Sagan om Mary Jane

Mary Jane heter jag, precis som Miss Thomson sa. Mary Jane Carter är mitt namn. Men mina vänner brukar kalla mig MJ. Eller vänner och vänner, det är väl mest min pappa och min bror, Jag bor i utkanten av London i ett gammalt och slitet hus. Där bor jag med min pappa Charles Carter och min bror Ethan Carter. Men just nu är jag i huset själv. För en del ungdomar i min ålder hade det säkert varit drömmen att ens föräldrar var borta och att ha huset helt för sig själv. Men den känslan är nog asgrym om man har ett kylskåp som är proppfullt av mat, eller om man har en superstor trädgård med swimmingpool och studsmatta. Men här var jag, helt själv och utan swimmingpool och mat. Utan jag hade ett slitet hus utan värme.

Där satt jag i ett kallt grått rum i skolans källare. Det kändes som jag satt där inne i 7 år, det tog en evighet för poliserna att prata klart med Miss Thomson. Jag frös, men det var jag ju van vid att göra. Till slut kom poliserna in. De satte sig ned och jag märkte att de försökte få ögonkontakt med mig. Men jag kollade bort. Jag ville bara härifrån. Jag ville träffa mamma, men hon ligger säkert på någon lyx strand på Maldiverna, vem vet vart hon har tagit vägen. Jag började tänka på mamma, det har redan gått sex år sedan hon tog sitt pick och pack och bara gick iväg. Jag var ju åtta år och trodde att hon skulle komma tillbaka till middagen. Men hon kom inte tillbaka på sex år.

- Då så Mary Jane, sa de ena snuten. Du vet säkert varför vi är här.

- Det handlar om Ethan va? sa jag.

- Ja, det är ett av skälen till att vi sitter här nu, sa polisen. Det har kommit in många mail från föräldrar till rektor Smith. De skriver de märker att det är nått som inte är bra. Deras barn säger att du är ensam och inte säger något. Är allt bra hemma Mary Jane? Får du mat? Är det något som har hänt?

Ljuga för polisen är något jag aldrig skulle göra. Men om de fick veta hur dåligt det var hemma skulle de skicka mig till en fosterfamilj direkt, och det var det sista jag ville skulle hända.

- Det är väl bra, ljög jag.

- Är du säker på det, sa den ena polisen. Du verkar blek. Har du fått mat på länge?

- Ja, svarade jag kort.

Jag hörde hur Miss Thomson viskade till den ena polisen:

- Hon har aldrig med sig lunch till skolan, hon äter inte på hela skoldagen.

- Jag tror vi har en lösning på det, viskade polisen tillbaka.

- Vi har fixat så du ska få träffa en kvinna efter skolan varje dag, sa den andra polisen. Henne kommer du kunna prata med. Ms Carroll heter hon

Polisen pratade på om andra saker med jag lyssnade inte. Jag satt väntade på att gå hem. Efter att mötet med de tre poliserna var slut gick jag hem. När jag kom hem var klockan mycket jag jag slängde mig på den slitna dammiga soffan som stod i vardagsrummet. Det var kallt och mörkt, jag frös. Jag låg och tänkte på pappa och Ethan. Tänk om de aldrig kommer tillbaka. Kommer jag få stanna här helt själv. Jag tänkte på dagen då de åkte iväg. Det kändes som det var igår. Det började ju som en helt vanlig dag. Jag gjorde mig iordning och gick tillsammans med Ethan till skolan. Vi skildes åt vid ingången och jag gick till min franska lektion. Lektionen hade just börjat och vi hörde hur det lät från korridoren. Alla sprang fram till dörr fönstret och försökte se vem det var. Jag hörde hur mina klasskamrater viskade att det var Ethan. Jag hörde en smäll, nej tänkte jag.

- Shit!, skrek någon. Han smällde en glasflaska i huvudet på honom.

Jag hörde hur det susade in poliser. Jag tryckte mig fram till fönstret och där var Ethan. Helt blodig var han och han kollade på mig. Vad skulle hända nu.

Sedan dess har jag inte sett Ethan alls.

En månad senare

Jag hade fortfarande inte sett susen av pappa och Ethan. Det hade gått flera veckor sedan pappa och Ethan stack. Jag hade börjat gå till Ms Carroll som hon hette. Vi pratade om allt möjligt och henne kunde jag verkligen lita på. Jag stannade hos henne länge på kvällarna och sov även där ibland. Jag vågade berätta för henne hur det var hemma. Att jag frös ihjäl om nätterna och att jag hade så ont i magen efter att inte fått någon mat. Ms Carroll var min bästa vän.

En dag när jag kom dit var det en annan kvinna och man där. De hade flugit ända från Washington i Usa för att få träffa mig.

- Det här är Mr Moore och Ms Moore. De bor i Washington, men är uppväxta här i London, sa Ms Carroll. De är här för vi har pratat om att du ska få bo med dem, de ska kanske bli dina fosterföräldrar. Ni kommer få lära känna varandra här ett tag och så får du bestämma Mary Jane. Du kan inte bo kvar i ditt hus.

Va?, tänkte jag. Ska det två helt okända människor bara komma och ta hand om mig. Jag vill ju bara få stanna med pappa och Ethan. Visst det är kallt hemma, men jag kan ju alltid klä på mig extra kläder. Men det funkade ju inte enligt Ms Carroll.

Jag började att träffa paret Moore efter skolan istället för att gå till Ms Carroll. En dag hade vi varit i Hyde Park och matat fåglarna. Det var mysigt och vi hade picknick. Jag började faktiskt tycka om dem. Det hade kanske varit bra för mig att följa med dem till Usa. De var så snälla, de gav mig mat och de gav mig kärlek fastän jag inte var deras riktiga barn. För första gången i mitt liv fick jag känna hur det är att vara älskad.

Den 19 maj klockan 14.37 knackade jag på Ms Carrolls dörr.

- Hej, Mary Jane, sa hon.
- Jag har bestämt mig, svarade jag. Jag vill bo med Mr och Ms Moore. De är perfekta och jag har aldrig mått så bra som jag gör med dem.
- Okej, jag ska prata med de, sa Ms Carroll.

Efter tre veckor flyttade jag till Washington. Mitt liv var förändrat. Jag hade aldrig mått såhär bra. Jag kände hur jag blev omtyckt och när jag började skolan i Usa ville alla prata med mig. Jag Mary Jane Carter hade fått vänner. Jag bodde i ett riktigt hus med värme, stor trädgård och en swimming pool. Jag levde min dröm.

Det sista jag gjorde innan jag flyttade var att be Ms Carroll att kolla om pappa eller Ethan skulle komma tillbaka. Men det har det inte gjort. Inte ännu. Jag undrade vad de gjorde. Men jag skulle nog aldrig få veta.

Ms Carroll hjälpte mig, hon var min bästa vän. Hon gjorde allt för att jag skulle må bra. Nu levde jag som i en saga, och jag levde lycklig i alla mina dar.