Söndagen den 20 maj 2018 - klockan 13:42

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 9/2018

Reformationens väg och ekumeniken

För att ett bord ska stå stadigt är det inte tillräckligt med ett ben, det behövs tre eller fyra. Så ska man se på den skenbara motsägelsen att reformationen tillskrivs inte endast ett utan fyra »allena»: nåden allena, tron allena, Skriften allena, Kristus allena. Eller i latinsk språkdräkt: sola gratia, sola fide, sola Scriptura, Solus Christus.

När nu firandet av reformation är avslutat och de högstämda talen och deklarationerna tystnat, är det förhoppningsvis många som hoppas att dessa fyra »sola» tillhör det som blir kvar, inte bara i minnet utan i församlingarnas liv. Kardinalen Anders Arborelius hör uppenbarligen till dem som hoppas. Så får man förstå hans hälsningsanförande vid förra årets kyrkomöte, ett anförande återgivet i SPT 22/2017.

Genom att lyfta fram dessa fyra, nåden, tron, Skriften och Kristus, pekade Arborelius på det som var centralt i reformationen och som är centralt för varje kyrka som vill leva nära källorna. Om man följer den kyrkliga debatten och det offentliga samtalet i religiösa frågor är det stor risk att det i stället blir mer eller mindre perifera spörsmål som dominerar. Samkönade äktenskap, upphovsrätten till kyrkohandbokens texter och musik, religiösa friskolor, muslimska böneutrop – ämne efter ämne fladdrar förbi och skapar intrycket att kristen tro och religion inte handlar om annat än att förhålla sig till samtidens olika debatter.

Men så är det förstås inte, i varje fall inte om man håller sig till kristen tro. Där finns både centrum och periferi. Detta centrum kan beskrivas på olika sätt. Ett är just de reformatoriska sola eller solus. Genom att hålla fast vid dem, att alltid låta tron, nåden, Skriften och Kristus vara den verklighet som kyrkan förhåller sig till, förblir kyrkan den hon är, nämligen Kristi kropp, ett nådemedel, förmedlaren av Guds kärlek.

»Nåden allena» talar om att Guds kärlek, som ligger bakom skapandet av himmel och jord, har sin grund i den Treeniges väsen. När Fadern med öppna armar välkomnar den förlorade sonen eller dottern tillbaka hem till fadershuset, är detta ett utflöde av Guds väsen. Han glömmer inte något enda av sina barn. När syndaren får förlåtelse är detta en Guds nådefulla handling. Han vill inte att någon enda ska gå förlorad.

»Tron allena» är att rättfärdiggörelsen inte förtjänas genom goda handlingar utan genom att tas emot i tro, för Jesu Kristi skull. Denna tro är ett försanthållande av vad kyrkan bekänner när trosbekännelsen reciteras. Den är människans »ja» till Guds handlande, hjärtats förtröstan att vad Gud gjort genom Jesus Kristus är tillräckligt för frälsning och upprättelse, en kyrklig praktik som tar sig uttryck i bön och tillbedjan.

»Skriften allena» är övertygelsen om att vad människan behöver veta om synd och nåd, om frälsning och befrielse, om skuld och förlåtelse, finns nedskrivet i den samling böcker vi kallar Bibeln. Traditionen, historien om hur bibelordet tolkats och förståtts, är rotad i den heliga Skrift och inte en källa till kristen tro vid sidan av Skriften. De läror och regler som kyrkan under århundradena formulerat, t.ex. i olika katekeser, har dålig hållbarhet om de inte är grundade i Bibelns ord och formuleringar. Genom Skriften hör vi Guds tilltal som vi får föra vidare i apostolisk tradition.


Och slutligen »Kristus allena». Han är, med Pauli ord i Kolosserbrevet, den osynlige Gudens avbild. »Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen», Kol. 1:15 ff. Inget kan läggas till det som profeten från Nasaret gjorde. Han är tillvarons centrum – Herre över allt och över alla.

Nåden, tron, den heliga Skrift och Kristus är de fyra stadiga pelare som man önskar ska bära upp allt som uträttas i församlingarna. Så är det förvisso på många håll. Men det goda som sker, oftast lokalt, skyms många gånger av mänskliga tillkortakommanden, av politiska utspel och bristande frimodighet – fenomen som skymmer Kristus och gör kyrkans ärende otydligt.
Reformationens ärende var att förnya kyrkan genom att återvända till den ursprungliga formen, till Guds rena ord, till de apostoliska ordningarna, till det som riskerade att skymmas av all kyrklig bråte. Om något lär oss kyrkohistorien att sådana förnyelser är nödvändiga. 

Reformationen var en sådan förnyelseperiod, även om inte allt reformerades i enlighet med de fyra »sola». 1600-talets stora satsning på katekes och undervisning är en annan sådan period liksom de många väckelserna under 1800-talet och framåt med 1930-talets kyrkoväckelse som den hittills sista. Just nu är vi däremot inne i en period där politiska mönster och värderingar läggs på vår kyrka och som gör henne till bärare av samtidens idéer. Det hör till Guds ledning att det då under ytan byggs upp en längtan efter reform och förnyelse och ett rop om att Herren än en gång måtte förbarma sig över sin kyrka.

Reformationens väg är en väg att gå tillsammans. Arborelius hälsning till Svenska kyrkans kyrkomöte var – och är – en uppmaning till gemensam tillbedjan, till att sätta Guds ord och handlande i centrum. I sitt anförande sade kardinalen, att »femhundra år av splittring och konflikt mellan lutheraner och katoliker går mot ett slut». Men inte utan arbete, ett arbete som handlar om att lära känna den andre och att komma samman i tillbedjan och bön. Vägen framåt handlar om att växa samman, om att Kristi kropp blir alltmer helad och enad. Målet är, och kan inte vara något annat, än »den fulla, synliga enheten».

Kardinalen avslutade sitt anförande på ett såväl ödmjukt som uppfordrande sätt: »Därför måste vi, alla döpta, vare sig vi är ortodoxa, protestanter eller katoliker bistå varandra som bröder och systrar för att kunna ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Bara då kan vi ge världen det vittnesbörd den har rätt att vänta sig av oss. Det är min bön och önskan att detta kyrkomöte också skall se det som sin stora och av Gud givna uppgift. Bara då kan den kristna tron få ny livskraft i detta land.»

Vad som formulerades till Kyrkomötet behöver impliceras på alla nivåer, från lokala församlingar till nationell nivå. För Svenska kyrkans ledning krävs en ödmjukhet och lyhördhet som inte fattar beslut som om hon är en solitär kyrka utan i stället en del av Kristi världsvida kyrka. Beslut måste förankras ekumeniskt. Andra kyrkors teologiska reflektion och erfarenhet måste beaktas likaväl som hänsyn måste tas till liturgisk tradition uttryckt i t.ex. BEM-dokumentet. Vad biskopsmöte, kyrkostyrelse och kyrkomöte beslutar kräver konsensus utöver Svenska kyrkans egen snäva ram.

Vi är många som hoppas att Svenska kyrkan tar emot den utsträckta hand som kardinal Anders Arborelius räckte ut vid inledningen av 2017 års kyrkomöte.




SPT 8/2018

Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet

Gud är död. Ryktet spreds under nittonhundratalet med Nietzsche och Sartre i spetsen. Medan Nietzsche hävdade att »Gud är död, död för evigt, och vi har dödat honom» uttryckte sig Sartre mer vanvördigt: »Gud finns inte – den skitstöveln.» Hur nu Gud kan vara en skitstövel om han inte finns.

Ryktet tycks vara betydligt överdrivet eftersom tron på Gud uppenbarligen vägrar att dö – av den enkla anledningen att Gud inte är död. Hans dödsannons skrevs förgäves, för Gud är i högsta grad levande. Religionen lever i samhället.

Men detta oroar många. »Religion är för det sekulära samhället ett hjärnspöke, det mot vilket vi definierar oss själva», skriver den amerikanske teologen William T. Cavanaugh och konstaterar att »vår användning av dikotomin mellan religiöst och sekulärt är en nutida västerländsk uppfinning. Den svarar helt enkelt inte mot tingens ordning» (Signum 7/2013), något som uppenbarligen irriterar många.

Debatten har tagit fart, inte bara om religionens plats utan om den över huvud taget har rätt uttrycka sig offentligt. Får religiösa symboler synas? Kan religiös påverkan vara en synlig och hörbar del av samhällsmiljön? Ska den religionsfrihet som tillhör de mänskliga rättigheterna och som är inskriven i svensk grundlag förstås som rätt till frihet såväl från religion som till religion?
Religionsfrihet är inte bara frihet från religion. Det måste finnas utrymme för var och en att formulera, leva, tro och bekänna sig till den religion man vill tillhöra. Staten ska vara sekulär, däremot inte samhället. Medan staten ska vara neutral i förhållande till religionsutövning ska emellertid inte samhället vara tömt på religiösa yttringar. I det offentliga rummet har även religionen en självklar plats. I vårt land gäller det inte minst kyrkan med dess historiska förankring.

Att en sekulär stat inte medför ett sekulärt samhälle är en viktig distinktion när frågorna om skolpeng till konfessionella friskolor och statsbidrag till trossamfund nu hamnat i fokus. Visst har det förekommit avarter i enstaka konfessionella friskolor, men de få avarterna får inte bli orsak till att övriga drabbas av förbud. Enskilda överträdelser får inte medföra kollektiva straff. Sveriges kristna råd med ärkebiskop Antje Jackelén och kardinal Anders Arborelius har här gått in i debatten på ett föredömligt sätt.

Socialdemokraterna avser att gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Civilminister Ardalan Shekarabi driver frågan för han menar sig veta hur det är. Han är nämligen inte född i Sverige utan är, som han nyligen sagt, »född i ett land där religiös påverkan och könssegregering förekom i alla skolor». Han kan därför aldrig »acceptera att det förtryck som jag har flytt från letar sig in i svensk skola». Men nog bör en svensk civilminister inse att Sverige inte är Iran, inte ett förtryckande land, inte ett land där muslimska konvertiter till kristen tro hotas av dödsstraff.
Ateism är inte alternativet till religiös påverkan. Den är ju också påverkan, en aningslös sådan. Som massfenomen har den blivit en ateism utan ställningstagande, utan förnekelse, en ateism som bara är att följa med strömmen, en oreflekterad ateism så självklar att den inte bara kräver en sekulär stat utan också ett sekulärt samhälle. För en sådan odefinierad ateism som tror sig vara neutral, som icke-påverkan, är alla religionsuttryck i det offentliga rummet en provokation. Religion betraktas som något obsolet, något som bör försvinna ur samhället så snart som möjligt.


Därför har det även höjts röster om att barn ska uppfostras icke-religiöst. Föräldrars rätt att uppfostra sina barn i den tro de själva bekänner sig till bör begränsas. Inte ens i hemmet ska någon religiös påverkan få ske.

Men en sekulär stat, som börjar driva uppfattningen att samhället ska vara sekulärt, ateistiskt och präglat av sekulära värderingar, går utöver sitt mandat. Den amerikanska konstitutionen är däremot ett lyckat exempel på hur man kan skapa en sekulär stat. Den växte fram ur djupt kristna värderingar i frågor som människovärde och mänskliga rättigheter. En sekulär stat skapar förutsättningar för ett samhälle där olika trosbekännare, även ateister, får utrymme att leva utan vare sig förföljelse eller osynliggörande. Den hyser respekt för den enskildes samvetsövertygelse.

Den franske författaren och kulturministern André Malraux hävdade att »Gud är död, alltså föds människan». Men frågan är om det inte blir tvärtom, att med Guds död följer också människans död, vilket den ryske filosofen Berdjajev uttryckte som att »där det inte finns någon Gud finns det inte heller längre någon människa».

Det är i de ateistiska staterna som människovärdet blivit ifrågasatt och människan förnedrats som mest. Anne Applebaums dokumentation av »Gulag – de sovjetiska lägrens historia» (2004) bär syn för sägen, liksom erfarenheterna från Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Eller ett Tyskland där Deutsche Christen germaniserade tron och satte Führern som frälsare framför Frälsaren.

Exemplen visar att människovärde och mänskliga rättigheter måste förankras utanför människan själv. Hon kan inte vara sin egen måttstock. Varje politiskt styrelseskick, demokratiskt eller ej, är otillräckligt som garant för människans värde. Om majoritetsbeslut ska avgöra människovärdet blir detta lätt offer för tillfälliga opinioner och riskerar att devalveras till småmynt. Även moral- och samvetsfrågor kan bli dagsländor, mer formade av medieprofiler, policydokument och nyformulerade värdegrunder än av en övertygelse djupt grundad i att Gud själv gett besked om vad som är rätt och fel.

Kyrkan lever visserligen i en sekulär stat men får aldrig agera som om även samhället borde vara sekulärt. Ett samhälle där konfessionella yttringar – oavsett religion – tvingas bort från det offentliga rummet blir till sist förtryckande. Människan är obotligt religiös. Ateismen är en modern parentes i mänsklighetens historia. Det har alltid varit mer självklart för människan att vara religiös än att inte vara det.

Risken för kyrkan är att sekularismen tar plats vid själva altaret genom att hon tonar ned vad som motiverar hela hennes existens – bekännelsen till Jesus Kristus – så att hon blir mer allmänreligiös och speglar samtidsandan (likt Deutsche Christen), till dels för att inte provocera dem som är av annan trosbekännelse. Kyrkan får aldrig vara rädd för att dömas av samhället, sekulärt eller ej. Ty världen dömer gärna kyrkan, kanske för att förekomma kyrkans dom över en värld som är inkrökt i sig själv. Men, som den ortodoxe teologen Paul Evdokimov har sagt: »Den värsta dom världen kan rikta mot kyrkan är att säga att hon är en trofast spegel».




SPT 7/2018

En lovprisning
… Evigt lov och tack vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som med så stort saktmod utstod så grymma lidanden för vår skull. När din välsignade kropp uttömde alla sina krafter på korset, då fördunklades dina vänliga ögon, ditt sköna ansikte bleknade genom förlusten av allt blod, din välsignade tunga blev het och torr och din mun uppfylldes av den bittra drycken av galla, ditt hår och skägg dränktes av blod från såren på ditt allra heligaste huvud, benen i händer och fötter och i hela din dyrbara kropp slets med stor och våldsam smärta loss från sina fästen, ådror och senor i hela din välsignade kropp blev grymt avslitna, och så omänskligt blev du gisslad och sargad av smärtsamma sår att ditt kött och hela din obefläckade hud blev outhärdligt sönderslitna, och plågad och pinad på detta sätt, stod du, min ljuvaste Herre, på korset och inväntade du under stor smärta, med tålamod och ödmjukhet, dödsstunden …

Evig välsignelse vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som mitt under dödskampen skänkte alla syndare hopp om förlåtelse, då du barmhärtigt lovade paradisets härlighet åt den rövare som omvände sig till dig …

Välsignad vare du, min Herre Jesus Kristus, du som för vår frälsnings skull tillät att man med en lans öppnade din sida och ditt hjärta och för att återlösa oss lät ditt dyra blod och vatten i överflöd strömma ut ur samma sida och inte ville att din allra heligaste kropp skulle tas ner från korset, förrän domaren givit sitt tillstånd.

Ära vare dig, min Herre Jesus Kristus, för att du tillät att din välsignade kropp skulle tas ner från korset av dina vänner och läggas i din sörjande moders armar, svepas av henne och läggas i graven och där bevakas av krigsmännen.

Evig heder vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som på den tredje dagen stod upp ifrån de döda och visade dig som den levande för dem du ville, och som efter fyrtio dagar steg upp till himmelen i mångas åsyn och där ärofyllt samlade dina vänner, dem som du hade befriat ur dödsriket.

Jubel och evig ära vare dig, min Herre Jesus Kristus, du som utgöt den helige Ande i dina lärjungars hjärtan och förökade den väldiga, gudomliga kärleken i deras själar.
Välsignad och lovprisad och ärorik i evighet vare du, min Herre Jesus Kristus, du som i ditt himmelska rike sitter på tronen i din gudoms härlighet, kroppsligen levande med alla dina allra heligaste lemmar, dem som du antog från jungfruns kropp, och så skall komma på domens dag för att döma alla levandes och dödas själar, du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande i evigheters evigheter.

Amen.

(Ur Fyra böner, Quattuor Oraciones, Heliga Birgittas Uppenbarelser.)

 

Påskens pastoral
Två lärjungar är på vandring till Emmaus. Lukas berättar vem den ene är men tiger om den andra. Även om tradition och bildkonst avbildat de båda lärjungarna som två män kan vi för ett ögonblick i vår fantasi tänka oss de båda lärjungarna som man och hustru. En lång vägsträcka vandrar de tillsammans med honom som för dem fortfarande är som en främling. Men när Jesus efter framkomsten lyfter, välsignar, bryter och delar brödet händer det: Då öppnas deras ögon. De fyra orden ur evangeliet på Annandag påsk klingar märkligt bekanta, ett eko från 1 Mos. 3. Parallellen blir till en glimt ur frälsningshistorien.

Den första gången sträcker sig mannen och kvinnan, trots ett uttryckligt förbud, efter den föda de tror ska mätta deras törst. Då öppnades deras ögon. Men ur detta kommer endast smärta och död. Människan är naken och vill gömma sig. Förtroendet och tilliten har brutits. Skulden blir mer än hon kan bära. Människan drivs ut till en annan tillvaro. Det allra underbaraste trädet, det som ger liv, fanns inom räckhåll, men det hinner hon aldrig smaka. Paradisets port stängs och reglas. Även om vi inte tar texten som en historisk skildring av mänsklighetens första dagar så ger den en autentisk skildring av människans villkor på jorden, utdriven ur paradiset och avskärmad från livets träd.

Efter påsknatten har allt förändrats. Vid brödsbrytelsen inser lärjungarna det oerhörda. När deras ögon öppnas är det inte längre på sig själva de ser, utan de ser Jesus Frälsaren. Det är av livets träd de har fått smaka. Paradiset ligger öppet för dem. Och de rusar tillbaka till Jerusalem, den himmelska staden.

Lukas skildring av det som skedde kan ses som en komprimerad version av församlingens uppdrag. Under vandringen är Jesus hela tiden i fokus. Fastän de ännu inte ser hans omedelbara närhet delar de båda lärjungarna allt det som skedde med varandra och med honom som uppfattas som en främling. De båda är församlade i Jesu namn och då är han efter sitt löfte mitt ibland dem. Han hjälper dem att se det som hänt i uppenbarelsens ljus. Skrifterna utläggs för lärjungarna.

Väl framme i byn visar de sin gästfrihet, den kanske mest närliggande formen för diakoni, men också hur gripna de är av mötet med främlingen. Stanna hos oss. Så ger de samtidigt ord åt kyrkans aftonbön: Bli kvar hos oss Herre.

Att de delar sitt bröd med främlingen är självklart. Måltiden dukas fram. På ett naturligt sätt tar Jesus över. Han bryter brödet och leder mässan. Han är själv det levande brödet, som kommit ner från himlen och som räcks från paradiset. Det är av livets träd som lärjungarna får äta. Då öppnas ögonen. De känner igen Frälsaren.

Men det går inte att hålla kvar Jesus. Lika lite som på förklaringsberget går det att hejda tiden. Han försvinner ur deras åsyn. Fastän natten redan fallit på bryter de upp och springer mot staden. Mötet med Jesus måste de tala om. De kan inte tiga med vad de sett och hört och smakat. När de en stund senare delar med de övriga får de uppmuntran tillbaka. Också dessa har, fastän på ett annat sätt, mött Jesus och har sin berättelse att ge.

Mer än detta behöver vi inte för att formulera en församlingspastoral.




SPT 6/2018

Moralismens seger
O tempora, o mores utropade politikern och oratorn Cicero ett halvsekel före vår Frälsares födelse i en suck över tidens normlöshet och förfall.

Moralisk anses den vara som följer tidsandans normer. Moralen bestäms av majoriteten. Avvikaren klassas som omoralisk, och moralisten har svårt att fördra att det skulle kunna finnas andra normer för hur man ska leva än de han själv har. Den som bryter mot normerna skall skämmas, ändra sitt leverne och ställa in sig i ledet. Begreppen etik och moral är i dagligt tal utbytbara mot varandra, men medan moral är präglad av tidsandan står etiken mer för värden som varar.

Normerna skiftar från tid till tid. Så räknades de kristna under de första århundradena som djupt omoraliska. De avvek från normen, framför allt för att de inte deltog i kejsarkulten, den som var det sammanhållande kittet i det romerska samhället. Var det inte också så att de under sina hemliga gudstjänster åt människokött och drack blod? Ryktena florerade kring den kristna omoralen.

Några århundraden senare var de kristna i majoritet och kunde sätta gränserna. Den som ansågs omoralisk kunde mötas med obönhörlig stränghet. Syndaren sattes i stocken till allmän skam och vanära.

Den nyevangeliska väckelsen på 1800-talet drog en tydlig rågång mellan »andligt» och »världsligt». De som omvänt sig och blivit frälsta fick inte falla i synd igen. Listorna över vad som var synd blev långa: att supa, att snusa, att röka, att dansa, att spela fiol och framför allt att inte hålla äktenskapet i helgd. Detta kunde man göra sig lustig över för femtio år sedan.

Den kristna etiken var länge det självklara. Även sedan tron och kyrkoseden övergivits, levde katekesundervisningens barn kvar i de tio budens skugga, fostrade av sina föräldrar och skolans kristendomsundervisning. Aborter och homosexualitet ansågs länge inte bara som något omoraliskt utan också olagligt. Den tiden är förbi. Nu är normaliteten inte längre grundad på kristen etik. Den »frihetsrevolution» som präglade årtiondena efter andra världskriget gjorde sig kvitt den.

Moralister är ett segt släkte och moralen försvann inte. Väckelsetidens syndakatalog ersattes istället med en ny som i många stycken var motsatsen till den gamla. Mycket av det förbjudna lyftes nu fram, prövades, bejakades och blev den nya moralen. Dagens offentliga debatt präglas av indignation över dem som är tveksamma till nytänkandet. Den som t.ex. inte bejakar fria aborter eller regnbågsrörelsens normsystem får räkna med omvärldens dom och kanske till och med förvägras anställning eller förlorar sitt jobb – även i kyrkan.

Förutom alla bud som handlar om gendernormer kommer de pockande kraven på »vad vi får äta, vad vi får dricka och vad vi får kläda oss med». Mästrande röster uppmanar oss att ge pengar till tiggare, andra att inte göra det. Den ene vill få oss att skämmas för att vi sätter bommar vid vårt lands gränser. Den andre målar ut oss som oförståndiga om vi inte gör det. Nymoralismens lista kan göras hur lång som helst. Det var ingen lösning att förneka synden. Den fria, normlösa 1900-talsmänniskan har på 2000-talet förvandlats till en lagens träl som går omkring med kroniskt dåligt samvete.

Moral handlar inte om vad som är rätt eller fel utan om vad tidsandan kräver av oss. Den kan vara god men också djupt orättfärdig, som t.ex. raslagarna i Tredje riket. Svårigheten är att se var gränsen går mellan rätt och moral, liksom den mellan fördömelse och barmhärtighet. När moralisterna lägger tunga bördor på våra axlar men själva inte vill röra ett finger för att lätta dem, hur ska vi då veta vad vi ska bejaka och vad vi ska förkasta? Få vill ha tillbaka de gamla syndakatalogerna med deras snipiga moralism. Men också nymoralismen kan vara förödande när den blir utan nåd.

#Metoo ger ett tydligt exempel på hur komplicerat det är. Å ena sidan fördöms våldtäkter, övergrepp och förtryck. Det har skett ett uppvaknande från bejakandet av de hämningslösa begären, och grupp efter grupp har tagit avstånd från dem som betraktat sin sexualitet som en rättighet som andra måste tillfredsställa. Men vem är satt att döma, hur ska straffet utmätas och vem avgör var gränserna går? I en miljö där tillfälliga förbindelser är normen och där avhållsamhet betraktas som osunt är det svårt att sätta gränser.

Moralisten hyser ingen barmhärtighet. Han är beredd att kasta den första stenen och vill att den som avviker från normen skall in under lagen. Skam och skuld är ett effektivt vapen för att tvinga den omoraliske att ställa in sig i ledet. Barmhärtighet och nåd skiljer kristen etik från moralism. I berättelsen om Sackaios i Jeriko, synderskan i Simons hus och synderskan som på bar gärning ertappats med äktenskapsbrott är moralens väktare obarmhärtiga och kräver straff, medan Jesus visar de fallna nåd och barmhärtighet.

Jesus slätar inte över och förnekar synden. Tvärtom. I Bergspredikan framhåller han lagens höghet och skärper den. Inte bara gärningarna räknas utan också orden och tankarna. Den som smädar sin broder är värd förtappelse, och den som med begär ser på en kvinna begår äktenskapsbrott. Vi skall vara fullkomliga så som Gud är fullkomlig. Vår självrättfärdighet och moral faller som korthus, och vi står alla som syndare i behov av Guds nåd.

Bekännelse, förlåtelse och befrielse är trons honnörsord. Därmed är också vår främsta uppgift inte att döma utan att visa barmhärtighet. »Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.»

Vår kyrka vill gärna vara med sin tid och tala med en röst som väcker respekt. Syftet må vara gott men göder frestelsen att böja sig under den allmänna moralen. I ett samhälle där moralisten blivit domare och barmhärtigheten försvunnit kan det bli nödvändigt att vara omoralisk. Kyrkan är kallad att vara världens ljus och jordens salt, inte dess galla. Om hon alltid försöker underordna sig det som tidsandans normer kräver blir hon bitter och förlorar både ljuset och sältan.

Men sältan behövs. Den behövs för att försvara och främja människovärdet även i livets början och slut, hävda skapelsens skyddsbehov mot förödande exploatering, värna de minstas och mest utsattas rättigheter och avslöja när en ensidig moralism kväver och utesluter människor. Det är en sälta som vågar vägra att vara följsam mot kraven på korrekthet.

Och ljuset behövs. Kyrkans etiska ställningstaganden får inte överskugga det radikala i evangeliet om Guds djupa nåd i Kristus. Jesu umgänge ifrågasattes kraftigt av omgivningen. Han satte sig till bords med de omoraliska, med syndarna. För då som nu fanns inga andra att umgås med.




SPT 5/2018


Att värna det heliga

Till kyrkans kallelse hör att förvalta det heliga. Inte nog med detta. Ett av kyrkans fyra karakteristika är helighet. Enligt trosbekännelsens ord är kyrkan inte bara en, katolsk och apostolisk, utan också helig – hon är radikalt annorlunda än en förening, institution eller folkrörelse.

Hennes uppdrag är alltså annorlunda. I världen ska hon vittna om vad som inte är av världen, det heliga. Hon ska gestalta detta i sitt liv, i förvaltandet av nådemedlen. Genom att hon är sakramental uttrycker hon den Heliges närvaro och håller den i vördnad. Därtill är hon kallad.
Kyrkans helighet har inte sin grund i att hon skulle vara fullkomlig utan i att hon är Guds. I all sin ofullkomlighet är hon helgad och avskild för och av Herren. I eukaristins liturgi riktas blicken mot det heliga. Det eviga, osynliga och himmelska tar gestalt i världen. Genom brödet och vinet, detta enkla och begränsade, räcks oss det obegränsade, det outsägliga och oändliga – Kristi kropp och blod.

Känslan för det heliga, för tillvarons mysterium, tillhör människans utrustning. Hon bär på en intuitiv längtan efter och aning om denna helighet. Professorn i religionspsykologi, Owe Wikström, definierar helighet som »den kategori i människans yttre kulturella och inre subjektiva värld som förmedlar och upprätthåller erfarenheter av något som hon uppfattar som okränkbart, hemlighetsfullt och kraftladdat och som hon därför regelbundet återvänder till och skapar symboler och riter kring» (Om heligheten, 1993).

I det postmodernas kultur har dock vördnaden för det heliga marginaliserats. Detta är det sekulära samhällets kanske största förlust. I stället upptas vår tid av det tekniska och materiella, av vetenskapens möjligheter och konsumtionens lyckolöften, en förändring som journalisten Göran Rosenberg beskrivit sålunda: det som i dag »ger livet dess värde är inte dess omätbara helighet utan dess högst mätbara lycklighet» (Plikten, profiten och konsten att vara människa, 2004).

Den utvecklingen oroar. När en människa inte längre håller något heligt, håller hon inte heller sig själv helig. Då uppfattar hon sig själv funktionellt, så att den enskilde värderas utifrån vad hon presterar och hur lyckligt och meningsfullt hennes liv uppfattas. Hennes värde ligger inte i att hon är människa, utan i vad hon gör.

Detta stärker egoism och individualism. Om människans värde sjunker, finner den enskilde till sist bara ett värde inom sig själv, i sina behov och rättigheter. Markis de Sade drog den yttersta konsekvensen av detta när han hävdade begärets rättigheter, »vad är alla varelser på jorden vid sidan av ett enda mänskligt begär».

Därför är kyrkans kallelse att visa på det heliga och den Helige mer avgörande än någonsin. Varje kyrka, varje gudstjänst och varje klockringning vill påminna världen om det outgrundliga och mana till tillbedjan. Därför är det olyckligt om kyrkan frestas att inför omgivningens oförståelse dölja heligheten, så att den djupa vördnaden i liturgin och inför sakramenten tonas ned. Risken är att när samhället saknar språk och referensramar för det heliga, blir även kyrkan obekväm med det.

Så har representanter för Svenska kyrkan vid upprepade tillfällen under det senaste året gått vilse. Kritiken har varit förödande mot de fadäser som gjorts − tacosfredag, henbarnet Jesus − för att bara nämna två av de mer uppmärksammade exemplen. Humor i helgade hyddor kan behövas, men här handlar det om något helt annat.


Den kritik som har framförts träffar ändå inte helt rätt. Allvarligast är att Svenska kyrkan själv genom sina talespersoner − oavsett om de är kommunikatörer, präster eller andra representanter − visar oförståelse för det heliga och den Helige. I ängslig nit har man trivialiserat kyrkans tro och försökt anpassa den till dagens ideologiska agenda.

En annan tendens är att man i välmenande omsorg gör gudstjänster mer sentimentala än heliga eller i pedagogisk ambition låter begripligheten dölja det obegripliga. Helighet är något annat än det inställsamma och tillrättalagda.

Inte heller låter den sig fångas med nya provsymboler vilka blir mer yta än djup. Pedagogiken får dölja heligheten. Ambitionen att förklara infantiliserar mottagaren och distanserar till det oförklarliga. I denna bristande känsla och respekt för det heliga tenderar tystnaden att tystna i kyrkorummen och prästerligt småprat får avdramatisera mässans liturgiska språk. Prästen blir då mer programvärd, som förklarar gudstjänstens moment, än en som fullgör representatio Christi.

Varken tröstevisor eller andlig sentimentalitet väcker den genuina känslan för det heliga. Snarare blir sådant ett substitut för den kärva helighet som uttrycks i Bibeln, en helighet rik på kärlek och barmhärtighet. I Jesajas reaktion, då han i en vision ställs inför Guds tron (Jes. 6), blir detta tydligt.

En annan förebild i att närma sig den Helige finns i Petrus möte med Jesus efter sin stora fiskelycka, ty »då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ’Lämna mig, herre, jag är en syndare’ » (Luk. 5:8). Bävan över den egna ofullkomligheten förenas med dragningen till och längtan efter den Helige.

Den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij menade att »det sköna förblir dolt för dem som inte söker sanningen». Det kan sägas också om heligheten, att det heliga förblir dolt för dem som inte söker sanningen. Kanske är detta inte bara samhällets utan också vår kyrkas dilemma, att i den postmoderna eran söks inte längre sanningen, för man förväntar sig inte att den finns. Men när människan inte längre vare sig söker eller tror att sanningen finns, förlorar hon även heligheten. Då förblir heligheten dold.

Trots att känslan för det heliga dämpats i vårt samhälle – eller kanske just därför – finns en djup längtan efter helighetens återkomst. Många motiverar sitt medlemskap i Svenska kyrkan med att man vill bevara landets många kyrkobyggnader. Kanske vill man detta varken av kyrkoantikvariskt intresse eller av hembygdskänsla utan därför att man anar, att här finns ett helighetens tecken invävt i varje by, stad och samhälle.

Detta måste Svenska kyrkan ta på djupaste allvar. Hon behöver återfinna heligheten, leva, gestalta och visa på den. Hon har mycket att lära av de kyrkor som andas detta i liturgi och kyrkorum. Den ängslan som smugit sig in att inte passa in i samhälle och tidsanda, att inte göra och tycka rätt och korrekt, den får vika undan. Som kyrka får hon vila i det annorlunda, i att vara platsen för det heligas närvaro. Då blir hon ett hem för både sökare och trosvissa.

I varje kyrkorum borde den röda lyktan lysa som ett tecken på ett radikalt annorlunda »red light district» − kungörelsen av Kristi kropps närvaro i brödet och en påminnelse om att här är helig mark. Kyrkan ska vara en plats för fromhet, tystnad och stillhet. Där ska den heliga liturgin firas så att doften av det heliga sprids inte bara i kyrkorummet utan ut över världen.




SPT 4/2018

Vår kyrkas förlorade söner och döttrar

Jesu liknelse om den förlorade sonen har en märklig aktualitet för Svenska kyrkan. Där finns ett otal förlorade söner och döttrar, en gång döpta men som ändå valt att lämna henne. Varje gång utträdesstatistiken publiceras blir det skrämmande klart att många döpta valt att ta ut sin förmögenhet för att ge sig bort till främmande land. Men utvandrarna är ännu fler. Även bland de kyrkotillhöriga finns många som glömt att dopet ger nåd och barnaskap hos Gud.

Motiven för att lämna kyrkan är synnerligen skiftande. En stor grupp motiverar sitt utträde med att de inte tror på Gud och att de är likgiltiga för allt vad kyrka och religion heter. För en annan grupp handlar det om ekonomin: man tycker att det är för dyrt att vara kyrkotillhörig och använder hellre pengarna till annat. Ytterligare andra kan ha blivit upprörda över något kyrkligt missförhållande, ibland lokalt men alltför ofta högre upp i hierarkin. Slutligen finns de som lämnar därför att de upplever att det inte finns plats för dem inom Svenska kyrkan. Dessa är ofta uppgivna över kyrkans inre sekularisering och över att sådana trend- och nischteologier tagit över som närmast är otro och heresier. Man väljer då att konvertera till en kyrka där man känner igen den tro som traderats genom tiderna.

Vad gör då Svenska kyrkan för att behålla dessa aktiva medlemmar som vill mycket och som inget hellre vill än att se ett levande gudstjänst- och församlingsliv? Och vad gör kyrkan för att motivera dem som väljer att utträda av ekonomiska skäl eller för att man inte alls tror? Hur tas de årligen ca 90 000 utträdesblanketterna emot och vilka åtgärder vidtas? En haverikommission borde ha varit tillsatt för flera år sedan, men bättre sent än aldrig. Vi behöver utbildningar, argument, strategier för att möta alla utträden och i stället förmedla en aha-upplevelse av hur fantastiskt det är att vara medlem i Svenska kyrkan.

Därför är det oroande att det inom Svenska kyrkan oavsett nivå finns en påtaglig vilsenhet om vägen framåt. Uppdraget är detsamma i alla tider. Vittnesbördet är detsamma, tron är densamma, Herren är densamme. Ändå råder en ofta pinsam tafatthet i famlandet efter vad som kan attrahera en bredare skara, en ängslan för att inte vara korrekt, samtidsanpassad och älskad av folket, allt medan kyrkans kärnvärden säljs ut. Gång på gång gör vår kyrkas informatörer och kommunikatörer självmål och orsakar ännu fler utträden.

Kyrkans företrädare påpekar gärna att Svenska kyrkan fortfarande är Sveriges största medlemsorganisation. Mer uppgivet kan det inte sägas: Kräftgången förväntas fortsätta. Därmed förstärks också bilden av kyrkan som en förening och en av många folkrörelser, vilka man kan vara med i eller lämna utan större betänkligheter, så som det är med andra föreningar med välgörenhet på schemat. Som medlem stöder man en verksamhet som man tycker är positiv, och att gå in eller ur är en enkel procedur.

Kyrkan är emellertid något annat och större än en välskött förening. En förening byggs nerifrån. Den vilar på medlemmarnas engagemang. Kyrkan är däremot en del av Guds frälsningshistoriska handlande. Hon är sänd i världen med ett alldeles bestämt syfte: att göra Jesus känd, trodd, bekänd och älskad. Kyrkan är en sakramental gemenskap, som med och genom de heliga handlingar som Kristus själv instiftat skapar en församling med Ordet, dopet och nattvarden i centrum. Alla som genom dopet tagits upp i Kristi kropp har sin plats i denna sakramentala gemenskap. Därför är det sorgligt att bortåt 90 000 döpta varje år lämnar kyrkan.


Sorgligt är det därför att ett avslutat medlemskap oftast är ett tecken på att det dop som en gång markerade inträdet i kyrkan inte ses som den tillgång det är. Dopets rikedom kan beskrivas på olika sätt, och det är kyrkans teologiska uppgift att göra sådana beskrivningar. En i vår lutherska tradition mycket auktoritativ beskrivning ges i Lilla katekesen, där det om dopet sägs att det »ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss ifrån döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften». Till detta skulle man kunna foga att dopet inlemmar den döpte i den Kristi kropp som kyrkan är.

När nu allt fler föräldrar väljer att inte låta döpa sina barn, och allt fler döpta väljer att lämna den kyrka där de döpts, får detta konsekvenser. Den allvarligaste är att vad Gud genom Jesus Kristus gjort och gör för att frälsa varje enskild människa betyder i dag allt mindre för de flesta. I kyrkans strävan efter att behålla sina medlemmar behöver oavvisligen ingå att främja och stärka vars och ens tro på Jesus Kristus. När den kristna tron blir avgörande i en människas liv blir förmodligen också medlemskapet en ganska naturlig konsekvens.

Affischer och enkäter har ställt frågan till en bred allmänhet: »Vad vill du att kyrkan ska göra för dig?» Bakom en positiv vilja att svara mot mänskliga behov döljs emellertid något annat, en kyrkans inre identitetsförlust och osäkerhet över huruvida evangeliet om Jesus Kristus är relevant. Men den fråga kyrkan måste ställa är en annan: »Vad vill Gud göra för dig genom kyrkan?»

Utifrån den frågan gäller det att finna strategier och modeller som främjar evangeliets spridande. Och kanske ska det inte vara en fråga utan ett erbjudande: »Det här vill kyrkan göra för dig, det här är vad Kristus har gjort för oss.» Detta är kyrkosamfundens stora uppgift, att vittna om evangelium, att förkunna omvändelse och tro för var och en, att peka på att Gud är nådig och barmhärtig.

Nu verkar Gud också utanför kyrkan, i sin skapelse. Men skapelsen behöver frälsas − därför kom Jesus som människa till jorden, därför instiftades kyrkan så att det glada budskapet om att frälsning är möjlig ska höras bland alla folk. Frälsning, räddning, befrielse är ord med stort betydelseomfång, men i dem ryms det mest centrala. Den frälsning, räddning och befrielse som kristen tro talar om är personlig. Jesus riktar sig till enskilda människor. Lika avgörande är, att frälsningen och befrielsen innebär att en förändring är möjlig. Den förlorade sonen eller dottern kan komma till insikt och inse att livet hos Fadern är ett mycket bättre liv än det som levs borta från Gud. Frälsningen är personlig, och Gud vill att alla människor – varje människa − ska räddas och komma till insikt om sanningen, 1 Tim. 2:4.

Att påstå att det på många håll inom kyrkan finns en blygsel över evangeliet är närmast ett understatement. Men när Paulus for land och rike runt, när martyrernas blod flöt på arenorna, då var det för att vittna. Martyrernas blod flyter än i dag på många håll i världen, för att det inte går att kompromissa med evangeliet om Jesus Kristus. Evangeliet är inget att skämmas för. Markus inledde sitt evangelium med orden: »Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.» Dessa ord är evigt giltiga för varje förlorad son och dotter – och vem är inte en sådan?




SPT 3/2018

Skapa ett råd för evangelisation!

Svenska kyrkans centralstyrelse hade mellan 1965 och 1982 namnet Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Det var under statskyrkotiden, då det organisatoriska och administrativa hantverket sköttes av ecklesiastikdepartementet, senare utbildningsdepartementet. Under samma tid fanns ett särskilt organ för utlandsmissionen, Svenska kyrkans missionsstyrelse.

Det bakomliggande syftet med centralrådet för evangelisation, CEF, och missionsstyrelsen var, att CEF skulle hjälpa stift och församlingar med att förkunna evangelium inom landet och missionsstyrelsen utanför Sveriges gränser. Detta gick i sin tur tillbaka på tanken att kyrkan enligt missionsbefallningen i Matteus 28 är sänd att sprida evangelium till alla folk. Mission handlade om att nå ut till folk och folkgrupper som inte tidigare hört evangelium, evangelisation om att stärka tron hos de redan döpta.

Idag finns varken något centralråd för evangelisation eller någon missionsstyrelse. Enligt den kyrkoordning som började gälla vid millennieskiftet, då Svenska kyrkans band med staten löstes, ska alla församlingar vara missionerande, liksom att de ska fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni. Syftet med allt församlingarna gör är enligt Kyrkoordningens andra kapitel »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas».

Allt detta låter rätt och riktigt, men tyvärr har det inte blivit som det var tänkt. Tvärtom tycks allt färre i vårt land leva i tro på Kristus, medan de kristna gemenskaper som våra församlingar skulle vara blivit allt färre i strukturutredningens spår. Dessutom finns en stor osäkerhet inom kyrkan om vad mission egentligen handlar om. Det gamla missionstänkandet ledde till att kyrkor och samfund sände ut missionärer, som byggde skolor och sjukhus och planterade församlingar. Nu har detta på många håll ersatts av tanken att mission handlar om Guds sändning i och till världen. Det gäller inte längre att frälsa vilseförda själar utan att arbeta för alla människors lika värde och värdighet.

Guds sändning till världen sträcker sig dessutom vidare än kyrkans gränser. Mission har börjat stavas dialog med människor av annan tro. Medan man ägnar sig åt denna dialog minskar andelen döpta och konfirmerade i Sverige stadigt, och minskningen fortsätter. Kyrkokansliets prognoser förutser att andelen tillhöriga till Svenska kyrkan år 2030 ska ha sjunkit till 45 procent av befolkningen. Andelen döpta av de barn som föds år 2030 kommer att vara ca 20 procent. Minskningen av de kyrkotillhöriga som år efter år rapporteras i media kommer att fortsätta även efter år 2030.

Det är uppenbart att Svenska kyrkan – tillsammans med övriga kyrkor i vårt land – befinner sig i en mycket allvarlig situation. Numera är det en minoritet av befolkningen som låter döpa sina barn och vars tonåringar konfirmeras, samtidigt som kyrkogångsseden håller på att vittra sönder. Den traditionella vägen in i kyrkan, att döpas som barn, konfirmeras som tonåring och som vuxen vara aktiv, fungerar inte längre, utom för ett fåtal.

En mindre del av de sjunkande siffrorna kan förklaras av den höga invandringen, men detta förtar inte allvaret i situationen. Av siffrorna att döma klarar Svenska kyrkan inte av att fullgöra sin uppgift att föra människor till tro på Jesus Kristus. Att övriga kyrkor och samfund i landet befinner sig i en liknande situation är ingen tröst.

Det som hittills gjorts nationellt, i stiften och församlingarna har inte på långt när varit tillräckligt. Kyrkans ärende, att göra Jesus Kristus känd, trodd, bekänd och älskad, verkar inte prioriteras. Aktivitet på skapelsens plan tycks värderas högre än det som sker på andra trosartikelns plan. Men skapelse och frälsning står inte i konflikt med varandra. Det är samme treenige Gud som handlar – som skapare och som frälsare.

Att Gud vårdar sin skapelse och att vi människor har en kallelse att vara Guds händer och fötter i detta arbete är inte ifrågasatt. Det som möjligen kan diskuteras är i vilken utsträckning kyrkan ska agera i detta arbete. Varje kyrkomedlem är också sekulär medborgare och har därmed ansvar även i den egenskapen – ett ansvar som i vår demokrati kanaliseras genom de politiska partierna. När kyrkan agerar på skapelsens plan finns risk att fokus hamnar på vad människan, enskilt och i grupp, ska göra. Men detta är inte evangelium, utan lag.

Under det gångna reformationsfirandet har bl.a. Martin Luthers lilla katekes uppmärksammats, den som ju ingår i varje psalmbok. I förklaringen till den andra trosartikeln lyfts Jesu frälsande gärning fram. Där får man veta att Jesus Kristus »har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld… med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen och leva under honom i hans rike…». Enligt Kyrkoordningens skrivning är syftet med det som görs i kyrkan »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro». Det är Jesus Kristus och hans frälsande och nyskapande gärning som ska lyftas fram i församlingarnas gudstjänster, undervisning, diakoni och mission.

Därför borde kyrkostyrelsen, i samråd med biskopsmötet, ta initiativ till en stor satsning på evangelisation och församlingsbyggande. Detta kan lämpligen ske genom att inrätta ett Råd för evangelisation. Till detta råd bör inbjudas ett brett urval av personer från rörelser och sammanhang som har visat att man kan arbeta evangeliserande, som EFS, aKF, Credo, OAS-rörelsen för att ta några exempel, och från församlingar där man lyckats bygga fungerande gemenskaper. Uppgifterna för rådet skulle kunna vara att lyfta fram olika strategier för evangelisation, att fungera som resursbank, att erbjuda församlingarna kompetens i den fortbildning som behövs för att bli och vara evangeliserande.

Kyrkostyrelsen kommer under innevarande mandatperiod att arbeta med ett program för lärande och undervisning. Satsningen är avsedd att stärka kunskapen i kristen tro i församlingarna och att ge förutsättningar och redskap till fördjupning. Detaljerna i detta arbete har ännu inte blivit kända, men det är positivt att frågorna om lärande och undervisning äntligen lyfts fram.

Så vitt man kan se är programmet främst avsett för att fördjupa kunskaperna hos dem som redan är engagerade. Detta är givetvis positivt men inte tillräckligt. Stora delar av befolkningen, och den andelen ökar från år till år, vet inget eller mycket lite om vem Jesus från Nasaret är, om att han är svaret på människors rop till Gud om förbarmande, nåd och barmhärtighet, eller om att Gud genom Jesus Kristus möter försöken i andra religioner att finna en nådig Gud. Det är just därför våra församlingar behöver satsa på evangelisation.




SPT 2/2018

Hur förändra det som blev fel

1900-talets svenska kyrkohistoria är på många sätt en berättelse om en kyrka som tycks både ha och ha haft obegränsade resurser och möjligheter men ändå förlorat nästan allt. I början av förra seklet var i stort sett alla svenskar medlemmar i Svenska kyrkan. På många sätt förändrades de yttre förutsättningarna.

Det gäller hela västerlandet men i vårt land kanske på ett särskilt tydligt sätt. I Sverige var kyrkan nära sammanflätad med nationalstaten. Kristendomskunskap var obligatoriskt ämne i skolan. Prästen var såväl kyrklig som civil ämbetsman och kyrkliga handlingar (»förrättningar») var en del av civilsamhället. Byarna byggdes kring kyrkan. Församlingslivet och bygemenskapen var identiska.

Urbaniseringen förvandlade kyrkans roll, och församlingsbegreppet fick omprövas. Det ökade materiella välståndet, klassresorna, informationsflödet, migrationen och många andra faktorer har omformat vårt samhälle på ett genomgripande sätt. Sverige är idag sekulärt och pluralistiskt, och religionen har förpassats till det privata. Hur gjorde Svenska kyrkan sina val under denna förändringstid? Och varför gick det så fel?

Svenska kyrkan införlivades i folkhemsbygget. Nationalkyrkan blev på ett annat sätt än frikyrkorna och den romersk-katolska kyrkan en del av samhällsbygget. Ur strikt samhällsperspektiv var det svårt att se den reella nyttan av andlighet. Däremot fick kyrkan en viktig uppgift att fylla som moralisk kompass, förvaltare av högtidlighet och diakonal resurs. På så sätt fann till exempel konfirmationsundervisningen, de kyrkliga handlingarna, diakonin och kyrkans krisberedskap sina motiverade plattformar.

När kyrkan tvingades att motivera sin existens, söktes svaren ur ett nyttoperspektiv. Omprioriteringen ledde till att det perifera blev centralt. Kyrkans uppgift blev alltmer spretig och otydlig, vilket märktes på flera sätt. Under 1900-talet övertog församlingshemmen kyrkans plats, dvs. vardagsaktiviteterna blev mer än gudstjänsten den sammanhållande faktorn i församlingsgemenskapen.

»Att vara kyrka» kunde definieras med allt och inget. Församlingshem fylldes av allt som främjade mänsklig gemenskap. Få saker var fel och skadliga, men i takt med att gudstjänsten förlorade sin ställning blev kyrkan definierad och motiverad av sina aktiviteter. Trivsel blev ett tydligare kännetecken än omvändelse. Tron blev mer inriktad på människan än på Gud.
I ett Sverige som byggde ett jordiskt folkhem fanns högre värdeord än helighet. Tron hade i väckelsens bakvatten blivit individualistisk, församlingen utbytbar och trons nytta började väga tyngre än dess sanningshalt. Svensken tillbad inte längre Gud för Guds egen skull, utan bara så länge det gav henne något. Kyrkans existens definierades inte utifrån att Jesus satt den in i världen, utan av vilken nytta den gjorde.

I ett alltmer blomstrande föreningssverige blev också Svenska kyrkans självbild att hon bestod av sina medlemmar, snarare än att hon var en del av den stora allmänneliga kyrkan. Partipolitiseringen av Svenska kyrkan förstärkte den bilden.

Teologin utgick alltmer från samtidens behov än från uppenbarelsen. Bibelns fanns visserligen kvar i den alltmer perifera gudstjänsten, men när gudstjänsten knappast längre var navet i församlingen och präglade församlingsgemenskapen, miste Bibeln sin auktoritet. En gudstjänst, som förminskats till en aktivitet bland många på det kyrkliga smörgåsbordet, blir inte normerande för församlingen. Panduros pysseltips fick väga tyngre än bibelordet när terminens barngrupper planerades, och konfirmandboken räckte gott för ungdomarna. Konfirmationsbibeln överlevde mer som en högtidlig present.


Kyrkans teologi fick en omvänd ordning. Istället för att ha Bibel och bekännelsedokument som utgångspunkt präglades Svenska kyrkans teologi av det motsatta, att samtidsdebattens frågor fick de svar som rådande opinion krävde av kyrkan, och därefter hittades lämpliga motiveringar från bibel och tradition, även om konsekvensen blev att bekännelsen fick justeras eller t.o.m. ändras.

Så gjorde sig till slut växtvärken påmind. Kyrkans kostym blev för stor, med alla byggnader, anställda och aktiviteter. Det stora 1900-talsprojektet strandade i det mångkulturella, efterkristna Sverige.

I upp


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan