Leva- Död

Klockan är halv 5 på morgonen.
Jag ligger i parken, nerspydd, drogad och full.
Jag kommer inte ihåg någonting, jag orkar inte tänka, det ända jag vet är att jag kommer få höra mammas och pappas tjat och se besvikelsen i ögonen.
Jag orkar inte mer,
Jag orkar ingenting,
Orkar inte gå hem.
Orkar inte resa mig upp.
Orkar inte se mig omkring.
Jag Orkar inte livet.

Jag lägger mig ner igen. Fast jag vet att det kommer komma mer besvikelse och oro med det hela. Jag måste hem, men jag orkar inte.
Jag kurar ihop mig tätt, tätt, fryser fruktansvärt men såren inombords får mig att glömma, glömma allt, vill bara dö.

- Hallå! Mår du bra? Hallå!
Jag hör en röst, en vänlig sådan. Öppnar ögonen.
- Mår du bra? Ska jag ringa efter en ambulans?
Det är en gubbe.
Sådan jag hatar, men inte denna, han har något vänligt inom sig.
- Jag har en fruktansvärd huvudvärk, mumlar jag.
- Va, vad säger du?
Jävla gubbjävel! Hör du med röven eller? Säger inte detta, han värkar snäll.
- Huvudvärk, säger jag istället.
- Jaha ja, jo det kan man få.
- Ska du inte hjälpa mig? säger jag.
- Nej, inte om du bara har huvudvärk, han tittar på mig och går.
- Dra åt helvete, skriker jag efter honom.

Väntar ett tag, kollar på klockan.
9.00.
- FAN!
Jag rusar upp, vinglar men springer i alla fall, eller jag försöker.
Säger Fan, fan, fan hela vägen hem.
Jag fattar inte att jag somnade, Igen.
- Dom kommer döda mig, tänker jag om och om igen.
Vet inte vad jag ska göra, vill först inte gå in, är rädd.
Inte för Dom utan för besvikelsen. Det värsta.

Tar ett djupt andetag och ett till.
Öppnar dörren, kollar ner i marken, hör dom skrika:
- Var har du varit!
- Stanna, NU!
Hör dom skrika, bryr mej inte.
Jag fortsätter gå, kollar ner i marken, går in till mitt rum, låser, hör dom banka, stänger av hörseln, släpper tårarna, och vill bara Dö.
Somnar.

Jag vaknar av att min lillebror skriker. Han kan aldrig låta en vara, snorungen tänker bara på sig själv. Tänker efter, vad ska jag säga, jag skäms så. Jag har lovat mej själv minst tusen gånger att sluta, men jag kan inte, jag kan bara inte.
Jag knyter mina händer.
Jag ber.
Jag ber till Gud.
Han har aldrig hjälpt mig, men jag hoppas att idag gör han det.
Jag viskar, vill inte att någon ska höra.
Fader vår, jag slutar, jag förstår hur töntigt och obefintligt det är.
Gud finns inte, Lycka finns inte.
Det var säkert någon ensam människa som inte hade något bättre för sig än att hitta på någon övernaturlig berättelse om någon ”Gud”.
Men jag fortsätter i alla fall, vet inte varför, munnen bara går,
- Fader vår som är i himmelen, Helgat varde ditt namn. Tillkom ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro och inled oss icke i frestelse utan fräls oss från ondo, bala bla bla, jag tar den sista biten en gång till.

Jag kollar upp i taket, tänker.
Tänk om jag bara vore normal,