Torsdagen den 19 oktober 2017 - klockan 18:26

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 20/2017

Vad är en församling?

Församlingen är den primära enheten inom kyrkan, heter det i Kyrkoordningens inledning. Där sägs vidare att Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Dessa formuleringar om församlingen ger intrycket av att församling är en storhet som är oföränderlig oavsett yttre omständigheter. Ungefär som att tidens växlingar lämnar församlingen oberörd, ungefär som trosbekännelsen som inte heller den ändras under tidens gång.

Men så är det inte. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar minskat med drygt 1100. Idag finns ca 1360 församlingar. 45 procent av församlingarna har försvunnit. En omfattande församlingsdöd har ägt rum. De församlingar som i dag finns kvar ser dessutom väldigt olika ut. Den 1 januari 2017 fanns 6 församlingar med färre än 99 invånare och 65 församlingar med mer än 30 000 invånare. De primära enheterna inom kyrkan kan således se mycket olika ut.

När man talar om hur många som bor i en församling, och hur många av dessa som är medlemmar, då avser man församlingen som ett avgränsat geografiskt område. Om man är osäker på vilken församling man tillhör, kan man skriva sin adress på Svenska kyrkans hemsida och genast få svar. Var man bor avgör vilken församling man tillhör.
Ordets ursprungliga innebörd har dock mer med människor än med geografi att göra. I Svenska akademins ordbok beskrivs församling i kyrklig mening som en »till gudstjänst församlad menighet.» I Kyrkoordningens paragrafer finns denna betydelse antydd när det heter att församlingens grundläggande uppgift är att »fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission». Det är människor som firar gudstjänst och missionerar, inte ett geografiskt område.

Den omfattande församlingsdöden de senaste tjugo åren ställer verkligen frågan om vad en församling är i fokus. Man kan tala om orsakerna till att antalet församlingar så drastiskt minskat. Den fortgående minskningen av antalet invånare i det som kallas glesbygd är en. Men den viktigaste är med stor sannolikhet den strukturomvandling av församlingar och pastorat som initierades av Strukturutredningen. Tanken bakom denna var att man skulle skapa ekonomiskt bärkraftiga enheter genom att många små församlingar delade på kostnaderna för ekonomi och administration. Istället för en kassör i varje församling, kunde fem församlingar ha en gemensam kassör. Samtidigt gjorde man det omöjligt att bilda partiella samfälligheter, vilket var möjligt i den gamla strukturen. Då återstod inte mycket annat än att slå samman församlingarna till nya stora pastorat, vilka i dag finns såväl på landsbygden som i städerna.

Störst av alla är Malmö pastorat med 327 000 invånare och 134 000 kyrkotillhöriga. Storpastoratet är säkerligen en ekonomiskt bärkraftig enhet, men har administrationen verkligen förenklats? I varje fall har man varit tvungen att skapa nya administrativa nivåer med mellanchefer, både församlingsherdar och arbetsledande komministrar och på så sätt förstärkt det hierarkiska draget i den kyrkliga organisationen. Av de ursprungliga sexton församlingar som slogs samman har man skapat sex nya geografiska församlingar.

Har tio församlingar därmed dött? Borta är de i varje fall, eftersom de geografiska gränserna dragits på ett annat sätt än tidigare. Men hur är det med alla dessa människor som samlats och samlas till gudstjänst. Inte har väl de försvunnit?

Nej, det har de inte – kanske blivit färre, men inte försvunnit. Och ändå har alla dessa som förut bildade en församling nu blivit något annat, kanske ett distrikt eller en del av en annan församling.

Det är här som bristen på reflektion över vad som skett blir påtaglig. Om församlingen är den primära enheten, och denna församling firar gudstjänst, undervisar, är diakonal och missionerande, hur kan den då helt plötsligt upphöra att vara det den är – att vara församling?

En sak är om ett kyrkorum står tomt, om inga eller väldigt få deltar i gudstjänsterna, eller om antalet medlemmar minskat så att det inte längre går att vara församling. Då upphör en sådan församling. Om detta är ingenting att säga. Sådana förändringar har alltid skett och måste ske.

Men när fungerande församlingar försvinner av det enda skälet att gränser ändras och flyttas, då är det något som inte stämmer. Därför är det hög tid att utvärdera den strukturomvandling som sedan en tid pågått, en utvärdering som inte enbart ska handla om geografi och ekonomi, om arbetslag och personal. Fokus måste framför allt vara på alla dem som samlas till gudstjänst, på dem som är »en gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet».

Det innebär att återvända till den ursprungliga betydelsen av vad en församling är – den menighet som är samlad till gudstjänst – och så finna balans mellan det innehållsliga och det strukturella. Ska församlingen vara den primära enheten i den struktur som Svenska kyrkan är, då kan inte bara 1 100 församlingar upphöra under en tjugoårsperiod. Då är de facto istället kyrkans nationella nivå den primära enheten, den nivå som med ett penndrag ändrar gränser och skapar nya strukturer.

En allmänkyrklig insikt är att kyrkans tre grundläggande nivåer är församling, stift och den universella Kristi kyrka. Pastorat, kontrakt och nationell nivå är snarast administrativa hjälpnivåer. Med de nya storpastoraten har kontrakten på många håll mer eller mindre förlorat sin betydelse. Den nationella nivån har däremot vuxit som en följd av utbyggnaden av kyrkomöte och kyrkostyrelse, särskilt efter skilsmässan från staten år 2000.

Nationen och nationens gränser har inte längre samma betydelse för kyrkans indelning som den en gång hade. Den översyn av vad en församling är som blir alltmer nödvändig måste ta sin utgångspunkt i den pastorala verklighet vi i dag lever i, och som inte alltid följer de gamla församlingsgränserna. I linje med detta ligger ett krav som framförs från flera håll, nämligen att den enskilde medlemmen ska ges möjlighet att själv välja församlingstillhörighet.

När någon döps, tas han eller hon upp i Kristi kyrka och blir samtidigt medlem i en lokal församling, vilken kan vara där man bor eller en annan menighet, som föräldrarna eller man själv har band till, där man har sin gudstjänstgemenskap. I dopets sakramentala handling blir således såväl den lokala församlingen som den universella kyrkan synlig.

Vad är en församling? Svaret är delvis beroende av vilken infallsvinkel man har men måste alltid relateras till gudstjänsten, till den i Jesu namn församlade gemenskapen som den grundläggande enheten i kyrkan. Efter Strukturutredningens genomförande har detta blivit allt otydligare. Därför krävs både en utredning och ett klargörande.




SPT 19/2017

Från kyrkoråd till kyrkomöte – en valfråga


Vid kyrkomötet 1999 förelåg en tydlig oenighet i två frågor: direktval till alla nivåer samt stiftsanställningar av präster. En redogörelse för processen kring besluten återfinns i detta nummer av SPT. Någon utvärdering av effekterna har inte skett. Kanske kan en omprövning nu vara i sikte.

Gällande kyrkoordning för Svenska kyrkan inleds med orden: 

»Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.

Alltsedan kristendomen kom till Sverige har människor samlats i församlingarna till gudstjänst, rådslag och beslut om gemensamma angelägenheter.»

Den 17 september avgörs vilka som ska styra vår kyrka på församlings-/pastorats-, stifts- och nationell nivå under de närmaste fyra åren. Givetvis beslutar kyrkan själv hur valen ska utformas och hur beslutsapparaten ska se ut. Den av riksdagen fastställda lagregleringen upphörde i stor utsträckning år 2000. Svenska kyrkan uppnår nästa år »myndighetsålder» som kyrka med lösare koppling till staten.

Ändå tycks hon förbli under förmyndarskap genom att ett par av de riksdagspartier, som beslöt om de friare relationerna, fortsätter att påverka kyrkans beslutsprocess och vara direkt indragna i hennes beslutande organ. Diskussionen inför valet har i hög grad handlat om de partipolitiska gruppernas berättigande i det kyrkliga valsystemet. Ingen har föreslagit att sådana nomineringsgrupper ska förbjudas, än mindre påstått att kristna personer med partipolitisk erfarenhet skulle vara oönskade i kyrkans beslutsorgan. Däremot hörs allt fler vädjanden om att de berörda partierna (S, C och SD) själva ska släppa greppet. Beredvilligheten att göra så tycks dock närmast obefintlig. Det verkar uppenbart att denna fråga kommer att följa Svenska kyrkan ännu under åtskilliga år.

Möjligen kan vi däremot se en ökad samsyn i en annan frågeställning, som har ett visst samband med frågan ovan. Allt mer ifrågasätts ordningen med tre direkta val, till församling/pastorat, till stift och till nationell nivå. Inför årets kyrkomöte har flera motioner inkommit i ärendet, från ledamöter i Frimodig kyrka, Posk (Partipolitiskt obundna) och C (centerpartiet) samt från fyra biskopar. De mynnar alla ut i likartade förslag: att ompröva nuvarande ordning med tre direktval och överväga ett system med direktval endast till lokal nivå, som sedan genom utsedda elektorer väljer stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

En sådan ordning skulle på ett tydligt sätt uttrycka en utgångspunkt i Kyrkoordningen: att församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Nuvarande ordning ger i stället bilden att det viktigaste och överordnade organet är kyrkomötet. Detta har såväl i årets valrörelse som i tidigare val kommit till uttryck genom att de frågor som debatteras till stor del rör områden, som endast kyrkomötet har mandat att besluta om och vilka berörda riksdagspartier har störst intresse av att kunna påverka. Kanske kan en övergång till ett nytt valsystem hjälpa dessa partier att göra avkall på kontrollbehovet. Många vittnar om att partipolitiken inte är lika hårt driven i de lokala församlingarna, framför allt inte i mindre sådana.


Mot (en återgång till) ordningen med direktval endast till lokal nivå kan anföras, att det skulle bli svårare för små grupper att få utrymme i stiftets beslutsorgan och i kyrkomötet. Oönskade minoriteter skulle kunna sållas bort längs vägen. En ny valordning måste därför se till att även dessa representeras på ett rimligt och rättvist sätt, vilket skulle kunna ske genom att direkta val kombineras med personval i stället för gruppval. Med indirekta val till stift och kyrkomöte kommer ledamöterna att främst representera sina församlingar, inte någon specifik nomineringsgrupp.

Genom en sådan ordning skulle det bli tydligt att makten i kyrkans demokratiska beslutsorgan ges underifrån, inte uppifrån, och inifrån, inte utifrån. Livet i den lokala församlingen skulle bli utgångspunkten för val även till stift och till kyrkomöte.

Att kyrkovalet i sin nuvarande form är mycket kostsamt förtjänar att tilläggas. Enligt uppgift i Kyrkans Tidning beräknas kostnaden för valet att landa på minst 160 miljoner kr, vilket är sju gånger högre per röstande än vid de allmänna valen. Att det var ett misstag att för de kyrkliga valen välja samma modell som för valen till riksdag, landsting och kommun är alltmer uppenbart.
Frågan om direktval endast till lokal nivå rymmer ytterligare utmaningar. Efter strukturreformens genomförande upphörde direktvalet till församling i flerförsamlingspastorat. Det borde ha blivit tvärtom: direktval till församlingen, indirekta val till pastoratet. Direktval bör tillämpas i de minsta kyrkoordningsreglerade enheterna, alltså i församlingarna, där människor kan ges förtroende utifrån att de är kända för sitt ansvarstagande i kyrkans liv.

Sammantaget öppnar detta vägen för personval där alla kandidater finns förtecknade på en och samma lista. Väljaren kan då samtidigt avge sin röst för personer med skilda eller utan tydliga partisympatier. För de allra flesta bland vårt kyrkfolk torde det framstå som mycket egendomligt, att man inte fritt kan välja personer man har förtroende för även om de står för olika politisk uppfattning. Personval är dock knappast möjligt så länge nuvarande ordning består eftersom personkännedomen hos de flesta röstande är betydligt mindre utanför den egna församlingen. Av elektorer kan däremot krävas personkännedom långt utanför det närmaste geografiska området.

Om församlingen vad gäller valstrukturen bör vara överordnad stiftet, bör motsatsen gälla i en annan alltmer debatterad fråga, nämligen en återgång till ordningen med stiftsanställning av präster och kanske även diakoner. De argument som låg till grund för nuvarande ordning har visat sig ohållbara. Svårigheterna har inte sällan visat sig vara oöverkomliga. Antalet utköp av präster i församlingar och pastorat har varit alltför stort, ofta på grund av oklar rollfördelning mellan vigningstjänst och förtroendevalda. Prästen har kommit att uppfattas som en av pastoratet anställd tjänsteman över vilkens arbetstid kyrkorådet förfogar. Biskopens tillsyn över prästerna i stiftet är svag och i lokala konflikter är stiftets möjligheter till ingripande begränsade. Förståelsen av den lokala prästen som biskopens utsända representant har blivit näst intill utplånad.

Initiativ till nytänkande har dock tagits, bl. a. från biskopen i Lund, som uttryckt sitt stöd för stiftsanställning. Lika angeläget som ett stärkande av församlingen är i det förra fallet, lika angeläget är ett stärkande av stiftet i det senare.




SPT 18/2017

Ett namn betyder så mycket – eller lite?


Den 1 juli 2017 fick Sverige en ny namnlag (Lag 2016:1013 om personnamn). Även om namnskick förmodligen är lika uråldriga som språket, så är namnlagar en ganska sen företeelse. I länder som Storbritannien och USA är regleringen av namn begränsad, medan det i Tyskland är komplicerat att byta efternamn. I våra grannländer Norge och Danmark finns redan namnlagar som i mycket påminner om den nya svenska.

Ännu kring förra sekelskiftet kunde man i Sverige välja i stort sett vilket namn man ville. Undantagen var endast adliga namn och soldatnamn (!). Först 1901 kom en förordning om att alla skulle ha ett fast efternamn som skulle bäras livet ut, medan den första regelrätta namnlagen kom så sent som 1963. Den namnlag som kom 1982 var mer könsneutral genom att den vid ett äktenskaps ingående gav makarna möjlighet att välja antingen kvinnans eller mannens efternamn som sitt gemensamma. Dessutom blev det möjligt att, om än i begränsad utsträckning, lägga till eller ta bort ett förnamn.

Sedan länge har det funnits önskemål om en ny namnlag som ytterligare skulle underlätta för den som önskar ändra sitt namn. Trots det har införandet av den nya namnlagen med flera avgörande förändringar gått förhållandevis obemärkt förbi. En rad liberaliseringar införs, vilka speglar vår tids nya familjekonstellationer och utpräglade individualism. Även om namnseden före 1901 var exceptionellt fri så handlade den då inte om individualism utan om motsatsen – att den enskilde redan var känd till släkt och person, till by, gård och sammanhang. Den nya lagen präglas av motsatsen, av individens strävan att gestalta sig själv oavsett rötter och relationer.

Redan i dag är Sverige världsledande på namnbyten. Den nya namnlagen lär befästa detta.

Efternamnet behöver nu inte längre vara bundet till familjen och släkten. I princip blir det möjligt för föräldrarna att ge sitt barn ett annat efternamn än något av sina egna. Efternamnet synliggör således inte på samma sätt som tidigare samhörigheten mellan generationerna. Att individen framhävs på bekostnad av släkten är numera norm, men den nya lagen förstärker ytterligare dagens rotlöshet. Betydelsen av psalmens ord »släkten följa släktens gång» (SvPs. 297) gäller inte självklart i dag, vare sig biologiskt eller socialt. Att stå i sammanhang och gemenskap med såväl sin samtida släkt som tidigare generationer är viktigt för självförståelsen, vilket efternamnet tydligt har markerat.

Minst lika lätt som att byta efternamn blir det att ändra förnamn – eller, som det mer formellt heter – personnamn. Lite förenklat kan man säga att det enda nödvändiga vad gäller förnamn är, att man måste ha ett sådant. Alla måste heta något och ha ett personnamn, men därutöver är valfriheten närmast total, så länge som namnet inte väcker anstöt eller kan antas vara till obehag för dess bärare.

Är då den nya namnlagen bara ett tillmötesgående av önskemålen om förenkling och liberalisering? Vad gäller namnet som identitetsbärare är emellertid fler orsaker värda att uppmärksammas. Å ena sidan kan man uppfatta det som att det läggs större vikt vid vilket namn man har genom att det ska bekräfta ens aktuella men också lätt föränderliga självbild. Å andra sidan har namnets betydelse som personlig identifikation minskat genom att samhället inte längre behöver det som givet en gång för alla. För att registrera en medborgare och säkerställa hennes identitet krävs främst ett nummer, inte ett namn. Och det personnummer som vi en gång för alla tilldelats är med något enstaka undantag orubbligt.


Förskjutningen från namn till nummer har pågått i flera decennier, men först med den nya namnlagen är den konsekvent genomförd. Som första land i världen införde Sverige systemet med personnummer redan 1947, ett system som saknar motsvarighet i de flesta av världens länder. Inför de svenska myndigheterna är vi inte längre våra namn. Vi är våra nummer, vilket kraftigt har underlättat möjligheterna till kontroll av medborgarna.

Kristen tro, kyrkan och Bibeln har mycket att säga om våra namn. Namnet och personen hör intimt ihop, djupare än vi kanske först inser. Ett namn väcker en värld av associationer därför att en människa i sig är en hel värld. Hennes personlighet, hennes innersta djup är lika unik och ofattbar som kosmos. Namnet summerar en människa. Det är hennes logo som står för mycket – ansikte, karaktärsdrag, släktrelationer, yrkesroll, livshistoria. Säg Emil och vi tänker på en busig men god och klipsk grabb. Säg Zlatan och fotbollsminnen tränger sig på. Säg Hitler och rashat, ondska och vanvett flimrar förbi. På samma sätt väcks i oss associationer av namnen som vi var och en bär med oss av dem vi älskar, saknar, hatar eller respekterar.

Ett effektivt sätt att i 1900-talets arbets- och koncentrationsläger beröva människor deras identitet och självkänsla var att ersätta deras namn med ett nummer. Namnet bär identiteten. Det säger vem man är. Vem man nu är?

Individualismen till trots har osäkerheten om den egna identiteten ökat i vår tid. Till de vanligaste frågorna i själavården hör – vem är jag? Det finns en längtan efter någon som känner ens innersta namn, ens sanna jag. I romanen Lewis resa av P.O. Enquist bär huvudpersonen Sven Lidman »en hemlig önskan att någon, vem som helst, skulle ha kunnat se på honom, se! Och så utifrån, och fullständigt uppriktigt, säga honom vem han var… Ett slags total, objektiv recension».

Vem uppenbarar med ett ord det mysterium som den enskilda människan är? Kristen tro svarar enkelt: Herren, vår Gud! Det är Han som gett oss våra Jag. Bryts relationen till Gud blir vi till sist vilsna om oss själva. Att återupprätta relationen till Gud blir att återfinna också sig själv.

Tvärtemot vad som ofta sagts är namngivningen i dopet av avgörande betydelse. I den bibliska tankevärlden är den som ger en företeelse dess namn också dess herre. Så gav människan namn till allting i skapelsen utom till sig själv, vilket tillkom Gud som hennes herre. Som ett tecken på att Gud ger människan hennes djupaste namn, hennes identitet, är namnet således centralt i dopet, vilket ännu för bara några decennier sedan uttrycktes genom seden att barnets namn kungjordes först vid vattenösningen. Och som en hänsyftning på Uppenbarelseboken sägs i en av bönerna i nu gällande kyrkohandbok att den döptes namn ska »skrivas i det eviga livets bok». När den döpte ett antal år senare begravs bör därför alltid det fulla dopnamnet återkomma vid överlåtelsen i begravningsgudstjänsten.

För myndigheterna har namnet kommit att betyda allt mindre. Kyrkan vet någonting annat, att ett namn betyder så mycket. Gud känner oss till namnet, inte till numret.




SPT 17/2017


Politiseringen av kyrkan

Själva grundbulten i kritiken av de politiska partiernas agerande i Svenska kyrkan är att kyrkan och partierna har skilda värdegrunder, för att använda ett modernt sekulärt uttryck. I kyrkan talar vi i stället om bekännelsen, dvs. Bibeln, trosbekännelsen och särskilda bekännelsedokument som utgör grunden för gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Denna »värdegrund» är sammanfattad i trosbekännelser utformade på 3–400-talet, som är så viktiga att de reciteras varje söndag i kyrkor och katedraler över hela jorden.

Grundvärdena för partierna finns i deras ideologi och historia. För Socialdemokraterna är det arbetarrörelsen med dess förankring i den demokratiska socialismen. Centerpartiet kommer ur bonderörelsen med dess numera allt mer liberala profil. Sverigedemokraterna har sin bakgrund i nationalistiska och främlingsfientliga idéer. Gemensamt har dessa partier (liksom de som inte deltar i kyrkovalet) att de verkar inom samma regelsystem, nämligen grundlagen och lagar antagna av riksdagen, och att de bekänner sig till den parlamentariska demokrati som de är en del av. Till detta kommer idédokument som deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som spelar en stor roll i vissa partiers argumentation. Viktigt för partiernas fortlevnad är att de finansieras av offentliga medel och bidrag som följer med förtroendeuppdrag i riksdag, landsting och kommuner. Medlemmarnas avgifter räcker inte långt för att täcka partiernas utgifter.

Visst kan olika partiers värdegrunder ibland stämma överens med kyrkans tro och liv. Det handlar då oftast om kyrkans roll i samhället, om hennes diakonala arbete, om att hon är kulturbärare, om hjälparbetet bland flyktingar. Kommer man till frågor om synd och nåd, skapelse och frälsning, ord och sakrament har partierna emellertid inte mycket att komma med. Men det är detta som är kyrkans kärnverksamhet. Evangelium handlar främst om att och hur enskilda människor blir lösta och förlösta. Påverkan på samhället och kyrkans kulturverksamhet kan tyckas vara något viktigt, men det är aldrig målet utan sådant som sker vid sidan av. I Kyrkoordningen är det också tydligt utsagt att syftet med kyrkans arbete är »att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas» (ur Kyrkoordningen, Inledningen till andra avdelningen).

Dagens politiska partier är sekulära. De menar att religiösa föreställningar och normer inte ska inverka på hur staten styr landet genom lagar och myndighetsutövning. Partierna som ställer upp i kyrkovalet borde därför ställas inför frågan hur de som partier ställer sig till Svenska kyrkans bekännelsegrund, till trosbekännelsens utsagor om Gud, Jesus och kyrkan. Frågan gäller inte om enskilda medlemmar av skilda partier är bekännande kristna utan partiernas inställning.

När man frågar företrädare för partierna om, hur de kan ställa upp i kyrkovalet, brukar de svara att anledningen är att kyrkan är en del av samhället. Som partier vill de vara med och påverka samhället. Nu är det svaret inte särskilt genomtänkt. I samhället finns många idéburna rörelser och föreningar som idrottsrörelsen, frikyrkorna, miljöorganisationer osv., men bara i Svenska kyrkan engagerar sig partierna som partier. En del partier har insett komplikationerna i att ställa upp i valet till en fristående organisation som kyrkan och därför avstått. Engagerade medlemmar av dessa partier har som bekant skapat egna nomineringsgrupper.


Svaret på varför partierna ställer upp i kyrkovalet får nog sökas på annat håll, nämligen i den svenska kyrkohistorien. Fram till skilsmässan år 2000 var församlingarna kyrkliga kommuner och riksdag och regering beslutade även i kyrkliga ärenden. Fram till 1982 fordrades kyrkomötets samtycke till nya kyrkliga lagar. Längre tillbaka var de borgerliga och de kyrkliga kommunerna tätt sammantvinnade. Lagstiftning och förvaltning av utdebiterade medel var och är områden där de politiska partierna agerar. Från 1930-talet och framåt blev det allt vanligare att partierna ställde upp i valen till kyrkofullmäktige.

Det är här man finner svaret på varför partierna ställer upp i de kyrkliga valen. Dessutom är det valsystem som skapades vid skilsmässan år 2000 anpassat till partierna. I annat fall hade man inte skapat en kostsam modell med direkta val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige. I andra kyrkor är valen direkta till lokalförsamlingen och sedan indirekta till högre nivåer.

Partiernas närvaro i kyrkan har fört in ett politiskt tänkande i kyrkan. I argumentation och retorik klassificeras positioner och ståndpunkter som höger eller vänster. Det kan man göra i ekonomiska och sociala frågor. Däremot är formuleringar i kyrkohandboken eller psalmtexter vare sig höger eller vänster. Här handlar det om att återge sakförhållanden med ord som gör själva saken rättvisa. Även frågor om evangelisation, hur man når kyrkofrämmande grupper med evangelium, hamnar utanför partiernas intresse. Av detta har man inte någon erfarenhet från riksdag och kommuner att falla tillbaka på, varför de blir kyrkopolitiska icke-frågor.

Om nu de partier som ställer upp i kyrkovalet inte tar ställning till trosbekännelsens påståenden om Gud, Jesus och kyrkan utan menar att dessa tillhör varje människas privatsfär, med vilka avsikter ställer de då upp i kyrkovalet? Hur kan sekulära partier låta sig väljas till beslutande organ i Svenska kyrkan? Måste de inte som företrädare för sina respektive partier, vilka i riksdagen kallar sig själva sekulära, agera på samma sätt i kyrkomötet och i de olika styrelser de blir invalda i? Måste de inte också i kyrkan företräda en sekulär hållning?

Att olika aktörer, däribland politiska partier, vill påverka kyrkan, ibland beskriven som Sveriges största medlemsorganisation, i den ena eller andra riktningen är inte förvånande. Men då borde de tala i klartext, att deras mål är en sekulär kyrka – vad det nu kan tänkas vara – med socialdemokratiska eller sverigedemokratiska eller centerpartistiska värderingar. Detta strider mot det som är kyrkans ärende, att göra alla människor – inte till socialdemokrater, centerpartister eller sverigedemokrater – utan till Jesu lärjungar. Det strider också mot att kyrkan ska vara öppen mot var och en som söker sig till kyrkan oavsett partitillhörighet. En sverigedemokratisk kyrka är knappast öppen för afghanska flyktingar och en socialdemokratisk kyrka känns inte välkomnande för nyliberala kristna. Ju förr de partier som ställer upp i kyrkovalet drar sig ur kyrkan, desto bättre. Kristna från olika partier som vill göra insatser som förtroendevalda i kyrkan är mer än välkomna till de opolitiska grupper som finns.




SPT 16/2017

Need of Urgency

I december förra året och i april i år drabbades flera koptiska kyrkor i Egypten av upprepade attentat med många döda. Trots risken, trots att det var livsfarligt, vägrade koptiska ungdomar att undvika torget utanför Markuskatedralen i Kairo utan samlades där för att högljutt och med lyfta händer skandera den nicenska trosbekännelsen (sök på Youtube: Chanting of the Nicene Creed, Cairo). De riskerade sina liv. Ändå gjorde de det.

I Sverige skulle inga som ställde sig utanför Uppsala domkyrka riskera sina liv genom att recitera kyrkans Credo. Möjligen skulle de utsättas för hån och förakt, för några artiklar i dagspressen eller rentav en åthutning från kyrkoledningen för ett alltför provocerande beteende.
Vad fick ungdomarna i Kairo att våga sina liv? Och varför skulle knappast någon i Sverige demonstrera sin tro på samma sätt? Enklaste svaret är förmodligen att de i Egypten visste att trons bekännelse är på liv och död. Verkligen på liv och död. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse gav dem hopp i en hopplös situation.

Av en kyrka kan man förvänta sig att hon möter dem som söker henne i sin nöd, de som drabbats av A Need of Urgency – ett behov av det mest angelägna, det mest avgörande. För kyrkan vet vad som är det enda nödvändiga.

Det är nödvändigt – men inte det enda nödvändiga – att kyrkan med Kristus som förebild yttrar sig i politiskt laddade frågor, inte som partipolitiska ställningstaganden utan som en röst till försvar för människovärdet, skapelsen, freden, miljön. Men när hennes röst närmast blir en i den samtida doa-doa kören, då brister hon inte bara i trovärdighet utan också i trohet mot sin kallelse. Risken är då att de som i sin nöd söker i Svenska kyrkan efter detta enda nödvändiga inte finner vad de söker utan någonting annat.

För att kyrkan ska svara på behovet behöver vi en from kyrka, en kyrka med altaret i centrum, en kyrka som är en helig ort för tystnad, tro, förtröstan, stillhet och andakt inför Guds verklighet. Ingen annan plats i vårt samhälle har detta. Om kyrkan sviker här, sviker hon också de som söker och längtar men som letar efter andlighet och livsmening på annat håll. Kyrkan behövs som en plats för tillbedjan och överlåtelse och får inte utnyttjas till att vara en miljö för partipolitiska statements så som bl.a. partiledarna Löfven och Lööf ser på henne i intervjuer i Kyrkans Tidning. Inte heller får själva kyrkobyggnaderna förvandlas till kulturarv, konsertlokaler eller konsthallar, utan de ska vara levande hus öppna för dem som ropar efter det mest avgörande och enda nödvändiga.

Löfven och Lööf har det gemensamt att båda ser att Svenska kyrkan har inflytande i samhället, ett inflytande som de partipolitiska grupperna vill tygla för att deras egna intressen ska tillvaratas mer än kyrkans. I vardagligt språkbruk är det att ta ett skamgrepp på kyrkan. De vill mycket för och med kyrkan, men det är inte detsamma som vad Jesus Kristus ville och vill med sin kyrka. De ser i kyrkan mycket som är positivt, men de ser inte altaret mitt i kyrkan, där Kristi offrade kropp och blod räcks oss till liv och försoning. De ser inte att kyrkans Herre är någon annan än den politiska majoriteten och att hennes ledning är en annan än demokratins tillfälliga fördelning. De bejakar sina egna partiers värderingar och vill lägga dem på kyrkan men tycks inte känna och bekänna kyrkans eget Credo. För kyrkan har inga värderingar. Hon har en tro, en bekännelse, ett vittnesbörd.


Ungdomarna i Egypten visste och trodde kyrkans Credo. I motsats till flera svenska debattörer, som under senare tid ifrågasatt om dogmatiska deklarationer ska utgöra en självklar del av högmässan (bl.a. debattartikel i Svensk Kyrkotidning 6/2017), visste de dess nödvändighet. För våra förföljda kristna syskon vore det otänkbart att credot skulle utgå ur mässan och ersättas av det mer lämpliga, ofarliga och mindre provokativa. Att Jesus Kristus är Herre är sanningen som inte får förtigas.

De bibliska parallellerna är många och talande. I Jesu liknelse förbarmade sig den barmhärtige samariern över en slagen man och förde honom till ett värdshus. »Sköt om honom», sa han till värden, »och kostar det mer ska jag betala dig på återvägen» (Luk.10:35). Samariern är Kristus. Värdshuset är kyrkan. Där ska själen få vad hon behöver till dess att Kristus kommer tillbaka.
Men vad händer om värden prioriterar annat än att vårda själar, som en bensinmack där man visserligen erbjuder en mötesplats med varm korv och trivsel men inte längre säljer bränsle? Den som står där med tom tank kan då inte köra vidare. Fast det var ju det macken var till för.
Kyrkan är vårt värdshus. Vi är de som slagna av våra synder behöver hennes vård. Kristus har betalat med sitt eget blod för att vi ska bli räddade. I kyrkan, inom hennes murar, längtar vi efter Ordet som ger liv, födan som mättar och gemenskapen som sträcker sig bortom tid och rum. Att tillhandhålla detta och inget annat, är kyrkans huvuduppgift och kan inte väljas bort till förmån för någonting mer lämpligt och mindre provokativt.

Pengar, anseende, makt och inflytande är alltid en lockelse. Om värdshusvärden på stället talar för mycket om Jesus, om korset och om efterföljelse, kommer då inkomsterna, medlemsavgifterna, att sina? Om inte värdshusvärden deltar i de rätta paraderna, syns vid de rätta tillfällena och talar från de rätta talarstolarna, kommer då någon att bry sig om honom?
Över värdshusets port hänger ett kors. Där hänger inte en halvmåne, inte en hammare och en skära och inte ett hjul. Det kan hända att de som är innanför porten döljer korset för att inte provocera och stöta bort dem som kan tänkas vilja knacka på. Andra förargar sig över korset så att de vill riva ner det eller hänga andra symboler vid sidan om. Men korset är inte utbytbart. Korset över härbärgets port får inte tas bort eller förnekas. Då förlorar kyrkan sin kraft och trovärdighet. Ungdomarna i Kairo är en förebild för oss och för hela kristenheten.

Inget parti har vad kyrkan har – tron på och hoppet i den uppståndne Jesus Kristus. Men vad kyrkan har vill partierna inte ha utan vill i stället ersätta detta med sina egna värderingars avgudabilder. Nog så bra i vårt samhälle, men för vår salighet är de falska. Vad kyrkan erbjuder är mer, det som vi kan leva för och dö på. Det är kyrkans svar på sökandet efter A Need of Urgency, efter det enda nödvändiga. Hur livsavgörande detta är visade ungdomarna i Kairo. De är en förebild i frimodighet för oss och hela kristenheten.




SPT 14/15/2017


Att fira mässa som det faller en in

Förslaget till ny kyrkohandbok har nagelfarits. Mycket har ifrågasatts, somligt lovordats medan annat kommit i skymundan. Så har musiken kritiserats och språket diskuterats. Men om kyrkohandbokförslagets teologi har det skrivits alltför lite. Om man ser till varje enskilt moment, så finns det alternativ som är teologiskt bärkraftiga och som har rötter i kyrkans djupa tradition. Det är bra.

Men det är mindre bra att så mycket av materialet och så många av de enskilda momenten har alternativ, som inte bara saknar språklig stringens utan också är teologiskt tveksamma. Det går att kryssa sig fram genom att i moment efter moment välja sådana alternativ att det blir tveksamt, huruvida den mässa som firas kan betraktas som förankrad i kyrkans tro. För mässans ordo räcker det inte med att de fyra delarna, samling, ordet, måltiden och sändningen, finns där. De måste också fyllas med ett innehåll som teologiskt och språkligt kan kännas igen oavsett var inom Svenska kyrkan man firar gudstjänst – och än mer, att det föreligger en ekumenisk samhörighet, historisk kontinuitet och biblisk förankring.

Avgörande för det teologiska innehållet är inte bara vad som sägs utan också vad som inte sägs. Det förslag som föreligger ger anledning att förmoda att kyrkohandbokskommittén inte sällan avsiktligt velat undvika väsentliga teologiska utsagor och klassiska liturgiska formuleringar.

Visserligen angavs i direktiven att man i handboksarbetet skulle beakta det inklusiva språket, men när blir det språket till villfarelse genom att klassiska begrepp som det råder ekumenisk konsensus om sätts i karantän? Ibland tar sig försöken att ge utrymme för alternativ till tilltal och begrepp som Herre, Fader, Son, Frälsare och synd nästan komiska uttryck. Inte minst i inledningsorden har banala fraser letat sig in där tidlösa och beprövade formuleringar ersatts av närmast pekorala inslag, vilka för stunden kan tilltala som attraktiva och inkännande. I stort sett är det endast ett icke-fakultativt moment som bevarar kyrkans tro på Gud som Fader, nämligen den bön som Jesus lärt oss, Vår fader.

Så är det inledande alternativet »I Guds, den treeniges namn» en i och för sig god formulering men om avsikten är att undvika den klassiska treenighetsbekännelsen till Fadern och Sonen och den helige Ande, så bottnar det i samma tveksamma utsaga som den allt mer förekommande formeln »I Skaparens, befriarens och livgiverskans namn». Guds funktion framhävs framför Guds person och vad Gud gör – skapar, befriar och ger liv – betonas mer än vem Gud är – Fader, Son och helig Ande. Handlandet betonas mer än varandet som ligger i själva gudsnamnet Jag är.

I flera av inledningsorden och syndabekännelserna är det påtagligt att man vill undvika begreppet synd. Alternativ 4 för syndabekännelsen och alternativ 2 för förlåtelseordet är exempel. Men synd helas inte, den försonas och förlåts. Om detta blir otydligt blir även Kristi gärning oklar.

De alternativa svaren på bibelläsningarna är ett annat exempel på tvetydighet: »Så lyder Herrens ord/Guds ord/bibelns ord». Att välja alternativet »bibelns ord» kan befaras vara ett sätt att undvika såväl bekännelsen att Bibeln är Guds levande ord som att inte uttala det hierarkiska Herre. Risken är att bibelordet reduceras till en bok om Gud mer än ett Herrens tilltal till församlingen. Det val som textläsaren gör handlar således inte bara om en formulering utan om tro och bekännelse.

Men fenomenet återfinns i fler moment där man strävat efter nya formuleringar. I Sursum corda ska vi som gudstjänstfirare låta »vårt tack till Gud strömma fram» och i Agnus Dei sjungs »Guds Lamm, du möter oss i bröd och vin, helar oss och ger oss av din frid». Som Sanctus kan man sjunga Per Harlings i och för sig fina visa »Du är helig, du är hel» (nr 709 i psalmbokstillägget), men dels är det tveksamt om orden tål att slitas på (är den inte redan utsliten?), dels försvinner Benedictus. Serafernas lovsång inför Guds tron (Jes. 6) förbinds då inte längre med folkskarans lovsång och bekännelse till Jesus: »Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.» Han som red in i Jerusalem är den, vars kropp och blod blir närvarande i brödet och vinet och som kyrkan bekänner är ett med Herren Sebaot.

Problemet med många av de nya formuleringarna är att de lär nötas ut. Den teologiska stringensen blir otydlig och någonting av det Allraheligaste, som vi i mässan står inför, döljs. Det är fullt möjligt att fira inte bara en teologiskt haltlös mässa utan också en som är farligt nära villfarelsen, inte främst genom vad som sägs utan genom vad man undviker att säga, bekänna och bedja. Få gudstjänstfirare är bekanta med Svenska kyrkans bekännelseskrifter, utan det är genom att fira mässa som kyrkans tro och bekännelse inövas i oss som kristna. Vad vi ber blir vad vi tror, lever och bekänner.

Mycket i handboksförslaget lär snart bli föråldrat. Ett språk färgat av tidstypiska signalord, en teologi präglad av dagstrender förlorar snabbt sin fräschör. Liturgins teologi och dess språkliga uttryck kräver en tidlöshet för att bära mitt i tiden. Att fira mässa är mer än en handling i nuet. Den firas i gemenskap med dem som gått före oss, med dem som kommer efter oss och med dem som firar den på andra håll i världen. Det är vare sig prästens uppfattning eller dagens aktuella trosmönster som ska färga mässan utan det gemensamma katolska liturgiska arvet. En kyrkohandbok som liknar ett smörgåsbord, där varje församling och präst kan ta för sig av sina favoriter, riskerar att bli ett uppbrott från den stora kyrkogemenskapen i alla tider och överallt.
Förslaget ger förvisso i de flesta momenten teologiskt goda alternativ, men dessa ursäktar inte att annat är tvivelaktigt och bristfälligt. Risken är att den präst som inte är förankrad i kyrkans liturgiska arv inte bara väljer något enstaka tveksamt alternativ utan att det blir så genomgående i hela mässan. Så var det med de falska profeternas budskap. De talade som det behagade folket att höra och som kliade i öronen. För att travestera Hjalmar Söderbergs kommentar om predikanter i Djävulen håller monolog: »somliga fira mässa som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta fira mässan så, som de tro att publiken vill ha det. De äro sannerligen inte en bit bättre än liberalkonservativa tidningsredaktörer.»

Kanske menar någon att detta sätt att läsa kyrkohandboksförslaget är onödigt negativt och misstänksamt. Så kan det vara. Eller så har det fog för sig. Då finns anledning till oro, eftertanke och omprövning eftersom förslagets teologiska halt på många punkter är så besvärande låg att den kristna trons kärna blir otydlig, rentav blir en försvagad, sekulariserad tro som mer tycks syfta till att bekräfta människan än till att tillbe Gud.




SPT 13/2017

Rädslan för religion och religiösa friskolor

I ett utmärkt debattinlägg i SvD den 7 maj skriver ärkebiskopen om barns rätt till andlig utveckling. Med skärpa argumenterar hon mot vad som framförts som skäl för att reducera kristna eller andra religioners inslag i skolan, främst att barn inte kan värja sig mot indoktrinering och att de inte kan tillgodogöra sig religion. Det är, som hon skriver, sant att barn inte kan värja sig mot indoktrinering. Men denna påverkan i skilda former utsätts alltid våra barn för. Att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion strider, som hon påpekar, å andra sidan mot all kristen erfarenhet.

Debatten i frågan har tagit fart efter det att socialdemokraterna vid sin senaste kongress beslöt att arbeta för att skolan ska vara fri från religiös påverkan. Bakom debatten i s-kongressen anas en vanmakt inför de skolor där barn kan tänkas uppmuntras till religiös extremism. Eftersom man finner det omöjligt att göra åtskillnad mellan trosuppfattningar vill man göra inskränkningen generell, så att all andlig och religiös påverkan upphör. Elevinitiativ får tillåtas men inte om det sker på initiativ eller med understöd av skolans personal. Hur man tänker sig att elever i de lägsta årskurserna ska kunna hantera detta framkommer inte. Att deltagande i t.ex. morgonböner varit frivilligt har inte räckt för dem som vill radera ut förutsättningarna för de kristna friskolorna.

Att på ett lättvindigt sätt avvisa all religiös påverkan genom att den ses som en näst intill samhällsfientlig handling vore kanske snarare kontraproduktivt. Kan det rentav tvärtom vara så att unga människor med en trygg och självklart förankrad religiös tro bidrar till ökat samförstånd och respekt mellan människor. Ensidigheten i debatten är påtaglig, s-kongressens ledamöter borde kanske göra studiebesök i kristna skolor och förskolor för att se om den religiösa påverkan som där finns är en för samhället subversiv verksamhet. Eller om den tvärtom stärker samhället.

Den kristofobi som lyser igenom beslutet visar på såväl historisk och kulturell okunskap som bristande religiös insikt och förståelse av människans grundbehov. Den svenska skolans framväxt är överhuvudtaget inte begriplig om man inte ser till kyrkans avgörande betydelse. De första organiserade läroanstalterna var klostren. Från högmedeltiden fanns därtill vid varje domkyrka en katedralskola underställd domkapitlet. Långt senare, genom 1686 års kyrkolag, ålåg det varje präst att ansvara för undervisningen inom socknen. Läskunnigheten i Sverige var stor långt innan allmän skolplikt infördes 1842. Kyrkorådet ansvarade då för driften av skolorna, men med början 1930 fördes detta ansvar över till kommunerna.

Den gamla katekesundervisningen upphörde nästan helt efter beslut 1919, men kristendomsämnet bestod ända fram till grundskolereformen 1969, då det ersattes med allmän orientering om kristna och andra religioner. Inom friskolor har dock möjligheten funnits kvar att på ett annat sätt låta trosförmedlingen bidra till tillhörighet och mening.
Reaktionerna från kristna förskolor och skolor har efter beslutet i s-kongressen varit av två slag. Den ena linjen är att man aldrig skulle acceptera ett sådant beslut. Den andra att man i så fall lägger ner verksamheten. Givetvis går det inte i dag att säga om kongressbeslutet kommer att förverkligas. Debatten som föregick ställningstagandet visade på skilda uppfattningar. Och reaktionen från kristet håll har varit tydlig: Om inte vår tro får finnas som grund för och i viss mån genomsyra en skolas arbete försvinner motivet att driva den som friskola.


Kanske leder beslutet i s-kongressen trots allt inte till en ökad försagdhet och försiktighet från de kristna församlingar och stiftelser, som driver friskolor utan tvärtom till ökad frimodighet och medvetenhet om vikten av det arbete som utförs. Att barn får lära sig be är en fantastisk gåva. Att lära sig en del av psalmskatten och få fördjupad kunskap i tron likaså. Invändningar mot detta har visserligen hörts. Integrationens fördelar målas fram. Barn till kristna och andra trosbekännare liksom till ateister och agnostiker behöver, framhåller man, mötas och lära sig förstå och dela med varandra.

Det låter sig visserligen sägas. Men ett sådant delande är möjligt först när en människa får en egen grund att stå på. Bristen på kunskap om och erfarenhet av kristen tro har länge varit mycket stor. Församlingar och grupper som vill understödja föräldrar genom att försöka möta denna brist, behöver allt stöd de kan få. Behovet av en fördjupad förankring i sin trostradition gäller nyinflyttade lika väl som dem som bott i Sverige i generationer. Fördomar mot andras övertygelser minskas inte genom okunskap om den egna tillhörigheten. Trygghet i den egna tron ger grundläggande hjälp mot den vilsenhet som ibland leder till fientlighet mot andra. Som kristna behöver vi värna om att de barn som har sin bakgrund i andra länder inte snabbt blir en del av den sekulariserade kultur som länge varit norm hos oss.

Att värna om barns och ungdomars rätt till kristen påverkan är inte liktydigt med en längtansfull dragning till tiden med obligatorisk kristendomsundervisning och morgonbön för alla. Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle. Bakom nämnda kongressbeslut ryms dock en djup okunskap om vikten av trosförmedling till nya generationer och om hur ett sådant överförande kan ske. Kristen tro kan hjälpa oss att möta omvärlden med öppna ögon, medan avsaknaden av förankring i den egna trostraditionen kan leda till skyddslöshet inför påverkan från ytterlighetsrörelser.

Rädslan för kristen tro är i dag utbredd, kanske mer bland stora grupper av beslutsfattare än bland gräsrötterna. Säkert handlar det åtminstone delvis om en trostradering som helt gått förlorad. Därmed har också nidbilder av kristen tro kunnat bita sig fast hos många. Som understödjare av etik och moral uppskattas kyrkan, så länge och i den mån som hennes värderingar inte avviker från normen. Men i frågor om människans gudsrelation uppfattas detta sedan länge som en privatsak. Skälen till detta är flera och kyrkan i vårt land är sannolikt själv medskyldig. Men goda värderingar överlever inte i egen kraft. Människan blir inte allt visare. Åt varje generation behöver ges möjligheten att ställas inför ett personligt möte med världens Frälsare och att låta sig påverkas till ett liv i hans efterföljd.

Oavsett om riksdagen i framtiden skulle besluta enligt förslaget från s-kongressen eller ej, så får inte kyrkan förlora sin frimodighet, inte dölja evangeliet eller förfalla till en alltmer neutral försagdhet. I stället behöver hon vara tydlig i undervisningen om Jesus Kristus. Försoningen i Honom är också det starkaste incitamentet till försoning mellan människor.




SPT 12/2017


Om dop och kyrkotillhörighet

I januari 1996 skedde en stor och på sikt omvälvande teologisk förändring av Svenska kyrkan. Tidigare blev man medlem i Svenska kyrkan när man föddes om någon av föräldrarna var kyrkotillhörig. Om man var döpt eller inte spelade inte någon roll.

Detta i kristenheten unika förhållande berodde på en föråldrad religionsfrihetslagstiftning, men 1996 ändrades regelverket så att medlemskapet, med något undantag, knöts till själva dophandlingen. Födelsen och nationstillhörigheten är numera inte längre avgörande för kyrkotillhörigheten. Den grundas istället på det heliga dopet. Kyrkotillhörighetens fokus har flyttats från det svenska till det kyrkliga.

Det tar tid innan en sådan genomgripande och principiellt viktig förändring slår igenom i tänkandet kring medlemskap och tillhörighet. Någon teologisk kritik mot att dopet är grunden för kyrkotillhörighet finns inte. Beslutet gäller. Men under ytan kan man ana att gamla föreställningar om kyrko- och nationstillhörighet lever kvar.

Tydligast ser man detta i talet om att Svenska kyrkan är en folkkyrka, trots att omvärlden är mycket annorlunda än på Einar Billings tid. Då tillhörde i stort sett alla kyrkan, vare sig de var döpta eller inte. I dag står många utanför, även om de är döpta. Det går inte längre att säga som Karlstadbiskopen Arvid Runestam på kyrkomötet 1951 när det fria utträdet diskuterades: »Alla i vårt land höra till folkkyrkan, hur mycket de än utträda: så ter det sig utifrån folkkyrkosynen …».
Säger man så tar man inte de utträddas ställningstaganden på allvar. Att människor valt att lämna Svenska kyrkan är beslut som måste respekteras, liksom att de kan tillhöra andra religiösa samfund.

Ett argument mot beslutet 1996 var att kyrkan riskerade att bli en föreningskyrka. Då tänkte man främst på frikyrkorna. Svenska kyrkan har visserligen inte blivit som en frikyrka, men i många sammanhang, också kyrkliga, betonas att vår kyrka är Sveriges största medlemsorganisation med drygt 6 miljoner medlemmar.

Så växer bilden av en mycket stor förening med mångskiftande verksamhet fram: »Största konsertarrangören, röst för humanitet och rättvisa», som det uttrycks i en broschyr från kyrkokansliet. Det är naturligtvis frestande för kyrkliga befattningshavare att påminna om att Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största förening, och därmed en viktig aktör i offentligheten. Men baksidan av föreningstänkandet är att den befäster bilden av kyrkan som en organisation bland andra, ett religiöst Röda Korset. Visserligen är det genom dopet man blir medlem, men har man väl kommit in, tycks dopet inte spela någon större roll.

Men dopet spelar roll, i varje fall i olika bekännelsedokument. 1878 års katekesutveckling svarar på frågan Varför kallas du kristen? med att konstatera: »Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare».

Här talas inte om någon organisation utan om Jesu Kristi församling eller, som vi hellre säger i dag, Kristi kyrka. I nuvarande dopordning uttrycks detta med orden: »Genom dopet föder han [Gud] oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom.» Här beskrivs dopet som en födelse som ger nytt liv och som innebär upptagande i Kristi kyrka. Det sakramentala draget dominerar i dessa texter, medan det organisatoriska spelar en undanskymd roll.


Det finns en dubbelhet i Kyrkoordningens bestämmelser om kyrkotillhörighet. Å ena sidan finns klart och tydligt uttryckt att den som döps blir medlem i Svenska kyrkan genom själva dophandlingen. Å andra sidan, om den döpte så småningom lämnar in en blankett med begäran om utträde ur Svenska kyrkan, då betraktas han eller hon som om dopet aldrig ägt rum. Om denne döpte men utträdde person avlider, måste det till särskilda omständigheter med beslut av kyrkoherden för att det ska kunna bli en kyrklig begravning. Ändå finns det ett beslut i Överklagandenämnden (2004/10) att ett dop inte kan göras ogjort; den person som en gång döpts, förblir döpt hela livet. Det går inte att sudda ut dopet.

Detta saknas i Kyrkoordningens paragrafer. Där knyts medlemmens rättigheter och skyldigheter i kyrkan inte till dopet, utan till om han eller hon betalar kyrkoavgift och inte har begärt utträde ur kyrkan. Regelsystemets budskap är att dopet är en religiös engångshandling, som när den väl är genomförd, inte har någon större betydelse. Den utträdde betraktas i praktiken som odöpt, utan rättigheter eller skyldigheter.

Spänningen mellan det organisatoriska och det sakramentala har väl alltid funnits inom kyrkan. Också som kyrka har man att förhålla sig till den omvärld man lever i, följa lagar om bokföring, revision och


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr.


BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt

+++
Klicka på önskat år för att komma till registren:
+++
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan