Att falla isär


Annie Johansson 9C 2012-09-18


Jag önskar att jag och min millimetertunna hud kunde bevara dessa dygn, timmar, minuter och sekunder vi alla spenderade tillsammans, till havs, i bussar och på hotell. Hoppas att allt kommer fastna på min hjärnfasad.


Vi väntade med att få stiga på bussen, jag och människor jag älskar. Lyckliga av att få resa, göra något annorlunda, jämfört med de vanliga skolrutinerna som bara rullar på.
Andhämtningar, ivriga diskussioner och skratt hördes ifrån alla hörn vid parkeringen på skolgården. Det var här vi avslutade för att en ny början skulle ta vid. Skiftningar mellan ansiktsuttryck utspelade sig hos varje civil och darrande läppar befriade tysta skratt. Till sist fick jag kliva på bussen med en puls lika snabb som 220 km/h, rädd att ha glömt allt i den packade väskan.


Något som lämnar avtryck


Så dags att forma den historia vi tidigare aldrig fått chans att skapa. Oavsett trötthet höll sig alla vakna, ville inte missa en stund av det vi nu skulle få uppleva. Trots att det här bara var resan dit och allt skulle hända dagen efter. Jag var beredd på ljudet från tusentals bristande kroppar, ljudet av flykt och ljudet av stämband. Det handlade inte längre om dimman i september som fastnar i var enda hårstrå, parkettgolvets sprickor eller stormen i våra ögon. Bussresan till Karlskrona var bara flera bultande hjärtan, hjärnor på högvarv, bröstkorgar som fylldes och ändå kände jag ingenting. Medveten om att resan skulle kväva tomheten. Den skulle ge mig något som inte bara klistras fast på min näthinna, ge mig någon annans bröstkorg att fylla, ge mig något som lämnar avtryck i mitt system. Ge mig någonting som känns.


Båten över till Polen


Så väl framme i Karlskrona fick vi inte särskilt lång tid på oss. Det blev att snabbt gå på båten Stenaline som skulle ta oss till Polen. På den båten finns det en affär, en massa barer, en spelhall, spelautomater och hytter. Det mesta med andra ord. Början av båtresan innehöll tankar. Jag hade förhoppningar om att inte bli sjösjuk, hoppades att allt skulle gå bra. Men andhämtningen blev tung, konturer blev suddiga, ville att någon skulle slita sönder mig, igen, igen och igen. Trots det delade klasserna på sig, två grupper blev det och antingen jobbade man i ett häfte eller kollade på en film. Jag var okoncentrerad och okontrollerad. Jag var ömtålig.


En främmande plats


En ny hamn, Polen, en främmande plats. Jag var livrädd för vad som väntade redan då, trots att vi bara skulle ta plats i bussen för att åka till hotellet som i heter Posejdon för att sedan sova. Hus, affärer och människor kördes förbi i lågt tempo för att få en sightseeing i ett mörkt land på en sen septemberkväll. Jag drog med fingertopparna mot glasrutan som skyddade mig mot verkligheten, jag såg hur gräset växte i takt med himlen.


En sömnlös natt

Det blev en sömnlös natt och hur många sömnlösa nätter ska spenderas efter det här?
Tankar passerade. Funderingarna började ta plats och forma vad de trodde var verklighet. Vi skulle resa dit fingrarna aldrig når och med de sista sommardagarna döende över asfalten blev det svårare än vad det var.


Westerplatte – en symbolisk kyrkogård


Vi for tidigt iväg till Westerplatte där de första skotten sköts i 2.a världskriget den 1 september. På Westerplatte skapade man en symbolisk (för till en början var ingen av de stupade begravda där) kyrkogård år 1946, på en plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare.
Först 1971 begravdes en av dem som stred på den symboliska kyrkogården och senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Deras hjärtan som sprack i sömmarna, bara några andetag så upphörde de.  Men under de 13 återstående gravarna på kyrkogården är det fortfarande tomt, tomma skal som suktar efter innehåll.
Ett minnesmärke för Westerplattes hjältar finns det också där och det består av 236 granitblock, som bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater kämpade under kriget. Där har hjärtan sprängts, exploderat och upphört. Men alla hjältar sänker huvudet någon gång.


110 000 kvinnor, män och barn passerade dödsporten


Och Stutthof som var det första arbetslägret utanför Tyskland. Den 2 september 1939 skickades den första gruppen på 150 fångar hit, alltså det var då den långa och tragiska historian för tusentals människor började. Det sägs att ca 110 000 kvinnor, män och barn passerade dödsporten i Stutthof. Här avled civila, oskyldiga personer av smittsamma sjukdomar, hungersnöd och förtvivlan. Flera andra fångar avrättades i galge, arkebuserades, mördades i gaskammaren, slogs ihjäl eller avled under dödsmarschen. Sammanlagt dog eller mördades ca 65 000 människor i Stutthof mellan 1939 och 1945.
Passerade man dödsporten upphörde man att vara en människa, man blev bara ett nummer. Man var obetydlig. Det enda man skulle göra var att arbeta. Fortsätta när mörkret kom och allt gjorde ont. Fortsätta när man såg ljusen dö i dimman. Det var som ett hjärta som vägrar slutar slå, när varje bön gått åt.


Att dölja felen


Det tar hundratals år att dölja felen jag är ljusår ifrån. Hur lång tid tar de inte då att dölja det här? Förmodligen kommer de inte gå att dölja, aldrig. Men vad vet jag. Jag förstår mig inte på sådant som är utom räckhåll för oss och våra fingertoppar. Fast det är en sådan oförglömlig händelse.


Känslorna tog över min tunna tonårskropp


Mina ögon registrerade varenda liten spricka efter de 65 000 själarna, sprickor jag kommer bära med mig överallt.  Blodkärl är målade över stället, trots att allt slutat existera. Jag kapitulerade inför synen av allt. Gav upp lika lätt som jag ger upp på grund av vintern när den är här då jag brukar ligga på parkettgolvet och titta upp i taket tills decembermånaden är över. Känslorna tog över min tunna tonårskropp och tårar kom fram. Ni var endast revben som nuddade det tunna lagret av hud, lätta andedräkter i frost och nervtrådar. Klädda i samma skinn och i samma kläder. Ni gick sönder av den räfflade fasaden: sprickorna syns återigen. Ni hörs inte längre, ni känns inte längre, ni föll isär. Detta krossar förstås mitt hjärta, varje ögonblick, varenda dag, i fler bitar än mitt hjärta är gjort av.


Den här upplevelsen har odlat rötter


Atmosfärens tidigare skratt, leenden och konversationer hade dött ut och ersatts av tårar, tankar och tystnad under mina konstateranden. Här förstod jag, ingenting kommer bli sig likt, existensen av det här var förr inte självklar för mig, men nu är jag säker. Allt har fastnat i varenda hudspricka på min kropp. Den här upplevelsen har odlat rötter precis under min bröstkorg och min kropp har låtit rötterna slingra sig runt mina revben. Det är trångt under bröstet, och det skaver runt kanterna av revbenen. Jag känner det i var enda andetag. Jag känner det i venerna och jag vill få lungorna att explodera. Tvinga de till explosion. Allt vi någonsin haft är andras hjärtan i våra halsgropar, det ser jag nu.
Så med nya historier inristade i min hjärtfasad lever jag vidare. Gör mina egna val, tar självständiga beslut. Springer i jakten på sagolika vyer, för i mina tankar i mitt huvud står jag fri. Så som resten av civilisationen Så som jag önskar att ni hade varit fria.

 


Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut






Mest lästa





Matsedel v. 14 (1-5 april)

Måndag
Nydelwook med kyckling, sweet chilidressing

Tisdag
Kålpudding serveras med kokt potatis sås lingon

Onsdag
Krämig fisksoppa med focaccia

Torsdag
Skinkfrestelse

Fredag
Hamburgare med hembakat bröd, dressing


Senaste från Skolnytt.se


Inläsningstjänst


Digilär


Legimus


Creative commons

Illustrating Wikipedia, page 11, CC Search-sv
Oribi speak

Torsåsnytt
Ansvarig utgivare:   Caroline Elnéus
Webmaster:   Caroline Elnéus
Redaktion:   Eva, Caroline, Maria, Carina, Camilla, Magnus