Lördagen den 4 april 2020 - klockan 22:35

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 6/2020

Biskoparna om nattvarden

Så har det då kommit, det länge aviserade biskopsbrevet om nattvarden: Fira nattvard, med underrubriken Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Det är det tionde brevet från biskoparna sedan år 2000. Tidigare har man tagit upp kyrkliga ämnen som dop, begravning och diakoni men också aktuella frågor som klimatet och HIV.

Brevens status är oklar. De kan väl närmast ses som biskoparnas yttranden i aktuella ämnen viktiga att lyssna till utan att vara regelböcker, som i detalj måste följas. I Kyrkans tidning (7/2) påpekar ärkebiskopen att brevet är ett redskap för samtal om nattvardens betydelse, dess rötter och traditioner kring hur den firas. Ärkebiskopen välkomnar fler bidrag till samtalet, och redan har åtskilligt skrivits om brevet, somligt kritiskt, annat mer positivt. I detta nummer vill även SPT ge sitt bidrag.

Biskopsbrevet har tagit intryck av 1900-talets ekumeniska framsteg till vilka inte minst räknas BEM-dokumentet från 1982 (Baptism, Eucharist and Ministry). Biskoparna ansluter sig till det som där sägs om nattvarden som tacksägelse till Fadern, eukaristi, åminnelse av Sonen, anamnes, nedkallandet av den helige Ande, epikles, de troendes gemenskap, communio, och nattvarden som en Gudsrikets måltid.

Brevets bästa sidor är just de som handlar om nattvardens motiv. »Åminnelsen eller anamnesen ... gör Jesu Kristi offer, som fullbordats en gång för alla, närvarande på ett sätt som låter dåtid och nutid sammanfalla», skriver biskoparna och citerar nattvardsbön 5: Se till hans fullkomliga och eviga offer med vilket du har försonat världen med dig själv.

Biskoparna konstaterar »att Kristi offer på korset görs sakramentalt närvarande i nattvarden», en syn på nattvardens sakrament, som bottnar i evangelisk-luthersk tradition och som är ekumeniskt öppen. Till den liturgiska förnyelsens insikter hör att liturgins tempus är presens: Gud förlåter, Jesus är närvarande, brödet och vinet är Kristi kropp och blod. Med sin skrivning bekräftar biskopsbrevet detta presens och att Kristi offer är närvarande i altarets sakrament. 

Desto märkligare då att ett par av de eukaristiska bönerna i KH 17 är mycket otydliga på den punkten och att såväl offermotivet som realpresensen där kan vara starkt nedtonade.

Sakramenten – dopet, bikten och nattvarden – är enligt vår kyrkas tradition knutna till en tydlig instiftelse av Kristus. Därför hade man kunnat vänta sig en mer samlad beskrivning av det som hände den natt då Herren Jesus Kristus blev förrådd. Att han tog, tackade, bröt och gav och att vi, när vi firar nattvard inte gör något annat än vad Jesus själv gjorde. Bland mycket annat betyder det att använda vin – inte druvjuice – och bröd bakat av vete. Enligt vår mening går biskoparna utöver sitt mandat genom att tillåta bröd bakat av majsmjöl och dryck som inte är vin.

I frågan om odöptas tillträde till nattvarden håller biskoparna fast vid kyrkans tradition. Svenska kyrkan, säger man, förfogar inte fritt över om nattvardsbordet ska öppnas för odöpta (s.74). Den ekumeniska samsyn som råder i detta är en gåva att värna. Betoningen av detta är angelägen men borde också gälla många andra frågor som en liten nationalkyrka inte kan förfoga över, något som kyrkomötet bör beakta betydligt mer än vad som skett under senare år.


Endast indirekt nämns att instiftelseorden är konsekrerande, när det sägs att dessa har en performativ karaktär (s. 17). När orden utsägs enligt Jesu instiftelse, då sker det som utsägs. Brödet blir Kristi kropp, vinet blir Kristi blod. Detta ligger också bakom biskoparnas uttalande att instiftelseorden alltid måste läsas över brödet och vinet. Om detta inte sker är det något annat än nattvard.

Realpresensen, att Kristus verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin, att de jordiska elementen bröd och vin är bärare av Kristus själv, är viktig i luthersk teologi. Men detta har ofta försvagats genom att tyngdpunkten flyttats från realpresensen i brödet och vinet till nattvardsgästens mottagande av bröd och vin eller avgränsats till själva handlingen, att nattvard firas. Om Kristi närvaro begränsas till mottagandet eller handlingen, kan det leda till att man efter mässan inte gör skillnad på konsekrerat och okonsekrerat.

Biskopsbrevet är otydligt när det heter att överblivet bröd »kan, men måste inte, förvaras i ett särskilt kärl» (s.83). Det kan tolkas som att det konsekrerade kan läggas tillsammans med det okonsekrerade. I Kyrkans tidning har flera röster pekat på denna otydlighet. Anna Karin Hammar (KT 7/2) menar att utifrån en sakramental syn »blir det omöjligt att säga att tillbedjan vid sakramentet är oförenlig med vår teologiska grundsyn. Det blir också omöjligt att säga att Kristi närvaro inte skulle vara förblivande i brödet och vinet efter det att nattvardsmåltiden avslutats.» Att då hävda att det inte är förenligt med »vår teologi» (s.84) att tillbe Kristus i det överblivna brödet blir alltför kategoriskt.

Sven-Erik Brodd, som i KT 4/2 började samtalet om biskopsbrevet, har liknande invändningar. I sitt svar till Brodd tar ärkebiskopen delvis tillbaka vad som sägs i biskopsbrevet, när hon skriver att ingenstans i brevet står att instiftelseorden ska läsas två gånger över samma bröd, det räcker med en gång. Men det förutsätter att man skiljer mellan det bröd över vilka instiftelseorden lästs och det som inte är välsignat. Den enda rimliga lösningen är att vad som konsekrerats förvaras avskilt från det okonsekrerade. I en del kyrkor finns sakramentsskåp, där överblivet bröd förvaras till nästa mässa – en god ordning som borde bli vanligare. Det vin som blivit över (en erfaren församlingspräst vet hur mycket som brukar gå åt) konsumeras, vid altaret eller i sakristian.


Biskoparna yttrar sig även om en sådan detalj som koncelebration, dvs. då två eller flera präster gemensamt läser instiftelseorden. Inom den romersk-katolska kyrkan liksom i den anglikanska världen är detta vanligt, medan det är mer ovanligt i vår egen kyrka. Nu menar biskoparna att instiftelseorden ska läsas enbart av en präst, av den som leder mässan, medan de 2006 liksom kyrkomötet menade att koncelebration var lämpligt vid ekumeniska gudstjänster (Brodd, KT 4/2). Här är biskopsbrevets resonemang inkonsekvent och närmast obegripligt.

Biskopsbrevet markerar nattvardens stora betydelse på ett i huvudsak gott sätt. Även om biskopsbrevet är otydligt på några punkter är det positivt att brevet satt igång ett samtal om mässans innehåll. Än mer positivt är att nattvardens söndagliga firande kommit att bli regel snarare än undantag, en enorm förändring som ägt rum under de senaste decennierna. Här kunde man önskat att biskopsbrevet vågat nämna den avgörande betydelse som den liturgiskt medvetna högkyrkligheten haft för detta. Men det vore väl att hoppas för mycket.




SPT 5/2020

Att ta fasta på fastetiden

»Fasta är ett av de vassaste hälsoverktygen mot metabola rubbningar, cancer, åldrande och låggradiga inflammationer» står det trosvisst på en hemsida om att fasta. Genom att fasta utlovas hälsa och välbefinnande, om inte ett evigt så dock ett långt liv. Kännetecknande för alla dessa hemsidor är att centrum är den egna kroppen, det egna välbefinnandet, den egna hälsan.

En gång hette det, efter den romerske författaren Juvenalis (ca 60–130), att man skulle ha »en sund själ i en sund kropp». Men citatet i sin helhet lyder: »Du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp.» Själen och kroppen behöver vara i balans. För att uppnå detta är bönen som sätter oss i relation till Gud viktig. Kanske något att lyfta fram då vi i vår tid blivit alltmer hälsofokuserade, kroppsfixerade och introspektiva. Den kristna fastan befriar oss ur denna inkrökthet. Den riktar blicken mot Gud och medmänniskan.

Kyrkan talar därför om fastans betydelse med en helt annan motivering. De stora kristna högtiderna, påsk och jul, förbereds med fastetider. Den stora påskfastan börjar på Askonsdagen för att pågå i fyrtio dagar, varje dag i veckan utom söndagen. Fastetidens längd om fyrtio dagar motiveras med att Jesus innan han frestades av djävulen, enligt vad Matteus berättar, fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Fastetiden kulminerar under Stilla veckan för att avslutas på Påskafton.

I de tre frestelser Jesus utsätts för sammanfattas alla de frestelser vi människor möter. I den första frestelsen, där Jesus uppmanas att göra stenar till bröd för att stilla sin hunger, ryms allt som har att göra med begär och sinnenas njutningar. Självklart får vi äta och dricka. Gud bjöd mänskligheten till bords redan i Bibelns första kapitel. Ändå är frestarens ord desamma i dag som tidigare: Se till dig själv, tillfredsställ dig själv – om du känner begär, så ta för dig. Det är lätt att falla, särskilt i vår tid då tanken på återhållsamhet blivit alltmer främmande, även om vi ser en viss besinning i klimathotets spår.

Den andra frestelsen är högmodets frestelse, som ställer mig själv, mina önskningar och min förmåga i tillvarons mitt. Att mina val ska styra andra, att mina val står över normala normer och regler. För den högmodige finns alltid ursäkter. Ett vanligt uttryck för det svenska nationalhögmodet både i världsliga och kyrkliga sammanhang är den omhuldade föreställningen att Sverige är föregångare, att såväl nationen som kyrkan visar vägen till framtiden i sina trendriktiga beslut.

Den tredje frestelsen är maktens och materialismens frestelse. Att själv styra och befalla, att själv vara den som ger order, att själv vara den dominerande. Den som länge vistats i maktens korridorer riskerar att förlora sin känsla för andras gränser. När den egna viljan börjar läggas på andra kan vad som började med de bästa avsikter sluta i förtryck. Likadant med penningen, med det materiella. Guldet har alltid lockat med styrka och säkerhet. Så har den svenska Riksbankens valspråk – Hinc robur et securitas (»Härav styrka och säkerhet») – stått på våra sedlar i olika valörer ända sedan 1890. Med guld i hand är det lätt att glömma att allt jordiskt har sina gränser. Vare sig lycka eller hälsa kan köpas för pengar, än mindre frid med Gud.

Jesus mötte frestaren och frestelserna med bibelord: Människan ska inte enbart leva av bröd, utan av Guds ord; människan ska inte sätta Gud på prov; människan ska tillbe Gud, endast honom ska hon dyrka. I mötet med frestaren räcker sällan den egna kraften för att stå emot. Guds ord, både det nedskrivna och inkarnerade är den kraftfulla hjälp vi får använda.

Så kan fastetiden bli en tid av eftertanke och avhållsamhet för en Jesu lärjunge. En god vana är att under fastan ägna mera tid än vanligt åt bön och andlig läsning. Goda böcker saknas inte. Det svåra är oftast att avsätta tid i en stressad tillvaro.

Fastetiden handlar emellertid inte främst om vad jag ska göra eller avstå från. Det viktiga i fastetiden är att den ställer offret i centrum, Jesu Kristi offer för vår och hela världens frälsning. Fastetiden hjälper oss att se att jordiska herrar och härskare har sin utmätta tid, att det som hot och våld kan uträtta ställs i skuggan av korset som restes på Golgata.

I nyhetsflödet som oupphörligen flimrar förbi på datorskärmar och mobiler dominerar världsledarna – Xi Jinping i Kina, Putin i Ryssland, Trump i USA osv. – liksom våra egna politiker. Vad de säger, vad de gör, vad de hotar med. Ändå är deras samlade krafter, alla deras planer och ansträngningar, inte mer än krusningar på ytan. I världens mitt står det kors, från vilket vår Frälsare strax innan han dog utropade: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk. 23:34). De orden riktade Jesus såväl till soldaterna som höll i hammaren som till varje Pilatus och Herodes ända in i vår tid. Och till var och en av oss.

Aposteln Johannes sammanfattar: Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh. 2:2). Inför detta blir inte bara makthavare utan varje människa maktlös. I yttersta jämlikhet är alla från presidenter och företagsledare till uteliggare och arbetslösa detsamma: fattiga, syndiga människor beroende av nåd. Eftersom Kristus är vår överstepräst som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd kan och får vi frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd (Hebr. 4:15f).

Kristi offer är fastetidens centrum. Var och en som är döpt är indragen i det som Jesus gjorde. Detta borde sätta sina spår i våra liv. Likaså i kyrkan, Kristi kropp. I gudstjänstens bibelläsningar och psalmer fokuseras fastetidens ärende, i litanian ropar församlingen om Guds förbarmande, i mässan tillber församlingen Guds Lamm, som borttager världens synder.

Men liksom det är en frestelse för varje enskild kristen att bli konform med den tid och det samhälle i vilket vi lever, kan även en organisation bli förblindad av makt, materialism och högmod. Så även kyrkan. Från församlingens lokala nivå ända upp till kyrkokansliet i Uppsala. Fastetiden inbjuder till rannsakan och en strävan att identifiera också de frestelser vi som kyrka utsätts för.

Hur ser den som utifrån blickar in i de olika kyrkliga rummen att det är fastetid? I biblisk tid fanns seden att den som sörjde eller fastade klädde sig i säck och aska. I Askonsdagens mässa påminns vi om detta genom att ett kors av aska tecknas på gudstjänstfirarnas pannor.

Hur ska vi kristna visa att nu är det fastetid, att nu står Kristi offer i centrum? Frågan ställs, eftersom den pekar på försoningens hemlighet, även om den är svår att besvara så att det hörs utanför kyrkans väggar. Ändå – sången ska aldrig tystna (Sv. Ps. 147:2):

Han fullgjorde, vad vi borde, och blev vår rättfärdighet ... Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.




SPT 4/2020

Var går gränsen till villfarelse?

Kyrkans enhet har genom hela hennes historia hotats av konflikter och kyrkostrider. Det börjar redan i Nya testamentet och fortsätter som en oavbruten följetong in i vår tid. Trots schismer om det mest centrala, som tidvis orsakat djupa splittringar, har det vuxit fram en konsensus i frågor som synen på Treenigheten, Kristi båda naturer, inkarnationens realitet eller den gudomliga nådens verk. Ingen strid har varit oväsentlig. Klargöranden har skett, definitioner formulerats, avgränsningar gjorts mot vad som inte är förenligt med allmännelig och apostolisk tro. Villfarelser som arianism, modalism, adoptianism, pelagianism, för att bara nämna några, har kyrkan varit enig om att avvisa.

Men villfarelserna har en förmåga att återkomma. De tycks ha något lockande och mer rationellt i sig. En förenklad kristologi som är mer lättsmält ur ett allmänreligiöst perspektiv, en nedtoning av treenighetslärans svårtillgängliga definitioner, en vagare andlighet mer än en uttalad bekännelse till Jesus Kristus som Guds egen Son och världens frälsare.

I vår egen tid har inte så få av dessa gamla heresier kommit i ropet på nytt, vanligen utan att någon reagerar. Var och en är ju sin egen trostolkare, och den ena uppfattningen är väl lika god som den andra. Man kan ju liksom inte så noga veta hur det egentligen är – så tänks det nog lite varstans om sanningsfrågorna. För Gud är ju alltid större än våra dogmatiska ansträngningar att i några begränsande definitioner fånga det oändliga.

Så ursäktar man de mest villfarna villfarelser om den Gud, som är detaljernas mästare och som enligt Jesus även håller räkningen på våra huvudhår. Jesus liksom de senare kyrkofäderna tänkte annorlunda. Jesus hävdade att inte ett enda litet jota – inte en enda prick – i lagen skulle förgås. För kyrkofäderna avgjorde till synes en bagatell, ett litet omikron själva kristologin, när det handlade om grunden för människans frälsning.

I dag ses ofta strävan efter dogmatisk klarhet som intellektuell fyrkantighet. Den som vill ge skriftordet företräde framför dagsländornas surrande möter smått förakt, och den som betonar att Jesus Kristus och hans försoningsoffer är omistlig för kyrkans tro hamnar lätt i skamvrån. Sådant betraktas som otidsenligt när man vill rationalisera trons fundamenta.

Samtidigt pågår på inte så få håll någon sorts teologisk försöksverksamhet där gudstjänster och kyrkorum görs om till dogmatiska experimentarier. Men vem reagerar? I en församling i Göteborg firas en s.k. kristamässa där klassiska bibliska gudsbegrepp som Han, Härskare, Fader, Domare, Herre strukits över i informationsfoldern för att ersättas av: Hon, Livgiverska, Moder, Vän, Befriare. Det är mjukt, det är tidsenligt, det är att dra in Gud i ett feministiskt könsmaktsperspektiv. Men är det kyrkans tro och lära?

Eller vem noterar glidningarna i förståelsen av jungfrufödelsen från att ses som själva förutsättningen för Jesu gudomliga natur och därmed människans frälsning till att tolkas som ett symboliskt uttryck eller en obekväm utsaga om sexualskräck? Vem reagerar när Jesus tolkas som en androgyn person, som en »hen», när queerperspektiv läggs på vem Jesus är?

Och även om reaktionerna varit starka över den »paradistavla» av Elisabeth Ohlson som sattes upp i en Malmökyrka, så har få vågat uttala att den är blasfemisk, vilket även gäller dess ersättare – Ohlsons version av da Vincis nattvardsmålning. Kanske behövs en ny ikonoklastisk strid, men då inte mot de ikoner som uttrycker vördnad för det sakrala utan för de bilder som förvränger kyrkans bekännelse. Till yttrandefriheten hör att även hädelser mot kristen tro är tillåtna, men kyrkan får inte själv tillåta dem i sina egna rum. Inför det sakrala, inför det heliga, inför altaret gäller vördnad.


I det här perspektivet framstår avkragningen av en präst i Luleå stift, som betonat Skriftens primat och vidhållit en klassisk äktenskapssyn än märkligare. Heresi tycks inte längre vara vad som motsäger kristen tro utan vad som avviker från vad den amerikanske professorn Christian Smith kallar för MTD-religion – Moralisk, Terapeutisk, Deistisk religion. Enklast kan den beskrivas som en religion med människan i centrum, en wellness-religion för själens massage, en religion dekorerad med samtidens signalord av – just det – jämställdhet, öppenhet, värdegrund, självförverkligande, livsmening, solidaritet, likavärde. Tveklöst goda och nödvändiga ord i samhällsbygget, men kristen tro känner andra ord som säger än mer om Gud och människan.

Joel Halldorf drar i en ledare i Dagen (10/1 2020) parallellen till Smith, när han kritiserar studieförbundet Bildas styrelse för att i en artikel (Dagen 29/11 2019) ta till floskler för att försvara sin inriktning. Halldorf skriver: »Ledningen talat högstämt om utmaningar i en ny tid, team som kompletterar varandra, kreativa dialoger, identitetsskapande relationer och – såklart – om vikten av att låta perspektiv och åsikter brytas.» Nog är det flosker, för kyrkan har alltsedan Jesu tid stått i en ny tid som krävt nya utmaningar. Så det är inget nytt. Det nya är den märkliga slutsatsen att den kristna bekännelsen då ska bli otydligare, vagare, försiktigare. Inte djärvare och frimodigare.


I en krönika i Dagen (8/1 2020) sammanfattar jesuitpatern Thomas Idergard villfarelsernas frestelse och återkomst: »Den drivande frestelsen förblir densamma: att anpassa Gud till vår vilja, våra uppfattningar, till någon som välsignar det vi vill ha välsignat. ... Vi befinner oss alltså i samma andliga strid som för 1 700 år sedan, och kallas att välja sida: att göra världslig ideologi till tolkningsnyckel för tron eller ödmjukt acceptera att sanningen är större än mina definitioner, verkligheten större än min fattningsförmåga.» För vi kallas att bejaka Gud, »inte som vi själva uppfinner honom, utan som han är och framstår i den kyrkliga och bibliska traditionens oföränderliga vittnesbörd».

Till skillnad från flosklerna i Bildas artikel har de kristna stororden – offer, synd, försoning, nåd osv. – satts på undantag. Alltför ofta lyser även namnet över alla andra namn – Jesus Kristus – med sin frånvaro. Men människan har en intuitiv insikt i den verklighet de uttrycker. Därför kan de användas. Stororden väntar på återbruk, för de säger något om vad som inte kan sägas på annat sätt, om det outsägliga. Deras annorlundahet vittnar om det annorlunda. Deras förbryllande karaktär erinrar om mysteriet.

Troligen har de avsteg från allmänkyrklig och apostolisk tro som här nämnts skett i bästa välvilja och med goda intentioner. Att nå människor, att vara aktuell, att försöka finna språk och uttrycksformer som kan attrahera. Men någonstans blir avvikelsen så stor att det inte längre handlar om kristen tro. Utan om någonting annat.




SPT 3/2020

Pastoral för församlingsutveckling

Den kyrkliga kartan i Sverige ritas om. Från att ha varit ett självklart kristet land definieras Sverige alltmer som ett missionsfält. I Svenska kyrkan finns sedan sekler såväl struktur som teologi för ett församlingsliv som täcker varje svensk kvadratcentimeter. Med kyrkobyggnader och organisation finns verksamhet i hela landet. Traditioner har skapat tillhörighet även några generationer efter att kyrkan och tron försvann ur mångas vardag. Samtidigt har allt detta invaggat Svenska kyrkan i en falsk känsla av självklarhet.

Sedan kyrkan skildes från staten för tjugo år sedan har mycket kraft, tid och fokus lagts på organisationen. Visst finns det mycket att organisera i Sveriges största organisation med drygt 21000 anställda och nästan lika många förtroendevalda. Men vad är målet med organiserandet och vilken är visionen?

Kyrkans uppdrag har aldrig varit att i första hand ha verksamhet i hela landet, inte heller att renovera byggnader, vara kulturbärare och upprätthålla aldrig så vackra traditioner. Svenska kyrkans målskrivning är missionsbefallningen. Utifrån den måste allt som sker i kyrkan motiveras, all verksamhet, varje församlingsinstruktion och allt ledarskap prövas.

Så sker inte i dag, vilket behöver sägas. I många församlingar finns djup nöd för att bänkarna gapar tomma vid gudstjänsterna medan alltfler uppgifter, som inte har med församlingslivet att göra, läggs på medarbetarna. Och de som vill stå upp för klassisk kristen tro känner sig ofta trängda i en allt snävare kyrklig åsiktskorridor. Den nöden måste tas på allvar. Fler kyrkliga visselblåsare behövs som pekar på hur kyrkan på alla nivåer sysslar med perifera uppgifter.

Vad som krävs för att en församling ska växa är inte några nyheter utan väl beprövad erfarenhet. Som att först och främst måste gudstjänsten stå i församlingens centrum. Utan gudstjänst ingen församling. Och utan gudstjänstfirare blir det bara vanlig föreningsverksamhet i församlingslokalerna, ingenting annat. Såväl liturgi som förkunnelse måste vara kristocentrisk. Det räcker inte att vara välformulerad, uppmuntrande och livstolkande. Varje predikan måste ha Kristus i centrum för att leda människor till Honom. Bara så byggs en kristen församling.

En kristen församling är en bedjande församling. Bönen är kyrkans språk som på ett självklart sätt måste genomsyra det som sker i kyrkan. Genom bönen anar församlingen Guds vilja och riktningen för församlingsarbetet. Bönen är den unika kraftkälla ur vilken kyrkan hämtar sin inspiration. Men i många församlingar ser det inte ut så, utan verksamheten och administrationen sköts som i vilket servicebolag som helst.

I den församlingsnöd som råder behöver vi lära av goda exempel där man målmedvetet arbetat med församlingstillväxt. SPT har i flera artiklar lyft fram vanligt församlingsliv som blomstrar, hur närmast döda församlingar fått nytt liv men också församlingar som under lång tid hittat fungerande former för församlingstillväxt.

Det finns ett tydligt mönster för hur församlingar växer och bereder marken för människors omvändelse och helgelse. I detta nummer delar Fredrik Carlsson, präst i Kviinge församling i Lunds stift, med sig av den gudstjänstutveckling församlingen fått uppleva. Erfarenheterna är inte unika.

I sin bok Naturlig församlingsutveckling lyfter Christian A. Schwartz fram gudstjänster som inspirerar i både helighet och vardaglighet samt livsnära smågrupper och behovsnära evangelisation som delar i en växande församling. Efter att ha gjort en historisk undersökning av fem växande rörelser i kyrkans historia redovisar Carl-Erik Sahlberg, som verkat i S:ta Clara kyrka i Stockholm, nio utmärkande drag för församlingstillväxt. Han menar att en växande kyrka är en kyrka som

1. är öppen för alla
2. bryr sig om människor i nöd
3. har en kärleksfull gemenskap
4. ställer Kristus i centrum
5. lever ett helgat liv
6. är beredd att lida
7. söker Gud i bön
8. använder lekmän
9. samt är öppen för Den Helige Andes kraft.

Mönstret går igen på många ställen i dagens Sverige. Utmaningen riktas till alla församlingar. Ingen behöver treva i blindo, testa egna idéer för att se vad som kan fungera eller köra fast i invanda gamla hjulspår.

Vad Sahlberg inte nämner, kanske för att det är så självklart, är att prästen, diakonen, andra medarbetare och förtroendevalda måste finnas på plats och delta i gudstjänst- och bönelivet oavsett om man är i tjänst eller ej. Helt enkelt leva med församlingen.

För att bygga församling krävs en genomtänkt pastoral strategi. Att hitta på tillfälliga hugskott och pröva olika idéer är enkelt, men om man saknar strategi, uthållighet och vision växer inget i längden. Långsiktiga, genomtänkta och mätbara mål behövs för tillväxten.

Formandet av ett långsiktigt handlingsprogram börjar med att tid för bön, samtal och frigörs. För att nå dit behöver ofta kyrkoarbetare och förtroendevalda få ökad förståelse för vad en församling och dess kärnuppgift är. Inspiration och vägledning finns t.ex. i Fredrik Modéus böcker om gudstjänstliv och församlingstillväxt eller i Pastoralen (Artos förlag).


Det är i församlingar som målmedvetet firar gudstjänst, skapar relationer, utrustar lekfolket genom smågrupper och enskilda samtal, har en kristuscentrerad undervisning, arbetar diakonalt och har en tydlig bönegemenskap som det växer. En följd blir då att kyrkan även politiskt och socialt betyder något i omgivningen.

Initiativ bör tas för att ytterligare forska kring församlingstillväxt i Svenska kyrkan och mission i Sverige. Vi bör förvänta oss mer av kyrkomöte och stift vad gäller redskap för församlingsbygge.
Svenska kyrkan har i dag en helt annan roll än för någon generation sedan, men den har också en enorm möjlighet genom sitt kontaktnät och sitt förtroende i samhället. Svenska kyrkans församlingsarbetare behöver därför rustas i evangelisation, undervisning för att fira inspirerande gudstjänster. Det räcker inte med att förnya kyrkohandboken eller att göra en ny psalmbok. Den mer marginaliserade roll Svenska kyrkan fått kan även öppna för nya möten och sammanhang. Framför allt behöver kyrkans församlingsarbetare rustas i frimodighet och ett kristusnära lärjungaskap.

På många sätt är Svenska kyrkan en kyrka i kris, med medlemstapp och uppgivenhet. Men detta är också tidpunkten för de stora möjligheterna. De växande församlingsgemenskaperna vittnar alla om samma sak: det finns i dag en stor nyfikenhet på kristen tro som betyder något i vardagen och en stark längtan efter just det som finns i en kyrka som vågar vara kyrka – helighet, gemenskap, äkthet, mening och frälsning.




SPT 2/2020

Våga vara den kyrka du i Kristus är? – II

Man kan tycka att rubriken kräver ett utropstecken och inte ett frågetecken. Att kyrkans identitet är given, att den är formulerad redan i hennes namn – kyrka – kyriakos – det som tillhör Herren. Men även det givna kan gå förlorat, identiteten upplösas, uppdraget bli otydligt. Förra numrets ledare om några vågade uppmuntringar handlade i grunden om Svenska kyrkans identitet. Att våga vara den kyrka hon i Kristus är.

Jonas Eek väckte frågan om Svenska kyrkans identitet i en ledare i Kyrkans Tidning (50/2019) med anledning av att det är tjugo år sedan hon upphörde att vara statskyrka. Kyrkan blev fri från staten och staten fri från kyrkan. Parallellen, som Eek drar, till utvecklingsteorier om en människas mognadsprocess är smått underfundig. Såväl den frisläppta Svenska kyrkans barndom som tonårstid är förbi, nu är vuxenlivet i vardande.

De första tjugo åren har i viss mån gått i organiserandets tecken. En i formell mening förändrad relation till staten har medfört att Svenska kyrkans position i samhället alltmer kommit att omprövas. Hon är inte längre den givna kyrkan i Sverige, inte längre den enda kyrkan med en särställning bland andra samfund eller religioner. Hennes tidigare så självklara rätt att få besöka skolorna, ansvara för andakter på vårdhem och sjukhus, ordna korum för regementen eller tings- och hovrättsgudstjänster i början av varje nytt arbetsår finns inte längre.

Den enda formella resten av Svenska kyrkans en gång givna position som »statskyrkan» lär nog vara att successionsordningen förutsätter att konungen tillhör denna kyrka genom »vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är» och att »prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket».

De gångna tjugo åren har medfört en djupgående omorganisation med strukturutredningens genomförande som kulmen på en redan påbörjad process av sammanslagna pastorat och församlingar. Det egentliga församlingslivet har i praktiken påverkats mer av den omorganisationen än av skilsmässan mellan kyrka och stat. Men även under de tjugo år som föregick skilsmässan genomfördes stora förändringar med ett omstrukturerat kyrkomöte (1982), överföringen av folkbokföringen från kyrkan till skatteverket (1991) samt förändrade regler för medlemskap med dopet som grund (1996).

När nu den yttre formen blivit färdig, borde kyrkan enligt Jonas Eek kunna börja söka sin inre identitet som det brukar vara i övergången från ungdomstidens formande till vuxenlivets självförståelse. Men kyrkans organisation utgör en del av hennes identitet. Hur hon formerar sig är inte bara en yttre struktur utan en gestaltning av hennes karaktär.

Därför var det en anomali att Svenska kyrkan kom att vara och kallas för »statskyrka». Och tanken på Svenska kyrkan som folkkyrka var ett sätt att teologisera hennes organisatoriska karaktär genom att innesluta alla i sin famn och vara rikstäckande. Själva begreppet »Svenska kyrkan» var därtill något som infördes ganska sent. Det var inte någon originalbestämmelse för hur hon förstod sig själv utan hon var helt enkelt Kristi kyrka i Sverige till dess att hon började bli konkurrensutsatt.


Frågan om Svenska kyrkans identitet och självförståelse måste dock tas på djupaste allvar. Det är ett tecken på identitetsförlust när frågan ställts i motioner i kyrkomötet, väckts av debattörer i dagspressen och utmanats av inomkyrkliga rörelser som undrat vart kyrkan är på väg.

Att det finns många orsaker till vilsenheten är uppenbart. En av de mest avgörande kom med kyrkomötets förändring 1982, som förstärkte det partipolitiska systemet, vilket väl också var det outtalade syftet. Till detta kommer det märkliga att en sekulär stat i Lagen om Svenska kyrkan har fattat beslut om hur hon ska betecknas och vara organiserad – i praktiken ett beslut om hennes identitet. Kyrkans grundläggande dokument som är fastställda i Kyrkoordningen är i realiteten inte styrande för hennes beslut, utan det är andra intressen som dominerar. Dokumenten har fått en närmast symbolisk funktion, som likt en galjonsfigur sitter på skeppets stäv utan att kunna påverka vare sig innehåll eller riktning.

Ett identitetssökande kan ha flera utgångspunkter. En är att man är trygg i sin identitet men osäker på hur den ska gestaltas i en ny och ständigt föränderlig kontext. För en trygg kyrka bör ett sådant möte med samtiden vara inspirerande – att hon å ena sidan är förankrad i den en gång för alla givna trosregeln, å andra sidan utmanas till att finna de pedagogiska verktyg som samtiden kräver.

Men om däremot identiteten och självförståelsen är osäker, om frågan om det egna jaget – kyrkans själ – är obesvarad leder detta till inre otrygghet. Svenska kyrkan i dag är knappast trygg i vare sig identitet eller uppdrag. Hon försöker inte bara finna sin roll i samhället, hon är obekväm med sig själv, obekväm med Bibeln och bekännelsen ständigt omformulerande hur Skrift och tradition ska förstås. Följden blir att hon ser sig själv i samhällsspegeln i stället för i ljuset av vem hon är i Kristus.


Men kyrkan kan också vara oklar över sin identitet för att det i henne finns många motstridiga viljor. Att då sträva efter enhetlighet i stället för enhet, efter konformitet i stället för mångfald, leder fel. Då är hon inte en bred gemenskap av skiftande traditioner utan blir stympad och utarmad. Mångfalden inom kyrkan är en tillgång, inte en besvärande relikt av det förgångna.

Den dom som domkapitlet i Luleå nyligen avkunnat genom att avkraga en präst, är ett sorgligt exempel på konformistisk amputation (se Pressklipp & kommentarer). Till sist återstår väl inte ens en tumme av hela kyrkokroppen. När beslut präglas mer av krävande korrekthet än av trohet mot Skrift och tradition leder detta till identitetsförlust.

Ännu en utgångspunkt kan vara att kyrkan skäms över sin faktiska identitet så att hon försöker vara vad hon inte är – som exempelvis mer av ett religiöst mångfaldsrum än ett rum för det kristocentriska. Ambitionen att försvara religionens och religionernas plats i samhället är god, motiverad, nödvändig och önskvärd. Som det historiskt största samfundet är förmodligen Svenska kyrkan bäst lämpad för denna uppgift.

Men när kyrkan i bästa välvilja strävar efter att företräda hela Areopagen och föra dess talan, finns risken att hennes identitet försvagas genom att det allmänreligiösa prioriteras mer än det kristocentriska. Alltför ofta, vilket SPT påpekat tidigare, möter en genans kring Jesus Kristus som kyrkans herre. En kanske i och för sig vällovlig önskan att inte väcka anstöt leder till en urholkning av identiteten.

Redan när Paulus stod på Areopagen visste han att kärnan i kyrkans identitet ligger hos den Jesus Kristus som redan då var en stötesten och en dårskap. För människor. Men som är Guds vishet.

 




SPT 1/2020

Våga vara den kyrka du i Kristus är!

Inför 2019 presenterade SPT i sin första ledare (1/2019) nio önskningar för Svenska kyrkan inför det nya året. Att skriva en önskelista är enkelt, att infria önskningarna desto svårare. Ändå är det med viss nyfikenhet man kan återvända till förra årets önskningar. Vilka kan bockas av som uppfyllda? Vilka väntar ännu otåligt på att infrias? Vilka var onödiga och vilka behöver upprepas?

Det var inga märkvärdigheter som skrevs upp på önskelistan. Inte för en kyrka, inte för vare sig Svenska kyrkan eller hela Kristi kyrka. Det mesta var självklarheter, snarare handlade det om att gräva upp försvunna skatter, återfinna förlorade klenoder och vara djärv i vad det är att vara kyrka i dagens svenska samhälle, både trogen mot sitt arv och frimodig inför framtiden. Eller för att återknyta till titeln på Viktor Södergrens klassiker: Vägar vi gått och vägen fram (1945). För det är vad det handlar om. Kyrkans framtid börjar i de vägar hon gått.

Vilka skatter finns då att återfinna för att bygga och vara församling? Skatter utan vilka kyrkan förlorar sig själv och sin identitet? Skatter som borde göra kyrkan trygg i att vara kyrka i dagens samhälle? För kanske behöver vi alla som lever och arbetar i Svenska kyrkan våga räta på skämsryggarna och inte vara undfallande inför den kristofobi som följer med både den yttre och den inre sekulariseringen.

Inför det nya året bjuder därför SPT på en serie uppmuntringar utifrån fjolårets önskningar – en maning till iver, djärvhet och frihet från ängslan. Det är en frestelse att sätta upp ett vindkänsligt finger i trendluften för att känna vart det blåser. Som när en kyrkoherde på Västkusten väljer att som julgåva till personalen skänka hela beloppet till Extinction Rebellion (hur ställer sig medlemmarna i pastoratet till att medlemsavgiften används så?). Eller när en sydsvensk församling köper in Elisabeth Olssons könskorrigerade altartavla av Paradiset för att använda den som alternativ till den nuvarande. Exemplen kan mångfaldigas.

Men ta i stället ner det fingret innan det blivit värkbrutet av vinddraget och följ den grundriktning som är kyrkans. Eller för att parafrasera orden från en av vår tids mest sjungna psalmer: Våga vara den kyrka du i Kristus är ... en text vars tyngdpunkt ligger just »i Kristus» (Sv. Ps 87).
Här följer några uppmuntringar! De är inte så mycket riktade till Svenska kyrkans nationella nivå som till de lokala församlingarna eftersom de handlar om grundarbetet, om det lokala församlingslivet:

• Våga vara frimodig i att bekänna Jesus Kristus!

I motsats till våra kristna syskon från Mellanöstern så är vi inte hotade till livet för vår bekännelses skull. Det är därför inte särskilt riskfyllt att bryta den genans för Kristus, som alltför ofta lyser igenom på officiella hemsidor och twitter, i uttalanden och i förkunnelsen liksom ambivalensen inför att leda människor till en levande tro på Kristus. Det finns bland många ett odefinierat och vilset sökande efter försoningens evangelium, en viskning ur människans urdjup efter nåd.

• Våga bygga församling, uthålligt och troget!

Inte med planlösa och tillfälliga hugskott utan med en genomtänkt pastoral. Mycket av vad som i dag försöker göra en församling synlig tycks vara tillfälliga nycker snarare än att kontinuerligt bygga relationer och kontakter, snarare än stabiliteten i att samlas i församlingens hjärtpunkt – i mässan.


• Våga vila i den för mässan givna strukturen!

Liturgin berör det djupast existentiella i människans sökande. Av skuld och skam, nåd och försoning, död och liv, övergivenhet och närvaro, kärlek och gemenskap. Gudstjänstlivet måste prioriteras och förnyas, inte genom ett famlande efter nya liturgiska påhitt utan genom att förankras i allmänkyrklig tradition. Den pågående trivialiseringen av gudstjänsterna behöver ersättas av en vördnad inför det heliga och en känsla inför mysteriet, inför det outgrundliga. Kyrkan firar primärt inte gudstjänst för att få folk att komma utan för att tillbe och möta Kristus i Ordet och sakramentet.

• Våga använda stororden!

Det sägs att ord som synd och försoning, frälsning och upprättelse inte längre är begripliga, så de slängs gärna in i ett gammalt ordförråds dammiga skrymsle. Men den verklighet de uttrycker har människan intuitiv insikt i. Därför kan de användas. Stororden väntar på återbruk, för de säger något om det som inte kan sägas på annat sätt, om det outsägliga. Deras annorlundahet vittnar om det annorlunda. Deras förbryllande karaktär erinrar om mysteriet, om att vi i kyrkan träder in på helig mark. I den kristna tron anar vi mer än vad vokabulären i några twittrande rader förmår uttrycka. Verkliga sökare vill inte ha fler banaliteter utan vill att deras längtan efter allvar och helighet tas seriöst.

• Våga undervisa, våga vara apologetisk, våga stå upp till trons försvar, våga hävda bibeln som Guds levande ord!

Alltför ofta retirerar kyrkans företrädare inför sökaren till att ungefär svara: Vad tror du själv? Som kyrka måste vi svara vad kyrkan tror oavsett om det blir trott och mottaget eller ej. Kyrkans undervisning bör vara sådan att den både respekterar sökarens tvivel och är tydlig om den egna trons innehåll. I annat fall blir den inte evangeliserande, för all kyrkans undervisning syftar inte främst till att förmedla kunskap utan till att tradera kristen tro. God undervisning lyssnar med ena örat på människors frågor och med det andra på den helige Andes ledning. Den visar på Kristus, lyfter fram storordens betydelse och liturgins tidlöshet, Bibelns levande ord och aktualitet.


• Våga leva ekumeniskt!

Trots reformationsjubileets år med de fem imperativen som de luthersk-evangeliska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan undertecknade, så har inte särskilt mycket hänt. Snarare är intrycket att på många håll inom Svenska kyrkan har tendensen att misstro det katolska och allmänkyrkliga ökat. Att i kyrkomötet referera till BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry, utgivet av Kyrkornas världsråd 1982) vinner inget gehör. Men såväl lokalt som nationellt kallas vi som Svenska kyrkan att leva ekumeniskt som en del av den stora katolska gemenskapen. En sund stolthet över den egna kyrkans särart kan vara motiverad så länge som den ses som en gåva till det gemensamma. Men särarten får inte överskugga samhörigheten med Kristi världsvida kyrka. Att som kyrka leva medveten om den tillhörigheten kan också vara ett nödvändigt hinder mot villfarelser och ett kyrkosamfunds egensinne.

Mycket mer behöver vågas. Lokalt och nationellt. SPT vill utifrån sina förutsättningar vara en tidskrift som inte bara sänder iväg några uppmuntringar till andra utan som också själv bidrar till att våga. Våga vara vad kyrkan är i Kristus!




SPT 26/2019

The Same Procedure as Every Year – eftertankar efter kyrkomötet

Ännu ett kyrkomöte läggs till handlingarna. Protokoll skrivs, avslagna motioner samlas på hög, fattade beslut sänds vidare till Kyrkostyrelsen för verkställande. Maskinerna mal, hjulen snurrar, pengarna rullar. Många miljarder. Men har någonting förändrats?

Intrycket från årets kyrkomöte trots dess annorlunda tematiska upplägg om undervisning är som mantrat i nyårskomedin Grevinnan och betjänten: the same procedure as last year. Grevinnan Miss Sophie lever kvar i gamla minnen, betjänten James axlar de forna middagsgästernas roller och utbringar alla skålarna. Men det är som vanligt och allting »looks very nice», som grevinnan säger.

Liksom Miss Sophies förväntningar var stora inför nyårsfirandet, så var det också inför kyrkomötet. Inte minst som det inte skulle vara the same procedure as every year. Mönstret skulle brytas, och det fanns fog för att ledamöterna skulle ta kyrkans kris, undervisningens kris, den inre sekulariseringens kris på sådant allvar att de partipolitiska positioneringarna fick vika för koncentration på sakfrågorna.

Valet av tema speglar en växande insikt om att kristendomens och Svenska kyrkans ställning allvarligt försvagats. Och visst fanns en oro över att kunskapen om kristen tro ofta är närmast obefintlig och att den religiösa analfabetismen ökar. Allt färre har språk för det existentiella och religiösa, allt färre känner den kristna trons kärnord. Inte minst ärkebiskopen formulerade detta i sin introduktionsföreläsning till kyrkomötets första session.

Ändå tycktes man värja sig för en realistisk verklighetsbeskrivning som tvingar fram nödvändiga åtgärder, som om fortfarande »everything looks very nice». I stället fick de partipolitiska skyttegravar som grävts i riksdagen sina angripare och försvarare även i kyrkomötet. Antagonismen mellan flertalet partier knutna till riksdagen och SD var uppenbar. Men i kyrkomötet hör sådant inte hemma utan hindrar i stället att sakfrågorna fördjupas, vilket även presidiet såg sig nödsakat att påpeka.

Ämnet om kyrkans undervisning lovade gott. Kyrkostyrelsens skrivelse (KsSkr 2019:5) i ärendet avslutas med en levande vision av vad som ska ha uppnåtts 2030. I korthet ska dopmedvetenheten ha stärkts, en pedagogik som främjar »trons kunskap, trons liv och den ständiga omvändelsen» ha uppnåtts, de offentliga konsekvenserna av tron och kunskapen om kristen tro ha ökat. Men vad detta betydde i praktiken var och förblev oklart.

Appeller för att undervisningen ska förbättras, kvaliteten höjas, ivern stärkas hjälper inte, när kyrkomötet samtidigt avslog de viktigaste motionerna i ämnet. Inkonsekvensen mellan ambitionen att stärka kyrkans undervisning för att nå de uppsatta målen och de beslut som fattades var uppseendeväckande, en diskrepans som få noterade. Varför störa ordningen när allting »looks very nice»?

De motioner som starkast lyfte fram huvudfrågan begravdes med eller utan krans men näst intill konsekvent – motioner som handlade om en erfarenhetsbank för vuxenkonfirmation, ny katekes, församlingarnas arbete med dopet, alphagrupper, hur kristen tro ska presenteras på Svenska kyrkans webbplats och forskning om prästers undervisning om kristologin.

Däremot bifölls en motion om att »studera klimatfrågor och naturens rättigheter». Flera motioner tog mer fasta på hållbarhetsfrågornas plats i undervisningen än på hur vi talar om Jesus Kristus. Det sekundära blev det primära. Det behöver inte vara fel, men evangelium är det inte. Det kan rentav vara motiverat, men evangelium är det ändå inte, inte det livsavgörande som kristen tro i grunden handlar om.

Tydligast blev detta i debatten om Alphagrupper, den i särklass längsta med 43 inlägg. En politiserad debatt som mer handlade om det i samhället korrekta än om vittnesbördet om Jesus, troheten mot bibeln och kyrkans grundläggande dokument enligt Kyrkoordningen. Tendensen att lägga tonvikten på tidstypiska frågor som värdegrund, samkönade äktenskap, hållbarhet var påtaglig, frågor som knappast är de mest avgörande och unika i kyrkans trosundervisning.
Det föreslagna ämnet för nästa tematiska kyrkomöte 2021, »Kyrkan i det offentliga rummet», är angeläget. Kyrkan måste vara med i samhällsdebatten, driva opinionsbildning och visa att religion är en ofrånkomlig del av det gemensamma rummet. Fast ämnesvalet visar på samma förskjutning från det primära till det sekundära. En av motionerna föreslog i stället ämnet Jesus Kristus, ett fokus på fides quae, på trons innehåll. Innan opinionsbildningens fasad sätts upp måste rimligen stommen vara rest.

Kyrkomötets ambition kom således till stor del på skam. Viljan fanns att stärka kyrkans undervisning, men de konkreta nedslagen i de beslut som togs var begränsade. Det är olyckligt att de två kanske mest grundläggande frågorna förblev oberörda och obesvarade: Vad ska kyrkan främst undervisa om? Och hur ska kyrkan på bästa sätt undervisa? För just i de frågorna – vad och hur – ligger vägen framåt.

Biskopsmötet publicerade nyligen en sorts kanon över de viktigaste psalmerna och bibeltexterna som allmänheten bör känna till. När den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom 1994 i boken The Western Canon publicerade en lista på 26 skönlitterära författare som han ansåg som oundgängliga för att förstå litteraturen, så utsattes den för omfattande kritik. Urvalet var smalt och tveksamt (bl.a. saknades Dostojevskij) men han uppnådde sitt mål, att själva saken diskuterades. På samma sätt kan biskoparnas lista kritiseras, men i stort är urvalet väl motiverat. Fast tendensen att etik och moral dominerar över nåd och försoning finns som så ofta i kyrkans förkunnelse också där. Så finns Gyllene regeln med men inte Lilla Bibeln, lag mer än evangelium, vad Jesus lär mer än vem Jesus är, vad god etik är mer än nåden genom Kristi försoning. Ändå, här finns en god ansats till vad kyrkan ska undervisa om. Eller snarare: Vem kyrkan ska vittna om.

Att besvara frågan hur är svårare men desto mer angelägen. Det skulle behövas en metodbank, en sammanställning av goda modeller för undervisningen. Alphagrupper, vuxenkatekumenat, grundkurser i kristen tro, dramatiseringar, pilgrimsvandringar, förkunnelsemetodik, för att nämna något. Att hänskjuta detta till pastoraten eller möjligen stiften är att göra det lätt för sig. Här borde kyrkomötet ha tagit initiativ för att lyfta fram en mångfald av undervisningsmodeller, vilka kanske också kunde bidra till att trötta församlingar fick en omstart.
Kyrkomötet 2019 har potential att göra skillnad för kyrkans undervisning, men risken är stor att det blir en torso. De konkreta besluten om åtgärder uteblev. Det bestående intrycket av kyrkomötet kan enkelt sammanfattas: Ingenting är som det varit men allt ska vara som det är. För fortfarande tycks man agera som om allting »looks very nice».




SPT 25/2019

Skolan och Bibeln

När den första Bibeln på svenska kom ut (Nya testamentet 1526 och i sin helhet 1541) på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ blev den också det dokument som formade det gemensamma svenska skriftspråket. Ärkebiskopen själv stod förmodligen till största delen för översättningsarbetet. Han skapade grammatik, stavning och till och med bokstäver som står sig än idag. När Sveriges förstaklassare får lära sig å, ä och ö är det tack vare ärkebiskopens översättningsarbete av Bibeln för 500 år sedan.

Universitet och lärosäten växte fram kring domkyrkorna, och några hundra år senare skulle kyrkan leda arbetet med den framväxande folkskolan. Kyrkan har format den svenska skolan och Bibeln det svenska språket. Kyrkan och Bibeln har i sekler präglat kultur och samhälle och är en omistlig del av vårt arv. Man kan tycka vad man vill om det men inte blunda för verkligheten.

När skolverket på punkt efter punkt förminskar sådant som har med religion i allmänhet och kristendom i synnerhet att göra begår man ett stort misstag. Förslaget att Bibeln plockas bort ur läroplanen bekräftar ett mönster som vi sett under lång tid. Anna Westerholm, chef för läroplansavdelningen på Skolverket, försäkrar att det inte innebär att Bibeln kommer att försvinna utan att man »med vårt förslag i stället förstärker undervisningen kring religiösa urkunder» (Expressen 23/10 2019). Som svar på en direkt fråga menar hon att Bibeln har sin givna plats i undervisningen (Dagen 29/10 2019). Men varför skriver man i så fall inte in detta i läroplanen? Bibelns texter måste rimligen ha en högre dignitet för barnen i Sverige än texter ur Koranen och Bhagavad-Gita. Andra heliga texter kan inte ersätta Bibeln, som i det svenska samhället har en religiös och kulturell särställning.

Joel Halldorf skriver att »svenska elever råkar finnas i en verklighet som inte präglas av religiösa urkunder i allmänhet utan av just Bibeln. Det är inte en åsikt eller värdering utan ett faktum. Bibeln genomsyrar allt från stor litteratur, till sagor och populärmusik. Vi kan tycka vad vi vill om lämpligheten i det, men Skolverkets uppgift är inte att lägga verkligheten till rätta utan att förbereda eleverna för den» (Expressen 24/10 2019).

När statsminister Stefan Löfven under en frågestund i riksdagen den 24/10 fick frågan om det rimliga i att plocka bort Bibeln ur läroplanen, blev svaret intetsägande: »Jag tror inte att jag i det här läget ska gå in och diskutera kursplaner, vi har en myndighet som gör det.»

Diskussionen om Bibelns plats i läroplanen visar, liksom förslaget att stryka antiken ur historieundervisningen, hur man i formandet av skolan och framtidens samhälle undervärderar våra rötter för att fokusera på senaste nytt. Men när yta, effektivitet och teknisk utveckling värderas högt är de existentiella, historiska och kulturella värdena än viktigare. Osäkerheten att tala om existentiella och religiösa frågor som i dag finns i skolan håller inte. Religionskunskapen kan inte reduceras till en historisk exposé.

Att skolan ska vara sekulär, politiskt och religiöst neutral, är självklart, men samhället i sig är aldrig neutralt, utan där skiftar snabbt värderingar och livsåskådningar. För att förstå en komplex tillvaro behöver varje elev därför verktyg. Lika viktigt som att lära sig källkritik är att reflektera kring existentiella frågor. Då behövs även insikt i Bibelns värld och om hur den påverkat den västerländska kulturen in i vår egen tid.


Hur ska då kyrkan förhålla sig till att bibelundervisningen fasas ut ur skolan? Grundläggande kunskap om de bibliska texterna är förs


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan