Fredagen den 23 augusti 2019 - klockan 15:18

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 16/2019


Dop och doppastoral

Till kyrkans uppdrag hör att förvalta dopets sakrament. Det är ingen uppgift att ta lätt på, inte minst eftersom det finns flera paradoxer i hur kyrkan bör förvalta dopet. En sådan är å ena sidan kallelsen att döpa alla folk, å andra sidan att det inte kan ske med vare sig mass- eller tvångsdop. Dopet är inte en tvingande pålaga som läggs på den motvillige utan en gåva att tas emot i frihet och förutsätter att undervisning sker såväl före som efter – »gör alla folk till lärjungar, döp ... och lär ...».

En annan motsägelse ligger i dopets nödvändighet för det kristna livet samtidigt som det inte är en absolut nödvändighet för saligheten. Redan 1766 skrev Eric Pontoppidan att »det är icke genom att vara berövad sakramentet, men genom att förakta det, som en människa drar dom över sig» (Collegium pastorale practicum). Dopet är inte en yttre handling utan ett verksamt sakrament som ger nya livsförutsättningar – man föds på nytt till det eviga livet och blir samtidigt inlemmad i kyrkans gemenskap som sträcker sig utöver tid och rum. Den odöpte står inte utanför Guds kärlek, utan Gud älskar var och en som föds. Jesu offer för hela världens synd gäller även för de odöpta och för dem som aldrig hört om Jesus Kristus. Men den döpte har till skillnad från den odöpte blivit född på nytt av vatten och Ande och fått del av dopets nåd.

En tredje motsättning ligger i att medlemskap i Svenska kyrkan förutsätter dop. Om allt färre döps blir hennes ekonomi också sämre. Det kan då bli en frestelse för kyrkan att döpa inte för dopets nådegåvas skull utan därför att hon behöver fler medlemmar, annars försvagas hon både ekonomiskt och personellt. Att sträva efter att öka antalet dop kan visa sig ha rent pekuniära skäl.

I skärningspunkterna mellan dessa motsägelser är det som Svenska kyrkan som helhet och varje enskild församling ska forma en pastoralt hållbar dopstrategi.

Det finns förstås många orsaker till att antalet dop minskar: sekulariseringen, den brutna relationen till kyrkan inte minst i städerna, det växande främlingskapet inför all religion, alternativa sätt att välkomna ett barn till släkt och familj. Kanske som en följd av den ökande individualiseringen ser vi också hur en del föräldrar undviker att välja för barnet i viktiga frågor – som dop och religion – medan man kan vara desto mer drivande i mindre viktiga som val av kläder och fritidsaktiviteter. Om doppraxis och dophandling dessutom hanteras valhänt gör det inte situationen bättre.

Men att uppgivet analysera orsakerna till den minskade dopfrekvensen räcker inte. Inte heller är kortsiktiga lösningar för att höja dopfrekvensen en klok väg att gå. Ytterligheter som en ökad individualisering av dopgudstjänsten respektive drop-in-dop är inte alltid lyckade. Risken med det förra är att förväntningarna blir så stora på fest och arrangemang att föräldrar drar sig för att låta döpa sitt barn. Risken med det senare är att dopet blir en tillfällighetshandling utan relation till den lokala församlingsgemenskapen. Visserligen har det hävdats att drop-in-dop har en biblisk förebild i den etiopiske hovmannen, vilken döptes av Filippos efter bara några timmars undervisning. Men hovmannen satt i sin vagn och läste profeten Jesaja och var redan kunnig i Skrifterna (Apg. 8:26–40).


Att ha en övergripande doppastoral både för barn- och vuxendop är nödvändigt. I de flesta församlingar finns sådana, men på många håll krävs omtag, då allt från den första informationen och kontakten till dopbarnets konfirmation eller den vuxnes fortsatta deltagande i församlingens gudstjänstliv behöver tänkas över.

Detta är inte platsen för att ge en heltäckande pastoral, men några punkter som kan kräva förnyad reflektion behöver ändå lyftas fram. En sådan är den inledande kontakten. Det vanliga är att skicka en hälsning som välkomnar det nyfödda barnet och inbjuder till dop. Men redan här bör ges en pedagogiskt genomtänkt information om dopets avgörande betydelse. Helt enkelt, på vilket sätt dopet gör skillnad.

En annan fråga är hur bokningen av dopet sker. De större pastoraten har numera infört bokningscentraler. Effektivt och överblickbart. Kyrka, präst, musiker och vaktmästare är bokade på fasta doptider, de bara väntar på att någon ska vilja döpas just där och då. Men bokningscentralerna har medfört att den personliga relationen till den lokala kyrkan och församlingen försämrats. Viktigare har blivit rätt tid och tillgång till festlokal efter dopet. På kort sikt är det en utmärkt service, på lång sikt är det förödande.

Dopsamtal är i dag självklart, men kan gärna kompletteras med dopgenomgångar för många familjer samtidigt. Det kan då vara lättare att ogenerat tala om dopets innebörd och de olika momentens betydelse. I det enskilda dopsamtalet kan detta sedan fördjupas.

Dopet är inte en barngudstjänst, det är ett sakrament. Att många barn ofta deltar betyder inte att dopet ska vara barnsligt. Djup och allvar exkluderar inte barnen utan drar in dem i ett större skeende av att det heliga är en realitet. Det finns en tendens att prästen vid kyrkliga handlingar uppträder som någon sorts konferencier för att trevligfiera tillfället – i stället trivialiseras det. Så är doptalet, som riskerar att bli schablonartat, en pedagogisk utmaning till att förkunna evangelium. Dopet rymmer ju hela spektret av det mänskliga livet. Ljus och mörker, liv och död, tro och efterföljelse, sökande och identitet, förgänglighet och hopp, skuld och försoning, ensamhet och kärlek – för att nämna något.

Att få barn och bära fram det till dopet kan göra en förälder mer öppen för evangeliets tilltal än annars. Tillfället är utmärkt att då tillsammans med dopbevis och fadderbrev även lämna en liten skrift om dopets innebörd och hur man lever i det.

De första kontakterna och en god relation till den lokala församlingen med kontinuitet i de personliga kontakterna är avgörande för dopuppföljningen, kanske det som allra mest kräver omtag. Hur kan en barnverksamhet som täcker alla åldrar se ut? De modeller som prövats utgår oftast från tanken att man genom barnen också når föräldrarna. Men är inte motsatsen troligare, att man genom föräldrarna når barnen? Att dopuppföljningen måste ha ett tilltal även till de vuxna?

Barndop är det vanligaste i Svenska kyrkan, men antalet vuxendop ökar. Även detta kräver en pastoral – en vuxendopspastoral – om inbjudningar, grupper, undervisning osv.
Den pastorala verkligheten förändras ständigt. Men dopets innebörd som sakramental handling är densamma allt sedan Jesus manade att döpa. För även om människans yttre villkor förändras, så förblir hon på djupet densamma. Samma livsfrågor, samma längtan, samma beroende av nåd, den nåd som ges oss »inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden» (Tit. 3:4-5).




SPT 14/15 2019

Imperialism i nya kläder?

Den första globaliseringen var förmodligen spridandet av evangeliet om Jesus Kristus och den första internationella organisationen var Kristi kyrka. Kyrkans ambition att vittna om Jesus Kristus för hela världen har varit mer avgörande än att lägga världen under sig i världslig mening. Det skedde inte för att äga världen eller ägas av världen utan därför att Guds kärlek är sådan – så älskade Gud världen att han sände sin son ...

Dagens globalisering drivs av andra krafter. Vad frestaren misslyckades med i mötet med Jesus, har varit en desto mer lyckad strategi för världen – en västerländsk imperialism av konsumtion, rationalism och inte minst individualism. Parallellt med marknadens drivkrafter, med de multinationella företagen som vill göra sina varumärken till livsstilsideal, sker en annan globalisering – av idéer, ideal, drömmar, värderingar, traditioner, livsstilar. Drömmen om paradiset har fått färg av resebroschyrer och sociala medier medan teve och film exporterar bilder av hur lyckan och den lyckades tillvaro ser ut.

Kanske skulle man kunna kalla det för en värderingsimperialism, en västerländsk självupptagenhet av att de egna idealen har global giltighet och att västvärlden uppnått ett högre stadium av värden och värderingar, av livsstil och livsideal, av styrelseskick och förhållandet mellan könen, i synen på sexualiteten och det mänskliga livets gränsområden. Samtidigt blir den västerländska kulturen alltmer sekulär och rationell. Utrymmet för det numinösa minskar, oförståelsen för religionens plats ökar, vilket avspeglas i en tilltagande genans över kyrkans uppdrag att evangelisera.

När världsbilden rationaliseras blir uppdraget för de kyrkliga missionerna otydligare med risk att vittnesbördet om Jesus Kristus för hela världen dämpas för en ensidig diakonal inriktning präglad av den västerländska normen. Med stödjande insatser från de rikare kyrkorna i norr följer ofta värdemässiga villkor, en export av västerländska värderingar – indirekt en sekulär syn på tillvaron.

Men värderingar ska inte förväxlas med tro och bekännelse. Den kristna tron har levt och kan leva i skiftande kulturella miljöer, i länder med diktatur eller demokrati, med olika syn på förhållandet mellan könen och normerande maktstrukturer. När en kyrka strävar efter att mer exportera en varukorg av värderingar präglade av ett sekulärt samhälle än trons reella innehåll blir det därför komplicerat. Samtidigt som kyrkan kan leva i alla kulturer, så måste hon i varje kontext vara ett salt för att bidra till att bygga det goda samhället. Evangeliet får ofrånkomliga konsekvenser i samhälls- och familjeliv, i synen på det mänskliga livets okränkbarhet och respekten för allas lika värde, vilket gör att kyrkan ofta står i opposition till det omgivande samhället.

I en tidigare ledare (13/2019) gavs exempel i dokument från ACT och Svenska Missionsrådet (SMR). Inledningstexten till SMR:s policy för jämställdhet utgår från skapelseperspektivet – »Gud är livets Gud och verkar ständigt i världen för ett liv i fullhet, tillgängligt för alla» – medan frälsningsperspektivet lyser med sin frånvaro. Men människan är inte bara skapad till Guds avbild. Hon är också frälst och försonad i Kristus. På båda dessa grunder vilar hennes människovärde.

Hur reagerar då kyrkorna i syd på den västerländska kyrkliga värderingsimperialismen? Ett exempel är Mekane Yesuskyrkans reaktion på Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar som trots löfte om motsatsen fattades utan föregående samråd. Svenska kyrkan tog sig rätten att, som det gärna heter, gå före och visa vägen i förväntan om att andra ska följa med.
Den övergripande normen, som andra kyrkor och kulturer väntas följa för att bygga det goda samhället, är vanligen jämställdhet så som den definieras i vår kontext. Genusrättvisa och jämställdhet är självklara värden, samkönade relationer och HBTQ-frågor drivs med eftertryck liksom bekämpandet av orättfärdiga maktstrukturer. Synen på abort är ytterligare ett exempel.
Samtidigt är Svenska kyrkan själv i kris. Mellan åren 1998 till 2017 minskade medlemsantalet med 25 procent och gudstjänstdeltagandet med 45 procent. Värderingsexporten utgår således från de krympande kyrkorna i vår sekulariserade del av världen, medan vi ser motsatsen i exempelvis Etiopien. Under de senaste sex åren har Mekane Yesuskyrkan vuxit med 3,5 miljoner till i dag ca nio miljoner medlemmar.

Dess generalsekreterare på sjuttiotalet, Gudina Tumsa, formulerade en teologisk helhetsvision – holistisk teologi – som motiverade till mission och evangelisation. Med evangeliet följde det sociala arbetet. Och med det sociala arbetet följde evangeliet. De båda kunde inte och kan inte separeras. Till skillnad från ACT och SMR hävdade Tumsa både ett skapelseperspektiv och att bygga Guds rike i världen och det frälsande evangeliet.

SMR:s vision är begränsad till »att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer». Tumsas vision är större, att »evangeliet om Jesus Kristus är Guds kraft att rädda var och en som tror på det. Det är den kraft som räddar från evig fördömelse, från ekonomisk exploatering, från politiskt förtryck etc. Genom sin eviga dimension kan evangeliet aldrig ersättas av någon av de ideologier som människan tänkt ut genom århundradena. Det är den enda rösten som talar om en kärleksrik Fader som gav sin Son till lösen för många. Det berättar för oss om syndernas förlåtelse och kroppens uppståndelse. Det är de Goda Nyheterna för den syndfulla människan, den enda kraft som kan rädda mänskligheten från dess synd. Det är för mäktigt för att äventyras av något samhällssystem. Det är en alltför kär skatt för att ges upp» (Gudina Tumsa and his Legacy, Vol 1: Proclamation & Development, 1972).

Från kyrkorna i syd har det funnits en kritik mot att de nordliga kyrkorna ensidigt inriktat sitt stöd på det kroppsliga och materiella, på katastrofer och långsiktigt utvecklingsarbete men endast marginellt på evangelisationsarbete, byggande av kyrkor och förkunnandet av Kristus som världens Frälsare.

Den påverkansstrategi som nämns i rapporten från ACT alliansen bör vidgas till att handla om hela det kristna livet, bekännelsen, helgelsen och efterföljelsen. Den strategin är kyrkans urgamla metod. När tron på Jesus Kristus levs så förändrar och genomsyrar den likt surdegen. Då rivs förtryckande strukturer ner av den enkla anledningen att i Jesus Kristus är vi alla ett. Då är det varken värderingar eller västerländska kulturella normer som exporteras utan den levande tron.




SPT 13/2019

Den kyrkliga aktivismen

Inför ett nytt år formuleras en ny verksamhetsplan knuten till den budget som antas. I sina bästa stunder kan det kännas inspirerande och meningsfullt att planera det kommande året, men när allt ska koncentreras i ett dokument och omvandlas till mätbara mål förlorar det något av sin lyster. Vid verksamhetsårets slut är det så dags att summera och utvärdera. Bokslut ska färdigställas, räkenskaper granskas och det gångna året sammanfattas i statistik som jämförs med tidigare års. Till sist föreligger revisionsberättelsen, ansvarsfrihet beviljas och allt har förhoppningsvis skett enligt bokföringslagens bestämmelser.

Inte sällan är processen tröttande. Församlingsinstruktionen finns där som ett måldokument, ofta välformulerad och med goda ambitioner men i praktiken smått marginaliserad. Mycket har gjorts, annat har blivit försummat. Den bibliska lättsintheten – »vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra» – ersätts av kraven på att bevisa sin och församlingens berättigande. Vad vi ser är, som filosofen Jonna Bornemark skriver i Det omätbaras renässans (2018), »en ökande tilltro, för att inte säga övertro, till kalkylerande metoder och rationaliteter som sträcks ut till livets alla områden. Tilltron sätts till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare.»

Kyrkans dilemma är, att samtidigt som hon ska följa alla lagar och målformuleringar vara aktiv och synlig i samhällsfrågor, så är hennes djupaste kallelse en annan: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp och lär! Att vara en rastplats för förlorade söner och döttrar som vänder hem, att be och lovsjunga inför världens mörker, att lyfta oblaten och kalken i söndringens tid.
Det är denna balans mellan uppfyllandet av regelsystem och kyrkans egentliga ärende som riskerar att försvinna i all den aktivism som möter oss med ideliga krav på handling. För fred och rättvisa, för hållbar utveckling, för klimat och smältande glaciärer, mot kärnvapen, mot rasism, mot sexuellt våld, mot förtryck av olika minoriteter,

Ett exempel: i november 2018 i anslutning till den ekumeniska veckan var Svenska kyrkan värd för två stora ekumeniska konferenser, dels den kyrkliga biståndsorganisationen ACT:s generalförsamling, dels Kyrkornas världsråds exekutivkommitté. Det var stora samlingar med både interna överläggningar och offentliga manifestationer. I ACT:s slutrapport sägs det:
»Generalförsamlingen gjorde ett övergripande uttalande (message) och ett antal regionala och tematiska uttalanden (statements). Det övergripande uttalandet innehåller dels alliansens egna åtaganden och dels uppmaningar till beslutsfattare inom ACT:s strategiska områden som ACT valt att verka för: klimaträttvisa, genusrättvisa, hållbar utveckling, humanitära frågor, fred och försoning (inklusive mänskliga rättigheter och demokrati) och migration. Uttalandena kommer att utgöra en bas för ACT- alliansens globala, regionala och nationella påverkansstrategi.»

Kyrkornas världsråds exekutivkommitté gjorde även den ett antal uttalanden, snarlika ACT:s. I Svenska Missionsrådets strategiska verksamhetsinriktning 2017 till 2021 är en likartad aktivism synlig: »SMR:s vision är att Guds rike gestaltas i världen. Detta innebär en värld befriad från fattigdom och förtryckande strukturer, där människor kan påverka sin egen situation och där Guds skapelse förvaltas med ansvar inför kommande generationer.»

Vad som skrivs i de olika dokumenten är nog gott och väl. Ändå saknas något, som kanske kan uttryckas med ett gammalt ord – det är andefattigt. För måste inte en missionsvision, som SMR formulerar den, vara någonting annat än att »Guds rike gestaltas i världen»?

Huvudordet i citatet från ACT:s rapport är det sista: påverkansstrategi. ACT-alliansen, liksom Kyrkornas världsråd och SMR, ser som sin huvuduppgift att påverka inom områden som klimat, rättvisa, rättigheter, fred. Ingen kan vara däremot. Allt är rätt och riktigt. Men än en gång, som så ofta: Problemet är mindre vad som skrivs och mer vad som inte skrivs. Vad som faktiskt saknas. För dagsaktuell teologi är inte bara vad som sägs utan också vad som undviks att sägas.

Om frågan ställs var Jesus finns i all denna aktivism blir svaret vanligen en hänvisning till skapelsen, vårt ansvar att vårda, att varje människa är skapad till Guds avbild. Och visst är det så. Men lika sant är att kyrkan ska leva i men inte av världen, liksom att Gud blev människa i Jesus Kristus och att korset och uppståndelsen för alltid förändrat de villkor under vilka vi lever. Synden och ondskan har inte längre sista ordet. Eftersom Jesus uppstått från de döda är förändring möjlig, i enskilda människors liv, i familjers liv, i olika gemenskapers liv.

Om den nämnda rapporten även har ambitionen att stärka arbetsglädjen och frimodigheten bland kyrkligt aktiva, så blir effekten snarare den motsatta. De kyrkliga rapporterna och dokumenten liknar intill förväxling dem från andra biståndsorgan. Alla vill de visa på de egna framgångarna vilket blir närmast tyngande. Någon större inspiration är svår att finna i den sjusidiga rapporten.

Vad är det som gör att Kyrkornas världsråd i så hög utsträckning framstår som aktivistiskt tröttande medan ett delvis likartat socialt engagemang från Rom har en annan spänst och ett annat djup? Även om sammanhang och syfte är ett annat i det nämnda dokumentet jämfört med påvens encyklika om miljön, framträder slående skillnader. Det katolska dokumentet förmår i långt högre grad hålla samman relationen till Gud med den till oss själva, varandra och den skapade världen. Utgångspunkten är inte krav utan glädje.

Den helige Franciskus förundran över skapelsens skönhet ledde honom till ett ansvarstagande som få av oss är beredda att gå in i, ett ansvar som långt ifrån är lekfullt och enkelt. Men det är genom att måla med en pensel doppad i Bibelns och traditionens färger som lusten tänds hos betraktaren. Genom den tydliga kopplingen till Gud, den Treenige, behålls riktningen. Genom att ha blicken vänd mot Fadern anar vi skapelsens storhet som en gåva att bruka och glädja sig åt men vågar också se vår otillräcklighet. Genom Jesus har återställelsen av det skadade påbörjats och ska en dag fullkomnas. Genom den Helige Ande får vi inspiration att vara Guds vänner och medarbetare.

För såväl vårt samhällsengagemang som för våra insatser i kyrkan gäller insikten att allt ansvar lagts på människan och att allt liv och all växt kommer från Gud. Av detta märks alltför lite i dokumenten från ACT, Kyrkornas Världsråd eller Svenska Missionsrådet. Där har Guds eget verk hamnat i marginalen.




SPT 12/2019

Vem avgör trons äkthet?


I samband med flyktingvågen 2015 sökte sig många nyanlända till kyrkan. Åtskilliga blev då nyfikna på den kristna tron, konverterade och döptes med följd att vi fått en för Sverige ny situation med många asylsökande konvertiteter, vilket väcker frågor till såväl kyrka som samhälle – då främst till Migrationsverket.

Finns det andra motiv än religiösa hos den som vill bli döpt? Vilket ansvar har den kyrka och den präst/pastor som döper, om den nydöpte sänds tillbaka till en förföljelsesituation? Hur tar församlingen hand om den nydöpte som kanske saknar familj och bara har muslimska vänner? Hur mycket kunskap om tro och liv krävs inför ett dop jämfört med vad kyrkans krav på svenskfödda vuxna dopkandidater eller föräldrar som låter döpa sina barn? Vilka kriterier ska Migrationsverket ha i sina bedömningar?

Svenska kyrkans biskopar gav i samband med flyktingvågen ut riktlinjer för hur församlingar och präster kunde möta situationen. Där betonades att skälet till att bli döpt måste vara en genuin längtan efter att bli kristen och inte ett försök att få uppehållstillstånd. Därför förordade man att dopkandidaten skulle undervisas under ett helt kyrkoår för att lära känna kyrkans årsrytm och gudstjänstliv. Tro handlar inte bara om kunskap och övertygelse utan också om liv och församlingsgemenskap. I praktiken ledde detta till att den enskilde prästen eller pastorn själv fick avgöra vem som var redo för dopet.

Konversion kan utgöra grund för att få uppehållstillstånd om man riskerar att av religiösa skäl bli förföljd i sitt hemland. Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer menar att inga konvertiter utvisas: »det ligger i betraktarens öga, vi bedömer att de inte är konvertiter, för då skulle vi inte ha utvisat dem» (Dagen 23/1 2019). För att avgöra om en konversion är äkta eller ej har Migrationsverket utformat särskilda riktlinjer. Flera organisationer, inte minst Sveriges kristna råd (SKR), har arbetat aktivt med frågan och riktat skarp kritik mot att Migrationsverket, som helt saknar teologisk kompetens, bedömer en konvertits tro utifrån hur denna svarar på teoretiska religionskunskapsfrågor.

Micael Grenholm sammanställde i början av året (SVT Nyheter 18/2019) Migrationsverkets frågor till ett test som via sociala medier fick stor spridning bland kyrkokristna. Svaren bedömdes på gymnasienivå med kravet 60 procent för godkänt. Endast 22 procent av dem som gjorde testet blev godkända, vilket ökade kritiken mot hur Migrationsverket prövar äktheten i en konvertits tro. När inte ens präster och biskopar klarade de ofta mångtydiga och perifera frågorna fick de ett löjets skimmer och den teologiska kompetensen hos Migrationsverket blev än mer ifrågasatt. En människas kristna tro kan inte mätas med teoretiska faktafrågor utan känns mer igen i livsstil, andaktsliv och församlingsengagemang.

Migrationsverkets bedömning av konvertiter visar dels på en misstro mot kyrkornas förmåga att avgöra någons kristna övertygelse, dels på en underskattning av hur omfattande den globala förföljelsen av kristna är, en okunskap som är anmärkningsvärd för en sådan myndighet. Ca 80 procent av dem som i dag förföljs för sin övertygelse är kristna. Open Doors rapport World Watch List 2019 slår fast att i de 50 länder där förföljelsen är svårast är minst 245 miljoner kristna utsatta. Svårast är det i Nordkorea och i Afghanistan, ett land dit många av Sveriges konvertiter skickas. En rapport från brittiska UD konstaterar om en del länder i Mellanöstern och Nordafrika att »nivån och förföljelsernas natur närmar sig den internationella definitionen av folkmord, som FN formulerat» (Dagen 8/5 2019).


Trots Migrationsverkets försäkran om motsatsen är intrycket att många bedömningar av konvertiter varit godtyckliga. SKR har visat att var och vem som bedömt varit avgörande för utfallet, liksom att prästers och pastorers intyg om dopundervisning, dop, tro och församlingsengagemang mer eller mindre nonchalerats. Frågan är: Vem kan bäst avgöra äktheten i den kristna tron? En sekulär handläggare på migrationsverket eller en präst/pastor med teologisk utbildning och församlingstjänst? Christian Mölk initierade ett namnupprop från präster och pastorer som skrivit intyg för konvertiter men som fått avslag trots uppenbara religiösa motiv och en genuin tro på Kristus. Uppropet skickades till ansvarig minister men stannade där.

Kyrkans klassiska svar är, att kristen blir man genom dopet. Den som är döpt tillhör Kristus och är uppkallad efter honom. Dopet är en gåva från Gud given av nåd. Därför krävs ingen kunskapsprövning utan endast en viljeyttring. Och därför kan även små barn döpas. Inom de baptistiska rörelserna har däremot kravet på en uttalad personlig bekännelse, innan dop kan ske, gjort att tron måste mätas i kunskap eller andliga erfarenheter. I princip ställer Migrationsverket liknande krav, att först när någon uppnått ett visst mått av tro kan denna ses som kristen. Den kritik som olika samfund framfört mot Migrationsverket väcker därför också frågan om hur dessa själva ser på vem som är kristen.

De råd som Svenska kyrkans biskopar gett hur församlingarna ska bemöta de flyktingar som önskar konvertera var försiktiga. Hellre avvakta med dop än vara för ivrig, var grundtanken. Dopet får inte användas som slagträ i ansökan om uppehållstillstånd. Rådet att konversion ska ta ett kyrkoår av undervisning, samtal och församlingsliv är klokt och har visat sig fungera för många. Ändå väcker situationen nya frågor. Kräver vi mer av en konvertit än av andra församlingsbor?

Även om Migrationsverkets frågeformulär präglas av okunskap, så aktualiserar det indirekt något som riskerar att försvinna i dagens församlingsliv. På vilket sätt märks det att någon är kristen? Hur lever den som är vanligt svenskkyrklig i sitt dop? Vilka kunskaper om kristen tro ska den som deltar i gudstjänsterna under ett år få med sig? Hur kvalitetssäkrar vi konfirmationsundervisningen och vilka kunskaper och erfarenheter av kristen tro ska den som konfirmeras ha med sig? Hur ser dopundervisningen i samband med dop ut? Dopet är giltigt oavsett kunskap, men barndop förutsätter att barnet får växa upp i en kristen miljö, någonting som alltför sällan sker i dag.

Flyktingkonversionerna har visat på flera problem. Som det är nu så vilar ansvaret på den enskilde prästen/pastorn att skriva intyg om dop och bedöma trons äkthet. Det skulle ge större tyngd om det i Svenska kyrkan eller än hellre, inom SKR, fanns gemensamma riktlinjer för bedömningarna, vilka då också borde presenteras för Migrationsverket. Ett sådant intyg bör då väga lika tungt som ett läkarintyg när det gäller hälsa. Nuvarande situation, att äktheten i en konvertits tro avgörs av enskilda handläggares godtyckliga intryck, är djupt otillfredsställande.




SPT 11/2019

Präst – funktion eller ämbete?

I Kyrkans tidning 15/2019 uppmärksammas att ett antal pastorer från Equmeniakyrkan tagits emot som präster i Svenska kyrkan utan någon form av vigning. Att pastorer från olika frikyrkor under årens lopp har gått över till tjänst i Svenska kyrkan är ingen nyhet. Då har de betraktats som lekmän och blivit prästvigda. 2006 gjordes en överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet, och innan dess med Metodistkyrkan, som innebar att man »erkänner varandras vignings- respektive ordinerade tjänster». Detta leder till att när en pastor går över till Svenska kyrkan sker ingen vigning, utan denne tas emot i domkapitlet efter den prövning som alltid sker. Överenskommelsen modifierades 2016 så att den nu gäller mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Sedan 2014 har 13 pastorer välkomnats som präster, flest i Karlstads och Linköpings stift.

Biskop Sören Dalevi uttalar i reportaget i KT att »prästämbetet är främst en funktion. Det allmänna prästadömet, som Luther betonade så starkt, är hans stora bidrag till teologihistorien. En alltför exklusiv syn på prästämbetet är oluthersk». Dalevis bedömning att tanken på det allmänna prästadömet är Luthers stora reformatoriska upptäckt är han tämligen ensam om. Detsamma gäller att prästämbetet är en funktion, en uppgift som man har under en begränsad period och sedan lämnar.

Otvivelaktigt har en funktionalistisk syn på ämbetet stärkts i Svenska kyrkan under de senaste decennierna. Präster och biskopar har sedan kyrkomötesreformen 1982 en försvagad ställning i kyrkomötet, en försvagning som blev ännu tydligare när prästerna blev lokalanställda vid relationsförändringen år 2000.

På andra punkter har ämbetslinjen stärkts, vilket syns på den bild som illustrerar reportaget, där såväl biskop Dalevi som de tidigare pastorerna är klädda i biskops- respektive prästskjortor. Bredvid biskopen syns den korkåpa han använder vid olika gudstjänster. Prästskjortorna och de liturgiska kläderna markerar att de tre på bilden ser sig själva som ämbetsbärare och innehar ämbeten i kyrkan.

Viktigare än deras klädsel är dock Kyrkans syn på vad en ämbetsbärare är. Huvudlinjen inom de stora kyrkotraditionerna inklusive den lutherska är, att ämbetet är en Guds gåva till sin kyrka. Liksom Kristus utvalde och sände apostlarna, så fortsätter Kristus genom den helige Ande att välja och kalla människor till att bli och vara ämbetsbärare. Som sådana har de ansvar för att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten. Under handpåläggning och bön om den helige Andes gåva till den som vigs, överlämnar biskopen ämbetet till präst- och diakonkandidaten. I vigningsbönen uttrycks detta klart: »Av dig [Gud] tar vi emot dem som nu vigs till präster». Det är Gud, inte församlingen, som kallar och sänder biskopar, präster och diakoner, medan församlingen tar emot de av Gud sända.

Denna antydda syn på ämbetet är Svenska kyrkans huvudlinje. Man kan se det på åtskilliga ställen i kyrkoordningen. Det tydligaste är bestämmelserna om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlet tar inte ämbetet från den som förbrutit sig utan rätten att utöva ämbetet. Om denne sedan kommer tillbaka, sker ingen ny prästvigning utan domkapitlet förklarar efter biskopens godkännande denne åter behörig att utöva ämbetet. Den nådegåva som en gång gavs till kandidaten vid vigningen finns alltid kvar, och denna nådegåva ska förvaltas så att Gud blir ärad och kyrkan uppbyggd. Uppdraget att vara präst gäller hela prästens liv och ska förvaltas med den stora räkenskapsdagen för ögonen.


I reportaget i Kyrkans tidning intervjuas även Johannes Zeiler, handläggare för ekumeniska frågor på kyrkokansliet. På frågan om det finns någon skillnad mellan den frikyrklige pastorn och den svenskyrklige prästen, ger han ett svar som är värt att citera: »En ofrånkomlig skillnad mellan våra kyrkor … handlar om den episkopala strukturen som Svenska kyrkan står i och som för oss är ett omistligt allmänkyrkligt och ekumeniskt tecken».

Svenska kyrkan har en episkopal struktur. Biskopsämbetet hör till det som är konstitutivt för henne. Allmänkyrkligt och ekumeniskt är denna struktur omistlig eftersom den biskopliga handpåläggningen fogar in den som vigs till präst i den apostoliska successionen, den obrutna rad av händer som förbinder den som vigs med Jesu apostlar, ja, med Kristus själv. Att som ämbetsbärare veta sig vara inställd i denna succession är för många en avgörande del av ämbetet. Samtidigt säger Svenska kyrkan att även om en kyrkas ämbetsbärare inte är infogade i denna succession, så kan deras verk och verksamhet vara till välsignelse. I 
Borgåöverenskommelsen från 1992 beskrivs hur viktigt det är att bevara den succession man står insatt i – det gäller både vigningssuccessionen och lärosuccessionen.

Om man nu återvänder till det som var anledningen till reportaget i Kyrkans tidning, nämligen att pastorer från Svenska Missionsförbundet/Equmeniakyrkan efter prövning godkänns som präster i Svenska kyrkan, finns några punkter att lyfta fram. Den första är att med nuvarande ordning blir inte alla präster i Svenska kyrkan infogade i den apostoliska successionen. De är godkända av domkapitlet och har fått avlägga löften, men ingen biskop lägger sina händer på kandidaten och ber om helig Ande.

Följden blir att vissa präster står utanför den episkopala strukturen. De står visserligen under biskopens tillsyn men kärnpunkten i vigningen, att biskopen under handpåläggning ber om den helige Ande, saknas. Anledningen till att det blivit så är att handpåläggningen kan uppfattas som ett underkännande av den ordination som en gång skett.

Men det behöver nödvändigtvis inte uppfattas så. Man kan mycket väl erkänna den tjänst som den tidigare missionspastorn gjort i Kristi kyrka, samtidigt som man vill foga in honom i den episkopala struktur, som är Svenska kyrkans. Detta skulle kunna ske genom att biskopens formulering vid mottagandet betonar att det handlar om fortsatt men också utvidgad och förnyad tjänst i Kristi kyrka. Å ena sidan fortsätter pastorn sin tjänst i Kristi kyrka, å andra sidan infogas den i Svenska kyrkans episkopala struktur genom biskopens handpåläggning under bön om den helige Ande – ett tydliggörande av att det skett en övergång från att vara pastor i Equmeniakyrkan till präst i Svenska kyrkan.

En sådan ordning skulle starkare markera att tjänsten som diakon, präst och biskop i Svenska kyrkan inte är funktioner, tillsatta för ordningens skull, utan ämbeten där det ytterst är Gud som kallar och viger. Gud ger sin helige Ande som en gåva, vilken den vigde har att vårda och förvalta, till Guds ära och människors frälsning. Från den tjänsten avgår den vigde inte med att anställningen upphör utan med döden – med den himmelska födelsedagen.




SPT 10/2019

Predikans möjlighet

Om predikans kris har det talats mycket. Om predikans möjlighet desto mindre. Om predikans tendens till att mer eller mindre vara vältalig andlighet eller uppfordrande uppmaningar till att leva kärleksfullt behöver mycket mer sägas, men det är inte avsikten här.

Inte heller ska vi uppehålla oss vid de predikningar, som lyhört försöker lyssna in samhällstrenderna i köns- och jämlikhetsfrågor men skyggar inför att nämna Jesus Kristus eller som domineras av utläggningar av tolerans och förståelse inför varandra. Sådant är lag och lagens välvilliga omsorger har alltid skuggat predikandet.

Avsikten är en annan: att tala om predikan och dess möjligheter som ett kyrkans privilegium – om att predika nåd och åter nåd.

I årets första nummer av Kyrkans Tidning (3/1 2019 ) konstaterade två teologer (Frida Mannerfelt och Clara Nystrand) att nåden i Kristus blivit alltmer frånvarande i flertalet predikningar. Predikans innehåll har sekulariserats till att bli mer av inlägg i den humanistiska debatten, av allmänmänsklig tröst och reflektion, än av att handla om Gud, evangeliet och nåden i Kristus. I detta nummer av SPT reflekterar Clara Nystrand vidare kring frånvaron av Gud i många predikningar. Predikningar kan vara vältaliga och innehållsrika, men utgår alltför sällan från kristendomens kärnbudskap om människans nöd i hennes otillräcklighet och Guds oändliga nåd till syndare.

En brytpunkt skedde under 70-talet, då predikan förändrades från budskapsorienterad till relationsinriktad. Utgångspunkten var inte längre budskapets innehåll utan lyssnarnas frågor och erfarenheter, vilket ledde till att förkunnelsen tunnades ut i tron att folk var ordtrötta och längtade efter mysterium, det outsagda.

Det är inte en orimlig tanke att den nödvändiga nattvardsförnyelse, som skett i Svenska kyrkan under ungefär samma period, från sjuttiotalet och framåt, kanske även speglat någonting annat – att man i nattvarden får någonting konkret till skillnad från i predikan.

Men som sagt, om predikans kris ska inte mer sägas här. Den är ofta plågsamt uppenbar för varje lyssnare. Desto mer behöver vi fundera över predikans möjlighet och dess radikalt annorlunda karaktär. I predikan talar kyrkan om det som inte sägs någon annanstans. Den ska förkunna vad som kan uppfattas som en stötesten och en dårskap men som är människans enda möjlighet till frälsning.

Den som mitt i livet upptäcker kyrkans insida jämför lätt med de spelregler som finns på samhällets övriga arenor. Då kan kyrkan tyckas vara udda, men den nyomvände fascineras ofta av gudstjänstens möjlighet i allmänhet och predikans i synnerhet. Det är en oöverträffad nåd att få vara i ett stilla rum, att under en timmes tid få ta emot musik, gemenskap och vägledande undervisning, få sina innersta behov formulerade i bönen och få sitt liv insatt i ett större, ett heligare sammanhang.

Någonting liknande går inte att finna någon annanstans. Kyrkan förvaltar i gudstjänsten en skatt, som många kan negligera men när den upptäcks blir den mer värd än något annat. Predikan är en nyckel till att förstå gudstjänsten som viktig och meningsfull också för den som inte vuxit upp i kyrkans sammanhang.


I predikan ges möjligheten att förmedla evangelium så att det landar i människors liv. Just därför finns risken att inte förmedla evangelium när kyrkan vill vara så lättillgänglig och allmänmänsklig att hon missar sitt uppdrag. För att förkunna Guds nåd krävs att predikanten även talar klartext om vår synd och vår oförmåga att hela oss själva. Predikanten har att likt Paulus endast veta av Jesus Kristus – den korsfäste Kristus. Förkunnelsen bygger inte på mänsklig vishet utan på Guds kraft (1 Kor. 2:2–5).

Predikans form och språk är förstås viktigt. Den som är vigd till att vara Ordets tjänare måste behärska redskapen. Men predikan vilar inte främst på vältalighet utan på innehållet – på talet om Jesus Kristus. Utmaningen är att tala om synd och nåd på vår tids språk, så att även den som aldrig funderat över vad de orden betyder, förstår och blir träffad.

En predikan är något annat än ett föredrag eller ett tal. Varje predikan behöver rymma nåden, sanningen och evigheten. Predikanten har att förkunna Guds nåd, tydligt, ivrigt, hängivet. Att predika om den allmänmänskliga lagen med dess mer samhällsnyttiga perspektiv är kanske lättare, medan nåden talar mot sunt förnuft och jordisk rättvisa. Ändå är nåden kyrkans ärende. Det är inte lagens krav utan den befriande nåden som gör Kyrkan till ett salt i världen.

Kyrkans förkunnelse behöver vara profetisk. Den ska våga tala sanningens ord. Vår tid överflödar av ord, fakta blandas med tyckanden, fördjupande resonemang får stå tillbaka för korta tillspetsade inpass. Rakt in i detta kallas kyrkan att tala klarspråk. Hungern efter sanningens och nådens ord är stor, men sanningen relativiseras ofta till en subjektiv utbytbar sanning. När kyrkan förkunnar sanningen om Kristus är den inte förhandlingsbar som en röst bland många utan gör anspråk på att tala om tillvarons djupaste sanning.

Å ena sidan ska kyrkan vittna om sanningens nåd – om oändlig nåd för dem som kommit ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Nåd för de dömda, nåd för syndare. Å andra sidan får kyrkan inte undvika att tala det sanningens ord som dömer, när rättvisan blir åsidosatt, svaga förtrycks och makten korrumperas. När det är lättare att blunda eller åsiktskorridoren blir trång, är kyrkan kallad att ifrågasätta utifrån de värden som är grundade i evangeliet om Jesus Kristus. Allt detta är sådant som gör att kyrkan ofta ses som obekväm och föraktad – men det är också då som hon likt sin Herre blir älskad och eftersökt.

Predikan ska påminna om det eviga mitt i det begränsade. Mycket klokt kan sägas om att ta till vara tiden och försöka göra det bästa av livet här på jorden, men kyrkans förväntan är större än så. Att visa på evigheten ger ett helt annat perspektiv på tillvaron oavsett livssituation. Och det ger hopp, en bristvara i vår tid.

Predikans möjlighet tillhör det unika i kyrkans uppdrag. Hon är kallad att förkunna nåden, sanningen och evigheten. I Kristus. Predikan måste självklart vara situationsanpassad och språket begripligt, men framför allt ska den vara fylld av Guds kraft. Då blir den en del av kyrkans identitet och en omistlig del av hennes kallelse. Och då kommer förkunnelsen att leda till att några lyssnare väljer att gå, medan andra kommer till tro på Kristus.

I olika gudstjänstsammanhang möter Svenska kyrkan hundratusentals svenskar varje vecka. Oavsett om det är få eller många gudstjänstfirare, så har predikan oanade möjligheter. Evangeliet bärs vidare långt efter gudstjänsten och långt utanför kyrkans väggar. Predika ska vi därför göra både för dem som sitter i och för dem som ännu inte sitter i kyrkbänkarna.


SPT 9/2019

Teologi på glid – om vikten av det teologiska samtalet

Det teologiska samtalet är angeläget, även om tystnaden ibland kan vara enklare. Det är ofta mer motiverat för kyrkan att höja rösten i samhällsdebatten än att ägna sig åt teologins och den kristna trons mest avgörande frågor. En orsak skulle kunna vara att svaren sedan sekler är så givna att ingen ytterligare kraft behöver läggas på dem. Men motsatsen är troligare, att teologiska distinktioner inte är särskilt intressanta längre. Att vi lever i en tid, som gett upp tilltron till att det finns en Sanning, gör det inte lättare att reflektera utifrån den kristna trons sanningsanspråk.

Frågor som hur Jesu gudom och mänsklighet eller Treenighetens mysterium ska definieras uppfattas i klimathotens och den politiska orons tid som teologiska petitesser. Huruvida vi i nattvardens sakrament enbart tar emot bröd och vin eller Kristi kropp och blod betraktas som oväsentligt att diskutera och en fråga som skuldens verklighet blir närmast en belastning för kyrkan.

Rädslan för att kyrkan ska uppfattas som alltför upptagen av sina egna dogmer är inte obefogad. Att ses som progressiv blir ibland viktigare för kyrkan än att hon vilar i sitt trosarv.

Vad professorn i historia vid Yale, Timothy Snyder, kallar för »föregripande lydnad» (Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet) tenderar då att bli ett signum för henne. För att inte ses som en forntida relikt vill hon föregripa de samhällstendenser hon tycker sig ana, någonting som är märkbart på Svenska kyrkans hemsidas förenklade presentation av kyrkans tro, teologi och självförståelse.

Men det är alltid angeläget för kyrkan att återvända till de teologiska distinktionerna. För att förnya och fördjupa, för att bevara och åskådliggöra. Ingen kan förvänta sig att folk i allmänhet ska vare sig intressera sig för eller förstå frågornas dignitet. Men kyrkan behöver göra det. För hon vet att bakom vad som på ytan tycks vara spetsfundigheter döljer sig djupt existentiella och livsavgörande frågor. Frågor om synden, skammen och skulden (se även under Pressklipp), om döendet och döden, om meningen och närvaron.

Därför måste det teologiska samtalet pågå oavbrutet. Den pedagogiska ambitionen får inte trivialisera sanningen på ett sådant sätt att dogmernas innehåll går förlorat. Eller att det rent av förvandlas till villfarelser och heresier, gamla irrläror som visserligen kläs i nya kläder men som ändå tillhör vad kyrkan en gång avvisat som oförenliga med apostolisk och katolsk tro.

Många av de tidiga kyrkofäderna var omutliga i sin kamp för väl genomtänkta formuleringar, för den exakta distinktionen mellan den sanna läran om Jesus Kristus och villfarelsen. Den arianska striden, som under trehundratalet pågick i decennier och kostade Athanasios flykt och förvisning, är ett välkänt exempel. Traditionen från kyrkofäderna och reformatorerna är därför viktig. Den är kyrkans minne, som ger stabilitet och djup åt teologin.

Frågan aktualiseras av att de teologiska glidningarna blivit vanligare. När är det som sägs om Jesus Kristus inte längre förenligt med kristen tro sådan den är formulerad i de apostoliska och nicenska trosbekännelserna, eller för den delen i Svenska kyrkans bekännelseskrifter?


Somliga gränser är omöjliga att dra exakt. Det är nog ofta bäst så. När är grått inte längre grått utan svart? På en flytande gråskala är det inte lätt att avgöra för ögat. Men även om själva övergången inte är knivskarp utan mer diffus, så går ändå någonstans en gräns till vad som är villfarelse.

Men var och när? Att som en biskopskandidat inför ett nomineringsval svara att Jesus Kristus är »förebild för en etisk livsstil och en mogen tro. En förlåtande livsstil. Inte elitistisk. En av mina bröder och systrar. I Jesus förstår jag Guds närvaro i det mänskliga lidandet», är ganska långt från vad kyrkans symbola uttrycker. Lika förbryllande är ett annat svar, att »Jesus är brännpunkten i den kristna metaberättelsen som levde med en fullständig gudsmedvetenhet, ett absolut gehör för människor och var beredd att ta konsekvenserna i sitt eget liv.» Otaliga exempel på en teologi som är på glid, inte minst i bibel- och sakramentssyn, kan hämtas från predikningar men också från den nya kyrkohandboken.

Detta är ingenting att förvånas över. Varje präst har ju i sin sekulära akademiska utbildning fått veta att Bibeln inte är riktigt att lita på och fått möta spekulativa hypoteser som framställts som fakta. Vad klassisk kristendom alltid sagt avfärdas lätt som tveksamma och omoderna teorier liksom att Skriftens särställning, Sola Scriptura, bryts ner genom att den betraktas som en rent mänsklig bok.

I Kyrkoordningens inledande paragraf sägs, att »Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter». Men i kyrkomötet gäller i praktiken någonting annat. Där fungerar Skriften och bekännelseskrifterna ungefär som de gamla landskapslagarna. Man vet att de har funnits, men vad de innehåller vet man inte. De betyder ingenting i dagens situation.

Att göra anspråk på eller hävda någon sorts ren- och rättlärighet, att någon tror sig veta vad som är rätt lära, kan uppfattas som högmod. Men motsatsen kan också gälla, en ödmjukhet och lyhördhet inför den kyrkans tro som traderats genom tiderna utan att göra anspråk på en egen tolkningsrätt. I den urkristna trosregeln (regula fidei eller regula veritatis) fann en gång den kristna bekännelsen ett mönster, en kärna för trons innehåll. I dag behöver vi på samma sätt kämpa för en tjugohundratalets trosregel – regula fidei.

Vi vill gärna tänka att Gud är större än några avgränsande definitioner. Men om man uppfattar Skriftens ord som Guds Ord, så blir vi påminta av Paulus i dennes stora enhetskapitel om vikten av enheten i tron: »Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt» (Ef. 4:3–6). Men enheten har uppenbarligen också en gräns, för »vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen ... (4:14–15).

Frågeställningarna är inte bekväma. I gränsöverskridandets tidevarv värjer vi oss mot just gränser. Och hur ska man hantera överskridanden? Ska straff utdömas? Ska rättning i ledet utkrävas? Snarare bör ett seriöst samtal föras – och just ett sådant samtal efterlyser SPT. Ett samtal i lyhördhet och respekt men med förnyad reflektion över de klassiska dogmernas betydelse i dag.


SPT 8/2019

Profil och verklighet


Hur ett företag, ett parti eller en kyrka uppfattas har i dag ofta blivit viktigare än själva produkten och innehållet. Man säljer mer en image än en vara, mer en bild än en produkt. Att inom sin sektor bli namnet som många kan identifiera är avgörande. Helst ska varumärket bli identiskt med varan. Det klassiska exemplet är Corn Flakes, ett nyare är »att googla». För att lyckas krävs stora satsningar på kommunikation, varför just kommunikationsavdelningarna tillhör de snabbast växande områdena inom såväl näringsliv som offentlig verksamhet. Du är inte längre främst vad du är, utan vad du uppfattas vara. Vill du synas utåt måste du visa upp en klanderfri fasad och investera stort för att synas i media och på nätet.

Samma fenomen syns i Svenska kyrkan. Det tycks bli viktigare, hur hon uppfattas än hur hon är. Därför skapas en gemensam profil för alla stift och församlingar varvid Svenska kyrkan mer framträder som nationell organisation än som lokala församlingar. Problemet är att det nationella är mer anonymt än det lokala. Profilansikten på riksnivå lanseras självklart, men det är i det lokala som den personliga kännedomen är avgörande.

Vad betyder detta inför framtiden? I flera stift har man funderat på hur kyrkomedlemmarna kommer att se på sin kyrka. Vilken bild av sig själv vill kyrkan förmedla? Om man ser till vilka ord som florerar för att få fler att hitta till kyrkan blir det begrepp som delaktighet och hopp, dela tro och dela liv. Gudstjänsten ska beröra, engagera och utmana och alla ska känna sig välkomna. Det talas om mötesplatser, samråd och samverkan, om engagemang och tydlighet, om hållbarhet och kulturarv. På sin hemsida har Svenska kyrkan i fetstil och stora bokstäver lyft fram att hon »är en teologiskt progressiv kyrka, med en levande teologi som ständigt utvecklas» (se hemsidan om Svenska kyrkans teologiska grund).

Huvudord är progressiv, levande och utvecklas, värdeord som inte säger mycket om innehållet utan mera om vilket intryck man vill ge. Sakta håller dock denna progressiva framtoning av kyrkan på att suddas ut, om inte på kyrkokanslierna så i det allmänna medvetandet. Vad vi ser är tvärtom en kyrka på reträtt med sjunkande medlemstal och sviktande inkomster, någonting som det i dag råder stor medvetenhet om på alla kyrkans nivåer. Den framtid som väntar kräver neddragningar av såväl tjänster som byggnader.

Progressiv, levande och utvecklingsbenägen är uppenbarligen den bild som hon vill förmedla av sig själv, en bild som säkert mejslats fram genom att trender och inriktning i dagens och morgondagens samhälle analyserats – ett samhälle som kyrkan, åtminstone att döma av formuleringarna, vill befinna sig i frontlinjen av. Förhoppningen lär vara att kyrkan visserligen ska vara kvar på sin gamla plats mitt i byn och samhället, så som det alltid varit, men samtidigt vara progressivt öppen och lyhört känslig för samtidens krav.

Men det fungerar inte längre. Sakta gröps förtroendet för kyrkan ur. Eftersom Svenska kyrkan skapar en dominerande nationell profil, så återverkar vad som sker på riksplanet eller i en församling på alla församlingar. Skandaler inom den egna likaväl som i andra kyrkor och religioner påverkar breda befolkningsgruppers förhållande också till Svenska kyrkan. Smittoeffekten är stor. Inte bara kristofobin utan religionsfobin växer. Det senaste exemplet står Aftonbladet för när redaktören Lena Mellin (24/2 2019) hävdade att gudstjänster och andakter inte hör hemma i vare sig TV eller radio. Om kyrk


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan