Lördagen den 21 juli 2018 - klockan 02:25

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 13/2018

Missale och/eller Mässbok?

I veckan utkommer bokförlaget Artos med sin Mässbok, tänkt att användas tillsammans med den nya kyrkohandboken, den som togs i bruk på Pingstdagen. Bokförlaget Verbum ger ut den nya kyrkohandboken i dess helhet, inklusive musikdelen. Dessutom har Verbum gett ut ett Missale, med kyrkohandbokens texter och mässmusik. Men i Missalet saknas kollektböner och texter för kyrkoårets sön- och helgdagar liksom formuleringar av böneämnen för varje söndag. Allt detta finns däremot med i Artos Mässbok, vilket gör att den egentligen är ett missale (om man håller sig till vanligt kyrkligt språkbruk), medan Verbums Missale mer är att betrakta som en mässbok.

Nu finns båda böckerna tillgängliga för församlingarna att köpa och använda. Men inte på lika villkor. Artos Mässbok innehåller inte kyrkohandbokens nya texter, eftersom Kyrkostyrelsen inte gav Artos tillstånd att använda dessa med mindre än att handboken återgavs i sin helhet, utan tillägg eller förkortningar. Men då hade det blivit en helt annan Mässbok, eftersom dess syfte är att vara till inspiration och hjälp vid firandet av eukaristin »i enlighet med allmänkyrklig tradition» (förordet). Den nya handboken har inte den målsättningen, den ska uttrycka både allmänkyrklig tradition och öppna för olika kontextuella formuleringar.

Rykten har cirkulerat att det skulle vara förbjudet att använda den nya Mässboken liksom att prästerna måste följa den nya handboken utan minsta avvikelse. För att bringa klarhet i detta måste man gå till Kyrkoordningens kapitel 18 om kyrkans gudstjänstböcker. I kapitlets tredje paragraf stadgas: »Kyrkohandboken ska användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Den används även vid församlingens gudstjänster i övrigt.»

Det är vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar som handboken ska användas. Vid övriga gudstjänster används handboken. Ordvalet visar att bundenheten vid handboken är större vid huvudgudstjänsten än vid övriga gudstjänster. Skillnaden återfinns också i att den nya handboken anger fler moment som obligatoriska i huvudgudstjänsterna än vid övriga gudstjänster.

En församling kan dessutom, med tillstånd från domkapitlet, använda andra alternativ i huvudgudstjänsten än de som finns i kyrkohandboken. Den omtalade Katarinamässan i Stockholm kommer säkerligen att kunna firas även i fortsättningen, trots att den starkt avviker från både den nya och gamla handboken, möjligen genom att den inte längre firas som huvudgudstjänst. Det finns liknande gudstjänstordningar på olika håll i landet, som med eller utan domkapitlens tillstånd har firats och säkerligen kommer att firas även i fortsättningen.

Den som använder Mässboken kan fira högmässa enligt den nya kyrkohandbokens ordning. Detta är möjligt eftersom de nattvardsböner som Mässboken har som de två första alternativen återfinns i den nya handboken som nr 5 och 14. Dessa nattvardsböner är inte nya, de är tagna från handboken 1986, (D och G), och har därför kunnat tryckas i Mässboken utan tillstånd från Kyrkostyrelsen. Övriga delar i högmässan är i långa stycken desamma som i handboken 1986. Dessutom är det möjligt att i många moment använda andra formuleringar än handbokens, exempelvis i högmässans inledning, Kyrkans förbön och andra böner.


Den enda punkt där Mässboken delvis avviker från handboken är trinitetsformeln, där man använder den traditionella: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I den nya handboken benämns den tredje personen i gudomen på två olika sätt – i trosbekännelserna som den helige Ande, på övriga ställen som den heliga Anden. Mässboken har valt den gamla formuleringen, som är mer i linje med allmänkyrklig tradition än den nya.

Den tid är förbi då man måste följa handboken ordagrant, vara en handboksfundamentalist. Själva handboken är ett tecken på att firandet av gudstjänst inte handlar om ett ordagrant återgivande av bestämda texter. I anvisningarna möter flera gånger att olika moment kan formuleras med »föreslagna ord eller med andra ord».

Detta hänger i sin tur samman med något som påpekas både i Missalet och i Mässboken, nämligen att gudstjänstordningarna utgår från ett gemensamt grundskeende eller struktur. I kyrkohandboken ges denna struktur fyra delar: Samling, Ordet, Måltiden och Sändning. Samma grundstruktur möter i Mässboken men utifrån en fördjupad och mer utförlig reflektion. Den ekumeniska bakgrunden till detta finns bl.a. i BEM-dokumentet från 1982.

Om det finns en grundläggande struktur för hur högmässan gestaltas blir det inte lika avgörande att prästens partier läses ordagrant så länge inte grundstrukturen fördunklas. Därför kan också de moment i handboken som omges med starkast skydd mot förvanskningar, nämligen måltidens texter, åtminstone på någon punkt formuleras med andra ord än de föreskrivna. Det är nämligen tillåtet att infoga förbön i alla nattvardsbönerna (Missalet, s. 249). Firandet av högmässan är inte heller en prästerlig ensak: »Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst» (Missalet, s. 9).

En följd av denna syn på det liturgiska firandet som gestaltning av en grundstruktur är att alla som har ansvar i gudstjänsten behöver fördjupa sin förståelse av gudstjänstens mål och mening. Det är här Artos Mässbok kommer in. Det är inte i alla kyrkor som det finns ett sådant engagemang för firandet av eukaristin att man på privat väg mäktar med att ge ut en så genomtänkt och genomarbetad hjälpreda för firandet som Mässboken. Det är sant att grundintentionen i Mässboken är att fördjupa de drag i handboken som är i enlighet med allmänkyrklig tradition, vilket kan uppfattas som en begränsning. Men det står ju fritt för den som inte vill lägga sig nära den stora kyrkliga traditionen att välja andra alternativ ur kyrkohandboken. För den som däremot så önskar finns här en vägledning till hur handboksmaterialet kan användas.

Rubrikens fråga om vilken av dem man ska välja, Missalet eller Mässboken, har därmed fått ett svar. Missalet återger den nya kyrkohandbokens texter och musik i dess helhet, Mässboken återger texter och formuleringar som är allmänkyrkliga. Dessutom finns i Mässboken texter och anvisningar till hjälp och inspiration för både präst och församling vid gestaltandet av gudstjänsten. Det antingen-eller som antyds i rubriken är inget alternativ. Mässboken kan användas för att fira högmässa i enlighet med den nya handboken, så också Missalet, som även behövs vid dop och vigsel.

Den nyutkomna Mässboken blir en ny länk i raden av kompletterande, inspirerande och angelägna handböcker – från Gleerups Missale 1942 till Artos Mässbok 2018 – till hjälp för församlingar och präster.




SPT 12/2018

Mässan – terapi eller tillbedjan


I Kritik av det praktiska förnuftet gjorde Immanuel Kant sin väl kända iakttagelse: »Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflektionen ägnar sig åt dem: stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.» Morallagen, medvetandet om och möjligheten att välja mellan rätt och fel, själva medvetandet om skulden är inte minst det som gör människan mänsklig. Inte för att det är mänskligt att fela utan för att det är mänskligt att veta att vi felar.

Bara människan kan ha skuld i moraliskt medveten mening. Skulden blir såväl ett adelsmärke som en akilleshäl för människan, en plågsam tagg i köttet, samtidigt som den ger henne en särställning i skapelsen. För ingen annan varelse längs Vintergatan vet vad skuld är, med förmåga att välja mellan olika handlingar utifrån deras moraliska karaktär.

Däri ligger människans komplexitet. Ty det är åt människan som Gud anförtrott det svåraste uppdraget av alla: Att vara människa. Att vara Guds avbild i världen. Hennes plåga är att hon har såväl förmåga som oförmåga. Hon kan bli ett helgon. Och hon kan ha skuld och vara en syndare med moraliskt ansvar inför Gud och människor.

En följd av detta paradoxala är att synen på människan och hennes värde ofta blir motsägelsefull. Att varje människa har ett i Gud rotat värde oavsett hennes moraliska karaktär, sexuella läggning, könsidentitet, ras, ursprung, kapitaltillgångar, i kristen tro en självklarhet. Ingen får lov att kränkas, eller som Birgitta Trotzig uttrycker det i En berättelse från kusten: »... du har ingen rätt att förakta mig, för mig också har han lidit». Tänk bort Kristi förlåtelse och vår värld hade sett annorlunda ut. Tänk bort Kristi nåd och vårt samhälle hade varit ett annat.

I det perspektivet blir det intressant att följa de olika linjerna i Kyrkohandboken. Den människosyn respektive gudsbild som växer fram är direkt beroende av vilka alternativ som väljs. Skillnaden kan bli påtaglig. Å ena sidan kvarstår möjligheten att fira mässan mycket nära 1986 års handbok, å den andra är det fullt möjligt att fira den utifrån en mer oklar människosyn och en närmast deistisk gudsbild.

Att det funnits en terapeutisk ambition i många av alternativen är uppenbart. Mässan har kommit att mer riktas mot deltagarna än mot Gud, betoningen att ligga mer på begriplighet än på helighet. Förvisso har förlåtelsens verklighet en terapeutisk verkan, varje präst som ofta tagit emot och själv gått till bikt vet detta. Men det terapeutiska är en effekt av vad som faktiskt sker i mottagandet av förlåtelsen och nattvardens gåvor, inte en förutsättning för hur böner, syndabekännelser och förlåtelseord ska formuleras.

Därmed är vi inne på den kluvenhet i Kyrkohandboken, som blir följden av de många alternativen. Högmässan kan inte bara få helt olika språkliga utformningar, inte bara firas med de många momenten i delvis olika ordning, inte bara gestaltas kyrkomusikaliskt väldigt skiftande, utan dess teologiska profil kan bli direkt oklar.

Konsekvensen blir att vad som riskerar att firas på många håll är närmast en terapeutisk, moralistisk och deistisk gudstjänst med en fromsint andlighet. Gudsbilden får mer karaktär av en allmänreligiös deism än den Gud som uppenbarats i Kristus. Ett exempel är inledningsord nr 6, som talar om »fjällens och det öppna landskapets Gud, skogarnas och den rika mångfaldens Gud … det pulserande livets Gud …»


Även om bredden i Kyrkohandboken är påtaglig – Olaus Petri klassiska syndabekännelse har tagits med i en språkligt vacker bearbetning – och ordvalen säkert är väl genomtänkta, så är intrycket att det mer terapeutiska och försiktigt formulerade dominerar. För synden är besvärlig och inte precis på modet. Likadant är det med konkretionen i realpresensen.

Flera av nattvardsbönerna präglas av detta. De sakramentala gåvornas kroppslighet, materialiseringen av Kristi närvaro i brödet och vinet, blir minst sagt vag i exempelvis nr 8 där det sägs, »räck oss i detta bröd och vin din välsignelse och kärlek», medan realpresensen är helt frånvarande. I alternativ 4 jämställs Kristi närvaro i brödet och vinet med hans närvaro i »varje dags förväntan, i arbete, lek och vila … i bön och lovsång, i bröd och vin». Men det är en substantiell skillnad mellan den gudomliga allestädesnärvaron och Kristi kropps och blods närvaro i brödet och vinet.

Kanske blir den terapeutiska karaktären som tydligast i alternativen till inledningsord, bön om förlåtelse, överlåtelsebön och förlåtelseord. Inga av dessa är lätta att formulera, fallgroparna är många. Som att just förringa skuldens realitet i den kanske goda avsikten att ingen ska känna sig just förringad. Eller omformulera skuldproblematiken till en mer terapeutisk åkomma. Eller att förvandla förlåtelsens radikalitet till gudomlig snällhet som inte kräver försoningen i Kristus.

Synden devalveras till en kärleksbrist i Bön om förlåtelse nr 4, »… jag har brustit i kärlek till dig, till skapelsen, till mina medmänniskor och mig själv …» och i löftesorden nr 1 och 2 blir det en närmast snäll gudom: »Gud som är oändlig i sin kärlek älskar, befriar och förlåter oss». 

Ingenting av detta är fel. Men när den bistra realiteten i att människan är en syndare undviks blir det fel liksom när Gud blir mer snäll än helig – när nåden mer blir välvilja än radikal nåd.

Förlåtelsens mysterium av nåd för det oacceptabla ger dignitet åt den lilla människan. Jesus accepterade varken äktenskapsbrott eller korruption men accepterade och förlät såväl synderskan i Symeons hus som den korrupte tullaren Sackaios. Jesus var förlåtelse för dem. Redan före deras ånger och omvändelse väntade Jesus dem, och de mest usla och föraktade sökte han upp för att ge dem del i sitt rike. Förlåtelsen är gåvan som väntar på sin mottagare.

Ansvaret är därför stort för varje församlings präster och förtroendevalda för att forma en bärande liturgi utifrån den nya Kyrkohandboken. Ändå lär man nog på många håll argumentera mer för de alternativ som känns bra, uppfattas som fina eller hur man tror att folk ska reagera, än de som har teologisk halt och rötter i den allmänkyrkliga traditionen. Kyrkans tvåtusenåriga erfarenhet av att fira den gudomliga liturgin visar emellertid, att där möter såväl den djupaste tillbedjan av Gud som en tolkning av människans existentiella livsfrågor.

Det kan vara frestande att välja alternativ med hela arsenalen av tidstypiska signalord, men detta kan visa sig vara att överge inte bara god allmänkyrklig teologi utan människan själv. För hennes djupaste trauman kräver Guds radikala ingripande. Som i Kristi försoning på korset.




SPT 11/2018

Kyrkan – ett heligt rum

Kyrkorna är Sveriges största konsthistoriska skatt, men de är framför allt våra heliga platser, byggda för att bereda människan till ett gudsmöte. Här finns altare – symbolen för Guds närvaro – dopfunt och krucifix som markerar att kyrkan är annorlunda jämförd med andra platser.
Under det senaste seklet har kyrkorummet å ena sidan fått uppleva en förstärkning av att vara just ett heligt rum, avskilt för bön och andakt. Ljusbärare och förbönsböcker, liturgiska kläder, utsmyckningar och ikoner är exempel. Under 1900-talets liturgiska förnyelse och ekumeniska influens har kyrkorummets sakrala karaktär många gånger kunnat förstärkas. 1800-talets Tegnérlador överfyllda med bänkplatser har på bekostnad av några bänkar kunnat ge utrymme för dopkor, bönehörnor, en Mariaskulptur eller platser för bibelillustrationer.

Den växande liturgiska medvetenheten med ökat nattvardsfirandet, processioner, kyrkoårsvariationer m.m. har också påmint om att kyrkan inte bara är en stor samlingslokal utan framför allt ett tempel, invigt för tillbedjan och lovsång.

När en kyrka rymmer en bedjande församling och ett regelbundet gudstjänstliv präglar detta kyrkorummet även när det inte är gudstjänst. Ett rum som genomsyrats av goda böner blir en plats där också en tillfällig och oerfaren besökare kan ana heligheten. En bedjande församling drar med sig besökaren, och värmen från gudstjänstgemenskapen finns kvar även de dagar då det inte är gudstjänst. Det blir ett heligt rum där tiden står stilla och orden inte räcker till. I ett samhälle där snabbhet, konsumtion och synlighet regerar blir sådana platser och sammanhang än viktigare. I ett samhälle som ställer allt högre krav på människan behövs nådens platser än mer.

Det finns emellertid också en motsatt riktning i våra kyrkor. En trevligfieringens kultur som riskerar att genomsyra såväl gudstjänstlivet som kyrkorummet. I välvilliga försök att få människor till kyrkan är det lätt att gå i förenklingens och lättsamhetens tjänst. De berömda sänkta trösklarna får bestå av musikkonsumtion mer än tillbedjan, programledarkonst istället för liturgi och några egna tänkvärdheter ersätter Ordet. Trivselnivån blir viktigare än heligheten.
Det behöver inte vara fel att det är trevligt i kyrkan, men det får inte skymma den Helige. Kyrkan är till sitt väsen gemenskap, en gemenskap som är djupare än trivsel. När församlingen mister vördnaden för den Helige och gudstjänstens fokus mer ligger på mänsklig gemenskap än på tillbedjan av den Högste, blir det svårt för sökaren att finna Gud.

Utmaningen men också möjligheten för Svenska kyrkans församlingar ligger i att låta kyrkobyggnaden, när den nu än har byggts, få förkunna det eviga och vara en inbjudan till alla, oavsett om man känner sig hemma i eller mer främmande för själva kyrkorummet. I sommarkyrkosverige finns mycket god vilja och omtanke om turister och sommargäster men kanske också en oreflekterad risk att guida sönder heligheten eller fika bort möjligheten till bön och tillbedjan. Det är församlingens gudstjänstfirande och böneliv som visar gästen vem Gud är. När gudstjänstgemenskapen och kyrkobyggnaden talar samma språk blir kyrkobesöket, också för den ovane, mer än en vacker byggnad.


I debatten om skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan blir argumenten extra tydliga. Tidigare hävdade man att det var angeläget att vara i kyrkan för det gjorde skolavslutningen till något större, något vackrare, något... ja, själva ordet »heligare» fick inte användas även om det var det man famlade efter. Då var det naturligt att ha skolavslutningen i kyrkan. Visserligen kunde det vara nog så mycket stoj och stim, men hela livsperspektivet vidgades av det faktum att rummet var annorlunda, att prästens ord vittnade om Guds relation till människan och bönen öppnade för det oanade. Skolan kunde då bejaka människans behov av helighet.

När avslutningarna i kyrkan började ifrågasättas försköts argumenten och blev mer jordnära. Avslutningen kunde göra sig bra i kyrkan eftersom det var en stor lokal, och många församlingar blundade för det faktum att det lades en censur över vad som fick sägas i kyrkan – i församlingens eget hem. Kanske smittade den censuren av sig på så mycket annat. Kanske väckte det en ängslan att vara tydlig om kristen tro.

På många håll fortsatte församlingar att i all vänlighet öppna upp för en avsakraliserad skolavslutning, där rektorn bestämde och prästen medverkade på nåder – medan själva nåden i Kristus inte fick förkunnas. In i själva det heliga rummet, invigt för Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltande, begränsades plötsligt yttrandefriheten. En sekulär censur lades på kyrkan i hennes eget hem. Men rummet vittnar om Kristi närvaro, om Guds helighet, vilket inte får motsägas av kravet på hans frånvaro i vad prästen får säga i samma rum.

En kanske ännu större risk för många svenska kyrkor än att förminskas av allmänmänsklig trevlighet är att de står låsta och ekar tomma. Låsta kyrkor förkunnar inte kristen gemenskap. De berättar om ointresse för det som ryms därinne. De berättar om rädsla för att något ska bli förstört. De berättar om att kyrkan gjorde sig bäst i svunna tider och just därför blivit så värdefull i denna världens ögon att den inte kan hållas öppen. Låsta kyrkor berättar om ett kyrkfolk som inte längre självt behöver kyrkan men är satt att förvalta den. Ett låst heligt rum berättar om något annat än hur förlåten rämnade så att det allra heligaste blev synligt och tillgängligt för vem som helst.

En upplåst kyrka berättar däremot om en Gud som är tillgänglig för varje människa och att var och en är välkommen. Det är en kreativ utmaning för varje församling att hitta möjligheter att ha kyrkan öppen i en omvärld full av portkoder, larmsystem och lösenord.

Kyrkobyggnaderna riskerar lätt att bli till problem med dyra uppvärmningskostnader och reparationer. Den stora lokalen kan vara svårbemästrad när gudstjänstfirarna är få. Det kan vara mer lockande att samlas till bön i församlingshemmet. Eller går det att vända på perspektivet?
Kanske kan kyrkobyggnaden, oberoende av hur många eller få vi är, hjälpa oss att återvinna den förlorade känslan för det heliga. De höga valven som sträcker sig uppåt påminner om hur tron sträcker sig efter den Osynlige, som inte begränsas av tid och rum. De tjocka medeltidsväggarna, impregnerade av böner från generationer före oss, samlar också våra böner och drar oss närmare Gud själv. När kyrkan får vara en helig plats, ger den oss också redskap att möta den Helige. Sådana platser och sådana sammanhang drar människor till sig.





SPT 10/2018

Att ta emot Kyrkohandboken 2018?

Kyrkohandboken 2018 (HB) ska tas i bruk på Pingstdagen. Mottagandet har varit blandat. Applåder har förekommit men varit uppseendeväckande få. Intrycket är närmast att även bland handbokens tillskyndare har entusiasmen varit dämpad, inte minst för att den blivit framdriven med argumentet att processen pågått i många år och till stora kostnader. »Nu eller aldrig» blev ett upprepat mantra.

Ett annat intryck är att den teologiska argumentationen varit begränsad. Ofta har de ansvariga valt att inte gå i svaromål. Tigandet har väl varit en klok strategi för att inte teologiska tveksamheter skulle bli alltför tydliga.

Till kritikerna hör inte minst de som står i en evangelisk katolsk tradition i den högkyrkliga rörelse som varit drivande och helt avgörande för nittonhundratalets gudstjänstförnyelse. I mycket är HB 2018 för dem ett misslyckande, men de liturgiska insikter som präglat 1986 års kyrkohandbok kommer inte att kunna utplånas. Även fortsättningsvis bör den liturgiska rörelsen präglas av frimodighet, inte av missmod och uppgivenhet.

Invändningarna från gudstjänstfirare, präster och kyrkliga medarbetare mot HB 2018 har fortsatt och varit många vad gäller såväl innehåll som process. Efter kyrkomötets beslut i höstas tillkom nyligen ett uttalande från kyrkostyrelsen om att Svenska kyrkan har exklusiva rättigheter till HB:s material. Innan dess fattade biskopsmötet (med anspelning på tidigare framtagna missalen) beslutet att den nya handbokens ordningar endast får publiceras i sin helhet utan några inskjutna alternativ eller kommentarer. Detta har väckt reaktioner. Få om ens någon har uttryckt entusiasm.

Beslutet om kyrklig copyright har uppfattats som än märkligare i ljuset av den ovilja som visats dem som med såväl texter som musik bidragit till materialet i HB 2018. Om inte en exklusiv kyrklig copyright hävdats skulle sannolikt reaktionerna från några av upphovspersonerna väsentligt ha mildrats. Att i detta läge ändå distribuera handboken är ett vanskligt agerande.
Men nu ska handboken börja användas. Hur ska alla som delar kritiken förhålla sig? Sinnesstämningen hos dem som uttrycker sitt ogillande har pendlat mellan å ena sidan sorg och uppgivenhet, å den andra ilska och vilja till motstånd.

Den kyrkliga väckelsen låter sig dock inte kvävas av påbud från överheten, lika lite nu som i kyrkans tidigare historia. Språkliga trender, av sådant slag som fått genomslag i kyrkohandboken, är ofta av övergående art, men de liturgiska insikter som gjordes under 1900-talet kommer att bestå. Återupptäckten av en rik liturgi, rotad i Bibeln och förankrad i kyrkans tradition, förde Svenska kyrkan närmare den världsvida kristenheten.

Kyrkomötets, kyrkostyrelsens och biskopsmötets beslut tycks innebära, att etablerad praxis med viss frihet i förhållande till fastställd handbok överges till förmån för en strikt skyldighet att hålla sig till handbokens formuleringar. Avvikelser, som regel av tillfälligt slag, får endast ske efter respektive domkapitels godkännande och då med hänsyn till lokala pastorala behov. Att lokala ordningar kommer att beviljas tycks dock redan stå klart. Så lär t.ex. Katarinamässan i Stockholm fortsätta i likartad form som hittills.


HB 2018 kommer att ställa stora krav på dem som beslutar om ordningen för mässfirande och kyrkliga handlingar i församlingen. Av de många alternativen och näst intill oändliga kombinationsmöjligheterna går det att foga samman en i stort sett tillfredsställande mässordning. Men, det går också att forma en undermålig för att inte säga heretisk sådan.
Några saker är värda att poängtera: Den som söker vägledning i hur en god liturgi kan formas kommer sannolikt att få god hjälp av den mässbok som Artos ger ut inom kort. Därmed fortsätter, om än under nya förutsättningar, det liturgiska arbete som är ett värnande om det som redan uppnåtts och samtidigt en väg till fortsatt förnyelse. Sådan hjälp ges även för de moment som i HB 2018 är fakultativa eller lämnar utrymme för egna formuleringar.

Handboken reglerar inte det kroppsliga liturgiska agerandet. Kyrkomötet avvisade tanken på att i ordningen för dop och konfirmation skriva in möjligheten att bruka olja som ett obligatoriskt eller fakultativt moment. Men av detta följer inte att ordningen kan eller måste utgå. Tvärtom kan det vara än mer angeläget att fördjupa och sprida bruket.

Vissa gudstjänster och handlingar är även fortsättningsvis i stort sett oreglerade. I biktordningen är nästan samtliga moment öppna för alternativa formuleringar. Goda biktordningar med väl genomtänkta formuleringar är i dag spridda och förtjänar att användas. För påsknattsmässan finns i många församlingar ordningar vilka är bättre och mer genomtänkta än vad HB föreslår. Vad gäller vigselordningen blir valet av alternativ av stor vikt för dem som håller fast vid den allmänneliga kyrkans äktenskapssyn. Här kan särskild eftertanke kanske behövas.

Några av de bruk som tillkommit under åren efter HB 86 är i dag så etablerade att de omöjligen kan försvinna. Att prästen efter instiftelseorden och den korta paus som följer säger (Stort är/Därför firar vi detta) Trons mysterium är näst intill nödvändigt som upptakt till församlingens efterföljande acklamation.

Att inget annat får sägas i liturgin än vad som står i HB 2018 är en orimlig tanke. Av den som leder en gudstjänst krävs stor återhållsamhet vad gäller infogade kommentarer, annars blir gudstjänsten pratig. Men vid t.ex. begravning eller dop är det oftast nödvändigt att t.ex. introducera psalmsången med några ord, trots att detta inte står i handboken. En del av de tillägg som nuvarande Artos Missale inbjudit till bör kunna uppfattas på samma sätt. Att göra varje detalj till en domkapitelsfråga är orimligt. »Man får ju ta det med omdöme. Det får ju vara måtta på regleringen», lär en av biskoparna ha svarat på direkt fråga om hur man i fortsättningen ska förhålla sig. Paradoxalt nog skulle enheten inom Svenska kyrkan snarare främjas än hotas av ett visst mått av frihet i förhållningssättet till HB 2018. Kyrkoledningens hävdande av copyrighträttigheter kan visa sig vara oklokt. Vad som kanske haft intentionen att skapa enhet och enhetlighet kan väcka sådan frustration att det leder till splittring.

En pastoral hållning måste vara vägledande i de val som görs. Vad är det som gagnar Guds rikes utbredande genom att tron fördjupas hos gudstjänstfirarna och alltfler leds till tro? Hur vi svarar kan avgöra allt, från vilken översättning av Herrens bön som ska användas till hur rigoröst man väljer att följa regelverket för den nya handboken. Pastoral vishet och trohet mot ekumeniska landvinningar tillsammans med glädje och frimodighet är den väg som öppnar för ett vitaliserat gudstjänstliv i Svenska kyrkan.




SPT 9/2018

Reformationens väg och ekumeniken

För att ett bord ska stå stadigt är det inte tillräckligt med ett ben, det behövs tre eller fyra. Så ska man se på den skenbara motsägelsen att reformationen tillskrivs inte endast ett utan fyra »allena»: nåden allena, tron allena, Skriften allena, Kristus allena. Eller i latinsk språkdräkt: sola gratia, sola fide, sola Scriptura, Solus Christus.

När nu firandet av reformation är avslutat och de högstämda talen och deklarationerna tystnat, är det förhoppningsvis många som hoppas att dessa fyra »sola» tillhör det som blir kvar, inte bara i minnet utan i församlingarnas liv. Kardinalen Anders Arborelius hör uppenbarligen till dem som hoppas. Så får man förstå hans hälsningsanförande vid förra årets kyrkomöte, ett anförande återgivet i SPT 22/2017.

Genom att lyfta fram dessa fyra, nåden, tron, Skriften och Kristus, pekade Arborelius på det som var centralt i reformationen och som är centralt för varje kyrka som vill leva nära källorna. Om man följer den kyrkliga debatten och det offentliga samtalet i religiösa frågor är det stor risk att det i stället blir mer eller mindre perifera spörsmål som dominerar. Samkönade äktenskap, upphovsrätten till kyrkohandbokens texter och musik, religiösa friskolor, muslimska böneutrop – ämne efter ämne fladdrar förbi och skapar intrycket att kristen tro och religion inte handlar om annat än att förhålla sig till samtidens olika debatter.

Men så är det förstås inte, i varje fall inte om man håller sig till kristen tro. Där finns både centrum och periferi. Detta centrum kan beskrivas på olika sätt. Ett är just de reformatoriska sola eller solus. Genom att hålla fast vid dem, att alltid låta tron, nåden, Skriften och Kristus vara den verklighet som kyrkan förhåller sig till, förblir kyrkan den hon är, nämligen Kristi kropp, ett nådemedel, förmedlaren av Guds kärlek.

»Nåden allena» talar om att Guds kärlek, som ligger bakom skapandet av himmel och jord, har sin grund i den Treeniges väsen. När Fadern med öppna armar välkomnar den förlorade sonen eller dottern tillbaka hem till fadershuset, är detta ett utflöde av Guds väsen. Han glömmer inte något enda av sina barn. När syndaren får förlåtelse är detta en Guds nådefulla handling. Han vill inte att någon enda ska gå förlorad.

»Tron allena» är att rättfärdiggörelsen inte förtjänas genom goda handlingar utan genom att tas emot i tro, för Jesu Kristi skull. Denna tro är ett försanthållande av vad kyrkan bekänner när trosbekännelsen reciteras. Den är människans »ja» till Guds handlande, hjärtats förtröstan att vad Gud gjort genom Jesus Kristus är tillräckligt för frälsning och upprättelse, en kyrklig praktik som tar sig uttryck i bön och tillbedjan.

»Skriften allena» är övertygelsen om att vad människan behöver veta om synd och nåd, om frälsning och befrielse, om skuld och förlåtelse, finns nedskrivet i den samling böcker vi kallar Bibeln. Traditionen, historien om hur bibelordet tolkats och förståtts, är rotad i den heliga Skrift och inte en källa till kristen tro vid sidan av Skriften. De läror och regler som kyrkan under århundradena formulerat, t.ex. i olika katekeser, har dålig hållbarhet om de inte är grundade i Bibelns ord och formuleringar. Genom Skriften hör vi Guds tilltal som vi får föra vidare i apostolisk tradition.


Och slutligen »Kristus allena». Han är, med Pauli ord i Kolosserbrevet, den osynlige Gudens avbild. »Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen», Kol. 1:15 ff. Inget kan läggas till det som profeten från Nasaret gjorde. Han är tillvarons centrum – Herre över allt och över alla.

Nåden, tron, den heliga Skrift och Kristus är de fyra stadiga pelare som man önskar ska bära upp allt som uträttas i församlingarna. Så är det förvisso på många håll. Men det goda som sker, oftast lokalt, skyms många gånger av mänskliga tillkortakommanden, av politiska utspel och bristande frimodighet – fenomen som skymmer Kristus och gör kyrkans ärende otydligt.
Reformationens ärende var att förnya kyrkan genom att återvända till den ursprungliga formen, till Guds rena ord, till de apostoliska ordningarna, till det som riskerade att skymmas av all kyrklig bråte. Om något lär oss kyrkohistorien att sådana förnyelser är nödvändiga. 

Reformationen var en sådan förnyelseperiod, även om inte allt reformerades i enlighet med de fyra »sola». 1600-talets stora satsning på katekes och undervisning är en annan sådan period liksom de många väckelserna under 1800-talet och framåt med 1930-talets kyrkoväckelse som den hittills sista. Just nu är vi däremot inne i en period där politiska mönster och värderingar läggs på vår kyrka och som gör henne till bärare av samtidens idéer. Det hör till Guds ledning att det då under ytan byggs upp en längtan efter reform och förnyelse och ett rop om att Herren än en gång måtte förbarma sig över sin kyrka.

Reformationens väg är en väg att gå tillsammans. Arborelius hälsning till Svenska kyrkans kyrkomöte var – och är – en uppmaning till gemensam tillbedjan, till att sätta Guds ord och handlande i centrum. I sitt anförande sade kardinalen, att »femhundra år av splittring och konflikt mellan lutheraner och katoliker går mot ett slut». Men inte utan arbete, ett arbete som handlar om att lära känna den andre och att komma samman i tillbedjan och bön. Vägen framåt handlar om att växa samman, om att Kristi kropp blir alltmer helad och enad. Målet är, och kan inte vara något annat, än »den fulla, synliga enheten».

Kardinalen avslutade sitt anförande på ett såväl ödmjukt som uppfordrande sätt: »Därför måste vi, alla döpta, vare sig vi är ortodoxa, protestanter eller katoliker bistå varandra som bröder och systrar för att kunna ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Bara då kan vi ge världen det vittnesbörd den har rätt att vänta sig av oss. Det är min bön och önskan att detta kyrkomöte också skall se det som sin stora och av Gud givna uppgift. Bara då kan den kristna tron få ny livskraft i detta land.»

Vad som formulerades till Kyrkomötet behöver impliceras på alla nivåer, från lokala församlingar till nationell nivå. För Svenska kyrkans ledning krävs en ödmjukhet och lyhördhet som inte fattar beslut som om hon är en solitär kyrka utan i stället en del av Kristi världsvida kyrka. Beslut måste förankras ekumeniskt. Andra kyrkors teologiska reflektion och erfarenhet måste beaktas likaväl som hänsyn måste tas till liturgisk tradition uttryckt i t.ex. BEM-dokumentet. Vad biskopsmöte, kyrkostyrelse och kyrkomöte beslutar kräver konsensus utöver Svenska kyrkans egen snäva ram.

Vi är många som hoppas att Svenska kyrkan tar emot den utsträckta hand som kardinal Anders Arborelius räckte ut vid inledningen av 2017 års kyrkomöte.




SPT 8/2018

Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet

Gud är död. Ryktet spreds under nittonhundratalet med Nietzsche och Sartre i spetsen. Medan Nietzsche hävdade att »Gud är död, död för evigt, och vi har dödat honom» uttryckte sig Sartre mer vanvördigt: »Gud finns inte – den skitstöveln.» Hur nu Gud kan vara en skitstövel om han inte finns.

Ryktet tycks vara betydligt överdrivet eftersom tron på Gud uppenbarligen vägrar att dö – av den enkla anledningen att Gud inte är död. Hans dödsannons skrevs förgäves, för Gud är i högsta grad levande. Religionen lever i samhället.

Men detta oroar många. »Religion är för det sekulära samhället ett hjärnspöke, det mot vilket vi definierar oss själva», skriver den amerikanske teologen William T. Cavanaugh och konstaterar att »vår användning av dikotomin mellan religiöst och sekulärt är en nutida västerländsk uppfinning. Den svarar helt enkelt inte mot tingens ordning» (Signum 7/2013), något som uppenbarligen irriterar många.

Debatten har tagit fart, inte bara om religionens plats utan om den över huvud taget har rätt uttrycka sig offentligt. Får religiösa symboler synas? Kan religiös påverkan vara en synlig och hörbar del av samhällsmiljön? Ska den religionsfrihet som tillhör de mänskliga rättigheterna och som är inskriven i svensk grundlag förstås som rätt till frihet såväl från religion som till religion?
Religionsfrihet är inte bara frihet från religion. Det måste finnas utrymme för var och en att formulera, leva, tro och bekänna sig till den religion man vill tillhöra. Staten ska vara sekulär, däremot inte samhället. Medan staten ska vara neutral i förhållande till religionsutövning ska emellertid inte samhället vara tömt på religiösa yttringar. I det offentliga rummet har även religionen en självklar plats. I vårt land gäller det inte minst kyrkan med dess historiska förankring.

Att en sekulär stat inte medför ett sekulärt samhälle är en viktig distinktion när frågorna om skolpeng till konfessionella friskolor och statsbidrag till trossamfund nu hamnat i fokus. Visst har det förekommit avarter i enstaka konfessionella friskolor, men de få avarterna får inte bli orsak till att övriga drabbas av förbud. Enskilda överträdelser får inte medföra kollektiva straff. Sveriges kristna råd med ärkebiskop Antje Jackelén och kardinal Anders Arborelius har här gått in i debatten på ett föredömligt sätt.

Socialdemokraterna avser att gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Civilminister Ardalan Shekarabi driver frågan för han menar sig veta hur det är. Han är nämligen inte född i Sverige utan är, som han nyligen sagt, »född i ett land där religiös påverkan och könssegregering förekom i alla skolor». Han kan därför aldrig »acceptera att det förtryck som jag har flytt från letar sig in i svensk skola». Men nog bör en svensk civilminister inse att Sverige inte är Iran, inte ett förtryckande land, inte ett land där muslimska konvertiter till kristen tro hotas av dödsstraff.
Ateism är inte alternativet till religiös påverkan. Den är ju också påverkan, en aningslös sådan. Som massfenomen har den blivit en ateism utan ställningstagande, utan förnekelse, en ateism som bara är att följa med strömmen, en oreflekterad ateism så självklar att den inte bara kräver en sekulär stat utan också ett sekulärt samhälle. För en sådan odefinierad ateism som tror sig vara neutral, som icke-påverkan, är alla religionsuttryck i det offentliga rummet en provokation. Religion betraktas som något obsolet, något som bör försvinna ur samhället så snart som möjligt.


Därför har det även höjts röster om att barn ska uppfostras icke-religiöst. Föräldrars rätt att uppfostra sina barn i den tro de själva bekänner sig till bör begränsas. Inte ens i hemmet ska någon religiös påverkan få ske.

Men en sekulär stat, som börjar driva uppfattningen att samhället ska vara sekulärt, ateistiskt och präglat av sekulära värderingar, går utöver sitt mandat. Den amerikanska konstitutionen är däremot ett lyckat exempel på hur man kan skapa en sekulär stat. Den växte fram ur djupt kristna värderingar i frågor som människovärde och mänskliga rättigheter. En sekulär stat skapar förutsättningar för ett samhälle där olika trosbekännare, även ateister, får utrymme att leva utan vare sig förföljelse eller osynliggörande. Den hyser respekt för den enskildes samvetsövertygelse.

Den franske författaren och kulturministern André Malraux hävdade att »Gud är död, alltså föds människan». Men frågan är om det inte blir tvärtom, att med Guds död följer också människans död, vilket den ryske filosofen Berdjajev uttryckte som att »där det inte finns någon Gud finns det inte heller längre någon människa».

Det är i de ateistiska staterna som människovärdet blivit ifrågasatt och människan förnedrats som mest. Anne Applebaums dokumentation av »Gulag – de sovjetiska lägrens historia» (2004) bär syn för sägen, liksom erfarenheterna från Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Eller ett Tyskland där Deutsche Christen germaniserade tron och satte Führern som frälsare framför Frälsaren.

Exemplen visar att människovärde och mänskliga rättigheter måste förankras utanför människan själv. Hon kan inte vara sin egen måttstock. Varje politiskt styrelseskick, demokratiskt eller ej, är otillräckligt som garant för människans värde. Om majoritetsbeslut ska avgöra människovärdet blir detta lätt offer för tillfälliga opinioner och riskerar att devalveras till småmynt. Även moral- och samvetsfrågor kan bli dagsländor, mer formade av medieprofiler, policydokument och nyformulerade värdegrunder än av en övertygelse djupt grundad i att Gud själv gett besked om vad som är rätt och fel.

Kyrkan lever visserligen i en sekulär stat men får aldrig agera som om även samhället borde vara sekulärt. Ett samhälle där konfessionella yttringar – oavsett religion – tvingas bort från det offentliga rummet blir till sist förtryckande. Människan är obotligt religiös. Ateismen är en modern parentes i mänsklighetens historia. Det har alltid varit mer självklart för människan att vara religiös än att inte vara det.

Risken för kyrkan är att sekularismen tar plats vid själva altaret genom att hon tonar ned vad som motiverar hela hennes existens – bekännelsen till Jesus Kristus – så att hon blir mer allmänreligiös och speglar samtidsandan (likt Deutsche Christen), till dels för att inte provocera dem som är av annan trosbekännelse. Kyrkan får aldrig vara rädd för att dömas av samhället, sekulärt eller ej. Ty världen dömer gärna kyrkan, kanske för att förekomma kyrkans dom över en värld som är inkrökt i sig själv. Men, som den ortodoxe teologen Paul Evdokimov har sagt: »Den värsta dom världen kan rikta mot kyrkan är att säga att hon är en trofast spegel».




SPT 7/2018

En lovprisning
… Evigt lov och tack vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som med så stort saktmod utstod så grymma lidanden för vår skull. När din välsignade kropp uttömde alla sina krafter på korset, då fördunklades dina vänliga ögon, ditt sköna ansikte bleknade genom förlusten av allt blod, din välsignade tunga blev het och torr och din mun uppfylldes av den bittra drycken av galla, ditt hår och skägg dränktes av blod från såren på ditt allra heligaste huvud, benen i händer och fötter och i hela din dyrbara kropp slets med stor och våldsam smärta loss från sina fästen, ådror och senor i hela din välsignade kropp blev grymt avslitna, och så omänskligt blev du gisslad och sargad av smärtsamma sår att ditt kött och hela din obefläckade hud blev outhärdligt sönderslitna, och plågad och pinad på detta sätt, stod du, min ljuvaste Herre, på korset och inväntade du under stor smärta, med tålamod och ödmjukhet, dödsstunden …

Evig välsignelse vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som mitt under dödskampen skänkte alla syndare hopp om förlåtelse, då du barmhärtigt lovade paradisets härlighet åt den rövare som omvände sig till dig …

Välsignad vare du, min Herre Jesus Kristus, du som för vår frälsnings skull tillät att man med en lans öppnade din sida och ditt hjärta och för att återlösa oss lät ditt dyra blod och vatten i överflöd strömma ut ur samma sida och inte ville att din allra heligaste kropp skulle tas ner från korset, förrän domaren givit sitt tillstånd.

Ära vare dig, min Herre Jesus Kristus, för att du tillät att din välsignade kropp skulle tas ner från korset av dina vänner och läggas i din sörjande moders armar, svepas av henne och läggas i graven och där bevakas av krigsmännen.

Evig heder vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som på den tredje dagen stod upp ifrån de döda och visade dig som den levande för dem du ville, och som efter fyrtio dagar steg upp till himmelen i mångas åsyn och där ärofyllt samlade dina vänner, dem som du hade befriat ur dödsriket.

Jubel och evig ära vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som utgöt den helige Ande i dina lärjungars hjärtan och förökade den väldiga, gudomliga kärleken i deras själar.
Välsignad och lovprisad och ärorik i evighet vare du, min Herre Jesus Kristus, du som i ditt himmelska rike sitter på tronen i din gudoms härlighet, kroppsligen levande med alla dina allra heligaste lemmar, dem som du antog från jungfruns kropp, och så skall komma på domens dag för att döma alla levandes och dödas själar, du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande i evigheters evigheter.

Amen.

(Ur Fyra böner, Quattuor Oraciones, Heliga Birgittas Uppenbarelser.)

 

Påskens pastoral
Två lärjungar är på vandring till Emmaus. Lukas berättar vem den ene är men tiger om den andra. Även om tradition och bildkonst avbildat de båda lärjungarna som två män kan vi för ett ögonblick i vår fantasi tänka oss de båda lärjungarna som man och hustru. En lång vägsträcka vandrar de tillsammans med honom som för dem fortfarande är som en främling. Men när Jesus efter framkomsten lyfter, välsignar, bryter och delar brödet händer det: Då öppnas deras ögon. De fyra orden ur evangeliet på Annandag påsk klingar märkligt bekanta, ett eko från 1 Mos. 3. Parallellen blir till en glimt ur frälsningshistorien.

Den första gången sträcker sig mannen och kvinnan, trots ett uttryckligt förbud, efter den föda de tror ska mätta deras törst. Då öppnades deras ögon. Men ur detta kommer endast smärta och död. Människan är naken och vill gömma sig. Förtroendet och tilliten har brutits. Skulden blir mer än hon kan bära. Människan drivs ut till en annan tillvaro. Det allra underbaraste trädet, det som ger liv, fanns inom räckhåll, men det hinner hon aldrig smaka. Paradisets port stängs och reglas. Även om vi inte tar texten som en historisk skildring av mänsklighetens första dagar så ger den en autentisk skildring av människans villkor på jorden, utdriven ur paradiset och avskärmad från livets träd.

Efter påsknatten har allt förändrats. Vid brödsbrytelsen inser lärjungarna det oerhörda. När deras ögon öppnas är det inte längre på sig själva de ser, utan de ser Jesus Frälsaren. Det är av livets träd de har fått smaka. Paradiset ligger öppet för dem. Och de rusar tillbaka till Jerusalem, den himmelska staden.

Lukas skildring av det som skedde kan ses som en komprimerad version av församlingens uppdrag. Under vandringen är Jesus hela tiden i fokus. Fastän de ännu inte ser hans omedelbara närhet delar de båda lärjungarna allt det som skedde med varandra och med honom som uppfattas som en främling. De båda är församlade i Jesu namn och då är han efter sitt löfte mitt ibland dem. Han hjälper dem att se det som hänt i uppenbarelsens ljus. Skrifterna utläggs för lärjungarna.

Väl framme i byn visar de sin gästfrihet, den kanske mest närliggande formen för diakoni, men också hur gripna de är av mötet med främlingen. Stanna hos oss. Så ger de samtidigt ord åt kyrkans aftonbön: Bli kvar hos oss Herre.

Att de delar sitt bröd med främlingen är självklart. Måltiden dukas fram. På ett naturligt sätt tar Jesus över. Han bryter brödet och leder mässan. Han är själv det levande brödet, som kommit ner från himlen och som räcks från paradiset. Det är av livets träd som lärjungarna får äta. Då öppnas ögonen. De känner igen Frälsaren.

Men det går inte att hålla kvar Jesus. Lika lite som på förklaringsberget går det att hejda tiden. Han försvinner ur deras åsyn. Fastän natten redan fallit på bryter de upp och springer mot staden. Mötet med Jesus måste de tala om. De kan inte tiga med vad de sett och hört och smakat. När de en stund senare delar med de övriga får de uppmuntran tillbaka. Också dessa har, fastän på ett annat sätt, mött Jesus och har sin berättelse att ge.

Mer än detta behöver vi inte för att formulera en församlingspastoral.




SPT 6/2018

Moralismens seger
O tempora, o mores utropade politikern och oratorn Cicero ett halvsekel före vår Frälsares födelse i en suck över tidens normlöshet och förfall.

Moralisk anses den vara som följer tidsandans normer. Moralen bestäms av majoriteten. Avvikaren klassas som omoralisk, och moralisten har svårt att fördra att det skulle kunna finnas andra normer för hur man ska leva än de han själv har. Den som bryter mot normerna skall skämmas, ändra sitt leverne och ställa in sig i ledet. Begreppen etik och moral är i dagligt tal utbytbara mot varandra, men medan moral är präglad av tidsandan står etiken mer för värden som varar.

Normerna skiftar från tid till tid. Så räknades de kristna under de första århundradena som djupt omoraliska. De avvek från normen, framför allt för att de inte deltog i kejsarkulten, den som var det sammanhållande kittet i det romerska samhället. Var det inte också så att de under sina hemliga gudstjänster åt människokött och drack blod? Ryktena florerade kring den kristna omoralen.

Några århundraden senare var de kristna i majoritet och kunde sätta gränserna. Den som ansågs omoralisk kunde mötas med obönhörlig stränghet. Syndaren sattes i stocken till allmän skam och vanära.

Den nyevangeliska väckelsen på 1800-talet drog en tydlig rågång mellan »andligt» och »världsligt». De som omvänt sig och blivit frälsta fick inte falla i synd igen. Listorna över vad som var synd blev långa: att supa, att snusa, att röka, att dansa, att spela fiol och framför allt att inte hålla äktenskapet i helgd. Detta kunde man göra sig lustig över för femtio år sedan.

Den kristna etiken var länge det självklara. Även sedan tron och kyrkoseden övergivits, levde katekesundervisningens barn kvar i de tio budens skugga, fostrade av sina föräldrar och skolans kristendomsundervisning. Aborter och homosexualitet ansågs länge inte bara som något omoraliskt utan också olagligt. Den tiden är förbi. Nu är normaliteten inte längre grundad på kristen etik. Den »frihetsrevolution» som präglade årtiondena efter andra världskriget gjorde sig kvitt den.

Moralister är ett segt släkte och moralen försvann inte. Väckelsetidens syndakatalog ersattes istället med en ny som i många stycken var motsatsen till den gamla. Mycket av det förbjudna lyftes nu fram, prövades, bejakades och blev den nya moralen. Dagens offentliga debatt präglas av indignation över dem som är tveksamma till nytänkandet. Den som t.ex. inte bejakar fria aborter eller regnbågsrörelsens normsystem får räkna med omvärldens dom och kanske till och med förvägras anställning eller förlorar sitt jobb – även i kyrkan.

Förutom alla bud som handlar om gendernormer kommer de pockande kraven på »vad vi får äta, vad vi får dricka och vad vi får kläda oss med». Mästrande röster uppmanar oss att ge pengar till tiggare, andra att inte göra det. Den ene vill få oss att skämmas för att vi sätter bommar vid vårt lands gränser. Den andre målar ut oss som oförståndiga om vi inte gör det. Nymoralismens lista kan göras hur lång som helst. Det var ingen lösning att förneka synden. Den fria, normlösa 1900-talsmänniskan har på 2000-talet förvandlats till en lagens träl som går omkring med kroniskt dåligt samvete.

Moral handlar inte om vad som är rätt eller fel utan om vad tidsandan kräver av oss. Den kan vara god men också djupt orättfärdig, som t.ex. raslagarna i Tredje riket. Svårigheten är att se var gränsen går mellan rätt och moral, liksom den mellan fördömelse och barmhärtighet. När moralisterna lägger tunga bördor på våra axlar men själva inte vill röra ett finger för att lätta dem, hur ska vi då veta vad vi ska bejaka och vad vi ska förkasta? Få vill ha tillbaka de gamla syndakatalogerna med deras snipiga moralism. Men också nymoralismen kan vara förödande när den blir utan nåd.

#Metoo ger ett tydligt exempel på hur komplicerat det är. Å ena sidan fördöms våldtäkter, övergrepp och förtryck. Det har skett ett uppvaknande från bejakandet av de hämningslösa begären, och grupp efter grupp har tagit avstånd från dem som betraktat sin sexualitet som en rättighet som andra måste tillfredsställa. Men vem är satt att döma, hur ska straffet utmätas och vem avgör var gränserna går? I en miljö där tillfälliga förbindelser är normen och där avhållsamhet betraktas som osunt är det svårt att sätta gränser.

Moralisten hyser ingen barmhärtighet. Han är beredd att kasta den första stenen och vill att den som avviker från normen skall in under lagen. Skam och


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan