Onsdagen den 28 oktober 2020 - klockan 20:46

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25


SPT 21/2020

Biskoparna i nödens tid

I tider av oro och osäkerhet är betydelsen av en god ledares närvaro och ett tydligt ledarskap nästintill ovärderligt. Det brukar sägas att i mötet med svårigheter och motgångar går ledarskap från teori till praktik. Eller som det heter: per aspera ad astra – genom svårigheterna till stjärnorna.

Orden lär vara myntade av Vergilius ca år 20 f. Kr. och blir aktuella då vi lever i en tid som på många sätt präglas av en stark osäkerhet p.g.a. pandemin. Under de gångna månaderna illustrerades detta bl.a. av företrädare för kultursektorn, som försökte väcka opinion kring kulturens värde för utövare och konsumenter. En fråga gällde att ett stort antal människor fick samlas för att vid sittande bord inta en måltid, men om det adderades en musiker blev samlingen otillåten. Debatten ville inte underminera myndigheterna utan visa på problemet med att fatta ett kategoriskt beslut om maximalt antal deltagare i ett evenemang utan hänsyn till faktorer som lokalens beskaffenhet, möjlighet att hålla avstånd etc. Följden blev en bransch på knä och en kulturtörstande publik – även det ett hot mot folkhälsan.

Risken för gudstjänstlivet har inte varit mindre. Brist på möjlighet att fira gudstjänst är ett hot mot folkhälsan – i nattvardens sakrament är det ingenting mindre än Livets bröd och Välsignelsens kalk, Kristi kropp och blod, som delas ut. Sådant kan ingen egentligen vara utan, vilket de vet som regelbundet finns vid nattvardsbordet. För det handlar om själva livet och levnaden och ger kraft att uthärda svåra tider. Som pandemitider.

Då är det glädjande att både Svenska kyrkan och Sveriges Kristna Råd (SKR) avgav spontanremisser om vikten av att fira gudstjänst. SKR betonade skillnaden mellan vanliga kulturarrangemang och religiösa samlingar, dels därför att de som deltar i gudstjänster känner varandra, dels att begränsningen till 50 deltagare bör anpassas till lokalens storlek – för kyrkor som rymmer hundratals och ibland tusentals. Svenska kyrkans svar var mindre genomtänkt, näst intill smått lustigt, med den enda synpunkten att »personer som lever i samma hushåll får därvid anvisas sittplatser med mindre än två meter mellan dem». Barn ska få sitta intill sina föräldrar, man och hustru ska få sitta nära varandra. Mer än så skrev man inte.

Nog hade man önskat ett annat fokus. Som att gudstjänsten för många är en livgivande källa, där vi får vila inför den gudomliga närvaron och att vi inte är ensamma i det som sker. Som SKR påpekade firas många gudstjänster i stora luftiga kyrkor, och under sommaren har andakten kunnat hållas i en kyrka utan väggar och med himlen som tak. Om kultursektorn påpekat tvetydigheten i att 200 personer får ses och äta en trerättersmiddag i luftig lokal, så länge ingen artist medverkar, så borde även Svenska kyrkan ha ifrågasatt varför endast 50 personer är välkomna till Herrens måltid oavsett lokalens storlek.

Pandemin har krävt improvisation. Det oförutsägbara är just oförutsett då all rimlig planering eller samordning saknas. Men då krävs klokhet och vishet, vilket man skulle önskat mer av från de enskilda biskoparna och hela biskopsmötet. Från kyrkans främsta representanter har vi inte i någon högre grad fått tydliga och gemensamma rekommendationer. Visserligen kom en del lågmälda råd till stiften från några biskopar och ett par inlägg i Kyrkans Tidning men inte mycket mer.


Återhållsamheten är beklaglig eftersom Svenska kyrkan är episkopal. Biskopen är genom sitt ämbete en grundstomme för hennes identitet som en kyrka på apostolisk grund. Biskopens uppdrag uttrycks vid vigningen: »En biskop skall viga och visitera, uppsöka, rådslå, lyssna och besluta och i allt han/hon gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken. En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord. Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus till Kyrkans uppbyggelse och förnyelse i Anden.»
Biskopens ledarskap är efter år 2000 inte ett chefskap utan ett uppdrag att vara Kristi tjänare och herde för Guds hjord. Biskopen skall vara ett synligt tecken på kyrkans enhet och ett vittne för det kyrkliga lärjungaskapet. I tider av oro och ängslan får biskopen ta fasta på orden i Joh.1:4–5: »I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.»

Utifrån biskoparnas uppdrag är det inte naivt att önska att dessa tydligare visat sin omtanke i nuvarande situation och inför församlingarnas framtid. Vad man skulle önskat vore helt enkelt ett biskopligt tröstebrev för gudstjänstfirare och en teologisk reflektion om sådant som kommunion under endast en gestalt eller begreppet »andlig kommunion». Det räcker inte med kommunikatörernas galghumoristiska hejaramsa »vi ställer inte in, vi ställer bara om», som om än fyndig saknar tröst och teologisk eftertanke.

Den biskopliga oklarheten har skapt osäkerhet bland församlingarna. I stället har kyrkoherdarna fått hantera situationen, med följd att besluten om gudstjänster och övrig verksamhet skiftat, något som skapat frustration bland församlingsbor och medarbetare.

För vad är det som gäller när den ene kyrkoherden beslöt si och den andra beslöt så? Men kyrkoherdarna har inte haft något annat val när kyrkans främsta ledare varken gett samordnade rekommendationer eller tröst och vägledning.

Man kan förvisso inte kräva av en biskop att denne ska vara andlig ledare för alla i stiftet. Att alla i stiftet ska söka sig till just denne som andlig vägledare, själasörjare och rådgivare är inte realistiskt. Historien visar att präster, diakoner och det gudstjänstfirande gudsfolket sökt sig till andra andliga ledare, de som brottats med lag och evangelium, de som predikat en korsfäst Kristus därför att de själva haft ett korsfäst hjärta. Ändå kan man förvänta sig att biskopen som ett stifts ledare ska bidra till klarhet där oklarhet råder. Som nu i pandemitider. Här borde det varit entydigt att mässan skulle fortsätta att firas och sakramentet utdelas, om än under en gestalt och med endast få deltagare. Och kanske borde man ha firat flera mässor varje söndag.

Ledarskap kräver förtroende, något som ingen kan kräva utan som ges till den som visat sig vara förtroende värd. Om såväl hela biskopskollegiet som den enskilde biskopen ska möta förtroende som ledare krävs mer än vad vi fått se under denna tid. Som det heter vid biskopsvigningen: »I allt han/hon gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken. En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord.»

Vi behöver be för våra biskopar. Sv.ps 785:1 kan ge inspiration: »Herre, ge våra biskopar mod att våga leda. Ge dem mod att våga höja sina röster om kyrkans plats i samhället. Ge dem mod att våga bära evangeliet om Jesus Kristus.»




SPT 20/2020

Kyrkomöte, centralisering och sprattelgubbar

Om några dagar inleds årets kyrkomöte. I skuggan av pandemin lär det inte bli någon munter tillställning. 207 av 251 ledamöter är efter överenskommelse mellan samtliga gruppledare uteslutna från att delta i plenum, debatt och beslut. 44 ledamöter har selekterats fram för att föra allas talan, rösta och besluta för de många. Kanske en nödvändig men inte så klok decimering.
Att inte genomföra kyrkomötet vore inte en lösning. Men att fatta avgörande och stora beslut som påverkar kyrkans framtid är än mer orimligt. Därför har kritiken varit förödande inför flera förslag som finns i kyrkostyrelsens skrivelser.

I ett välformulerat svar till kritikerna skriver kyrkomötets ordförande Karin Perers (KT 31–32/2020) att »genom ett uppdaterat och därmed aktuellt budgetbeslut kan kyrkomötet garantera att kyrkostyrelsen år 2021 har de rätta ekonomiska förutsättningarna för kyrkans verksamhet i pandemins förlängning». Men just där ska det stanna. Inga andra beslut bör fattas än för budgeten 2021 och beviljande av ansvarsfrihet för det gångna året. Formalia, men ingenting mer.

Visserligen har antalet ledamöter valts, som Perers skriver »för att säkra både demokratisk representativitet och väl fungerande delaktighet i digitalt forum» och att »Kyrkomötet 2020 får förvisso andra former än andra år. Det blir, i relation till kyrkovalet, lika demokratiskt som annars».

Men detta räcker inte. Att den demokratiska strukturen bevarats genom att mandatfördelningen bibehållits är ett svagt argument. 207 ledamöter får inte säga sitt, 207 ledamöter kan inte delta i debatten – tala om att tysta talare.

Så kan bara makten tänka, att debatt och diskussion, samtal och argument inte förväntas ändra något i besluten. Inga argument biter, inga sakliga skäl kan påverka de beslut som i praktiken redan fattats av den partipolitiska majoriteten. Ledamöterna i de partipolitiskt obundna grupperna har en plågsam erfarenhet av att så är det.

Som sagt, beslutet att begränsa kyrkomötet var med den pågående pandemin oundvikligt. Men, som det heter i en motion, årets kyrkomöte »kan knappast anses vara demokratiskt giltigt även om gruppernas proportionella mandatfördelning har bibehållits ... den absoluta majoriteten av ledamöter saknar både yttrande- och rösträtt. Att då fatta beslut av övergripande karaktär vore djupt olyckligt. Exempel på sådana beslut är obligatoriskt lönecenter, översyn av stiftsindelningen ...» (Motion 2020:14, Löndahl m.fl.). Ytterligare tre motioner föreslår samma sak.

Kritiken har gällt såväl kyrkomötets legitimitet som förslag framlagda i kyrkostyrelsens skrivelser. Ännu en centralisering, ännu ett steg mot att minska församlingarnas självständighet, ännu en administrativ åtgärd som stärker Svenska kyrkans koncernstruktur. Ändå, förslaget om obligatorisk central löneadministration för alla församlingar och pastorat innehåller i princip inget nytt. Centrat har länge varit på gång. Skillnaden ligger i att det nu ska vara tvingande. Men inte ens detta är särskilt nytt. Processen mot en centralstyrd kyrka har sina milstolpar, vilka står där som relikter från det förgångna.

Landskapsglömska eller smygande normalitet har det kallats när en förändring sker så långsamt, att den inte riktigt observeras eller tas på allvar. Fenomenet gäller miljö och klimat liksom samhällsutveckling och organisationsförändringar. För Svenska kyrkans del är den uppenbar när man överblickar några decennier.


Många små förändringar och några få stora och avgörande har ackumulerats till vad vi ser i dag – en kyrka som i en långsam process av inre sekularisering desarmerats på sin teologiska stringens, vars identitet som en del av Kristi världsvida kyrka försvagats och där församlingarna berövats varje rimlig självständighet.

Kanske är denna smygande normalitet en viktig orsak till att varje motion om att utvärdera de större förändringarna konsekvent avvisats. Ingen utvärdering har gjorts vare sig av kyrkomötesreformen 1982 eller av strukturutredningens genomförande, trots åtskilliga motioner i ärendet. Om en sådan utvärdering blir av kommer det att ha gått minst tio år efter förändringen och de flesta, som var med före och efter 1/1 2014, är inte längre med. Utredningen med titeln Närhet och samverkan ledde till Distans och centralstyrning.

I praktiken upphörde församlingarna med strukturutredningen även om de finns kvar till namnet. Församlingsinstruktionen som ett viktigt instrument för den minsta och lokala enheten är en illusion, eftersom ingen församling längre har egen ekonomi att självständigt besluta om. Numera ligger allt ansvar, alla beslut, all ledning, all ekonomi på pastoratsnivå. Trots att Kyrkoordningen betonar att församlingarna utgör kyrkans grundläggande enheter, så tycks de i dag mer ha reducerats till att likt sprattelgubbar inte kunna sprattla annorlunda än vad den centrala administrativa handen gör och tillåter.

Vad som nu föreslås med obligatoriska centraliserade administrativa system blir bara själva kulmen, en följd av att de lokala församlingarna berövats identitet, integritet, självständighet och beslutsrätt. Mer avgörande än att pastoraten får behålla sin lönehantering är att återge församlingarna vad som fråntagits dem. Där kärnverksamheten levs och utförs måste också besluten ligga.

Ett dilemma inom Svenska kyrkan liksom inom annan offentlig verksamhet är, att verksamhetens utförare inte har makten att besluta, medan maktens utövare som saknar kunskap om och verklig erfarenhet av verksamheten beslutar, administrerar och styr den.

Att partipolitiseringen är en orsak till utvecklingen är bortom varje rimligt tvivel. Redan 1915 konstaterade Oscar Bensow i sin prästmötesavhandling i Uppsala stift att den dag, »som den politiska vänstern är herre i Sverige, kommer vi att [i kyrkan] få en caesaropapistism av modernaste slag. Det måste vi akta oss för ...»

Något år senare beskrev den socialdemokratiske riksdagsmannen Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister, kyrkan och socialdemokratin som lika oförenliga som eld och vatten. Ändå ville han 1919 behålla statskyrkan »tills vi har omdanat den så att vi törs släppa den loss, dvs. till dess att vi har fått bort obskuranterna och fått fram en modern teologi. Till den änden måste vi avskaffa kyrkans självständiga organ.»

Hundra år senare säger kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande, Wanja Lundby Wedin, att »Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss» (KT 43/2019). Det är samma andas barn, samma tankesätt, samma okyrkliga syn på kyrkan.
I den andan riskerar också årets kyrkomöte att fatta beslut i stora frågor utan förankring i församlingarna. Därför måste årets beslutsfattande begränsas till ett minimum. Annars lär vi än en gång stå som åskådare till sprattelgubbarnas centralstyrda sprattel.




SPT 19/2020

Att bygga kyrka

Kyrkan är alltid lokal av det enkla skälet att kyrkan består av människor. Inte av människor i största allmänhet utan av sådana som genom det heliga dopet tagits upp i Kristi världsvida kyrka och som genom dopet blivit medlemmar av och tillhöriga en lokal församling. Kyrkan är alla de som söndag efter söndag samlas till bön och lovsång i den lokala församlingens kyrkorum.
Så är det formulerat i olika bekännelsedokument och i kyrkoordningen. Att församlingen är den primära enheten inom kyrkan står att läsa i inledningen till kyrkoordningens andra avdelning. 

Ännu tydligare är detta formulerat i Lagen om Svenska kyrkan, § 1: Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift.

Församlingarna är den organisatoriska grund på vilken kyrkan står. I församlingarna sker allt det som gör kyrkan till kyrka: Ordet förkunnas och de heliga sakramenten förmedlas. 

Församlingarna i sin tur är sammanfogade i stift, som leds av biskopar. Så har det varit ända sedan kyrkan kom till vårt land. Därefter har det inrättats nationella organ med ansvar för olika kyrkliga angelägenheter, men det är inte dessa som utgör kyrkans organisatoriska fundament.

Man kan tycka att uppbyggnaden med församlingar och stift är en mycket stabil organisation, som borde ha funnit sin form och funktion under den långa tid som kyrkan verkat i vårt land. Men så är inte fallet. Det senaste decenniet har många förändringar genomförts. Inte minst har ett stort antal församlingar slagits samman till större enheter. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar nästan halverats – från ca 2 400 till drygt 1 300, en minskning med ca 1 100.

En så genomgripande förändring av kyrkans organisatoriska uppbyggnad går inte obemärkt förbi. Vad är egentligen en församling? Hur liten eller stor kan en församling vara för att den ska kunna utföra sina uppgifter: fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och missionera? Sådana frågor hamnar lätt i skymundan när kraft och resurser behövs för att utforma det nya och skapa nya rutiner och arbetslag.

I stället framträder Svenska kyrkan alltmer som en koncern. Kanske finns inte något genomtänkt och avsiktligt reformprogram för detta, men det blir i praktiken följden av de radikala organisationsförändringar som gjorts sedan sekelskiftet. Att företag och affärskedjor slås samman till koncerner hör ihop med det ekonomiska system, som dominerar i västvärlden. I detta system sker hela tiden förändringar, just nu genom att inköp alltmer sällan görs i butiker och allt oftare via webben. Billigare och ibland bekvämare för konsumenten.

Mönstret får genomslag på allt fler områden, också inom kyrkan. Många som fattar beslut inom kyrkan hävdar att det blir billigare med centralisering, att exempelvis en kyrklig telefonväxel för större områden är billigare än flera små lokala telefonsvarare. Fast följden har blivit att kyrkan endast nås på kontorstid. Ringer man upp något av de stora kyrkliga pastoraten får man veta att samtal besvaras under kontorstid och att församlingen har stängt över helgen.

Att prästen ofta bor på annat håll förstärker detta ännu mer. Uppenbarligen klarar koncernkyrkan med centraliserad byråkrati och ledning inte att vara pastoralt medveten, att bygga församling och handla utifrån kyrkans eget väsen. Som religiös service till en bred allmänhet är centraliseringen kanske effektiv, men som grund för att skapa levande församlingar och starkt gudstjänstliv är den förödande. För att inte säga dödande.


Det var ju inte riktigt meningen. Det är på söndagarna som kyrkan verkligen ska vara öppen. Då ska klockorna ringa och människor komma, även om tillgängligheten varit begränsad under pandemin. I kyrkan, när unga och gamla samlas till bön och lovsång, blir Kristi kyrka synlig – en synlighet som alltid är lokal, på bestämda tider och platser. Högmässa söndag kl. 11 (eller vad som gäller lokalt), som det brukar stå i predikoturerna. Det är här grunden för kyrkan som Kristi kropp läggs. Att pastoratets kyrkoråd samlas i församlingshemmet onsdag kväll, stiftsstyrelsen träffas på fredag eller kyrkomötet är sammankallat till Uppsala är kanske nödvändigt. Men inte är sådant kyrkans grundval.

Centraliseringen är kanske bra inom de kommunala och statliga områdena. Men när det kommunala mönstret läggs på församlingarna med centraliserade funktioner och gemensamma arbetsplatser för allt större enheter, då försvinner det som är kärnan i den kristna församlingens identitet – att människor söndag efter söndag samlas till gudstjänst, att de döpta får undervisning, att det finns en kyrklig närvaro i den lokala miljön och en diakonal omsorg om samhällets svaga grupper. Uppgiften för präster, diakoner, övriga anställda och varje medveten kristen är att bygga församling. Lokalt.

Kyrkan byggs nerifrån och underifrån med den lokala församlingen som utgångspunkt. Nära människor, inte på distans. Kanske går det inte överallt, men när man börjar lokalt utgår man från dem som söndagligen firar gudstjänst i sin kyrka. Det är deras engagemang som bär. Där läggs grunden för stift och nationell nivå.

Frågan måste ställas: är utgångspunkten för kyrkan församlingen eller koncernen? I det folkkyrkotänkande som ibland lyfts fram är grunden just det lokala. Nåden ska förmedlas till varje hus och hem, till var och en som bor inom församlingens gränser. Om kyrkan ska vara en folkkyrka, även om hon alltmer börjar bli en folkkyrka i minoritet, måste hon kunna reglera och hantera sin egen lokala organisation utifrån sina lokala förutsättningar, det som brukar benämnas subsidiaritetsprincipen.

Kyrkoordningen talar tydligt om församlingens grundläggande uppgift, men församlingen ses i praktiken inte längre som grundläggande för Svenska kyrkan. Om detta ska fungera rätt måste församlingen också vara grundläggande för helheten, själva basen från vilken kyrkan byggs upp. 

Detta är motsatsen till de två senaste decenniernas utveckling som på ett genomgripande sätt berövat församlingarna deras självständighet och identitet. Basen riskerar att krossas under tyngden av överbyggnaden.

Den bild av kyrkan som de centrala kommunikatörerna förmedlar är att hon förvaltar ett viktigt kulturarv, hjälper människor i nöd, finns tillhands i kris och sorg och är aktivistisk i de samtidstypiska frågorna. Det är mycket som är bra och riktigt i detta – men det avgörande fattas. 

Det räcker inte med att tala om hur viktig kyrkan är och allt gott hon gör, att tala om hopp, livsmod och kärlek. Det behövs en kyrklig närvaro söndag som vardag, en vision av en levande kyrka, människor som är tända och sända och som vittnar om att Jesus Kristus har kommit till oss här och nu. Det behövs en kyrka som tror och lever sin tro och bekännelse till Jesus Kristus. Ingen annan och inget annat.




SPT 18/2020

Optimisten, pessimisten och kyrklig centralisering

Den svenskkyrklige pessimisten, som under decennier deltagit i den söndagliga mässan, levt med i alla förändringar i organisation, liturgi och teologi, som sett församlingens präster flytta allt längre bort för att komma och gå, kunde till sist inte dölja sin förtvivlan utan klagade för sin obotlige optimist till vän: »Nu kan det inte bli värre, nu kan det väl ändå inte bli värre?» Och optimisten svarade: »Åjo, det kan det nog!»

Och så är det. Det tycks kunna bli ännu värre. Många har genomlevt de senaste decennierna i Svenska kyrkan med en alltmer pessimistisk syn. Teologiskt har hon på många sätt distanserat sig från det allmänkyrkliga, vilket märks på hemsidan där hennes teologiska grund formuleras. Det är vackert att Luther eller luthersk nämns ett tiotal gånger, men det är mindre vackert att Jesus Kristus inte ens är skuggan av sig själv utan nämns endast en gång. Det allmänkyrkliga perspektivet saknas. Ingen antydan finns om att vara en del av Kristi kyrka i världen. Trots upprepandet av Luthers namn är tendensen inte luthersk utan mer en kyrka vars katolicitet alltmer deformeras.

Är det denna avsaknad av katolsk/allmänkyrklig medvetenhet som gör att Svenska kyrkans nationella nivå fjärmat sig från att se församlingarna som den primära enheten? Kyrkans organisation speglar också hennes teologi. Bristande teologisk reflektion om vad kyrka, församling och ämbete är och hur dessa förhåller sig till den nationella nivån har lett till den organisatoriska kollaps vi i dag ser – inte på nationell nivå utan på församlingens. Men, för att tala med optimisten, det kan bli ännu värre.

Om man sätter allt på sin spets så att organisationen inte längre vilar på sin bas, då välter till sist kolossen. Det påtagliga upphävandet av församlingarnas integritet fortgår oavbrutet, nu senast med förslagen om obligatorisk överföring till nationell nivå av lönehantering och andra administrativa system. Snart återstår väl inget annat av församlingen än en stackars församlingsbo som råkar fira gudstjänst i närvaro av en tillrest präst.

Hur har det kunnat bli så här? Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, har varit en långsam process, så långsam att de varnande rösterna kunnat nonchaleras. Som när bibelsynen förändrades från att se Bibeln som Guds Ord till att mena att bibeln innehåller såväl Guds som andras ord. Eller när kyrkomötet 1982 ändrade karaktär så att partipolitiseringen stärktes. Eller när kyrkans ämbeten devalverades till vigningstjänster. Dekonstruktionen av Svenska kyrkan som en del av Kristi kyrka har pågått länge men accelererat de senaste decennierna.

Kyrkomötesreformen 1982, skilsmässan kyrka-stat 2000 och strukturutredningens genomförande 2014 var de avgörande vändpunkterna. Inte så att själva skilsmässan hade kunnat uppskjutas. Den borde ägt rum redan när riksdagen på 1960-talet ersatte kristendomskunskapen med religionsundervisning. Då lämnade statsmakterna den gemensamma bas som förenat kyrka och stat.

Den från kyrkans sida illa förberedda separationen dröjde dock ända till sekelskiftet. Några såg att kyrkan fortfarande satt fast i de mönster och strukturer som det kommunala sambandet utgjorde. De höjde sina varnande röster. Men de som hade makten brydde sig inte. Kyrkans organisation sågs inte som en teologisk fråga utan som en praktisk ordningsfråga. Vad som påbörjats med kyrkomötesreformen 1982 förstärktes sedan ytterligare. Församlingar, pastorat och nationell nivå blev ännu mer politiskt styrda enheter, uppbyggda enligt samma principer som den borgerliga kommunen och staten.


Kyrkoordningen präglas av detta, inte minst av hur de kyrkliga valen konstruerats för att gynna de politiska partierna. Vem förvånas över att kyrkomötet och kyrkans övriga nivåer domineras av socialdemokrater, centerpartister och en växande grupp sverigedemokrater? De nya storpastoraten har medfört att de flesta besluten tas långt från församlingarna, från själva basen. Kyrkoherdarna har förvandlats till att snarare vara chefer och administratörer än pastorala andliga ledare. Organisationen har dränkt den teologiska reflektionen med det homiletiska och liturgiska ansvaret under högar av administrativa pålagor. Församlingarna har berövats sin självständighet. Med församlingarna berövade sin självständighet och beslutsrätt har det vakuum uppstått där pastorats- och nationell nivå kommit att helt dominera, nivåer som inte tillhör den kyrkliga organisationens fundament.

Den nationella nivån har tagit över. Eller som det brukar heta: det är inte fråga om centralisering utan om »gemensamt ansvarstagande». Ingen kan beskyllas för att avsiktligt ha velat förvandla kyrkan till en koncern med lokala kontor, men i praktiken är det resultatet. Centraliserade funktioner och styrning förenklar de styrande partipolitiska gruppernas dominans och vilja att dränera kyrkan på hennes kyrklighet – på att vara katolsk som en del av Kristi kyrka. Detta är förödande för Svenska kyrkans identitet. Och det tycks, som sagt, bli värre.

Om kyrkostyrelsens förslag i skrivelsen Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 med anledning av coronapandemin (KsSkr 2020:1) genomförs betyder det ytterligare centralisering och förstärkning av koncernkaraktären. Hit hör beslut om obligatoriska gemensamma administrativa system som IT och lönecenter. Här finns visserligen möjligheter. Men även risker. Möjligheter om de nya systemen är tjänande, risker om de blir styrande. Som tjänande funktioner kan de i bästa fall minska kostnaderna, men centrala funktioner blir i praktiken alltid styrande. Då har ännu ett steg tagits mot att församlingarnas självständighet och primära enhet går förlorad. Blir det sista spiken i kistan? För vad återstår då för församlingarna?

Förslagen lär genomföras. I en demokratisk organisation som är partipolitiskt dominerad beslutas inget annat i kyrkomötet än vad som redan beslutats, inte i kyrkostyrelsen, utan i dess arbetsutskott. Och inte ens där, utan i de dominerande partiernas gruppmöten. Oavsett om kyrkomötet sedan består av 251 eller 44 ledamöter. Årets kyrkomöte saknar legitimitet att besluta om obligatorier, därtill beslut som i de nämnda frågorna inte ens bevärdigats med en remissrunda. Hur är det över huvud taget möjligt att över huvudet på pastoraten driva någonting så avgörande som obligatorisk centralisering av vissa funktioner utan att ha hört de berörda parterna?

Att påstå att församlingarna i dag utgör Svenska kyrkans bas är orwellskt nyspråk. Visserligen pågår där viss verksamhet och gudstjänster firas. Men i varje annan mening är församlingarna som självständiga enheter upphävda. I storpastoraten finns de kvar till namnet men inte till gagnet. Ändå anger kyrkoordningen att församlingen är den primära enheten inom kyrkan – och kanske är det därför som församlingarna ännu existerar till namnet.


SPT 17/2020


Det för kyrkan normerande

»Om man talar om Svenska kyrkans trosuppfattning, då är Bibeln viktigare än kyrkomötena, speciellt som det har varit fram och tillbaka. För ett eller annat decennium sedan så tyckte alla ungefär som den här prästen.»

Den 18 maj fattade Svenska kyrkans Överklagandenämnd (ÖN) sitt beslut i frågan om den EFS-präst som av domkapitlet i Luleå stift dömdes att förlora rätten att utöva prästämbetet. (Dnr ÖN 2020/03). Domkapitlets beslut grundade sig på vad prästen sagt i en konfirmandgrupp om samkönade relationer och hbtq-frågor samt evolutionsteorin. Såväl domkapitlets som ÖN:s beslut har redan flitigt uppmärksammats i media och även i SPT. Men ärendet behöver kommenteras ytterligare.

ÖN, som är Svenska kyrkans högsta juridiska instans och vars beslut inte kan överklagas, kom fram till att domkapitlets beslut ska upphävas. ÖN motiverar sig bl.a. så: »Det finns tydlig normhierarki inom Svenska kyrkans rättsordning. Kyrkorätten är underställd Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är den överordnade rättskällan i Svenska kyrkan. Kyrkoordningen ska bara tillämpas i den del som den inte strider mot de överordnade rättskällorna.»

Det inledande citatet är ett uttalande av ÖN:s ordförande Johan Munck och borde inte uppfattas som överraskande eller kontroversiellt. Ändå har det, liksom slutsatsen att domkapitlets beslut ska upphävas, väckt häftiga reaktioner från visst kyrkopolitiskt håll.

Nämnden fortsätter: »Mot bakgrund av förarbetena får man dra slutsatsen att Kyrkomötesbeslutet från 2005 har en annan innebörd än domkapitlet ger det och ger uttryck för att det råder en läropluralitet i synen på samkönade äktenskap och relationer.»

För Luleå stifts domkapitel och biskop är sannolikt ÖN:s skrivning generande pinsam. Prästens advokat, Andreas Stenkar Karlgren, ger i debattartiklar i Dagen (5/6 och 17/6) en bild av stiftets reaktion på beslutet och dess bristfälliga medhantering. Han menar att det för en jurist är »hårresande att få insyn i domkapitlets agerande».

I Dagen den 18 juni ger företrädare för kyrkomötets olika nomineringsgrupper sin syn på beslutet. Socialdemokraternas gruppledare »får inte ihop deras [ÖN:s] slutsatser med diskrimineringsgrunderna.» Han kan tänka sig »att motionera i frågan för att Överklagandenämndens beslut inte ska upprepas i framtiden».

Öppen kyrkas företrädare ser det som ett »systemfel» att ett beslut av »det högsta beslutande organet» (Domkapitlet) kan »omkullkastas av annan instans inom samma organisation» och menar att »kyrkomötet bör ha tolkningsföreträde i förhållande till Överklagandenämnden».

Vänsterns gruppledare vill »motverka en bibelsyn som Överklagandenämnden ger uttryck för».

Borgerligt alternativ anser att »uttalandet från Överklagandenämndens ordförande Johan Munck – att Bibeln är överställd kyrkomötesbeslut – blir konstigt».

Miljöpartisternas representant anser att »det är dags att agera» men då menar hon uppenbarligen inte en större lyhördhet för nämndens sätt att resonera.

Den enda grupp som enligt Dagen är positiv till ÖN:s beslut är Frimodig kyrka.

Vad Borgerligt alternativ uppfattar som konstigt i uttalandet från nämndens ordförande framgår inte tydligt. Kanske menar deras företrädare att Bibeln och kyrkomötets beslut aldrig stått i motsättning till varandra. Öppen kyrkas uttalande är direkt uppseendeväckande. I motsats till vad som gäller i civila sammanhang tycks de mena att ett beslut i första instans aldrig ska kunna överklagas. Men en sådan ordning skulle bli katastrofal ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom bedömningarna ofta varierar mellan olika domkapitel. Inte heller är det självklart att den som anmälts till ett domkapitel får juridiskt stöd.

Nu väljer Öppen kyrka att tala om ett systemfel när Domkapitlets beslut underkänns. En sådan hållning innebär att nuvarande ordning med en kyrkorätt baserad på Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära hamnar i farozonen samt att Svenska kyrkans organisatoriska struktur borde ogiltigförklaras. Ytterst skulle det betyda att Svenska kyrkans Unique Selling Point (se ledare nr 16/2020) är den aktuella politiska viljan, inte att hon är en kyrka som vilar på evangeliet. En följd av inkarnationen är att kyrkan framträder på en specifik plats och i en specifik tid, med en organisation som bygger på en rättssäkerhet, för att genom ord och handling förmedla det eviga och sanna.


Socialdemokraternas uttalande överraskar inte. Deras avsikt tycks vara att genom nya beslut i kyrkomötet förhindra liknande utgång i överklagandeärenden i framtiden. Mönstret känns igen. Mer anmärkningsvärt är Vänsterns uttalande. Man vill »motverka en bibelsyn som Överklagandenämnden ger uttryck för». Orden låter som hämtade från en politisk uppgörelse med någon av Svenska kyrkans många väckelserörelser. Men här är det nämnden och inte minst dess ordförande som får klä skott. Men Johan Munck, ÖN:s ordförande, är ingen företrädare för någon av dessa rörelser.

Munck är en till synes något ovanlig kyrkotillhörig som inte sällan synts i Kummelby kyrkas gudstjänster men som före invalet i nämnden inför den förra mandatperioden knappast varit känd i vidare kyrkliga kretsar. Men i civila sammanhang har han inte minst varit ordförande i Högsta Domstolen (2007–2010), men även ordförande i bl.a. Statens musiksamlingar, Granskningsnämnden för radio och TV, Centrala etikprövningsnämnden samt varit utgivare av lagboken (Sveriges Rikes Lag). Hans juridiska kompetens och opartiskhet kan inte ifrågasättas. En mer meriterad ordförande lär nämnden aldrig kunna få. Man kan utgå från att formuleringarna i ÖN:s beslut är genomtänkta och välgrundade.

Nämnden och dess ordförande kan luta sig tryggt mot Kyrkoordningens första kapitel, 1§: »Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.»
Irritationen hos några kyrkopolitiska grupper över att Bibelns ord ska ha tolkningsföreträde förvånar knappast. De vill gärna se sig själva som politiska organ vars uppfattningar ska vara normerande för kyrkan. När då ÖN vågar hävda att kyrkans bekännelse är överordnad partipolitiken och den aktuella mediaopinionen, så kräver man att bibelförståelsen måste korrigeras så att den passar samtiden.

Men kyrkans valda företrädare borde vara sådana Jesu lärjungar, som i sin glädje prisar Gud för alla hans storverk, såväl enligt Bibeln som i dag. I stället tycks de vilja tysta den kyrkligt juridiska sakkunskapen med Högsta domstolens tidigare ordförande när denna betonar att kyrkans mest grundläggande dokument har högre dignitet än kyrkomötet, kyrkoordningen och »andra av Svenska kyrkan antagna dokument» (som samma kyrkopolitiska grupper en gång tagit fram). Men skulle de få sin vilja igenom kanske stenarna börjar ropa.


SPT 16/2020

När församlingarna ställer om

År 2005 presenterades studien The Spiritual Revolution som byggde på forskarna Paul Heelas och Linda Woodhead Mbes studium av människors sökande och utövande av tro och andlighet. Resultatet av deras forskning visade på en förskjutning från en mer traditionell utövning av religion till ett mer subjektivt och individuellt bejakande av andlighet. Heelas och Woodhead Mbe såg denna förskjutning som en följd av sociologiska förändringar i samhället som kunde förklaras genom begreppet »den subjektiva vändningen» – en vändning som påverkat såväl det politiska engagemanget som utövandet av religion, eftersom människor har allt svårare att godta givna roller, auktoriteter eller ordningar.

Fokus har i stället lagts på det individuella och subjektiva. Människors sökande efter andlighet handlar mer om att vända sig inåt för att söka svar i sig själva. Trots detta menade Heelas och Woodhead Mbe att den subjektiva vändningen visar att de kyrkor/församlingar, som ha en mer traditionell karaktär, troligen klarar sig bäst i framtiden. Den traditionellt religiösa framtoningen innebär bl.a. att förkunnelsen tydligt betonar det kristna budskapet, vilket även måste ligga till grund för församlingens verksamhet. De kyrkor som däremot tonar ned skillnaden mellan Gud och människa, där förkunnelsen mer präglas av rådande samhällsfrågor och betoningen läggs på etik och moral, riskerar att få det svårare att klara sig.

Studiens resultat är i högsta grad aktuellt i rådande situation, då Sverige och hela världen drabbats av Corona-pandemin. Resultaten kan jämföras med de förändringar som utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer gjorts i församlingarna och som påverkat gudstjänster, mässor och övrig församlingsverksamhet. Devisen från nationell-, stifts- och församlingsnivå har varit: Vi ställer inte in, vi ställer om – en devis som markerar något fundamentalt för förståelsen av gudstjänstlivet som församlingsverksamhet. Svenska kyrkans tro och liv bygger ytterst på något som inte är förhandlingsbart eller som kan pausas under en tid för att sedan återupptas när tiden är mogen.

Firandet av gudstjänst, bedrivandet av undervisning samt utövandet av diakoni och mission är uppdrag som församlingarna dagligen har att förvalta och utöva utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är alltså inte något som är historia utan den påverkar och formar församlingarnas verksamhet i dag. Kyrkans bekännelse kan, hur otroligt det än låter, därför även förstås i ljuset av marknaden och som ett företags varumärke. I dag talas ofta om att varje företag behöver sin egen USP (unique selling point), något som gör företaget intressant på marknaden och lockar investerare att satsa.

Kyrkan är inte ett företag. Men hon har en USP! Hon har den i sin bekännelse: evangeliet om Jesus Kristus. Därför är Svenska kyrkans uppdrag att genom församlingarna i ord och handling ständigt förmedla och synliggöra evangeliet. Den franske jesuiten Henri de Lubacs ord gör detta tydligt: »Om Kristus är Guds sakrament, är Kyrkan för oss Kristi sakrament. Hon har till uppgift att representera honom, att göra honom i sanning närvarande.»

Svenska kyrkans USP, grundad i teologin, är fundamental också i denna tid då församlingarna måste tänka om och tänka nytt. Det nya måste ske utifrån en teologisk reflektion över vad som är Svenska kyrkans och den världsvida Kyrkans uppdrag och väsen. För att parafrasera uttrycket, »i nöden prövas vännen», så kan man säga att i nöden prövas Kyrkans USP – och just nu är vi i en nödens tid. Annars finns det en risk att församlingarna med en stor portion välvilja vill göra allt för att just »vår» församling ska synas på sociala medier och slå sig fram i det redan trånga utrymmet som finns för att höras och synas. Följden kan bli att det skapas ny verksamhet som vare sig är teologiskt genomtänkt eller utgår från vad som är Kyrkans väsen och funktion utifrån hennes bekännelse.

När församlingens uppgift är vag och odefinierad riskerar vi att få en teologisk ut-rationalisering där andra värden och mål än Svenska kyrkans egna betonas och prioriteras. Är då mångfalden i uttryckssätt för gudstjänster och övrig verksamhet verkligen ett mål i sig för Svenska kyrkan? Det är en fråga som såväl den lokala som den nationella ledningen behöver fundera över.

Om mångfalden är det viktiga i Svenska kyrkans arbete, vilken är då den omistliga traditionen, bekännelsen och tron i Svenska kyrkan som ska komma till uttryck genom hennes gudstjänster och grundläggande uppgift? Om själva mötet med människor är det grundläggande värdet för Svenska kyrkan, vad händer då med uppdraget att vittna om evangeliet? Utan evangeliets vittnesbörd blir aldrig så många möten någonting annat än sociala sammankomster. Men kyrkan vill mer och är mer.

Det är påtagligt att det skett en förskjutning från evangelium till lag, ja, rent av en förväxling. Lagen – aktivismen, samhällsengagemanget, det korrekta i de tidstypiska frågorna – tenderar att beskrivas som evangelium. Just det som studien The Spiritual Revolution varnade för. När moral och etik, samhällsfrågor och politiska ställningstaganden dominerar känner inte andliga sökare att de kan finna svar i kyrkans tro. Om inte Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ligger till grund för hur hon förstår sitt uppdrag i och för världen så har den teologiska utrationaliseringen blivit ett faktum. Hon är då inte längre det hon är – Kristi kyrka, ett rum och en plats för sökande, tillbedjan och gudsmöte.

The Spiritual Revolution betonar att kyrkan måste värna det som är unikt för henne, hennes USP – just det som inte går att hitta på andra håll i samhället. Kyrkoordningens klargörande, att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska gestaltas i hennes gudstjänst och liv, behöver därför följas även i denna tid, då församlingarna tvingas tänka om och tänka nytt. Kyrkans liv är oupplösligt förenat med hennes uppdrag. Det blir på så sätt ett uttryck för relationen mellan att göra och att vara, samtidigt som det berör förståelsen av församlingarnas uppgift utifrån hennes USP.

Situationen under senare tid har krävt nytänkande. Men i varje omprövning och strävan efter nya sätt att vara kyrka är den teologiska reflektionen helt avgörande. För det viktiga är inte att kyrkan får vara med, utan att hon är med som bärare av evangeliet – med sin alldeles egna USP. Eller för att citera Einar Billing: »Men glädjeämnet, det måste starkt betonas, är ju icke, får icke vara detta, att kyrkan på något sätt får vara med, utan att den får vara med där med sitt stora glädjeämne» (Den svenska folkkyrkan 2 uppl. 1963).




SPT 14-15/2020

En värdig död?
Fråga ställd i pandemitider

Det här är en riskabel ledare. Ett försök att beröra det oberörbara, att skriva om döden just så motsägelsefullt som det kristna förhållningssättet till döden är. Att inget kristet hopp är sådant att vi ska längta efter eller söka döden. Och att varje kristet hopp är sådant att när de anhöriga säger om den döende att »allt hopp är ute», så vet kyrkan något annat, att hoppet inte alls är ute, att det är nu som hoppet förankrat i Kristus infrias.

Gamla svartvita filmer avslutades ofta med en sista bildruta: »The End». Fast biobesökarna undrade förstås ändå vad som hände sedan. Levde de verkligen lyckliga i alla sina dagar? Samma nyfikna förväntan får vi stå med inför själva döden: Men sedan då ... ?

Det här paradoxala förhållningssättet inför döden behöver vi erinra oss i tider av pest och farsoter, av krig och svält, som nu, när vi under några månaders tid fått dagliga rapporter om hur många som dött i Covid-19. Aldrig tidigare har det hänt att media i exakta tal angett »dagens dödssiffra». Men döden skördar varje dag oavsett pandemi eller ej. I Sverige handlar det normalt om ca 300/dag, 2 100/vecka, 8 400/månad.

Dödligheten har inte ökat under coronatiden. Den är och förblir 100 procent. Däremot förkortas mångas liv, de flestas med några månader. En stor majoritet av dem som mänskligt sett dör en för tidig död återfinns av naturliga skäl på våra vårdhem. Så även normala år då kräksjuka eller vanlig influensa vid flera tillfällen under senare år orsakat högre dödstal än den pågående pandemin.

Av Socialstyrelsens lägesrapport »Vård och omsorg om äldre» från mars 2019 (!) framgår att »sex månader efter flytt till ett särskilt boende har 28 procent av männen och 19 procent av kvinnorna avlidit, och efter ett år har andelen ökat till 41 procent av männen och 29 procent av kvinnorna». Andelen som avlider inom ett år efter flytt till särskilt boende har kontinuerligt ökat, om än svagt, under den senaste tioårsperioden. Av rapporten framgår också att »av de som bodde på särskilt boende 2017 är 78 procent 80 år och äldre».

Döden är å ena sidan ett ofrånkomligt objektivt faktum. Å andra sidan är vårt förhållande till döden ofta djupt personligt. Var och en har sin erfarenhet av döendets skiftande mönster, av sorgen, av den brutala eller fridsamma döden. Ändå, trots att den är oundviklig, har något förändrats i vår tids förhållande till döden – som om den alltid förefaller vara utan hopp.

Här göms två problem. Det ena är att vår västerländska kultur fått ett annat förhållningssätt till döden än för något sekel sedan. Döden tycks alltmer ses som onaturlig, så onaturlig att när den väl inträffar vill man inte bara ha en orsak utan också en ansvarig. Men en gång sågs den som så naturlig att det utvecklades en särskild dödskonst, ars moriendi.

Och det andra – att i vår tid tycks vördnaden för den åldrade och den döende alltmer ha krackelerat. Pandemin har indirekt visat de stora bristerna inom äldreomsorgen i Sverige. Helst talar man om resursbristen, om knapp ekonomi, låga löner och för lite personal.

Svårare är att tala om ett större problem – attityden, förhållningssättet, inställningen till människans och i synnerhet de äldres värdighet. För när även äldreomsorg och sjukvård präglas av mätbarhetens och effektivitetens tyranni, återspeglar det brister i synen på människan, på hennes värdighet och samhällets förhållningssätt till äldre.

Vårdpersonalen på våra sjukhus och vårdhem är värd beundran och respekt. Den kämpar intill utmattning. Problemen finns sällan hos utförarna, däremot hos beslutsfattarna, som befinner sig högt ovanför vårdgolvet och långt från dem som behöver vården och hjälpen.

Pär Nuders famösa tal i december 2004 är ett uttryck för detta. Även om det kritiserades så tolkade det ändå en samhällsattityd: »Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda – det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.» Sverige är ett av de länder i världen som värderar de åldersrika lägst, dessa som ändå snart ska dö. Så blir det när synen på människan bygger på hennes produktivitet och inte på hennes värdighet grundad i att hon är Guds avbild.

Det är inte ovärdigt att dö. Men en människa kan dö ovärdigt. Genom att hon inte får den vård och omsorg, den respekt och aktning som svarar mot hennes mänskliga värdighet. Moder Teresa fann sin kallelse i att ta sig an döende som låg på trottoarerna i Calcutta för att ge dem en värdig död. Omgivningen var oförstående, den döende skulle ju ändå dö. Men Moder Teresa såg i den döende en Guds avbild, såg hennes mänskliga värdighet.

Det är inte ovärdigt att dö. Utan det ovärdiga ligger i att inte se på och möta den döende med värdighet och känna igen att även den mest demenssjuka har en värdighet förankrad i detta att hon är – människa. Hennes värdighet följer henne genom liv och död, den följer henne ned i graven eller in i kremeringen. Instinkten och intuitionen vet detta.

Om detta måste kyrkan tala i pandemitider. Hon måste våga tala om det radikalt annorlunda förhållningssätt som vi kristna har inför människans värdighet – både i livet och inför döden. Att dö är inte det värsta som kan hända en människa. Där har vi ett jublande hopp i Kristus. Även sjuk- och äldrevården behöver handla utifrån paradoxen – att göra allt för en människas överlevnad och timliga väl. Och ändå acceptera döden när den väl blir oundviklig. Sedan är det den kristna tron som vet att sådan är Guds kärlek att Gud vill också en människas eviga väl.

Paulus formulerar dilemmat i Filipperbrevet: »Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning ...» (Fil. 1:21). Paulus hade säkert kännedom om de tillfällen då Jesus uppväckte döda. Han gjorde det aldrig för den dödes skull – utan för de sörjandes och efterlevandes skull. Så var det vid Lasaros grav, så var det utanför Nains port. Detta är också Pauli poäng i Filipperbrevet, då han fortsätter: »... Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus ... Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron» (1:22–25).

I Den svenska tidegärden, utgiven första gången 1944 av Arthur Adell och Knut Peters, inleddes completoriet med orden: »Bedjen om Guds välsignelse. En stilla natt och en salig hädanfärd förläne oss av nåd den Allsmäktige». Varje kväll påmindes den bedjande om sin dödlighet men som en överlåtelse och i förtröstan. Då kan man väl även som en och annan präst har gjort få be tillsammans med den som av ålder eller sjukdom känt att hon levt färdigt, att hon ska få somna in i frid. Ty Kristus är livet – både i liv och i död.

Se även ledaren i nr 10/2020!




SPT 13/2020

Meningen med livet?

Att tala eller ställa frågor om meningen med livet kan väcka nyfikenhet, även om en del anser att det hör till den personliga och privata sfären. Men även om frågorna är svåra och obekväma måste de ställas och samtalet föras. En som belyst ämnet är komikern tillika språk- och folklivsforskaren Fredrik Lindström, när han medverkade i programmet Vinter i P1 på juldagen. Han konstaterade där att för många fokuseras livet till stora delar runt dem själva och blir som ett projekt, där man är sin egen projektledare. Målet och meningen med livet är att vara lycklig och framgångsrik. Själv är man ensam ansvarig för hur livet blir i slutändan. Tron på en personlig och definierad gud är, enligt Lindström, ointressant för dessa. Istället handlar det om att tro på sig själv och se till att de egna livsmålen uppfylls.

Lindströms konstaterande kan tyckas vara oroväckande men är egentligen inget nytt under solen. Hasse Alfredson sade det redan för 50 år sedan, då genom pastor Jansson i sketchen Ringaren: »Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.»

Kyrkan, som Kristi kropp och bärare av uppdraget att förkunna evangeliet, har en viktig uppgift i att bjuda in till samtal kring meningsfrågan. Att vägleda människor i sökandet efter svar är ett av hennes uppdrag. Men det måste ske i respekt och lyhördhet för den andre, så att det inte blir som det stod skrivet med stora röda bokstäver på dörren till en offentlig toalett: JESUS ÄR SVARET! Bredvid hade någon med mindre bokstäver skrivit: Men vad är frågan?

Frågan med de små bokstäverna visar, att den som skrivit påståendet med stora bokstäver missat grunden för all kommunikation – att lyssna in människors frågor. Detta manar till eftertanke kring relationen mellan människors frågor och den kristna trons svar. Missas detta samspel riskerar kyrkan att svara på frågor som ingen egentligen ställt. Då slår hon in öppna dörrar. Samtidigt, om kyrkan inte svarar på de frågor som människor faktiskt ställer, så uppfattas hon och den kristna tron som ointressant och meningslös.

Att frågan om meningen med livet i allra högsta grad är aktuell vittnar en artikel i Kyrkans Tidning om (nr 14/2020). Artikeln refererar en undersökning där 501 personer i åldrarna 40–85 år fått svara på frågor rörande meningen med livet. Svaren låg i sin tur till grund för att sex forskare, som var för sig tog sin utgångspunkt från bl.a. etiken, religionssociologin och teologin, skrev en antologi med just namnet Livets mening.

Ett av kapitlen visar att många av de tillfrågade förstod meningen med livet utifrån en subjektiv värdering med individualistiskt perspektiv, dvs. att det är ens personliga och privata livsmål eller ens egna prestationer som ger livet mening och betydelse. KT presenterade undersökningen med rubriken »Nära och kära är viktigare än Gud och plikten», en rubrik som förvisso delvis speglar resultatet av undersökningen utan att vara någon djupare analys av den. I antologin framkommer nämligen att de flesta besvarat frågorna utifrån perspektivet vad som är meningen i livet men inte med livet. Det som är viktigt i


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan