värjer sig för att inse hur djupt fallen hon är. Men människovärdet är inte beroende av människosynen. Även den mest destruktiva människa, den gängkriminelle, våldsutövaren eller den oanpassade har samma i Gud rotade värde som den skötsamma, meriterade och framgångsrika. Där är ingen skillnad.

Därför behöver vi tala om människosynen, om människan som god. Och ond. En naiv syn på människan som god riskerar att ge utrymme för hennes destruktivitet. Då sätts inte gränserna, och hennes karaktär danas inte. Hon får inte redskap för att hennes samvete ska kunna växa, utan auktoritär och auktoritet riskerar att förväxlas. Det är sunt att avvisa ett auktoritärt samhälle, men ett samhälle utan auktoriteter är också osunt. Auktoriteter behövs – i skolan, politiken, vården och rättsväsendet. Kyrkan, som bekänner den som är alla auktoriteters auktoritet, den treenige Guden, vet detta.

Inte är detta ett muntert sätt att inleda en julledare på. Evangelisten Markus gör det bättre: »Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son». Ändå är det julens jubelton som aktualiserar människosynen. Inkarnationens realitet och nödvändighet blottar människan som beroende av läkning, försoning, frälsning.

Det har gått några sekler sedan den franske matematikern och mystikern Blaise Pascal (1632–1662) skrev i sina Tankar, att inkarnationens under visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne».

Gud blev inte människa genom sin Son Jesus Kristus för att allt stod väl till. Sådant talade de falska profeterna om. Tvärtom kom Gud för att det inte stod – och inte står – väl till. »Människans elände» är bakgrundsmotivet till inkarnationen. Och då inte bara det elände som är hennes lidande, utsatthet och dödlighet, utan det som väller fram ur henne själv. Kristen tro har ett ord för detta: synd – ett marginaliserat begrepp i dagens kultur.

Att uppfatta människan som syndare ses som en negativ människosyn. Men det är en realistisk syn, som visar på hennes värdighet och identitet som medveten och moralisk varelse. Människan är ensam om att ha ett samvete för att kunna skilja mellan det moraliskt goda och det onda. Och handla därefter.

Om detta måste vi tala i dagens samhälle. Att tiga om vad en människa är kapabel till riskerar att få svåra konsekvenser. Litteraturen vet detta. Där möter den komplexa människan. Hennes mörker utforskas ständigt som i Oscar Wildes Dorian Grays porträtt (1890) eller Jonathan Littells De välvilliga (2006). Gustave Flaubert beskrev människans inre mörker som »hjärtats latrin». I Mörkrets hjärta beskrev Joseph Conrad hur en man under onormala omständigheter i Afrikas inre kastar av sig sin normala moral med dess tabun och gränser.

Men även filmindustrin vet. Sällan skildrar filmen mänskliga relationer som okomplicerade, fridfulla och idylliska. Andra intryck dominerar. Ändå överträffar verkligheten dikten, vilket soldaterna i USA:s 45:e division Thunderbird chockades av när de 1945 som första vittnen kom till Dachau.

Trots dessa vittnesbörd tigs det om människans kluvenhet. Inte heller dras nödvändiga konsekvenser för att sätta gränser och ge det uppväxande släktet redskap att hantera sina svåra sidor. För att säga det på ett annat sätt: Om inte samvetet tränas till att vilja det goda, så måste samhället ersätta det med någonting annat. Som övervakningskameror, identitetskontroller, avancerade lås- och kontrollsystem. Freud insåg, att utan gränser avslöjas människan »som en vild best, för vilken skonandet av det egna släktet är främmande».

Vad hindrar vårt samhälle från att dra konsekvenserna av dessa insikter. Är det Rousseau som övervintrat? Att all påverkan på ett barn är negativ? Att det nyfödda barnet är en tabula rasa, ett oskrivet neutralt blad som den vuxna generationen besudlar? I kölvattnet kom behaviorismen med dess negativa attityd till den mest självklara anknytningen av alla, den mellan barnet och dess föräldrar. Genom makarna Myrdal kom behaviorismen att prägla svensk familjepolitik under många decennier.

Media förmedlar bilden av en värld där lögnen älskas mer än sanningen, där hatet växer, motsättningarna djupnar och tillvaron tycks brista i fogarna. Den bilden är sann men den är inte hela sanningen. Det finns även motbilder av växande solidaritet och kamp för den goda världen. Men intrycket att vi är på väg mot en mörkare tid i mänsklighetens historia dominerar. En försummad människosyn bidrar till utvecklingen, att vi glömt att människan är incurvatus in se – inkrökt i sig själv.

Om detta måste kyrkan tala. Hon behöver försvara människans värde och värdighet utan att förneka hennes destruktiva sida. Hon, om någon, har ansvaret att förmedla en realistisk syn på människan. Kanske värjer sig kyrkan då hon så ofta anklagats för att skuldbelägga. Men kyrkan skuldbelägger inte. Skuld, som en följd av synden, tillhör de existentiella livsvillkoren. Enligt Chesterton är kyrkans enda empiriskt bevisbara dogm den om människans original sin – arvssynd.

Synd handlar om vår relation till Gud och förstås i bibeln som en destruktiv makt, en direkt aversion mot och upprorisk frigörelse från Gud. Den förbjudna frukten, den skyddande gränsen för att människan inte skulle missbruka sin frihet, åtråddes. Men den var och är förbjuden därför att den är dödlig, inte därför att Gud är ogin.

Detta är inkarnationens bakgrund. Jesus Kristus föddes inte in i en idyll, hur idylliskt det än kan vara kring ett nyfött barn. Vid krubban liksom vid varje barnsäng anar människan såväl sin sårbarhet som ansvaret för varandra. För Gud föddes in i en värld, där människan är sin egen varg. Tydligare kan det inte bli än under julnattens efterspel, då Herodes lät döda alla småpojkar i Betlehem.

Inkarnationen var och är livsnödvändig för oss. Att det folk som vandrar i mörkret får se ett stort ljus – ett ljus som inte är människan själv, inte hennes tekniska briljans, inte hennes förmåga att utforska tillvaron – utan det ljus som är Guds egen Son, Jesus Kristus. Det ljuset lyser inte av världen utan för världen och i världen.




SPT 25/2020

Medarbetarskap – ett arbete med kyrkans identitet som grund

Enligt Augsburgska bekännelsens artikel VII är Kyrkan de heligas gemenskap i vilken ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. I inledningen till kyrkoordningen deklareras att Svenska kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Avgörande för Svenska kyrkans identitet är hennes uppdrag att vara ett redskap för Kristi handlande i och för världen. Denna förståelse och definition av kyrkans identitet och kyrkornas enhet bekräftas även av Borgåöverenskommelsen.

Som flera ledare och artiklar i SPT har konstaterat har Svenska kyrkan under de senaste decennierna kommit att präglas av det omgivande samhället. Orsaken är en ängslig och aningslös anpassning och att kyrkan är partipolitiskt styrd. För partierna, inte minst för de dominerande socialdemokraterna, är ett sekulärt partiprogram viktigare än kyrkans identitet och särart. Kyrkomötet speglar helt enkelt riksdagen. Och biskoparna väljs av en elektorskår vars lekmän är starkt bundna till partigrupper.

Denna inre sekularisering har bidragit till teologisk utarmning och utrationalisering – att andra värden än kyrkans egna blir centrala så att god ekonomi och folklighet blir primära mål. Vad vi sett är i viss mån en avidentifiering av Svenska kyrkan som kyrka. Även organisatoriskt har hon blivit alltmer sekulariserad. Organisationsmodeller som är främmande för kyrkan påverkar ansvarsfördelningen liksom hur hon styrs och leds. Att tala om henne som ett statligt salighetsverk är lika relevant i dag som på Arthur Engbergs tid.

Men det är inte enbart chefer, ledare och förtroendevalda som påverkat och påverkats av den inre sekulariseringens vindar. Även många anställda har del i utvecklingen. Svenska kyrkan och hennes församlingar har blivit som vilken arbetsplats som helst. Därför är det inte förvånande att anställda kräver att anställningsvillkoren och församlingsarbetet ska se ut som i den kommunala och statliga sektorn. Anställda som höjt sina röster i frågor om scheman, löneläge och arbetsuppgifter har dessutom stöttats av de fackliga organisationerna som manat till kamp mot arbetsgivaren.

Att Svenska kyrkan, som en del av Kristi katolska kyrka, inte är som vilken organisation eller arbetsgivare som helst tycks inte i högre grad påverka vare sig anställda eller fackliga företrädare. Men kyrkan är inte till för de anställda utan de anställda är till för kyrkan. Vad som kan tyckas vara för de anställdas bästa i fråga om arbetstidsscheman och lönelägen är kanske inte till kyrkans och församlingens bästa.

Exemplen på präster som kräver att slippa helgarbete, som endast deltar i den söndagliga mässan om den räknas som arbetstid, som ser prästtjänsten som vilket jobb som helst, är oroande många. Eller som när nyligen en hög facklig företrädare, som även är kyrkoherde, menade att prästernas arbetssituation är att likna vid slavarbete. Och då avsågs inte prästens kallelse att vara Kristi tjänare ...

Orsakerna till denna utveckling är flera. En är den ökade individualiseringen i samhället, att man vill leva så oberoende av andra som möjligt. För kyrkan har det medfört att det blivit svårare att bygga upp och bevara den kollektiva identitet som medarbetarskapet i kyrkan förutsätter.


En annan orsak är de fackliga påtryckningarna för att tillämpa den individuella och differentierade lönesättningen. Risken blir att anställda mer ser sig som »individuella egenföretagare» än som medarbetare med ett gemensamt ansvar för församlingens och kyrkans bästa. När anställd personal mer värnar sina individuella rättigheter och krav på arbetsgivaren än det kollektiva uppdraget, så handlar det inte längre enbart om arbetsmiljöfrågor utan också om avsteg från kyrkans bekännelse och församlingens bibliska förankring. Inte heller får kraven på självförverkligande och egen tillfredsställelse i uppgifterna bli så höga att de inte kan uppfyllas. Sådant kan skapa motsättningar i personalgruppen, orsaka besvikelser och känslor av att vara instängd med små utvecklingsmöjligheter.

Därför måste det betonas att vigningstjänsten tillsammans med övriga medarbetare har sin identitet i kyrkans gemensamma uppdrag – att i ord och handling förmedla evangeliet. Även om de fyra profilyrkena – präst, diakon, musiker och församlingspedagog – har ett särskilt ansvar för den grundläggande uppgiften, så delar vaktmästare, husmor, barnledare och övriga samma kallelse att vittna om Kristus.

Präst och diakon har avlagt vigningslöften om trohet mot kyrkans tro, bekännelse och lära, medan övriga medarbetare har att verka utifrån kyrkans uppdrag och det egna dopet. Prästen och diakonen är bärare av ett ämbete som tillhör Kristus. Det är inget som den vigde själv väljer eller som är avsett att göra karriär på. Ämbetet bygger på Kristi kallelse. Det ska bejakas av kyrkan och bekräftas av biskopen genom vigningen. Som medarbetare verkar man inte för sina egna intressen. Man väljer och vrakar inte bland uppgifterna i församlingstjänsten.

Kyrkans uppdrag handlar om att förvalta det som hennes Herre har givit henne, inte om att skapa nya och moderna sätt att locka människor till hennes lokaler. I fokus är evangeliet om Jesus Kristus inte den enskilde sökaren, detta för att sökaren ska finna – Kristus. Om församlingsverksamheten fokuseras på sökare blir det viktigare att modernisera kyrkan och hennes budskap än att lita på att evangeliet om Jesus har bärkraft i varje tid.

Varje medarbetare och förtroendevald måste ha klart för sig att Svenska kyrkans identitet utgår från den kristologi och kristna bekännelse som delas av hela den allmänneliga och apostoliska kyrkan. Svenska kyrkan får inte vara isolerad från övriga kyrkor. De beslut som fattas av hennes ledning måste inte vara förenliga med de partipolitiska gruppernas program. De ska inte vara plagiat av riksdagens beslut eller spegla samhällets förväntningar och opinionstrender utan i stället stå i gemenskap med hela Kristi kyrka överallt och i alla tider.

Detta påverkar såväl kyrkans organisation som medarbetarnas arbetsuppgifter. För när termer som relevans och måluppfyllelse blir avgörande i verksamhetsplaneringar och prioriteringar som görs, har såväl Svenska kyrkans identitet som församlingens specifika uppdrag ändrats i grunden. En tvingande fråga blir: Var har församlingens medarbetare sitt fokus? Är det på att forma den kyrkliga verksamheten så att människor får möjlighet att möta Jesus? Eller är det på att vara ett religiöst alternativ till den kommunala verksamheten, en religiös allmänning där Kristus hamnat i marginalen? Aristoteles hade rätt när han konstaterade: Vi blir vad vi regelbundet gör.




SPT 24/2020

Prästroll i förändring

Den franske trappistmunken Dom Chautard (1858–1935) skrev: »En helig präst skapar en brinnande församling. En brinnande präst skapar en from församling. En from präst skapar en hygglig församling. En hygglig präst skapar en gudlös församling.» En biktspegel så god som någon för varje präst. Det är lätt att hamna i snällhetens dike och i välvilja bygga en fungerande församling som inte brinner av Kristus, utan i bästa fall av hygglighet och fromhet men i sämsta fall brinner av allt som inte har med Gud att göra.

I svensk nutidskyrklighet bör den kloke abbotens biktspegel få en renässans. En präst som inte möter sin församling skapar ingen församling alls utan på sin höjd spridda uppskattande ord från ströbesökare. En präst som inte längre arbetar i församlingstjänst utan försvunnit in i organisationen, bytt altare och predikstol mot skrivbord och sammanträden, förvandlar församlingen till en verksamhet och kyrkan till en koncern.

Kyrkohistorien lär oss att inomkyrklig väckelse börjar med prästväckelse. Med präster som regelbundet återvänder till och förnyar sina prästlöften, som inte själva valt sitt jobb, utan blivit kallade av Gud. Erfarenheten visar att det inte sällan har skett under överraskning och motstånd. Väckelsen börjar med präster som vet att prästämbetet är ett tjänande i en kyrka som byggs underifrån. Just därför prioriteras inte karriären – prästtjänsten är tjänsten att tjäna, att i Kristi tjänst tjäna i en församling. Kanske kallas man till ledande uppgifter i kyrkan, men det ändrar inte synen på vad kyrkan är, hur hon byggs och vari prästuppdraget består.

Svenska kyrkans identitet som folkkyrka har haft som förutsättning att en majoritet varit medlemmar, vilket gett stora möjligheter till omfattande kontaktnät. In i våra dagar har kyrkan varit en så naturlig del av samhället att ett ömsesidigt samarbete varit självklart mellan kyrka och skola, kyrka och sjukvård, kyrka och kommuner, arbetsplatser och föreningsliv. Prästen och diakonen har varit välkända personer i det lokala samhället, vilket gett dem ingångar i de flesta sammanhang.

Vid kriser har kyrkan varit samlingsplatsen, vid livets stora högtider har präst och kyrka funnits där med teologiskt och mänskligt genomtänkta ritualer. I övergångarna mellan den mänskliga livscykelns olika faser har kyrkan haft Riterna, med bekräftelsen och den gudomliga välsignelsen. Allt detta har gjort att Svenska kyrkan dels tagit det för givet, dels riskerat att förfalla till att låta sig nöjas med denna rituella närvaro bland folket. Men övergångsriterna fick sitt djup genom att kyrkan var mer än en ceremoniell aktör, mer än att hon stod för glans och högtid – hon förmedlade det sakramentala in i det vanliga livets skeenden.

Den självbilden, som ofta varit närmast självgod, blir problematisk när endast drygt halva befolkningen tillhör folkkyrkan – när Svenska kyrkan riskerar att bli en folkkyrka utan folk. Utan att det riktigt observeras av kyrkans ledande organ marginaliseras hon alltmer. Och vad man inte ser som problem vidtar man inga åtgärder för att förändra.

Men Svenska kyrkans marginalisering pågår för fullt, vilket kräver motåtgärder. Hon måste på ett nytt sätt, medvetet och strategiskt, arbeta för att vara med, synas och ta plats, inte bara nationellt utan även lokalt. Men mycket av det som sker vittnar om mot satsen. Bara för någon prästgeneration sedan bodde prästen i församlingen och var en självklar del av lokalsamhället med allt från midsommarfirande till hembygdsfester och lokalderbyn. Prästen var en lokalt närvarande symbolperson för det heliga mitt i världen, en påminnelse om Guds verklighet.


I dag har prästtjänsten blivit ett arbete bland andra. Prästen kan bo var som helst för att befinna sig på församlingsexpeditionen eller i kyrkan sina fyrtio veckotimmar. I stora pastorat kan man effektivisera hanteringen av dop, vigslar och begravningar. En kanslist bokar och meddelar den schemalagda prästen om önskad tid. Då behöver det inte vara församlingsprästen, så även om dopet eller vigseln blir personlig och bra, så sker det utanför församlingslivet. Det saknas kontakt och kontinuitet. Prästen har på så sätt blivit en funktion, inte en person, och representerar inget annat än den tjänst som utförts.

I SPT nr 14/15 2020 belystes Svenska kyrkans statistik för gudstjänstlivet. Men förändringen är lika tydlig när det gäller förrättningar. Med nedslag vart tionde år får vi följande tabell:
År antal    
            dop       konfirmander vigslar     begravningar
1970   88 568   80 820           35 543    77 825
1980   74 161   ca 78 000       22 423    85 079
1990   88 971   63 477           27 420    87 701
2000   65 832   45 673           24 386    81 839
2010   62 122   35 796           20 337    73 162
2019   45 772   26 051           14 146    61 764

Antalet dop har halverats de senaste 50 åren, men det är under de senaste tio åren som hälften av halveringen skett. Konfirmandantalet har reducerats med 68 procent jämnt fördelat under hela perioden. Antalet vigslar har minskat med 60 procent och då som mest under de senaste tjugo åren. Begravningarna låg länge ganska konstant men av den totala minskningen på 21 procent var 16 procent under de senaste tio åren – säkert en följd av att medlemsantalet sjunkit även i högre åldrar.

Sammantaget har antalet dop, vigslar och begravningar minskat från drygt 200 000 år 1970 till drygt 120 000 år 2019, samtidigt som antalet konfirmander sjunkit från drygt 80 000 till drygt 26 000, dvs. från ca 5 300 till ca 1 700 konfirmandgrupper (räknat på 15 konfirmander/grupp).

Mycket av den tid som präster för femtio år sedan lade på förrättningar och konfirmander bör därför i dag vara frigjord för annat. Så vad fylls den tiden av? Det givna svaret borde vara att präster ägnar sig åt någon form av missionsarbete, men av detta ser vi mycket lite. Strategier för hur prästen och församlingen aktivt kan arbeta för att möta dem som tidigare självklart räknade med kyrkan saknas. Det arbetet borde ha högsta prioritet på Svenska kyrkans alla nivåer. Och än mer av varje enskild präst.

Att vara präst är mer än att fullgöra sina ålagda uppgifter och timmar. Prästen ska inte bara förvalta vad vi redan har utan också förmera det. Kyrkan byggs alltid underifrån och genom relationer. Kyrkan är ansikten, inte organisation. Församlingen är gemenskap, inte lösryckta tjänster som kan beställas via en telefonväxel.

I en kyrka som alltmer liknar en toppstyrd koncern för kyrkliga tjänster behövs en gräsrotsväckelse. Den måste börja med präster som vill mer, som älskar kyrkan, som lever med sin församling i vardag och helg, som är beredda att stanna så länge i sin församling att förtroenden kan växa, som ser församlingens behov och bär sina församlingsbor i bön. Präster för vilka kyrkan inte främst är en arbetsplats utan Kristi kropp i världen. Präster som inte är präster för sin egen skull utan för Kristi kyrkas skull.




SPT 23/2020


Konstitutionell kris


För att få perspektiv på vad som händer i Härnösands stift när stiftsstyrelsen uppmanar biskopen att avgå, kan man gå till den lag om Svenska kyrkan som riksdagen antog före skilsmässan kyrka-stat. Där står i andra paragrafen att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som bedriver sin verksamhet »i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete». I Härnösand har uppenbarligen denna samverkan kollapsat, vilket blivit möjligt av flera principiellt viktiga orsaker.

En är att under de senaste decennierna har balansen mellan den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete sakta förskjutits, så att ämbetsbärarna alltmer kommit att ses som anställda tjänstemän. Av protokollet från Härnösands stiftsstyrelse framgår att skälet till att avsluta biskopens anställning är att stiftsstyrelsen saknar förtroende för biskopen. Med andra ord, biskopen uppfattas som underställd stiftsstyrelsen, som då kan avskeda biskopen enligt regelverket såväl arbetsrättsligt som demokratiskt. Utdrag från stiftsstyrelsens protokoll finns under Pressklipp i detta nummer av SPT.

Demokrati är folkmakt, att folket genom valda representanter bestämmer och fattar beslut. Som det heter i grundlagen: »all offentlig makt utgår av folket». Ett beslut av valda representanter är således rätt i kraft av att folkmajoriteten står bakom det och kan därmed inte överklagas. (bortsett från några få överklaganden till Europadomstolen). Folkviljan är suverän. Men vad som är en god ordning i stat och kommun får komplicerade konsekvenser i kyrkan. Där finns inte bara demokrati utan också kyrkans tro och bekännelse.

Förskjutningen i balansen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare har pågått under lång tid. Avgörande var kyrkomötesreformen 1982. Innan dess hade kyrkomötet 96 ledamöter varav 39 var biskopar och präster medan 57 var lekmän. Biskoparna var självskrivna, prästerna valdes av stiftens präster och lekmännen av elektorer. Det nya kyrkomötet kom att få 251 ledamöter, där varken biskopar eller präster är självskrivna. Till en början kunde biskoparna väljas till ledamöter men i dag är de inte valbara utan har endast närvaroplikt och yttranderätt.

Förskjutningen kan man även se i språkbruket. Under det gamla kyrkomötets tid talade man om den dubbla ansvarslinjen – biskopar och präster hade sitt specifika ansvarsområde medan lekmännen hade sitt. Den dubbla ansvarslinjen kom att ersättas av den gemensamma ansvarslinjen. Att ämbetsbärare och lekmän har gemensamt ansvar är å ena sidan självklart, å andra sidan markerade uttrycket den dubbla ansvarslinjen att de båda gruppernas ansvar inte var identiska utan komplementära. Inte minst gällde detta ämbetets ansvar för läran. I Kyrkans tidning (nr 41/2020) prövar Jonas Eek en ny formulering – »gemensamt uppdrag med olika ansvar» – för att finna en väg framåt.

Ämbetsbärarnas avgörande uppdrag har här att göra med att kyrkans tro, bekännelse och lära aldrig kan prövas i en omröstning. Kyrkomötets majoritet, hur stor den än är, kan inte ändra på vare sig trosbekännelse eller bibel. Även om den offentliga makten enligt svensk lag utgår från folket, så är kyrkan bunden av sin bekännelse, vilken i Kyrkoordningen (KO) preciseras till Bibeln, trosbekännelserna och bekännelseskrifterna. Ingen folkmajoritet kan ändra på detta. Då upphör kyrkan att vara Kristi kyrka för att likt socialdemokraternas Tro och solidaritet bli en allmänreligiös organisation. En sådan tendens syns allt tydligare.


Enligt sin bekännelse och som det heter i KO har Svenska kyrkan en episkopal struktur. Varje stift ska ledas av en biskop, vars uppgifter KO kortfattat anger som att vara ordförande i domkapitlet, viga präster och diakoner, utöva främjande och tillsyn och vara ett enhetens tecken i stiftet. Men i arbetet med KO 2000 brast man uppenbarligen i hur förhållandet mellan demokratisk organisation och kyrkans ämbete skulle se ut. Själva anställningssituationen för ämbetsbärarna har visat sig vara orimlig. Stiftsstyrelsen kan som arbetsgivare åt sin biskop avsätta denne och kyrkorådet kan av samma skäl köpa ut sin kyrkoherde. Här är den kanske viktigaste orsaken till dagens obalans mellan ämbete och förtroendevalda. Att sedan främst socialdemokraterna och centern haft en motvilja mot biskopligt och prästerligt inflytande i de beslutande organen har ytterligare förstärkt obalansen.

Händelserna i Härnösand har gjort dessa brister i KO synliga. En partipolitisk majoritet, en ordförande eller vice ordförande, vilka saknar teologisk och ecklesiologisk kompetens, har ändå befogenheten att avskeda en misshaglig ämbetsbärare. En biskop måste man ha, men om man inte vill ha den man har så kan man avsätta denne.

Att detta är en konstitutionell kris är uppenbart. Kyrkans episkopala struktur är hotad. Biskopar, präster och diakoner är genom sin vigning förpliktade till kyrkans bekännelse och har ett särskilt ansvar för att kyrkan är trogen sin tro och bekännelse. De förtroendevalda är förpliktade främst till sitt partis program men också till att främja gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Uttryckt på ett annat sätt: i det demokratiska styrelseskicket utgår all offentlig makt från folket, medan i kyrkan utgår all makt från Jesus Kristus.

Situationens allvar framgår av att biskopsmötet uttalat att det som skett »står i konflikt med ecklesiologiska och demokratiska principer som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.» Med andra ord: stiftsstyrelsens beslut står i konflikt med Svenska kyrkans bekännelse. Men, och det är en del av problemet, biskopsmötet har ingen sanktionsmöjlighet gentemot stiftsstyrelsen. En biskop kan avsättas, men inte en stiftsstyrelse.

Situationen i Härnösand visar att det krävs en grundlig översyn av KO:s bestämmelser om ämbetet, dess plats och uppgifter. Då handlar det inte bara om frågor som vem som anställer eller kan avskeda utan främst om en grundläggande reflektion över biskopens, prästens och diakonens ämbeten. I de ekumeniska samtal som förts under 1900-talet finns mycket att hämta.

Ett utmärkt exempel är BEM-dokumentet från 1982, avsnittet om ämbetet (p. 29): »Biskopar förkunnar Ordet, presiderar vid sakramentsförvaltningen och övervakar ordningen på ett sådant sätt, att de fungerar som representativa pastorala ämbetsbärare med ansvar för uppsikt, tillsyn, kontinuitet och enhet i kyrkan. De har pastoral tillsyn över det område, vartill de kallats. De tjänar apostolicitet och enhet i kyrkans undervisning, gudstjänst och sakramentala liv. De utövar ansvarigt ledarskap för kyrkans mission. De förbinder den kristna gemenskapen i sitt eget område med den vidare kyrkan och den universella kyrkan med sin egen gemenskap. I gemenskap med presbyterer och diakoner och hela församlingen är de ansvariga för den rätta förmedlingen av ämbetsmässig auktoritet i kyrkan».



 

SPT 22/2020

Yttrandefrihet, åsiktskorridor och samtalsklimat


Under året har frågan lyfts på ledar- och debattsidor om vad som får sägas i det offentliga rummet. Bränsle gavs under våren då en universitetslektor i Uppsala anmäldes av fyra studenter för att hon i ett försök att redogöra för en sökväg i arkiv använt det onämnbara »n-ordet».

Trots yttrandefriheten har korridoren för vad som offentligt får sägas blivit trängre. Avgörande är ofta inte vad avsändaren menar utan hur någon uppfattar det som sägs. Att en enda person skulle kunna ta illa vid sig kan räcka för anmälan och åtgärder. I sin ideologiska form har kampen kommit att ses som en kamp mot demoniska krafter som genomsyrar allt. Offerrollen helgonförklaras. Striden får religiöst fundamentalistiska drag.

I en ledare med liberalt förtecken liknas denna »besatthet av renhet i offentligheten» vid en modern väckelserörelse. Det blir svårt att värja sig. Den offentliga avbönen väntar bakom hörnet. Men inför all moralism behöver vi påminna oss Jesu ord om de vitkalkade gravarna och kung Davids bön i Psaltaren 51: »Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.»

Moralistisk ideologi har sina övervakande åsiktskontrollanter som angriper varje övertramp. Inte så få som blivit anmälda till sina arbetsgivare har blivit avskedade, omplacerade, tvingats göra avbön eller drabbats av andra konsekvenser. Själva vetskapen om vad misshagliga uppfattningar, ord eller formuleringar kan kosta riskerar att leda till en sådan rädsla och självcensur att man inte vågar säga sin åsikt eller ens förklara hur man tänker. Det är så repression fungerar, vilket väl också är avsikten. Få har som J. K. Rowling råd att stå emot drevet och hävda sin uppfattning att kön inte bara är en subjektiv bestämning. I ett sådant läge tänker de flesta på sin anställning och ekonomi.

Det är inte svårt att se samma företeelse i Svenska kyrkan. Går det att utan att drabbas av marginalisering offentligt hävda som jesuitprästen Thomas Idergard (Facebook 17/9) att »aborter inte är liktydigt med demokrati, att det inte finns någon ’rätt’ att byta kön för att man känner för det, att äktenskapet, också i juridisk och filosofisk mening, består av två parter varav en man och en kvinna, att Pride inte symboliserar ’allmän kärlek’, att RFSU står för en extrem och skadlig moral som måste hållas borta från skolornas undervisning, att aktiv dödshjälp ska fortsätta vara förbjudet i vården osv.»? Domkapitlets behandling av EFS-prästen i Luleå stift sitter kvar i minnet.

Gamla tiders kättarjakt fördöms i dag med rätta. Men frågan är om inte kättarstämpeln fått nya former i vår tid. Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare för evangeliska alliansen (SEA), ställer saken på sin spets i SvD den 17/9. Likriktningen i samhällsdebatten har, menar han, med svenskarnas syn på religionsfrihet att göra. Det är uppenbart att Sverige i ett internationellt sammanhang sticker ut. Endast något mer än halva befolkningen anser att religionsfrihet är mycket viktigt. Rudenstrand ställer frågan »om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid».

Läget påminner om »äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet». Sverige fick lagstadgad religionsfrihet så sent som i början av 1950-talet. Om denna frihet ska bestå måste varje människa förbehållas rätten att själv avgöra sin övertygelse i religiösa och etiska frågor, vad gäller livets mening och mål, liksom ha rätten att utan risk för repressalier eller inskränkningar uttrycka sin uppfattning, hur illa man än tycker om personens övertygelse.


Ett exempel från slutet av 1800-talet kan tjäna som jämförelse. Fredrik Spak, en högkyrklig och politiskt konservativ präst, blev då i sin första tjänst varse de rikas överflöd och ovilja att bistå de fattiga. Han kom att politiskt allt mer radikaliseras och anmäldes till domkapitlet för att han predikade socialism. Trots flera påstötningar blev det ingen åtgärd. Först när han öppet tog ställning för arbetarna i storstrejken 1909 uppmanades han av ärkebiskopen att söka avsked från prästämbetet. Det dröjde två år innan domkapitlet biföll Spaks begäran. Denne kom senare att lämna sin kristna tro.

Då gick skiljelinjen vid synen på socialismen, och Svenska kyrkan har en hel del att ångra i sitt agerande mot den tidiga arbetarrörelsen. I dag ser vi nya skiljelinjer. Det som nu tas som självklarheter och inte får ifrågasättas, kommer med tiden att ha passerat bästföredatum, medan det kan vara svårare att läka de sår som förakt och marginalisering orsakat dem med avvikande uppfattningar.

Att tänka rätt har blivit viktigare än att tänka fritt. Har vårt land och vår kyrka inget lärt av tidigare misstag? Kanske är likriktningens djupaste skada att den mänskliga värdigheten bryts ned, just den som man ville skydda. Det verbala stenkastandet och hotande repressalier mot oliktänkande skadar inte bara mottagaren utan även avsändaren. Alla som skriker högt vill kanske inte stämma in i korrekthetens kör men vågar inte annat för att inte själva riskera att bli marginaliserade.

Paradoxalt nog ser vi att parallellt med en växande åsiktsfundamentalism i det offentliga rummet så händer motsatsen på sociala medier. De mest hatiska, rasistiska, antisemitiska och konspirationsteoretiska åsikter kan plötsligt härja fritt där. Somligt sker anonymt, annat fullt öppet i forum för likatänkande. Kanske är det även som en reaktion mot den offentliga åsiktskonformismen som näthatet växer. För där flyger förakt och fanatism under radarn men på ett annat sätt.

Båda dessa grupper, korrekthetens väktare liksom näthatarnas aggressiva trupper, har en sak gemensamt – intoleransen. Och djupast sett, föraktet för den andras värde, värdighet och integritet.

Men det finns en annan väg att gå än dessa båda ytterligheter. Jesus utmanade mobben med att den som var utan synd skulle kasta första stenen. Men då gick alla därifrån, en efter en. Kanske inte bara med skam utan också med en befriande känsla av att inte medverka i drevet mot någon annan. Om Jesus på liknande sätt får utmana oss i dag skulle sannolikt fler våga uttrycka också obekväma sanningar och färre stämma in i kören som fördömer det som för tillfället är kyrkligt eller politiskt inopportunt.

Givetvis ska det någon säger formuleras med varsamhet om andra. Men det är inte detsamma som att inte få ha kontroversiella synpunkter i omstridda frågor eller hindra sin meningsmotståndare från att uttrycka sin syn. Röster som Idergards, Rudenstrands eller en gång Spaks får inte tystas.

Saklighet och fakta, sans och omdöme, respekt för den andra och dennas åsikter är nödvändigt för ett friskt och sunt samtal – ett samtal som SPT vill sträva efter även i svåra frågor. Mångfalden kräver det, enfalden vill begränsa det.




SPT 21/2020

Biskoparna i nödens tid

I tider av oro och osäkerhet är betydelsen av en god ledares närvaro och ett tydligt ledarskap nästintill ovärderligt. Det brukar sägas att i mötet med svårigheter och motgångar går ledarskap från teori till praktik. Eller som det heter: per aspera ad astra – genom svårigheterna till stjärnorna.

Orden lär vara myntade av Vergilius ca år 20 f. Kr. och blir aktuella då vi lever i en tid som på många sätt präglas av en stark osäkerhet p.g.a. pandemin. Under de gångna månaderna illustrerades detta bl.a. av företrädare för kultursektorn, som försökte väcka opinion kring kulturens värde för utövare och konsumenter. En fråga gällde att ett stort antal människor fick samlas för att vid sittande bord inta en måltid, men om det adderades en musiker blev samlingen otillåten. Debatten ville inte underminera myndigheterna utan visa på problemet med att fatta ett kategoriskt beslut om maximalt antal deltagare i ett evenemang utan hänsyn till faktorer som lokalens beskaffenhet, möjlighet att hålla avstånd etc. Följden blev en bransch på knä och en kulturtörstande publik – även det ett hot mot folkhälsan.

Risken för gudstjänstlivet har inte varit mindre. Brist på möjlighet att fira gudstjänst är ett hot mot folkhälsan – i nattvardens sakrament är det ingenting mindre än Livets bröd och Välsignelsens kalk, Kristi kropp och blod, som delas ut. Sådant kan ingen egentligen vara utan, vilket de vet som regelbundet finns vid nattvardsbordet. För det handlar om själva livet och levnaden och ger kraft att uthärda svåra tider. Som pandemitider.

Då är det glädjande att både Svenska kyrkan och Sveriges Kristna Råd (SKR) avgav spontanremisser om vikten av att fira gudstjänst. SKR betonade skillnaden mellan vanliga kulturarrangemang och religiösa samlingar, dels därför att de som deltar i gudstjänster känner varandra, dels att begränsningen till 50 deltagare bör anpassas till lokalens storlek – för kyrkor som rymmer hundratals och ibland tusentals. Svenska kyrkans svar var mindre genomtänkt, näst intill smått lustigt, med den enda synpunkten att »personer som lever i samma hushåll får därvid anvisas sittplatser med mindre än två meter mellan dem». Barn ska få sitta intill sina föräldrar, man och hustru ska få sitta nära varandra. Mer än så skrev man inte.

Nog hade man önskat ett annat fokus. Som att gudstjänsten för många är en livgivande källa, där vi får vila inför den gudomliga närvaron och att vi inte är ensamma i det som sker. Som SKR påpekade firas många gudstjänster i stora luftiga kyrkor, och under sommaren har andakten kunnat hållas i en kyrka utan väggar och med himlen som tak. Om kultursektorn påpekat tvetydigheten i att 200 personer får ses och äta en trerättersmiddag i luftig lokal, så länge ingen artist medverkar, så borde även Svenska kyrkan ha ifrågasatt varför endast 50 personer är välkomna till Herrens måltid oavsett lokalens storlek.

Pandemin har krävt improvisation. Det oförutsägbara är just oförutsett då all rimlig planering eller samordning saknas. Men då krävs klokhet och vishet, vilket man skulle önskat mer av från de enskilda biskoparna och hela biskopsmötet. Från kyrkans främsta representanter har vi inte i någon högre grad fått tydliga och gemensamma rekommendationer. Visserligen kom en del lågmälda råd till stiften från några biskopar och ett par inlägg i Kyrkans Tidning men inte mycket mer.


Återhållsamheten är beklaglig eftersom Svenska kyrkan är episkopal. Biskopen är genom sitt ämbete en grundstomme för hennes identitet som en kyrka på apostolisk grund. Biskopens uppdrag uttrycks vid vigningen: »En biskop skall viga och visitera, uppsöka, rådslå, lyssna och besluta och i allt han/hon gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken. En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord. Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus till Kyrkans uppbyggelse och förnyelse i Anden.»
Biskopens ledarskap är efter år 2000 inte ett chefskap utan ett uppdrag att vara Kristi tjänare och herde för Guds hjord. Biskopen skall vara ett synligt tecken på kyrkans enhet och ett vittne för det kyrkliga lärjungaskapet. I tider av oro och ängslan får biskopen ta fasta på orden i Joh.1:4–5: »I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.»

Utifrån biskoparnas uppdrag är det inte naivt att önska att dessa tydligare visat sin omtanke i nuvarande situation och inför församlingarnas framtid. Vad man skulle önskat vore helt enkelt ett biskopligt tröstebrev för gudstjänstfirare och en teologisk reflektion om sådant som kommunion under endast en gestalt eller begreppet »andlig kommunion». Det räcker inte med kommunikatörernas galghumoristiska hejaramsa »vi ställer inte in, vi ställer bara om», som om än fyndig saknar tröst och teologisk eftertanke.

Den biskopliga oklarheten har skapt osäkerhet bland församlingarna. I stället har kyrkoherdarna fått hantera situationen, med följd att besluten om gudstjänster och övrig verksamhet skiftat, något som skapat frustration bland församlingsbor och medarbetare.

För vad är det som gäller när den ene kyrkoherden beslöt si och den andra beslöt så? Men kyrkoherdarna har inte haft något annat val när kyrkans främsta ledare varken gett samordnade rekommendationer eller tröst och vägledning.

Man kan förvisso inte kräva av en biskop att denne ska vara andlig ledare för alla i stiftet. Att alla i stiftet ska söka sig till just denne som andlig vägledare, själasörjare och rådgivare är inte realistiskt. Historien visar att präster, diakoner och det gudstjänstfirande gudsfolket sökt sig till andra andliga ledare, de som brottats med lag och evangelium, de som predikat en korsfäst Kristus därför att de själva haft ett korsfäst hjärta. Ändå kan man förvänta sig att biskopen som ett stifts ledare ska bidra till klarhet där oklarhet råder. Som nu i pandemitider. Här borde det varit entydigt att mässan skulle fortsätta att firas och sakramentet utdelas, om än under en gestalt och med endast få deltagare. Och kanske borde man ha firat flera mässor varje söndag.

Ledarskap kräver förtroende, något som ingen kan kräva utan som ges till den som visat sig vara förtroende värd. Om såväl hela biskopskollegiet som den enskilde biskopen ska möta förtroende som ledare krävs mer än vad vi fått se under denna tid. Som det heter vid biskopsvigningen: »I allt han/hon gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken. En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord.»

Vi behöver be för våra biskopar. Sv.ps 785:1 kan ge inspiration: »Herre, ge våra biskopar mod att våga leda. Ge dem mod att våga höja sina röster om kyrkans plats i samhället. Ge dem mod att våga bära evangeliet om Jesus Kristus.»




SPT 20/2020

Kyrkomöte, centralisering och sprattelgubbar

Om några dagar inleds årets kyrkomöte. I skuggan av pandemin lär det inte bli någon munter tillställning. 207 av 251 ledamöter är efter överenskommelse mellan samtliga gruppledare uteslutna från att delta i plenum, debatt och beslut. 44 ledamöter har selekterats fram för att föra allas talan, rösta och besluta för de många. Kanske en nödvändig men inte så klok decimering.
Att inte genomföra kyrkomötet vore inte en lösning. Men att fatta avgörande och stora beslut som påverkar kyrkans framtid är än mer orimligt. Därför har kritiken varit förödande inför flera förslag som finns i kyrkostyrelsens skrivelser.

I ett välformulerat svar till kritikerna skriver kyrkomötets ordförande Karin Perers (KT 31–32/2020) att »genom ett uppdaterat och därmed aktuellt budgetbeslut kan kyrkomötet garantera att kyrkostyrelsen år 2021 har de rätta ekonomiska förutsättningarna för kyrkans verksamhet i pandemins förlängning». Men just där ska det stanna. Inga andra beslut bör fattas än för budgeten 2021 och beviljande av ansvarsfrihet för det gångna året. Formalia, men ingenting mer.

Visserligen har antalet ledamöter valts, som Perers skriver »för att säkra både demokratisk representativitet och väl fungerande delaktighet i digitalt forum» och att »Kyrkomötet 2020 får förvisso andra former än andra år. Det blir, i relation till kyrkovalet, lika demokratiskt som annars».

Men detta räcker inte. Att den demokratiska strukturen bevarats genom att mandatfördelningen bibehållits är ett svagt argument. 207 ledamöter får inte säga sitt, 207 ledamöter kan inte delta i debatten – tala om att tysta talare.

Så kan bara makten tänka, att debatt och diskussion, samtal och argument inte förväntas ändra något i besluten. Inga argument biter, inga sakliga skäl kan påverka de beslut som i praktiken redan fattats av den partipolitiska majoriteten. Ledamöterna i de partipolitiskt obundna grupperna har en plågsam erfarenhet av att så är det.

Som sagt, beslutet att begränsa kyrkomötet var med den pågående pandemin oundvikligt. Men, som det heter i en motion, årets kyrkomöte »kan knappast anses vara demokratiskt giltigt även om gruppernas proportionella mandatfördelning har bibehållits ... den absoluta majoriteten av ledamöter saknar både yttrande- och rösträtt. Att då fatta beslut av övergripande karaktär vore djupt olyckligt. Exempel på sådana beslut är obligatoriskt lönecenter, översyn av stiftsindelningen ...» (Motion 2020:14, Löndahl m.fl.). Ytterligare tre motioner föreslår samma sak.

Kritiken har gällt såväl kyrkomötets legitimitet som förslag framlagda i kyrkostyrelsens skrivelser. Ännu en centralisering, ännu ett steg mot att minska församlingarnas självständighet, ännu en administrativ åtgärd som stärker Svenska kyrkans koncernstruktur. Ändå, förslaget om obligatorisk central löneadministration för alla församlingar och pastorat innehåller i princip inget nytt. Centrat har länge varit på gång. Skillnaden ligger i att det nu ska vara tvingande. Men inte ens detta är särskilt nytt. Processen mot en centralstyrd kyrka har sina milstolpar, vilka står där som relikter från det förgångna.

Landskapsglömska eller smygande normalitet har det kallats när en förändring sker så långsamt, att den inte riktigt observeras eller tas på allvar. Fenomenet gäller miljö och klimat liksom samhällsutveckling och organisationsförändringar. För Svenska kyrkans del är den uppenbar när man överblickar några decennier.


Många små förändringar och några få stora och avgörande har ackumulerats till vad vi ser i dag – en kyrka som i en långsam process av inre sekularisering desarmerats på sin teologiska stringens, vars identitet som en del av Kristi världsvida kyrka försvagats och där församlingarna berövats varje rimlig självständighet.

Kanske är denna smygande normalitet en viktig orsak till att varje motion om att utvärdera de större förändringarna konsekvent avvisats. Ingen utvärdering har gjorts vare sig av kyrkomötesreformen 1982 eller av strukturutredningens genomförande, trots åtskilliga motioner i ärendet. Om en sådan utvärdering blir av kommer det att ha gått minst tio år efter förändringen och de flesta, som var med före och efter 1/1 2014, är inte längre med. Utredningen med titeln Närhet och samverkan ledde till Distans och centralstyrning.

I praktiken upphörde församlingarna med strukturutredningen även om de finns kvar till namnet. Församlingsinstruktionen som ett viktigt instrument för den minsta och lokala enheten är en illusion, eftersom ingen församling längre har egen ekonomi att självständigt besluta om. Numera ligger allt ansvar, alla beslut, all ledning, all ekonomi på pastoratsnivå. Trots att Kyrkoordningen betonar att församlingarna utgör kyrkans grundläggande enheter, så tycks de i dag mer ha reducerats till att likt sprattelgubbar inte kunna sprattla annorlunda än vad den centrala administrativa handen gör och tillåter.

Vad som nu föreslås med obligatoriska centraliserade administrativa system blir bara själva kulmen, en följd av att de lokala församlingarna berövats identitet, integritet, självständighet och beslutsrätt. Mer avgörande än att pastoraten får behålla sin lönehantering är att återge församlingarna vad som fråntagits dem. Där kärnverksamheten levs och utförs måste också besluten ligga.

Ett dilemma inom Svenska kyrkan liksom inom annan offentlig verksamhet är, att verksamhetens utförare inte har makten att besluta, medan maktens utövare som saknar kunskap om och verklig erfarenhet av verksamheten beslutar, administrerar och styr den.

Att partipolitiseringen är en orsak till utvecklingen är bortom varje rimligt tvivel. Redan 1915 konstaterade Oscar Bensow i sin prästmötesavhandling i Uppsala stift att den dag, »som den politiska vänstern är herre i Sverige, kommer vi att [i kyrkan] få en caesaropapistism av modernaste slag. Det måste vi akta oss för ...»

Något år senare beskrev den socialdemokratiske riksdagsmannen Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister, kyrkan och socialdemokratin som lika oförenliga som eld och vatten. Ändå ville han 1919 behålla statskyrkan »tills vi har omdanat den så att vi törs släppa den loss, dvs. till dess att vi har fått bort obskuranterna och fått fram en modern teologi. Till den änden måste vi avskaffa kyrkans självständiga organ.»

Hundra år senare säger kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande, Wanja Lundby Wedin, att »Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss» (KT 43/2019). Det är samma andas barn, samma tankesätt, samma okyrkliga syn på kyrkan.
I den andan riskerar också årets kyrkomöte att fatta beslut i stora frågor utan förankring i församlingarna. Därför måste årets beslutsfattande begränsas till ett minimum. Annars lär vi än en gång stå som åskådare till sprattelgubbarnas centralstyrda sprattel.




SPT 19/2020

Att bygga kyrka

Kyrkan är alltid lokal av det enkla skälet att kyrkan består av människor. Inte av människor i största allmänhet utan av sådana som genom det heliga dopet tagits upp i Kristi världsvida kyrka och som genom dopet blivit medlemmar av och tillhöriga en lokal församling. Kyrkan är alla de som söndag efter söndag samlas till bön och lovsång i den lokala församlingens kyrkorum.
Så är det formulerat i olika bekännelsedokument och i kyrkoordningen. Att församlingen är den primära enheten inom kyrkan står att läsa i inledningen till kyrkoordningens andra avdelning. 

Ännu tydligare är detta formulerat i Lagen om Svenska kyrkan, § 1: Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift.

Församlingarna är den organisatoriska grund på vilken kyrkan står. I församlingarna sker allt det som gör kyrkan till kyrka: Ordet förkunnas och de heliga sakramenten förmedlas. 

Församlingarna i sin tur är sammanfogade i stift, som leds av biskopar. Så har det varit ända sedan kyrkan kom till vårt land. Därefter har det inrättats nationella organ med ansvar för olika kyrkliga angelägenheter, men det är inte dessa som utgör kyrkans organisatoriska fundament.

Man kan tycka att uppbyggnaden med församlingar och stift är en mycket stabil organisation, som borde ha funnit sin form och funktion under den långa tid som kyrkan verkat i vårt land. Men så är inte fallet. Det senaste decenniet har många förändringar genomförts. Inte minst har ett stort antal församlingar slagits samman till större enheter. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar nästan halverats – från ca 2 400 till drygt 1 300, en minskning med ca 1 100.

En så genomgripande förändring av kyrkans organisatoriska uppbyggnad går inte obemärkt förbi. Vad är egentligen en församling? Hur liten eller stor kan en församling vara för att den ska kunna utföra sina uppgifter: fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och missionera? Sådana frågor hamnar lätt i skymundan när kraft och resurser behövs för att utforma det nya och skapa nya rutiner och arbetslag.

I stället framträder Svenska kyrkan alltmer som en koncern. Kanske finns inte något genomtänkt och avsiktligt reformprogram för detta, men det blir i praktiken följden av de radikala organisationsförändringar som gjorts sedan sekelskiftet. Att företag och affärskedjor slås samman till koncerner hör ihop med det ekonomiska system, som dominerar i västvärlden. I detta system sker hela tiden förändringar, just nu genom att inköp alltmer sällan görs i butiker och allt oftare via webben. Billigare och ibland bekvämare för konsumenten.

Mönstret får genomslag på allt fler områden, också inom kyrkan. Många som fattar beslut inom kyrkan hävdar att det blir billigare med centralisering, att exempelvis en kyrklig telefonväxel för större områden är billigare än flera små lokala telefonsvarare. Fast följden har blivit att kyrkan endast nås på kontorstid. Ringer man upp något av de stora kyrkliga pastoraten får man veta att samtal besvaras under kontorstid och att församlingen har stängt över helgen.

Att prästen ofta bor på annat håll förstärker detta ännu mer. Uppenbarligen klarar koncernkyrkan med centraliserad byråkrati och ledning inte att vara pastoralt medveten, att bygga församling och handla utifrån kyrkans eget väsen. Som religiös service till en bred allmänhet är centraliseringen kanske effektiv, men som grund för att skapa levande församlingar och starkt gudstjänstliv är den förödande. För att inte säga dödande.


Det var ju inte riktigt meningen. Det är på söndagarna som kyrkan verkligen ska vara öppen. Då ska klockorna ringa och människor komma, även om tillgängligheten varit begränsa


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan