Måndagen den 14 oktober 2019 - klockan 05:11

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 20/2019

Inomkyrklig sekularisering

Den kyrkliga verkligheten i dagens Sverige är minst sagt mångtydig. Kyrka och religion har trängts undan från offentliga arenor, samtidigt som det finns en rädsla för religiös extremism. I samhällsdebatten tas inte sällan ämnen med religiös anknytning upp. Att journalister, krönikörer och ledarskribenter ofta saknar allmänt religiösa och mer specifikt kristna referensramar är uppenbart, även om undantag finns. Sekulariseringen sätter sina spår pådriven av en uttalad ideologisk sekularism, för vilken separationen mellan kyrkan och staten inte är nog utan religionen i sig ska också marginaliseras i samhället. Privat får man ha vilken tro som helst, men inte offentligt. Lärare, pedagoger och andra offentliganställda löper risk att bli anmälda om de t.ex. i ett klassrum ger uttryck för en annan tro än skepticism eller ateism.

Men i dag handlar det inte bara om ett alltmer sekulariserat samhälle. I dag berör det kyrkan själv och i vilken utsträckning också kyrkor och samfund påverkats av sekulariseringen. Nyligen gav Umeå universitet ut en bok med bidrag från en grupp akademiker med titeln inomkyrklig sekularisering. Redan titeln är svar nog. Frågan ställs inte och rubriken sätts inte, om inte konstaterandet redan har gjorts. Det finns en inomkyrklig sekularisering som en långsam men påtaglig utveckling.

Kyrkorna – och då inte minst Svenska kyrkan utifrån hennes storlek – borde vara starka och självklara motkrafter mot sekulariseringen, men även i dem har sekulariseringen fått fäste. Mot bakgrund av de teorier om inomkyrklig sekularisering som redovisas i de olika bidragen framträder utvecklingen tydligt, en utveckling som många varnat för. Det gör skillnad om kyrkans (läs Svenska kyrkans) förändring utgår från någon sekulär organisationsmodell som exempelvis NPM, New Public Management, eller från en ecklesiologisk reflektion. Och det gör skillnad om förändringarna drivs av ekonomer och administratörer mer än av teologer och ämbetsbärare utifrån den episkopala linjen. Likaså gör det skillnad om tros- och lärofrågor avgörs av en vart fjärde år utbytbar skara partipolitiska förtroendevalda än om det sker i en bred ekumenisk och global samverkan.

Inomkyrklig sekularisering ser förstås ut på olika sätt. Två av bokens bidrag är här av särskilt intresse. Karin Johannesson, nytillträdd biskop i Uppsala stift, refererar till den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes om att i västvärlden pågår ett perspektivskifte, en subjektiv vändning i dess tänkande. Allt mindre tilltro sätts till yttre auktoriteter som heliga skrifter, en gemensam moral eller ideologiska övertygelser. I stället vill var och en vara sin egen auktoritet och följa den väg som känns rätt för henne. Den enskildes tycke och smak blir så normerande att det präglar både utbildning och det offentliga samtalet. Taylor, och med honom Johannesson, menar att denna subjektiva vändning verkar sekulariserande på kyrkan och förändrar henne mer än reformationens paradigmskifte.

Professor Sven-Erik Brodd visar i sitt bidrag hur pragmatismen kommit att prägla kyrkan mer än teologins bestämning av att kyrkan är – en, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk. Kännetecknen ska inte bara prägla läran, liturgin och förkunnelsen utan även hur kyrkan är organiserad. Det ecklesiologiska tänkandet gäller hela kyrkan, från församlingens gudstjänstliv till hennes organisatoriska uppbyggnad. Brodd ser det som ett tecken på inre sekularisering när beslut om ekonomi och organisation tas utan teologisk reflektion i en partipolitiskt styrd kyrka.


Det har gått några decennier sedan Bultmanns avmytologisering var en modeteologi. I dag handlar det inte ens längre om avmytologisering utan om en avteologisering. Och inte så sällan även om en påmytologisering, att de bibliska händelserna och Jesu historia förpassas till mytologins värld. Kyrkans inre sekularisering går därför rakt in i själva hjärtpunkten: Gudstjänsten – Ordet och sakramenten, liturgin och förkunnelsen men ger även utslag i sådant som att församlingarnas barnverksamhet ägnar sig mer åt allmänmänskliga teman än åt kristen tro och liv. Eller i att gudstjänster ersätts av musikstunder eller konfirmandmaterial framställer Jesus mer som förebild än som frälsare.

Biskop em. Carl Axel Aurelius tar i sitt bidrag upp, att Sigfrid Deminger redan 2012 i Dagen motiverade sitt utträde ur Svenska Missionsförbundet med »den förtunning av tron och dess uttryck som pågått under avsevärd tid» där ingenting längre tycks heligt utan »människor och deras framträdanden står i centrum». Detta gäller i lika hög grad Svenska kyrkan i dag. Hennes ambition att, som det heter på hemsidan, vara en »teologiskt progressiv kyrka med en levande teologi som ständigt utvecklas», låter mer som en ängslig strävan att svara mot den sekulära omgivningens förväntningar än ett trons inbjudande vittnesbörd.

Att samhället sekulariseras är en process som kyrkan knappast kan hejda. Desto större anledning att vara observant på kyrkans egen risk att oreflekterat spegla det sekulära samhället. Brodd anknyter till en artikel av David Thurfjell i Nyckeln till Svenska kyrkan (2016), där denne menar att Svenska kyrkan »intagit en synnerligen radikal position i många brännande samtidsfrågor» och att hennes »positioneringar motsvarar värderingar som finns i det svenska samhället i stort». Därför förvånar det inte att hon »i sin kärna står för ungefär det som dess sex miljoner medlemmar står för».

Kundundersökningar är nödvändiga för att företag ska lyckas med sina produkter. För kyrkan är det tvärtom. Hennes identitet måste bottna i vad hon är och har varit genom tiderna och överallt. Om hon pragmatiskt försöker erbjuda vad människor vill ha mer än vad hon är kallad att ge, förlorar hon snart inte bara sin själ utan Kristus själv, hennes Herre och uppdragsgivare.
SPT:s ambition är att »vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund» (se s. 2). Under lång tid har vi därför pekat på faran att kyrkan – och då i synnerhet Svenska kyrkan – börjat tömmas på substans. Mer än på mycket länge krävs nu en förnyad vaksamhet inför avvikelser från apostolisk och allmänkyrklig/katolsk tro och sed, från kyrkans consensus genom tiderna.

Kyrkan måste i sitt nu blicka både mot det förflutna och mot framtiden. Så måste all förnyelse ske på Skriftens och Traditionens grund, så som ett träd växer och förnyas genom att också rötterna fördjupas. Om arvet från kyrkofäderna, reformationstiden och de stora kyrkväckelserna inte tas till vara, är risken att kyrkan går vilse i de dagsaktuella trenderna. För kyrkans tro och bekännelse kan aldrig vara dagsedlar, vilka månglas ut i nuet. Hennes tidsperspektiv är längre än så.




SPT 19/2019

Tematiskt kyrkomöte om undervisning

Årets kyrkomöte är för första gången tematiskt och kommer att samlas under rubriken Undervisning. Kyrkostyrelsen har till mötet inkommit med en 16-sidig skrivelse med förslaget, att kyrkomötet ska uppmana församlingar, stift och den nationella nivån att göra en unik satsning på undervisning och lärande.

Det är både angeläget och informativt att ta del av innehållet. Att under flera år framåt göra en djup satsning på undervisning i kristen tro och hjälp till ett kristet liv är något som SPT välkomnar. Resonemanget tar sin utgångspunkt i Kyrkoordningens syftesparagraf: Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen upprättas. Grunden för uppdraget finns enligt skrivelsen i Jesu liv, död och uppståndelse, i profeternas och apostlarnas undervisning och slutligen i de gåvor som varje generation som lever sig in i trons djup har att ge vidare.

Att i detta sammanhang tala om traditionen uppfattas möjligen av styrelsen som alltför kontroversiellt ur reformatorisk synpunkt även om det väl lär vara denna som avses. Men inte heller de reformatoriska bekännelseskrifterna omnämns i sammanhanget. Över huvud taget är referenserna till kyrkans goda teologer genom tiderna närmast obefintliga.

Det är positivt att styrelsen i skrivelsen talar i termer som antyder ett krismedvetande. Möjligen något yrvaket ställs frågan om vilka konsekvenser som den minskade kunskapen om kristen tro kan få på lång sikt. »Om människan förlorar sitt andliga språk, förlorar hon då tillgång till den andliga verkligheten?» Frågan är närmast retorisk.

Skrivelsen väjer inte för smärtsamma fakta, som att i dag »fler unga definierar sig som ateister eller tillhöriga andra samfund (ortodoxa, katolska, muslimska) än Svenska kyrkan och de traditionella [protestantiska] frikyrkorna». Eller att endast »två av tio nittiotalister (födda på 1990-talet) upplever att Svenska kyrkan är relevant i deras liv. Detta kan jämföras med att andelen döpta barn under samma decennium fortfarande var ungefär 3/4 av årsgrupperna.»

Skrivelsen talar dock om ett »möjlighetsfönster». Men är det rimligt att behandla nittiotalisterna som en homogen grupp? Måste man inte se de olika förutsättningarna i mötet med människor oavsett ålder? Här finns de som är döpta oavsett om de lever i sitt dop eller ej likaväl som de som inte är döpta eller tillhör andra religioner. För att satsningen på undervisning ska bli meningsfull så är det nödvändigt att man ser, vilka skilda utmaningar som finns.

En avgörande fråga blir innehållet i undervisningen. Tematiskt finns en rad frågor i bakgrunden till kyrkostyrelsens skrivelse. Bland det första som nämns är klimatkrisen, därefter följer livsstil, samhällsbygge, ojämlikhet, fattigdom, migration och ohållbara livsmönster. Strategin är uttalad. Genom att möta människors brottning med dessa frågor kan den kristna traditionen bidra till att ge mening och livsmod. Det är klokt tänkt, men medför också en risk att satsningen kommer att få en slagsida åt etik och moral. Detta är säkert inte avsikten.


Behovet av att lära och undervisa om kristen tro slås uttryckligen fast, men själva nåden, själva evangeliets kärna som inte är etik eller moral, utan försoningens grund i Kristus hade behövt betonas mer. Som grund för vårt hopp hänvisas dock till 1 Petr. 3:15: »Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.»

Men återigen, det är många viljor och tankar som har varit med i att ta fram skrivelsen. Undervisningen förväntas ta sin utgångspunkt i Jesu liv och gärning. Det är goda ord. Men de behöver förtydligas. Här behövs framför allt tydlighet om vem Jesus är.

En annan svaghet i skrivelsen är vem som avses med »vi». »Vi behöver lära och undervisa […]», »Vi behöver synliggöra kristen etik […]», »Vi behöver tolka och uttrycka kristen tro […]», »Vi behöver stärka den praktiska förmedlingen av kristen tro, inte minst i hemmen», heter det. Sedan talas om »alla de möten som vi redan har». När det talas om dem som deltar i de kyrkliga handlingarna och deras olika relation till kyrkan, vilka avses då med kyrkan? Alla inkluderas, alla är medansvariga, alla är delaktiga – och ändå inte. Är det en oklar folkkyrkoteologi som spökar?

Men undervisningen måste inkludera och även ta sin utgångspunkt i det stora behov av fördjupning som finns hos dem som redan identifierar sig med Svenska kyrkan: vanligt kyrkfolk, regelbundna lika väl som mer tillfälliga och sporadiska, förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare av alla kategorier. Om inte dessa upplever sig som ett »vi» kommer inte heller någon bredare inkludering att ske.

»För en folkkyrka är medlemsfrågan central.» Möjligen kunde man tänka tvärt om. För en föreningskyrka är det nog så. För en folkkyrka gäller uppdraget lika vare sig man har många medlemmar eller inte. Men frågan gäller naturligtvis ekonomin. Är det till slut denna ångest som gör att kyrkostyrelsen nu vill ha en kraftsamling kring undervisningen? Kanske för enstaka ledamöter men knappast för styrelsens majoritet. Skrivelsen talar med goda ord om dopets betydelse och önskar en större frimodighet där människor med glädje säger: Jag är döpt.

Ändå finns det skäl till oro. Kommer satsningen att medföra en förändring av Svenska kyrkans inriktning eller handlar det mer om fernissa? Avgörande blir hur förtroendevalda, anställda och frivilliga medarbetare på kyrkans skilda nivåer ställer sig. Nationell nivå har, såsom det påpekas i en av motionerna till kyrkomötet, hittills inte visat sig vara föregångare i arbetet. Svenska kyrkans hemsida är under sökfliken om Svenska kyrkans tro »en inte alltid särskilt munter läsning». Texten ligger på en alltför förenklad nivå, närmast motsvarande konfirmandåldern. Entusiasmen och frimodigheten saknas. Kanske har de inte fått tillräckligt mycket uppmuntran? Skrivelsen nämner särskilt hur en kortfilm om julen setts 1,4 miljoner gånger.

Men kanske blir det nu en ändring. Än mer kritiskt är den förskjutning som skett i prästernas förkunnelse om Jesus Kristus. Avståndet till kyrkans fastlagda tro kan tyckas stort. Visst kan det ibland krävas nya sätt att formulera gamla sanningar. Skrivelsen ger flera exempel på sådana nyord. Men om just dessa ord tillför något får framtiden utvisa.

Visst vore det fantastiskt om de intentioner som finns i skrivelsen till kyrkomötet kunde förverkligas. En undervisningssatsning behövs, även om den främsta vägen för att leda fler människor till tro även i fortsättningen kommer att vara det enskilda mötet. Då är det en hjärtesak att varje medveten kristen inkluderas i det »vi» som ska föra den apostoliska tron vidare.




SPT 18/2019


Var går gränsen för gränsöverskridandet?

Finns det en gräns för gränsöverskridandet? Frågan måste ställas. Under namn av normkritik har det sedan länge varit ett mantra att gränser distanserar, att gränser utgör hinder för friheten, att gränser måste överskridas. Normer inte bara kritiseras utan betraktas som något negativt, oavsett vilka gränser eller normer som avses. För det är skillnad mellan gräns och gräns. Somliga är mänskliga konstruktioner, andra är det inte. Somliga är nödvändiga för att upprätthålla respekten för människans värde och för vars och ens personliga integritet. Andra utgör hinder för den personliga utvecklingen och stänger dörrar för en rimlig frihet.

Frågan om var gränsen går för normkritikens gränsöverskridande aktualiseras i dag i många sammanhang: Läkarassisterad dödshjälp, selektiva aborter, surrogatmödraskap, polyamorösa relationer, förändrad åldersgräns för könskorrigering för att nämna något.

Moderaterna öppnar för att ideellt surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige. Centern har väckt tanken på att bejaka månggifte och polyamorösa relationer (Centern 2013, motion till Svenska kyrkans ungas årsmöte 2013). Liberalernas ungdomsförbund, LUF, i Stockholm ville på sitt årsmöte 2016 göra incest och nekrofili lagligt, som dess ordförande Cecilia Johnsson sade: »Vi är ett ungdomsförbund och en av våra uppgifter är att tänka ett steg längre.» 

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) skrev i DN (31/7 2019) att regeringen avser att anpassa den familjerättsliga lagstiftningen till olika familjekonstellationer genom att stärka hbtq-personers och regnbågsfamiljers rättigheter. Regeringen har även lagt ett förslag om sänkning av åldern för könskorrigering från 18 till 15 år.

De gränser och normer som utmanas berör främst människans sexualitet samt livets början och slut, vilket Leszek Kolakowski, polsk-brittisk professor i filosofi och idéhistoria, varnade för i essän Utan det förbjudna är människan inte mycket värd (1991): »När jag försöker peka på modernitetens farligaste kännetecken brukar jag summera min fruktan i en enda mening: Upphävandet av tabun. Det finns inget sätt att skilja mellan ’goda’ och ’onda’ tabun så att man kan bevara de förra och avskaffa de senare. Upphävandet av ett tabu, under hänvisning till att det är irrationellt, leder till en dominoeffekt som får också andra tabun att vittra bort.»

Redan i den bibliska skapelseberättelsen upprättas gränser. Ljus och mörker, hav och land, djur och växter, rätt och fel, Gud och människa. Och gränsen mellan man och kvinna, denna människans duett som i sin tvåfald är Guds avbild.

Redan vid syndafallet ställdes den första normkritiska frågan. Vad Gud sagt och den från början gudagivna normen för vad som är tillåtet för människan blev ifrågasatt. Varför skulle någonting vara förbjudet? Har inte människan rätt att göra allt hon förmår? Men allt som människan kan göra, ska och får hon inte göra. Med undantag för det dubbla kärleksbudet är det nog den enklaste sammanfattningen av buden.

När människans förmåga att manipulera det skapades förutsättningar flyttas, måste vi hävda att det finns ett nödvändigt gränssättande. Albert Camus drog i Människans revolt den yttersta konsekvensen av Guds död. Då skapar människan själv sina gränser och normer, då kan hon tillåta sig allt – även mordet. Parallellt med vår tids uttalade individualisering blir utvecklingen farlig. Då börjar vi uppfatta våra egna begär och önskningar som rättigheter. Men att önska är en rättighet, att få sin önskan infriad är det inte.


Att många normer är mänskliga och sociala konstruktioner är otvetydigt. Men därmed är det inte sagt att de är onödiga eller nedbrytande. Kolakowskis poäng att tabun – och många av våra mest grundläggande normer är just tabun – inte är rationella konstruktioner utan intuitiva behöver vi ta på allvar. Intuitionen vet någonting som det rationella inte förstår. Frågan »varför får man inte ... » kan vara möjligheternas och kreativitetens fråga som prövar det oprövade likaväl som att den ibland måste besvaras med ett enkelt: »Därför att Gud har sagt ...» Eller för ateisten och agnostikern: »Därför att naturen, intuitionen, traditionen har lärt oss ...»

Känslan för det heliga är också intuitiv mer än rationell, grundlagd i människan för att bevara gränsen och skyddet för henne själv. När hon förlorar respekten för det heliga och relationen till den Helige, förlorar hon till sist även vördnaden för människan. När hon inte längre känner någon sakral plats, när hon inte längre i bildlig mening tar av sig skorna för att hon beträder helig mark, då börjar hon trampa på allt och alla. När hon inte längre tror på Gud, så tror hon inte heller på synden, på att hon kan vara djupt självdestruktiv, på arvssynden. Eller som G.K. Chesterton sade: »Arvsynden är den enda teologiska dogm för vilken det finns empiriska bevis.»

Därför behövs gränser och normer, tabun och aktningen för det heliga.

Ett samhälle som präglas av normlöshet eller olika normsystem i konflikt med varandra kan uppfattas som fritt. Anomi kallas det tillstånd där sociala, moraliska och religiösa samhällsnormer inte ses som absoluta och en yttre auktoritet med tolkningsföreträde saknas. Allt kan då tyckas ligga öppet för människan, men följden blir den motsatta. Redan Émile Durkheim (1858–1917, fransk sociolog och filosof mest känd för sin bok Självmordet) konstaterade att människor mår bäst av att ha klara normer för sina handlingar, medan vi blir vilsna, förvirrade och ensamma – och olyckliga – om vi saknar den ledstång genom livet som givna normsystem innebär.

På samma sätt blir ett barn som växer upp utan gränser lätt osäkert eller utagerande, ängsligt eller aggressivt. Bud, gränser, normer finns som skydd för barnet, för livet, för människan.
Under sommaren gav Vatikanen ut dokumentet Till man och kvinna skapade han dem (10/6) Det tar upp frågan om människans grundläggande natur och avvisar tanken »att den mänskliga naturens tvåfaldighet i man och kvinna kan neutraliseras ... När man säger att denna tvåfaldighet i enhet inte finns är det inte bara visionen av de mänskliga varelserna som suddas ut, utan också att det som ersätter den är idén om den mänskliga personen som en abstraktion som ’väljer åt sig själv vilken natur som ska bejakas’».

Allt är inte valbart för människan. Alla gränser och normer kan och får inte överskridas. I det ligger en frid, en vila och en gåva till mänskligheten given av Gud. Den tyske filosofen och ateisten Jürgen Habermas insåg detta. I den berömda debatten med kardinal Joseph Ratzinger (2004) menade han att i de religiösa traditionerna finns föreställningar och värden som västvärlden behöver, centrala insikter som behöver »räddande översättningar» till ett språk som är begripligt även för den som inte tror.




SPT 17/2019

Livsleda och livslust – när sommaren går mot höst

De svenska sommarpsalmerna dryper av livslust. Blomstertiden som kom »med lust och fägring stor» är visserligen på väg att vissna. Desto mer angeläget att följa med i psalmpoesins vindlingar som inför höstens småkyla bedjande sjunger »värm upp vårt sinnes köld. Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får» (Ps. 199:1, 4). Somligt är inte årstidsbundet. Oavsett om det är sommar eller vinter, höst eller vår så gäller att ge kärlek åt den som ingen kärlek får. För livslustens skull, den av Gud givna lusten till livet.

Men inte ska väl SPT skriva om livslust för det handlar ju varenda veckotidning om. Fast just därför måste det kanske skrivas om livslusten. Människor söker den intensivt, fyndar recept på festmat, restresor, trendskor och scannar av teveprogrammen för att hitta vad som roar, chockerar och fascinerar mest.

Kanske är strävan efter att förhöja livskänslan ett symtom på motsatsen – en livsleda som skuggar oss som en ny folksjukdom vilken vi söker bot mot. Kanske bottnar fotbollshuliganism och förortskravaller i livsleda. Kanske är det därför att man kämpar för att fördriva livsledan som alltfler blir shopaholics och spelberoende, självupptagna livsnjutare och såväl relations- som religionsvagabonder? För det hade inte skrivits så mycket om livslust om vi hade livslust och alla livslusttipsen hade varit onödiga om vi var berusade av livsglädje.

Inte är en av våra mest älskade sommarpsalmer muntrare, då vi sjunger att »allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver ... Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen» (Ps. 201:3,4). Bistra sanningar om människans slutförvaring som kompost i någon kyrkogårdsjord. Prognosen är inte särskilt god, helt enkelt. Tala om livsleda. Som kräver en livslustens Viagra.

Nu är livsleda av gammalt datum. Enligt Predikaren i Bibeln plågades kung Salomo av den. Han hade allt, upplevde allt, styrde allt. Både harem och skattkammare var välfyllda. Vad mer fanns att hoppas på? Livsviljan tycks inte öka därför att vi upplever och njuter mer. Ju mer uppkopplade vi är på nätet, ju fler kontakter vi upprätthåller, ju fler impulser vi faller för, desto mer tycks livet tömmas på livsglädje. Så mycket betyder någonting att till sist betyder ingenting någonting längre. Impulserna och intrycken är så många att vi förlorar förmågan att välja och värdera dem. Om livet inte är mer än vad livet är, då tangerar det meningslösheten. Kanske är det just det som vi ser eskalera i en alltmer polariserad värld?

Om vi nu fortsätter att muntra oss med sommarpsalmerna så visste Harry Martinsson att »en sommarpsalm jag sjunga må/i själens vinterdagar/och låta tungsint tanke gå/och mana sommarns hagar/att träda fram till sinnets stöd/i vinterns långa själanöd ... » (Ps. 202:2). Vinterns långa själanöd? Nog är det ett vackert sätt att beskriva livsledan, som riskerar att växa till en lavin av allt från uppgivenhet till hatmail, från rastlöshet till aggressiva utspel.

Boten som den kristna tron känner är uråldrig, vilket den judiske nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer begrep i Skuggor över Hudsonfloden, där någon säger: »Jag har inte blivit troende. Långt därifrån. Men det är långtråkigt utan Gud. Tron är den enda kraften som gör att folk inte blir galna. Varför skulle det vara långtråkigare för oss än det var för min far? Han hade ingenting förutom sin familj och det chassidiska bönehuset. Han hade ingen teater, inga filmer, ingen radio, inga dagstidningar. Hans bibliotek bestod av några få heliga böcker ... Men jag hörde honom aldrig klaga över att han hade det långtråkigt.»


Har livet blivit tråkigare trots att mänskligheten, åtminstone den västerländska delen, roar sig mer än någonsin? Någonting tycks fattas henne. Eller snarare: Någon fattas henne. Den sekulära människan som lever utan en gudsrelation har förlorat någonting – Någon – livsavgörande. Strävan efter att förneka Gud kan vara paradoxal, så som Dan Korn konstaterar om Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör. Denne, som närmast bekände sig till ateismen, bad ändå intensivt i sin vanmakt då hustrun blev akut och livshotande sjuk. Korn sammanfattar: »Tingsten tillbringar en natt i bön och när morgonen kommer är febern försvunnen, men han vill trots det inte tro, eftersom han inte tror att han tror på guden han bett till. Han inser inte att han redan visat att han tror på guden han tror att han inte tror på ... » (Som om Gud fanns, 2019).

Att boten kan vara religionen tycks ändå många ana, även om mönstren har förändrats i hur alltfler förhåller sig till den. Areopagen har kommit tillbaka. Man rör sig likt en nomad mellan olika kyrkor, andliga rörelser och religioner, man väljer sig en gud, en meningsskapande livshållning. Men det är som att gripa tag i en livlina som inte är förankrad någonstans. Eller i Någon.

Det krävs ett fäste. Att känna sitt livs ursprung och mål stärker livsglädjen i nuet. Själva livsviljan måste rotas djupare än i det egna jaget för att inte förtvina. Varifrån och varthän är eviga frågor som vi behöver svar på. Det förändrar på djupet att av hjärtat kunna sjunga: »ack, när så mycket skönt i varje åder/av skapelsen och livet sig förråder, / hur skön då måste själva källan vara, / den evigt klara!» (Ps. 305:5). Livsglädjen har en källa i Gud, i Guds skapade verk, i Guds försonande gärning i Kristus, i livets Ande.

Trons återkomst är avgörande. Guds närvaro i våra liv är livsglädjens källa. Sommarpsalmerna som både tar livets allvar på allvar och skimrar av mening och förtröstan, vittnar om detta. Så höljer sig inte Harry Martinsson för evigt i »vinterns långa själanöd», utan vänder till »att djupt i minnet skåda Gud/i evig sommarskrud». Och inte slutar det med att »blomstren dö, och tiden allt fördriver» utan med att »blott Herrens ord förbliver» med löftet om att »han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera».

Många små ting ger livsglädje, om det så bara är att vi får ögonen på maskrosorna som spränger sig fram ur nylagd asfalt. Men det räcker inte. Det krävs även mening och sammanhang, att veta att »som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig ... vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär» (psalmbokstillägget 798:1,2).

Som kristna och som kyrka får vi med stolthet inse vilken skatt som anförtrotts oss. Men det är en skatt som inte får hållas inlåst i ett kassavalv utan ska delas ut till alla och envar. Och när det sker visar det sig att skatten växer, inte krymper. För om kallelsen, i vilken en människas självförverkligande ligger och som vitaliserar livslusten, sjunger vi: »Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren, / så vill jag mer ej önska» (Ps. 200:8)




SPT 16/2019

Dop och doppastoral


Till kyrkans uppdrag hör att förvalta dopets sakrament. Det är ingen uppgift att ta lätt på, inte minst eftersom det finns flera paradoxer i hur kyrkan bör förvalta dopet. En sådan är å ena sidan kallelsen att döpa alla folk, å andra sidan att det inte kan ske med vare sig mass- eller tvångsdop. Dopet är inte en tvingande pålaga som läggs på den motvillige utan en gåva att tas emot i frihet och förutsätter att undervisning sker såväl före som efter – »gör alla folk till lärjungar, döp ... och lär ...».

En annan motsägelse ligger i dopets nödvändighet för det kristna livet samtidigt som det inte är en absolut nödvändighet för saligheten. Redan 1766 skrev Eric Pontoppidan att »det är icke genom att vara berövad sakramentet, men genom att förakta det, som en människa drar dom över sig» (Collegium pastorale practicum). Dopet är inte en yttre handling utan ett verksamt sakrament som ger nya livsförutsättningar – man föds på nytt till det eviga livet och blir samtidigt inlemmad i kyrkans gemenskap som sträcker sig utöver tid och rum. Den odöpte står inte utanför Guds kärlek, utan Gud älskar var och en som föds. Jesu offer för hela världens synd gäller även för de odöpta och för dem som aldrig hört om Jesus Kristus. Men den döpte har till skillnad från den odöpte blivit född på nytt av vatten och Ande och fått del av dopets nåd.

En tredje motsättning ligger i att medlemskap i Svenska kyrkan förutsätter dop. Om allt färre döps blir hennes ekonomi också sämre. Det kan då bli en frestelse för kyrkan att döpa inte för dopets nådegåvas skull utan därför att hon behöver fler medlemmar, annars försvagas hon både ekonomiskt och personellt. Att sträva efter att öka antalet dop kan visa sig ha rent pekuniära skäl.

I skärningspunkterna mellan dessa motsägelser är det som Svenska kyrkan som helhet och varje enskild församling ska forma en pastoralt hållbar dopstrategi.

Det finns förstås många orsaker till att antalet dop minskar: sekulariseringen, den brutna relationen till kyrkan inte minst i städerna, det växande främlingskapet inför all religion, alternativa sätt att välkomna ett barn till släkt och familj. Kanske som en följd av den ökande individualiseringen ser vi också hur en del föräldrar undviker att välja för barnet i viktiga frågor – som dop och religion – medan man kan vara desto mer drivande i mindre viktiga som val av kläder och fritidsaktiviteter. Om doppraxis och dophandling dessutom hanteras valhänt gör det inte situationen bättre.

Men att uppgivet analysera orsakerna till den minskade dopfrekvensen räcker inte. Inte heller är kortsiktiga lösningar för att höja dopfrekvensen en klok väg att gå. Ytterligheter som en ökad individualisering av dopgudstjänsten respektive drop-in-dop är inte alltid lyckade. Risken med det förra är att förväntningarna blir så stora på fest och arrangemang att föräldrar drar sig för att låta döpa sitt barn. Risken med det senare är att dopet blir en tillfällighetshandling utan relation till den lokala församlingsgemenskapen. Visserligen har det hävdats att drop-in-dop har en biblisk förebild i den etiopiske hovmannen, vilken döptes av Filippos efter bara några timmars undervisning. Men hovmannen satt i sin vagn och läste profeten Jesaja och var redan kunnig i Skrifterna (Apg. 8:26–40).


Att ha en övergripande doppastoral både för barn- och vuxendop är nödvändigt. I de flesta församlingar finns sådana, men på många håll krävs omtag, då allt från den första informationen och kontakten till dopbarnets konfirmation eller den vuxnes fortsatta deltagande i församlingens gudstjänstliv behöver tänkas över.

Detta är inte platsen för att ge en heltäckande pastoral, men några punkter som kan kräva förnyad reflektion behöver ändå lyftas fram. En sådan är den inledande kontakten. Det vanliga är att skicka en hälsning som välkomnar det nyfödda barnet och inbjuder till dop. Men redan här bör ges en pedagogiskt genomtänkt information om dopets avgörande betydelse. Helt enkelt, på vilket sätt dopet gör skillnad.

En annan fråga är hur bokningen av dopet sker. De större pastoraten har numera infört bokningscentraler. Effektivt och överblickbart. Kyrka, präst, musiker och vaktmästare är bokade på fasta doptider, de bara väntar på att någon ska vilja döpas just där och då. Men bokningscentralerna har medfört att den personliga relationen till den lokala kyrkan och församlingen försämrats. Viktigare har blivit rätt tid och tillgång till festlokal efter dopet. På kort sikt är det en utmärkt service, på lång sikt är det förödande.

Dopsamtal är i dag självklart, men kan gärna kompletteras med dopgenomgångar för många familjer samtidigt. Det kan då vara lättare att ogenerat tala om dopets innebörd och de olika momentens betydelse. I det enskilda dopsamtalet kan detta sedan fördjupas.

Dopet är inte en barngudstjänst, det är ett sakrament. Att många barn ofta deltar betyder inte att dopet ska vara barnsligt. Djup och allvar exkluderar inte barnen utan drar in dem i ett större skeende av att det heliga är en realitet. Det finns en tendens att prästen vid kyrkliga handlingar uppträder som någon sorts konferencier för att trevligfiera tillfället – i stället trivialiseras det. Så är doptalet, som riskerar att bli schablonartat, en pedagogisk utmaning till att förkunna evangelium. Dopet rymmer ju hela spektret av det mänskliga livet. Ljus och mörker, liv och död, tro och efterföljelse, sökande och identitet, förgänglighet och hopp, skuld och försoning, ensamhet och kärlek – för att nämna något.

Att få barn och bära fram det till dopet kan göra en förälder mer öppen för evangeliets tilltal än annars. Tillfället är utmärkt att då tillsammans med dopbevis och fadderbrev även lämna en liten skrift om dopets innebörd och hur man lever i det.

De första kontakterna och en god relation till den lokala församlingen med kontinuitet i de personliga kontakterna är avgörande för dopuppföljningen, kanske det som allra mest kräver omtag. Hur kan en barnverksamhet som täcker alla åldrar se ut? De modeller som prövats utgår oftast från tanken att man genom barnen också når föräldrarna. Men är inte motsatsen troligare, att man genom föräldrarna når barnen? Att dopuppföljningen måste ha ett tilltal även till de vuxna?

Barndop är det vanligaste i Svenska kyrkan, men antalet vuxendop ökar. Även detta kräver en pastoral – en vuxendopspastoral – om inbjudningar, grupper, undervisning osv.
Den pastorala verkligheten förändras ständigt. Men dopets innebörd som sakramental handling är densamma allt sedan Jesus manade att döpa. För även om människans yttre villkor förändras, så förblir hon på djupet densamma. Samma livsfrågor, samma längtan, samma beroende av nåd, den nåd som ges oss »inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden» (Tit. 3:4-5).




SPT 14/15 2019

Imperialism i nya kläder?

Den första globaliseringen var förmodligen spridandet av evangeliet om Jesus Kristus och den första internationella organisationen var Kristi kyrka. Kyrkans ambition att vittna om Jesus Kristus för hela världen har varit mer avgörande än att lägga världen under sig i världslig mening. Det skedde inte för att äga världen eller ägas av världen utan därför att Guds kärlek är sådan – så älskade Gud världen att han sände sin son ...

Dagens globalisering drivs av andra krafter. Vad frestaren misslyckades med i mötet med Jesus, har varit en desto mer lyckad strategi för världen – en västerländsk imperialism av konsumtion, rationalism och inte minst individualism. Parallellt med marknadens drivkrafter, med de multinationella företagen som vill göra sina varumärken till livsstilsideal, sker en annan globalisering – av idéer, ideal, drömmar, värderingar, traditioner, livsstilar. Drömmen om paradiset har fått färg av resebroschyrer och sociala medier medan teve och film exporterar bilder av hur lyckan och den lyckades tillvaro ser ut.

Kanske skulle man kunna kalla det för en värderingsimperialism, en västerländsk självupptagenhet av att de egna idealen har global giltighet och att västvärlden uppnått ett högre stadium av värden och värderingar, av livsstil och livsideal, av styrelseskick och förhållandet mellan könen, i synen på sexualiteten och det mänskliga livets gränsområden. Samtidigt blir den västerländska kulturen alltmer sekulär och rationell. Utrymmet för det numinösa minskar, oförståelsen för religionens plats ökar, vilket avspeglas i en tilltagande genans över kyrkans uppdrag att evangelisera.

När världsbilden rationaliseras blir uppdraget för de kyrkliga missionerna otydligare med risk att vittnesbördet om Jesus Kristus för hela världen dämpas för en ensidig diakonal inriktning präglad av den västerländska normen. Med stödjande insatser från de rikare kyrkorna i norr följer ofta värdemässiga villkor, en export av västerländska värderingar – indirekt en sekulär syn på tillvaron.

Men värderingar ska inte förväxlas med tro och bekännelse. Den kristna tron har levt och kan leva i skiftande kulturella miljöer, i länder med diktatur eller demokrati, med olika syn på förhållandet mellan könen och normerande maktstrukturer. När en kyrka strävar efter att mer exportera en varukorg av värderingar präglade av ett sekulärt samhälle än trons reella innehåll blir det därför komplicerat. Samtidigt som kyrkan kan leva i alla kulturer, så måste hon i varje kontext vara ett salt för att bidra till att bygga det goda samhället. Evangeliet får ofrånkomliga konsekvenser i samhälls- och familjeliv, i synen på det mänskliga livets okränkbarhet och respekten för allas lika värde, vilket gör att kyrkan ofta står i opposition till det omgivande samhället.

I en tidigare ledare (13/2019) gavs exempel i dokument från ACT och Svenska Missionsrådet (SMR). Inledningstexten till SMR:s policy för jämställdhet utgår från skapelseperspektivet – »Gud är livets Gud och verkar ständigt i världen för ett liv i fullhet, tillgängligt för alla» – medan frälsningsperspektivet lyser med sin frånvaro. Men människan är inte bara skapad till Guds avbild. Hon är också frälst och försonad i Kristus. På båda dessa grunder vilar hennes människovärde.

Hur reagerar då kyrkorna i syd på den västerländska kyrkliga värderingsimperialismen? Ett exempel är Mekane Yesuskyrkans reaktion på Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar som trots löfte om motsatsen fattades utan föregående samråd. Svenska kyrkan tog sig rätten att, som det gärna heter, gå före och visa vägen i förväntan om att andra ska följa med.
Den övergripande normen, som andra kyrkor och kulturer väntas följa för att bygga det goda samhället, är vanligen jämställdhet så som den definieras i vår kontext. Genusrättvisa och jämställdhet är självklara värden, samkönade relationer och HBTQ-frågor drivs med eftertryck liksom bekämpandet av orättfärdiga maktstrukturer. Synen på abort är ytterligare ett exempel.
Samtidigt är Svenska kyrkan själv i kris. Mellan åren 1998 till 2017 minskade medlemsantalet med 25 procent och gudstjänstdeltagandet med 45 procent. Värderingsexporten utgår således från de krympande kyrkorna i vår sekulariserade del av världen, medan vi ser motsatsen i exempelvis Etiopien. Under de senaste sex åren har Mekane Yesuskyrkan vuxit med 3,5 miljoner till i dag ca nio miljoner medlemmar.

Dess generalsekreterare på sjuttiotalet, Gudina Tumsa, formulerade en teologisk helhetsvision – holistisk teologi – som motiverade till mission och evangelisation. Med evangeliet följde det sociala arbetet. Och med det sociala arbetet följde evangeliet. De båda kunde inte och kan inte separeras. Till skillnad från ACT och SMR hävdade Tumsa både ett skapelseperspektiv och att bygga Guds rike i världen och det frälsande evangeliet.

SMR:s vision är begränsad till »att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer». Tumsas vision är större, att »evangeliet om Jesus Kristus är Guds kraft att rädda var och en som tror på det. Det är den kraft som räddar från evig fördömelse, från ekonomisk exploatering, från politiskt förtryck etc. Genom sin eviga dimension kan evangeliet aldrig ersättas av någon av de ideologier som människan tänkt ut genom århundradena. Det är den enda rösten som talar om en kärleksrik Fader som gav sin Son till lösen för många. Det berättar för oss om syndernas förlåtelse och kroppens uppståndelse. Det är de Goda Nyheterna för den syndfulla människan, den enda kraft som kan rädda mänskligheten från dess synd. Det är för mäktigt för att äventyras av något samhällssystem. Det är en alltför kär skatt för att ges upp» (Gudina Tumsa and his Legacy, Vol 1: Proclamation & Development, 1972).

Från kyrkorna i syd har det funnits en kritik mot att de nordliga kyrkorna ensidigt inriktat sitt stöd på det kroppsliga och materiella, på katastrofer och långsiktigt utvecklingsarbete men endast marginellt på evangelisationsarbete, byggande av kyrkor och förkunnandet av Kristus som världens Frälsare.

Den påverkansstrategi som nämns i rapporten från ACT alliansen bör vidgas till att handla om hela det kristna livet, bekännelsen, helgelsen och efterföljelsen. Den strategin är kyrkans urgamla metod. När tron på Jesus Kristus levs så förändrar och genomsyrar den likt surdegen. Då rivs förtryckande strukturer ner av den enkla anledningen att i Jesus Kristus är vi alla ett. Då är det varken värderingar eller västerländska kulturella normer som exporteras utan den levande tron.




SPT 13/2019

Den kyrkliga aktivismen

Inför ett nytt år formuleras en ny verksamhetsplan knuten till den budget som antas. I sina bästa stunder kan det kännas inspirerande och meningsfullt att planera det kommande året, men när allt ska koncentreras i ett dokument och omvandlas till mätbara mål förlorar det något av sin lyster. Vid verksamhetsårets slut är det så dags att summera och utvärdera. Bokslut ska färdigställas, räkenskaper granskas och det gångna året sammanfattas i statistik som jämförs med tidigare års. Till sist föreligger revisionsberättelsen, ansvarsfrihet beviljas och allt har förhoppningsvis skett enligt bokföringslagens bestämmelser.

Inte sällan är processen tröttande. Församlingsinstruktionen finns där som ett måldokument, ofta välformulerad och med goda ambitioner men i praktiken smått marginaliserad. Mycket har gjorts, annat har blivit försummat. Den bibliska lättsintheten – »vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra» – ersätts av kraven på att bevisa sin och församlingens berättigande. Vad vi ser är, som filosofen Jonna Bornemark skriver i Det omätbaras renässans (2018), »en ökande tilltro, för att inte säga övertro, till kalkylerande metoder och rationaliteter som sträcks ut till livets alla områden. Tilltron sätts till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare.»

Kyrkans dilemma är, att samtidigt som hon ska följa alla lagar och målformuleringar vara aktiv och synlig i samhällsfrågor, så är hennes djupaste kallelse en annan: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp och lär! Att vara en rastplats för förlorade söner och döttrar som vänder hem, att be och lovsjunga inför världens mörker, att lyfta oblaten och kalken i söndringens tid.
Det är denna balans mellan uppfyllandet av regelsystem och kyrkans egentliga ärende som riskerar att försvinna i all den aktivism som möter oss med ideliga krav på handling. För fred och rättvisa, för hållbar utveckling, för klimat och smältande glaciärer, mot kärnvapen, mot rasism, mot sexuellt våld, mot förtryck av olika minoriteter,

Ett exempel: i november 2018 i anslutning till den ekumeniska veckan var Svenska kyrkan värd för två stora ekumeniska konferenser, dels den kyrkliga biståndsorganisationen ACT:s generalförsamling, dels Kyrkornas världsråds exekutivkommitté. Det var stora samlingar med både interna överläggningar och offentliga manifestationer. I ACT:s slutrapport sägs det:
»Generalförsamlingen gjorde ett övergripande uttalande (message) och ett antal regionala och tematiska uttalanden (statements). Det övergripande uttalandet innehåller dels alliansens egna åtaganden och dels uppmaningar till beslutsfattare inom ACT:s strategiska områden som ACT valt att verka för: klimaträttvisa, genusrättvisa, hållbar utveckling, humanitära frågor, fred och försoning (inklusive mänskliga rättigheter och demokrati) och migration. Uttalandena kommer att utgöra en bas för ACT- alliansens globala, regionala och nationella påverkansstrategi.»

Kyrkornas världsråds exekutivkommitté gjorde även den ett antal uttalanden, snarlika ACT:s. I Svenska Missionsrådets strategiska verksamhetsinriktning 2017 till 2021 är en likartad aktivism synlig: »SMR:s vision är att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer.»

Vad som skrivs i de olika dokumenten är nog gott och väl. Ändå saknas något, som kanske kan uttryckas med ett gammalt ord – det är andefattigt. För måste inte en missionsvision, som SMR formulerar den, vara någonting annat än att »Guds rike gestaltas i världen»?

Huvudordet i citatet från ACT:s rapport är det sista: påverkansstrategi. ACT-alliansen, liksom Kyrkornas världsråd och SMR, ser som sin huvuduppgift att påverka inom områden som klimat, rättvisa, rättigheter, fred. Ingen kan vara däremot. Allt är rätt och riktigt. Men än en gång, som så ofta: Problemet är mindre vad som skrivs och mer vad som inte skrivs. Vad som faktiskt saknas. För dagsaktuell teologi är inte bara vad som sägs utan också vad som undviks att sägas.

Om frågan ställs var Jesus finns i all denna aktivism blir svaret vanligen en hänvisning till skapelsen, vårt ansvar att vårda, att varje människa är skapad till Guds avbild. Och visst är det så. Men lika sant är att kyrkan ska leva i men inte av världen, liksom att Gud blev människa i Jesus Kristus och att korset och uppståndelsen för alltid förändrat de villkor under vilka vi lever. Synden och ondskan har inte längre sista ordet. Eftersom Jesus uppstått från de döda är förändring möjlig, i enskilda människors liv, i familjers liv, i olika gemenskapers liv.

Om den nämnda rapporten även har ambitionen att stärka arbetsglädjen och frimodigheten bland kyrkligt aktiva, så blir effekten snarare den motsatta. De kyrkliga rapporterna och dokumenten liknar intill förväxling dem från andra biståndsorgan. Alla vill de visa på de egna framgångarna vilket blir närmast tyngande. Någon större inspiration är svår att finna i den sjusidiga rapporten.

Vad är det som gör att Kyrkornas världsråd i så hög utsträckning framstår som aktivistiskt tröttande medan ett delvis likartat socialt engagemang från Rom har en annan spänst och ett annat djup? Även om sammanhang och syfte är ett annat i det nämnda dokumentet jämfört med påvens encyklika om miljön, framträder slående skillnader. Det katolska dokumentet förmår i långt högre grad hålla samman relationen till Gud med den till oss själva, varandra och den skapade världen. Utgångspunkten är inte krav utan glädje.

Den helige Franciskus förundran över skapelsens skönhet ledde honom till ett ansvarstagande som få av oss är beredda att gå in i, ett ansvar som långt ifrån är lekfullt och enkelt. Men det är genom att måla med en pensel doppad i Bibelns och traditionens färger som lusten tänds hos betraktaren. Genom den tydliga kopplingen till Gud, den Treenige, behålls riktningen. Genom att ha blicken vänd mot Fadern anar vi skapelsens storhet som en gåva att bruka och glädja sig åt men vågar också se vår otillräcklighet. Genom Jesus har återställelsen av det skadade påbörjats och ska en dag fullkomnas. Genom den Helige Ande får vi inspiration att vara Guds vänner och medarbetare.

För såväl vårt samhällsengagemang som för våra insatser i kyrkan gäller insikten att allt ansvar lagts på människan och att allt liv och all växt kommer från Gud. Av detta märks alltför lite i dokumenten från ACT, Kyrkornas Världsråd eller Svenska Missionsrådet. Där har Guds eget verk hamnat i marginalen.




SPT 12/2019

Vem avgör trons äkthet?


I samband med flyktingvågen 2015 sökte sig många nyanlända till kyrkan. Åtskilliga blev då nyfikna på den kristna tron, konverterade och döptes med följd att vi fått en för Sverige ny situation med många asylsökande konvertiteter, vilket väcker frågor till såväl kyrka som samhälle – då främst till Migrationsverket.

Finns det andra motiv än religiösa hos den som vill bli döpt? Vilket ansvar har den kyrka och den präst/pastor som döper, om den nydöpte sänds tillbaka till en förföljelsesituation? Hur tar församlingen hand om den nydöpte som kanske saknar familj och bara har muslimska vänner? Hur mycket kunskap om tro och liv krävs inför ett dop jämfört med vad kyrkans krav på svenskfödda vuxna dopkandidater eller föräldrar som låter döpa sina barn? Vilka kriterier ska Migrationsverket ha i sina bedömningar?

Svenska kyrkans biskopar gav i samband med flyktingvågen ut riktlinjer för hur församlingar och präster kunde möta situationen. Där betonades att skälet till att bli döpt måste vara en genuin längtan efter att bli kristen och inte ett försök att få uppehållstillstånd. Därför förordade man att dopkandidaten skulle undervisas under ett helt kyrkoår för att lära känna kyrkans årsrytm och gudstjänstliv. Tro handlar inte bara om kunskap och övertygelse utan också om liv och församlingsgemenskap. I praktiken ledde detta till att den enskilde prästen eller pastorn själv fick avgöra vem som var redo för dopet.

Konversion kan utgöra grund för att få uppehållstillstånd om man riskerar att av religiösa skäl bli förföljd i sitt hemland. Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer menar att inga konvertiter utvisas: »det ligger i betraktarens öga, vi bedömer att de inte är konvertiter, för då skulle vi inte ha utvisat dem» (Dagen 23/1 2019). För att avgöra om en konversion är äkta eller ej har Migrationsverket utformat särskilda riktlinjer. Flera organisationer, inte minst Sveriges kristna råd (SKR), har arbetat aktivt med frågan och riktat skarp kritik mot att Migrationsverket, som helt saknar teologisk kompetens, bedömer en konvertits tro utifrån hur denna svarar på teoretiska religionskunskapsfrågor.

Micael Grenholm sammanställde i början av året (SVT Nyheter 18/2019) Migrationsverkets frågor till ett test som via sociala medier fick stor spridning bland kyrkokristna. Svaren bedömdes på gymnasienivå med kravet 60 procent för godkänt. Endast 22 procent av dem som gjorde testet blev godkända, vilket ökade kritiken mot hur Migrationsverket prövar äktheten i en konvertits tro. När inte ens präster och biskopar klarade de ofta mångtydiga och perifera frågorna fick de ett löjets skimmer och den teologiska kompetensen hos Migrationsverket blev än mer ifrågasatt. En människas kristna tro kan inte mätas med teoretiska faktafrågor utan känns mer igen i livsstil, andaktsliv och församlingsengagemang.

Migrationsverkets bedömning av konvertiter visar dels på en misstro mot kyrkornas förmåga att avgöra någons kristna övertygelse, dels på en underskattning av hur omfattande den globala förföljelsen av kristna är, en okunskap som är anmärkningsvärd för en sådan myndighet. Ca 80 procent av dem som i dag förföljs för sin övertygelse är kristna. Open Doors rapport World Watch List 2019 slår fast att i de 50 länder där förföljelsen är svårast är minst 245 miljoner kristna utsatta. Svårast är det i Nordkorea och i Afgh


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan