Det jag brinner för

Det viktigaste i mitt liv är kärleken. En av dom jag älskar är min häst. Hon heter Karma och är ett korsningssto (newforest, russ, arab) och hon är fjorton år. Egentligen är hon inte min egen häst. Hon står i ett stall i Kvilla som ägs av Gudrun och Kenneth Andersson. Karma var deras dotters häst men dom växte ifrån varandra för flera år sedan och sen dess har ingen brytt sig om henne. Min lillasyster började på ridskola i det stallet som Karma står i. Jag var med henne dom dagarna då hon red och hjälpte till i stallet. Jag hade inte en tanke på att börja rida på Karma, men när Gudrun frågade om jag ville börja sköta henne var det klart att jag sa ja. Till en början tyckte jag inte om henne. Hon var alltid tjurig och man kunde knappt få henne att göra något man själv ville. Men jag gav inte upp, jag kom till stallet varje dag för att sköta och rida Karma. Så småningom började jag få upp ögonen för henne och vi började lita på varandra. Det låter säkert konstigt när man säger så, men vi fick en speciell relation. Jag kallar henne min egen häst för att det bara är jag som rider på henne och även Gudrun säger att hon är som min egen häst. Jag får göra vad jag vill med henne och jag har ett ansvar för om hon skadar sig. Jag älskar henne för att hon finns där för mig och vi känner varandra utan och innan. Det är något speciellt med henne, hon är inte som andra hästar. Det är inte många som vågar rida på henne. Under dessa två år som jag har ridit och tränat henne har det hänt både bra och dåliga saker som jag kommer att minnas hela livet. En sak var när jag bröt armen och en annan gång var när jag red vilse mitt i natten. Men det har också hänt bra saker, som när jag hopptränade och slog rekordet på en meter. Karma är en del av mig.