Lördagen den 17 november 2018 - klockan 07:34

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 22/2018

Att omstarta en församling

Svenska kyrkan har ett stort privilegium
– att hon med sina kyrkor och församlingar
täcker hela Sveriges yta. Alla har en kyrka
inom rimligt räckhåll. Medan bankerna, postkontoren,
försäkringskassorna och polisstationerna
retirerade till de större orterna stod
kyrkorna kvar.

Men de avfolkades. Inte bara på gudstjänstfirare
utan efter hand också på präster som i
många fall flyttade in till städer och centralorter.
De fick sina arbetsrum på stort avstånd
från de kyrkor som de hade att betjäna. På
söndagen kom prästen, men inte alltid varje
söndag utan bara någon gång i månaden. Som
ett nedslag från centralorten men inte som
delaktig i närmiljön.

Till Svenska kyrkans privilegier hör även
den historiska särställning som ger henne en
självklar position i hembygden vare sig denna
är glesbygder i Norrland eller en storstadsmiljö.
Hon förväntas vara en del i samhället –
men bara när det behövs. Annars ses hon ofta
som en sorts nödvändig onödighet.

Privilegierna medför stora möjligheter för
Svenska kyrkan men riskerar också att bli en
fälla. Kyrkor och församlingar finns överallt,
men kan i realiteten ha tömts på innehåll.
Fler och fler kyrkor stängs även om de inte
tas ur bruk, förvisso kyrkoantikvariskt intressanta
men gudstjänstmässigt avsidestagna.
Församlingsverksamheten uppehålls av
en kanske bräcklig men ändå tillräcklig ekonomi.
De kyrkliga handlingarna, visserligen
allt färre, diakonalt arbete och barnverksamhet
skapar en känsla av att Svenska kyrkan
ändå fungerar och att församlingarna lever.

På en del håll arrangerar man dessutom
under året några få välbesökta gudstjänster
med populära musikaliska inslag. Frestelsen
att då och då vara en miniversion av amerikanska
entertainment churches kan vara
svår att motstå.

De sju sändebreven i Uppenbarelseboken
blir då milda reprimander jämfört med den
verklighet många församlingar befinner sig i.
I Efesos hade man övergett sin första kärlek,
i Pergamon höll man sig till falsk lära, i Laodikeia
var man varken kall eller varm. Mest
aktuell för vår tids Svenska kyrka är förmodligen
Sardes, församlingen om vilken det sägs,
att »det heter om dig att du lever, men du är
död».

Vi ska inte här analysera orsakerna. Det
skulle leda för långt. Situationsbeskrivningen
är nog ganska välkänd – men kanske inte
alltid erkänd. Insikten och erkännandet kan
emellertid bli en vändpunkt. Någonting måste
göras. Vad som annars kan bli en förlamande
vanmakt hos präster och församlingsmedarbetare
kan i stället bli till goda utmaningar
och medvetna satsningar.

Inom frikyrkligheten finns modeller för hur
man startar nya församlingar. Även om Svenska
kyrkan fortfarande på sina håll bygger nya
kyrkor och etablerar groende församlingsliv,
så är det än mer angeläget att omstarta redan
existerande församlingar. Men Svenska
kyrkan med sin rikstäckande organisation är
inte van vid att tänka så. Hur startar vi om?
Hur bygger vi åter upp ett församlings- och
gudstjänstliv som vittrat bort?

Begreppet folkkyrka är obsolet i betydelsen 
»folkets kyrka». Men folkkyrka i mer ursprunglig 
mening – en kyrka för hela folket – är ständigt aktuell 
och måste tas på sådant allvar att det får konsekvenser. En kyrka som

ber för folket, som söker folket, som evangeliserar
och missionerar. För detta krävs strategier
för att omstarta där det är dött, ett lokalt
missionsmedvetande, en iver att förkunna
evangelium, en insikt om det brinnande angelägna
i att göra Jesus Kristus känd, bekänd,
trodd och älskad.

Modeller behövs, strategier krävs. Goda initiativ
har tagits. Försök görs med projekt som
»Nya sätt att vara kyrka» – Fresh expressions
– vilket tillkommit på initiativ från Kyrkomötet.
Men det räcker inte. Det är inte svårt att
få folk att komma en gång. Det svåra är att få
dem att komma många gånger. Och stanna
kvar. Och komma till en levande tro.

Varje strategi är dock meningslös om inte
de som ska förverkliga den själva brinner,
själva lever och andas tron, själva delar gudstjänstlivet.
Den amerikanske metodistpastorn
E.M. Bounds (1835–1913) skrev i Bönetjänsten
att »Guds metod är människor. Församlingen
söker hitta bättre metoder men Gud
söker dugliga människor… Vad församlingen
behöver i dag är inte fler organisationer eller
effektivare metoder utan människor, som den
helige Ande kan använda. Dessa människor
måste vara brinnande bönemänniskor. Den
helige Ande verkar inte genom metoder utan
genom människor.»

Trons frimodighet, övertygelsen om att
evangeliet är tidlöst angeläget, brinnande
hjärtan är all evangelisations startpunkt. Men
detta utesluter inte att även metoder behövs,
modeller för hur man bygger församling. Å
ena sidan finns mycket samlad erfarenhet, å
andra sidan krävs nytänkande eftersom förutsättningarna
är andra än för några decennier
sedan.

Framöver kommer SPT att i några artiklar
lyfta fram strategier som burit frukt under de
senaste decennierna och reflektera över vad
som kan vara avgörande för att ett förnyat
församlingsbygge ska lyckas. Somligt kommer
kanske att uppfattas som självklart, annat
kan bli till nya insikter.

Det tycks finnas tidlösa faktorer som är
fundamentala för framväxten av levande
församlingar. Till dessa hör att altaret är i
centrum, att mässan firas och att det beds
regelbundet i kyrkan. Men också att våga
börja med de få, att ha bön och undervisning
med de enstaka som kommer och en långsiktig
medveten uthållighet. Kontinuitet och
närvaro vad gäller prästerna är ytterligare en
faktor liksom lekfolkets delaktighet.

Mest avgörande är dock själva kärnan, att
»vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst»,
en inte alltid bekväm förkunnelse som uppfattats
både som en stötesten och som en dårskap.
Det är inte annorlunda i dag. Men att
för det anstötligas eller dårskapens skull tiga
om evangeliet förlamar. Förkunnelsen måste
vara tydlig. Det gällde för Paulus, det gäller för
kyrkan i dag. Det kristocentriska är avgörande,
liksom att själva omvändelsen och bekännelsen
till Jesus Kristus som Herre påverkar.

Att bygga församling är ett viktigt hantverk.
Bara erkännandet av att det behövs och
hoppet om att det går kan vara befriande. Inte
bara imse vimse spindel började om med att
klättra upp på trån. Även i döda eller slumrande
församlingar krävs samma ihärdighet.
Liksom spinnandet sitter i spindelns gener,
så måste även missionen, ivern att förkunna
evangelium, medvetandet om att bygga på
Guds husbygge, sitta i kyrkans och varje församlings
DNA. Kyrkans byggnadsmaterial är
de levande stenar som infogas i det andliga
husbygget. För detta krävs såväl arkitekter
och byggare som byggnadsritningar.




SPT 21/2018

Kommunicera mindre, evangelisera mera!

Svenska kyrkan har anställt en ny kommunikationschef på Kyrkokansliet. Uppdraget är att göra kommunikationen »effektiv, ändamålsenlig och utvecklingsorienterad». Pia Dahlén har tidigare erfarenhet bland annat som marknadschef på Postkodlotteriet och Villaägarnas riksförbund. Med kommunikation har hon arbetat i över 20 års tid. Hon beskriver sig som värderingsstyrd, vill arbeta med ett samhällsperspektiv och uppfattar sig som en andlig sökare (Kyrkans Tidning 14/8 2018). Med all säkerhet är hon väl kvalificerad för sitt nya uppdrag.

Samtidigt finns det skäl att ställa sig frågande till den struktur och det uppdrag Dahlén nu har att utveckla. Kyrkokansliets och många församlingars kommunikationsarbete präglas av en tydlig ambition att föra ut en ideologi och ett budskap, som ska uppfattas som attraktivt utifrån en vilja att behålla och nyrekrytera medlemmar.

»Du behövs», lyder den första rubriken på Svenska kyrkans hemsida. »Bli medlem, ge en gåva», är de inledande uppmaningarna. Genom att bidra ekonomiskt kommer medlemmen bl.a. att stödja ett kulturhistoriskt arv och en viktig social verksamhet. Det är nog sant, och det stämmer säkert att för många är detta ett starkt skäl för fortsatt medlemskap i kyrkan. Ändå saknas något grundläggande i själva tilltalet.

En av rubrikerna länkar till information om Kyrkans heliga skrift med orden: »Bibelns texter handlar ofta om människor som grubblar över vad det är att vara människa eller vem Gud är.» Även detta är nog sant, men uttrycker ändå inte det väsentliga som Kyrkan tror om Guds ord.

Intrycket av att Svenska kyrkans kommunikation i långa stycken präglas av förlägenhet eller osäkerhet kring vad som är Kyrkans djupa mening och uppdrag är ofrånkomligt. Kommunikationen blir främst en väg att locka medlemmar.

Att nå ut till människor har alltid varit en självklar strävan för Kyrkan. Uppdraget formulerade Jesus redan i missionsbefallningen. Kyrkans kallelse är att göra alla folk till Jesu lärjungar. Men i ett samhälle, som alltmer präglas av kommunikation på alla nivåer, tenderar själva kommunicerandet att ha ett egenvärde. Budskapet blir sekundärt, antalet följare, gillanden och delningar blir det viktiga.

De professionella kommunikatörerna har blivit en maktfaktor. Den som behärskar kommunikationen kommer att påverka innehållet i värderingar och åsikter och prioriteringar kring vad som ska föras fram. Under de senaste åren har vi sett flera exempel på hur den kyrkliga kommunikationen fått stor uppmärksamhet, av vilka taco-Jesus och hen-Jesus tillhör de mest misslyckade.

Kommunikatörerna gör sitt jobb med stor framgång. De får uppmärksamhet och väcker reaktioner. Att budskapet inte alltid bottnar i Svenska kyrkans tro och än mindre i missionsbefallningens uppdrag blir då närmast sekundärt. Men när kommunikationssatsningarna ibland har orsakat fler utträden än inträden borde detta för länge sedan ha lett till omprövning av sättet att kommunicera.

Kommunikation har två riktningar (latin: communicatio, ömsesidigt utbyte). Kommunikatören ska således stå i ett ömsesidigt utbyte med dem man vänder sig till, vilket man för söker leva upp till genom chattfunktioner och interaktiva sidor på Svenska kyrkans hemsida. Det är en god ambition att möta människor där de är. Ett lyhört och ömsint samtal är många gånger en bristvara. Om Svenska kyrkan genom sina kommunikatörer bidrar till att sådana samtal får större utrymme är det en välgärning.


Men åtskilligt kan och måste förbättras. Inte minst det inomkyrkliga samtalet präglas alltför ofta av hårda ord och låsta positioner. Ändå räcker inte detta som strategi. Kyrkans uppdrag är oerhört mycket större än att vara ett spännande diskussionsforum kring andliga frågor.

Kyrkan är en gemenskap med Kristus, som ser vårt innersta och uppenbarar sig som Vägen, Sanningen och Livet. Han är det han själv förkunnar: Evangelium, det glada budskapet. Kyrkan är en communio, en gemenskap, först och främst med honom som är huvudet, sedan genom kroppen också med alla de andra lemmarna. Kyrkans grundhållning är inte att grubbla över vem Gud och vi själva är. Den är i stället att i kommunionen ta emot Kristi kropp och blod i våra liv som odödlighetens läkemedel.

Det är dock inte så enkelt som att bristen på evangelisation är kommunikatörernas fel, även om det inom det skrået tycks finnas en annan syn på vad som ska kommuniceras än vad Jesus hade. Liksom inom Kyrkokansliet utför sannolikt också kommunikatörerna i församlingarna med iver det uppdrag de är satta att utföra. Inte heller är det givet att fler prästerliga bidrag på hemsidor, i tidningsannonser och församlingsblad skulle medföra en fördjupad evangelisation. Även präster tenderar många gånger att tänka mer på marknadsföring än på evangelisation. Det avspeglas i att det de skriver i olika församlingsblad ofta får en kåserande, naturromantisk eller socialprofilerad ton. Publikationerna blir då oftast fullständigt ointressanta. Att försöka konkurrera på marknaden med andra kommersiella eller ideella krafter slutar med ett misslyckande.

Kyrklig växt beror inte på skicklig marknadsföring. Förhållandet tycks snarast vara det omvända. De ökenfäder och -mödrar som under kyrkans unga liv drog sig undan utövade en särskild attraktionskraft på sin omgivning. Ju mer de drog sig undan, desto mer föreföll människor följa dem för att få del av den hemlighet, som de syntes bära i sina hjärtan.

När kommunikationen blir sitt eget mål tappar Kyrkan sin riktning. Kommunikationen måste vara underordnad evangelisationen. Kyrkan bjuder inte bara in till ett gemensamt sökande utan utmanar och inbjuder till det hon har funnit och till de himmelska skatter hon har att förvalta.
En sådan insikt om Sanningen uttrycks inte genom arrogans eller överlägsenhet mot den som söker och grubblar eller förnekar. Inte heller slås den ned av att kyrkan förlorar betalande medlemmar. Utan det är som att den svämmar över i glädje över honom som uppenbarats. Som Johannes skriver: »Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig (1 Joh. 1:3-4).

Mer av detta borde synas i Svenska kyrkans kommunikation så att hon vågar vara offensiv och utmanande men ändå ömsint inbjudande till en levande tro. Och Svenska kyrkan borde genom alla sina kanaler och genom sitt i särklass stora kontaktnät gå i spetsen för svensk kristenhet när det gäller evangelisation. Det är den allra största, men också mest välsignade, utmaningen för kommunikationsavdelningen och dess nya chef på Kyrkokansliet.




SPT 20/2018

Demokratins dilemma

I skrivande stund råder ännu ovisshet om valutgången. Men när detta läses är resultatet kungjort och valsegraren utropad. Oavsett utgång väcker emellertid hela valprocessen med debatter och inlägg i alla slags media, med löften om vad som ska göras, med miljarder som lovas åt det ena eller andra hållet, frågor om vad som egentligen sker i valet – om demokratin både som form och innehåll.

I regeringsformen från 1974 heter det i portalparagrafen att »all offentlig makt i Sverige utgår från folket». Vanligen brukar det förstås som att när folket lagt sin röst och det finns en majoritet i riksdagen, så har denna majoritet rätt att fatta beslut om allt och alla. När makten har sagt sitt är diskussionen avslutad. Därefter gäller de fattade besluten som alla har att följa.

Ett kyrkligt exempel på denna inställning kan man hitta i en ledare i Svensk Kyrkotidning, där skribenten apropå trohet mot den nya Kyrkohandboken hävdar, att alla som verkar i kyrkan har »att vara lojala med de ordningar som kyrkan beslutat om. Då är vi också lojala med kyrkans medlemmar, de som ytterst sett har fattat beslutet» (SKT 7/2018).

Om man ser närmare på denna frågeställning blir det tydligt att en seriös diskussion inte kan nöja sig med att konstatera att majoriteten alltid har rätt. I kyrkan är det inte kyrkans medlemmar utan kyrkans Herre som är den avgörande och slutgiltiga instansen. Även i regeringsformen finns i varje fall en antydan till en instans över folkviljan. Portalparagrafen avslutas nämligen med konstaterandet att »den offentliga makten utövas under lagarna». Om således riksdagen skulle fatta ett beslut som strider mot »lagarna» – vanligen grundlagarna – är beslutet ogiltigt.

Detta gäller inte endast Sverige utan flertalet västerländska demokratier. Många länder har en författningsdomstol som ytterst kontrollerar om lagar strider mot grundlagen. Visserligen har Sverige inte någon författningsdomstol – vilket dock skulle behövas – men det finns andra spärrar vilka värnar enskildas rätt och rättigheter.

Liksom många andra länder har Sverige antagit FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, varför beslut av myndigheter och riksdag kan överklagas med hänvisning till dessa. Ett exempel är barnmorskan Ellinor Grindmark, som till Europadomstolen överklagat arbetsdomstolens beslut, att hon inte blivit diskriminerad när hon, med hänvisning till att hon inte medverkade vid aborter, vägrades anställning.

Å ena sidan står således majoritetens möjlighet att fatta vilka beslut som helst, å andra sidan finns kravet att de beslut som fattas begränsas av principer och värden som står över den lagstiftande församlingen. Detta skulle kunna kallas för demokratins dilemma, ett dilemma som alltmer aktualiserats de senaste åren. Bakgrunden är framväxten av rörelser och partier i några länder, som velat begränsa en del rättigheter som hittills ansetts odiskutabla. Ett tydligt exempel är asylrätten, som i flera länder omgärdats av bestämmelser avsedda att hindra flyktingar att söka asyl. Så har länder som Ungern och Italien i praktiken avskaffat asylrätten genom att hävda att de följer folkviljan – en folkvilja som kommer att stå över grundläggande principer.


Demokrati har blivit en så självklar styrelseform att den riskerar att hota sig själv, vilket vi ser i populismens kölvatten, som – paradoxalt nog – kan leda till ledare med diktatoriska ambitioner. Historien känner flera förfärande exempel, vilka tycks upprepas i vår egen tid. En stat, vars värderingar ytterst vilar på majoriteten, kan därför oväntat och oförutsägbart plötsligt gå djupt vilse.

I denna situation har kyrkan en kallelse att visa på att en demokrati utan förankring utanför folkviljan riskerar att bli offer för populistiska strömningar, en utveckling som blir alltmer påtaglig i västvärlden. Denna för en fungerande demokrati så nödvändiga förankring har två fästpunkter: den ene är att alla människor är skapade till Guds avbild, den andra att människan trots sin otillräcklighet, sin synd, är försonad genom Jesu Kristi offer. Dessa två grundbultar ger varje människa ett okränkbart värde – oavsett om hon är fattig, änka, främling eller faderlös, för att använda profeternas sociala begrepp, för vilka varje samhälle har ett särskilt ansvar.

På juridiskt språk talar man om naturrätt, en rätt som härleds ur att det finns vissa givna och gemensamma värden och värderingar som är lika för alla. Teologiskt handlar det om skapelseteologi – att i begynnelsen skapade Gud människan till sin avbild. Nu brukar såväl kyrkliga som sekulära röster hänvisa till alla människors lika värde. Ordet värde är en översättning av engelskans dignity, vilket hellre borde översättas med värdighet, inte minst för att undvika att begreppet värde leder tankarna till ekonomiskt värde.

Som skapad till Guds avbild har således varje människa en värdighet som det är synd att förgripa sig mot. Eller med Jesu ord: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig (Matt. 25:40). För att omsätta detta i praktisk handling krävs avvägningar, vilka måste regleras av lagar och regler. Till politiken hör att såväl stifta dessa lagar som att begränsas av dem. Lagar som inte stärker varje människas värdighet, oavsett hennes bakgrund och personliga förutsättningar, är möjligen legala – men definitivt inte legitima. Kyrkan vet detta – men en kyrka som likt Svenska kyrkan är dominerad av riksdagspartiernas inflytande tenderar mer att följa det politiska kravet än att leva lyhörd för Jesu ord.

Här brukar ofta utläggningar i detta ämne sluta, i människors lika värde. Men kyrkan har mer att säga, inte minst att på jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt (Sv. ps. 322). Den ofrånkomliga synden, att vi som människor inte självklart strävar efter det som är rätt, sant och gott, är det tyngsta skälet till denna för demokratin nödvändiga förankring i orubbliga värden oavsett majoritetens vilja. Mitt i välviljan kan oviljan finnas, mitt i altruismen kan intoleransen döljas, mitt i den goda ambitionen kan egoismen frodas. Ormen gömmer sig även i det vackraste paradis – även i demokratins.

Kyrkan har just därför en oavlåtlig kallelse att peka på att den bästa garanten för att demokratin inte förfaller till majoritetsförtryck är insikten att den också måste vara grundad på naturrättsliga värderingar – att människan är skapad till Guds avbild och att förlåtelse och upprättelse är möjliga i Jesu namn.

När ledaren skrivs är valresultatet ännu inte känt men det spelar mindre roll. Avgörande är att bejaka demokratins styrkor och inse dess begränsningar. För demokratin måste försvaras, inte försvagas.




SPT 19/2018

Skapa ett ekumeniskt medicinskt etiskt råd!

Behovet är stort. Även om det finns ett Statens medicinskt etiska råd (SMER) behövs också ett Ekumeniskt medicinskt etiskt råd. Svenska kyrkan såsom det största av kyrkosamfunden i Sverige bör ta initiativ till att ekumeniska samtal förs om vad och vem människan är, om det mänskliga livet, dess värde och gränser.

Aldrig tidigare har människan utsatt sig själv för experiment som i dag. Inte ens i synen på vad människan är råder en rimlig konsensus. Nya vetenskapliga rön, ekonomiska intressen och ideologiska ställningstaganden har medfört en alltmer problematisk syn på människan i sig. Åtskilliga frågeställningar kräver uppmärksamhet, djupgående analys och etisk reflektion utifrån kristen tro.

Den första frågan som måste ställas gäller vad människan är i sig själv. Så vitt vi vet är människan den enda varelse som medvetet kan reflektera över sin existens och ifrågasätta den intill Descartes tveksamma svar: »Jag tänker, alltså är jag.» Dagens lösning av femton sekunders berömmelse i teve är än mindre hållbar.

Frågan om det mänskliga var en gång rimligt enkel att besvara, men svaret har under det senaste halva milleniet blivit allt mer komplext. Från att ha levt i en antropocentrisk värld med jorden som alltings navel kring vilken stjärnbilderna cirklade som i vördnad, har människans boplats liksom hon själv blivit degraderad, så att jorden bara är en planet bland miljarder och människan själv ett djur bland andra djur.

Följden har blivit inte bara definitionssvårigheter utan även ett ifrågasättande av människans gränser, värde och självförståelse. Frågan gäller inte bara när människan blev människa i det evolutionära förloppet, utan också när människan slutar att vara människa. När går hennes värde förlorat? När blir hennes liv så meningslöst eller så utan värdighet att hon inte längre bör leva? Kan den individ som en gång blev till i ett laddat konceptionsögonblick någonsin förlora sitt värde och sin värdighet?

Människovärdet undermineras inte sällan av en reduktionistisk syn, vars mest extrema variant torde vara att människan inte är något annat än en transportör av anaeroba bakterier, dvs. hon är ett värddjur för tarmbakterier. Knappast en munter människosyn. Den andra ytterligheten är att människan uppfattar sig som sin egen gud – ty hon vill inga andra gudar hava än sig själv. Väl installerad på skaparens tron tar hon sig rätten att behärska och utnyttja skapelsen i egoistiskt syfte.

Parallellt med detta frodas en alltmer dominerande uppfattning, att människan är ett djur bland andra djur. Visserligen en primat, ett alfadjur men ingenting därutöver. Att en sådan människosyn inte främst leder till djurens uppgradering utan människans devalvering är lätt att inse, vilket till följd har fått en ökande oklarhet om det mänskligas gränser. Att avliva sin ålderströtta labrador är barmhärtigt. Men är det också barmhärtigt att låta avliva en dement eller svårt cancersjuk moster? Att definiera skillnaden mellan passiv och aktiv dödshjälp är inte lätt. Inte heller är det i ett sekulärt samhälle enkelt att fastställa när ett fosters värde är sådant att det har mänskliga rättigheter. Det händer att ett foster kan räddas till livet så tidigt som i graviditetsvecka 22, vilket vid sena aborter blir till ett dilemma för sjukvårdspersonalen.


Andra exempel som aktualiserats gäller surrogatmödraskap. Eller hur ska man bedöma selektiva aborter, där foster med t.ex. Downs syndrom väljs bort? Hur påverkar detta vår syn på människan? På det svaga och sårbara? Trettiotalets tankar om rashygien, vilket inte bara var ett tyskt utan ett dåtida ideologiskt fenomen, har iklätt sig nya kläder – en sorts människohygien som inte har med ras och hudfärg att göra utan med hur vi förhåller oss till svaghet, till lidande och sårbarhet, till det till synes otillräckliga.

Den tekniska utvecklingen gör att vi kan laborera med det mänskliga. Var går gränsen för tekniska implantat i människan eller vilka risker kan AI (artificiell intelligens) och robotoider medföra? Flera nydanande forskare och entreprenörer betraktar den utvecklingen som det största hotet mot människan.

Bara därför att någonting är möjligt är det inte självklart rätt. I de dystopiska romanerna Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood dras några konsekvenser av vad som redan i dag är tekniskt möjligt. Ishiguro skildrar surrogatmänniskor, vars kroppar utgör reservdelslager för dem som betraktas som riktiga människor, medan Atwood beskriver hur högfertila kvinnor tvångsbefruktas i en värld av sjunkande födelsetal. Intuitivt anar vi att ingenting av detta är etiskt försvarbart i dag. Men i morgon?

Kyrkan har ett särskilt ansvar att formulera sig om människan, människovärdet och det mänskliga livet. När går den mänskliga värdigheten och identiteten förlorad? Vad ett värdigt liv är har aldrig definierats, trots att begreppet används i de mest skiftande sammanhang som i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna eller som målet för hälso- och sjukvård. Vars och ens rätt till ett värdigt liv ses som självklart, vad det nu är.

Men ur kristen synvinkel är frågan fel ställd. Djupast handlar det inte om vad ett människovärdigt liv är utan om att varje människa har ett heligt värde oavsett om hennes liv är värdigt eller ej. Redan Psaltaren konstaterade att »vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud med ära och härlighet krönte du honom» (Psalt. 8:5–6), en central utgångspunkt för en kristen syn på människan. Hon skapades »nästan till en gud», dock inte till Gud utan bara nästgårds med Gud. Ytterligare en nyckel finns i Psaltaren 139:13ff., som skildrar hur Gud väver samman människan redan i hennes moders liv. Men inte heller detta är nog. Hennes värde grundas också i att hon är återlöst och försonad av Gud genom Jesus Kristus.

Den ökande osäkerheten om det mänskliga är en utmaning som kyrkan måste anta. I debatten hörs förvisso också kristna röster, inte minst från romersk-katolskt håll. Men det räcker inte. Därför behövs ett ekumeniskt medicinskt etiskt råd för att forma en gemensam kristen syn kring frågor som är ytterligt komplexa. I rådet måste finnas teologisk och etisk, medicinsk och teknisk, filosofisk och psykologisk kompetens liksom en tydlig förankring i den kristna tron. Ett sådant råd måste vara fritt från partipolitiskt inflytande men desto starkare förankrat i biblisk och kyrklig tradition och ha bred kännedom om de samtida utmaningarna.

Svenska kyrkans ledning bör ta initiativ till att ett sådant råd bildas.

SPT 18/2018

Inför valet – om evangeliet och partipolitiken

Kyrkan har alltid varit en politisk kraft men aldrig partipolitisk. Så känner vi också igen Jesus. Frimodig när det gäller att ta ställning för utsatta människor, ifrågasätta makthavare och samhällsstrukturer, men också opopulistisk och fri. Hans ärende, och kyrkans ärende är inte att bygga ett idealsamhälle här på jorden, utan att låta det himmelska livet få nedslag även här och nu. Kyrkan är kallad att vara ett salt i denna världen och en påminnare om den kommande med värderingar som inte är beroende av opinionssiffror.

Politiska rörelser har genom historien gärna velat använda sig av Jesus och kyrkan för att ge tyngd åt sin politik, alltifrån den amerikanska kristna högern till vänstervågens radikalism och befrielseteologins frihetskamp. I Sverige har kristendomen tidvis associerats med konservativa åsikter och värderingar, men lika gärna kunde 60- och 70-talets vänstervåg mer än gärna se en radikal förebild i Jesus.

Under sekler av sammanflätning med det svenska samhället har kyrkan kunnat vara en trygg faktor i orostider men även riskerat att annekteras av hembygdsivrare och nationalromantiker. När nationalstaten Sverige byggdes var kristendomen sedan sekler självklar. Kyrkan blev en sammanhållande kraft i den framväxande staten. Reformationens tvåregementeslära förstärkte detta. Kungen kunde bygga sitt land med Guds välsignelse.

Kyrkan är inte partipolitisk, men Svenska kyrkan har tyvärr ofta varit bunden till makt och partier. Alltför ofta väljer de som har ledande positioner inom kyrkan att vara mer trogna mot sitt parti än mot kyrkan. På samma sätt som Gustav Vasa använde kyrkan i sitt samhällsbygge, ockuperas Svenska kyrkan av flera partier som strävar efter att förverkliga sina egna politiska idéer.

Men kyrkan är inte nationell utan internationell. Hennes primära uppgift är att främja Guds rike, vilket sekundärt kan få samhälleliga konsekvenser.

Kyrkan riskerar alltid att fångas i tidens strömningar och låta sig lånas till de politiska rörelsernas trender. Faran att förminska evangeliet till ett politiskt program finns alltid. Kyrkan växte fram i ett samhälle där sådant som frihet, demokrati och jämlikhet saknades, men som våra partier idag håller högt.

Ändå kunde kyrkan vara kyrka och genomsyra världen. I evangeliet blev den enskilda människan sedd, älskad och sänd. Samtidigt byggdes genom församlingen och det diakonala arbetet en gemenskap som i sitt sätt att leva kom att prägla sin omvärld. De kristna värdena och den kristna livsstilen var uppenbart framgångsrika. Kyrkan var ett salt i världen.

Mycket av det som var sprängkraft i urkyrkans tid har i vårt samhälle blivit till självklara värderingar. Ändå är kyrkans uppdrag detsamma. Hon utgör då som nu både en stabilisator och en ifrågasättare när enskilda frågor kommer att dominera och kanske snedvrida samhällsdebatten. Hennes uppdrag sträcker sig längre än till en valperiod och hennes budskap måste vara oberoende av opinion och valresultat.

Demokratins styrka och dilemma är att majoriteten beslutar och därmed avgör vad som är rätt. Kyrkans utgångspunkt är en annan. Hennes trohet gäller evangeliet om Jesus Kristus framför opinioner och politiska påtryckningar. Därför är kyrkan i någon mening alltid i opposition i så väl demokratier som diktaturer, även om det tar sig i olika uttryck.


De partier som finns i Sverige har alla vuxit fram ur kristen mylla och fångar därför upp olika aspekter av evangeliet. Det politiska landskapet i Sverige skulle inte ha sett ut som det gör utan kyrkans påverkan och bakgrunden i den kristna kultursfären. Hos alla partier är en kristen människosyn och etik en självklar utgångspunkt – ett värnande om livets okränkbarhet och varje människas frihet och ansvar.

I kristen tro ryms vad som kan uppfattas vara paradoxer men som ändå är en enhet. Här ryms solidaritet med kollektivet utan att det sker på bekostnad av den enskildes rättigheter och frihet. Kyrkan betonar den gemensamma välfärden och omsorgen om de fattiga likväl som den enskildes ansvar och förvaltarskap. Här finns både glädje i människans förmåga att skapa och driva utvecklingen framåt och vördnad inför Skaparen i vetskap om att vi inte äger skapelsen utan förvaltar den.

Kristen tro känner såväl människans storhet som hennes begränsningar och totala beroende av Gud. Tron kan betona den totala jämlikheten utan att sudda ut olikheten. Den vågar protestera och stå upp mot makthavare, men är också beredd att respektera överheten. Bredden i trons liv skapar en dynamik och en helhet som inte ryms i något av partierna, något som lätt går förlorat i politiska debatter.

Ofta har partierna vuxit fram i kampen för något av dessa områden, inte sällan på bekostnad av något annat. Även de partier som vuxit fram i protest mot det kyrkliga etablissemanget och överheten, har kunnat lyfta fram Jesu förhållningssätt – må vara mer eller mindre medvetet – till de svaga och till varje människas lika värde och frihet. De kristna grundvärdena har betonats men i opposition mot kyrkan.

Andra partier har haft en motsatt framtoning. Kyrkan som garant för hembygd och trygghet har framhävts mer än trons innehåll. I debatten har det inte sällan vurmats för kyrkan och kristen tro som ett uttryck för det svenska kulturarvet. Men kristen tro är ingen nationell rörelse, utan den är utifrån missionsbefallningen global. Kyrkan i Sverige är inte i första hand svensk utan en del av Kristi världsvida kyrka, som kommit till oss tack vare invandrare.

Med en världsbild, som börjar i skapelsen och sträcker sig bortom denna världen in i himmelen, har kyrkan ett unikt uppdrag i den politiska debatten. Med en människosyn som ger den utsatte skydd från konceptionen till graven och utmanar var och en till att se sin kallelse och sitt ansvar här i tiden, kan kyrkan i varje tid vara en profetisk ifrågasättare. När kyrkan lever så att hon känns igen på kärlek och sanning, blir hon såväl en trygghet som en politiskt utmanande kraft.
Kyrkan kan ge en helhetssyn som sträcker sig längre än till de inomvärldsliga perspektiven. 

Därför behövs den kristna rösten i den politiska debatten och därför behövs kyrkfolk i de politiska partierna. Varje parti har influenser från evangeliet, men inget av dem rymmer hela den kristna trons bredd. Därför behöver kyrkan höras i alla partier av sådana människor som hämtar näring från Guds ord och som vågar omsätta den i kommuner, landsting och stat.




SPT 17/2018

Trons inkulturation i samhället?

Ännu för bara några decennier sedan var den uttalade ateismen en förhållandevis lågmäld företeelse i Sverige. I efterdyningarna av Hedeniusdebatten behövde den inte längre högljutt formulera sig och argumentera mot kyrka och kristen tro – ett för kyrkan oroande tecken på hennes svaghet. Man slår inte på en döende, inte ens på den vars död man önskar utan inväntar respektfullt det saliga insomnandet.

Hur har då Svenska kyrkan mött dessa förändringar under de senaste decennierna? När kyrkans tro blev alltmer misstrodd av det samhälle och den kultur, som hon varit en självklar del av sedan sekler, kröp en rädsla för att vara udda i samhället in. Kyrkan blev en apart och otidsenlig organisation vars existens i ett modernt folkhem blev svår att motivera, inte minst om man snarare såg hennes uppdrag som ett samhälleligt behov än som Kristi kallelse. Försök gjordes att konstruera en kristen tro med uttalade liberala inslag som kunde stå emot, men det misslyckades. En följd blev att de teologiska fakulteterna försvann och ersattes av religionsvetenskap, utan att kyrkan skapade en egen utbildning som ersättning för vad som gick förlorat.

Därför är det inte utan skäl som man talar om kyrkans inre sekularisering som, om man vill förstå det välvilligt, kanske skulle kunna ses som en rest av den svenska enhetskulturens mönster. Inte ens i sekulariseringens tidevarv skiljs tro – eller snarare otro – och folk åt. Det är bara att ta del av debatterna i kyrkomötet, följa kommunikatörernas upprepade feltramp, lyssna på ett antal predikningar som är mer andligt allmängiltiga än kristocentriska.

Ett annat sätt att hantera kyrkans allt svagare ställning är att omdefiniera den kristna trons roll i samhället. I stället för att tala om avkristning försöker man visa på den kristna trons inkulturation i samhället – trots att till och med det kristna kulturarvet inte sällan osynliggörs som en del av vår historia.

Till inkulturationen hör sådant som värderingar, att skolloven delvis följer kyrkoårets rytm och att almanackan domineras av helgonnamn, för att nämna några få exempel. Allt står således väl till. Julen firas med överdåd, påskens bakgrund är måhända bortglömd av de flesta, men man är åtminstone ledig från arbetet, och vår syn på människovärdet har fortfarande sina rötter i den judisk-kristna traditionen.

Problemet är att vad som en gång varit en i samhället inkulturerad tro och moral med dess livstolkande berättelser upplöses på ett par generationer. Jane Jacobs, amerikansk författare och samhällskritiker mest känd för sina studier av den amerikanska förorten, visar i sin bok, Dark Age Ahead (2004), med exempel från olika kulturer, att det räcker med två generationer som inte traderar kunskap eller kulturarv vidare, för att det ska gå förlorat. Och när det väl är förlorat, skriver hon, »går långsamt även minnet av det som förlorats förlorat». Två generationer. Femtio år. Då blir det inte kunskapen utan okunskapen som traderas.

Vi börjar närma oss den brytpunkten. Att de kyrkliga handlingarna, initiationsriterna, minskar påtagligt visar detta. 1970 döptes 80,6 procent, 2017 var det 42,4 procent. Motsvarande för konfirmationen var 80,7 procent respektive 24,3 procent, vigslar och begravningar onämnda. Andra mer individualiserade riter utan förankring i kyrkans tro tar deras plats. Samtidigt har medlemsantalet sjunkit från 92 procent till 59 procent.


Att i det perspektivet framhärda i att tala om Svenska kyrkan som en folkkyrka är inte bara aningslöst utan ren blindhet. Folkkyrkan lider av samma fantomsmärtor som socialdemokraterna, då hon liksom det en gång statsbärande partiet har förlorat sin roll. Lite ironiskt är att det var just en socialdemokratisk ecklesiastikminister, Arthur Engberg, som på trettiotalet ville göra Svenska kyrkan tam och beskedlig, som »staten organiserad för religion».

Biskop Sören Dalevi skrev under den uppfordrande rubriken Tala med stolthet om folkkyrkan att »det är därför dags att vi tydligare och med större stolthet börjar tala om folkkyrkan som begrepp igen. Folkkyrkan är nämligen den mest lämpliga kyrkosynen för en kultursfär som stått under kristen kulturpåverkan under tusen år.» Detta skrevs inte på femtio- eller ens sjuttiotalet utan i maj i år (Kyrkans Tidning 18/2018).

Att hävda att folkkyrkan ännu genomsyrar samhället motsägs av statistiken, av det stora flertalets icke-relation till kyrkan. Tanken på Svenska kyrkan som en folkkyrka är ett provinsiellt kyrkotänkande – en kyrklig variant av vad politiker brukar kalla för »den svenska modellen». Begreppet »folkkyrka» riskerar då att stå i motsättning till den allmänneliga kyrkan och det provinsiella kommer då att dölja det apostoliska och katolska.

För att återfå just den stolthet som Dalevi talar om behöver Svenska kyrkan inse att inkulturationen av det kyrkliga och kristna trosarvet snabbt håller på att upplösas. Hon behöver vara mindre folkkyrka och mer bekännelsekyrka. För när människor väl söker sig till kyrkan, vill de inte finna en kyrka vars kärna urholkats utan en kyrka som är djärv och frimodig i sin bekännelse.

Vad som en gång varit en kanske oreflekterad ambition att gå i sekulariseringens fotspår genom att tona ned det uttalat kristna, ja, Kristus själv, har lett fel. Säkert har många överraskats av det plötsliga och allt högre ropet från ledarskribenter och välkända debattörer efter en kyrka som är klar om trons innehåll och sin egen särart.

Parallellt med en under decennier alltmer lågprofilerad kyrka har emellertid också en religionernas återkomst vuxit fram. Svensk religion är inte längre liktydig med luthersk kristendom, inte med katekesundervisning eller ens kristna helger som jul och påsk. I detta de nya religionernas landskap måste även Svenska kyrkan orientera sig på nytt, en situation som paradoxalt nog kan leda till en kyrka som är tydligare just som kyrka.

En annan följd av religionernas återkomst är det växande kravet att samhället ska vara sekulärt. På en marknad där alla åsikter tillåts att ta sig uttryck, ska just religiösa trosuttryck begränsas och symboler för den enskildes trostillhörighet i det offentliga rummet förbjudas. Ateistiska förespråkare driver ibland detta till dess yttersta gräns. Religion måste vara en privatsak. Den ska inte ens längre traderas genom generationerna. Ateismen har blivit högljudd. Inte heller i västerlandet visade sig religionerna ligga på sin dödsbädd.

På denna vår tids Areopag har Svenska kyrkan att likt Paulus frimodigt göra sig hörd (Apg. 17:11–29). Vad som för många endast är hörsägen om en »okänd Gud» är kyrkan kallad att vittna om – och att hon inte tror på en okänd Gud utan på en i Kristus uppenbarad Gud.




SPT 16/2018

Act – Svenska kyrkan?
Byt inte bara namnet, klargör uppdraget

I början av maj meddelades att »Svenska kyrkans internationella arbete» byter namn till »Act – Svenska kyrkan». Det nuvarande namnet tillkom efter det att Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission år 2008 slagits samman till en gemensam organisation. Varje namnbyte är kostsamt, dels när man ska hitta och fastställa det nya namnet, dels när det ska göras känt. Det nu aktuella bytet kostar enligt uppgift ca 30 miljoner.

Bakom förändringen ligger enligt ansvariga att det nuvarande namnet är svårt att lägga på minnet. Ännu viktigare är att konkurrensen i insamlandet ökat genom att flera stora internationella insamlingsorganisationer börjat verka även i Sverige. Namnbytet i sig lär därför inte nämnvärt påverka insamlingsresultatet. Mer avgörande är frågan om arbetets profilering.

När de båda organisationerna för tio år sedan gick samman var det två delvis skilda kulturer och målsättningar som skulle förenas. Medan Svenska Kyrkans Mission (grundad 1874) hade sin bakgrund i missionsarbetet – på missionsstationer formulerat som »we preach, we teach, we heal» – så bildades Lutherhjälpen efter Andra världskriget för att inledningsvis söka läka såren i Europa. Medan missionsarbetet var en hjärtesak framför allt bland Svenska kyrkans gudstjänstfirare och trotjänare (inte minst inom syföreningarna) lockade Lutherhjälpen givare från en bredare grupp.

Gemensamt för båda var en upparbetad ombudsorganisation med stark förankring i församlingarna. Kulmen för insamlingsperioderna inföll på Trettondedag jul och Palmsöndagen, dagar som gav stora kollekter. Genom att fokus växlade kunde Lutherhjälpskampanjen köra igång strax efter det att missionsinsamlingen avslutats.

Vad har då hänt under de tio år som gått? På den öppna insamlingsmarknaden finns nu allt fler starka aktörer som lockar till sig givare. Svenska kyrkans andel av insamlade medel har blivit allt mindre. Även de kyrkliga givarna tycks inte sällan söka andra kanaler än Svenska kyrkans egen. Ett fortsatt givande genom Svenska kyrkans insamlingar förutsätter att de ger ett mervärde som andra aktörer saknar. Man kan inte längre förvänta sig att givarna ska vara solidariska med kyrkans egna kanaler.

Vid sammanläggningen uttrycktes farhågor för att missionsperspektivet riskerade att nedprioriteras till förmån för biståndsarbetet. Tio år med den nya organisationen visar att oron var befogad, även om förändringen påbörjats redan tidigare. Bakom nedprioriteringen av missions- och evangelisationsarbetet ligger sannolikt minst tre faktorer. 

För det första har mission kommit att uppfattas som något som kyrkan inte ska ägna sig åt, en följd av att man tagit avstånd från vad som ibland med rätt, oftast med orätt, beskrivits som ett maktutövande. Man har även tvekat inför kyrkans anspråk att endast Kristus är Vägen, Sanningen och Livet.

För det andra har diakonin, den inbördes hjälpen kristna emellan, ersatts av ett arbete som stöder utsatta oavsett deras tro och tillhörighet. Förvisso gäller kyrkans kallelse hela mänskligheten men frågan är inte okomplicerad. Hur visar kyrkan att hela kroppen lider när en lem lider? Finns det ett specifikt ansvar för de medkristna och hur ser det då ut?


För det tredje utgör Sidas stöd en växande andel av budgeten för Svenska kyrkans internationella arbete. Därmed har troligen beroendet av de riktlinjer som gäller för statligt bistånd kommit att prägla arbetet allt mer.

Svenska kyrkan står här inför ett dilemma. För att ta andelar på den allmänna insamlingsmarknaden behövs en inriktning som ligger så nära de övriga aktörerna som möjligt. De främsta argumenten till varför givarna ska välja Svenska kyrkans kanaler blir då de låga insamlingsomkostnaderna och det världsvida kontaktnätet.

Men detta räcker inte. Det finns fler skickliga aktörer. En god sak blir varken bättre eller sämre av att den görs i kyrkans namn. Det är tveksamt om kyrkan ska lägga energi på sådant som andra kan göra bättre eller lika bra. Ett kyrkligt arbete kan endast motiveras om det skapar ett tydligt mervärde jämfört med andra aktörer. För Svenska kyrkans del borde saken vara uppenbar, en holistisk syn där kropp, själ och ande hålls samman på ett sätt som annars inte sker.

En sådan profilering förutsätter att det internationella arbetet åter får starkare fokus på kyrkohjälp. Hjälp till systerkyrkor som finns på missionsområden, hjälp till martyrkyrkor och nära samarbete med andra kyrkor borde än mer än i dag vara självklara kanaler för det kyrkliga givandet. Här har kyrkan ett sammanhang som andra aktörer saknar.

Från de kyrkor som Svenska kyrkan genom åren haft omfattande samarbete med hörs inte sällan en frustration över de svenska prioriteringarna. En sammandragning av sådana kyrkor skedde för en del år sedan i Lund. Där framkom tydligt, om än i diplomatiska ordalag, den irritation man känner från deras sida. Varför får man inte stöd för sitt evangelisationsarbete? Varför får man inte stöd för att bygga nya kyrkor? Varför får man inte ta emot utsända missionärer på liknande sätt som man fick förr? Varför driver inte Svenska kyrkan en holistisk syn där kropp, själ och ande hålls samman?

Till detta kommer att många kyrkor med små administrativa resurser ibland upplever redovisningskraven för att ta emot bistånd som så omfattande att man avstår från att söka medel.

Vad kan man då göra åt vikande insamlingssiffror och ökat beroende av statligt stöd med dess förpliktelser? Visst kan återkommande katastrofer öka det allmänna givandet så att detta spiller över också på Svenska kyrkan. Men det kan också önskemålet från en enskild församling om att få nya nattvardskärl i metall för att underlätta hygienen, eller om en ny kyrkklocka i stället för den gamla som spruckit eller om att få ta emot en församlingsarbetare från sin svenska vänförsamling. Även ett mer omfattande växelspel med utsändande och mottagande av missionärer från stift och från nationell nivå skulle fördjupa relationen med andra kyrkor.

Svenska kyrkan behöver på nytt definiera och klargöra den grundläggande inriktningen på sitt internationella arbete och då inte bara i dess diakonala uppgifter utan än mer i själva missionsuppdraget. Det krävs ett omtag som också förankras i församlingarna. Om detta inte sker finns andra och mer lämpade insamlingskanaler för församlingar och enskilda kristna som vill bygga vidare på det goda arvet från Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen.
En inspirationskälla skulle utan tvekan kunna vara den inomkyrkliga väckelse som är rotad i samma mylla som en gång missionsarbetet växte fram ur. Den kyrkliga ledningen borde snarast ta initiativ till ett sådant möte.




SPT 14-15/2018

Aniaras lag och evangelium

På sin flykt bort från den förbrända jorden kommer det väldiga rymdskeppet Aniara ur kurs, och utan att kunna manövreras styr det genom en oändlig rymd mot stjärnbilden Lyran. Den gamla världen finns inte mer, och det ges inget hopp om att någonsin finna en trygg hamn. Den gudomliga Miman, en maskin som vet allt, orkar inte med att »leva». Hennes kretsar förbränns, och de 8000 passagerarna finner ingen tröst. Det förflutna är borta. Ingen framtid finns. Berättelsen slutar med att alla dör av hopplöshet, liggande i en ring runt Miman.

Harry Martinsson slutar sitt epos så:

Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem,
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud
och fann vår död i Mimas salar.
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.

Aniara är en bild av mänskligheten, vår civilisation. Hon förbränner och fördärvar allt hon äger och förtröstar på och förlorar allt hopp om framtiden. Hon kommer från ingenting, är på väg till ingenting, och resan mellan ingenting och ingenting är meningslös. Visserligen försöker passagerarna fördriva hopplösheten i sekter, sex och lekar, men innerst inne vet alla att det är bara tomhet.

Med på resan finns Kyrkan. Hon finns inte i Martinssons Aniara, men hon finns i världen. Hon är kallad att ge det som inte någon annan kan ge – ett minne och ett hopp. Hon är Aniaras evangelium.

Kyrkan berättar att vi kommer från Paradiset och vi är på väg till Paradiset. Vägen mellan Paradis och Paradis är lång och besynnerlig, men den blir djupt meningsfull när hon kommer ihåg det som varit och sträcker sig mot det som kommer.

I nattvardsbönens anamnes blir det tydligt. Vi firar eukaristin i åminnelse av allt vad Fadern har gjort för oss genom Jesus Kristus och väntar på hans återkomst då han skall återställa allt. Detta är Kyrkans viktigaste uppgift: att minnas och att hoppas. Utan minne och hopp blir livsresan meningslös. Den blir bara lag, utan evangelium och utan barmhärtighet. »Barmhärtigheten gror på livets grunder.»

Vår västerländska civilisation är på en Aniararesa. I vetenskapens namn definierar hon sin existens som om hon kommer från ingenting och är på väg till ingenting. Alltet har ingen Skapare utan är produkten av en slump. Ogräset i åkern har såtts av en ovän som hämtat frön från Darwin, Nietzsche, Freud och Hägerström. Det kläs i termer av Big Bang, ljusårsrymder och evolution, men kontentan blir ändå densamma. I kyrkomöte såväl som i församlingsråd har de, som skall företräda oss, svårt att värja sig mot detta budskap och försöker ge oss något slags dräglig tillvaro utan Kristus och uppmuntrar oss att ta vara på den stund vi fått på jorden. Men för den som på allvar funderar över alltets mening, leder detta till mer förtvivlan än tröst. Nåden försvinner och allt blir lag. Måhända är den livsleda, som så många idag uppfylls av, en produkt av meningslösheten och en rädsla för att vi ska förlora vår jord och den korta stund vi vandrar här.


Om Kyrkan förlorar sitt minne, om hon inte längre bevarar det som Gud gjort och gör för oss och om hon förlorar hoppet om att komma hem till Fadern, då förlorar hon också sin uppgift för mänskligheten. »Då har vi vittnat falskt om Gud, att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt, om det är sant att de döda inte uppstår… då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda människor» (1 Kor.15:15ff).

Det ligger ingen motsättning i att å ena sidan minnas och hoppas och att å andra sidan leva i nuet. Tvärtom, vetskapen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg gör livsresan meningsfull. Det är så vi förstår att vi har ett ansvar. Det vi mottagit skall vi föra vidare. Det vi gjort skall vi en gång göra redovisning för. Vi hör ihop med dem som gått före oss och skall med ansvar ha hand om vad vi fått så att vi frimodigt kan lämna över det till dem som kommer efter.

Ända fram till 1960-talet var grundläggande kristendom en självklarhet. Det stod på skolschemat, och var et


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan