Fredagen den 24 september 2021 - klockan 13:40

SPT utkommer varannan fredag.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 17/2021

En psalm är inte bara en sång – inför psalmboksrevisionen

Kyrkan är sedan sin första tid en sjungande kyrka. I mässan har självklart de liturgiska hymnerna sjungits: Introitus, Kyrie, Gloria, Laudamus, Sanctus, Agnus Dei och psaltarens psalmer. Enligt Augustinus sjöng de troende oavbrutet utom under läsningarna, predikan och biskopens bön. Martyrernas kyrka var en lovsjungande kyrka.

Reformationen förde detta ett steg vidare genom att utvidga skatten av psalmer och hymner på folkspråken, psalmer vars texter inte var bundna av liturgins formuleringar utan diktades på nytt. Till Martin Luthers enorma textproduktion hör även psalmdiktning. Nuvarande svenska psalmbok har inte mindre än ca 26 psalmer knutna till honom. Psalmerna var en sorts rörelsemusik under ingångs- och utgångsprocessionerna, under evangelie- och offertorieprocessionerna, moment i liturgin där vi i dag sjunger våra psalmer.

Svenska kyrkan är lika självklart och av tradition en sjungande kyrka. Sånger och psalmer är en naturlig del i gudstjänster och övrigt församlingsliv. Körsången står sig stark och psalmboken har en uppburen status som ett av de dokument som definierar Svenska kyrkans tro och lära. I konfirmandriktlinjerna står det att konfirmanderna förutom Bibeln även ska få en psalmbok av församlingen. Psalmboken är alltså något omistligt för den som ska lära känna Svenska kyrkan.

Historiskt har psalmboken varit vanligare än Bibeln i de svenska hemmen. Där fanns sånger, texter och böner för såväl husandakten som söndagens gudstjänst. I dagens efterkristna Sverige har psalmboken fortfarande hög status bland äldre och inom somliga kyrkotraditioner, medan de yngre generationerna kanske bara känner till några enstaka psalmer – om de ens känner till psalmbokens ställning. Då kan det locka att upphöja ny populärmusik till psalmstatus, allt för att popularisera gudstjänster och kyrkliga handlingar. För andra, där psalmerna nötts in av flitigt bruk, kan det oroa om mycket rensas ut eller får ny och kanske utarmad språkdräkt.

Varje ny psalmbok har mött både glädjerop och högljudd kritik, vilket inte minst gällde när nuvarande psalmbok från 1986 togs i bruk.

Efter kyrkomötesbeslut 2016 och 2018 inleddes ett förarbete till en psalmboksrevision. Orsakerna är flera. Språk och samhälle förändras, det skrivs nya psalmer, och remisser visar att flera psalmer i nuvarande psalmbok i stort sett aldrig används. Att göra en ny psalmbok, även om det bara är en revision, är omfattande och tar många år.

Kyrkostyrelsen har antagit en inriktning för revisionen, som innebär dels att prioritera skapandet av nya psalmer, dels att revideringen av nuvarande psalmbok begränsas till att psalmer visserligen kan tas bort men att inga textliga redigeringar görs. En viktig orsak till detta är frågan om upphovsrätten till psalmernas text och musik. Till årets kyrkomöte har kyrkostyrelsen därför lämnat en skrivelse för att få dess »synpunkter på direktiv, tidsramar, struktur och kostnadsaspekter» (KsSkr 2021:6) – en direkt följd av den otillfredsställande och hårt kritiserade
processen när kyrkohandbok 2017 togs fram.

Snart öppnas således möjligheten att skicka in nya psalmförslag. Bidragen lär bli många, vilket är glädjande. Men frågan väcks om vad som gör en sång till en psalm och vad som krävs för att den ska rymmas i Svenska kyrkans psalmbok. I Centralstyrelsens kyrkliga skrivelse 1993:4 betonades att den svenska psalmboken räknas som ett av våra grundläggande dokument, eftersom den beskriver Svenska kyrkans teologi så som den kommer till uttryck i gudstjänsten.

Kravet på en psalm är alltså högre än att den ska vara sångvänlig, omtyckt och livsbejakande. Våra psalmer – och gudstjänstordningar – ska uttrycka Svenska kyrkans teologi. Psalmboken kan omfatta många musikgenrer, men ingen psalm får förkunna något annat än evangeliet om den Gud som är Fadern, Sonen och den Helige Ande.


I vår lutherska tradition har sångskatten haft en undervisande funktion, vilket är ett arv att vara stolt över och förvalta. Psalmboken har varit och är den sjungna katekesen. Att förnya språket och beskriva kristen tro i vår tid blir då en stor utmaning. Många områden av livet och samhället har fått alltför lite eller inget utrymme alls i nuvarande psalmbok. Hem- och familjeliv, skola och arbetsliv är några exempel. Livets olika åldrar som tonårstiden, omprövningen i medelåldern eller oron inför pensionärslivet behöver också goda psalmer. Stadsliv, vetenskap och forskning, mindre kyrkohögtider som midsommar och Lucia kanske kan få kompletterande bidrag. Gjorda remisser visar även att fler dop-, konfirmations- och vigselpsalmer behövs.

Alla tillvarons områden kan inte få sitt, men kompletteringar behövs. Samtidigt måste psalmboken som helhet likaväl som de enskilda psalmerna bära med sig både det tidlösa och det tidsbundna. För människans grundläggande livsfrågor är desamma i alla tider, vilket antikens dramer, Platons dialoger och Augustinus Bekännelser vittnar om. Och Bibeln, förstås. Och ändå tar de sig nya former i nya tider.

Att hitta ny musik- och språkdräkt handlar då om att gestalta evangeliskt katolsk tro med ord och metaforer som talar i vår tid, samtidigt som en psalm ska ha lång livstid. Flera psalmer i 1986 års psalmbok som en gång upplevdes som friska och moderna är i dag utfasade sedan många år. En god psalm ska kunna sjungas så ofta under konfirmandtiden att konfirmanden kan den utantill, för att sedan kunna återvända till den resten av livet.

Enklare lovsånger, som inte har så mycket text utan är till för att upprepas många gånger i tillbedjan, behövs också. Här är vanligen teologin i de korta texterna oproblematisk. Dessa lovsånger är inte skrivna för att undervisa utan för att vara hjärtats lovsång till den Treenige Guden. De behövs men blir ofta kortlivade och ersätts efter något decennium. En psalm kräver längre livstid än så.

Behövs då en psalmbok när alltfler församlingar lämnar papper och böcker till förmån för digital teknik och inflödet av ny musik och nya sånger tycks oändligt? Både det internationella och det närproducerade ger enorma möjligheter för församlingar att hitta sina egna gudstjänstsånger. Men just därför blir det extra viktigt att Svenska kyrkan har en gemensam psalmbok som en sammanhållande skatt av sånger oavsett var i Sverige man bor eller vilken kyrka man besöker.

Då kan den bli en klangbotten för såväl vår tids existentiella frågor som hela gudstjänstfirandet.
Vi behöver i valet av nya psalmer värna den status som den Svenska psalmboken äger i kyrka och samhälle. Här ryms Svenska kyrkans tro och liv med rötter i urkyrkan, reformationen och väckelsetiden in i vår egen tid. Här ryms den världsvida kyrkans bekännelse och den enskilda människans personliga tro. Förväntansfullt ser vi därför fram mot vad arbetet med nya psalmer kommer att bidra med.




SPT 16/2021

Inför kyrkovalet

Den 19 september är det val till Svenska kyrkans beslutande organ. Riksdagspartierna brukar se valet som en uppvärmning inför det följande årets val till riksdag, region och kommun. Men parallellerna mellan val till riksdag eller kyrka är otillständiga. Stat och kyrka är separerade sedan mer än tjugo år och är sedan kyrkans första tid totalt olika storheter.

Nuvarande valsystem förstärker synen på Svenska kyrkan som en relikt från statskyrkotiden med lokala kommunkontor. Ett indirekt valsystem skulle bryta mönstret och ge större tyngd åt församlingarna och ökat utrymme för personval. Kanske skulle även grupptillhörighetens betydelse minska eftersom de politiska partierna inte låter ledamöterna rösta efter egen övertygelse i viktiga frågor.

Om man tror på modellen med riksdagspartier i kyrkans beslutsapparat är valet enkelt – jag röstar i kyrkovalet som jag röstar till riksdagen. Det är så partierna vill ha det. Andra tar ställning utifrån nomineringsgruppernas program. Hur skiljer dessa sig åt? Vill de spegla samtidens agenda och favoritfrågor eller uttrycka kyrkans apostoliska tro?

Socialdemokraterna uppmanar de röstande: »Gör en liten men viktig insats för demokrati, jämlikhet och jämställdhet» för att betona likabehandling, arbetsgivarfrågor, klimatomställning och specificerar bl.a. att »vår målsättning är att alla präster i Svenska kyrkan ska vilja viga samkönade par och vi är beredda att vidta nödvändiga åtgärder i arbetet mot diskriminering».

Centern sammanfattar med tre ord: Närhet, öppenhet och framtidstro. »Den lokala församlingen ska vara utgångspunkten» och »kyrkans företrädare ska vara närvarande i vardagen.» Det låter bra, men det är lite som landsortsprästen i Georges Bernanos Prästmans dagbok funderade – de, som ännu vågar vara optimister, bekänner sig till den och predikar den rutinmässigt utan att riktigt tro på den. I sin värdegrund nämner centern: Alla människors lika värde, människors olikhet som en rikedom, de mänskliga fri- och rättigheterna. Nog är det bra i ett sekulärt program men otillräckligt i ett kyrkligt.

Borgerligt alternativ (BA) säger sig vara en partipolitiskt fristående grupp som vill »sätta kyrkan, inte politiken i första rummet». Ändå vill man vara en »bred samlingspunkt för borgerliga väljare». Man vill att »de värderingar kyrkan vilar på ska ta större plats i samhället», men nämner inte den apostoliska tron.

FiSK består »av liberaler» och vill liksom BA ha »större valfrihet» som i frågan om friare församlingstillhörighet, vilket S och C motsätter sig.

ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) vill att kyrkan ska bidra till ett jämlikt och jämställt samhälle där alla oavsett ålder, kön, könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning, klass och ursprung kan leva ett tryggt och gott liv.

Mpsk (Miljöpartister i Svenska kyrkan De Gröna) önskar solidaritet med världens alla människor, med skapelsen och kommande generationer och vill se det »ekoteologiska förhållningssättet i ord och handling». Här hänvisar man bl.a. till påven Franciskus miljöencyklika, Lovad vare du.

POSK:s program är annorlunda. Visionen är »att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus». Till skillnad från t.ex. S vill man att »stiftsfullmäktiges och kyrkomötets ledamöter väljs av församlingarna i indirekta val». I motsats till S och C ser man att »de kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom» – en god ambition när åsiktskorridoren blir trängre.


Än tydligare är Frimodig kyrka (FK): »Kyrkan ska på Jesu uppdrag bära evangeliet om Hans död och uppståndelse genom alla tider till alla folk.» Gruppens betonande av Jesus som kyrkans Herre fick Göran Greider att reagera och hävda att »det är bra att det finns en koppling till politiken i kyrkolivet, jag tror att det är välgörande. För om man lämnar kyrkan åt sig själv är risken stor att den skulle bli mer inskränkt» (Dagen 2/6). Tydligare kan inte skiljelinjen i kyrkopolitiken illustreras med S, C och SD som partisidans starkaste företrädare.

FK delar kritiken mot nuvarande valsystem med POSK: »En förutsättning för att säkerställa demokratin i Svenska kyrkan är att partipolitiseringen upphör.» FK önskar även att äktenskap ska ingås civilt och vill ge ett generöst utrymme för olika ämbetssyner.

Bland de partipolitiskt oberoende intar Öppen kyrka motsatt hållning och vill att »Svenska kyrkan skall behålla sin vigselrätt och att präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap».

Kristdemokrater i Svenska kyrkan – för en Levande kyrka strävar efter »att Svenska kyrkan ska fungera som ett sammanhållande kitt och en gemenskapsfrämjande kraft i samhället». Även här betonas kyrkans samhällsfunktion mer än hennes trosidentitet.

Sverigedemokraterna önskar sig ett konservativt block i kyrkomötet, en okyrklig tanke eftersom i kyrkan är dopet föreningsbandet, inte en politisk höger-vänsterskala.

Till alla grupperna men främst till de partipolitiska borde den fråga ställas som Kjell Petersson väckte i Kyrkans Tidning (nr 18/2021): Delar Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kyrkans trosbekännelse? Partierna ställer upp i kyrkovalet men bekänner de sig till Jesus Kristus? Som Petersson skriver: »Tänk om vi kunde få se Stefan Löfven, Annie Lööf och Jimmie Åkesson [...] deklarera att de och deras partier ställer sig bakom kyrkans trosbekännelse. Om partierna och grupperna inte vill ställa sig bakom detta, vad är det då de vill? Då blir ju kyrkan en arena för olika partiers hjärtefrågor i stället för att hon ska göra alla folk till lärjungar?»

Är det då meningsfullt att rösta? Den demokratiskt urvattnade folkkyrkomodellen med en kyrklig riksdag är feltänkt. Varken röstande eller invalda kan besluta om kyrkans tro. Kyrkan är mycket större. Som Omoro i Alex Haleys Rötter säger till sin son i 1700-talets Gambia: »Tre grupper människor bor i varje by, de som kan se, röra sig, äta, sova, arbeta, de döda förfäderna samt de som väntar på att födas.» Han skulle ha kunnat tala om kyrkan.

En helig, allmännelig och apostolisk kyrka rymmer vad G.K. Chesterton i Ortodoxi kallar för »de dödas demokrati», att i varje omröstning räknas även de som gått före i tron. Om de döda och traditionen utesluts upphör kyrkan att vara katolsk.

När kyrkomötet samlas är ledamöternas ansvar stort. Framtidens kyrka ligger i vågskålen. Besluten gäller »dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och […] dem som i dag ännu inte finns hos oss» (5 Mos 29:15). För kyrkan måste gemensamt med kristna överallt och i alla tider lyssna in Guds röst. Bernanos präst får sista ordet: »Men du får förlåta mig, om jag skrattar mig fördärvad, när folk börjar sjunga i kör, innan Vår Herre har lyft dirigentpinnen!»




SPT 14/15 2021

Den kristna trons – och ateismens – sanningslidelse

Ateismen är inget alternativ. I ett alltmer sekulariserat samhälle har ateism förväntats vara alternativet till kristen tro. För bara några decennier sedan uppfattades kristen tro mer eller mindre som vrakgods från det förlista kyrkskeppet, några sista rester från det förflutnas irrationella trosuppfattningar. Andra religioner betraktades som ännu mer obsoleta. Långsamt men obönhörligt skulle all andlighet fasas ut från folks medvetande och hypotesen »Gud» bli onödig. I en trygg och rationell värld där våra basala behov enligt Maslows behovstrappa blivit tillgodosedda skulle Gud hamna på överskottslagret. Inte nog med det. Tomrummet efter Gud skulle fyllas av rationell ateism.

Så blev det inte.

I stället har vi fått två parallella rörelser. Den ena är religionens återkomst. Om Gud, tro och andlighet talas det åter på Areopagen. Kristna medieprofiler möter respekt likaväl som frenetiska angrepp. Kristen tro provocerar, för den bekänner sig varken till korrekta, lämpliga och växlande opinioner eller till någon av de ismer som skiftar fortare än svenskt sommarväder. För Kristi kyrkas tro formuleras inte som dagsedlar utan perspektivet är längre. Dess korrektiv är Guds levande ord, apostolisk bekännelse genom alla tider och överallt.

Den andra rörelsen är den motsatta. För även ateismen – representerad främst av Humanisterna – som konfronterat kristen tro lär ha upptäckt att den själv kommit på skam. Vantron, inte otron står som segrare. Vidskepelsen, inte ett rationellt förnuft tar över scenen. Den kristna tro som varit mer eller mindre inkulturerad i folks medvetande ersätts inte av rationalitet utan av irrationalitet. Få väljer en medveten ateistisk hållning, likgiltigheten eller vantron lockar mer.

Rationalismen är helt enkelt inte hotet mot kyrkans tro. Utan irrationalismen. Kyrkans tro har helhet och ordning, sammanhang och logik som förutsätter att Gud är. I den meningen är kyrkans tro rationell. Det irrationella är det inkonsekventa, det förvirrade och motsägelsefulla som strider mot förnuftet. I G. K. Chestertons deckarnoveller om Fader Brown avslöjas en falsk katolsk präst då denne bestrider förnuftet. Och det gör ingen god teolog, vilket Fader Brown visste.

Även om rationalismen som filosofisk riktning begränsar verklighetsförståelsen till förnuft och logik och utesluter tron, så är den sanningssökande. Detta delar den med kristen tro, som håller förnuftet högt men känner dess begränsningar – ty Guds tankar är för höga för oss (Psalt. 139:17). Paulus varnar för det förnuft vars premiss är, att Gud icke är. Våra tankar kan tvärtom vara trons ögonöppnare: »Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja» (Rom. 12:3).

Gemensamt för kyrkan och humanisterna är sanningslidelsen. I kamp mot villfarelser, konspirationsteorier, förakt för objektiva fakta och gedigen kunskap skulle de kunna kroka arm. I dagens kaos av alternativa fakta och subjektiva tolkningar är fakta, förnuft och ärligt sanningssökande avgörande.

När den kristna tron överges och den självklara tillit som burit genom generationer går förlorad, så är det inte ateismen som iklär sig lagerkransen. I stället ser vi ett tomrum, ett existentiellt vakuum. Och som varje vakuum suger det in allt i sin närhet. Därför florerar allsköns idéer, konspirationsteorier, absurda verklighetsuppfattningar, för människan har behov av att organisera sin tillvaro. Men utan saklighet förför lätt de demagogiska och egocentriska röster som har högst volym oavsett om de tillhör presidenter eller influencers.


Människan är helt enkelt beredd att låta sig förföras av vad som helst. Dostojevskij förstod det. I den i Bröderna Karamazov inflikade Legenden om Storinkvisitorn säger denne: »För en människa som blivit fri, finns det inte något bekymmer som är större och plågsammare än detta att fortast möjligt finna någon att underkasta sig. Och det som människan då vill underkasta sig måste vara något som är helt tveklöst, så tveklöst att alla som en man genast kan gå med på att underkasta sig det.» Detta skrevs 1880, före senaste årens och seklets självförgudande världsledare och dagens flora av konspirationstänkande.

Ateismen – Humanisterna – lär vara besvikna. De är i dag lika marginaliserade som de som en gång försökte konstruera esperanto som världsspråk. Förnuftet tog inte över utan oförnuftet, inte otron utan misstron och vantron, inte kloka överväganden utan konspiratoriska teorier. Bäva månde en värld som velat utrota Gud från människans medvetande.

Det är här kyrkan utmanas. Det är här Svenska kyrkans röst genom kyrkoledning, präster och allt lekfolk måste vara glasklar. Den får inte vara ett rö för tidsvinden, inte ett lättfångat byte för florerande ismer, inte hänge sig åt hatisk retorik, inte inkludera somliga lite mer varvid andra blir exkluderade. I alltför många predikningar, utläggningar och hemsidor råder oklarhet om kyrkans tro men desto starkare instämmanden i dagens åsikter.

Vad den kristna tron vittnar om lever som en fråga i vårt samhälle. Människor är sökare. Det är naturligare för oss att söka än att inte göra det, att fråga efter mening än att inte göra det, längta efter nåd och välsignelse än att inte göra det. Om kyrkan mumlar om Jesus Kristus blir hon inte ett alternativ för den sökande människan. För hon längtar efter ingenting mindre än överlåtelse och efterföljelse till den som är värd att lyda, leva och dö för. Hon ivrar för sanningen, men om främst irrationella konspiratoriska fantasifoster och manipulativa ledare syns riskerar hon att attraheras av dem.

Kyrkan måste ställa sig frågan: Varför går folk kyrkan förbi? Varför går de in i våra kyrkor när där endast råder tystnad och rummets helgd, medan de uteblir när kyrkklockorna ringer? Kan det finnas en trötthet över en kyrka som bara säger vad vilken opinionsbildare, politiker eller ledarskribent som helst säger? Kyrkans första bud tycks ibland lyda »du ska inte ha andra åsikter vid sidan av åsiktskorridoren». Kan det vara så att kyrkorummet associeras till kravlös andlighet och tidlös tro och inte till kravmärkt aktivism? För den diffusa, valhänta, tillrättalagda skumgodistro som präglar många av kyrkans hemsidor duger inte i livets tuffa situationer.

Den kyrkokritiske Hjalmar Söderberg begrep det, när han ironiskt noterade: »Våra [prästers] snusförnuftiga predikningar, i vilka det ur förnuftets synpunkt inte finns något förnuft och ur religionens synpunkt knappt någon religion» eller »Somliga predika som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta predika så, som de tro att publiken vill ha det» (Resan till Rom, 1929).

Men själva sanningen, den sanning som Jesus Kristus är, är sådan att den håller att leva för och dö på. Det visste och vet martyrerna.




SPT 13/2021

SSB 100 ÅR

Societas Sanctæ Birgittæ – SSB – fyller hundra år. Händelsen är värd att uppmärksamma, inte bara med gratulationer utan också med eftertanke om vikten av bönegemenskaper i Svenska kyrkan.

För det är lätt att få intrycket att det är kyrkomötet och kyrkostyrelsen som tillsammans med ärkebiskopen är kyrkans centrum. Att det är i deras sammanträden som det viktiga händer. Visst behövs regler och bestämmelser, sammanträden och protokoll. Men allt detta är ändå utanverk.

Det väsentliga är något helt annat, eller som vi sjunger i Sv.ps. 478:2:

Du pärla skön av himmelrik,
Marias son, Gud Fader lik,
min Frälsare, min konung.
Kom, red dig i mitt hjärta rum.
Din kärleks evangelium
är mig mer ljuvt än honung.
Eja, eja! Hosianna!
Himmelskt manna
oss förunnas,
Jesus, när ditt ord förkunnas.

Det är i detta sammanhang av bön, bekännelse och gudstjänst som Societas Sanctæ Birgittæ, SSB, hör hemma. Rörelsen består av enskilda som gripna av Guds kärleks evangelium gått samman i en bönegemenskap inom Svenska kyrkan. Bönegemenskapen grundades den 23 mars 1920. Redan förra sommaren skulle SSB ha firat sitt jubileum i Herrens och Kyrkans tjänst, men rådande omständigheter gjorde att det inte blev något firande i Vadstena. Inte heller i år samlas SSB till generalkapitel. I stället firades 2020 mässor på olika och många håll, och så blir det även till sommaren – mässor som markerar att SSB är en levande böne- och mässfirande gemenskap i Svenska kyrkan.

Det var ett fåtal personer som grundade SSB. Om de närmare omständigheterna och vem som var med då kan man läsa i den jubileumsbok som getts ut: Gör också våra kalla hjärtan brinnande – Societas Sanctæ Birgittæ 1920–2020. (recension finns på annan plats i detta nummer av SPT). Under dessa hundra år har mycket hänt inom och med Svenska kyrkan. Somligt har varit till det bättre, annat har mer varit sådant att det skadat det anseende som en kyrka i Kristi allmänneliga och världsvida kyrka bör ha.

Bakom bildande av olika grupper och gemenskaper kan man urskilja impulser från skilda håll, vilket även gäller SSB. Den ungkyrkliga rörelsen från förra seklets början lyfte fram kyrkotanken. Anglikanskt inflytande finns med i bilden. Överenskommelsen 1922 om interkommunion mellan Church of England och Svenska kyrkan var viktig för de tidiga SSB-medlemmarna.

Man kan vidare se bildandet av SSB med dess öppenhet för katolsk och allmänkyrklig tro som ett svar på den liberalteologiska offensiv med Emanuel Linderholm i spetsen som nådde sin höjdpunkt omkring 1920. Linderholms programskrift Från dogmat till evangeliet från 1919 var på sin tid mycket omdebatterad.

Under sin hundraåriga historia har SSB svarat på de krafter som velat utarma och bryta ner kyrkolivet genom att stärka den enskilde. SSB:s bönegemenskap gör därtill något unikt och i dessa tider märkligt genom att ställa krav på sina medlemmar. Ingenstans i ordensregulan kan man läsa »du duger som du är». Istället uppmanas varje medlem att allt mer öva sig i bönen och inte minst göra den dagliga bönen och bibelläsningen till en vana och ett eftersträvansvärt mål. Regulan fastslår att SSB:s medlemmar har till uppgift att tjäna »den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan, Birgittas och vår kyrka» – ett uppdrag som såväl bottnar i som förutsätter en tydlig öppenhet för det katolska arvet och ett värnande om de ekumeniska kontakterna.


Det är här det börjar brännas. Å ena sidan betonar SSB att man vill vara en del av Svenska kyrkan, å andra sidan ställer man sig kritisk till att Svenska kyrkan fjärmat sig från allmänkyrklig tro och praxis. I detta spänningsfält mellan kontext och kontinuitet, mellan den lokala kyrkans beslut och den allmänkyrklighet som är större än nationer och gränser, söker sig SSB en framtid inom Svenska kyrkan. Och inte bara SSB. I flera stift finns bönegemenskaper som vuxit fram ur samma mylla som SSB.

Det är inte enbart liturgiskt medvetna och högkyrkliga rörelser som lever i spänningen mellan biblisk tradition och nutida krav. Här återfinner man kyrkliga grupper som vårdar arvet efter sådana som Laestadius, Rosenius och Schartau. Alla känner trycket av att anpassa sig till majoritetskyrkans ordningar, samtidigt som man vill värna det arv man fått, vare sig det nu handlar om allmänkyrklig tradition eller ett lågkyrkligt väckelsearv.

För SSB har de ekumeniska kontakterna varit viktiga. Arvet från den heliga Birgitta förenar den svenskkyrklighet SSB:s medlemmar står och stått i med katolsk spiritualitet. Här har det betytt mycket att Birgittasystrarna funnits i Vadstena. För många har SSB:s spiritualitet visat att katolsk tro – i vid mening – haft och har en plats i Svenska kyrkan. Både inom och utanför SSB väntar många på att särskilt det tredje imperativet i den katolsk-lutherska överenskommelsen i Lund 2017 ska förverkligas: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål. Det är dags för kyrkostyrelsen och biskopsmötet att tala om hur man vill nå fram till denna större enhet.

Att försöka leva i Kristi efterföljd kräver övning och inte minst maningar till efterlevnad. Men regulans krav visar även vad det innebär att vara del i en kyrklig gemenskap – en tidlös gemenskap som på plats och tid verkar för en kontinuitet i förändring. Kanske kan kontinuitet och förändring förefalla som motsatser, men det tillhör Kyrkans uppdrag att på varje plats och i varje tid leva som Herrens tjänare och tjänarinnor lyhörda för Kristi kallelse – en obruten kontinuitet allt från apostlarnas tid ända in i vårt föränderliga nu.

SSB är tveklöst en del av den kyrkliga förnyelse som präglat gudstjänstlivet i Svenska kyrkan från 1930 och framåt. Den söndagliga högmässan är – innan pandemin slog till – numera regel. Det dagliga bedjandet av tideböner hör samman med SSB och den kyrkliga förnyelsen. Det är en av ljuspunkterna i dagens kyrkoliv att tidebönerna används mer än någonsin. Moderna hjälpmedel som tidegärdsappar finns på många språk.

I en tid när Svenska kyrkan alltmer snärjs av partipolitiken och förväntas vara en röst för tidstypiska och dagsaktuella ämnen, så blir SSB:s Confessor Bo Branders ord talande och manande: »Förändringar i omgivningen till trots har SSB bestått.» Orden kan även ses som en uppmaning och tydlig markör för vad som är hela den högkyrkliga rörelsens uppdrag och kallelse inför framtiden. De hundra åren har kommit att innebära att många präster, diakoner och lekfolk har verkat för att uppfylla de ord som hör samman med upptagningen i SSB:s ordensgemenskap: »Bär också ditt kors som en god Jesu Kristi stridsman» (2 Tim. 2:3) och »Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrona.» (Upp.2:10).




SPT 12/2021

När apostlarnas kallelse blir administratörernas uppgift

Arbetspasset är slut. Det är dags att snygga till efter sig. Ingenting kom ut av allt jobb. Det är den blivande apostlaledaren som vi möter i en kort glimt från hans och kollegornas slitsamma arbete (Luk. 5:1–11).

Enligt vad Lukas berättar är det inte första mötet mellan Simon och Jesus. Mästaren har redan varit på hembesök hos hans svärmor. Hans närvaro får febern att klinga av. Folk häpnar och den ena efter den andra skyndar dit med sina anhöriga som lider av krämpor. Men i Apostladagens evangelium börjar Simon och hans kamrater ana att de står inför någon vars like de aldrig tidigare mött.

Det finns skäl att reflektera över vad texten utmanar till. Även i dag grips många av modlöshet efter hårt arbete med till synes klent resultat. Sällan hjälper hurtiga tillrop eller allvarliga förmaningar om att överge gamla arbetsformer för att hitta nya attraktiva vägar att nå framgång. Från nationell nivå kommer nya propåer om det nödvändiga framtagandet av strategier, system för uppföljning och redovisning enligt fastställda normer. Men hur välmenande syftet än är blir följden ofta att ytterligare en sten läggs i den redan så tunga ryggsäcken.

Debattens vågor har under våren gått rätt höga (Kyrkans Tidning, 25/3, 31/3, 14/4, 21/4). Ett nödrop hördes från kyrkoherden i Hägerstens församling Christofer Wilson. När han tog över kyrkoherdeskapet ärvde han »en policysamling som var lika enorm som den var okänd». Men det är inte sig själv han tycker synd om: »Jag är bara en lagom sorgsen, något överbetald byråkrat som gör det han förtjänar.» Wilson medger att en hel del av de krav som ställs på församlingarna härrör från lagar som gäller för arbetsplatser och organisationer. Men det stannar inte där.

Medarbetarnas tid blir snabbt upplåst – som av regnbågsnyckel för drygt 260 000 kr. och därtill miljödiplomering för lika mycket. Tid och pengar. Och så allt det andra? I alla pastorat och församlingar över hela landet? »En kyrka med dåligt självförtroende i huvuduppdraget riskerar att fastna i policyarbete» menar Wilson. Eller för att säga det på ett annat sätt: En kyrka som blir så ivrig att vara rätt i tiden och relevant i samhället förlorar sin trovärdighet.

Avdelningen för kyrkoliv på Kyrkokansliet i Uppsala tar kritiken på allvar. Åtminstone ser dess chef certifieringsarbetet som en del av det teologiska arbetet med att tydliggöra evangeliet – »policyarbetet blir en del av vår förkunnelse». Tveksamt om Petrus skulle ha hållit med. För när apostlauppdraget förvandlas till en administratörsuppgift lär det bli ett annat evangelium.

En annan debattartikel påtalar kyrkostyrelsens centraliseringssträvanden – som i planerna på ett nationellt lönecentrum. Författarna undrar över att den nationella nivån i stället för att stärka stiftens verksamhet tycks vilja konkurrera med församlingarna om sådant som bäst hanteras lokalt.

Därtill finns goda skäl att ägna sig åt frågor av stor betydelse för naturen, för utsatta människor, för ett gott arbetsklimat. Men vad gör vi av all trötthet? Utför vi verkligen vårt egentliga uppdrag? Mycket arbete och klent resultat. Organisationen känns ibland som en gigantisk maskin som inte går att stanna men som suger blodet ur sina arbetare.

Säkert är mycket av tankarna och propåerna från nationell nivå väl menade. Ett stöd till församlingarna i en utsatt situation. En mer effektiv hantering av pengar. Hjälp att se de viktiga utmaningar som möter i vår tid. Mer fart och fläkt. Djupare relevans. Peppade medarbetare. Men ändå, som den engelske författaren Samuel Johnson lär ha sagt: Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. »Snälla byråkratiska överbyggnad. Tvinga mig inte att visa upp en policysamling på domens dag», vädjar Wilson.

Vad har lett Svenska kyrkan in i denna återvändsgränd? Som redan framhållits är kyrkan i långa stycken styrd av lagar och förordningar som ingen arbetsplats slipper undan. Kanske leder det inte till att någon tackar och uppmuntrar. Men vi har ju » bara gjort vad vi är skyldiga att göra» (Luk. 17:10).

Kritiken är inte ny. Den drabbar hela organisationssverige. Jonna Bornemark önskar Det omätbaras renässans (2018) i sin uppgörelse med pedanternas världsherravälde, förpappringen av världen och det mätbaras tyranni. För när ängslan att göra fel präglar kyrka, samhälle och organisationer blir själva uppgiften förloraren. Och därmed människorna.

Åter till Petrus. En lång natt och ingen fisk. Mitt i efterarbetet tas Petrus i anspråk av Jesus: Låna mig båten och ro ut en bit med mig. Hade han inte hellre gått hem och lagt sig? Och sedan, efter en lång predikan, ta och fiska lite igen? Det känns verkligen inte bra. Någon gång måste han få vila. Ändå gör han som Jesus säger. Näten brister nästan av all fisk som fastnar. Båtarna tycks på väg att sjunka. Han bävar. Men det är varken nattens usla resultat eller båtarna som verkar kapsejsa som får hans grundval att rämna.

Oroar sig vår kyrkoorganisation för rätt saker? Handlar ivern och ångesten om att verksamheten ska växa, medlemsraset stoppas, ekonomin säkras, relevansen garanteras, organisationen överleva? I sådana fall är nog saken dödsdömd från början. Den som försöker bevara sitt liv skall mista det. Det är den som mister det som skall vinna det (Luk. 17:33). Den som söker framgångsfaktorer under kristenhetens historia lär inte finna något tydligt samband mellan materiell välmåga, goda finanser, trygga jobb, stark överbyggnad å ena sidan och en levande och blomstrande kyrka å den andra. Snarare finns det väl sådant som pekar i motsatt riktning.

Vad skulle det konkret innebära om kyrkans Herre sa till dagens Svenska kyrka att lämna allt och följa honom? Det är alls inte fel att försörja sig på fiske eller parkarbete, barnverksamhet, musicerande, studiegrupper, lokalvård, ungdomssamlingar, möten av skilda slag. Men då och då hörs rösten, för den som ännu orkar lyssna: Ge dig ut på lite djupare vatten.

Tänk om kyrkans många entusiastiska, plikttrogna eller utmattade medarbetare då skulle få uppleva det verkliga skälet till att bäva – att det inte är bristen på framgång utan det omvälvande mötet med Honom. Han som mot alla odds och vid sidan av alla meningsfulla eller meningslösa målskrivningar får näten att nästan brista. Tänk om näten kastades ut på djupet och fylldes av människor som längtar efter Gud. Kanske i sådan mängd att den egna organisationen inte längre räcker till. Tänk om vi blev tvungna att vända oss till våra systrar och bröder i de andra båtarna och ropa: Hjälp oss, fiskarna är fler än vi klarar att få iland. Och tänk om vi, när fångsten var bärgad, fick gå upp på stranden och lämna om inte allt så åtminstone en god del av bröten bakom oss. Och följa vår Herre och Mästare på en vandring med en betydligt lättare packning.




SPT 11/2021

Min tro och kyrkans tro

»Vad tror kyrkan? Vad är kristen tro?» När sökare ställer de frågorna möts de i dagens kyrka ofta av en speglande motfråga: »Vad tror du själv?»

Vår tid betonar gärna individen och subjektet. Tyckande hyllas mer än fakta. Det subjektiva betonas mer än det objektiva. Hur det känns och tycks och upplevs framhävs mer än lära, fakta och undervisning. Ett aktuellt och allvarligt exempel är de växande konspirationsteorierna som Qanon-rörelsen. Mot alla fakta läggs pussel av florerande fördomar, suspekta skrifter som Sions vises protokoll och gamla vanföreställningar. Fakta och saklighet misstros. Kunskap och objektivitet ses som maktens förtryckande redskap.

Så sker också i trons frågor – vilka tycks ha hamnat på tyckandets stora allmänning. Var och en blir sin egen troskälla och troslärare.

Personliga vittnesbörd är viktiga. Att vi delar den kristna trons erfarenhet med varandra är väsentligt. Men någonting händer när allt som sägs väger lika tungt på åsiktsvågen. Vad den ena säger är lika gott som vad den andra menar. Men är det så? Är alla påståenden och utläggningar likvärdiga? Finns det något som kan kallas rätt lära, ortodoxi, till skillnad från andra utläggningar som är villfarelser, som inte är rätt utan falsk lära? Och hur skiljer man det ena från det andra? För liksom det finns allt fler villfarelser om hur vår verklighet ser ut, så finns det villfarelser i den kristna tron.

Klassisk teologi skiljer på vad kyrkan tror och vad den enskilde tror, på fides quae och fides qua. Det första fides avser trons innehåll, att Fadern är Skaparen, Sonen Frälsaren och den helige Ande Herren och livgivaren. Det andra fides handlar om den tro med vilken den enskilda omfattar trons innehåll – fides quae är Kyrkans tro och fides qua min tro. Minsta eftertanke säger att det första fides är mycket större än det andra. Kyrkans gemensamma tro är större, rikare, djupare än den enskildes.

I de lutherska kyrkorna har, i varje fall under tidigare århundraden, Bibeln lyfts fram som normerande för kyrkan och den enskilda troende. Om man kunde stödja sin mening på ett eller flera bibelställen hade den större tyngd. Skriften allena, sola Scriptura har då varit ett slagord.
Men Bibeln har inte samma ställning som förr. Om ett bibelsammanhang känns främmande eller uttrycker åsikter som man själv inte delar, så blir gärna reaktionen att Bibeln måste tolkas så att den förstås i vår tid. Exemplen är många på hur tydliga bibelsammanhang hamnat på historiens skräphög då de ansetts höra till en förgången tid. Hellre än att hänvisa till den heliga skrift och kyrkans tradition så talar man ofta om kyrkans »ordning». För någon ordning vill man ha, om än inte biblisk och katolsk/allmänkyrklig.

Men frågan kvarstår: Hur kan man skilja kyrkans tro från alla mer eller mindre fantasifulla teologier som presenteras gång efter annan? Den ena dagen sägs att profeten Muhammed kan jämställas med de bibliska profeterna. Nästa dag att det är ett patriarkalt förtryck att be som Jesus lärde: Vår Fader, som är i himmelen. Eller så talas det om Moder Jord på ett sätt som liknar animismen och romantikens tanke om naturen som besjälad.

Dessa olika teologier förses vanligen med ett prefix: befrielseteologi, ekoteologi, klimatteologi, feministteologi, hbtqi-teologi ...

Trendteologier har alltid funnits. Men de är just trender, förtvivlade försök att anpassa teologin enligt de tankar, teorier, åsikter som grasserar i samtiden. I trettiotalets Tyskland smög sig führerdyrkan och naturmystik in i teologin i den dominerande protestantiska riktningen, Deutsche Christen. Sextio- och sjuttiotalet blev vänsterteologins epok medan det i vår egen tid är andra teorier som dominerar, som genusfrågor, könsidentitet och det inklusiva språket. För teologiska dagsländor kan uppenbarligen flyga åt både det ena och det andra hållet.

Hur hittar man då rätt bland alla kontextuella och samtida teologier? Hur vet man om de inte bara är författarens egen tro utan även Kyrkans tro? Den samtida teologin söker sällan efter trons kontinuitet genom tiderna. Tidigare teologer och teologier ses som fångna i sin tids i dag föråldrade tankemönster. Fast favoritfrasen som ibland felaktigt tillskrivs Luther – ecclesia semper reformanda est – får inte så sällan legitimera ett teologiskt kameleontbeteende. Men när bibeltolkningen plagierar samtidens åsikter och värderingar är det fara å färde. Då må varningsklockorna ringa i vartenda kyrktorn. Högljutt. För att varna och väcka.

Vad det ytterst handlar om är att människan hellre vill anpassa Gud – och teologin – efter sin vilja än att anpassa sig själv och sin vilja efter Gud. Så blir Gud människans avbild, inte människan Guds.

Lundateologen Bengt Hägglund (1920–2015) sysslade i flera av sina böcker med frågan om kontinuiteten mellan dagens förkunnelse och den tro som apostlarna förkunnade. I sin forskning fann han en trosregel, regula fidei, en autentisk tradition eller ett trons mönster som beskriver Kyrkans tro. Hit hör de tre fornkyrkliga trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska, vilka alla är erkända bekännelsedokument i Svenska kyrkan.

Grundläggande i trosbekännelserna är att Gud är treenig – Fader, Son och helig Ande. Vidare att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. I dessa dogmer ryms vad kyrkan tror om skapelse och frälsning, om syndens grymma verklighet och om nådens evangelium.

Men det är också i förhållande till dessa grunder man möter många villfarelser, inte minst i dag. Som att man ifrågasätter Jesu gudom eller gör honom androgyn, till en hen, för att stödja dagens queertänkande. Eller undviker de bibliska begreppen Fadern och Sonen för att endast använda de avpersonifierade Skaparen och Försonaren, begrepp som är alldeles rätt och riktiga men nu av fel skäl. Eller devalverar Jesus Kristus som den ende, unike Frälsaren till att vara en väg bland många till Gud. Eller omtolkar ormen i paradiset till att uppfattas som en god röst, vilken manar Eva till att äta av kunskapens träd för att bli fri från okunskapen.

Höjden och bredden och djupet i trons hemligheter och den allmänneliga kyrkans dogmer kan ingen helt och hållet omfatta. Kyrkans tro är större än vad ens de främsta teologer förmått formulera. Grunden för kyrkans tro är att den hör ihop med vad apostlarna lärde. Därför har kyrkan en förpliktelse till denna tidlösa apostoliska tro, denna regula fidei – trosregel – att göra den pedagogiskt tillgänglig och begriplig i vår tid. Inte omforma utan omformulera, inte svara sökaren »vad tror du själv» utan svara vad kyrkan tror. Kyrkan ska kunna ge besked när någon frågar. Klara besked och genomtänkta förklaringar strider inte mot lyhördhet och goda samtal, utan är tvärtom en god utgångspunkt för detta. Där kyrkans bekännelse är stark och tydlig, dit strömmar människor.




SPT 10/2021

Kyrkans bekännelse och partiernas ideologier

Historien brukar vara segrarens historia. Vinklad och tillrättalagd då förlorarna har marginaliserats och tystats. När segraren är det befriande alternativet är det på gott – amerikanska inbördeskriget, de allierades seger över axelmakterna eller de tidiga dogmteologiska striderna. Men även motsatsen gäller – om förlorarna varit segrare hade historieskrivningen sett annorlunda ut. Om Hitler vunnit, om sydstaterna segrat, om turkarna vunnit vid Wien 1683, om ... frågor som den kontrafaktiska historien kan fantisera om men måste lämna obesvarade.

Mer sällan skriver segraren sin historia medan konflikten ännu pågår. Därför är Jesper Bengtssons bok Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan (2020) den preliminära segrarens historia. Boken är viktig. Sällan har den partipolitiska dominansen i och intentionen med Svenska kyrkan blottlagts så tydligt som av Bengtsson. Här hörs inte de kritiska rösterna mot kyrkans partipolitisering, utan det är socialdemokratin som själv avslöjar metoder, beslut, överväganden och den ideologi som färgat det senaste seklets utveckling i kyrkan. Om de kritiska rösterna tidigare kunnat avfärdas som överdrivna, så visar Bengtsson att det varit värre än vad dessa hävdat. Andra böcker och undersökningar har avslöjat samma sak, men nu beskrivs intentionen med socialdemokratins engagemang i kyrkan inifrån partiet självt.

Förenklat uttryckt: Socialdemokratin ville inte kyrkan väl. Utifrån sin agenda ville nog (S) henne väl men inte utifrån kyrkans väsen. (S) ville ha en socialdemokratisk kyrka. Inte en helig, allmännelig och apostolisk kyrka, trogen hennes heliga skrift och tidlösa trosbekännelse. Sådant betydde ingenting, utan kyrkan skulle präglas av den överordnade socialdemokratiska ideologin.

Visserligen fanns i början av förra seklet en konflikt inom (S) huruvida kyrkan skulle skiljas från staten eller domineras av partiet och staten. Som bekant segrade den senare linjen. Att lämna Sveriges största organisation utan partipolitisk styrning var en för stor risk. Makten skulle behållas, en makt som var underordnad den egna partiideologin och statsmakten, inte Kyrkans Herre.

Men (S) värjde sig mot kyrkans frihet även därför att man såg en risk att hon skulle bli mer katolsk och därmed oberoende av den politiska makten. Även om utvecklingen i trettiotalets Tyskland med en protestantisk kyrka dominerad av Deutsche Christen – en blåkopia av den nazistiska ideologin och en karikatyr av kristen tro – oroade ecklesiastikminister Arthur Engberg, så ändrades inte inriktningen. Som Zäta Höglund vid den socialdemokratiska kongressen 1936 yttrade: »Det är bättre med en upplyst stat som härskar över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap utan någon som helst kyrklig kontroll.»

Carl Müller Frøland påvisar i Nazismens idévärld (2020) skillnaden mellan den tyska lutherska och den romersk-katolska kyrkans relation till staten: »Eftersom de [den romersk-katolska kyrkan] har sitt överhuvud i Rom och är ’internationalistiska’ så har tyska katoliker ett mer distanserat förhållande till både stat och nation än protestanterna [...] och det är helt klart en orsak till varför långt fler protestanter än katoliker sluter upp bakom naziststaten.»


Här anas en orsak till det bristande ekumeniska intresset i kyrkomötet och de partipolitiska grupperingarna. Ekumeniken, det allmänkatolska och apostoliska arvet, skulle kunna bli ett hinder för partipolitiska ideologier i Svenska kyrkan. Helt konsekvent saknar Bengtssons bok i stort sett internationella utblickar. Svenska kyrkan är enbart svensk, inte en del av Kristi kyrka.

Denna ideologiska hegemoni över kyrkan tillhör inte det förgångna. En förtroendevald för (S) skrev nyligen (KT 15/2021) att »när det gäller de nomineringsgrupper som också har allmän politisk värdegrund så är det enklare att veta vad de tycker i en fråga som denna. Den som röstar vet vilken åsikt nomineringsgruppen har i frågan.»

Här är det inte bara partiideologi som styr utan än värre. Vad kyrkan tror reduceras till åsikter. Inte bekännelse, inte skriftens ord, inte kyrkans tradition. Utan åsikt. För de partipolitiska grupperna är kyrkan en åsiktskyrka, inte en bekännelsekyrka. Åsikter är utbytbara, bekännelsen är förankrad i apostolisk och katolsk tro genom tiderna. Partipolitiska förtroendevalda hörs sällan tala om kyrkans trosbekännelse men desto oftare om åsikter, opinioner och samhällsutveckling. Och »värderingar», det nya pamflettordet som smugit sig in även i kyrkan som mer normerande än Skriftens auktoritet.

Jesper Bengtsson bör tackas. Nu vet vi vad vi redan visste. Stolt avslöjar han inifrån att socialdemokratin gjorde kyrkan partipolitiskt dominerad för att reformera henne. Men inte en reformation av lutherskt snitt grundad på Skriften utan en reformation modellerad efter statens och partiets ideologiska grunder. Libertas ecclesiae är för socialdemokratin ett hot. Men (S) kommer inte att segra över kyrkans frihet, apostolicitet och katolska sammanhang. Ur kyrkans synvinkel är (S) en nykomling på samhällsarenan som möjligen kan överleva Svenska kyrkan – men inte Kristi kyrka i Sverige för hon lever intill dagen för hennes Herres återkomst.

Det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan ifrågasätts dock alltmer. Även ärkebiskopen konstaterade nyligen i Dagen (23/4) att »principiellt sett är systemet med nomineringsgrupper som är kopplade till politiska partier en anakronism [...] Vi är inte en statskyrka längre. Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna [...] Det mest konsekventa vore att inte ha nomineringsgrupper med partipolitiska kopplingar.» Så rätt, så rätt, vad kyrkostyrelsens ordförande säger. Men inte lär de båda vice-ordförandena från (S) och (C) bry sig.

Svenska kyrkan är i kris. Identitetskris och medlemskris, förändring från folkkyrka till minoritetskyrka, inre sekularisering och vilsen inför framtiden. Bidragande till krisen är tveklöst de partipolitiska grupper som prioriterat den egna ideologin framför kyrkans väsen. Att samma partier som är en del av problemen nu även ska vara med och lösa dem är absurt. Borrar man hål i skeppets botten lär man inte vara bra på att ösa vatten.

Nu behövs en krismedveten och Kristusmedveten kyrka på alla nivåer – från nationell till lokal nivå. Vi kan inte fortsätta som om allt står väl till. Vi kan inte fortsätta att öka administrationen och centraliseringen av kyrkan. Vi kan inte fortsätta att ha partipolitiska grupper som dominerar kyrkan. Varje nomineringsgrupp måste inför höstens kyrkoval redovisa vilka strategier man har för kyrkans framtid. Och vilken tro man bekänner sig till. Kyrkans tro eller partiets ideologi? Och vi vill inte ha floskler till svar utan konkreta strategier.




SPT 9/2021

Dopen inför post-pandemins tid – från folkkyrka till minoritetskyrka

Statistiken från 2020 har publicerats, flitigt kommenterad av många – inte minst av ärkebiskopen – i bl.a. Kyrkans Tidning. Med rätta. För även om siffrorna efter ett år av pandemi inte är jämförbara med tidigare år, så är trenden tydlig. Fler lämnar Svenska kyrkan, och de som väljer dop, konfirmation, vigsel och begravning i Svenska kyrkan blir allt färre. Ett viktigt arbete väntar nu för församlingarna inför den post-pandemiska tiden.

Summeringen av 2020 visar inte oväntat på ett bottenrekord för de kyrkliga handlingarna. Av de födda barnen döptes 27,5 procent. Lika låga är siffrorna för konfirmation (20 %) och kyrklig vigsel (24 %) även om begravningarna fortfarande är många (64 %). Tillhörigheten har sjunkit till 55 procent, vilket väcker frågan om när Svenska kyrkan inte längre kan kallas för folkkyrka.

En följd av pandemin är att många dop och vigslar har ställts in eller skjutits på framtiden. Allvarligast är alla dop som inte blev av, och då inte främst ur medlemssynpunkt utan för människors frälsnings skull. Dopfrekvensen har redan före pandemin sedan flera år sjunkit, så problemet är inte nytt men alarmerande. Det är dags för varje församling att snarast forma en strategi för att söka upp de familjer som avstått och avstår från att låta döpa sina barn både före och under pandemin. Att då också ta personlig kontakt är nödvändigt.

Barndopet, som är centralt i vår kyrkas teologi om Guds förekommande nåd, har flera aspekter. Familjefesten där släkt och vänner samlas i glädjen över en ny familjemedlem ryms i dopet som ett inlemmande i Guds rike. Det har raljerats över att dopet inte är en namnceremoni. Det är sant att man inte behöver döpas för att få sitt namn, men ändå kan kyrkan bejaka namnets betydelse i dopliturgin.

Namnet som identitetsbärare är viktigt i dopet, då den döptes namn skrivs in i det eviga livets bok. Dopnamnet nämns personligen intill Guds namn medan dopets vatten öses över huvudet. En människa är mer än en del av ett kollektiv. Ingen annanstans visas så tydligt som i dopet vem hon är, då hennes egennamn också fogas till Kristi namn och då hon utöver sin jordiska familj inlemmas i den himmelska gemenskapen.

Kyrkan kan därför även bejaka dopet som en familjefest för en nyfödd familjemedlem. Att många familjer missat den möjligheten under pandemin behöver vi ta på allvar och möta. Risken är annars överhängande att vi får ett paradigmskifte så att barndopet fasas ut ur det allmänna medvetandet. Och om det inte blev dop av det första barnet, så kanske det inte heller blir när det andra föds.

Pandemin tar mångas liv. Människor dör. Ännu olyckligare vore det om vi även mister det eviga livet. Dopet är kyrkans viktigaste uppgift. När människor riskerar att inte döpas på grund av situationen måste kyrkans främsta prioritet vara att hitta lösningar. Nuvarande situation är inte hopplös utan kan bli en möjlighet. De uteblivna dopen kan hjälpa församlingarna att fokusera på dopet och dess betydelse. Med en genomtänkt och långsiktig dopstrategi kan församlingarna nå både de familjer som ställt in ett dop och de som aldrig ens övervägt möjligheten. Nu finns anledning att på bred front berätta om dopet. Och då inte bara om dopets tid och plats utan om dess livsavgörande betydelse oavsett ålder.


Information om dopet måste synas i många sammanhang och på flera plattformar. Det räcker inte med information på hemsidan eller i församlingsbladet. Dopsamtalens teologiska innehåll blir än viktigare. Det händer att föräldrar som väljer att låta döpa sina barn själva varken är döpta, konfirmerade eller ens medlemmar. Också detta är ytterligare en anledning att tala om den stora skillnaden som vår tro gör. Varje församling behöver en strategi inte bara för barndop utan också för dop


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Tom