Lördagen den 22 september 2018 - klockan 12:52

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 18/2018

Inför valet – om evangeliet och partipolitiken

Kyrkan har alltid varit en politisk kraft men aldrig partipolitisk. Så känner vi också igen Jesus. Frimodig när det gäller att ta ställning för utsatta människor, ifrågasätta makthavare och samhällsstrukturer, men också opopulistisk och fri. Hans ärende, och kyrkans ärende är inte att bygga ett idealsamhälle här på jorden, utan att låta det himmelska livet få nedslag även här och nu. Kyrkan är kallad att vara ett salt i denna världen och en påminnare om den kommande med värderingar som inte är beroende av opinionssiffror.

Politiska rörelser har genom historien gärna velat använda sig av Jesus och kyrkan för att ge tyngd åt sin politik, alltifrån den amerikanska kristna högern till vänstervågens radikalism och befrielseteologins frihetskamp. I Sverige har kristendomen tidvis associerats med konservativa åsikter och värderingar, men lika gärna kunde 60- och 70-talets vänstervåg mer än gärna se en radikal förebild i Jesus.

Under sekler av sammanflätning med det svenska samhället har kyrkan kunnat vara en trygg faktor i orostider men även riskerat att annekteras av hembygdsivrare och nationalromantiker. När nationalstaten Sverige byggdes var kristendomen sedan sekler självklar. Kyrkan blev en sammanhållande kraft i den framväxande staten. Reformationens tvåregementeslära förstärkte detta. Kungen kunde bygga sitt land med Guds välsignelse.

Kyrkan är inte partipolitisk, men Svenska kyrkan har tyvärr ofta varit bunden till makt och partier. Alltför ofta väljer de som har ledande positioner inom kyrkan att vara mer trogna mot sitt parti än mot kyrkan. På samma sätt som Gustav Vasa använde kyrkan i sitt samhällsbygge, ockuperas Svenska kyrkan av flera partier som strävar efter att förverkliga sina egna politiska idéer.

Men kyrkan är inte nationell utan internationell. Hennes primära uppgift är att främja Guds rike, vilket sekundärt kan få samhälleliga konsekvenser.

Kyrkan riskerar alltid att fångas i tidens strömningar och låta sig lånas till de politiska rörelsernas trender. Faran att förminska evangeliet till ett politiskt program finns alltid. Kyrkan växte fram i ett samhälle där sådant som frihet, demokrati och jämlikhet saknades, men som våra partier idag håller högt.

Ändå kunde kyrkan vara kyrka och genomsyra världen. I evangeliet blev den enskilda människan sedd, älskad och sänd. Samtidigt byggdes genom församlingen och det diakonala arbetet en gemenskap som i sitt sätt att leva kom att prägla sin omvärld. De kristna värdena och den kristna livsstilen var uppenbart framgångsrika. Kyrkan var ett salt i världen.

Mycket av det som var sprängkraft i urkyrkans tid har i vårt samhälle blivit till självklara värderingar. Ändå är kyrkans uppdrag detsamma. Hon utgör då som nu både en stabilisator och en ifrågasättare när enskilda frågor kommer att dominera och kanske snedvrida samhällsdebatten. Hennes uppdrag sträcker sig längre än till en valperiod och hennes budskap måste vara oberoende av opinion och valresultat.

Demokratins styrka och dilemma är att majoriteten beslutar och därmed avgör vad som är rätt. Kyrkans utgångspunkt är en annan. Hennes trohet gäller evangeliet om Jesus Kristus framför opinioner och politiska påtryckningar. Därför är kyrkan i någon mening alltid i opposition i så väl demokratier som diktaturer, även om det tar sig i olika uttryck.


De partier som finns i Sverige har alla vuxit fram ur kristen mylla och fångar därför upp olika aspekter av evangeliet. Det politiska landskapet i Sverige skulle inte ha sett ut som det gör utan kyrkans påverkan och bakgrunden i den kristna kultursfären. Hos alla partier är en kristen människosyn och etik en självklar utgångspunkt – ett värnande om livets okränkbarhet och varje människas frihet och ansvar.

I kristen tro ryms vad som kan uppfattas vara paradoxer men som ändå är en enhet. Här ryms solidaritet med kollektivet utan att det sker på bekostnad av den enskildes rättigheter och frihet. Kyrkan betonar den gemensamma välfärden och omsorgen om de fattiga likväl som den enskildes ansvar och förvaltarskap. Här finns både glädje i människans förmåga att skapa och driva utvecklingen framåt och vördnad inför Skaparen i vetskap om att vi inte äger skapelsen utan förvaltar den.

Kristen tro känner såväl människans storhet som hennes begränsningar och totala beroende av Gud. Tron kan betona den totala jämlikheten utan att sudda ut olikheten. Den vågar protestera och stå upp mot makthavare, men är också beredd att respektera överheten. Bredden i trons liv skapar en dynamik och en helhet som inte ryms i något av partierna, något som lätt går förlorat i politiska debatter.

Ofta har partierna vuxit fram i kampen för något av dessa områden, inte sällan på bekostnad av något annat. Även de partier som vuxit fram i protest mot det kyrkliga etablissemanget och överheten, har kunnat lyfta fram Jesu förhållningssätt – må vara mer eller mindre medvetet – till de svaga och till varje människas lika värde och frihet. De kristna grundvärdena har betonats men i opposition mot kyrkan.

Andra partier har haft en motsatt framtoning. Kyrkan som garant för hembygd och trygghet har framhävts mer än trons innehåll. I debatten har det inte sällan vurmats för kyrkan och kristen tro som ett uttryck för det svenska kulturarvet. Men kristen tro är ingen nationell rörelse, utan den är utifrån missionsbefallningen global. Kyrkan i Sverige är inte i första hand svensk utan en del av Kristi världsvida kyrka, som kommit till oss tack vare invandrare.

Med en världsbild, som börjar i skapelsen och sträcker sig bortom denna världen in i himmelen, har kyrkan ett unikt uppdrag i den politiska debatten. Med en människosyn som ger den utsatte skydd från konceptionen till graven och utmanar var och en till att se sin kallelse och sitt ansvar här i tiden, kan kyrkan i varje tid vara en profetisk ifrågasättare. När kyrkan lever så att hon känns igen på kärlek och sanning, blir hon såväl en trygghet som en politiskt utmanande kraft.
Kyrkan kan ge en helhetssyn som sträcker sig längre än till de inomvärldsliga perspektiven. 

Därför behövs den kristna rösten i den politiska debatten och därför behövs kyrkfolk i de politiska partierna. Varje parti har influenser från evangeliet, men inget av dem rymmer hela den kristna trons bredd. Därför behöver kyrkan höras i alla partier av sådana människor som hämtar näring från Guds ord och som vågar omsätta den i kommuner, landsting och stat.




SPT 17/2018

Trons inkulturation i samhället?

Ännu för bara några decennier sedan var den uttalade ateismen en förhållandevis lågmäld företeelse i Sverige. I efterdyningarna av Hedeniusdebatten behövde den inte längre högljutt formulera sig och argumentera mot kyrka och kristen tro – ett för kyrkan oroande tecken på hennes svaghet. Man slår inte på en döende, inte ens på den vars död man önskar utan inväntar respektfullt det saliga insomnandet.

Hur har då Svenska kyrkan mött dessa förändringar under de senaste decennierna? När kyrkans tro blev alltmer misstrodd av det samhälle och den kultur, som hon varit en självklar del av sedan sekler, kröp en rädsla för att vara udda i samhället in. Kyrkan blev en apart och otidsenlig organisation vars existens i ett modernt folkhem blev svår att motivera, inte minst om man snarare såg hennes uppdrag som ett samhälleligt behov än som Kristi kallelse. Försök gjordes att konstruera en kristen tro med uttalade liberala inslag som kunde stå emot, men det misslyckades. En följd blev att de teologiska fakulteterna försvann och ersattes av religionsvetenskap, utan att kyrkan skapade en egen utbildning som ersättning för vad som gick förlorat.

Därför är det inte utan skäl som man talar om kyrkans inre sekularisering som, om man vill förstå det välvilligt, kanske skulle kunna ses som en rest av den svenska enhetskulturens mönster. Inte ens i sekulariseringens tidevarv skiljs tro – eller snarare otro – och folk åt. Det är bara att ta del av debatterna i kyrkomötet, följa kommunikatörernas upprepade feltramp, lyssna på ett antal predikningar som är mer andligt allmängiltiga än kristocentriska.

Ett annat sätt att hantera kyrkans allt svagare ställning är att omdefiniera den kristna trons roll i samhället. I stället för att tala om avkristning försöker man visa på den kristna trons inkulturation i samhället – trots att till och med det kristna kulturarvet inte sällan osynliggörs som en del av vår historia.

Till inkulturationen hör sådant som värderingar, att skolloven delvis följer kyrkoårets rytm och att almanackan domineras av helgonnamn, för att nämna några få exempel. Allt står således väl till. Julen firas med överdåd, påskens bakgrund är måhända bortglömd av de flesta, men man är åtminstone ledig från arbetet, och vår syn på människovärdet har fortfarande sina rötter i den judisk-kristna traditionen.

Problemet är att vad som en gång varit en i samhället inkulturerad tro och moral med dess livstolkande berättelser upplöses på ett par generationer. Jane Jacobs, amerikansk författare och samhällskritiker mest känd för sina studier av den amerikanska förorten, visar i sin bok, Dark Age Ahead (2004), med exempel från olika kulturer, att det räcker med två generationer som inte traderar kunskap eller kulturarv vidare, för att det ska gå förlorat. Och när det väl är förlorat, skriver hon, »går långsamt även minnet av det som förlorats förlorat». Två generationer. Femtio år. Då blir det inte kunskapen utan okunskapen som traderas.

Vi börjar närma oss den brytpunkten. Att de kyrkliga handlingarna, initiationsriterna, minskar påtagligt visar detta. 1970 döptes 80,6 procent, 2017 var det 42,4 procent. Motsvarande för konfirmationen var 80,7 procent respektive 24,3 procent, vigslar och begravningar onämnda. Andra mer individualiserade riter utan förankring i kyrkans tro tar deras plats. Samtidigt har medlemsantalet sjunkit från 92 procent till 59 procent.


Att i det perspektivet framhärda i att tala om Svenska kyrkan som en folkkyrka är inte bara aningslöst utan ren blindhet. Folkkyrkan lider av samma fantomsmärtor som socialdemokraterna, då hon liksom det en gång statsbärande partiet har förlorat sin roll. Lite ironiskt är att det var just en socialdemokratisk ecklesiastikminister, Arthur Engberg, som på trettiotalet ville göra Svenska kyrkan tam och beskedlig, som »staten organiserad för religion».

Biskop Sören Dalevi skrev under den uppfordrande rubriken Tala med stolthet om folkkyrkan att »det är därför dags att vi tydligare och med större stolthet börjar tala om folkkyrkan som begrepp igen. Folkkyrkan är nämligen den mest lämpliga kyrkosynen för en kultursfär som stått under kristen kulturpåverkan under tusen år.» Detta skrevs inte på femtio- eller ens sjuttiotalet utan i maj i år (Kyrkans Tidning 18/2018).

Att hävda att folkkyrkan ännu genomsyrar samhället motsägs av statistiken, av det stora flertalets icke-relation till kyrkan. Tanken på Svenska kyrkan som en folkkyrka är ett provinsiellt kyrkotänkande – en kyrklig variant av vad politiker brukar kalla för »den svenska modellen». Begreppet »folkkyrka» riskerar då att stå i motsättning till den allmänneliga kyrkan och det provinsiella kommer då att dölja det apostoliska och katolska.

För att återfå just den stolthet som Dalevi talar om behöver Svenska kyrkan inse att inkulturationen av det kyrkliga och kristna trosarvet snabbt håller på att upplösas. Hon behöver vara mindre folkkyrka och mer bekännelsekyrka. För när människor väl söker sig till kyrkan, vill de inte finna en kyrka vars kärna urholkats utan en kyrka som är djärv och frimodig i sin bekännelse.

Vad som en gång varit en kanske oreflekterad ambition att gå i sekulariseringens fotspår genom att tona ned det uttalat kristna, ja, Kristus själv, har lett fel. Säkert har många överraskats av det plötsliga och allt högre ropet från ledarskribenter och välkända debattörer efter en kyrka som är klar om trons innehåll och sin egen särart.

Parallellt med en under decennier alltmer lågprofilerad kyrka har emellertid också en religionernas återkomst vuxit fram. Svensk religion är inte längre liktydig med luthersk kristendom, inte med katekesundervisning eller ens kristna helger som jul och påsk. I detta de nya religionernas landskap måste även Svenska kyrkan orientera sig på nytt, en situation som paradoxalt nog kan leda till en kyrka som är tydligare just som kyrka.

En annan följd av religionernas återkomst är det växande kravet att samhället ska vara sekulärt. På en marknad där alla åsikter tillåts att ta sig uttryck, ska just religiösa trosuttryck begränsas och symboler för den enskildes trostillhörighet i det offentliga rummet förbjudas. Ateistiska förespråkare driver ibland detta till dess yttersta gräns. Religion måste vara en privatsak. Den ska inte ens längre traderas genom generationerna. Ateismen har blivit högljudd. Inte heller i västerlandet visade sig religionerna ligga på sin dödsbädd.

På denna vår tids Areopag har Svenska kyrkan att likt Paulus frimodigt göra sig hörd (Apg. 17:11–29). Vad som för många endast är hörsägen om en »okänd Gud» är kyrkan kallad att vittna om – och att hon inte tror på en okänd Gud utan på en i Kristus uppenbarad Gud.




SPT 16/2018

Act – Svenska kyrkan?
Byt inte bara namnet, klargör uppdraget

I början av maj meddelades att »Svenska kyrkans internationella arbete» byter namn till »Act – Svenska kyrkan». Det nuvarande namnet tillkom efter det att Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission år 2008 slagits samman till en gemensam organisation. Varje namnbyte är kostsamt, dels när man ska hitta och fastställa det nya namnet, dels när det ska göras känt. Det nu aktuella bytet kostar enligt uppgift ca 30 miljoner.

Bakom förändringen ligger enligt ansvariga att det nuvarande namnet är svårt att lägga på minnet. Ännu viktigare är att konkurrensen i insamlandet ökat genom att flera stora internationella insamlingsorganisationer börjat verka även i Sverige. Namnbytet i sig lär därför inte nämnvärt påverka insamlingsresultatet. Mer avgörande är frågan om arbetets profilering.

När de båda organisationerna för tio år sedan gick samman var det två delvis skilda kulturer och målsättningar som skulle förenas. Medan Svenska Kyrkans Mission (grundad 1874) hade sin bakgrund i missionsarbetet – på missionsstationer formulerat som »we preach, we teach, we heal» – så bildades Lutherhjälpen efter Andra världskriget för att inledningsvis söka läka såren i Europa. Medan missionsarbetet var en hjärtesak framför allt bland Svenska kyrkans gudstjänstfirare och trotjänare (inte minst inom syföreningarna) lockade Lutherhjälpen givare från en bredare grupp.

Gemensamt för båda var en upparbetad ombudsorganisation med stark förankring i församlingarna. Kulmen för insamlingsperioderna inföll på Trettondedag jul och Palmsöndagen, dagar som gav stora kollekter. Genom att fokus växlade kunde Lutherhjälpskampanjen köra igång strax efter det att missionsinsamlingen avslutats.

Vad har då hänt under de tio år som gått? På den öppna insamlingsmarknaden finns nu allt fler starka aktörer som lockar till sig givare. Svenska kyrkans andel av insamlade medel har blivit allt mindre. Även de kyrkliga givarna tycks inte sällan söka andra kanaler än Svenska kyrkans egen. Ett fortsatt givande genom Svenska kyrkans insamlingar förutsätter att de ger ett mervärde som andra aktörer saknar. Man kan inte längre förvänta sig att givarna ska vara solidariska med kyrkans egna kanaler.

Vid sammanläggningen uttrycktes farhågor för att missionsperspektivet riskerade att nedprioriteras till förmån för biståndsarbetet. Tio år med den nya organisationen visar att oron var befogad, även om förändringen påbörjats redan tidigare. Bakom nedprioriteringen av missions- och evangelisationsarbetet ligger sannolikt minst tre faktorer. 

För det första har mission kommit att uppfattas som något som kyrkan inte ska ägna sig åt, en följd av att man tagit avstånd från vad som ibland med rätt, oftast med orätt, beskrivits som ett maktutövande. Man har även tvekat inför kyrkans anspråk att endast Kristus är Vägen, Sanningen och Livet.

För det andra har diakonin, den inbördes hjälpen kristna emellan, ersatts av ett arbete som stöder utsatta oavsett deras tro och tillhörighet. Förvisso gäller kyrkans kallelse hela mänskligheten men frågan är inte okomplicerad. Hur visar kyrkan att hela kroppen lider när en lem lider? Finns det ett specifikt ansvar för de medkristna och hur ser det då ut?


För det tredje utgör Sidas stöd en växande andel av budgeten för Svenska kyrkans internationella arbete. Därmed har troligen beroendet av de riktlinjer som gäller för statligt bistånd kommit att prägla arbetet allt mer.

Svenska kyrkan står här inför ett dilemma. För att ta andelar på den allmänna insamlingsmarknaden behövs en inriktning som ligger så nära de övriga aktörerna som möjligt. De främsta argumenten till varför givarna ska välja Svenska kyrkans kanaler blir då de låga insamlingsomkostnaderna och det världsvida kontaktnätet.

Men detta räcker inte. Det finns fler skickliga aktörer. En god sak blir varken bättre eller sämre av att den görs i kyrkans namn. Det är tveksamt om kyrkan ska lägga energi på sådant som andra kan göra bättre eller lika bra. Ett kyrkligt arbete kan endast motiveras om det skapar ett tydligt mervärde jämfört med andra aktörer. För Svenska kyrkans del borde saken vara uppenbar, en holistisk syn där kropp, själ och ande hålls samman på ett sätt som annars inte sker.

En sådan profilering förutsätter att det internationella arbetet åter får starkare fokus på kyrkohjälp. Hjälp till systerkyrkor som finns på missionsområden, hjälp till martyrkyrkor och nära samarbete med andra kyrkor borde än mer än i dag vara självklara kanaler för det kyrkliga givandet. Här har kyrkan ett sammanhang som andra aktörer saknar.

Från de kyrkor som Svenska kyrkan genom åren haft omfattande samarbete med hörs inte sällan en frustration över de svenska prioriteringarna. En sammandragning av sådana kyrkor skedde för en del år sedan i Lund. Där framkom tydligt, om än i diplomatiska ordalag, den irritation man känner från deras sida. Varför får man inte stöd för sitt evangelisationsarbete? Varför får man inte stöd för att bygga nya kyrkor? Varför får man inte ta emot utsända missionärer på liknande sätt som man fick förr? Varför driver inte Svenska kyrkan en holistisk syn där kropp, själ och ande hålls samman?

Till detta kommer att många kyrkor med små administrativa resurser ibland upplever redovisningskraven för att ta emot bistånd som så omfattande att man avstår från att söka medel.

Vad kan man då göra åt vikande insamlingssiffror och ökat beroende av statligt stöd med dess förpliktelser? Visst kan återkommande katastrofer öka det allmänna givandet så att detta spiller över också på Svenska kyrkan. Men det kan också önskemålet från en enskild församling om att få nya nattvardskärl i metall för att underlätta hygienen, eller om en ny kyrkklocka i stället för den gamla som spruckit eller om att få ta emot en församlingsarbetare från sin svenska vänförsamling. Även ett mer omfattande växelspel med utsändande och mottagande av missionärer från stift och från nationell nivå skulle fördjupa relationen med andra kyrkor.

Svenska kyrkan behöver på nytt definiera och klargöra den grundläggande inriktningen på sitt internationella arbete och då inte bara i dess diakonala uppgifter utan än mer i själva missionsuppdraget. Det krävs ett omtag som också förankras i församlingarna. Om detta inte sker finns andra och mer lämpade insamlingskanaler för församlingar och enskilda kristna som vill bygga vidare på det goda arvet från Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen.
En inspirationskälla skulle utan tvekan kunna vara den inomkyrkliga väckelse som är rotad i samma mylla som en gång missionsarbetet växte fram ur. Den kyrkliga ledningen borde snarast ta initiativ till ett sådant möte.




SPT 14-15/2018

Aniaras lag och evangelium

På sin flykt bort från den förbrända jorden kommer det väldiga rymdskeppet Aniara ur kurs, och utan att kunna manövreras styr det genom en oändlig rymd mot stjärnbilden Lyran. Den gamla världen finns inte mer, och det ges inget hopp om att någonsin finna en trygg hamn. Den gudomliga Miman, en maskin som vet allt, orkar inte med att »leva». Hennes kretsar förbränns, och de 8000 passagerarna finner ingen tröst. Det förflutna är borta. Ingen framtid finns. Berättelsen slutar med att alla dör av hopplöshet, liggande i en ring runt Miman.

Harry Martinsson slutar sitt epos så:

Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem,
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud
och fann vår död i Mimas salar.
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.

Aniara är en bild av mänskligheten, vår civilisation. Hon förbränner och fördärvar allt hon äger och förtröstar på och förlorar allt hopp om framtiden. Hon kommer från ingenting, är på väg till ingenting, och resan mellan ingenting och ingenting är meningslös. Visserligen försöker passagerarna fördriva hopplösheten i sekter, sex och lekar, men innerst inne vet alla att det är bara tomhet.

Med på resan finns Kyrkan. Hon finns inte i Martinssons Aniara, men hon finns i världen. Hon är kallad att ge det som inte någon annan kan ge – ett minne och ett hopp. Hon är Aniaras evangelium.

Kyrkan berättar att vi kommer från Paradiset och vi är på väg till Paradiset. Vägen mellan Paradis och Paradis är lång och besynnerlig, men den blir djupt meningsfull när hon kommer ihåg det som varit och sträcker sig mot det som kommer.

I nattvardsbönens anamnes blir det tydligt. Vi firar eukaristin i åminnelse av allt vad Fadern har gjort för oss genom Jesus Kristus och väntar på hans återkomst då han skall återställa allt. Detta är Kyrkans viktigaste uppgift: att minnas och att hoppas. Utan minne och hopp blir livsresan meningslös. Den blir bara lag, utan evangelium och utan barmhärtighet. »Barmhärtigheten gror på livets grunder.»

Vår västerländska civilisation är på en Aniararesa. I vetenskapens namn definierar hon sin existens som om hon kommer från ingenting och är på väg till ingenting. Alltet har ingen Skapare utan är produkten av en slump. Ogräset i åkern har såtts av en ovän som hämtat frön från Darwin, Nietzsche, Freud och Hägerström. Det kläs i termer av Big Bang, ljusårsrymder och evolution, men kontentan blir ändå densamma. I kyrkomöte såväl som i församlingsråd har de, som skall företräda oss, svårt att värja sig mot detta budskap och försöker ge oss något slags dräglig tillvaro utan Kristus och uppmuntrar oss att ta vara på den stund vi fått på jorden. Men för den som på allvar funderar över alltets mening, leder detta till mer förtvivlan än tröst. Nåden försvinner och allt blir lag. Måhända är den livsleda, som så många idag uppfylls av, en produkt av meningslösheten och en rädsla för att vi ska förlora vår jord och den korta stund vi vandrar här.


Om Kyrkan förlorar sitt minne, om hon inte längre bevarar det som Gud gjort och gör för oss och om hon förlorar hoppet om att komma hem till Fadern, då förlorar hon också sin uppgift för mänskligheten. »Då har vi vittnat falskt om Gud, att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt, om det är sant att de döda inte uppstår… då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda människor» (1 Kor.15:15ff).

Det ligger ingen motsättning i att å ena sidan minnas och hoppas och att å andra sidan leva i nuet. Tvärtom, vetskapen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg gör livsresan meningsfull. Det är så vi förstår att vi har ett ansvar. Det vi mottagit skall vi föra vidare. Det vi gjort skall vi en gång göra redovisning för. Vi hör ihop med dem som gått före oss och skall med ansvar ha hand om vad vi fått så att vi frimodigt kan lämna över det till dem som kommer efter.

Ända fram till 1960-talet var grundläggande kristendom en självklarhet. Det stod på skolschemat, och var ett av de viktigaste ämnena för alla skolbarn, också för Harry Martinsson. Han visste vad lag och evangelium är, vad det kristna hoppet innebär och hur grym en värld utan nåd, försoning och barmhärtighet blir. Måhända vågade inte Martinsson själv vila i detta, men i dikteposet Aniara är det tydligt att han längtade efter det. Aniara är dystopisk, men Kyrkan bär hoppet.

Det verkar som om vi, i ivern av att vara med vår tid, ibland glömmer bort vår kallelse, som om det inte är så viktigt varifrån vi kommer och vart vi är på väg, som om det är viktigare att ha det trivsamt än meningsfullt. Därför måste Kyrkan med all kraft bevara sitt minne och förkunna sitt hopp.

Om Aniara är en bild av världen, mänskligheten och vår kultur, så är Kyrkan med på den resan. Men i motsats till Martinssons Aniara bär Kyrkan ett glädjefyllt framtidshopp. Det må vara att hoten är många, från gudlöshet, kärnvapenkrig, miljöförstöring, överbefolkning och utarmning. Denna tidsålder går mot sitt slut, det vet vi, men vårt Aniara kommer att fullborda sitt lopp och hinna sitt mål. Om detta vittnar Skriftens tidlösa ord:

»Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever… och jag har nycklarna till döden och dödsriket» (Upp.1:18f).

»Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt» (Psalt. 139:16).

»Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik en kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig» (Fil.3:20).




SPT 13/2018

Missale och/eller Mässbok?

I veckan utkommer bokförlaget Artos med sin Mässbok, tänkt att användas tillsammans med den nya kyrkohandboken, den som togs i bruk på Pingstdagen. Bokförlaget Verbum ger ut den nya kyrkohandboken i dess helhet, inklusive musikdelen. Dessutom har Verbum gett ut ett Missale, med kyrkohandbokens texter och mässmusik. Men i Missalet saknas kollektböner och texter för kyrkoårets sön- och helgdagar liksom formuleringar av böneämnen för varje söndag. Allt detta finns däremot med i Artos Mässbok, vilket gör att den egentligen är ett missale (om man håller sig till vanligt kyrkligt språkbruk), medan Verbums Missale mer är att betrakta som en mässbok.

Nu finns båda böckerna tillgängliga för församlingarna att köpa och använda. Men inte på lika villkor. Artos Mässbok innehåller inte kyrkohandbokens nya texter, eftersom Kyrkostyrelsen inte gav Artos tillstånd att använda dessa med mindre än att handboken återgavs i sin helhet, utan tillägg eller förkortningar. Men då hade det blivit en helt annan Mässbok, eftersom dess syfte är att vara till inspiration och hjälp vid firandet av eukaristin »i enlighet med allmänkyrklig tradition» (förordet). Den nya handboken har inte den målsättningen, den ska uttrycka både allmänkyrklig tradition och öppna för olika kontextuella formuleringar.

Rykten har cirkulerat att det skulle vara förbjudet att använda den nya Mässboken liksom att prästerna måste följa den nya handboken utan minsta avvikelse. För att bringa klarhet i detta måste man gå till Kyrkoordningens kapitel 18 om kyrkans gudstjänstböcker. I kapitlets tredje paragraf stadgas: »Kyrkohandboken ska användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Den används även vid församlingens gudstjänster i övrigt.»

Det är vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar som handboken ska användas. Vid övriga gudstjänster används handboken. Ordvalet visar att bundenheten vid handboken är större vid huvudgudstjänsten än vid övriga gudstjänster. Skillnaden återfinns också i att den nya handboken anger fler moment som obligatoriska i huvudgudstjänsterna än vid övriga gudstjänster.

En församling kan dessutom, med tillstånd från domkapitlet, använda andra alternativ i huvudgudstjänsten än de som finns i kyrkohandboken. Den omtalade Katarinamässan i Stockholm kommer säkerligen att kunna firas även i fortsättningen, trots att den starkt avviker från både den nya och gamla handboken, möjligen genom att den inte längre firas som huvudgudstjänst. Det finns liknande gudstjänstordningar på olika håll i landet, som med eller utan domkapitlens tillstånd har firats och säkerligen kommer att firas även i fortsättningen.

Den som använder Mässboken kan fira högmässa enligt den nya kyrkohandbokens ordning. Detta är möjligt eftersom de nattvardsböner som Mässboken har som de två första alternativen återfinns i den nya handboken som nr 5 och 14. Dessa nattvardsböner är inte nya, de är tagna från handboken 1986, (D och G), och har därför kunnat tryckas i Mässboken utan tillstånd från Kyrkostyrelsen. Övriga delar i högmässan är i långa stycken desamma som i handboken 1986. Dessutom är det möjligt att i många moment använda andra formuleringar än handbokens, exempelvis i högmässans inledning, Kyrkans förbön och andra böner.


Den enda punkt där Mässboken delvis avviker från handboken är trinitetsformeln, där man använder den traditionella: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I den nya handboken benämns den tredje personen i gudomen på två olika sätt – i trosbekännelserna som den helige Ande, på övriga ställen som den heliga Anden. Mässboken har valt den gamla formuleringen, som är mer i linje med allmänkyrklig tradition än den nya.

Den tid är förbi då man måste följa handboken ordagrant, vara en handboksfundamentalist. Själva handboken är ett tecken på att firandet av gudstjänst inte handlar om ett ordagrant återgivande av bestämda texter. I anvisningarna möter flera gånger att olika moment kan formuleras med »föreslagna ord eller med andra ord».

Detta hänger i sin tur samman med något som påpekas både i Missalet och i Mässboken, nämligen att gudstjänstordningarna utgår från ett gemensamt grundskeende eller struktur. I kyrkohandboken ges denna struktur fyra delar: Samling, Ordet, Måltiden och Sändning. Samma grundstruktur möter i Mässboken men utifrån en fördjupad och mer utförlig reflektion. Den ekumeniska bakgrunden till detta finns bl.a. i BEM-dokumentet från 1982.

Om det finns en grundläggande struktur för hur högmässan gestaltas blir det inte lika avgörande att prästens partier läses ordagrant så länge inte grundstrukturen fördunklas. Därför kan också de moment i handboken som omges med starkast skydd mot förvanskningar, nämligen måltidens texter, åtminstone på någon punkt formuleras med andra ord än de föreskrivna. Det är nämligen tillåtet att infoga förbön i alla nattvardsbönerna (Missalet, s. 249). Firandet av högmässan är inte heller en prästerlig ensak: »Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst» (Missalet, s. 9).

En följd av denna syn på det liturgiska firandet som gestaltning av en grundstruktur är att alla som har ansvar i gudstjänsten behöver fördjupa sin förståelse av gudstjänstens mål och mening. Det är här Artos Mässbok kommer in. Det är inte i alla kyrkor som det finns ett sådant engagemang för firandet av eukaristin att man på privat väg mäktar med att ge ut en så genomtänkt och genomarbetad hjälpreda för firandet som Mässboken. Det är sant att grundintentionen i Mässboken är att fördjupa de drag i handboken som är i enlighet med allmänkyrklig tradition, vilket kan uppfattas som en begränsning. Men det står ju fritt för den som inte vill lägga sig nära den stora kyrkliga traditionen att välja andra alternativ ur kyrkohandboken. För den som däremot så önskar finns här en vägledning till hur handboksmaterialet kan användas.

Rubrikens fråga om vilken av dem man ska välja, Missalet eller Mässboken, har därmed fått ett svar. Missalet återger den nya kyrkohandbokens texter och musik i dess helhet, Mässboken återger texter och formuleringar som är allmänkyrkliga. Dessutom finns i Mässboken texter och anvisningar till hjälp och inspiration för både präst och församling vid gestaltandet av gudstjänsten. Det antingen-eller som antyds i rubriken är inget alternativ. Mässboken kan användas för att fira högmässa i enlighet med den nya handboken, så också Missalet, som även behövs vid dop och vigsel.

Den nyutkomna Mässboken blir en ny länk i raden av kompletterande, inspirerande och angelägna handböcker – från Gleerups Missale 1942 till Artos Mässbok 2018 – till hjälp för församlingar och präster.




SPT 12/2018

Mässan – terapi eller tillbedjan


I Kritik av det praktiska förnuftet gjorde Immanuel Kant sin väl kända iakttagelse: »Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflektionen ägnar sig åt dem: stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.» Morallagen, medvetandet om och möjligheten att välja mellan rätt och fel, själva medvetandet om skulden är inte minst det som gör människan mänsklig. Inte för att det är mänskligt att fela utan för att det är mänskligt att veta att vi felar.

Bara människan kan ha skuld i moraliskt medveten mening. Skulden blir såväl ett adelsmärke som en akilleshäl för människan, en plågsam tagg i köttet, samtidigt som den ger henne en särställning i skapelsen. För ingen annan varelse längs Vintergatan vet vad skuld är, med förmåga att välja mellan olika handlingar utifrån deras moraliska karaktär.

Däri ligger människans komplexitet. Ty det är åt människan som Gud anförtrott det svåraste uppdraget av alla: Att vara människa. Att vara Guds avbild i världen. Hennes plåga är att hon har såväl förmåga som oförmåga. Hon kan bli ett helgon. Och hon kan ha skuld och vara en syndare med moraliskt ansvar inför Gud och människor.

En följd av detta paradoxala är att synen på människan och hennes värde ofta blir motsägelsefull. Att varje människa har ett i Gud rotat värde oavsett hennes moraliska karaktär, sexuella läggning, könsidentitet, ras, ursprung, kapitaltillgångar, i kristen tro en självklarhet. Ingen får lov att kränkas, eller som Birgitta Trotzig uttrycker det i En berättelse från kusten: »... du har ingen rätt att förakta mig, för mig också har han lidit». Tänk bort Kristi förlåtelse och vår värld hade sett annorlunda ut. Tänk bort Kristi nåd och vårt samhälle hade varit ett annat.

I det perspektivet blir det intressant att följa de olika linjerna i Kyrkohandboken. Den människosyn respektive gudsbild som växer fram är direkt beroende av vilka alternativ som väljs. Skillnaden kan bli påtaglig. Å ena sidan kvarstår möjligheten att fira mässan mycket nära 1986 års handbok, å den andra är det fullt möjligt att fira den utifrån en mer oklar människosyn och en närmast deistisk gudsbild.

Att det funnits en terapeutisk ambition i många av alternativen är uppenbart. Mässan har kommit att mer riktas mot deltagarna än mot Gud, betoningen att ligga mer på begriplighet än på helighet. Förvisso har förlåtelsens verklighet en terapeutisk verkan, varje präst som ofta tagit emot och själv gått till bikt vet detta. Men det terapeutiska är en effekt av vad som faktiskt sker i mottagandet av förlåtelsen och nattvardens gåvor, inte en förutsättning för hur böner, syndabekännelser och förlåtelseord ska formuleras.

Därmed är vi inne på den kluvenhet i Kyrkohandboken, som blir följden av de många alternativen. Högmässan kan inte bara få helt olika språkliga utformningar, inte bara firas med de många momenten i delvis olika ordning, inte bara gestaltas kyrkomusikaliskt väldigt skiftande, utan dess teologiska profil kan bli direkt oklar.

Konsekvensen blir att vad som riskerar att firas på många håll är närmast en terapeutisk, moralistisk och deistisk gudstjänst med en fromsint andlighet. Gudsbilden får mer karaktär av en allmänreligiös deism än den Gud som uppenbarats i Kristus. Ett exempel är inledningsord nr 6, som talar om »fjällens och det öppna landskapets Gud, skogarnas och den rika mångfaldens Gud … det pulserande livets Gud …»


Även om bredden i Kyrkohandboken är påtaglig – Olaus Petri klassiska syndabekännelse har tagits med i en språkligt vacker bearbetning – och ordvalen säkert är väl genomtänkta, så är intrycket att det mer terapeutiska och försiktigt formulerade dominerar. För synden är besvärlig och inte precis på modet. Likadant är det med konkretionen i realpresensen.

Flera av nattvardsbönerna präglas av detta. De sakramentala gåvornas kroppslighet, materialiseringen av Kristi närvaro i brödet och vinet, blir minst sagt vag i exempelvis nr 8 där det sägs, »räck oss i detta bröd och vin din välsignelse och kärlek», medan realpresensen är helt frånvarande. I alternativ 4 jämställs Kristi närvaro i brödet och vinet med hans närvaro i »varje dags förväntan, i arbete, lek och vila … i bön och lovsång, i bröd och vin». Men det är en substantiell skillnad mellan den gudomliga allestädesnärvaron och Kristi kropps och blods närvaro i brödet och vinet.

Kanske blir den terapeutiska karaktären som tydligast i alternativen till inledningsord, bön om förlåtelse, överlåtelsebön och förlåtelseord. Inga av dessa är lätta att formulera, fallgroparna är många. Som att just förringa skuldens realitet i den kanske goda avsikten att ingen ska känna sig just förringad. Eller omformulera skuldproblematiken till en mer terapeutisk åkomma. Eller att förvandla förlåtelsens radikalitet till gudomlig snällhet som inte kräver försoningen i Kristus.

Synden devalveras till en kärleksbrist i Bön om förlåtelse nr 4, »… jag har brustit i kärlek till dig, till skapelsen, till mina medmänniskor och mig själv …» och i löftesorden nr 1 och 2 blir det en närmast snäll gudom: »Gud som är oändlig i sin kärlek älskar, befriar och förlåter oss». 

Ingenting av detta är fel. Men när den bistra realiteten i att människan är en syndare undviks blir det fel liksom när Gud blir mer snäll än helig – när nåden mer blir välvilja än radikal nåd.

Förlåtelsens mysterium av nåd för det oacceptabla ger dignitet åt den lilla människan. Jesus accepterade varken äktenskapsbrott eller korruption men accepterade och förlät såväl synderskan i Symeons hus som den korrupte tullaren Sackaios. Jesus var förlåtelse för dem. Redan före deras ånger och omvändelse väntade Jesus dem, och de mest usla och föraktade sökte han upp för att ge dem del i sitt rike. Förlåtelsen är gåvan som väntar på sin mottagare.

Ansvaret är därför stort för varje församlings präster och förtroendevalda för att forma en bärande liturgi utifrån den nya Kyrkohandboken. Ändå lär man nog på många håll argumentera mer för de alternativ som känns bra, uppfattas som fina eller hur man tror att folk ska reagera, än de som har teologisk halt och rötter i den allmänkyrkliga traditionen. Kyrkans tvåtusenåriga erfarenhet av att fira den gudomliga liturgin visar emellertid, att där möter såväl den djupaste tillbedjan av Gud som en tolkning av människans existentiella livsfrågor.

Det kan vara frestande att välja alternativ med hela arsenalen av tidstypiska signalord, men detta kan visa sig vara att överge inte bara god allmänkyrklig teologi utan människan själv. För hennes djupaste trauman kräver Guds radikala ingripande. Som i Kristi försoning på korset.




SPT 11/2018

Kyrkan – ett heligt rum

Kyrkorna är Sveriges största konsthistoriska skatt, men de är framför allt våra heliga platser, byggda för att bereda människan till ett gudsmöte. Här finns altare – symbolen för Guds närvaro – dopfunt och krucifix som markerar att kyrkan är annorlunda jämförd med andra platser.
Under det senaste seklet har kyrkorummet å ena sidan fått uppleva en förstärkning av att vara just ett heligt rum, avskilt för bön och andakt. Ljusbärare och förbönsböcker, liturgiska kläder, utsmyckningar och ikoner är exempel. Under 1900-talets liturgiska förnyelse och ekumeniska influens har kyrkorummets sakrala karaktär många gånger kunnat förstärkas. 1800-talets Tegnérlador överfyllda med bänkplatser har på bekostnad av några bänkar kunnat ge utrymme för dopkor, bönehörnor, en Mariaskulptur eller platser för bibelillustrationer.

Den växande liturgiska medvetenheten med ökat nattvardsfirandet, processioner, kyrkoårsvariationer m.m. har också påmint om att kyrkan inte bara är en stor samlingslokal utan framför allt ett tempel, invigt för tillbedjan och lovsång.

När en kyrka rymmer en bedjande församling och ett regelbundet gudstjänstliv präglar detta kyrkorummet även när det inte är gudstjänst. Ett rum som genomsyrats av goda böner blir en plats där också en tillfällig och oerfaren besökare kan ana heligheten. En bedjande församling drar med sig besökaren, och värmen från gudstjänstgemenskapen finns kvar även de dagar då det inte är gudstjänst. Det blir ett heligt rum där tiden står stilla och orden inte räcker till. I ett samhälle där snabbhet, konsumtion och synlighet regerar blir sådana platser och sammanhang än viktigare. I ett samhälle som ställer allt högre krav på människan behövs nådens platser än mer.

Det finns emellertid också en motsatt riktning i våra kyrkor. En trevligfieringens kultur som riskerar att genomsyra såväl gudstjänstlivet som kyrkorummet. I välvilliga försök att få människor till kyrkan är det lätt att gå i förenklingens och lättsamhetens tjänst. De berömda sänkta trösklarna får bestå av musikkonsumtion mer än tillbedjan, programledarkonst istället för liturgi och några egna tänkvärdheter ersätter Ordet. Trivselnivån blir viktigare än heligheten.
Det behöver inte vara fel att det är trevligt i kyrkan, men det får inte skymma den Helige. Kyrkan är till sitt väsen gemenskap, en gemenskap som är djupare än trivsel. När församlingen mister vördnaden för den Helige och gudstjänstens fokus mer ligger på mänsklig gemenskap än på tillbedjan av den Högste, blir det svårt för sökaren att finna Gud.

Utmaningen men också möjligheten för Svenska kyrkans församlingar ligger i att låta kyrkobyggnaden, när den nu än har byggts, få förkunna det eviga och vara en inbjudan till alla, oavsett om man känner sig hemma i eller mer främmande för själva kyrkorummet. I sommarkyrkosverige finns mycket god vilja och omtanke om turister och sommargäster men kanske också en oreflekterad risk att guida sönder heligheten eller fika bort möjligheten till bön och tillbedjan. Det är församlingens gudstjänstfirande och böneliv som visar gästen vem Gud är. När gudstjänstgemenskapen och kyrkobyggnaden talar samma språk blir kyrkobesöket, också för den ovane, mer än en vacker byggnad.


I debatten om skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan blir argumenten extra tydliga. Tidigare hävdade man att det var angeläget att vara i kyrkan för det gjorde skolavslutningen till något större, något vackrare, något... ja, själva ordet »heligare» fick inte användas även om det var det man famlade efter. Då var det naturligt att ha skolavslutningen i kyrkan. Visserligen kunde det vara nog så mycket stoj och stim, men hela livsperspektivet vidgades av det faktum att rummet var annorlunda, att prästens ord vittnade om Guds relation till människan och bönen öppnade för det oanade. Skolan kunde då bejaka människans behov av helighet.

När avslutningarna i kyrkan började ifrågasättas försköts argumenten och blev mer jordnära. Avslutningen kunde göra sig bra i kyrkan eftersom det var en stor lokal, och många församlingar blundade för det faktum att det lades en censur över vad som fick sägas i kyrkan – i församlingens eget hem. Kanske smittade den censuren av sig på så mycket annat. Kanske väckte det en ängslan att vara tydlig om kristen tro.

På många håll fortsatte församlingar att i all vänlighet öppna upp för en avsakraliserad skolavslutning, där rektorn bestämde och prästen medverkade på nåder – medan själva nåden i Kristus inte fick förkunnas. In i själva det heliga rummet, invigt för Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltande, begränsades plötsligt yttrandefriheten. En sekulär censur lades på kyrkan i hennes eget hem. Men rummet vittnar om Kristi närvaro, om Guds helighet, vilket inte får motsägas av kravet på hans frånvaro i vad prästen får säga i samma rum.

En kanske ännu större risk för många svenska kyrkor än att förminskas av allmänmänsklig trevlighet är att de står låsta och ekar tomma. Låsta kyrkor förkunnar inte kristen gemenskap. De berättar om ointresse för det som ryms därinne. De berättar om rädsla för att något ska bli förstört. De berättar om att kyrkan gjorde sig bäst i svunna tider och just därför blivit så värdefull i denna världens ögon att den inte kan hållas öppen. Låsta kyrkor berättar om ett kyrkfolk som inte längre självt behöver kyrkan men är satt att förvalta den. Ett låst heligt rum berättar om något annat än hur förlåten rämnade så att det allra heligaste blev synligt och tillgängligt för vem som helst.

En upplåst kyrka berättar däremot om en Gud som är tillgänglig för varje människa och att var och en är välkommen. Det är en kreativ utmaning för varje församling att hitta möjligheter att ha kyrkan öppen i en omvärld full av portkoder, larmsystem och lösenord.

Kyrkobyggnaderna riskerar lätt att bli till problem med dyra uppvärmningskostnader och reparationer. Den stora lokalen kan vara svårbemästrad när gudstjänstfirarna är få. Det kan vara mer lockande att samlas till bön i församlingshemmet. Eller går det att vända på perspektivet?
Kanske kan kyrkobyggnaden, oberoende av hur många eller få vi är, hjälpa oss att återvinna den förlorade känslan för det heliga. De höga valven som sträcker sig uppåt påminner om hur tron sträcker sig efter den Osynlige, som inte begränsas av tid och rum. De tjocka medeltidsväggarna, impregnerade av böner från generationer före oss, samlar också våra böner och drar oss närmare Gud själv. När kyrkan får vara en helig plats, ger den oss också redskap att möta den Helige. Sådana platser och sådana sammanhang drar människor till sig.





SPT 10/2018

Att ta emot Kyrkohandboken 2018?

Kyrkohandboken 2018 (HB) ska tas i bruk på Pingstdagen. Mottagandet har varit blandat. Applåder har förekommit men varit uppseendeväckande få. Intrycket är närmast att även bland handbokens tillskyndare har entusiasmen varit dämpad, inte minst för att den blivit framdriven med argumentet att processen pågått i många år och till stora kostnader. »Nu eller aldrig» blev ett upprepat mantra.

Ett annat intryck är att den teologiska argumentationen varit begränsad. Ofta har de ansvariga valt att inte gå i svaromål. Tigandet har väl varit en klok strategi för att inte teologiska tveksamheter skulle bli alltför tydliga.

Till kritikerna hör inte minst de som står i en evangelisk katolsk tradition i den högkyrkliga rörelse som varit drivande och helt avgörande för nittonhundratalets gudstjänstförnyelse. I mycket är HB 2018 för dem ett misslyckande, men de liturgiska insikter som präglat 1986 års kyrkohandbok kommer inte att kunna utplånas. Även fortsättningsvis bör den liturgiska rörelsen präglas av frimodighet, inte av missmod och uppgivenhet.

Invändningarna från gudstjänstfirare, präster och kyrkliga medarbetare mot HB 2018 har fortsatt och varit många vad gäller såväl innehåll som process. Efter kyrkomötets beslut i höstas tillkom nyligen ett uttalande från kyrkostyrelsen om att Svenska kyrkan har exklusiva rättigheter till HB:s material. Innan dess fattade biskopsmötet (med anspelning på tidigare framtagna missalen) beslutet att den nya handbokens ordningar endast får publiceras i sin helhet utan några inskjutna alternativ eller kommentarer. Detta har väckt reaktioner. Få om ens någon har uttryckt entusiasm.

Beslutet om kyrklig copyright har uppfattats som än märkligare i ljuset av den ovilja som visats dem som med såväl texter som musik bidragit till materialet i HB 2018. Om inte en exklusiv kyrklig copyright hävdats skulle sannolikt reaktionerna från några av upphovspersonerna väsentligt ha mildrats. Att i detta läge ändå distribuera handboken är ett vanskligt agerande.
Men nu ska handboken börja användas. Hur ska alla som delar kritiken förhålla sig? Sinnesstämningen hos dem som uttrycker sitt ogillande har pendlat mellan å ena sidan sorg och uppgivenhet, å den andra ilska och vilja till motstånd.

Den kyrkliga väckelsen låter sig dock inte kvävas av påbud från överheten, lika lite nu som i kyrkans tidigare historia. Språkliga trender, av sådant slag som fått genomslag i kyrkohandboken, är ofta av övergående art, men de liturgiska insikter som gjordes under 1900-talet kommer att bestå. Återupptäckten av en rik liturgi, rotad i Bibeln och förankrad i kyrkans tradition, förde Svenska kyrkan närmare den världsvida kristenheten.

Kyrkomötets, kyrkostyrelsens och biskopsmötets beslut tycks innebära, att etablerad praxis med viss frihet i förhållande till fastställd handbok överges till förmån för en strikt skyldighet att hålla sig till handbokens formuleringar. Avvikelser, som regel av tillfälligt slag, får endast ske efter respektive domkapitels godkännande och då med hänsyn till lokala pastorala behov. Att lokala ordningar kommer att beviljas tycks dock redan stå klart. Så lär t.ex. Katarinamässan i Stockholm fortsätta i likartad form som hittills.


HB 2018 kommer att ställa stora krav på dem som beslutar om ordningen för mässfirande och kyrkliga handlingar i församlingen. Av de många alternativen och näst intill oändliga kombinationsmöjligheterna går det att foga samman en i stort sett tillfredsställande mässordning. Men, det går också att forma en undermålig för att inte säga heretisk sådan.
Några saker är värda att poängtera: Den som söker vägledning i hur en god liturgi kan formas kommer sannolikt att få god hjälp av den mässbok som Artos ger ut inom kort. Därmed fortsätter, om än under nya förutsättningar, det liturgiska arbete som är ett värnande om det som redan uppnåtts och samtidigt en väg till fortsatt förnyelse. Sådan hjälp ges även för de moment som i HB 2018 är fakultativa eller lämnar utrymme för egna formuleringar.

Handboken reglerar inte det kroppsliga liturgiska agerandet. Kyrkomötet avvisade tanken på att i ordningen för dop och konfirmation skriva in möjligheten att bruka olja som ett obligatoriskt eller fakultativt moment. Men av detta följer inte att ordningen kan eller måste utgå. Tvärtom kan det vara än mer angeläget att fördjupa och sprida bruket.

Vissa gudstjänster och handlingar är även fortsättningsvis i stort sett oreglerade. I biktordningen är nästan samtliga moment öppna för alternativa formuleringar. Goda biktordningar med väl genomtänkta formuleringar är i dag spridda och förtjänar att användas. För påsknattsmässan finns i många församlingar ordningar vilka är bättre och mer genomtänkta än vad HB föreslår. Vad gäller vigselordningen blir valet av alternativ av stor vikt för dem som håller fast vid den allmänneliga kyrkans äktenskapssyn. Här kan särskild eftertanke kanske behövas.

Några av de bruk som tillkommit under åren efter HB 86 är i dag så etablerade att de omöjligen kan försvinna. Att prästen efter instiftelseorden och den korta paus som följer säger (Stort är/Därför firar vi detta) Trons mysterium är näst intill nödvändigt som upptakt till församl


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan