Måndagen den 18 december 2017 - klockan 11:58

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25


SPT 24/2017

Vissa saker kan man inte förändra

När det kyrkliga Europa kokade av reformationens förnyelse rymdes flera ingredienser. För Martin Luther blev synen på Bibelns auktoritet den grund på vilken han byggde sina teser och tog spjärn emot, när han ifrågasatte helgondyrkan, avlatshandel, celibat, skärseld och mycket annat. Att översätta Bibeln till folkspråket och kunna trycka hela eller delar av Bibeln i större upplagor gjorde att bibelordet kom närmare den vanliga människan. Bibelordet, menade han, kunde stå på egna ben utan att tolkas, förklaras eller utläggas.

Luther ifrågasatte påvens överhöghet och traditionens självklara ställning och såg Bibeln som det fundament, som kunde avgöra och garantera vad som var av Gud och vad som var människoverk. Det var inte en brytning med kyrkan och kyrkans tradition som var reformationens ärende. Tvärtom, men traditionen måste stå i samklang med bibelordet och det är bibelordet som kan behöva korrigera kyrkans liv och inte tvärtom.

Men något har hänt inom flera lutherska kyrkor i allmänhet och inom Svenska kyrkan i synnerhet. Bibeln har en självklar plats i gudstjänst- och församlingsliv, men i många stycken betraktas den inte längre som auktoritet. Guds ord blir ett inlägg bland många andra i det som får forma kyrkans och den kristnes liv. Det som tilltalar får stort utrymme och bekräftar. Det som ifrågasätter, varnar och utmanar behandlas däremot styvmoderligt.

Den förskjutning av bibelsynen som skett blir tydlig när vi hör Anders Arborelius svar i Nyhetsmorgons intervju efter hans utnämning till kardinal inom den romersk-katolska kyrkan. Journalisten undrade om det fanns möjlighet att Katolska kyrkan, liksom Svenska kyrkan, ska gå mot en mer öppen hållning och följa med strömmen i samhället i olika moralfrågor och etiska ställningstaganden. Arborelius svarar: »Den katolska kyrkan är en kyrka som bygger väldigt starkt på den bibliska traditionen. Det betyder att vissa saker kan man inte förändra.»

Grundbulten i reformationens förändringsarbete, längtan efter att gå tillbaka till källorna och grunda sina teologiska ställningstaganden i Bibeln med motiveringen att där hittar vi det som är fast och visst, det som inte går att förändra, märks idag tydligare och mer självklart i den romerska katolska kyrkan än i den lutherska Svenska kyrkan. Kyrkoordningen är dock tydlig om Bibelns ställning: »Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.»

I praktiken tycks dock detta inte ha avgörande betydelse när kyrkomötet beslutar. Argumentationen utgår då bara alltför sällan från Skriftens ord, något som i dag även gäller i mycken förkunnelse. Det finns således en motsättning mellan Svenska kyrkans grundläggande dokuments syn på Skriften och hur den tillämpas.

Hur blev det så här och hur återfår Bibeln sin reformatoriska ställning i vår kyrka utan att vi hamnar i biblicism, som snarare riskerar att försvaga än försvara Guds levande Ord?

Den historisk-kritiska bibelforskningen vid förra sekelskiftet bidrog till att luckra upp synen på Bibeln som en särskild skrift, som Guds uppenbarelse. I ett land, som så starkt var präglat av enhetsstaten där kyrka och samhälle var ett, tenderade kyrkan att söka sin identitet mer i att vara samhällsnyttig än kallelsetrogen. Framväxten av folkrörelserna och de politiska partiernas representation i kyrkan förstärkte nyttotänkandet på samma sätt som i samhället. Att kyrkan skulle vara med sin tid och vara en del av samhället blev oantastliga paroller. Begreppet folkkyrka förvandlades omärkligt från att betyda en kyrka för folket till att avse en kyrka av folket. Folkets röst mer än Guds ord definierade riktningen och därmed också ställningstaganden i såväl inomkyrkliga frågor som värderingsfrågor.

När Bibeln under 1800-talet började tryckas i stora upplagor och blev tillgänglig för i stort sett alla, vilket säkert skulle uppskattats av Martin Luther, blev den samtidigt frikopplad från kyrkan. Den Bibel, som vuxit fram i kyrkans sammanhang som ett lyssnande och igenkännande av Guds röst, har blivit en fristående skrift. Det goda i detta är att varje människa kan få del av bibelordet, men frågan är om Bibeln kan förstås och tolkas utanför kyrkans gemenskap. Den frälsningsväg som Jesus inrättade var inte Bibeln utan lärjungagemenskapen – kyrkan. Det är där Gud möter sitt folk och blir igenkänd.

Därför är det i kyrkans gemenskap som bibelordet hör hemma, kan förstås och tas emot som Guds ord. Kyrkan och Bibeln ska inte ställas mot varandra utan bär varandra. Kyrkan växer ur den bibliska traditionen, som i sin tur läses och blir förklarad i Kyrkans gemenskap. Enskilda människor kan ha fel, enskilda församlingar kan missförstå, under olika epoker har kyrkan riskerat att tappa riktningen, men i bibelordet äger kyrkan direktkontakt med apostlarnas tid.

Detta konstaterar även det nämnda citatet ur Kyrkoordningen. Bibeln har det korrelat som behövs för att kyrkan ska förbli kyrka och vara en gemenskap där människor känner igen den Treenige Guden. Reformationen drev sola scriptura, skriften allena, av just denna anledning. I vår tid, präglad av höghastighetssamhällets individualism och pluralism, behöver Bibelns särställning förstås i ljuset av kyrkans samlade erfarenhet. Den bibliska tolkningstraditionen upphörde inte när Johannes skrivit sista ordet i Uppenbarelseboken.

Om Bibeln är Guds levande ord, vilket vi tror, är också den avgörande frågan vad bibelordet gör med oss, mer än vad vi gör med bibelordet. Att Bibeln skulle behandlas som en bok bland andra med en särställning enbart genom sin ålder, sin spridning och betydelse för vår kultur, var knappast reformatorernas avsikt. En luthersk kyrka bör läsa Bibeln som Guds direkta tilltal, som garanten för det som håller att bygga livet och tron på. En luthersk kyrka lyssnar katolskt när Gud talar genom sitt Ord, dvs. med visshet om att vi söker oss till den allmänkyrkliga grunden. En luthersk kyrka bör svara precis som den katolske kardinalen: »Vi är en kyrka som bygger väldigt starkt på den bibliska traditionen. Det betyder att vissa saker kan man inte förändra.»




SPT 23/2017

Predikans kris och möjligheter

»Äntligen gick prästen ned från predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, då har han predikat färdigt ändå!» Travestin på inledningen till Gösta Berlings saga får tolka den besvikelse som många kan känna efter en predikan. Förväntningar som aldrig infriades, att prästen skulle tändas av en iver att »begagna tillfället och vittna om Guds ära».

Predikan är i kris. I kyrkans långa historia har det hänt förr. I vår tid förstärks krisen av att rösterna är så många fler. Mediebruset skapar lyssnartrötthet. Alternativen är många. Replikskiftena snabba. I detta bullerlandskap ska predikan nå fram, vara angelägen och få lyssnaren att lyssna.

Men lyssnandet har kanske alltid varit svårt. Kyrkofadern Gregorius av Nazians konstaterade på trehundratalet: »Och vilka kan då lyssna? De som tar det på allvar, och inte uppfattar det som kallprat om allt möjligt.»

Det är inte enkelt att predika. Det vet varje präst. Men det är inte heller enkelt att lyssna till en predikan som är undermålig och mest innehåller kallprat. Alltför ofta vittnar gudstjänstfirare om predikningar som säger nog så mycket om situationen i världen, om dagsaktuella tankar och egna erfarenheter, om allt utom att de vittnar om Guds ära, om Jesus Kristus och bär fram ett tydligt evangelium.

Den tid har varit när prästen var en av de ytterst få akademiskt utbildade i församlingen. Numera kan en majoritet av gudstjänstfirarna bestå av högutbildade med minst tolvårig skolgång, ofta dessutom med universitetsstudier. De är vana att analysera och ifrågasätta och värjer sig mot det banala.

Predikanten riskerar då dels att underskatta lyssnarna genom att trivialisera mer än att fördjupa, dels att förminska det heliga Ordets tidlöshet och aktualitet. En baksida av nattvardsförnyelsen är att många gudstjänstfirare upplever, att i nattvarden får man åtminstone någonting i motsats till i predikan.

En präst som är rädd för att väcka anstöt blir lätt så otydlig att predikan ger vare sig den regelbundna eller den tillfälliga gudstjänstfiraren någonting. Men predikan ska ge näring att leva av för dem som hungrar efter Guds levande ord.

En av vår tids folksjukdomar är allvarsbrist. Därför måste predikan ta såväl lyssnarna som Skriften på allvar. En predikan är någonting annat än en tidningskrönika eller tankar för dagen, tvärtom är den ett unikt tillfälle för predikanten att tala om livets djup, glädje och allvar.

Ironin mot kallprat och andefattiga predikningar kan vara giftig. Allt oftare dyker kommentarer upp i dagspressen som uttrycker trötthet över det innehålls- och profillösa. I Svenska Dagbladet kunde man för några månader sedan läsa i en ledare att »när kyrkans nutida tjänare ska uttolka Ordet och ge det en modern innebörd, blir det inte sällan som när en begravningsförrättare uppenbart inte kände den avlidne; det skaver». Skribenten, som deltagit i en gudstjänst i en av landets domkyrkor fortsatte: »Varför reducerades den gamla berättelsen till en töj- och tänjbar krok, på vilken den nutida sentensen kunde hängas?»

Inga pedagogiska finesser räddar en predikant som ingenting har att säga utom att de döljer tomheten. Men om predikanten har någonting att säga, om denne bär fram Kristus och själv lever av honom, blir de pedagogiska handgreppen självklara. Strålkastaren riktas då inte mot talaren utan mot Kristus.


Det finns i dag åtminstone tre vanliga fallgropar, vilka varje rutinerad lyssnare lätt kan identifiera. En är att predikan blir så assimilerad i sin egen tid att den blir uddlös och utan relevans genom att Ordets utmaning förtigs och sanningen döljs: »Våra [prästers] snusförnuftiga predikningar, i vilka det ur förnuftets synpunkt inte finns något förnuft och ur religionens synpunkt knappt någon religion» (Hjalmar Söderberg). Sådana predikningar är helt enkelt intellektuellt undermåliga.

En annan är när förkunnelsen härmar en fraseologisk predikostil som distanserar lyssnaren från att tillämpa Ordet i nuet. Språkformen blir ett formspråk – en kritik som kan drabba såväl liberalteologiska predikningar som äldre traditioners.

En tredje är när predikanten klär sina ord i mjukisdress. Att lyssna till sådana predikningar kan göra vem som helst till ateist. Som en krönikör i Axess konstaterade för en tid sedan, att »om det enda man vill höra är att det hela ordnar sig, bara alla är riktigt snälla mot varandra, räcker det väl med att läsa Bamse eller ta del av valfri predikan». Vad som gestaltas är en harmlös och allmänt förstående Gud, som då och då uttrycks i banaliteter som att »det viktiga är inte att du tror på Gud, utan att Gud tror på dig».

Det är lätt att kritisera en predikan medan det är svårare att hålla en bra. Ingen präst som antagit utmaningen tycker att det är enkelt. Predikan ska inte bara förberedas. Den behöver också levas i predikantens eget liv. I annat fall uppstår en kluvenhet som lyssnaren snabbt avläser, att predikanten säger vad denne själv inte avser att dela och beskriver en väg denne själv inte är beredd att vandra. Om predikan manar till omvändelse är den förste som kallas till omvändelse prästen själv. Om predikan inbjuder till efterföljelse är den förste som har att gå efterföljelsens väg prästen själv. Det betyder inte att predikanten måste vara en andlig atlet. Däremot behöver predikan vara vardagsrealistisk.

Predikan ska tala där människor befinner sig. Den ska förkunna inte om lagen och om evangeliet utan vara lag och evangelium i sig – korsets dårskap, för att tala med Paulus. Predikan har sina rötter i den apostoliska förkunnelsen, som traderats genom kyrkans hela historia och gäller än i dag. Det som Jesus en gång anförtrodde åt kyrkan har inget bäst-före-datum utan kommer alltid att äga giltighet och får inte marginaliseras till förmån för dagens trendteologier. Den pedagogiska utmaningen är att, utan att skämmas för evangelium, göra det begripligt och återfinna tilliten till och glädjen i den kristna trons dogma. Djärvt och frimodigt.

Det är ytterst angeläget att kvaliteten på predikningarna höjs. För att undervisa måste man själv undervisas. Av prästen krävs därför en ständigt pågående fördjupning i homiletik och retorisk förmåga och stiften måste ta det som sin uppgift att erbjuda goda predikofortbildningar. Pastoralinstituten måste arbeta på att höja kvaliteten på predikoutbildningen, ge redskap till att skilja mellan lag och evangelium och övning i att inför varje bibeltext öppna Ordet med frågan: Var är Jesus Kristus och evangeliet om honom i texten?




SPT 22/2017


Re-formation – i enhetens tecken

Reformationsjubileet 2017 – 500 år sedan reformationens begynnelse med de 95 teserna – kan nu läggas till handlingarna. Höjdpunkten var påvens besök i Lund den 31 oktober 2016 och det gemensamma dokumentet, Från konflikt till gemenskap, som då lyftes fram.
Jubileumsåret avslutas denna helg i Uppsala domkyrka och på andra håll med gudstjänster med katolsk medverkan. Kanske kan detta sätt att uppmärksamma reformationen bli ett årligt återkommande tillfälle till gemensam bibelläsning, predikan och bön.

I övrigt har året präglats av den valrörelse som nu är till ända. Kyrkovalet hör samman med jubileet. Det illustrerar vad som är reformationens svaga sida, nämligen beroendet av den samhälleliga elit, som för tillfället innehar den politiska makten. En negativ konsekvens blev att kyrkan i norra Europa inte längre var en enda utan i stället framträdde som många nationalkyrkor med starkare band till staten än till den världsvida Kristi kyrka.

Firandet, om det nu är rätt ord för att uppmärksamma att kyrkan splittrades, har gått i enhetens tecken. Det som skedde i Lunds domkyrka med medverkan både av påven Franciskus och av den svenska ärkebiskopen, var ett gemensamt åtagande att söka sig fram mot större och djupare enhet mellan kyrkorna. Hur detta gemensamma åtagande ska förverkligas är dock höljt i dunkel.

Olika utläggningar om varför reformationen var viktig hamnar inte sällan i tankefiguren, att med reformationen började en tid av ständiga förändringar i kyrkan. På Svenska kyrkans hemsida utropas käckt att »reformationen är en pågående process sedan 500 år tillbaka». Förändringen var dock inget som började först 1517 utan den hör samman med att kyrkan lever i världen. Det gäller såväl de reformatoriska kyrkorna som den romersk-katolska och de ortodoxa. Möjligen kan man säga att det finns en större tröghet mot att förändras i den katolska kyrkan och bland de ortodoxa, men även dessa har förändrats under de senaste 500 åren. Den katolska kyrkan genomgick en reformation med det tridentinska konciliet 1545–1563 för att inte tala om vad Andra vatikankonciliet under 1960-talet medförde.

De lutherska reformatorerna ville förändra kyrkan men i samklang med ursprungstraditionen. En poäng i deras kritik var att en del av förändringarna under senmedeltiden i själva verket var missbruk, som smugit sig in i kyrkan och fördunklat evangeliet. Dessa måste rensas bort för att det skulle bli tydligt och klart vad evangelium är. Man ville ha en re-formation, ett återförande av kyrkan till dess ursprungliga gestalt, att det evangelium som är kyrkans största skatt, skulle framstå klart och tydligt.

Kyrkans enhet är något ursprungligt. Det framgår av Jesu ord till lärjungarna vid nattvardens instiftande, Joh. 17–18. Enligt Augsburgska bekännelsens sjunde artikel är det för kyrkans sanna enhet nog att vara överens om evangeliets lära och om förvaltningen av sakramenten. När nu lutheraner och katoliker kommit överens om evangeliets lära, om att rättfärdiggörelsen av tro är grundläggande för kyrkan, vilket skedde i den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen den 31 oktober 1999, kan man fråga sig varför så lite har hänt inom ekumeniken.


Det finns dessutom ett nordiskt dokument från 2009 med fortsatta överväganden, Rättfärdiggörelse i kyrkans liv. Dokumentet är resultatet av den svensk-finska luthersk-katolska dialogen mellan de lutherska kyrkorna i Finland och Sverige och de katolska stiften i båda länderna. Men av detta har hörts förvånande lite i Svenska kyrkan. Dokumentet är inte ens översatt. Det är som om det inte angår oss.

Det finns anti-katolska stråk i opinionen, både inom Svenska kyrkan och inom politiska partier med positioner i kyrkan. Denna opinion yttrar sig som misstro mot och avvisande av vad man uppfattar som katolska ställningstaganden. Trots detta vill man ändå vara med när påven kommer, som om ekumenik handlar om en till intet förpliktande vänlighet. De fem ekumeniska imperativ som antogs i Lunds domkyrka i höstas förutsätter, att man inte rakt av avvisar den andres ställningstaganden utan försöker förstå dem och pröva dem i ljuset av den egna traditionen. Av sådant har vi sett väldigt lite sista tiden.

Detta är emellertid inte hela bilden. Invandrarkyrkornas närvaro, inte minst lokalt, ökar intresset för och insikten i vad kyrklig tradition betyder. I invandrartäta områden kommer många nyinflyttade till kyrkan och gudstjänsterna. Deras närvaro för in andra traditioner. Dessutom finns inom frikyrkligheten en tydlig rörelse mot den liturgi som de stora kyrkorna är bärare av.

Med detta följer också större öppenhet för traditionella teologiska positioner. Dopet är inte längre kyrkoskiljande som det var för några årtionden sedan. Det kyrkliga landskapet har förändrats under de senaste femtio åren, vilket i sin tur ställer frågor både till oss och till de nyanlända, huruvida de förändringar som skett är reformatoriska eller om de till äventyrs är missbruk som smugit sig in i kyrkorna.

Reformationsjubileet har haft fokus på kristen enhet. Det är enbart positivt. För de reformatoriska kyrkorna betyder det att rättfärdiggörelsen som avgörande i kyrkans tro inte får fördunklas. Kyrkan måste se upp så att kontinuiteten med den tidiga kyrkan inte förloras i nya missbruk. En varning måste tillfogas – att vår egen kyrka inte grips av sådant högmod att hon uppfattar sig själv som föregångare medan andra kyrkor ses som eftersläntrare, vilka i sinom tid kommer efter.

I Sverige såväl som i övriga Europa är kyrkorna hårt ansatta av sekulariserande och kristendomsfientliga strömningar. Minst av allt behöver vi kristna misstro varandras tro och tänkande. Tvärtom behöver vi närma oss varandra, ta del av varandras erfarenheter, både positiva och negativa, för att tillsammans möta vår egen samtid. Övriga kyrkors traditioner får vi möta, inte som missbruk att reformera, utan som gåvor vilka kan hjälpa oss att se sådana sammanhang som vi varit blinda för. Om vi tror att kyrkans Herre är närvarande i vår egen kyrka, måste vi också bejaka Hans närvaro hos de övriga. Deras traditioner kan då berika oss och bli till hjälp att i ord och handling peka på Honom som är kyrkans Herre och hela världens Frälsare. Ty »en är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt» (Ef. 4:5–6).




SPT 21/2017

Kyrkans partipolitiska fångenskap
Efter kyrkovalet är det angeläget med en eftervalsdebatt, också för SPT. Få av våra läsare torde vara nöjda. Den djupt kända vanmakten rör djupast kyrkomötets legitimitet eller snarare brist på sådan.

Det handlar inte om att valet inte skulle ha gått korrekt till. Alla demokratiska spelregler har följts. Visserligen kan ett val med få röstande ifrågasättas, men antalet avlämnade röster ökade dock kraftigt och blev det högsta sedan 1950. Dessutom är det ganska enkelt att bilda nomineringsgrupper. Några spärrar som hindrar mindre intressegrupper att komma in existerar inte.

Grundkritiken handlar i stället om det absurda partipolitiska system, som seglivat biter sig kvar sjutton år efter kyrka-statreformen. Kritik har under senare tid också förts fram av åtskilliga ledarskribenter. Riksdagspartierna borde besinna sig. Det bästa ansvar de kan ta för Svenska kyrkan är att lämna henne fri.

Det är uppenbart, att de flesta mindre grupperna haft svårt att hävda sig i ett val med kraftigt ökat valdeltagande och en starkt politiserad valrörelse. Särskild svårighet mötte de grupper, som sannolikt till största delen samlar röster från regelbundna gudstjänstfirare. Deras antal är begränsat och många slåss om deras röster. Regelbundna gudstjänstfirare är självklart inte överens i alla politiska frågor, inte heller när det handlar om kyrkans val.

Kyrkomötet är konstruerat så att partierna och nomineringsgrupperna förfogar över makten. Allting förväntas utgå från dem. Kyrkans högsta beslutande organ har formen av en kongress, där biskoparna saknar rösträtt och prästerna representation. Visserligen finns det ganska många präster i kyrkomötet, men de representerar inte prästkåren utan sina nomineringsgrupper. Prästerna i kyrkomötet har ibland fungerat som alibi, »vi har minsann teologer som vi lyssnar till i vår grupp». Balansen mellan den demokratiska och den episkopala linjen har inte fått någon god lösning.

En tröst under valrörelsen har varit att allt fler opinionsbildare i media ifrågasatt ordningen med politiska val. Efter valet har bland andra biskopen i Uppsala luftat sin kritik. Går det att tänka att den debatt som omgärdat valet är början till slutet för ett destruktivt och nedbrytande valsystem? Eller kommer intresset att falna och rösterna att tystna tills det blir dags för nytt val om fyra år?

Några menar att beslutsstrukturen är så komprometterad att medverkan i kyrkomötet är utesluten till dess att formen radikalt förändrats. Andra kämpar inom befintliga ramar för att åstadkomma en nödvändig förändring. Båda sidor gör det utifrån gott uppsåt. Ändå är det olyckligt att oppositionen mot rådande system inte framträder i mer enad form, något som är desto mer nödvändigt då de tre riksdagspartierna som är med i kyrkomötet under egna namn tillsammans har majoritet.

En fördjupad reflektion kring hur kritiker ska förhålla sig till beslutsstrukturen vore välgörande. De partipolitiskt obundna grupperna tycks ha fastnat i ett system som de inte bejakar. Genom att vara med riskerar de att stärka det, som i stället borde motarbetas.

Men att ställa sig vid sidan av Svenska kyrkans valsystem och beslutsorganisation lämnar å andra sidan ännu större utrymme för maktapparaten. Det skulle kunna ses bara som ett sätt att två sina händer.


Den motsättning som finns gäller hur Svenska kyrkan ska uppfattas sådan hon i dag framträder. I vilken utsträckning bör kritiker vara solidariska med henne och i vilken mån bör de inte vara det? Ska de uppfatta sig som bundna av de beslut hon fattar – som t.ex. ett kommande beslut om ny Kyrkohandbok? Kan de betrakta henne som legitimt styrd eller inte?

För att få till stånd den omfattande förändring som måste komma, krävs både delreformer och nya förutsättningar på en lång rad punkter. Några av dessa är följande:

Till höstens kyrkomöte finns flera motioner om att återinföra det indirekta valsystem, där direktval endast sker till lägsta beslutande nivå. Genom de beslutade och genomförda strukturförändringarna för några år sedan skulle dock sådana val komma att gälla pastoraten, i extremfallet enheter av Malmös storlek. Givetvis borde i stället församlingen vara den nivå man väljer till. Där har man möjlighet att känna folk vid namn och kan rösta på personer man har förtroende för.

Dessutom skulle ett sådant val vara mer enligt intentionerna i Lagen om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen. Enligt ramlagen är Svenska kyrkan »ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift». Kyrkoordningen anger att »Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.»

Därtill behöver hela idén med gruppval överges till förmån för ett personvalssystem, vilket också skulle underlättas av indirekta val.

Ytterligare förändringar behövs för att återskapa förtroendet för kyrkans beslutsfattande. Frågan om biskoparnas avsaknad av rösträtt kan ses på två sätt. Å ena sidan är det orimligt att biskoparna saknar möjligheten att avge sin röst. Å andra sidan skulle 14 biskopsröster av 251 sannolikt inte vara avgörande. Men biskoparna tvingas då att bekänna färg och ta mer aktiv del i debatten. I förlängningen handlar de nödvändiga förändringarna om att kyrkans episkopala struktur återupprättas och att ärkebiskopens, kyrkostyrelsens och kyrkomötets överhöghet försvinner.

Till detta kommer att den dominans, som den nationella nivån har fått dels genom kyrkomötets ställning, dels genom kyrkokansliets enorma överbyggnad, behöver brytas. Själva kansliet med dess ibland närmast oinskränkta makt behöver monteras ned.

Ytterligare ett problem som SPT tidigare berört är, att det är angeläget att prästers och diakoners anställningar övergår från lokal nivå till stiften.

Under allt detta finns dock en grundstruktur som kräver förändring – lagen om Svenska kyrkan måste avskaffas. Svenska kyrkan kan inte längre bygga på ett beslut fattat av Sveriges riksdag. Inom mindre än tio år kommer hon att vara en minoritetskyrka. Sverige är ett mångkulturellt, mångkonfessionellt och mångreligiöst land. Tanken att Svenska kyrkans identitet ska garanteras av staten tillhör en förgången tid.

Svenska kyrkan är den enda kyrka som fått fastställt hur hon ska vara och arbeta i en lag – hon ska vara evangelisk luthersk, en öppen folkkyrka, demokratisk och rikstäckande (SFS 1998:1591). Det lämnar fältet öppet för tolkningar, och tolkningsföreträdet har alltid den som skrivit lagen, dvs. riksdag och regering.

Önskan om fortsatt lagreglering är kanske sprungen ur omsorg om vår kyrka. Ändå andas den räddhåga och brist på förtroende för den Herre som själv sade: Jag är med er alla dagar till tidens slut.




SPT 20/2017

Vad är en församling?

Församlingen är den primära enheten inom kyrkan, heter det i Kyrkoordningens inledning. Där sägs vidare att Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Dessa formuleringar om församlingen ger intrycket av att församling är en storhet som är oföränderlig oavsett yttre omständigheter. Ungefär som att tidens växlingar lämnar församlingen oberörd, ungefär som trosbekännelsen som inte heller den ändras under tidens gång.

Men så är det inte. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar minskat med drygt 1100. Idag finns ca 1360 församlingar. 45 procent av församlingarna har försvunnit. En omfattande församlingsdöd har ägt rum. De församlingar som i dag finns kvar ser dessutom väldigt olika ut. Den 1 januari 2017 fanns 6 församlingar med färre än 99 invånare och 65 församlingar med mer än 30 000 invånare. De primära enheterna inom kyrkan kan således se mycket olika ut.

När man talar om hur många som bor i en församling, och hur många av dessa som är medlemmar, då avser man församlingen som ett avgränsat geografiskt område. Om man är osäker på vilken församling man tillhör, kan man skriva sin adress på Svenska kyrkans hemsida och genast få svar. Var man bor avgör vilken församling man tillhör.
Ordets ursprungliga innebörd har dock mer med människor än med geografi att göra. I Svenska akademins ordbok beskrivs församling i kyrklig mening som en »till gudstjänst församlad menighet.» I Kyrkoordningens paragrafer finns denna betydelse antydd när det heter att församlingens grundläggande uppgift är att »fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission». Det är människor som firar gudstjänst och missionerar, inte ett geografiskt område.

Den omfattande församlingsdöden de senaste tjugo åren ställer verkligen frågan om vad en församling är i fokus. Man kan tala om orsakerna till att antalet församlingar så drastiskt minskat. Den fortgående minskningen av antalet invånare i det som kallas glesbygd är en. Men den viktigaste är med stor sannolikhet den strukturomvandling av församlingar och pastorat som initierades av Strukturutredningen. Tanken bakom denna var att man skulle skapa ekonomiskt bärkraftiga enheter genom att många små församlingar delade på kostnaderna för ekonomi och administration. Istället för en kassör i varje församling, kunde fem församlingar ha en gemensam kassör. Samtidigt gjorde man det omöjligt att bilda partiella samfälligheter, vilket var möjligt i den gamla strukturen. Då återstod inte mycket annat än att slå samman församlingarna till nya stora pastorat, vilka i dag finns såväl på landsbygden som i städerna.

Störst av alla är Malmö pastorat med 327 000 invånare och 134 000 kyrkotillhöriga. Storpastoratet är säkerligen en ekonomiskt bärkraftig enhet, men har administrationen verkligen förenklats? I varje fall har man varit tvungen att skapa nya administrativa nivåer med mellanchefer, både församlingsherdar och arbetsledande komministrar och på så sätt förstärkt det hierarkiska draget i den kyrkliga organisationen. Av de ursprungliga sexton församlingar som slogs samman har man skapat sex nya geografiska församlingar.

Har tio församlingar därmed dött? Borta är de i varje fall, eftersom de geografiska gränserna dragits på ett annat sätt än tidigare. Men hur är det med alla dessa människor som samlats och samlas till gudstjänst. Inte har väl de försvunnit?

Nej, det har de inte – kanske blivit färre, men inte försvunnit. Och ändå har alla dessa som förut bildade en församling nu blivit något annat, kanske ett distrikt eller en del av en annan församling.

Det är här som bristen på reflektion över vad som skett blir påtaglig. Om församlingen är den primära enheten, och denna församling firar gudstjänst, undervisar, är diakonal och missionerande, hur kan den då helt plötsligt upphöra att vara det den är – att vara församling?

En sak är om ett kyrkorum står tomt, om inga eller väldigt få deltar i gudstjänsterna, eller om antalet medlemmar minskat så att det inte längre går att vara församling. Då upphör en sådan församling. Om detta är ingenting att säga. Sådana förändringar har alltid skett och måste ske.

Men när fungerande församlingar försvinner av det enda skälet att gränser ändras och flyttas, då är det något som inte stämmer. Därför är det hög tid att utvärdera den strukturomvandling som sedan en tid pågått, en utvärdering som inte enbart ska handla om geografi och ekonomi, om arbetslag och personal. Fokus måste framför allt vara på alla dem som samlas till gudstjänst, på dem som är »en gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet».

Det innebär att återvända till den ursprungliga betydelsen av vad en församling är – den menighet som är samlad till gudstjänst – och så finna balans mellan det innehållsliga och det strukturella. Ska församlingen vara den primära enheten i den struktur som Svenska kyrkan är, då kan inte bara 1 100 församlingar upphöra under en tjugoårsperiod. Då är de facto istället kyrkans nationella nivå den primära enheten, den nivå som med ett penndrag ändrar gränser och skapar nya strukturer.

En allmänkyrklig insikt är att kyrkans tre grundläggande nivåer är församling, stift och den universella Kristi kyrka. Pastorat, kontrakt och nationell nivå är snarast administrativa hjälpnivåer. Med de nya storpastoraten har kontrakten på många håll mer eller mindre förlorat sin betydelse. Den nationella nivån har däremot vuxit som en följd av utbyggnaden av kyrkomöte och kyrkostyrelse, särskilt efter skilsmässan från staten år 2000.

Nationen och nationens gränser har inte längre samma betydelse för kyrkans indelning som den en gång hade. Den översyn av vad en församling är som blir alltmer nödvändig måste ta sin utgångspunkt i den pastorala verklighet vi i dag lever i, och som inte alltid följer de gamla församlingsgränserna. I linje med detta ligger ett krav som framförs från flera håll, nämligen att den enskilde medlemmen ska ges möjlighet att själv välja församlingstillhörighet.

När någon döps, tas han eller hon upp i Kristi kyrka och blir samtidigt medlem i en lokal församling, vilken kan vara där man bor eller en annan menighet, som föräldrarna eller man själv har band till, där man har sin gudstjänstgemenskap. I dopets sakramentala handling blir således såväl den lokala församlingen som den universella kyrkan synlig.

Vad är en församling? Svaret är delvis beroende av vilken infallsvinkel man har men måste alltid relateras till gudstjänsten, till den i Jesu namn församlade gemenskapen som den grundläggande enheten i kyrkan. Efter Strukturutredningens genomförande har detta blivit allt otydligare. Därför krävs både en utredning och ett klargörande.




SPT 19/2017

Från kyrkoråd till kyrkomöte – en valfråga


Vid kyrkomötet 1999 förelåg en tydlig oenighet i två frågor: direktval till alla nivåer samt stiftsanställningar av präster. En redogörelse för processen kring besluten återfinns i detta nummer av SPT. Någon utvärdering av effekterna har inte skett. Kanske kan en omprövning nu vara i sikte.

Gällande kyrkoordning för Svenska kyrkan inleds med orden: 

»Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.

Alltsedan kristendomen kom till Sverige har människor samlats i församlingarna till gudstjänst, rådslag och beslut om gemensamma angelägenheter.»

Den 17 september avgörs vilka som ska styra vår kyrka på församlings-/pastorats-, stifts- och nationell nivå under de närmaste fyra åren. Givetvis beslutar kyrkan själv hur valen ska utformas och hur beslutsapparaten ska se ut. Den av riksdagen fastställda lagregleringen upphörde i stor utsträckning år 2000. Svenska kyrkan uppnår nästa år »myndighetsålder» som kyrka med lösare koppling till staten.

Ändå tycks hon förbli under förmyndarskap genom att ett par av de riksdagspartier, som beslöt om de friare relationerna, fortsätter att påverka kyrkans beslutsprocess och vara direkt indragna i hennes beslutande organ. Diskussionen inför valet har i hög grad handlat om de partipolitiska gruppernas berättigande i det kyrkliga valsystemet. Ingen har föreslagit att sådana nomineringsgrupper ska förbjudas, än mindre påstått att kristna personer med partipolitisk erfarenhet skulle vara oönskade i kyrkans beslutsorgan. Däremot hörs allt fler vädjanden om att de berörda partierna (S, C och SD) själva ska släppa greppet. Beredvilligheten att göra så tycks dock närmast obefintlig. Det verkar uppenbart att denna fråga kommer att följa Svenska kyrkan ännu under åtskilliga år.

Möjligen kan vi däremot se en ökad samsyn i en annan frågeställning, som har ett visst samband med frågan ovan. Allt mer ifrågasätts ordningen med tre direkta val, till församling/pastorat, till stift och till nationell nivå. Inför årets kyrkomöte har flera motioner inkommit i ärendet, från ledamöter i Frimodig kyrka, Posk (Partipolitiskt obundna) och C (centerpartiet) samt från fyra biskopar. De mynnar alla ut i likartade förslag: att ompröva nuvarande ordning med tre direktval och överväga ett system med direktval endast till lokal nivå, som sedan genom utsedda elektorer väljer stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

En sådan ordning skulle på ett tydligt sätt uttrycka en utgångspunkt i Kyrkoordningen: att församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Nuvarande ordning ger i stället bilden att det viktigaste och överordnade organet är kyrkomötet. Detta har såväl i årets valrörelse som i tidigare val kommit till uttryck genom att de frågor som debatteras till stor del rör områden, som endast kyrkomötet har mandat att besluta om och vilka berörda riksdagspartier har störst intresse av att kunna påverka. Kanske kan en övergång till ett nytt valsystem hjälpa dessa partier att göra avkall på kontrollbehovet. Många vittnar om att partipolitiken inte är lika hårt driven i de lokala församlingarna, framför allt inte i mindre sådana.


Mot (en återgång till) ordningen med direktval endast till lokal nivå kan anföras, att det skulle bli svårare för små grupper att få utrymme i stiftets beslutsorgan och i kyrkomötet. Oönskade minoriteter skulle kunna sållas bort längs vägen. En ny valordning måste därför se till att även dessa representeras på ett rimligt och rättvist sätt, vilket skulle kunna ske genom att direkta val kombineras med personval i stället för gruppval. Med indirekta val till stift och kyrkomöte kommer ledamöterna att främst representera sina församlingar, inte någon specifik nomineringsgrupp.

Genom en sådan ordning skulle det bli tydligt att makten i kyrkans demokratiska beslutsorgan ges underifrån, inte uppifrån, och inifrån, inte utifrån. Livet i den lokala församlingen skulle bli utgångspunkten för val även till stift och till kyrkomöte.

Att kyrkovalet i sin nuvarande form är mycket kostsamt förtjänar att tilläggas. Enligt uppgift i Kyrkans Tidning beräknas kostnaden för valet att landa på minst 160 miljoner kr, vilket är sju gånger högre per röstande än vid de allmänna valen. Att det var ett misstag att för de kyrkliga valen välja samma modell som för valen till riksdag, landsting och kommun är alltmer uppenbart.
Frågan om direktval endast till lokal nivå rymmer ytterligare utmaningar. Efter strukturreformens genomförande upphörde direktvalet till församling i flerförsamlingspastorat. Det borde ha blivit tvärtom: direktval till församlingen, indirekta val till pastoratet. Direktval bör tillämpas i de minsta kyrkoordningsreglerade enheterna, alltså i församlingarna, där människor kan ges förtroende utifrån att de är kända för sitt ansvarstagande i kyrkans liv.

Sammantaget öppnar detta vägen för personval där alla kandidater finns förtecknade på en och samma lista. Väljaren kan då samtidigt avge sin röst för personer med skilda eller utan tydliga partisympatier. För de allra flesta bland vårt kyrkfolk torde det framstå som mycket egendomligt, att man inte fritt kan välja personer man har förtroende för även om de står för olika politisk uppfattning. Personval är dock knappast möjligt så länge nuvarande ordning består eftersom personkännedomen hos de flesta röstande är betydligt mindre utanför den egna församlingen. Av elektorer kan däremot krävas personkännedom långt utanför det närmaste geografiska området.

Om församlingen vad gäller valstrukturen bör vara överordnad stiftet, bör motsatsen gälla i en annan alltmer debatterad fråga, nämligen en återgång till ordningen med stiftsanställning av präster och kanske även diakoner. De argument som låg till grund för nuvarande ordning har visat sig ohållbara. Svårigheterna har inte sällan visat sig vara oöverkomliga. Antalet utköp av präster i församlingar och pastorat har varit alltför stort, ofta på grund av oklar rollfördelning mellan vigningstjänst och förtroendevalda. Prästen har kommit att uppfattas som en av pastoratet anställd tjänsteman över vilkens arbetstid kyrkorådet förfogar. Biskopens tillsyn över prästerna i stiftet är svag och i lokala konflikter är stiftets möjligheter till ingripande begränsade. Förståelsen av den lokala prästen som biskopens utsända representant har blivit näst intill utplånad.

Initiativ till nytänkande har dock tagits, bl. a. från biskopen i Lund, som uttryckt sitt stöd för stiftsanställning. Lika angeläget som ett stärkande av församlingen är i det förra fallet, lika angeläget är ett stärkande av stiftet i det senare.




SPT 18/2017

Ett namn betyder så mycket – eller lite?


Den 1 juli 2017 fick Sverige en ny namnlag (Lag 2016:1013 om personnamn). Även om namnskick förmodligen är lika uråldriga som språket, så är namnlagar en ganska sen företeelse. I länder som Storbritannien och USA är regleringen av namn begränsad, medan det i Tyskland är komplicerat att byta efternamn. I våra grannländer Norge och Danmark finns redan namnlagar som i mycket påminner om den nya svenska.

Ännu kring förra sekelskiftet kunde man i Sverige välja i stort sett vilket namn man ville. Undantagen var endast adliga namn och soldatnamn (!). Först 1901 kom en förordning om att alla skulle ha ett fast efternamn som skulle bäras livet ut, medan den första regelrätta namnlagen kom så sent som 1963. Den namnlag som kom 1982 var mer könsneutral genom att den vid ett äktenskaps ingående gav makarna möjlighet att välja antingen kvinnans eller mannens efternamn som sitt gemensamma. Dessutom blev det möjligt att, om än i begränsad utsträckning, lägga till eller ta bort ett förnamn.

Sedan länge har det funnits önskemål om en ny namnlag som ytterligare skulle underlätta för den som önskar ändra sitt namn. Trots det har införandet av den nya namnlagen med flera avgörande förändringar gått förhållandevis obemärkt förbi. En rad liberaliseringar införs, vilka speglar vår tids nya familjekonstellationer och utpräglade individualism. Även om namnseden före 1901 var exceptionellt fri så handlade den då inte om individualism utan om motsatsen – att den enskilde redan var känd till släkt och person, till by, gård och sammanhang. Den nya lagen präglas av motsatsen, av individens strävan att gestalta sig själv oavsett rötter och relationer.

Redan i dag är Sverige världsledande på namnbyten. Den nya namnlagen lär befästa detta.

Efternamnet behöver nu inte längre vara bundet till familjen och släkten. I princip blir det möjligt för föräldrarna att ge sitt barn ett annat efternamn än något av sina egna. Efternamnet synliggör således inte på samma sätt som tidigare samhörigheten mellan generationerna. Att individen framhävs på bekostnad av släkten är numera norm, men den nya lagen förstärker ytterligare dagens rotlöshet. Betydelsen av psalmens ord »släkten följa släktens gång» (SvPs. 297) gäller inte självklart i dag, vare sig biologiskt eller socialt. Att stå i sammanhang och gemenskap med såväl sin samtida släkt som tidigare generationer är viktigt för självförståelsen, vilket efternamnet tydligt har markerat.

Minst lika lätt som att byta efternamn blir det att ändra förnamn – eller, som det mer formellt heter – personnamn. Lite förenklat kan man säga att det enda nödvändiga vad gäller förnamn är, att man måste ha ett sådant. Alla måste heta något och ha ett personnamn, men därutöver är valfriheten närmast total, så länge som namnet inte väcker anstöt eller kan antas vara till obehag för dess bärare.

Är då den nya namnlagen bara ett tillmötesgående av önskemålen om förenkling och liberalisering? Vad gäller namnet som identitetsbärare är emellertid fler orsaker värda att uppmärksammas. Å ena sidan kan man uppfatta det som att det läggs större vikt vid vilket namn man har genom att det ska bekräfta ens aktuella men också lätt föränderliga självbild. Å andra sidan har namnets betydelse som personlig identifikation minskat genom att samhället inte längre behöver det som givet en gång för alla. För att registrera en medborgare och säkerställa hennes identitet krävs främst ett nummer, inte ett namn. Och det personnummer som vi en gång för alla tilldelats är med något enstaka undantag orubbligt.


Förskjutningen från namn till nummer har pågått i flera decennier, men först med den nya namnlagen är den konsekvent genomförd. Som första land i världen införde Sverige systemet med personnummer redan 1947, ett system som saknar motsvarighet i de flesta av världens länder. Inför de svenska myndigheterna är vi inte längre våra namn. Vi är våra nummer, vilket kraftigt har underlättat möjligheterna till kontroll av medborgarna.

Kristen tro, kyrkan och Bibeln har mycket att säga om våra namn. Namnet och personen hör intimt ihop, djupare än vi kanske först inser. Ett namn väcker en värld av associationer därför att en människa i sig är en hel värld. Hennes personlighet, hennes innersta djup är lika unik och ofattbar som kosmos. Namnet summerar en människa. Det är hennes logo som står för mycket – ansikte, karaktärsdrag, släktrelationer, yrkesroll, livshistoria. Säg Emil och vi tänker på en busig men god och klipsk grabb. Säg Zlatan och fotbollsminnen tränger sig på. Säg Hitler och rashat, ondska och vanvett flimrar förbi. På samma sätt väcks i oss associationer av namnen som vi var och en bär med oss av dem vi älskar, saknar, hatar eller respekterar.

Ett effektivt sätt att i 1900-talets arbets- och koncentrationsläger beröva människor deras identitet och självkänsla var att ersätta deras namn med ett nummer. Namnet bär identiteten. Det säger vem man är. Vem man nu är?

Individualismen till trots har osäkerheten om den egna identiteten ökat i vår tid. Till de vanligaste frågorna i själavården hör – vem är jag? Det finns en längtan efter någon som känner ens innersta namn, ens sanna jag. I romanen Lewis resa av P.O. Enquist bär huvudpersonen Sven Lidman »en hemlig önskan att någon, vem som helst, skulle ha kunnat se på honom, se! Och så utifrån, och fullständigt uppriktigt, säga honom vem han var… Ett slags total, objektiv recension».

Vem uppenbarar med ett ord det mysterium som den enskilda människan är? Kristen tro svarar enkelt: Herren, vår Gud! Det är Han som gett oss våra Jag. Bryts relationen till Gud blir vi till sist vilsna om oss själva. Att återupprätta relationen till Gud blir att återfinna också sig själv.

Tvärtemot vad som ofta sagts är namngivningen i dopet av avgörande betydelse. I den bibliska tankevärlden är den som ger en företeelse dess namn också dess herre. Så gav människan namn till allting i skapelsen utom till sig själv, vilket tillkom Gud som hennes herre. Som ett tecken på att Gud ger människan hennes djupaste namn, hennes identitet, är namnet således centralt i dopet, vilket ännu för bara några decennier sedan uttrycktes genom seden att barnets namn kungjordes först vid vattenösningen. Och som en hänsyftning på Uppenbarelseboken sägs i en av bönerna i nu gällande kyrkohandbok att den döptes namn ska »skrivas i det eviga livets bok». När den döpte ett antal år senare begravs bör därför alltid det fulla dopnamnet återkomma vid överlåtelsen i begravningsgudstjänsten.

För myndigheterna har namnet kommit att betyda allt mindre. Kyrkan vet någonting annat, att ett namn betyder så mycket. Gud känner oss till namnet, inte till numret.




SPT 17/2017


Politiseringen av kyrkan

Själva grundbulten i kritiken av de politiska partiernas agerande i Svenska kyrkan är att kyrkan och partierna har skilda värdegrunder, för att använda ett modernt sekulärt uttryck. I kyrkan talar vi i stället om bekännelsen, dvs. Bibeln, trosbekännelsen och särskilda bekännelsedokument som utgör grunden för gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Denna »värdegrund» är sammanfattad i trosbekännelser utformade på 3–400-talet, som är så viktiga att de reciteras varje söndag i kyrkor och katedraler över hela jorden.

Grundvärdena för partierna finns i deras ideologi och historia. För Socialdemokraterna är det arbetarrörelsen med dess förankring i den demokratiska socialismen. Centerpartiet kommer ur bonderörelsen med dess numera allt mer liberala profil. Sverigedemokraterna har sin bakgrund i nationalistiska och främlingsfientliga idéer. Gemensamt har dessa partier (liksom de som inte deltar i kyrkovalet) att de verkar inom samma regelsystem, nämligen grundlagen och lagar antagna av riksdagen, och att de bekänner sig till den parlamentariska demokrati som de är en del av. Till detta kommer idédokument som deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som spelar en stor roll i vissa partiers argumentation. Viktigt för partiernas fortlevnad är att de finansieras av offentliga medel och bidrag som följer med förtroendeuppdrag i riksdag, landsting och kommuner. Medlemmarnas avgifter räcker inte långt för att täcka partiernas utgifter.

Visst kan olika partiers värdegrunder ibland stämma överens med kyrkans tro och liv. Det handlar då oftast om kyrkans roll i samhället, om hennes diakonala arbete, om att hon är kulturbärare, om hjälparbetet bland flyktingar. Kommer man till frågor om synd och nåd, skapelse och frälsning, ord och sakrament har partierna emellertid inte mycket att komma med. Men det är detta som är kyrkans kärnverksamhet. Evangelium handlar främst om att och hur enskilda människor blir lösta och förlösta. Påverkan på samhället och kyrkans kulturverksamhet kan tyckas vara något viktigt, men det är aldrig målet utan sådant som sker vid sidan av. I Kyrkoordningen är det också tydligt utsagt att syftet med kyrkans arbete är »att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas» (ur Kyrkoordningen, Inledningen till andra avdelningen).

Dagens politiska partier är sekulära. De menar att religiösa föreställningar och normer inte ska inverka på hur staten styr landet genom lagar och myndighetsutövning. Partierna som ställer upp i kyrkovalet borde därför ställas inför frågan hur de som partier ställer sig till Svenska kyrkans bekännelsegrund, till trosbekännelsens utsagor om Gud, Jesus och kyrkan. Frågan gäller inte om enskilda medlemmar av skilda partier är bekännande kristna utan partiernas inställning.

När man frågar företrädare för partierna om, hur de kan ställa upp i kyrkovalet, brukar de svara att anledningen är att kyrkan är en del av samhället. Som partier vill de vara med och påverka samhället. Nu är det svaret inte särskilt genomtänkt. I samhället finns många idéburna rörelser och föreningar som idrottsrörelsen, frikyrkorna, miljöorganisationer osv., men bara i Svenska kyrkan engagerar sig partierna som partier. En del partier har insett komplikationerna i att ställa upp i valet till en fristående organisation som kyrkan och därför avstått. Engagerade medlemmar av dessa partier har som bekant skapat egna nomineringsgrupper.


Svaret på varför partierna ställer upp i kyrkovalet får nog sökas på annat håll, nämligen i den svenska kyrkohistorien. Fram till skilsmässan år 2000 var församlingarna kyrkliga kommuner och riksdag och regering beslutade även i kyrkliga ärenden. Fram till 1982 fordrades kyrkomötets samtycke till nya kyrkliga lagar. Längre tillbaka var de borgerliga och de kyrkliga kommunerna tätt sammantvinnade. Lagstiftning och förvaltning av utdebiterade medel var och är områden där de politiska partierna agerar. Från 1930-talet och framåt blev det allt vanligare att partierna ställde upp i valen till kyrkofullmäktige.

Det är här man finner svaret på varför partierna ställer upp i de kyrkliga valen. Dessutom är det valsystem som skapades vid skilsmässan år 2000 anpassat till partierna. I annat fall hade man inte skapat en kostsam modell med direkta val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige. I andra kyrkor är valen direkta till lokalförsamlingen och sedan indirekta till högre nivåer.

Partiernas närvaro i kyrkan har fört in ett politiskt tänkande i kyrkan. I argumentation och retorik klassificeras positioner och ståndpunkter som höger eller vänster. Det kan man göra i ekonomiska och sociala frågor. Däremot är formuleringar i kyrkohandboken eller psalmtexter vare sig höger eller vänster. Här handlar det om att återge sakförhållanden med ord som gör själva saken rättvisa. Även frågor om evangelisation, hur man når kyrkofrämmande grupper med evangelium, hamnar utanför partiernas intresse. Av detta har man inte någon erfarenhet från riksdag och kommuner att falla tillbaka på, varför de blir kyrkopolitiska icke-frågor.

Om nu de partier som ställer upp i kyrkovalet inte tar ställning till trosbekännelsens påståenden om Gud, Jesus och kyrkan utan menar att dessa tillhör varje människas privatsfär, med vilka avsikter ställer de då upp i kyrkovalet? Hur kan sekulära partier låta sig väljas till beslutande organ i Svenska kyrkan? Måste de inte som företrädare för sina respektive partier, vilka i riksdagen kallar sig själva sekulära, agera på samma sätt i kyrkomötet och i de olika styrelser de blir invalda i? Måste de inte också i kyrkan fö


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr.


BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt

+++
Klicka på önskat år för att komma till registren:
+++
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan