Han bor i “de tusen plastpåsarnas skog”


Tuva 2019-03-28

Bild: Adam Jones
Garbage Dump outside Real de Catorce - San Luis Potosi - Mexico, cc by-sa 

Bild: Alan Levine
KIng of Trash, cc by

Han är jagad, helt ensam och bor på soptippen. Livet är inte så lätt för 10- årige Alex från Honduras. Klockan är straxt efter åtta på morgonen och jag följer med Alex upp till soptippen. Stanken från soporna sticker i näsan och jag får hålla för den. Alex säger inte så mycket och verkar vara trött. Han har en sliten t- shirt och blå tunna byxor. På fötterna har han ett par smutsiga tygskor som han har hittat bland soporna på soptippen.  


Den gula sopbilen är på väg

Gamarna cirklar runt våra huvuden och då och då dyker de ner och fångar något ätbart som de sett från luften. Vid sidan om Alex springer hans lilla hund, Fluff. Alex berättar att om bara en lite stund kommer den gula sopbilen och vi måste skynda oss dit.
- Den gula sopbilen kommer endast tre gånger i veckan och den har alltid med sig skräp från snabbmatsrestauranger, säger Alex. Han berättar också att det är väldigt svårt att få tag i mat här och när den gula sopbilen kommer så brukar det vara ganska lätt att hitta lite gamla matrester som en gammal halväten hamburgare t.ex. När vi går där tillsammans över alla sopberg så berättar Alex hur han hamnade här på soptippen.


Flykten från det hårda arbetet

- Innan jag kom hit till soptippen jobbade jag på en tegelfabrik tillsammans med andra barn i min ålder. Vi jobbade varje dag i nästan 18 timmar med att stapla tegel och vi fick inte ens ett par skyddshandskar, det gjorde att våra händer alltid var helt såriga och fingertopparna helt avskavda. George som var vår chef behandlade oss illa. Han gav oss ingen mat och knappt lön så att det räckte till en frukt på marknaden. Jag fick nog tillslut, samt att jag hörde talas om soptippen här i Cerro grande. Jag tog första bästa buss hit och hoppades på att George inte skulle se eller upptäcka mig. Och sedan dess har jag jobbat här på soptippen vilket känns mycket bättre. Men ibland undrar jag faktiskt hur mina vänner har det på tegelfabriken, berättar Alex.


Halvätna happy meal

Lagom till att Alex har berätta klart är vi framme vid sopavlämmningen. Jag ser att en gul bil är på ingång.
- Den kommer, den kommer nu! skriker Alex och massa andra barn. Alex och de andra barnen springer mot det lilla sopberget som den gula bilen precis lämnade, man måste vara snabb ifall man vill hitta något att äta. Alex har sagt att den här maten inte är särskilt god men den smakar bättre än mycket annat som man kan hitta här på soptippen. Jag ser att det sticker upp lite halvätna happy meal här och var men även en massa läskburkar. Efter ca fem5 minuter är Alex tillbaka. Han har hittar en halväten hamburgare och några pommes.
- Jag ska spara hamburgaren till ikväll, så att jag har något att äta till middag, säger Alex och stoppar ner den i fickan.

 

Jakten på de gamla kläderna

När Alex har ätit upp sina pommes så ser han sig omkring. - Nu måste jag fortsätta att leta efter gamla kläder och tyger. Det är nämligen så att inköparen kommer imorgon kväll, Då måste jag har hittat så mycket som möjligt så att jag kan få lite pengar. Han köper det vi har samlat ihop i vikt. Var och en har en speciell typ av grejer de letar efter här på soptippen. Vissa letar efter aliminium, en del efter gammal elektronik och vissa efter gamla tyger och kläder som jag, berättar Alex.

 

Han bor i “de tusen plastpåsarnas skog”

Jag ser en gammal duk i en av sophögarna, jag tar upp den och ger den till Alex.      
 - Tack! Den kan jag ha som en filt i natt så att jag slipper och frysa. Jag bor ju inte här på soptippen. Jag bor nämligen i “de tusen plastpåsarnas skog”. Det skulle ju vara alldeles för farligt att sova här på soptippen. Man måste hela tiden vara på sin vakt så att man inte blir påkörd av en sopbil eller ramlar ner från ett sopberg. Det kan också hända att man är nära att få en glasbit i foten eftersom att vi inte har några skor på oss, säger Alex.

 

Sopvalpen

Efter en stund börjar vi att gå hem mot Alex, precis som han hade lovat. När vi har gått en stund så ser jag en skog. I träden hänger det plastpåsar i alla regnbågens färger. Jag förstår snabbt att det här som är “de tusen plastpåsarnas skog”. Det ser väldigt fint ut samtidigt som jag känner att det hemskt att det får vara såhär nedskräpat i en skog samt att Alex faktiskt bor här.
- Här är det, säger Alex helt plötsligt. Jag ser mig omkring tills jag ser en liten kartong och förstår att det är Alex enda “hem”. Plötsligt kommer det en hund framhoppande ur kartongen, hon kommer mot mig och vill hälsa.
- Hon heter Fluff, jag hittade henne en dag när jag var på soptippen och jobbade. Hon bara låg där helt ensam bland soporna, hon var mager och hon låg där och bara skakade. Jag bestämde mig för att ta med henne hem till mig och ta hand om henne. Sedan dess har hon bott hos mig och följ med mig till jobbet varje dag för att hålla mig sällskap.

 

Drömmen

När vi sitter där utanför det lilla kartonghuset frågar jag Alex vad han drömmer om.
-  Jag vill få chansen att utbilda mig så att jag kan få ett bättre jobb. Jag drömmer också väldigt ofta om att bo i ett riktigt hus. Ett hus med riktiga väggar och ett riktigt tak, ett hus där det inte regnar in så fort det duggar lite. När jag blir vuxen vill jag jobba med att hjälpa andra barn som inte har det så bra, t.ex som barnen på tegelfabriken, svarar Alex


Hemska nätter

Det börjar skymma nu. Alex säger att han snart ska gå och lägga sig. Jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att Alex ska krypa in i sin kartong och sova, men jag ska tillbaka till mitt hotellrum och få sova i en mjuk, varm och skön säng.             
- Godnatt hör jag Alex säga till mig. Han kryper in i sin kartong och Fluff följer efter honom in. Jag ser att de lägger sig tätt intill varandra och somnar snabbt.


Hemma i Sverige igen

Nu när jag är hemma i Ssverige igen tänker jag mycket på Alex. Vad gör han just nu och hur mår han? Jag har fått mer förståelse om hur det faktiskt ser ut i den övriga världen, hur dåligt ställ många har det om man jämför med Sverige. Vi lever liksom i vår egna lilla värld. Ofta tänker vi inte på hur andra faktiskt har det utan vi går runt och tror att alla har det lika bra som vi har det. Många svenska barn klagar på hur tråkig skolan är och vill inte gå dit samtidigt som det finns barn på andra sidan världen som bara vill en enda sak och det är att få gå i skolan, utbilda sig och få chansen att få ett bra jobb. Egentligen borde vi svenskar bara sluta klaga på småsaker som att vi måste gå till skola eller jobb och att maten är äcklig.


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut







Mest lästa




Matsedel


Skolbiblan


Inläsningstjänst


Senaste från Skolnytt.se


Digilär

Legimus

Creative commons

CC search


Oribi speak








Killsnackpaketet



Stress inför prov

Varför blir vi stressade?

Panik på provet

Läs dig smartare

Plugga effektivt


Gymnasievalspodden

Beslutsguiden - gymnasievalet

RFSL ungdom


Barnkonventionen


Gamingpodden


Hitta hit

Torsåsnytt
Ansvarig utgivare:   Caroline Elnéus
Webmaster:   Caroline Elnéus