Fredagen den 16 april 2021 - klockan 00:55

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 6/2021

Om kroppens uppståndelse
Om kroppen verkligen är onödig, varför helade Kristus den då? Och framför allt: varför tog han sig före att uppväcka döda? Vilken var hans avsikt? Var det inte för att visa oss hur uppståndelsen skall äga rum?

Hur uppväckte han dem för övrigt? Var det till själen eller till kroppen? Av allt att döma var det båda två. Om uppståndelsen skulle vara helt andlig, då borde han vid sin uppståndelse å den ena sidan ha visat sin utsträckta kropp och å den andra sin själ, sådan som den verkligen är. Men detta gjorde han inte. Han uppstod med sin kropp därför att han var viss om att löftet om liv gällde också den.

Varför uppstod han i sin korsfästa kropp, om inte för att visa att kroppens uppståndelse är verklig? Han ville övertyga sina lärjungar, som inte ville medge att han verkligen hade uppstått i kroppen. Han erbjöd dem att röra vid honom och visade spikmärkena i sina händer.

Då de fortfarande inte kunde tro att det var han, han själv i sin kropp, då bad han att få äta tillsammans med dem, ... och han åt lite honung och fisk. På så sätt visade han dem att uppståndelsen sker i vår verkliga, köttsliga kropp. Utöver detta försäkrade han att vi skall bo i himlen och ville visa att det inte är omöjligt för kroppen att komma till »himlen»; det var sådan som han var, det vill säga i kroppen, som han blev »upptagen till himlen» (Mark 16:19) inför dem.

Justinus Martyren: Fragment 9
(ur Olivier Clement: Källor, Artos 2004, s 84)


Ekumenik och interreligiös samverkan
För knappt trettio år sedan, 1992, antog Centralstyrelsen och Biskopsmötet riktlinjer för Svenska kyrkans ekumeniska arbete. När relationen mellan kyrkan och staten ändrades år 2000 ersattes dessa av bestämmelser i Kyrkoordningen, där Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund regleras (59 kap KO).


I december 2020 har nu kyrkostyrelsen godkänt dokumentet Svenska kyrkans plattform för ekumenik och interreligiös samverkan (finns på Svenska kyrkans hemsida). Att det kallas plattform betyder att det »anger teologiska utgångspunkter, riktning och vägval för Svenska kyrkans engagemang under de närmaste fem åren». Dokumentet, som ska revideras vart femte år, är alltså en positionsbestämning av vad Svenska kyrkan står för ekumeniskt och interreligiöst.

Det som främst skiljer de nya riktlinjerna från 1992 års är att interreligiös samverkan och religionsdialog nu fått en framträdande plats. Mycket av denna samverkan sker, som nämns i dokumentet, genom Sveriges kristna råd, SKR, ett viktigt och för Svenska kyrkan självklart engagemang.

Interreligiös samverkan, samverkan med grupper och institutioner i det sekulära samhället, med alla människor av god vilja som det ibland heter, har kommit att vara en del av kyrkans förhållningssätt. I encyklikan Nostra aetate från 1965 säger den romersk-katolska kyrkan att hon »förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt» och betraktar dessas »sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som ... inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor». Det är grundläggande att varje människa oavsett tro och livsåskådning möts med aktning och respekt, då hon är skapad av den Gud som verkar såväl inom som utom kyrkosamfunden.

I all religionsdialog finns dock två faror som kräver observans i samtalet. Den ena är synkretismen, att man i strävan efter samförstånd tonar ned den kristna uppenbarelsen i Jesus Kristus för en allmän andlighet – en utveckling som är märkbar på många håll. Den andra är att inte i andra religioner känna igen sökandet efter och aningen av »den sanning som upplyser alla människor». Påven Franciscus encyklika Lumen fidei (2013) visar både på människans sökande efter Guds ljus och att »Guds fulla ljus är koncentrerat i honom [Jesus]» (p.35).

I dokumentet kommer dessa båda aspekter fram. Det bejakar kallelsen att bygga relationer »till människor av annan tro eller ingen tro alls» för att underlätta samverkan för det gemensamma bästa. Samtidigt sägs att detta inte utesluter undervisning i kristen tro för nyanlända och andra som vill bli döpta, något som fått ökad aktualitet de senaste decennierna till följd av ankomsten av stora grupper som flytt undan krig och förföljelse till fredligare länder.

Tanken på kyrkans samhällsuppdrag spelar i dokumentet en viktig roll som utgångspunkt för både ekumenik och religionsdialog. Hur man menar är dock otydligt, då det smått kryptiskt heter att »arbetet med kyrkornas roll i det offentliga rummet har skapat förutsättningar för nya samarbeten över världen». Dessa samarbeten sker på tre nivåer, först interreligiös samverkan, sedan multilateral ekumenisk samverkan och så bilateral ekumenisk samverkan.

Det är inom den politiska sfären som Svenska kyrkan förväntas göra sina insatser: »Genom sitt medlemskap i KV (Kyrkornas världsråd) vill Svenska kyrkan särskilt vidareutveckla arbetet med ekumeniskt lärande, policydialog, klimat-, hållbarhets-, och urfolksfrågor, genusrättvisa samt interreligiös samverkan». Frågorna ska aktualiseras även inom Lutherska världsförbundets och ACT-alliansen inom ramen för en »holistisk missionssyn både lokalt och globalt». Ekumeniskt lärande handlar om ekumenisk kunskap, att peka på närmandet mellan kyrkor. Övriga områden – policydialog, klimat, hållbarhet, urfolk, genusrättvisa och interreligiös samverkan – är dock mer politiska än teologiska frågor.

Ekumeniskt arbete handlar vanligen om teologiska dialoggrupper som finner fram till gemensamma formuleringar kring sådant som i århundraden varit kyrkoskiljande. Viktigast här är det s.k. BEM-dokumentet från 1982 med en gemensam syn på dop, nattvard och ämbete. Mycket av den förnyelse av gudstjänsten, liturgiskt och teologiskt, som vi upplevt det senaste halvseklet har inspirerats av BEM-dokumentet. Inte minst gäller detta eukaristin, nattvardens gudstjänst.

Ett problem för Svenska kyrkan är att man på riksnivå skriver under ekumeniska överenskommelser utan att alltid följa dem. Om dessa på någon punkt avviker från samhällets normer, så gäller det senare, en uppenbar följd av partipolitiseringen av kyrkomötet. Partierna agerar mer i enlighet med riksdagens beslut än utifrån ekumeniska hänsyn. Ett exempel är rapporten om äktenskap och familj i kristen belysning som utarbetades av den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen i Sverige och undertecknades 1975 av ärkebiskop Olof Sundby och biskop Taylor från Stockholms katolska stift. När Svenska kyrkan för några år sedan ändrade synen på äktenskap och familj till en mer sekulär bortsåg man helt från den rapporten.

Vid reformationsjubileet i Lund den 31 oktober 2016 proklamerades fem ekumeniska imperativ för den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna. I dessa förpliktande uppmaningar, som Svenska kyrkan skrivit under, återkommer flera gånger ordet »gemensamt»: att dessa kyrkor tillsammans ska vittna om Guds barmhärtighet och gemensamt arbeta för synlig enhet. Sedan dess har det varit oroande tyst om ett sådant gemensamt arbete från såväl Biskopsmötet som Kyrkokansliet. Imperativen, som nämns i dokumentet, har devalverats till »ambitionen att söka vägar till en förnyad ... dialog».

Dokumentet avslutas med hur riktlinjerna ska följas upp. Där talas om interreligiös samverkan, liksom att Svenska kyrkan ska vidareutveckla arbetet i de ekumeniska organisationerna. Man får snarast en känsla av att det är en lobbyorganisation som håller på att utveckla sina strategier. Ingenstans nämns att kyrkan ska peka på Kristus så att människor kommer till tro. Här hade man kunnat hämta inspiration från de nämnda encyklikorna Nostra aetate och Lumen fidei. För frågan infinner sig: vilken ecklesiologi har varit vägledande för arbetet med dokumentet?

Ekumenik och interreligiös samverkan eller religionsdialog har olika utgångspunkter och olika mål. Ekumeniken utgår från splittringen mellan dem som döpts in i Kristi kropp. Målet är att denna splittring ska övervinnas. Religionsdialogen utgår däremot från att varje människa är en Guds skapelse, och att hon därför ska mötas med respekt. Eftersom utgångspunkterna är olika hade det varit bättre om ekumenik och interreligiös samverkan inte blandats samman. Det aktuella dokumentet borde ha delats upp i två mindre för att undvika oklarhet och missförstånd.




SPT 5/2021

Mångfalden är Svenska kyrkans möjlighet och rikedom

Vad ryms i Svenska kyrkan? En folkkyrka med djupa rötter i såväl den svenska som den kyrkliga myllan får plats med många grenar. Åtminstone på pappret. Men i praktiken märks allt oftare något annat. Svenska kyrkan har sina bekännelsedokument med bibel och psalmbok som stabil grund där vår tro kommer till uttryck. Bekännelseskrifterna fördjupar och förklarar. Svenska kyrkan är en del av den allmänneliga, den katolska, kyrkan i alla tider och överallt. Hon bär arvet från urkyrkan, reformationen och väckelsetiden med stolthet. Det senaste seklet har lyft fram missionsperspektiv, ekumenik, diakoni och gudstjänstförnyelse. Det finns mycket att känna delaktighet i och glädje över.

Samtidigt visar allt fler sammanhang och röster att utrymmet krymper. Att Svenska kyrkan marginaliseras i samhället är på flera sätt bekymmersamt, men det pågår också en försnävning inom henne själv – och den är farligare för kyrkan. Den nyligen publicerade utvärderingen av Svenska kyrkans utbildningsinstitut, SKUI, ger syn för sägen. Åtskilliga tidigare elever har starkt ifrågasatt lärares och ledningens förhållningssätt och pedagogik. Kritiken har inte minst handlat om hur olika fromhetsrörelser förminskas, förlöjligas och ifrågasätts. I en debattartikel undertecknad av 28 nyutexaminerade kyrkoarbetare beskrivs utifrån flera exempel hur kyrkliga minoriteter inte tas på allvar utan marginaliseras. Men artikelns undertecknare har en självklar önskan »att SKUI ska vara en plats där kyrkans bredd inte bara tillåts, utan också representeras och får frodas» (KT nr 5/2021).

Företrädare för utbildningen ger illusionen av en mainstream-svenskkyrklighet som den enda giltiga linjen i Svenska kyrkan. Den som ska gå ut i tjänst bör vara inställd på att det är denna smala korridor av kristendom som ska förkunnas och levas i svenskkyrkligt församlingsliv. Tyvärr är inte SKUI ensamma om detta synsätt. I en trängd folkkyrka har åsiktskorridoren krympt avsevärt och den likriktande tendensen blivit starkare. Problemet är inte främst att en nedtonad variant av kristen tro dominerar i kyrkan. Problemet blir när andra uttryckssätt, teologiska samtal, församlingsbyggande, missionssatsningar, bibelläsande och böneliv förringas och osynliggörs. Den attityd som många minoritetsgrupper mött har ofta varit exkluderande, oavsett om det gällt väckelserörelser från exempelvis gammal-, låg- eller högkyrklighet. Det har märkts vid val av biskopar, anställningar på riks-, stifts- och församlingsnivå, representationer vid riks- och stiftsdagar, i anföranden i kyrkomöte och många andra sammanhang.

Andra exempel är bilden av Svenska kyrkan på hennes officiella webbsidor med en teologiskt och språkligt urvattnad version av den kristna tron. Allt oftare odlas myten om Svenska kyrkan som en enda röst med en enda teologisk inriktning, som ska prägla kunskapssyn, bibelsyn och värde- och moralfrågor etc. Ytterligare exempel på en trång mainstream-kyrka har vi sett de senaste åren i domkapitelsärenden som lett till avkragningar av präster som hävdat klassisk kristen tro med tankar och yttranden som för några decennier sedan skulle varit helt okontroversiella.


Men Svenska kyrkan har aldrig haft en enda röst eller teologisk inriktning. Som folkkyrka har hon rymt många teologiska uppfattningar och en mångfald av fromhetstraditioner. Med glädje har rörelser som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Kyrklig Förnyelse, OAS-rörelsen, laestadianerna och många andra identifierat sig som svenskkyrkliga och bidragit till den ekumeniska brobyggarroll som Svenska kyrkan av tradition har haft.

Från dessa väckelserörelser på gräsrotsnivå har Svenska kyrkan fått hängivna blivande medarbetare och församlingsbärande lekfolk. Bo Giertz konstaterande att »liberalteologin har inte väckt en enda människa till tro på Kristus», är måhända tillspetsat men inte helt utan sanning, vilket lätt göms och glöms av biskopar och kyrkoledning. Kort sagt är kyrkan långt mer än det som regleras i Kyrkoordningen, vilket faktiskt märks under övrigt i Matrikel för Svenska kyrkan. Det är i den brokiga kyrkmyllan, där den helige Ande får röra sig fritt och forma församlingar och enskilda som det skapas tro och församlingsliv. Så har det alltid varit i levande och växande kyrkor. En kyrka som däremot i rädsla för trons olika uttryckssätt ängsligt anpassar sig efter samhället och tidens normer blir en likriktad, vingklippt och döende kyrka.

Till »svenskkyrkligheten» hör helt enkelt en stor bredd och mångfald av fromhetsriktningar. Så som det är i alla kyrkor som vill vara allmänneliga – katolska. Det är en sak att en kyrka har en dominerande teologisk syn, en annan när denna syn blir den enda accepterade. Bara kyrkor som är sekteristiska agerar exkluderande.

En kyrka som vill leva i och med sin tid behöver ibland ompröva sin teologi och trons ställningstaganden i olika frågor, men som kyrka lever hon alltid av evigheten och förvaltar ett evangelium med evighetsanspråk. Hon måste då kunna söka nya former och ställningstaganden utan att stänga dörren för vad som tidigare varit hennes självklara linje. Vad kyrkan i några etiska och dogmatiska frågor trott och bekänt i sekler och årtusenden, kan inte plötsligt betraktas som heresi. Då bryter hon med sitt genom tiderna allmänkyrkliga arv. En kyrka, som inte vill vara en teologisk dagslända måste rymma en stor bredd. Annars blir hon ett ögonblickseko av sin egen samtid.

Problemet för Svenska kyrkan skulle kunna beskrivas som att hon i dag inte främst är en kyrka som lever i världen utan att världen lever i kyrkan – en följd av partipolitiseringen. En sådan kyrka får med nödvändighet problem med den inomkyrkliga rikedomen och mångfalden. För väckelserörelser och fromhetsriktningar går inte i vare sig partipolitikens eller samtidsåsikternas ledband utan förhåller sig friare till mainstream-mentaliteten – men är också trognare mot Guds ord, kyrkans tradition och bekännelse. Lojaliteten riktas inte mot de ideologiskt uppbundna partierna utan mot kyrkans Herre och mot vad kyrkan är till sitt väsen.

Definitionen av kyrkan som en måltidsgemenskap snarare än åsiktsgemenskap är bra. Den befriar en annars lätt förlamande debatt och tydliggör kyrkans väsen. Men det behöver vara mer än slagfärdiga ord. När kyrkan ses som en familj och måltidsgemenskap är inte de olika teologiska uppfattningarna ett problem utan en möjlighet. Så länge bönen för och med varandra finns, kan också olika teologiska inriktningar rymmas och uppmuntras i samma kyrka.

För hela Svenska kyrkans skull måste vi därför värna det goda samtalet även när meningarna går isär. Ett försvar för det kyrkliga och en tydlighet i att Kristus är vårt centrum, men med en glädje i att detta kan gestaltas och uttryckas på många sätt.




SPT 4/2021


Underkänt för Svenska kyrkans utbildningsinstitut – SKUI


En Utvärdering av profilutbildningarna vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) 2014–2019 har gjorts av Enheten för forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala. Rapporten har uppmärksammats framför allt av Kyrkans Tidning i ett par reportage och i debattartiklar från tidigare elever. Utvärderingens resultat kan enkelt sammanfattas så: de elever som SKUI ska godkänna för tjänst inom Svenska kyrkan ger själva utbildningen underkänt.

Gudstjänst- och församlingslivet behöver stärkas inför framtiden. Där lever och växer kyrkan – eller i värsta fall tynar och dör. En viktig kugge i detta är att församlingarna har duktiga medarbetare, gediget utbildade och för sina tjänster förberedda präster, diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker. Att medarbetarna delar Svenska kyrkans tro och liv är givet, men de behöver även vara införstådda med hela kyrkans bredd, med den katolska/allmänneliga kyrkogemenskapens många fromhetstraditioner.

För att få kompetenta medarbetare krävs en kompetent profilutbildning, helt enkelt att SKUI sköter sitt uppdrag. Enligt SKUI:s mål- och strategidokument ska den utbilda och förbereda studenter för församlingstjänst där de ska bidra till och utveckla kyrkans liv. SKUI är således en avgörande faktor för Svenska kyrkans framtid. Stora krav måste ställas på utbildningens innehåll och inriktning, på personalens bredd, teologiska och pastorala kompetens och öppenhet för olika fromhetstraditioner. Utvärderingen visar emellertid att bristerna är mycket stora i SKUI:s arbete och miljö.

Utvärderingen gjordes genom att alla studenter från åren 2014–2019 inbjöds att medverka i en enkätundersökning om utbildningstiden på SKUI. Generellt sett kan resultatet beskrivas som att en tredjedel var positiv till utbildningen, knappt en tredjedel neutral och ytterligare en dryg tredjedel negativ. Klart underkänt, således.

Några axplock från enkätsvaren visar på det alarmerande allvaret. På frågan i vilken utsträckning studenterna fått »relevant och tillräcklig kunskap för att utföra de uppgifter de ställs inför i sin yrkesutövning» är bara 43,8 procent positiva eller mycket positiva. Men det är mer illa än så. Av prästerna är endast ca 3 procent (5 av 163) mycket positiva medan inte mindre än ca 15 procent (24 av 163) är klart missnöjda.

Än värre blir det när studenterna ska bedöma slutåret på SKUI. Totalt är 36,4 procent nöjda eller mycket nöjda men av prästerna säger endast 5 procent att de är mycket nöjda. Av en utbildning bör man kunna förvänta sig att ett flertal ska vara mycket nöjda, inte bara nöjda. En utbildning där endast tre eller fem procent är »mycket nöjda» är direkt undermålig.

Enligt SKUI:s måldokument ska studenterna ges förståelse för kyrkans och församlingens uppdrag. Men återigen ger enkäten svidande kritik. Mindre än 30 procent av prästerna anser sig ha fått möjlighet att utveckla och fördjupa sin förmåga att reflektera pastoralteologiskt, tänka strategiskt eller ha fått »relevant och tillräcklig kunskap för att utföra de uppgifter och möta de arbetssituationer» som kan möta i församlingarna. Lika alarmerande är att färre än 50 procent svarar jakande på frågorna om utbildningen vid SKUI bidragit till att de tryggt kan representera Svenska kyrkan, samt om den bidragit till att de har tillräcklig kunskap om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära för sin tjänst.


Det är uppenbart att SKUI inte uppnått sina egna mål att skapa »en studiemiljö där vi utvecklar professionalitet, studenter växer i tro, hopp och kärlek, fördjupar samhörigheten i Svenska kyrkan, och där vi stärker förmågan att analysera vår samtid och gestalta evangeliets tilltal» (Ur Mål och strategidokument för Svenska kyrkans utbildningsinstitut HT 2019). Många studenter har tvärtom upplevt utbildningen som ett »nödvändigt ont» inför vigningen. Andra har haft svårt att ta seriöst på tiden på SKUI då den till stora delar präglats av metodologisk ateism, av en grund och flummig teologisk ton där det tydligt markerats mot den kyrkliga bredden. Istället har lärarna mer eller mindre kompromisslöst betonat det som uppfattas som »mainstream inom Svenska kyrkan».

Trots all kritik och ett par starkt kritiska debattartiklar (KT nr 51-52/2020 och 3/2021) av tidigare studenter ställer sig rektorn respektive programchefen för SKUI – Kenneth Nordgren och Elisabet Pettersson – sig näst intill helt oförstående. Deras svar (KT 53/2020 och 4/2021) tyder på en osedvanlig tondövhet för vad kritikerna försöker säga. Utbildningens konformism och utbildarnas oförståelse för kyrkans mångfald och olika fromhetstraditioner blir övertydligt. Men även rapportens slutord blundar för studenternas hårda kritik: »I denna rapport har vi identifierat en del förbättringsområden, men mycket har också framkommit som är bra med utbildningen vid SKUI.»

Lite lustigt blir det när det heter att »i undersökningsmaterialet hittar vi inget som tyder på en uppfattning om att det var bättre förr». Och nog är det sant. Kritiken är inte ny. Kyrkans pastorala utbildning av präster har allvarligt kritiserats i decennier. Det har handlat om allt från det teologiska innehållet, föraktet för olika kyrkliga fromhetstraditioner, bristande krav på grundläggande bibel- och teologisk kunskap till de pedagogiska metoderna.

Varje präst och diakon blir genom sina vigningslöften bärare av ett ämbete som inte är deras eget utan tillhör Kristus, ett ämbete som de lovar att förvalta i trohet mot kyrkans tro, bekännelse och lära. Därför måste utbildningen på SKUI på allvar bidra till att den kyrkliga identiteten fördjupas. Fokus får inte ligga på trendteologier eller det till synes modernt tidstypiska utan på att förvalta, fördjupa och förnya det som hennes Herre gett henne och som uttrycks i församlingarnas grundläggande uppgift.

SPT har länge varnat för att Svenska kyrkan på alla nivåer gjort andra prioriteringar än att stödja och prioritera församlingarna i deras grundläggande uppgift. Nedgången i de kyrkliga handlingarna, antalet gudstjänstdeltagare och det ökande antalet utträden har många orsaker – en av dessa är utan tvekan de felaktiga prioriteringarna. I kyrkans nuvarande situation är det en svår missbedömning om blivande medarbetare tvingas in i en teologiskt ensidig konformism närd av en inre kärna på SKUI och kyrkans kansli. I stället måste energin läggas på att utrusta och stärka blivande präster, diakoner, kyrkomusiker och församlingspedagoger så att dessa i sin tjänst kan stärka församlingarna. Kanske är det dags att även ge Johannelunds teologiska högskola, som redan utbildar flest blivande präster, möjlighet att också ha profilåret.

För det får inte fortsätta som det är nu – att den utbildning som ska godkänna studenter för tjänst i Svenska kyrkan själv får underkänt.




SPT 3/2020

Prästens närvaro och kontinuitet

Vilken är ambitionen för pastorat och församlingar i Svenska kyrkan i dag? Formuleringarna i de mängder av församlingsinstruktioner som skrivits och skrivs ger väl delvis svar – och olika svar. Om gudstjänstlivet och diakonin, om undervisningen och missionen. Somligt av detta kan beskrivas i skiftande metoder och modeller. Annat, som kanske är viktigare än någon metod, nämns aldrig i dessa regelbundet uppdaterade instruktioner vilka fastställs av domkapitlen.

Modeller för ett levande församlings- och gudstjänstliv är oerhört väsentligt. Fungerande metoder för hur man evangeliserar, missionerar, undervisar och verkar diakonalt krävs för varje pastorat – och här har många pastorat mycket att arbeta med. Men församlingsinstruktionerna redovisar oftast mer vad man gör, än beskriver vad man är och vill göra. Utifrån de förutsättningar som gäller blir de mer verksamhetsinriktade än församlingsbyggande och Kristi-kropps-relaterade. Görande mer än varande, aktivitet mer än identitet, samhällsnyttiga mer än kristusorienterade.

Ändå, även om metoder och modeller är väsentliga, så finns andra minst lika avgörande faktorer för att bygga en levande församling och ett växande gudstjänstliv. Kyrkoordningen nämner dem inte med ett ord. Möjligen finns en antydan i 57:e kapitlet, där det heter att i pastoratets församlingsinstruktion »ska också redovisas hur de befattningar som präst som ska finnas inrättade enligt 37 kap. 18 § i huvudsak disponeras».

»Disponeras» är ett intressant ordval. Prästerna ska »disponeras» – användas, fördelas, planläggas och förfogas över för de uppgifter som ska utföras. Så som man disponerar personresurserna på vilken arbetsplats som helst, ska också präster disponeras för sådant som de kan utföra – allt från det unikt prästerliga som att döpa, viga, begrava och leda mässan till annat som att vara ungdoms- eller citypräster. Ungefär som att det alltid måste finnas någon i kassan på ICA eller som kör lokalbussen. Jobbet måste göras, men vem som gör det betyder mindre. Så är det med resurser. De disponeras.

Men en präst eller diakon, en ämbetsbärare, är inte främst en resurs. Och det är inte bara vissa arbetsuppgifter som ska utföras. Prästen är ingen utbytbar funktion för att jobbet ska bli gjort. Prästen är en person, någon att möta, som församlingsbor och gudstjänstfirare står i en relation till. Sett så är prästerlig kontinuitet, uthållighet och närvaro avgörande för församlingslivet.

Prästen är i princip alltid tjänstgörande, inte bara i gudstjänsten eller i den kyrkliga handlingen utan som person i relation till församlingsfolket. Förvirringen om prästen som tjänstgörande eller ej beror på att man bortser från att ämbetet är en character indelebilis – ett genom vigningen givet outplånligt särmärke, ett andligt brännmärke som vittnar om vem prästen tillhör och är sänd av. Häri ligger kallelsen att både leda och tjäna församlingen. Lika paradoxal som Kristi kallelse var – att samtidigt vara alla tiders konung och djupaste tjänare – är också prästens: att vara församlingens ledare likaväl som dess tjänare, den som utger sig själv för att dela församlingens liv. För detta krävs närvaro och kontinuitet, inte som med kyrkoherdarna i dagens storpastorat – distans och administration.


Den ökande funktionaliseringen av ämbetet har sina orsaker. En är avsaknaden av en katolsk ämbetssyn med prästen som repraesentatio Christi, en annan översättningen av episkopos i exempelvis Fil. 1:1. Bibel 2000 har församlingsledare medan 1917 skriver församlingsföreståndare, översättningar som anger funktionen, inte ämbetets karaktär som består när funktionen inte längre kan utföras.

En tredje orsak är synen på samspelet mellan prästen och församlingen, det ömsesidiga beroendet och fostran av varandra – herdeuppdraget att dela sitt liv med fåren, att bo i och vaka över fårfållan. När den kontinuiteten finns, växer förtroendet till prästen så att trosundervisning som rustar för det kristna livet förmedlas, bikten tillämpas, själavård utövas och liturgin och predikan lever i det lokala. Prästen är den som i sitt ämbete och i sin person ska knyta ihop allt som sker i församlingen så att den blir just församling. Allt ska hänga ihop. Från begravningen till högmässan med tacksägelsen, från dopet till barnaskapets liv i Gud, från själavårdssamtalet till samtalsgruppen, från diakoniträffen till mässan. För detta behövs prästen i sitt ämbete, prästen som en av Kristus kallad och vigd person.

Sådant beaktar man emellertid sällan i pastoratens organisationsplaner eller vid fördelningen av personella resurser som ämbetsbärarna: präster och diakoner. I stället för närvaro, kontinuitet, uthållighet och personliga relationer ser vi i de stora pastoraten motsatt utveckling. Präster flyttas mellan pastoratets olika församlingar och enheter och församlingsherdar byts ut. För att lösa vakanser åker präster runt i pastoratet för att ha dop och begravningar. Sådant skapar inga bestående kontakter och relationer. Om syftet endast är att få dopen utförda, brudparen vigda, konfirmanderna undervisade kan prästerna resa över hela stan eller ut till landsbygdsförsamlingarna. Men om man vill bygga församling fungerar det inte. Då behöver prästen stå för stabilitas loci.

Denna brist på prästerlig stabilitet och kontinuitet bottnar i flera förändringar, som kyrkan inte alltid rått över. En är att prästen i dag kan ha svårt att finna en bostad i sin tjänstgöringsförsamling. Att nämna de gamla prästgårdarna är väl närmast nostalgiskt och har ett romantiskt skimmer över sig. Även om många andra kyrkor, frikyrkor som folkkyrkor, har dem kvar så kommer vi inte dit igen. När tjänstebostäderna upphörde separerades helt enkelt många prästers bostadsort från deras församlingstjänst.

Men inte heller prästerna och diakonerna själva förstår alltid hur viktigt det är med kontinuitet, närvaro, delande av bön och gudstjänstliv med den övriga församlingen. Prästen finns där när denne »tjänstgör», predikar och celebrerar. Men inte annars, inte när man är »ledig». Eller så byter präster självmant tjänst för ofta, man vill ha en annan profiltjänst, en annan kyrka, en högre lön. Att vara tre till fyra år på ett ställe uppfattas som lång tid men för en församling är det en mycket kort tid.

Annat kan kyrkan påverka desto mer. De större pastoraten styrs i dag för mycket av administrativ personal, av dem som inte är verksamhetens utförare utan dess organisatörer. Men dessa saknar ofta pastoral kunskap, omsorg om församlingarna, om de enskilda människorna. Avståndet är för stort. Här behövs ett annat tänkande i pastoraten. Prioritera kontinuiteten, prioritera stabiliteten, prioritera troheten, närvaron och uthålligheten. Det lönar sig. Om man vill bygga församling och inte bara utföra de kyrkliga servicefunktionerna.




SPT 2/2021

Inför en ny bibelöversättning

I begynnelsen war oordhet, och oordhet war när gudhi, och gudh war oordhet, thet samma war i begynnelsen när gudhi, genom thet äro all ting giord, och thy för utan är intit giordt, thet giordt är.

Den 15 augusti 1526 på »dyra wårfrudag», firningsdagen för Jungfru Marias upptagande till himlen, trycktes den första översättningen av hela Nya testamentet till svenska. Sverige var då fortfarande formellt katolskt. Översättningsarbetet hade pågått en längre tid genom att ordnar och domkapitel fick översätta olika bibelböcker medan den slutliga sammanställningen gjordes av Olaus Petri, som så kom att förbindas med översättningsarbetet.

Tanken på att översätta Bibeln till folkspråk var alltså inte ny. Första gången en svensk bibel nämns är i en inventarieförteckning tillhörande kung Magnus Eriksson, »en stor volym bibel på svenska». Riktigt vad notisen syftar på vet man dock inte. Den tidigaste kända översättningen till svenska av en bok i Nya testamentet, är Apostla Gerningar, från omkring 1380. Under andra delen av 1400-talet översatte birgittinermunken Jöns Budde de gammaltestamentliga böcker som bär de kvinnliga huvudpersonernas namn – Ruts, Judits och Esters böcker – och därtill Mackabéerböckerna. Redan då förstod denne birgittinermunk att lyfta fram Bibelns kvinnor.
Från NT 1526 och hela Bibeln 1541 till 1917 års översättning gick nästan 400 år (versionerna från 1618 och 1703 var endast revideringar av den första). Sedan gick det bara 64 år till NT81. Och nu, 40 år senare, görs genom Svenska Bibelsällskapet (SBS) ännu en nyöversättning. Anders Alberius, tidigare generalsekreterare för SBS, har pläderat för att en ny översättning av NT ska vara färdig till 500-årsjubileet av NT 1526 (SPT 23/2020).

SBS nuvarande generalsekreterare Anders Göranzon och översättningsdirektorn Mikael Winninge gav ett väl motiverat svar (SPT 26/2020). Ändå finns oklarheter, inte minst vad gäller de övergripande principerna för översättningsarbetet.

Att vana bibelläsare i NT81 och Bibel 2000 kunde sakna en del invanda formuleringar eller tycka att språket blivit för vardagligt, förvånade väl inte. Nyformuleringen av Herrens bön var nog det som fick flest att reagera, inte minst när den användes i gudstjänsten. Förvirringen blev stor. I en del församlingar behöll man 1917 års version, i andra använde man en revidering av 1981 års ordalydelse. Men ingen kyrka har i dag NT81:s version i liturgin.

Men den mest långtgående kritiken mot Bibel 2000 gällde Gamla testamentet. Översättarna valde där att inte tolka texter i ljuset av Nya testamentet. Den romersk-katolska kyrkan i Sverige använder därför i liturgin en lätt reviderad text av 1917 års översättning av GT.

Att vi i dag har en delvis konfessionsöverskridande bibelöversättning är en stor tillgång. Inför en ny översättning måste det därför vara en prioritering att alla kyrkor och samfund ska kunna enas om att använda den i liturgin och tros- och bibelundervisningen. Varje översättning är en tolkning, därför är ekumenisk enighet viktig i översättningsarbetet. Bland huvudmännen för Bibelsällskapet finns alla fyra kyrkofamiljerna representerade. Rimligen borde det leda till en översättning som kan godtas för liturgiskt bruk av alla.


Ingen översättning görs i ett vakuum. Till de bibliska texternas rikedom hör att de, när de läses på originalspråken, ibland kan vara mångtydiga, vilket är svårt att få fram i en översättning. Det är då lika mycket ett vägval att välja bort en kristocentrisk läsning som att öppna för den.

Utgångspunkten kan då inte vara att försöka få fram en förment »neutral översättning», en ambition som för Bibel 2000 kom att resultera i ett antal omskrivningar. Guds Ande som svävade över vattnet i bibelns första kapitel blev till en gudsvind. I Psaltaren 22 hade Jesu händer och fötter skrumpnat i stället för att vara genomborrade. Och Jesaja fick tala om den unga kvinnan i stället för om jungfrun. För att nu nämna några få exempel.

Alla dessa översättningsvarianter är möjliga, men när mönstret, som i Bibel 2000, blev att den kristologiska läsningen omintetgjordes, blev resultatet otillfredsställande. För en av staten sanktionerad översättning kan det möjligen få vara så men inte för kyrkan. Därför känns det fundamentalt fel när SBS (och kyrkostyrelsen, som behandlade frågan 2016) tycks ha lämnat ungefär samma direktiv som staten.

Kyrkan läser hela Bibeln i ljuset av Jesus och möter honom i varje bok. »Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han [Jesus] för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.»De nytestamentliga skrifterna skrevs för att brukas när församlingen möttes. I liturgin och i kyrkans sammanhang har Bibeln sin främsta plats. Det är där vi gemensamt uttrycker »Så lyder Herrens ord» eller »Så lyder det heliga evangeliet». Det är främst för kyrkans gemensamma firande en översättning behövs, men självklart också för den enskildes läsning.

I förordet till »Katolsk studiebibel, Nya testamentet ur Bibel 2000 med katolska kommentarer» skriver biskop Anders Arborelius: »Det är i första hand för att lära känna Jesus bättre som vi skall läsa Bibeln. Det är hans mysterium som kan anas från Bibelns första blad till dess sista. Han är själva Ordet […].» Det är till detta som varje bibelöversättning syftar. För att tala med Luther är Kristus Bibelns kärna och stjärna. I ljuset av honom får Bibelns texter sin sanna mening.

Ändå är det inte självklart vilka principer som ska gälla för en ny översättning. Att språket ska vara rimligt enkelt och tidsenligt är väl det mest givna. Men hur ska man förstå vad Göranzon/Winninge beskriver som att »en målsättning av ett annat slag är en uttalad strävan efter inkluderande språk»? Liknande direktiv fanns även med för den nya kyrkohandboken, vilket kom att påverka resultatet. Men en bibelöversättning får inte präglas av teologiska trender – inte ens om det gäller genusaspekter.

Trots osäkerheten kring direktiven och det komplexa med att få en bra balans mellan trohet mot grundtexten och ett idiomatiskt språk, så är det glädjande att bibelarbetet pågår. Men låt det ta sin tid. En ny översättning är inte akut. Den gamla NT81 är trots allt inte så gammal. Romaner skrivna för fyrtio år sedan är fortfarande fullt läsbara utan några språkliga justeringar ...

Översättningar till folkspråken har pågått sedan ett par årtusenden. Det började med att GT översattes till grekiska – det som blev Septuaginta – och fortsatte med biblar på arameiska, koptiska, syriska, latin och på i stort sett varje levande språk. I dag lär det finnas biblar eller bibeldelar på mer än 4000 språk. För denna världens mest lästa bok är också den viktigaste boken av alla – Guds levande ord. Ytterligare en översättning till svenska kan förhoppningsvis bidra till att den räcks till ännu en generation.




SPT 1/2021

Valstrategi eller evangelisationskampanj?

2021? Att inför en ny årgång av SPT filosofera över tidens gång är frestande. Att teologiskt reflektera över det nya året som ett nådens år är lockande. Men sådant tillhör krönikor och betraktelser. Likaså att ovissheten inför ett nytt oanvänt år är total.

Fast ändå inte. Somligt är inplanerat. Också i kyrkan. Då avses inte här den söndagliga mässan, dagens bönerytm eller ens den stora apokalypsen och Kristi återkomst utan att Svenska kyrkans organisatoriska liv är indelat i fyraårsperioder. Vart fjärde år infaller det demokratiska kyrkovalet till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. 2021 är ett sådant år, då alla förtroendevalda ska omprövas. De många grupperingarna, varav flertalet är partipolitiska, ska utsättas för folkets röst. Om nu ca 15 procent av kyrkans medlemmar kan kallas för folkets röst.

Med samma regelbundna fyraårsintervall oroar det låga deltagarantalet. Än en gång krävs därför en omfattande informationskampanj. Kyrkovalet måste synas, höras, informeras om, inbjudas till. Att det sedan lika regelbundet leder till att ännu fler utträder är en oönskad bieffekt, vilken man får bortse från. Kyrkovalsår är ju även utträdesår. Varför rösta när jag ändå inte bryr mig? Varför vara med i Svenska kyrkan, när jag ändå varken tror eller deltar i några aktiviteter? Så tänker många och drar sina slutsatser.

Självklart måste detta motverkas. Det gångna kyrkomötet fick därför en presentation av hur valkampanjen ska drivas. Det var imponerande och idéerna flödade. Informationsmaterial planeras, strategier skissas och kyrkans profil ska framhävas.

Om kyrkans främsta profilperson, Herren Jesus Kristus, sades dock ingenting. Kanske är Han inte särskilt intressant i sammanhanget. Inte heller nämndes gudstjänstlivet, psalmskatten eller de traditioner som burit genom seklerna, utan kyrkan behöver ett nytt och oväntat ansikte, en omprofilering, en fokusering på något nytt och annorlunda.

Ambitionen är att 96 procent av de röstberättigade ska känna till valet, en siffra lika hög som hur många som vet hur svenska flaggan ser ut. Detta ska ske genom att öka kunskapen om vad kyrkan gör, »kommunicera en kyrka som är relevant och bidrar till samhällsnyttan».

I mediastrategin ingår att använda stora offentliga kanaler, en »kombination av kanaler för att täcka hela Sverige och alla åldrar» och »olika mediaplattformar för att nå människor på olika sätt». »Samordning av insatser centralt, regionalt och lokalt» ska göras. Av presentationen på kyrkomötet att döma så är den viktigaste devisen: »Vad vill Du att kyrkan ska göra för dig?»
Att kyrkan överlevt genom tvåtusen år beror knappast på att hon vart fjärde år ställt frågan till den breda allmänheten om vad den önskar av kyrkan. För evangeliet handlar inte om att infria människors önskelista till kyrkan, inte heller om vilken »samhällsnytta» hon gör. Det var inte därför som Gud blev människa genom sin Son Jesus Kristus. Syftet var ett annat – även om resultatet varit både samhällsnyttigt och samhällsbärande genom två millenier.

Inte heller har kyrkan överlevt genom att ständigt betona det nya och föränderliga, utan hon har vilat på det en gång för alla givna glädjebudskapet om Jesus Kristus. Men som det tydligen tänks i kyrkokansliets korridorer så räcker det inte. Om man ska få gemene kyrkomedlem att rösta krävs något annat.


Låt oss vara tydliga! Det är utomordentligt goda strategier som tagits fram. Men i fel syfte. Att informera röstberättigade om det förestående valet är viktigt, men att informera om kyrkans Herre Jesus Kristus är viktigare. Men för den sakens skull har ännu inga rikstäckande kampanjstrategier tagits fram.

Om det hade funnits samma iver, samma planering, samma ekonomiska satsningar för att med en »kombination av kanaler för att täcka hela Sverige och alla åldrar» vittna om kristen tro så hade mycket kunnat hända. Om »olika mediaplattformar för att nå människor på olika sätt» och en »samordning av insatser centralt, regionalt och lokalt» hade ordnats utifrån kyrkans djupaste identitet hade det kunnat vara början till en återevangelisering, en kallelse till kristen tro för hela folket.

Det finns en märklig obalans mellan hur mycket man satsar på att informera om kyrkovalet och hur lite som görs för att missionera och evangelisera. Det finns inga strategier, inget kampanjmaterial som berättar: »Detta har Jesus Kristus gjort för dig!» Svenska kyrkans ledning och dess kyrkomöte bör snarast besluta om sådana kampanjer. Över hela landet, på alla mediaplattformar och i alla kanaler.

En kyrka som till sina medlemmar måste ställa frågan »Vad vill Du att kyrkan ska göra för dig?» är en vilsen kyrka. Många som i vårt samhälle blivit religiösa analfabeter hungrar och törstar efter det de saknar ord och tolkningsramar för. De vet helt enkelt inte vad de vill att kyrkan ska göra för dem, mer än möjligen att hon bör vara »samhällsnyttig».

David Thurfjell kallar det svenska folket för »granskogsfolket». Då avses vare sig rumpnissar eller skogsrån utan det folk som fått en arketypisk prägling av skogen, av den aning om det oanade som den kan väcka. Fast naturen har alltid bistått med metaforer för det outsägliga. Folk som sedan årtusenden bott i andra landskapstyper har präglats av dem – av öknen, stäppen, havet, kusten, bergen, tundran, snövidderna. I en mening är alla folk naturfolk och Bibeln är full av naturmetaforer. Man tager vad man haver, och har man inga referensramar för vad kristen tro är så blir naturen den svenska folkreligionen.

Därför måste Svenska kyrkan ha evangelisationskampanjer. Lokalt och nationellt. Svenska kyrkan måste förstås informera om kyrkovalet. Men det är pinsamt att fokus i kyrkans nationella kampanjer ligger på det val som återkommer vart fjärde år och inte på det som är kyrkans kärnbudskap sedan tvåtusen år. Den gemensamma satsning som görs från Kyrkans hus i Uppsala och som kostar miljoner handlar om valdeltagande, inte om att berätta om Kristus och det vi gör i kyrkan på söndagen – firar mässa.

Är det en alltför from förhoppning att dra lärdomar av valstrategierna för en framtida evangelisationssatsning? För den behövs. Strategierna finns men i annat syfte, nu gäller det att göra Jesus Kristus känd och bekänd.

Joel Halldorfs senaste bok heter gud:jakten. Just så, i skogen pågår inte bara älgjakt och i stan pryljakt utan även en annan mer odefinierad jakt. Jakten efter Gud, sökandet. Då måste kyrkan svara: Sök här och du ska finna ... Det finns ett granskogsfolk som sig självt ovetande längtar efter att bli ett Kristusfolk.

Det är dags för Svenska kyrkan att avge ett nyårslöfte: Innan året 2021 är slut ska 96 procent av Sveriges befolkning veta vem Jesus Kristus är och vad Han gjort för oss alla.




SPT 26/2020

Människosynen och inkarnationens nödvändighet

Det finns en naiv syn på människan. Och en oförmåga och ovilja i dagens samhälle att samtala om den. Kanske därför att vi har svårt att samtidigt ha två perspektiv, dels att hävda människans okränkbara värde och värdighet utan att väja för hennes kluvenhet – dels att hon har en oanad potential såväl till det goda, till att bli ett helgon, som till det onda, till att bli en smådjävul.

Den kristna människosynen håller ihop dessa egenskaper. Den tvekar varken om att människan är Guds avbild eller om att hon är fallen. En oreflekterad människosyn som kopplar ihop människans värdighet med hennes moraliska, intellektuella eller produktiva värde, värjer sig för att inse hur djupt fallen hon är. Men människovärdet är inte beroende av människosynen. Även den mest destruktiva människa, den gängkriminelle, våldsutövaren eller den oanpassade har samma i Gud rotade värde som den skötsamma, meriterade och framgångsrika. Där är ingen skillnad.

Därför behöver vi tala om människosynen, om människan som god. Och ond. En naiv syn på människan som god riskerar att ge utrymme för hennes destruktivitet. Då sätts inte gränserna, och hennes karaktär danas inte. Hon får inte redskap för att hennes samvete ska kunna växa, utan auktoritär och auktoritet riskerar att förväxlas. Det är sunt att avvisa ett auktoritärt samhälle, men ett samhälle utan auktoriteter är också osunt. Auktoriteter behövs – i skolan, politiken, vården och rättsväsendet. Kyrkan, som bekänner den som är alla auktoriteters auktoritet, den treenige Guden, vet detta.

Inte är detta ett muntert sätt att inleda en julledare på. Evangelisten Markus gör det bättre: »Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son». Ändå är det julens jubelton som aktualiserar människosynen. Inkarnationens realitet och nödvändighet blottar människan som beroende av läkning, försoning, frälsning.

Det har gått några sekler sedan den franske matematikern och mystikern Blaise Pascal (1632–1662) skrev i sina Tankar, att inkarnationens under visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne».

Gud blev inte människa genom sin Son Jesus Kristus för att allt stod väl till. Sådant talade de falska profeterna om. Tvärtom kom Gud för att det inte stod – och inte står – väl till. »Människans elände» är bakgrundsmotivet till inkarnationen. Och då inte bara det elände som är hennes lidande, utsatthet och dödlighet, utan det som väller fram ur henne själv. Kristen tro har ett ord för detta: synd – ett marginaliserat begrepp i dagens kultur.

Att uppfatta människan som syndare ses som en negativ människosyn. Men det är en realistisk syn, som visar på hennes värdighet och identitet som medveten och moralisk varelse. Människan är ensam om att ha ett samvete för att kunna skilja mellan det moraliskt goda och det onda. Och handla därefter.

Om detta måste vi tala i dagens samhälle. Att tiga om vad en människa är kapabel till riskerar att få svåra konsekvenser. Litteraturen vet detta. Där möter den komplexa människan. Hennes mörker utforskas ständigt som i Oscar Wildes Dorian Grays porträtt (1890) eller Jonathan Littells De välvilliga (2006). Gustave Flaubert beskrev människans inre mörker som »hjärtats latrin». I Mörkrets hjärta beskrev Joseph Conrad hur en man under onormala omständigheter i Afrikas inre kastar av sig sin normala moral med dess tabun och gränser.

Men även filmindustrin vet. Sällan skildrar filmen mänskliga relationer som okomplicerade, fridfulla och idylliska. Andra intryck dominerar. Ändå överträffar verkligheten dikten, vilket soldaterna i USA:s 45:e division Thunderbird chockades av när de 1945 som första vittnen kom till Dachau.

Trots dessa vittnesbörd tigs det om människans kluvenhet. Inte heller dras nödvändiga konsekvenser för att sätta gränser och ge det uppväxande släktet redskap att hantera sina svåra sidor. För att säga det på ett annat sätt: Om inte samvetet tränas till att vilja det goda, så måste samhället ersätta det med någonting annat. Som övervakningskameror, identitetskontroller, avancerade lås- och kontrollsystem. Freud insåg, att utan gränser avslöjas människan »som en vild best, för vilken skonandet av det egna släktet är främmande».

Vad hindrar vårt samhälle från att dra konsekvenserna av dessa insikter. Är det Rousseau som övervintrat? Att all påverkan på ett barn är negativ? Att det nyfödda barnet är en tabula rasa, ett oskrivet neutralt blad som den vuxna generationen besudlar? I kölvattnet kom behaviorismen med dess negativa attityd till den mest självklara anknytningen av alla, den mellan barnet och dess föräldrar. Genom makarna Myrdal kom behaviorismen att prägla svensk familjepolitik under många decennier.

Media förmedlar bilden av en värld där lögnen älskas mer än sanningen, där hatet växer, motsättningarna djupnar och tillvaron tycks brista i fogarna. Den bilden är sann men den är inte hela sanningen. Det finns även motbilder av växande solidaritet och kamp för den goda världen. Men intrycket att vi är på väg mot en mörkare tid i mänsklighetens historia dominerar. En försummad människosyn bidrar till utvecklingen, att vi glömt att människan är incurvatus in se – inkrökt i sig själv.

Om detta måste kyrkan tala. Hon behöver försvara människans värde och värdighet utan att förneka hennes destruktiva sida. Hon, om någon, har ansvaret att förmedla en realistisk syn på människan. Kanske värjer sig kyrkan då hon så ofta anklagats för att skuldbelägga. Men kyrkan skuldbelägger inte. Skuld, som en följd av synden, tillhör de existentiella livsvillkoren. Enligt Chesterton är kyrkans enda empiriskt bevisbara dogm den om människans original sin – arvssynd.

Synd handlar om vår relation till Gud och förstås i bibeln som en destruktiv makt, en direkt aversion mot och upprorisk frigörelse från Gud. Den förbjudna frukten, den skyddande gränsen för att människan inte skulle missbruka sin frihet, åtråddes. Men den var och är förbjuden därför att den är dödlig, inte därför att Gud är ogin.

Detta är inkarnationens bakgrund. Jesus Kristus föddes inte in i en idyll, hur idylliskt det än kan vara kring ett nyfött barn. Vid krubban liksom vid varje barnsäng anar människan såväl sin sårbarhet som ansvaret för varandra. För Gud föddes in i en värld, där människan är sin egen varg. Tydligare kan det inte bli än under julnattens efterspel, då Herodes lät döda alla småpojkar i Betlehem.

Inkarnationen var och är livsnödvändig för oss. Att det folk som vandrar i mörkret får se ett stort ljus – ett ljus som inte är människan själv, inte hennes tekniska briljans, inte hennes förmåga att utforska tillvaron – utan det ljus som är Guds egen Son, Jesus Kristus. Det ljuset lyser inte av världen utan för världen och i världen.




SPT 25/2020

Medarbetarskap – ett arbete med kyrkans identitet som grund

Enligt Augsburgska bekännelsens artikel VII är Kyrkan de heligas gemenskap i vilken ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. I inledningen till kyrkoordningen deklareras att Svenska kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Avgörande för Svenska kyrkans identitet är hennes uppdrag att vara ett redskap för Kristi handlande i och för världen. Denna förståelse och definition av kyrkans identitet och kyrkornas enhet bekräftas även av Borgåöverenskommelsen.

Som flera ledare och artiklar i SPT har konstaterat har Svenska kyrkan under de senaste decennierna kommit att präglas av det omgivande samhället. Orsaken är en ängslig och aningslös anpassning och att kyrkan är partipolitiskt styrd. För partierna, inte minst för de dominerande socialdemokraterna, är ett sekulärt partiprogram viktigare än kyrkans identitet och särart. Kyrkomötet speglar helt enkelt riksdagen. Och biskoparna väljs av en elektorskår vars lekmän är starkt bundna till partigrupper.

Denna inre sekularisering har bidragit till teologisk utarmning och utrationalisering – att andra värden än kyrkans egna blir centrala så att god ekonomi och folklighet blir primära mål. Vad vi sett är i viss mån en avidentifiering av Svenska kyrkan som kyrka. Även organisatoriskt har hon blivit alltmer sekulariserad. Organisationsmodeller som är främmande för kyrkan påverkar ansvarsfördelningen liksom hur hon styrs och leds. Att tala om henne som ett statligt salighetsverk är lika relevant i dag som på Arthur Engbergs tid.

Men det är inte enbart chefer, ledare och förtroendevalda som påverkat och påverkats av den inre sekulariseringens vindar. Även många anställda har del i utvecklingen. Svenska kyrkan och hennes församlingar har blivit som vilken arbetsplats som helst. Därför är det inte förvånande att anställda kräver att anställningsvillkoren och församlingsarbetet ska se ut som i den kommunala och statliga sektorn. Anställda som höjt sina röster i frågor om scheman, löneläge och arbetsuppgifter har dessutom stöttats av de fackliga organisationerna som manat till kamp mot arbetsgivaren.

Att Svenska kyrk


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Tom