Ibland gråter jag mig till sömns


Johanna 2019-03-28

Bild: Martin Abegglen
Trash, cc by-sa

Han är jagad, helt ensam och bor på soptippen.  Livet är inte så lätt för 10-årige Alex från Honduras. Klockan är straxt efter åtta på morgonen och jag följer med Alex upp till soptippen. Stanken från soporna sticker i näsan och jag får hålla för den. Alex säger inte så mycket och verkar vara trött. Han har en sliten t-shirt och blå tunna byxor. På fötterna har han ett par smutsiga tygskor som han har hittat bland soporna på soptippen.  


Hunden, människans bästa vän

Gamarna cirklar runt våra huvuden och då och då dyker de ner och fångar något ätbart som de sett från luften. Vid sidan om Alex springer hans lilla hund, Ido. Alex berättar att han hittade Ido i en kartong och har sen dess tagit hand om honom.

- Vad betyder Ido för dig? frågar jag Alex.
- Väldigt mycket, han är min bästa vän. Vi gör allt tillsammans! Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom, berättar han.
- Hur kom du på namnet Ido? fortsätter jag.
- En dag sprang Ido efter en fågel och jag hade inte kommit på något namn än, så det första jag ropade var Ido. Sen dess har han fått heta det, förklarar Alex och ler lite.

Det är ett fint och varmt leende. Hans ögon glittrar av solens strålar och för en stund, så verkar han glad.

Livet på Soptippen

Alex berättar för mig hur han tog sig till soptippen här i Cerro Grande och varför.

- Jag rymde från min chef George, han var sträng och jag fick knappt mat eller lön. Han slog mig dag som natt. Jag klängde mig fast bak på en buss och kom på det viset till soptippen.

Han tar en paus och fortsätter sedan.

- Jag var rädd att George skulle döda mig om han fick tag på mig, så jag var tvungen att åka långt bort från honom.

På soptippen plockar Alex glas om dagarna. Det är ett ganska farligt jobb, för att han plockar glas och glassplitter med bara händerna. Alla på soptippen har en viss sak de ska plocka. För någon gång i veckan kommer det köpare, som väger det de har plockat och betalar efter vikt.

- Ibland när jag är trött och tar en paus, så busar jag med Ido eller myser lite med honom, berättar Alex.

Att leva på soptippen är tufft. Man lever på matrester, ibland får man ingen mat alls, sover på kartonger, det är smutsigt och ohygieniskt. Jag frågar Alex vad han gör om han blir sjuk. Han säger att han oftast jobbar i alla fall. Det finns ingen sjukvård på soptippen och det är ganska långt till närmaste sjukhus. Han har inte heller råd att betala.

- Hur gör du om du måste gå på toa?
- Det finns ett speciellt område där man får göra sina behov, det rinner en smal flod förbi där och i den får vi tvätta oss. Vi dricker även det vattnet. Men jag brukar använda en kastrull för att koka vattnet så det blir lite renare, svarar Alex.

Jag blev alldeles förvånad, när Alex visade mig deras “badrum”. Det stack i näsan av stanken och det sved i ögonen. Lite här och där låg högar med skit och papper. Jag hörde flodens forsande vatten. Vattnet var varmt, men brunt och smakade illa. Tänk att de var tvungen att dricka och tvätta sig i det här vattnet.


Sopor till middag

- Hur får du mat? frågar jag.
- Jag får leta efter min egna mat. Ibland hittar jag något, ibland inte. Det kan vara allt från en halväten hamburgare till några gamla tomater, säger Alex. Ungefär 2-3 gånger i veckan kommer det en gul sopbil, som alla barnen längtar efter. Den kommer med matrester från till exempel Mcdonald’s, Pizza hut och Burger king.

En stund senare kommer den gula sopbilen. Människor och djur skyndar fram och klättrar upp för berget av sopor. Det är mest hundar, grisar och barn. Alex hittar lite chicken nuggets, pizzakanter och pommes. Han trycker in pommesen och några chicken nuggets i munnen. Resten ska han spara till senare.


Berg av skräp

Soptippen är stor, väldigt stor och full av skräp. Människor och djur letar efter användbara saker bland alla sopor. Allt från kläder till matrester och mycket mer. Gamarna ritar cirklar på himlen. Berg av sopor stiger mot den blå himlen. Man ser knappt marken, för överallt ligger det pinnar, matrester, kläder, plastpåsar, burkar, flaskor, glas, skruvar, hammare, träplankor och mycket mer. Lite överallt kan du hitta något som liknar ett tält. Människor bygger “hus” med träplankor, gamla spikar, kartong och pressärningar. Det är svårt att föreställa sig att de bor där. De sover på kartonger och om de hittar något filtliknande så har de det som täcke.

- Det kan hända ibland att man har fixat en sovplats, med kartong och något filtliknande, men då kommer någon annan och tar den platsen, berättar Alex.

- Är det vanligt att bli av med sin sovplats och vad gör man då i sånna fall? undrar jag.
- Det är ganska vanligt och om det händer får man leta efter en ny plats, svarar Alex.
- Har det hänt dig att någon tagit din sovplats?
- Nej, inte än, men jag är alltid orolig att det ska hända, säger Alex.

En farlig arbetsplats

- Är det en farlig arbetsplats? undrar jag.
- Ganska farlig, man kan hamna i slagsmål med någon annan om man är ute efter samma sak. Som tex mat, förklarar Alex.

Jag nickar till svar och vi börjar att gå upp för en slänt.

- Jag som plockar glas, så är det ett ganska smärtsamt jobb och lite farligt. Jag har inga handskar och ibland måste jag plocka upp glassplitter. Det händer ganska ofta att jag får glassplitter i mina händer, men jag har skor på fötterna i alla fall, fortsätter han. En gång fick jag en glasskärva i tinningen.

Alex berättar att det händer inte så många olyckor, någon gång har det hänt att något mindre barn blivit ihjäl sprungen eller inte hunnit av en sophög och åkt ner i en slänt med allt skräp och blivit levande begravd. De faror som finns är att de inte har något skydd eller verktyg när de jobbar, så de skadar sig mycket. Men ingen har, sen Alex började jobba här, dött av jobbet.


“Ibland gråter jag mig till sömns”

Lite försiktigt frågar jag vart Alex familj är?

- När jag var 4 år gammal dog mina föräldrar i en bilolycka, jag, min storebror och min lillasyster fick bo hos George. Han erbjöd oss någonstans att sova, mat och pengar. Men vi fick jobba hårt. Min lillasyster var bara 5 år gammal då hon dog för att hon slet så hårt utan mat och knappt någon sömn. Jag och min storebror, som är 3 år äldre än mig, fick fortsätta att jobba, berättar han.

- När bestämde ni er för att rymma? frågar jag.
- 5 år senare, när jag var 11, så hade jag och min storebror fått nog. Så vi rymde, förklarar Alex.

Alex fortsatte att berätta om när de rymde. Hur de fick springa ifrån George och gömma sig. När de sprang in i ett majsfält och tappade bort varandra. Alex har inte sett sin bror sen dess.

- Jag fick ta bussen ensam till soptippen, utan att veta var min bror är. Jag hoppas verkligen att han lever och har det bra. Jag saknar verkligen min familj, säger han. Han berättar att det är som jobbigast på kvällen, när han ska sova. Då börjar han alltid att tänka på sin familj och hur mycket han saknar dom. Ibland gråter jag mig till sömns, säger Alex.


Nya vänner

Jag frågar Alex om han har några vänner. Han svarar:

- Jag har Ido, men Margarita är min bästa vän. Hon är 12, som jag, och vi har känt varandra sen jag kom hit för ungefär ett år sedan. Det var hon som lärde mig hur jag skulle plocka sopor och skaffa mat.

Det finns två andra killar som Alex brukar hänga med ibland. De är 14 och 15 år gamla, men Alex tycker att de är snälla och roliga.

- De påminner mig om min egna storebror, säger han.

Alex berättar att det kan vara bra att ha någon eller några vänner som är äldre än sig själv, i fall någon börjar bråka med en. För då kan de hjälpa att försvara en.



Man ska våga drömma stort

- Vad drömmer du om? undrar jag.

- Jag vill bli barnläkare eller lärare, för att jag vill hjälpa andra barn lära sig saker och att må bra. Sen vill jag ha en egen familj, bo i ett hus, ha ett jobb, sova i en säng, kunna äta mig mätt varje dag, ha en bil, rena kläder, skor, en bra lön och husdjur!

Alex ler lite grann när han säger det till mig. Det värmer inombords att se honom så glad. Jag blir lite tårögd och får torka bort tårarna. Han berättar för mig att han tycker att det är viktigt att våga drömma stort. Oavsett om det känns hopplöst så ska man aldrig ge upp.

- Min pappa sa alltid att allt har ett lyckligt slut, och om det inte är lyckligt, är det inte slutet! berättar Alex. Leendet är kvar i hans ansikte. Det skiner om honom.


Detta måste få ett stopp

Efter att ha träffat Alex, så har jag förstått lite mer hur det är att leva så här. Att inte ha något hem, ingen familj, inte kunna äta sig mätt, gå på toa i ett badrum på en toalett, duscha och allt annat som vi gör. Barnen på soptippen blir glada om de hittar en pinne, burkar eller något annat som de kan leka med. Medan vi kan köpa nya saker när vi vill som vi kanske, någon vecka senare har tröttnat på och antingen slänger eller låter det ligga och skräpa i någon låda. Jag tycker så synd om alla som måste leva såhär. Jag vill bara ta med dom hem. På nätterna när jag ligger i min säng, med kuddar och ett varmt täcke, så tänker jag ofta på hur Alex fick sova. När jag blundar ser jag honom framför mig, soptippen, Ido, andra människor och djur. Några barn som badar i den smutsiga floden. Det är ganska svårt att föreställa sig hur dom har det. Jag minns när jag var på soptippen och Alex visade mig runt. Plötsligt ringde min mamma och undrar hur jag har det. När jag pratat klart kommer en massa barn fram till mig. De undrade vad det var jag pratade med. De pekade på min mobil och sa:

- Vad är den där grejen?

De visste inte vad en mobiltelefon var. Kan ni tänka er att leva i denna värld och inte ha någon aning om hur långt vi har kommit i utvecklingen av saker? Men det som sårade mig mest var, när en liten flicka frågade vem jag pratade med och jag svarade:

- Det var min mamma som ringde och undrade hur jag har det.

Jag insåg inte förrän nu, hur ledsna några av barnen blev när jag förklarade för dom om vem som ringt. Jag hade inte tänkt på att många av barnen som var där på soptippen inte hade någon mamma. Jag ryser av tanken på att leva utan min mamma. Eller någon av de jag känner. Därför måste detta få ett stopp! Vi alla måste hjälpas åt för att kunna hjälpa de stackars människorna. Jag tror att alla som inte riktigt vet hur det är att leva såhär eller inte har sett hur de bor, vet inte hur allvarligt det är. Om alla människor som inte lever som dom gör, skulle testa att göra det, skulle alla förstå lite mer hur det är och hur viktigt det är att vi gör något åt det!  



 
 

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut







Mest lästa




Matsedel


Skolbiblan


Inläsningstjänst


Senaste från Skolnytt.se


Digilär

Legimus

Creative commons

CC search


Oribi speak








Killsnackpaketet



Stress inför prov

Varför blir vi stressade?

Panik på provet

Läs dig smartare

Plugga effektivt


Gymnasievalspodden

Beslutsguiden - gymnasievalet

RFSL ungdom


Barnkonventionen


Gamingpodden


Hitta hit

Torsåsnytt
Ansvarig utgivare:   Caroline Elnéus
Webmaster:   Caroline Elnéus