Självmord bland unga - De befriande vågorna

Lotta hade så gärna sett sin lillasyster växa upp till en söt flicka, men nej det går inte. Inte efter allt som har hänt. ”Varje dag tar 5 svenskar självmord, dubbelt så många som dör i trafiken”, så löd artikeln i Aftonbladet som hon var i full gång med att läsa. ”Idag blir det sex stycken” tänkte hon och tog en tugga av smörgåsen.
– Tack för maten, sa Lotta och reste sig upp.
– Du har ju knappast rört maten älskling, lite till kan du väl äta, du kan ju inte vara mätt på så lite, Lottaälskling?
– Mamma, jag sa tack för maten, mumlade hon och traskade upp för trappan mot sitt rum.

När hon låg där uppe i sin säng och tänkte på allt som hänt så kunde hon höra hur hennes föräldrar bråkade på nedervåningen. Hon kunde höra hur dom bråkade om henne. Om hur hon åt, om hur hon skulle äta, om skolan, om hennes betyg, om hennes vänner, sedan blir allt otydligt när Christina börjar skrika och gråta. Lotta pressar huvudkuddarna mot öronen för att dämpa ljudet. Tårarna rinner ner för hennes kinder.
– Snart är det över, snart är det över, mumlar hon.

Att ringa runt till släkten och sina få vänner var jobbigt.
– Jag älskar dig Jonna, glöm inte det, var det sista hon sa innan hon la på luren. Jonna och Lotta hade varit hennes bästa kompisar sen Lotta hade flyttade hit i 3:an. Flyttade hit, till det här skitstället. Men nu hade hon stannat här för länge, och hon kom ingenstans. Det skulle inte bli något bra liv för henne, det var för sent, förstört.

Hon klappade Bamse över ryggen och han började spinna på en gång. ’Vilket enkelt liv att vara en katt’ for det igenom hennes tankar. Äta och sova, det är vad deras liv går ut på. Ja, en katt skulle hon bli i sitt nästa liv, i alla fall inte en människa. Aldrig igen skulle hon vilja vara en människa, en levande person, och få all den skit hon fått, igen. En katt har inte dom problemen.. Hon bar ner Bamse till farstun och kopplade på selen runt hans hals.
– Dags för en sista promenad älskling, sa hon och klappade honom mjukt på huvudet. Solen sken starkt ute, det kändes skönt mot hennes ansikte. Hon stod kvar en stund utanför dörren bara för att höra fåglarna kvittra, men Bamse blev snabbt rastlös och började gå runt hennes ben. De traskade ner för gången mot rastplatsen, Bamses bjällra runt halsen klingade högt när han försökte få tag i en fjäril som flög runt hans huvud. Lotta kunde inte låta bli att le. De var strax framme vid grinden som ledde in till
rastplatsen, men..

Hon stelnade till, snabbt lyfte hon upp Bamse och sprang mot närmaste träd. Han försökte desperat komma loss från hennes grepp och det gjorde ont mot hennes skärsår på armarna, men Lotta höll i honom stadigt. Hon sneglade över axeln och till hennes förskräckelse var de på väg mot henne. ’Låt de inte se mig, Gud låt de inte se mig’. Hon kände hur tårarna försökte tränga sig ut mellan hennes hårt stängda ögon och hon pressade Bamse allt hårdare mot henne med sina skakande händer. Hon kunde känna hur dom kom närmare, hon kunde känna den starka doften av cigarrök. Hon tryckte in ansiktet i Bamses tjocka päls, han började spinna. Han förstod inte vad som var på väg att hända, vad som skulle hända om dom fick syn på henne.

Ofrivilligt började hon tänka tillbaka på den där händelsen på kvällen för sisådär en månad sen. Det for upp bilder i hennes huvud; hur dom hade supit ner henne den där kvällen efter tivolit. Hur hon hade trott att dom verkligen gillade henne, och hur dom senare hade dragit med henne vinglande in i skogen för att slita av henne alla kläder, slå henne tills hon inte längre kände någon smärta, och hur dom sedan hade våldfört sig på henne, en efter en. När de var klara hade de fort stuckit därifrån, de lämnade kvar henne ute i skogen. Naken, skakande och blödande och med en upplevelse hon sent skulle glömma. Hon hade vaknat nästa eftermiddag med en dunkande, tung huvudvärk och en enorm smärta mellan benen.

Det var ingen fråga om vad som hade hänt, hon mindes allting. I flera timmar låg hon kvar i skogen och bara grät, grät och grät, tills hon inte orkade mer, tills hon var slut på tårar, uttorkad. Ett träd att luta sig mot fick vara till hjälp för att kunna resa sig upp, ett antal gånger. Gång på gång ramlade hon ihop, hon kunde inte stå ut med smärtan. Med tunga, hasande steg lunkade hon igenom skogen, utan att veta vart hon skulle. Det var mulet och luften som var tjock gjorde det jobbigt att andas.

Plötsligt vaknade hon upp från sina djupa tankar, hon var tillbaka vid trädet vid rastplatsen. Hon kände hur hon skakade men till hennes lättnad var killarna borta. Hon pustade ut och pussade Bamse i pannan som hade somnat i hennes famn. Utan att släppa taget om honom gick hon raka vägen hem.

– Lotta, det är kvällsmat, ropade mamma nerifrån trappan. Men varför skulle hon äta? Det var ingen mening, onödigt slöseri på mat. Hon skulle ju ändå dö.
– Jag är inte hungrig, jag tar något senare, ropade hon tillbaka. Ur garderoben plockade hon fram en gammal ryggsäck, lagom stor för sakerna hon skulle ha med sig till klippan; de två hantlarna som hon hade köpt för att bli starkare och kunna slå ner de som skadat henne för livet, en vass kniv och två bitar långt, tunt men starkt rep. Det fick räcka, det fick duga.

För att slippa jobbiga frågor om vart hon skulle så var hon tvungen att undvika köket, helt. Hon öppnade fönstret och klättrade tyst ut på taket och tog sedan skorstensstegen ner till marken. Hon tittade försiktigt in genom fönstret intill köket, där satt de, hennes familj. De var de enda hon inte skulle kunna ta farväl av, både för att det var svårt och för riskabelt att de skulle förstå vad hon skulle göra. Hon gjorde ett hjärta med långfingret på fönsterglaset, sedan gick hon.

Vinden lekte med hennes hår och kastade det fram och tillbaka framför hennes ansikte. Hon tittade lite skrajset men bestämt över klippavsatsen. Det var högt, högre än hon kunde minnas från tidigare besök där. Hon backade några steg och lät ryggsäcken glida över hennes rygg, nerför hennes tunnar armar och landa med en duns på marken. Hon öppnade den och plockade upp sakerna som hon tagit med sig. Den tunna jackan hon bar klädde hon av sig och lät försvinna ut över klippkanten med vinden, precis som hon snart skulle göra.
Hon plockade upp kniven och speglade ansiktet i dess klara yta.

– Farväl Lotta, viskade hon till sig själv samtidigt som en tår rann ner för hennes kind, en tår av lättnad. Allt skulle snart vara över, vara slut. Hon lät kniven lätt glida över hennes ena handled samtidigt som hon nynnade på en gammal låt från när hon var liten. Hon pressade kniven allt hårdare mot huden då hon såg den röda färgen täcka hennes händer. Hon började skaka häftigt och orkade snart inte hålla den blödande handen uppe, istället satte hon sig ner på marken och tryckte in kniven i foten och drog den längsmed benet upp mot magen. Hon kunde inte längre hålla tillbaka skriket inom sig, hon skrek rakt ut. Fåglarna inne ifrån skogen lyfte hastigt från grenarna och flög snabbt därifrån. Hon slängde kniven över stupet och sträckte sig blodig och skakande bort mot de två repbitarna och hantlarna. Hon hade svårt att knyta fast repen om hantlarna då hennes handleder sved bara hon rörde på händerna, men det gick. Hon fick också runt repet om handlederna, men det gjorde rejält ont när repet trängde in i de öppna såren. Smärtan gjorde att hon spydde magsyra, då det inte fanns något annat att spy. Hon ville torka sig runt munnen på tröjärmen men de tunga hantlarna höll ner armarna med hjälp av de starka repen. Hon kröp fram till kanten av stupet och tittade ner. Den kraftiga blåsten slängde vågorna in i bergväggen. Blodet från hennes fötter rann längsmed stupets kant och vågorna suddade ut det, förde med det ut i det stora havet. I havet skulle snart hennes kropp vara, tillsammans med stora fiskar som följer hennes resa ner till havsbotten.

Hon reste sig upp på skakiga ben och tog med sig hantlarna upp, slöt ögonen och sträckte ut ena foten över stupet. Hon kände vilken otrolig kraft vinden hade. Hon satte tillbaka foten på marken och slöt ögonen. Beslutsamt men lugnt lutade hon sig över kanten. Innan hon träffas av de kraftiga vågorna hinner hon tänka ”äntligen, äntligen är det över”, sedan lät hon vinden föra med henne ner till de befriande vågorna.