Söndagen den 20 augusti 2017 - klockan 23:11

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 16/2017

Need of Urgency

I december förra året och i april i år drabbades flera koptiska kyrkor i Egypten av upprepade attentat med många döda. Trots risken, trots att det var livsfarligt, vägrade koptiska ungdomar att undvika torget utanför Markuskatedralen i Kairo utan samlades där för att högljutt och med lyfta händer skandera den nicenska trosbekännelsen (sök på Youtube: Chanting of the Nicene Creed, Cairo). De riskerade sina liv. Ändå gjorde de det.

I Sverige skulle inga som ställde sig utanför Uppsala domkyrka riskera sina liv genom att recitera kyrkans Credo. Möjligen skulle de utsättas för hån och förakt, för några artiklar i dagspressen eller rentav en åthutning från kyrkoledningen för ett alltför provocerande beteende.
Vad fick ungdomarna i Kairo att våga sina liv? Och varför skulle knappast någon i Sverige demonstrera sin tro på samma sätt? Enklaste svaret är förmodligen att de i Egypten visste att trons bekännelse är på liv och död. Verkligen på liv och död. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse gav dem hopp i en hopplös situation.

Av en kyrka kan man förvänta sig att hon möter dem som söker henne i sin nöd, de som drabbats av A Need of Urgency – ett behov av det mest angelägna, det mest avgörande. För kyrkan vet vad som är det enda nödvändiga.

Det är nödvändigt – men inte det enda nödvändiga – att kyrkan med Kristus som förebild yttrar sig i politiskt laddade frågor, inte som partipolitiska ställningstaganden utan som en röst till försvar för människovärdet, skapelsen, freden, miljön. Men när hennes röst närmast blir en i den samtida doa-doa kören, då brister hon inte bara i trovärdighet utan också i trohet mot sin kallelse. Risken är då att de som i sin nöd söker i Svenska kyrkan efter detta enda nödvändiga inte finner vad de söker utan någonting annat.

För att kyrkan ska svara på behovet behöver vi en from kyrka, en kyrka med altaret i centrum, en kyrka som är en helig ort för tystnad, tro, förtröstan, stillhet och andakt inför Guds verklighet. Ingen annan plats i vårt samhälle har detta. Om kyrkan sviker här, sviker hon också de som söker och längtar men som letar efter andlighet och livsmening på annat håll. Kyrkan behövs som en plats för tillbedjan och överlåtelse och får inte utnyttjas till att vara en miljö för partipolitiska statements så som bl.a. partiledarna Löfven och Lööf ser på henne i intervjuer i Kyrkans Tidning. Inte heller får själva kyrkobyggnaderna förvandlas till kulturarv, konsertlokaler eller konsthallar, utan de ska vara levande hus öppna för dem som ropar efter det mest avgörande och enda nödvändiga.

Löfven och Lööf har det gemensamt att båda ser att Svenska kyrkan har inflytande i samhället, ett inflytande som de partipolitiska grupperna vill tygla för att deras egna intressen ska tillvaratas mer än kyrkans. I vardagligt språkbruk är det att ta ett skamgrepp på kyrkan. De vill mycket för och med kyrkan, men det är inte detsamma som vad Jesus Kristus ville och vill med sin kyrka. De ser i kyrkan mycket som är positivt, men de ser inte altaret mitt i kyrkan, där Kristi offrade kropp och blod räcks oss till liv och försoning. De ser inte att kyrkans Herre är någon annan än den politiska majoriteten och att hennes ledning är en annan än demokratins tillfälliga fördelning. De bejakar sina egna partiers värderingar och vill lägga dem på kyrkan men tycks inte känna och bekänna kyrkans eget Credo. För kyrkan har inga värderingar. Hon har en tro, en bekännelse, ett vittnesbörd.


Ungdomarna i Egypten visste och trodde kyrkans Credo. I motsats till flera svenska debattörer, som under senare tid ifrågasatt om dogmatiska deklarationer ska utgöra en självklar del av högmässan (bl.a. debattartikel i Svensk Kyrkotidning 6/2017), visste de dess nödvändighet. För våra förföljda kristna syskon vore det otänkbart att credot skulle utgå ur mässan och ersättas av det mer lämpliga, ofarliga och mindre provokativa. Att Jesus Kristus är Herre är sanningen som inte får förtigas.

De bibliska parallellerna är många och talande. I Jesu liknelse förbarmade sig den barmhärtige samariern över en slagen man och förde honom till ett värdshus. »Sköt om honom», sa han till värden, »och kostar det mer ska jag betala dig på återvägen» (Luk.10:35). Samariern är Kristus. Värdshuset är kyrkan. Där ska själen få vad hon behöver till dess att Kristus kommer tillbaka.
Men vad händer om värden prioriterar annat än att vårda själar, som en bensinmack där man visserligen erbjuder en mötesplats med varm korv och trivsel men inte längre säljer bränsle? Den som står där med tom tank kan då inte köra vidare. Fast det var ju det macken var till för.
Kyrkan är vårt värdshus. Vi är de som slagna av våra synder behöver hennes vård. Kristus har betalat med sitt eget blod för att vi ska bli räddade. I kyrkan, inom hennes murar, längtar vi efter Ordet som ger liv, födan som mättar och gemenskapen som sträcker sig bortom tid och rum. Att tillhandhålla detta och inget annat, är kyrkans huvuduppgift och kan inte väljas bort till förmån för någonting mer lämpligt och mindre provokativt.

Pengar, anseende, makt och inflytande är alltid en lockelse. Om värdshusvärden på stället talar för mycket om Jesus, om korset och om efterföljelse, kommer då inkomsterna, medlemsavgifterna, att sina? Om inte värdshusvärden deltar i de rätta paraderna, syns vid de rätta tillfällena och talar från de rätta talarstolarna, kommer då någon att bry sig om honom?
Över värdshusets port hänger ett kors. Där hänger inte en halvmåne, inte en hammare och en skära och inte ett hjul. Det kan hända att de som är innanför porten döljer korset för att inte provocera och stöta bort dem som kan tänkas vilja knacka på. Andra förargar sig över korset så att de vill riva ner det eller hänga andra symboler vid sidan om. Men korset är inte utbytbart. Korset över härbärgets port får inte tas bort eller förnekas. Då förlorar kyrkan sin kraft och trovärdighet. Ungdomarna i Kairo är en förebild för oss och för hela kristenheten.

Inget parti har vad kyrkan har – tron på och hoppet i den uppståndne Jesus Kristus. Men vad kyrkan har vill partierna inte ha utan vill i stället ersätta detta med sina egna värderingars avgudabilder. Nog så bra i vårt samhälle, men för vår salighet är de falska. Vad kyrkan erbjuder är mer, det som vi kan leva för och dö på. Det är kyrkans svar på sökandet efter A Need of Urgency, efter det enda nödvändiga. Hur livsavgörande detta är visade ungdomarna i Kairo. De är en förebild i frimodighet för oss och hela kristenheten.




SPT 14/15/2017


Att fira mässa som det faller en in

Förslaget till ny kyrkohandbok har nagelfarits. Mycket har ifrågasatts, somligt lovordats medan annat kommit i skymundan. Så har musiken kritiserats och språket diskuterats. Men om kyrkohandbokförslagets teologi har det skrivits alltför lite. Om man ser till varje enskilt moment, så finns det alternativ som är teologiskt bärkraftiga och som har rötter i kyrkans djupa tradition. Det är bra.

Men det är mindre bra att så mycket av materialet och så många av de enskilda momenten har alternativ, som inte bara saknar språklig stringens utan också är teologiskt tveksamma. Det går att kryssa sig fram genom att i moment efter moment välja sådana alternativ att det blir tveksamt, huruvida den mässa som firas kan betraktas som förankrad i kyrkans tro. För mässans ordo räcker det inte med att de fyra delarna, samling, ordet, måltiden och sändningen, finns där. De måste också fyllas med ett innehåll som teologiskt och språkligt kan kännas igen oavsett var inom Svenska kyrkan man firar gudstjänst – och än mer, att det föreligger en ekumenisk samhörighet, historisk kontinuitet och biblisk förankring.

Avgörande för det teologiska innehållet är inte bara vad som sägs utan också vad som inte sägs. Det förslag som föreligger ger anledning att förmoda att kyrkohandbokskommittén inte sällan avsiktligt velat undvika väsentliga teologiska utsagor och klassiska liturgiska formuleringar.

Visserligen angavs i direktiven att man i handboksarbetet skulle beakta det inklusiva språket, men när blir det språket till villfarelse genom att klassiska begrepp som det råder ekumenisk konsensus om sätts i karantän? Ibland tar sig försöken att ge utrymme för alternativ till tilltal och begrepp som Herre, Fader, Son, Frälsare och synd nästan komiska uttryck. Inte minst i inledningsorden har banala fraser letat sig in där tidlösa och beprövade formuleringar ersatts av närmast pekorala inslag, vilka för stunden kan tilltala som attraktiva och inkännande. I stort sett är det endast ett icke-fakultativt moment som bevarar kyrkans tro på Gud som Fader, nämligen den bön som Jesus lärt oss, Vår fader.

Så är det inledande alternativet »I Guds, den treeniges namn» en i och för sig god formulering men om avsikten är att undvika den klassiska treenighetsbekännelsen till Fadern och Sonen och den helige Ande, så bottnar det i samma tveksamma utsaga som den allt mer förekommande formeln »I Skaparens, befriarens och livgiverskans namn». Guds funktion framhävs framför Guds person och vad Gud gör – skapar, befriar och ger liv – betonas mer än vem Gud är – Fader, Son och helig Ande. Handlandet betonas mer än varandet som ligger i själva gudsnamnet Jag är.

I flera av inledningsorden och syndabekännelserna är det påtagligt att man vill undvika begreppet synd. Alternativ 4 för syndabekännelsen och alternativ 2 för förlåtelseordet är exempel. Men synd helas inte, den försonas och förlåts. Om detta blir otydligt blir även Kristi gärning oklar.

De alternativa svaren på bibelläsningarna är ett annat exempel på tvetydighet: »Så lyder Herrens ord/Guds ord/bibelns ord». Att välja alternativet »bibelns ord» kan befaras vara ett sätt att undvika såväl bekännelsen att Bibeln är Guds levande ord som att inte uttala det hierarkiska Herre. Risken är att bibelordet reduceras till en bok om Gud mer än ett Herrens tilltal till församlingen. Det val som textläsaren gör handlar således inte bara om en formulering utan om tro och bekännelse.

Men fenomenet återfinns i fler moment där man strävat efter nya formuleringar. I Sursum corda ska vi som gudstjänstfirare låta »vårt tack till Gud strömma fram» och i Agnus Dei sjungs »Guds Lamm, du möter oss i bröd och vin, helar oss och ger oss av din frid». Som Sanctus kan man sjunga Per Harlings i och för sig fina visa »Du är helig, du är hel» (nr 709 i psalmbokstillägget), men dels är det tveksamt om orden tål att slitas på (är den inte redan utsliten?), dels försvinner Benedictus. Serafernas lovsång inför Guds tron (Jes. 6) förbinds då inte längre med folkskarans lovsång och bekännelse till Jesus: »Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.» Han som red in i Jerusalem är den, vars kropp och blod blir närvarande i brödet och vinet och som kyrkan bekänner är ett med Herren Sebaot.

Problemet med många av de nya formuleringarna är att de lär nötas ut. Den teologiska stringensen blir otydlig och någonting av det Allraheligaste, som vi i mässan står inför, döljs. Det är fullt möjligt att fira inte bara en teologiskt haltlös mässa utan också en som är farligt nära villfarelsen, inte främst genom vad som sägs utan genom vad man undviker att säga, bekänna och bedja. Få gudstjänstfirare är bekanta med Svenska kyrkans bekännelseskrifter, utan det är genom att fira mässa som kyrkans tro och bekännelse inövas i oss som kristna. Vad vi ber blir vad vi tror, lever och bekänner.

Mycket i handboksförslaget lär snart bli föråldrat. Ett språk färgat av tidstypiska signalord, en teologi präglad av dagstrender förlorar snabbt sin fräschör. Liturgins teologi och dess språkliga uttryck kräver en tidlöshet för att bära mitt i tiden. Att fira mässa är mer än en handling i nuet. Den firas i gemenskap med dem som gått före oss, med dem som kommer efter oss och med dem som firar den på andra håll i världen. Det är vare sig prästens uppfattning eller dagens aktuella trosmönster som ska färga mässan utan det gemensamma katolska liturgiska arvet. En kyrkohandbok som liknar ett smörgåsbord, där varje församling och präst kan ta för sig av sina favoriter, riskerar att bli ett uppbrott från den stora kyrkogemenskapen i alla tider och överallt.
Förslaget ger förvisso i de flesta momenten teologiskt goda alternativ, men dessa ursäktar inte att annat är tvivelaktigt och bristfälligt. Risken är att den präst som inte är förankrad i kyrkans liturgiska arv inte bara väljer något enstaka tveksamt alternativ utan att det blir så genomgående i hela mässan. Så var det med de falska profeternas budskap. De talade som det behagade folket att höra och som kliade i öronen. För att travestera Hjalmar Söderbergs kommentar om predikanter i Djävulen håller monolog: »somliga fira mässa som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta fira mässan så, som de tro att publiken vill ha det. De äro sannerligen inte en bit bättre än liberalkonservativa tidningsredaktörer.»

Kanske menar någon att detta sätt att läsa kyrkohandboksförslaget är onödigt negativt och misstänksamt. Så kan det vara. Eller så har det fog för sig. Då finns anledning till oro, eftertanke och omprövning eftersom förslagets teologiska halt på många punkter är så besvärande låg att den kristna trons kärna blir otydlig, rentav blir en försvagad, sekulariserad tro som mer tycks syfta till att bekräfta människan än till att tillbe Gud.




SPT 13/2017

Rädslan för religion och religiösa friskolor

I ett utmärkt debattinlägg i SvD den 7 maj skriver ärkebiskopen om barns rätt till andlig utveckling. Med skärpa argumenterar hon mot vad som framförts som skäl för att reducera kristna eller andra religioners inslag i skolan, främst att barn inte kan värja sig mot indoktrinering och att de inte kan tillgodogöra sig religion. Det är, som hon skriver, sant att barn inte kan värja sig mot indoktrinering. Men denna påverkan i skilda former utsätts alltid våra barn för. Att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion strider, som hon påpekar, å andra sidan mot all kristen erfarenhet.

Debatten i frågan har tagit fart efter det att socialdemokraterna vid sin senaste kongress beslöt att arbeta för att skolan ska vara fri från religiös påverkan. Bakom debatten i s-kongressen anas en vanmakt inför de skolor där barn kan tänkas uppmuntras till religiös extremism. Eftersom man finner det omöjligt att göra åtskillnad mellan trosuppfattningar vill man göra inskränkningen generell, så att all andlig och religiös påverkan upphör. Elevinitiativ får tillåtas men inte om det sker på initiativ eller med understöd av skolans personal. Hur man tänker sig att elever i de lägsta årskurserna ska kunna hantera detta framkommer inte. Att deltagande i t.ex. morgonböner varit frivilligt har inte räckt för dem som vill radera ut förutsättningarna för de kristna friskolorna.

Att på ett lättvindigt sätt avvisa all religiös påverkan genom att den ses som en näst intill samhällsfientlig handling vore kanske snarare kontraproduktivt. Kan det rentav tvärtom vara så att unga människor med en trygg och självklart förankrad religiös tro bidrar till ökat samförstånd och respekt mellan människor. Ensidigheten i debatten är påtaglig, s-kongressens ledamöter borde kanske göra studiebesök i kristna skolor och förskolor för att se om den religiösa påverkan som där finns är en för samhället subversiv verksamhet. Eller om den tvärtom stärker samhället.

Den kristofobi som lyser igenom beslutet visar på såväl historisk och kulturell okunskap som bristande religiös insikt och förståelse av människans grundbehov. Den svenska skolans framväxt är överhuvudtaget inte begriplig om man inte ser till kyrkans avgörande betydelse. De första organiserade läroanstalterna var klostren. Från högmedeltiden fanns därtill vid varje domkyrka en katedralskola underställd domkapitlet. Långt senare, genom 1686 års kyrkolag, ålåg det varje präst att ansvara för undervisningen inom socknen. Läskunnigheten i Sverige var stor långt innan allmän skolplikt infördes 1842. Kyrkorådet ansvarade då för driften av skolorna, men med början 1930 fördes detta ansvar över till kommunerna.

Den gamla katekesundervisningen upphörde nästan helt efter beslut 1919, men kristendomsämnet bestod ända fram till grundskolereformen 1969, då det ersattes med allmän orientering om kristna och andra religioner. Inom friskolor har dock möjligheten funnits kvar att på ett annat sätt låta trosförmedlingen bidra till tillhörighet och mening.
Reaktionerna från kristna förskolor och skolor har efter beslutet i s-kongressen varit av två slag. Den ena linjen är att man aldrig skulle acceptera ett sådant beslut. Den andra att man i så fall lägger ner verksamheten. Givetvis går det inte i dag att säga om kongressbeslutet kommer att förverkligas. Debatten som föregick ställningstagandet visade på skilda uppfattningar. Och reaktionen från kristet håll har varit tydlig: Om inte vår tro får finnas som grund för och i viss mån genomsyra en skolas arbete försvinner motivet att driva den som friskola.


Kanske leder beslutet i s-kongressen trots allt inte till en ökad försagdhet och försiktighet från de kristna församlingar och stiftelser, som driver friskolor utan tvärtom till ökad frimodighet och medvetenhet om vikten av det arbete som utförs. Att barn får lära sig be är en fantastisk gåva. Att lära sig en del av psalmskatten och få fördjupad kunskap i tron likaså. Invändningar mot detta har visserligen hörts. Integrationens fördelar målas fram. Barn till kristna och andra trosbekännare liksom till ateister och agnostiker behöver, framhåller man, mötas och lära sig förstå och dela med varandra.

Det låter sig visserligen sägas. Men ett sådant delande är möjligt först när en människa får en egen grund att stå på. Bristen på kunskap om och erfarenhet av kristen tro har länge varit mycket stor. Församlingar och grupper som vill understödja föräldrar genom att försöka möta denna brist, behöver allt stöd de kan få. Behovet av en fördjupad förankring i sin trostradition gäller nyinflyttade lika väl som dem som bott i Sverige i generationer. Fördomar mot andras övertygelser minskas inte genom okunskap om den egna tillhörigheten. Trygghet i den egna tron ger grundläggande hjälp mot den vilsenhet som ibland leder till fientlighet mot andra. Som kristna behöver vi värna om att de barn som har sin bakgrund i andra länder inte snabbt blir en del av den sekulariserade kultur som länge varit norm hos oss.

Att värna om barns och ungdomars rätt till kristen påverkan är inte liktydigt med en längtansfull dragning till tiden med obligatorisk kristendomsundervisning och morgonbön för alla. Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle. Bakom nämnda kongressbeslut ryms dock en djup okunskap om vikten av trosförmedling till nya generationer och om hur ett sådant överförande kan ske. Kristen tro kan hjälpa oss att möta omvärlden med öppna ögon, medan avsaknaden av förankring i den egna trostraditionen kan leda till skyddslöshet inför påverkan från ytterlighetsrörelser.

Rädslan för kristen tro är i dag utbredd, kanske mer bland stora grupper av beslutsfattare än bland gräsrötterna. Säkert handlar det åtminstone delvis om en trostradering som helt gått förlorad. Därmed har också nidbilder av kristen tro kunnat bita sig fast hos många. Som understödjare av etik och moral uppskattas kyrkan, så länge och i den mån som hennes värderingar inte avviker från normen. Men i frågor om människans gudsrelation uppfattas detta sedan länge som en privatsak. Skälen till detta är flera och kyrkan i vårt land är sannolikt själv medskyldig. Men goda värderingar överlever inte i egen kraft. Människan blir inte allt visare. Åt varje generation behöver ges möjligheten att ställas inför ett personligt möte med världens Frälsare och att låta sig påverkas till ett liv i hans efterföljd.

Oavsett om riksdagen i framtiden skulle besluta enligt förslaget från s-kongressen eller ej, så får inte kyrkan förlora sin frimodighet, inte dölja evangeliet eller förfalla till en alltmer neutral försagdhet. I stället behöver hon vara tydlig i undervisningen om Jesus Kristus. Försoningen i Honom är också det starkaste incitamentet till försoning mellan människor.




SPT 12/2017


Om dop och kyrkotillhörighet

I januari 1996 skedde en stor och på sikt omvälvande teologisk förändring av Svenska kyrkan. Tidigare blev man medlem i Svenska kyrkan när man föddes om någon av föräldrarna var kyrkotillhörig. Om man var döpt eller inte spelade inte någon roll.

Detta i kristenheten unika förhållande berodde på en föråldrad religionsfrihetslagstiftning, men 1996 ändrades regelverket så att medlemskapet, med något undantag, knöts till själva dophandlingen. Födelsen och nationstillhörigheten är numera inte längre avgörande för kyrkotillhörigheten. Den grundas istället på det heliga dopet. Kyrkotillhörighetens fokus har flyttats från det svenska till det kyrkliga.

Det tar tid innan en sådan genomgripande och principiellt viktig förändring slår igenom i tänkandet kring medlemskap och tillhörighet. Någon teologisk kritik mot att dopet är grunden för kyrkotillhörighet finns inte. Beslutet gäller. Men under ytan kan man ana att gamla föreställningar om kyrko- och nationstillhörighet lever kvar.

Tydligast ser man detta i talet om att Svenska kyrkan är en folkkyrka, trots att omvärlden är mycket annorlunda än på Einar Billings tid. Då tillhörde i stort sett alla kyrkan, vare sig de var döpta eller inte. I dag står många utanför, även om de är döpta. Det går inte längre att säga som Karlstadbiskopen Arvid Runestam på kyrkomötet 1951 när det fria utträdet diskuterades: »Alla i vårt land höra till folkkyrkan, hur mycket de än utträda: så ter det sig utifrån folkkyrkosynen …».
Säger man så tar man inte de utträddas ställningstaganden på allvar. Att människor valt att lämna Svenska kyrkan är beslut som måste respekteras, liksom att de kan tillhöra andra religiösa samfund.

Ett argument mot beslutet 1996 var att kyrkan riskerade att bli en föreningskyrka. Då tänkte man främst på frikyrkorna. Svenska kyrkan har visserligen inte blivit som en frikyrka, men i många sammanhang, också kyrkliga, betonas att vår kyrka är Sveriges största medlemsorganisation med drygt 6 miljoner medlemmar.

Så växer bilden av en mycket stor förening med mångskiftande verksamhet fram: »Största konsertarrangören, röst för humanitet och rättvisa», som det uttrycks i en broschyr från kyrkokansliet. Det är naturligtvis frestande för kyrkliga befattningshavare att påminna om att Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största förening, och därmed en viktig aktör i offentligheten. Men baksidan av föreningstänkandet är att den befäster bilden av kyrkan som en organisation bland andra, ett religiöst Röda Korset. Visserligen är det genom dopet man blir medlem, men har man väl kommit in, tycks dopet inte spela någon större roll.

Men dopet spelar roll, i varje fall i olika bekännelsedokument. 1878 års katekesutveckling svarar på frågan Varför kallas du kristen? med att konstatera: »Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare».

Här talas inte om någon organisation utan om Jesu Kristi församling eller, som vi hellre säger i dag, Kristi kyrka. I nuvarande dopordning uttrycks detta med orden: »Genom dopet föder han [Gud] oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom.» Här beskrivs dopet som en födelse som ger nytt liv och som innebär upptagande i Kristi kyrka. Det sakramentala draget dominerar i dessa texter, medan det organisatoriska spelar en undanskymd roll.


Det finns en dubbelhet i Kyrkoordningens bestämmelser om kyrkotillhörighet. Å ena sidan finns klart och tydligt uttryckt att den som döps blir medlem i Svenska kyrkan genom själva dophandlingen. Å andra sidan, om den döpte så småningom lämnar in en blankett med begäran om utträde ur Svenska kyrkan, då betraktas han eller hon som om dopet aldrig ägt rum. Om denne döpte men utträdde person avlider, måste det till särskilda omständigheter med beslut av kyrkoherden för att det ska kunna bli en kyrklig begravning. Ändå finns det ett beslut i Överklagandenämnden (2004/10) att ett dop inte kan göras ogjort; den person som en gång döpts, förblir döpt hela livet. Det går inte att sudda ut dopet.

Detta saknas i Kyrkoordningens paragrafer. Där knyts medlemmens rättigheter och skyldigheter i kyrkan inte till dopet, utan till om han eller hon betalar kyrkoavgift och inte har begärt utträde ur kyrkan. Regelsystemets budskap är att dopet är en religiös engångshandling, som när den väl är genomförd, inte har någon större betydelse. Den utträdde betraktas i praktiken som odöpt, utan rättigheter eller skyldigheter.

Spänningen mellan det organisatoriska och det sakramentala har väl alltid funnits inom kyrkan. Också som kyrka har man att förhålla sig till den omvärld man lever i, följa lagar om bokföring, revision och mycket annat. Men det finns en frestelse att i sin självförståelse bli konform med det statliga regelsystemet, att se sig själv som en medlemsorganisation, en stor och mäktig förening med många medlemmar.

Då är risken att kyrkan förlorar sin sakramentala själ. Det får inte råda någon tvekan om att det mest utmärkande för Svenska kyrkan är att hon är »en gemenskap omkring ordet, dopets bad och nattvardsbordet» (Sv. ps. 370:1). Att kyrkan samtidigt är Sveriges största medlemsorganisation är sekundärt. Det kommer i andra hand.

Det man önskar är att de som uttalar sig på kyrkans vägnar tonar ner talet om kyrkan som en förening, något som tenderar att beskriva kyrkan utifrån antalet medlemmar. Kyrkan riskerar att bli en sammanslutning av likasinnade, de som valt att betala medlemsavgiften. Det som bör lyftas fram är istället det sakramentala, kyrkan som en gemenskap kring det heliga, ord och sakrament.

Det är troligen svårare att kommunicera budskapet om kyrkan som en sakramental storhet till allmänheten, men på någon punkt måste det inomvärldsliga brytas igenom, och kyrkan tala i termer av himmel, nåd och frälsning. Medlemmar och pengar hör till världens sätt att resonera. Ibland måste man använda det språket i kyrkan. Men framförallt ska kyrkan peka på det som är hennes egentliga ärende, det som handlar om Guds nåd och människors frälsning. I det perspektivet är den sakramentala tillhörigheten det primära.

Svenska kyrkan skulle behöva tänka igenom vad dopet ger åt och gör med den som blivit döpt. Ett utträde ur organisationen Svenska kyrkan kan inte upphäva Guds löften eller, som det står i 1878 års katekesutveckling, »den nåd som Gud giver i dopet, står å Guds sida fast, så att han söker de fallna, på det att de i sann bättring må återvända till honom».




SPT 11/2017


Vid livets slut – när människovärdet prövas

Vad grundas en människas värde på? Är det hennes produktiva förmåga? Hennes intellektuella kapacitet? Ska en människa värderas högre än ett djur? Bör räddningstjänsten vid en insats rädda ett spädbarn framför en hundvalp?

Frågan om människovärdet har sällan haft sådan aktualitet som i dag. Att lyfta djurens rätt i en tid när djurhållningen på många håll är tveksam är motiverat, men om det råder tvivelsmål om, huruvida det är djurets eller människans värde som är högst blir det oroande. Betoningen av djurets värde riskerar att leda, inte till en uppvärdering av djuret, utan till en devalvering av människovärdet. Än mer allvarligt är det om människans värde alltmer bedöms utifrån hennes samhällsvärde.

Idén om människovärdet grundas i en judisk-kristen syn på att »Gud gjorde människan till sin avbild» (1 Mos. 9:6). När den kristna tron marginaliseras i samhället riskerar därför även människovärdet att omprövas, vilket inte minst blir tydligt vid det mänskliga livets början och slut. I största möjliga utsträckning måste därför alla gråzoner undvikas. Den medicinska utvecklingen kräver förnyade etiska överväganden, eftersom den öppnar tidigare oanade möjligheter att i livets början såväl främja som utsläcka liv – i dag har man räddat foster så tidigt som i 22:a veckan – och att vid livets slut kunna sätta in livsuppehållande åtgärder likaväl som att utsläcka livet på nya sätt.

Så har frågan om införandet av aktiv dödshjälp än en gång aktualiserats i Sverige. Ett flertal debattartiklar med olika ståndpunkter har publicerats i både dagspress och läkartidningar. Därtill har Claphaminstitutet nyligen släppt en utvärderande rapport om den s.k. Oregonmodellen.

Frågan är inte ny, den lär ha följt människan i alla tider och i olika kulturer, men i den kristna kulturkretsen har svaret varit tydligt: människan äger inte rätten att på egen hand förfoga över liv och död. När den nu återkommit ligger tonvikten i argumentationen till stöd för dödshjälp på barmhärtighet, smärtfrihet och den enskildes rätt till sin egen död – det yttersta fria valet.

Även om de ekonomiska argumenten i stort sett lyser med sin frånvaro, är de ändå inte långt borta med tanke på diskussionerna om de ökande kostnader, som en alltmer åldrande befolkning medför. Det är inte svårt att räkna ut att livshjälp är dyrare än dödshjälp. Carl-Henning Wijkmark förutser i sin roman Den moderna döden från 1978 en möjlig och oroande utveckling. Romanen handlar om en hemlig konferens för att finna en lösning på den demografiska frågan, då de improduktiva äldre blir allt fler och de framtida kostnaderna ökar. En av deltagarna har det optimala argumentet för ett samhälle som bygger på jämlikhet och rättvisa: »... [dödshjälpen] bör lanseras som en rättvisereform. Alla bör i princip ha samma livslängd, vi bör även här korrigera naturen för att uppnå ett rättvisare samhälle. ... Vi föds ju lika gamla, varför skulle vi inte dö lika gamla? ... Först delreformerna som luckrar upp opinionen, sen den stora reformen som en så att säga naturlig konsekvens.»

Romanen är näst intill profetisk. I Nederländerna, som tidigt införde dödshjälp, blir attityden alltmer tillåtande. Så lär man nu diskutera ett lagförslag vars syfte är att tillåta dem som är över 75 att oavsett hälsotillstånd få dödshjälp, om han eller hon har en »varaktig, välövervägd och inneboende» önskan att dö. Det enda kravet är att personen får klartecken av en »livsslutskonsult» – som i sin tur får klartecken av en annan »livsslutskonsult».


Att sätta en åldersgräns vid 75 är ett godtyckligt val. Varför skall man då sträva efter att rädda livet på dem som är under 75, som kanske endast är 25, men som ändå har en »varaktig, välövervägd och inneboende» önskan att dö? Signalvärdet i det holländska förslaget är starkt. Ju äldre du blir, desto mindre värd är du. Skiftet från människovärde till samhällsvärde blir slutfört.

Av en rapport publicerad 2016 i Canadian Medical Association Journal framgår att under de tio år (2003–2013) som dödshjälp varit lagligt i Belgien valde totalt 8 752 personer detta. Under 2003 var antalet fall av eutanasi i landet endast 235 medan det år 2013 var 1 807. De flesta var under 80 år och hade cancer. I Nederländerna skedde ca 4 procent av samtliga dödsfall 2016 genom dödshjälp och läkarassisterat självmord (6 091 personer). Det är inget ringa antal. Trots detta visar undersökningar att 73 procent av den svenska befolkningen är positiva till läkarassisterat livsslut medan endast 35 procent av läkarkåren är det. Inte heller är det så, vilket Läkartidningen visat, att äldres val av dödshjälp orsakas av smärta och kroppslig sjukdom utan främst av depression och tidigare självmordsbenägenhet.

Argumentationen och opinionen mot aktiv dödshjälp är dock stark. Sveriges Läkarförbund är tydligt emot. Läkaren, vars uppgift är att inte skada utan trösta, lindra och om möjligt bota, kan inte samtidigt vara den som ger en livsavslutande injektion.

Erfarenheten visar att det sluttande planet-argumentet också i praktiken har fog för sig, vilket exemplen ovan bekräftar. I samtliga länder där dödshjälp blivit laglig har antalet fall varit större än förväntat liksom att själva genomförandet blivit allt lättare. Enligt rapporten från Claphaminstitutet gäller detta även den s.k. Oregonmodellen.

Att dra paralleller till tidigare inrättade eutanasikliniker kan synas vara överdrivet och provocerande. Men historien förskräcker, då tidigare försök fått förödande resultat. Schloss Hartheim, en eutanasiklinik som strax efter Anschluss 1938 inrättades av nazisterna i Österrike, är dock ett sådant exempel. Människor som betraktades ovärdiga att leva fick där sina liv avslutade. Föreståndaren Franz Stangl, som något år senare blev kommendant för dödslägret Treblinka där 900 000 judar gasades ihjäl, inledde där en karriär som kan kallas »de små stegens korruption».

I gränslandet mellan liv och död är den medicinska bedömningen självklart ofta svår att göra. Men det är en djupgående skillnad mellan att låta döden komma som en naturlig död, då en livsuppehållande behandling avslutas för att ersättas av bästa möjliga palliativa vård, och att aktivt föregripa människans ofrånkomliga slut tidigare än vad som annars skett. Respekten för döendet och den döda och respekten för den levande är oskiljaktiga.

Argumentationen mot aktiv dödshjälp är emellertid också otillräcklig ur kristen synvinkel. Själva människovärdet behöver lyftas fram betydligt mer. Även om dess grund, att människan är Guds avbild, inte blir förstådd i dagens samhälle, så är den viktig att framhäva. Det är en gammal insikt att när Gud ses som död, blir allt tillåtet. Utan Gud saknar till sist människan ett yttersta värde, den dignitet som endast kan ges henne utifrån.




SPT 10/2017


Teser om teserna

Den 31 oktober, om ett knappt halvår, har det gått 500 år sedan Luther enligt traditionen spikade upp sina 95 teser på porten till Slottskyrkan i Wittenberg.

Efter kungörelsen av de 95 teserna fortsatte han att revidera och utveckla sin förståelse och kritik av den kyrka han tillhörde. Det är också påtagligt att hans teser kring avlaten snarare speglar en vid hans tid spridd kyrkokritik än att de skulle vara uttryck för något helt nytt i kyrkan: »Senmedeltidens katolska predikanter spydde galla över de missbruk som var förknippade med avlaten och över avlatsförsäljarna, ’dessa falska, löjliga, skandalösa och farliga predikanter som suger ut de fattiga’.» (Ur Förlorarnas historia av Magnus Nyman).

En läsning av teserna kan överraska. Lika djupt grundat som Luthers motstånd mot försäljning av avlat är bejakandet av avlaten i sig. Vid sidan av hans djupa kritik mot missbruken med avlatsbreven framkommer en rad ståndpunkter som Svenska kyrkan kanske borde ge sig tid att reflektera kring. Här tre exempel:

»Den som uppriktigt ångrar sig, vill bli straffad och älskar straffet. Men det frikostiga utdelandet av avlater gör människor likgiltiga och får dem att hata straffen» (tes 40).

»Påven handlar helt riktigt som … ger själarna förlåtelse … med anledning av de förböner som burits fram för deras skull» (26).

»Må den som förnekar avlatens apostoliska giltighet bli bannlyst och fördömd» (71).

Avlaten i sig handlar om en under medeltiden mildrad syn på de stränga botgöringskrav, som var gällande under kyrkans första tid. Denna uppfattning om avlat, »straffeftergift», för vår skuld till Gud och vår nästa, torde vara helt förhärskande i vår egen kyrka. Möjligen är den rådande uppfattningen, att något straff över huvud taget inte kan utmätas för våra synder i annan mening än vad civilsamhället utdelar efter gällande lagar. Tanken på botgöring i samband med bikt lär nog vara sällsynt. Och knappast predikas vad Luther menade i teserna, att straffet för synderna vi begått varar »så länge som avskyn mot det egna jaget består, nämligen till dess vi träder in i himmelriket» (4).

En allmän uppfattning lär snarare vara att Gud, om Han nu finns, har kravlös kärlek som sin främsta egenskap och att var och en som är någorlunda hygglig kan räkna med ett liv »på andra sidan». (Mer oklart tycks vara huruvida nåden också gäller för de »verkligt onda» som terrorister, diktatorer och grymma krigsförbrytare. Tanken att onda människor skulle kunna omfattas av samma nåd som en vanlig Svensson tycks orimlig.)

Å andra sidan har inte så få upplevt hur det är att hängas ut i medierna som straff för en större eller mindre förseelse. Det är som att vi inte kan härbärgera vetskapen om, att någon svikit det förtroende som givits åt henne eller honom.

Samtidigt är vårt samhälle präglat av en form av kompensationstänkande som bl.a. visar sig i sådant som köpande av utsläppsrätter eller klimatkompensation för flygresor. En positiv tydning av detta är att ingen enskild individ skulle orka bära det straff som kunde utdömas för människans misshushållning av skapelsen, men att det får någon form av konsekvens. En mer kritisk tolkning är att en förvriden avlatssyn på nytt gör sig gällande genom den möjlighet som öppnas – att köpa sig fri från sin skuld. Likheten med farisén i templet som tackar Gud för att han är bättre än andra blir påtaglig.


Som symbolår är det lätt att förstå att 1517 fått stor betydelse för de lutherska kyrkorna. Vad gäller teologiska insikter eller skiljelinjer är det mer tveksamt om just 1517 ska betraktas som avgörande. Dock har manifestationen av att det nu gått 500 år lett till ett visst genombrott i de ekumeniska strävandena. För ett drygt halvår sedan inleddes minnet av händelsen med en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka, varvid påven Franciskus och Lutherska världsförbundets ordförande gemensamt undertecknade det dokument, där de förband sig och sina kyrkor att arbeta i enlighet med fem ekumeniska imperativ. Inte minst de fjärde och femte utmaningarna förtjänar att upprepas:

Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

Bakom deklarationen ligger ett intensivt arbete för att komma tillrätta med de teologiska motsättningar, som orsakade den splittring som fick till följd att ett antal självständiga »lutherska» nationalkyrkor med en från Rom avvikande trostolkning bildades. Ett led i det påbörjade försoningsarbetet kunde vara en omläsning av de 95 teserna för att se vilken aktualitet de har i dag, och hur de kan utmana våra respektive kyrkor. Tesernas syfte var en gång att ge underlag för ett fördjupat teologiskt samtal. Kanske skulle de kunna fungera så även i dag. Imperativen ovan skulle kunna vara en god utgångspunkt för att fortsätta bearbeta frågor om brott, förlåtelse, straff, gottgörelse och avlat. Här några exempel:

Hur kan Kyrkan både hålla fast vid tron på den befriande nåd och kraft som räcks åt varje människa och åt hela skapelsen genom Kristi försoningsgärning i hans liv, lidande, död och uppståndelse, att Kristus betalat hela vår skuld, och vid övertygelsen att det också finns ett pris för oss att betala för den synd vi begår?

Hur kan Kyrkan samtidigt påstå att Gud älskar oss som dem vi är och att vi måste fullständigt förvandlas, så att vi en dag ska kunna »träda fram heliga och fläckfria och oförvitliga» (Kol. 1:22)?
Vad betyder det att förlåtelse förutsätter en ånger för det onda vi begått, samtidigt som vi upprepar detta onda, så att förlåtelsen behöver ges gång på gång? Vad betyder gottgörelsen i detta sammanhang?

Vilken betydelse har våra förböner för dem som handlat ont mot oss som en del i underlättandet av deras egen väg mot fulländningen?

Hur finner vi en väg att tydligt vända oss mot det onda i vilken skepnad det än framträder men samtidigt avstå från vårt begär efter hämnd?

Hur kan Kyrkan frimodigt tala om den villkorslösa utmaning till ett heligt liv Gud ställer oss inför och samtidigt i ord och handling visa på Guds oändliga barmhärtighet? Vilken är avlatens roll i detta sammanhang?

Svaren på dessa utmaningar är att finna bortom konfessionalismens utsagor. Genom ett gemensamt sökande efter en djupare förståelse kunde vi i ödmjukhet möta varandra mellan våra skilda kyrkotraditioner.




SPT 9/2017


Förslaget till ny kyrkohandbok

När nu förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan överlämnats till kyrkostyrelsen, kan man travestera ett känt yttrande och fråga om detta verkligen är början på slutet, eller om det är slutet på början. Början på slutet är det om kyrkomötet efter sedvanlig mangling i utskotten i slutet av november godkänner förslaget som Svenska kyrkans nya handbok. Slutet på början är det om kyrkomötet efter nödvändiga redaktionella förändringar godkänner förslaget som ett tillägg till 1986 års handbok och samtidigt ger kyrkostyrelsen i uppdrag att fortsätta arbetet på en ny handbok.

Hanteringen av den liturgiska musiken i handboken talar för det senare alternativet. Vid presskonferensen då handboksförslaget överlämnades till kyrkostyrelsen medgav ärkebiskopen, att den kritik för ett delvis undermåligt musikaliskt material som riktats mot arbetet på en ny handbok, var berättigad. Hon antydde att arbetet med musiken till handboken inte är färdigt utan ska fortsätta i någon form. Utöver detta ska ett musikråd skapas. Om nu handboken godkänns vid höstens kyrkomöte, samtidigt som arbetet med dess musikaliska gestaltning ska fortsätta, uppstår en egendomlig situation. Ska ännu en ny handbok processas fram med försöksverksamhet och remisser tio år efter den senaste? Och vad gör man om det musikaliska arbetet fordrar språkliga förändringar i de beslutade liturgiska texterna? Frågorna hopar sig om hur fortsättningen ska se ut. I en sådan situation talar erfarenheten för att det är bäst att skynda långsamt.

Det man kan konstatera är att det senaste handboksarbetet fått en helt annan karaktär än tidigare revisioner. Tidigare genomfördes revisionerna av statliga kommittéer och ledamöterna var sakkunniga experter. Denna gång har allt skett genom beslut av kyrkostyrelsen med hjälp av de anställda på kyrkokansliet. Till deras hjälp har olika grupper funnits där deltagarna ofta har utsetts utifrån kyrkopolitiska utgångspunkter. Kyrkokansliets bristande erfarenhet av att leda ett revisionsarbete ligger uppenbarligen bakom de problem man haft i synnerhet med den musikaliska utgestaltningen. Hela processen fram till det aktuella förslaget har varit onödigt ryckig, ibland också utan direktiv, och därmed har fältet legat öppet för olika tjänstemäns personliga tyckanden.

Några områden fordrar ytterligare bearbetning. Det första gäller tanken på en enhetlig gudstjänst för Svenska kyrkan, vilket egentligen inte är en fråga för handbokskommittén utan en vidare fråga. Att kunna känna igen sig från den ena gudstjänsten till den andra är viktigt. Ändå presenteras här ett förslag som gör det avsevärt svårare. Spännvidden i det framlagda förslaget mellan å ena sidan en traditionell högmässa och å andra sidan enklare former av mässa är större än i tidigare handböcker. Det hela ger intryck av att vara tämligen ogenomtänkt. Nu försöker man dölja detta genom att säga att det finns en gemensam struktur, en Ordo, som gör att människor ska känna igen sig. Men denna ordo – begreppet har hämtats från den internationella liturgiska vokabulären – är i förslaget inget annat än att varje gudstjänst har en inledning och en avslutning och att det däremellan finns ett förkunnelsemoment och en nattvardsdel.


Om man nu vill använda ordobegreppet kan man gå till det ekumeniska BEM-dokumentet och se närmare på hur man där preciserar den fullständiga högmässans ordo, ordning. Det blir då tydligt att man i förslaget i stor utsträckning bortser från det som blivit formulerat i det ekumeniska dokumentet. Ett exempel är att åminnelsemomentet i nattvardsbönerna oftast är svagt formulerat. Ett annat är att i åtskilliga av de enklare formerna av mässan finns vare sig Prefation eller Sanctus. Ur denna mångfald av alternativ växer sannerligen ingen enhetlig gudstjänst fram.

Frågan om enhetlighet och enhet i gudstjänsten är svår att hantera, inte minst för att tanken att allt måste prövas i försöksverksamhet i församlingarna har starkt stöd. När man inför arbetet med 1986 års handbok lät församlingarna under nästan ett decennium pröva olika alternativ, så försvagade man också idealet om enhetlig gudstjänst i rikets alla församlingar. Sedan 1940-talet har också flera alternativa Missalen sett dagens ljus. Det hjälper knappast att Kyrkostyrelsen beslutat att skicka ut ett exemplar av den nya handboken till varje församling, om den nu blir antagen. Hela frågan om enhetligheten i gudstjänsten skulle behöva genomlysas ytterligare, måhända en uppgift för biskopsmötet.

En andra punkt som skulle behöva arbetas igenom ordentligt är hur gudstjänstens inledning ska gestaltas. I förslaget möter femton olika inledningsord, åtta syndabekännelser, fyra avlösningar eller löftesord, tre överlåtelseböner och därtill ges plats för ett traditionellt skriftetal. Hur många olika inledningar av högmässan som kan konstrueras utifrån förslaget är oklart, men många är det. Om man nu strävar efter att den som kommer till högmässan ska känna igen sig, är handboksförslaget verkligen inte till någon hjälp.

Hela denna palett av alternativ, där varje församling uppmanas välja sina egna favoritfärger, andas en uppgivenhet inför gudstjänstens väsen. I arbetet med handboken har man strävat efter att göra gudstjänsten inkluderande. Så har man skapat en mångfald av alternativ för att så många som möjligt ska känna sig hemma. Dessutom har man tagit bort så många Herre och Fader som möjligt, eftersom dessa bibliska begrepp anses tillhöra en förgången tid. Inkluderande eller exkluderande, det är frågan.

Sammantaget pekar allt detta mot att handboksförslaget borde antas som ett til�lägg till 1986 års handbok. Det som är bra i förslaget, t.ex. dopbönen i påsknattsmässan, kan då börja användas, medan övrigt material fortsätta att prövas i väntan på att gudstjänstens musik blir färdig. Då finns också tid att rensa ut språkligt undermåliga texter liksom banala fraser utan slitstyrka.

Som minnesord i det fortsatta arbetet skickar SPT gärna med det som ärkebiskop Yngve Brilioth en gång formulerade om gudstjänsten, en text som fanns med i gamla psalmböcker:

»I gudstjänsten handlar Gud med sin församling genom ordet och de heliga sakramenten. Där handlar också församlingen med sin Gud i andäktigt mottagande, i lovsång och bön. Då den helige Ande städse på nytt skapar en gemenskap av människor kring nådens medel, uppbygges Guds kyrka. Därför är gudstjänsten omistlig såväl för kyrkan som för den enskilde. Ingen annan andaktsform kan ersätta församlingens sammankomst i Guds hus.»




SPT 8/2017


Kristi herravälde över döden har uppenbarat sig och grundat Hans Kyrka

Många gånger, under den korta tid Herren Jesus vandrade här på jorden i människogestalt uppenbarade sig Hans herravälde över döden. Så skedde när han uppväckte Lasarus, och så skedde också när ha tillsade änkans son: »Unge man, jag säger dig, stå upp! »…»och alla betogs av häpnad och prisade Gud och sade: ´en stor profet har uppstått ibland oss ´ och ´Gud har sett till sitt folk.»

Allra mäktigast och klarast uppenbarade sig Herren Kristi herravälde över döden i Hans egen segerrika uppståndelse. Det är inte nog, när man talar om Påskdagsmorgonens under, att säga, att Herren är odödlig, att jämföra Hans uppståndelse med naturens återvaknande till liv om våren, att tala om det godas oförgänglighet, eller annat sådant. Påskdagens budskap är och förblir detta: Herren är uppstånden! »Du död, var är din seger? Du död var är din udd?» frågar Sankt Paulus, när han utförligt har undervisat om Herrens uppståndelse.

När Herren under sitt jordeliv uppenbarade sitt herravälde över döden, spreds ryktet vida omkring. Så skedde också, när Han på tredje dagen uppstod i härlighet och ära. Men Uppståndelsen åstadkom någonting mera. Uppståndelsen – Kristi för evigt betygande herravälde över döden – grundade Kristi kyrka. Lärjungaskaran, som under de fyrtio dagarna från Uppståndelsen till Himmelsfärden samlade omkring den Uppståndne Herren är Kristi Kyrka. Och på Pingstdagen uppfylldes apostlarnas hjärtan och sinnen av Uppståndelsens och den Uppståndnes kraft. I denna kraft utbredde de Kristi Kyrkans välde över världen.

Kyrkan, och hennes Herres särskilda dag – söndagen – är Uppståndelsens dag. Varje gudstjänst, mässa eller tidebön, som vi firar, är att träda inför den Uppståndne. Hela vår levnad innebär att den nya människan som föddes i dopet åter och åter dagligen skall uppstå. Önskar och ber vi, att starkhetstider åter måtte komma för Kristi stridande Kyrka på jorden, så må vi rikta vårt hjärtas tankar i tro, bekännelse och bön, under Nådemedlens flitiga brukande, på den Uppståndne Herren, Han som tronar på Faderns högra sida i himmelen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande i evighet. Amen.

Ur En Svensk Kyrkopostilla I, Evangelietexterna, Sextonde söndagen efter Helga Trefaldighet, av Gunnar Rosendal, bearb. Johan Thelin

Med livet som insats – en påskreflektion

Anne Applebaum återger i sin väldiga dokumentation, Gulag, de sovjetiska lägrens historia, hur en påsknattsmässa firades i största diskretion i ett läger. En av deltagarna, ateisten Lev Kopelev, berättar: »Sängarna ställdes utefter väggarna. Det doftade rökelse. Ett litet bord med en filt på tjänstgjorde som altare. Några hemstöpta ljus kastade sitt skimmer över en ikon. Prästen, i en skrud gjord av lakan, höll upp ett kors av järn. ... jag var säker på att vi inte var de enda ateisterna närvarande. Prästen sjöng mässan med darrande gammelmansröst ...».

Vittnesbördet är starkt. På många håll i världen är det en provokation att fira Kristi uppståndelse. Ändå firas den, ändå tystnar inte uppståndelseropet. Trots att det för våra förföljda trossyskon sker med livet som insats. Och som möjlighet.

Då är det märkligt att i det tryggaste av länder, så kan en tendens märkas även inom kyrkan att tillrättalägga uppståndelsen. Om skälet till detta är en pedagogisk ambition, ett försök att göra den mer acceptabel i en teknologisk tid eller ett nedslag av den gamla gnostiska separationen av kropp och ande är svårt att avgöra. I vilket fall så tycks det vara någonting obekvämt med det biologiska, fysiska och materiella i den kristna tron. Kristi kropps reella närvaro i nattvardens bröd och vin ersätts av ett symboliskt tänkande, jungfrufödelsens biologiska realitet ifrågasätts, uppståndelsens fysiska skeende likaså. Eller som en präst yttrade sig i Kyrkans Tidning (9/2017): »Jag tror inte på den fysiska uppståndelsen i en konkret bemärkelse, däremot tror jag på uppståndelsen. Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig.»

Det är ingen tillfällighet att hoppets symbol är ett ankare. Hoppet kräver en fästpunkt, en förankring i påskmorgonens dramatik, vars tidpunkt vi kan ange ganska exakt och vars geografiska koordinater vi kan pricka ut än mer exakt.

För några år sedan sade den norske professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen i en intervju i Kyrkans Tidning, att »i alla paradis finns en orm. Och i vårt samhälle består denna av avsaknaden av hopp … Religionen har var


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr.


BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt

+++
Klicka på önskat år för att komma till registren:
+++
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Marco, Anders, Markus, Bo, Markus, Berth, Bertil, Kjell, Rolf, Johan