En stjärna på himlen

Bensinlukten spred sig till mina näsborrar. Det luktade gott. Vi var på väg till Klasö där vi skulle tälta. Båten var full av olika föremål som låg huller om buller, tältpinnar, en korg med mat, tältet såklart, ficklampor, ni fattar. Vi hade med oss allt man behövde för att tälta och lite till. När vi hade kommit fram snurrade vi tampen runt ett träd som stod lite längre upp i klippskrevan. För att nå dit var vi tvungna att knyta i hop två stycken tampar.
  Vi slog läger vid en skogsdunge och slog upp tältet. Det var krångligt, väldigt krångligt. Vi fick göra om det tre gånger och när vi väl var klara så rann svetten. Vi bestämde oss för att bada. På med badkläder och rota fram handduk bland de tusen andra sakerna i väskan.
  Det blev kväll. Vi hade tänt engångsgrillen som vi hade med oss. Vi satt på klipporna och pratade i timmar. Plötsligt så ville Lisa berätta en spökhistoria.

Det var en gång en flicka som skulle ta genvägen hem över en kyrkogård mitt i natten. Det var mörkt och hon var rädd. Då kom en gammal gumma och frågade om de skulle göra sällskap. Hon såg snäll ut så det ville flickan gärna.
- Är du rädd för att gå över kyrkogården när det är mörkt? frågade gumman.
- Ja, det är jag, svarade flickan.
- Det var jag också när jag levde, sa gumman då.

- Det var ju inte ens läskigt! utbrast jag. Och dessutom så har jag redan hört den.
- Det var den visst! Och det vet jag att du inte har! Jag lärde mig den på dagis, svarade Lisa lite smått irriterad. Och jag har inte sagt den till någon.
- Det har du ju! Kommer du inte ihåg på Stegelholmen i början av sommaren?
- Nej jag har aldrig aldrig sagt den tidigare. Men kom nu vi går in i tältet. Det börjar bli mörkt.
- Du är rädd eller hur? flinade jag.
Inget svar.
Vi gjorde oss i ordning och la oss i tältet. Det var kolsvart. Men det gjorde inget. Vi ligger helt tysta och då säger Lisa:
- Tror du att det tänds en stjärna för varje person som dör?
- eh a kan.., jag hann knappt svara innan hon fortsatte.
- I så fall borde det finnas väldigt, väldigt många stjärnor.
Jag låg tyst en stund och funderade på det som hon just hade sagt. Då började jag se stjärnor genom tälttaket. Vi låg under en stjärnhimmel och såg upp mot en himmel.
- Vad gör man egentligen om ens närmsta person dör? säger hon och vi är tillbaka i det kolsvarta tältet igen.
- Jag vet inte Lisa. Varför undrar du det ens? Det är ju liksom ingenting att gå och fundera på eller du kanske brukar göra det? sa jag lite oroligt.
Inget svar. Hon sov.
  Samtalet från igår hängde fortfarande kvar i luften när vi packade båten dagen efter. Det tyckte jag i alla fall. När Lisa såg bort granskade jag henne noga. Men det verkade som om hon redan hade förträngt det hela. Hon var ovanligt glad, kanske var hon glad över att fått lätta sitt hjärta. Men så brukade vi ju göra. Jag spelade med fast jag inte fattade ett skit.

- Om vi har 3,2 dividerat med 0,4 så måste vi förlänga talet med tio. Är det någon som vet varför?
Ingen svarar. Det är sista lektionen på onsdag eftermiddag och alla är trötta. Vem planerar in en mattelektion mellan halv tre och halv fyra egentligen?
Jo det gör Ulrika Blenning mer än gärna. För att plåga de stackars små åttorna. Som många fortfarande kallar sjuor.
  Jag satt och tänkte på annat. På den där gången i somras då vi hade varit och badat på en ö. Och då vi hade sovit över... Jag saknade det så mycket.
  Inte nog med att det var första veckan i skolan. Att börja skolan igen var mycket svårare än jag trodde. Hela hjärnan var tom liksom efter sommarlovet. Sextiofem dagars ledighet hade passerat som om det hade varit en studiedag eller något liknande som en håltimma, en håltimma som man hann med mycket på... Det hade gått riktigt snabbt. Hoppas att höstterminen skulle gå lika snabbt.
  Det var bara två minuter kvar tills vi skulle sluta. Klassen började räkna ner. Ta på jackorna, plocka ihop böckerna och lägga dom i en prydlig hög på bänken. Man trummade med fingrarna mot bänkarna och väntade på att Ulrika skulle prata klart.
Jag gick genom korridoren, helt själv för en gångs skull. Trodde jag. Lisa var en bit bakom mig hela tiden utan att jag visste om det.
- Anna! ropade hon. Stanna!
Jag vände mig om.
- Vill du hänga med hem till mig en stund?
- Ja visst, svarade jag lite osäkert. Jag vet inte riktigt vad det var men jag hade blivit lite fundersam efter den där tältningen på sommarlovet. Men jag sa ja för hon är ju ändå min bästa vän. Och visst var det tur att jag sa ja. För vi hade riktigt kul och nu kändes det riktigt bra... igen.

Fyra veckor senare hade vi äntligen kommit igång i skolan. Och vi kallades inte längre för sjuor och det kändes bra. Vi hade bara haft två prov än så länge. I SO och matte på kapitel ett och halva kapitel två.
  Nu var det helg och jag satt i soffan och laddade inför en fotbollsmatch med fil, flingor och en macka som jag hade överlastat med grönsaker av alla dess slag. Pappa hade försökt tvinga i mig gröt. Men det hade han verkligen inte lyckats med. Jag hatade gröt och jag hade prövat på det på julen för cirka tre år sedan. Aldrig mer helt enkelt.

- Vad fan gör du? sa nummer 14 upprört.
Jag flinade åt henne. Hennes hår spretade åt alla håll och kanter, kinderna var flammiga, hennes knän var alldeles leriga och hon hade dessutom gräs i hela håret.
- Anna! Kant!, ropade Julia på andra sidan av planen. Hon slog en fin crossboll på min högerkant. Jag var högerfotad och fick vanligtvis spela på höger mittfält. Där trivdes jag galant. Jag tog löpningen och lyckades få kontroll på bollen precis innan den åkte över den vitmålade linjen. Jag tog sats och drog in ett inlägg mot mål med min vänsterfot. Det blev väl helt okej. I straffområdet kom Julia farande och nickade in bollen i mål.
Alla tjejer i laget samlades runt i en ring och hyllade laget kan man väl säga. Jitexspelarna hängde med huvudet och klagade på varandra.
  Lisa som själv inte spelade fotboll utan satsade på tennis, stod vid sidan om och såg på som vanligt. Hade man kunnat få pris i att aldrig svika så hade det garanterat gått till henne. Hon stod där i vått och torrt och hon berömde alltid:
- Bra spelat Anna! du lägger väldigt många bra bollar på djupet, sa Lisa uppmuntrande.
Jag var säker på att Lisa inte hade någon aning om vad hon snackade om.. Hon tog bara min tränares replik som han just hade sagt till mig. Men vad ska man göra? Hon ville nog bara väl.

Hösten hade kommit snabbt. Ni vet sådär på en vecka. Löven var gula, röda och vissa till och med ruttna och bruna. De fanns fortfarande en del kvar på träden men de mesta låg på marken och täckte gräsmattorna längs vägarna, trots det så var det blå himmel och ganska skönt ute. Det var det bästa med hösten.
  Eftersom det var så fint väder så tog jag med mig Fortina, familjens hund, på en promenad. Hon var ganska liten för att vara drygt 6 månader. Vi hade bara haft henne sedan slutet på sommaren och det kändes bra. Så vi skulle ha kvar henne.
Mamma jobbade ju på Avenyn så hon hade inte så långt till jobbet om man säger så.. Så hon kunde alltid gå hem på lunchen. Vissa dagar var Fortina på hunddagis och ibland inte. Det var ju ganska dyrt.
  Jag lutade mig mot parkbänken inne i Kungsparken. Det var en fin park med mycket träd, bänkar och en badplats. Jag lät den lilla ljust gula golden retrievervalpen springa fritt och lukta på allting medan jag satt och lyssnade på musik på min telefon. Vad vore livet utan Spotify?.
  Hon var lydig och sprang inte längre bort än tjugo meter. Det var kanske inte så konstigt egentligen eftersom hon inte var så gammal. Hon ville vara där hon kände sig trygg.
Vår familj består av mig, mamma, pappa, Fortina, min stora syster Minna som är 17 år gammal och min andra storasyster Sara som är 15 år. Så jag är minst.
Vi bor på en tvärgata till Avenyn i en hyfsat stor lägenhet. Det är ett vitt hyreshus med en stor brun port och röda balkonger. Ganska moderna men ändå med gamla fina knutar med olika krumelurer.
  För ett år sedan så hade vi inte haft någon kod för att komma in men det hade vaktmästaren ändrat när vi hade haft uteliggare i trapphuset. Jag hade rusat ner för trapporna (fråga inte varför jag inte tog hissen) för att jag hade bråttom till skolan. På våning ett hade det legat en smutsig uteliggare som snarkade. Det gjorde att jag sprang ännu snabbare och jag hann i tid som tur var. Han hade börjat skrika lika högt som jag. Det hade blivit panik.
  Fortina hade bajsat och kissat. Så det var inte så stor mening att sitta kvar på den kalla bänken och jag plockade upp bajset. Vi började därför vandra sakta tillsammans mot hållplatsen som var både spårvagns- och busshållplats.
Jag visste inte det nu men på spårvagnen satt en tjej. Hon skulle bli min bästa vän inom några månader. Spårvagnen stod nu still och vi passade på att gå över.

När jag klampade in i hallen så doftade det mat. Jag kände på doften vad det var, doften av fläskköttsgratäng. De är så himla gott! Jag lovar. Och det är godare än det luktar.
  Fortina kände också av doften och sprang in i köket. Hon blev nog besviken när hon bara såg att det fanns hennes vanliga hundmat. Maten från Arkens Zoo. På radion spelades en gammal sommarplåga.
- Jag saknar sommaren mamma, sa jag när jag plockade fram läsken ur kylskåpet.
- Nej Anna. Inte läsk på vardagen, sa mamma medan hon rörde i grytan.
- Nej okej.., sa jag lite småsurt. Mamma brydde sig inte så mycket men svarade:
- Naturen har sin gång. Det kommer en sommar till.
Åh, bara för att mamma var biologilärare så skulle hon alltid överspela. Jag menar, naturen har sin gång. Var det det bästa hon kunde komma på? Jag satte mig vid matbordet med en suck.
  Det var bara jag och mamma som satt vid bordet. Sara var hos en kompis, Minna också och pappa var på Friskis och Svettis som jag tyckte var lite tantigt för honom. Sportlife var bättre. Eller varför inte SATS? Jaja, det var ju trots allt pappas val.
  Stämningen runt bordet var ganska tyst eftersom inte Sara var där med sin stora trut. Men min konfirmationspräst säger att med de personer som man känner riktigt bra så kan det vara tyst. Hon säger också varje gång vi träffas att vi ska vara tysta en minut och lyssna på tystnaden. Vadå? Man kan ju inte lyssna på en tystnad? Det är ju tyst och då hör man ju inget! men jag vågar inte säga emot henne.
  Pling! Min telefon gav ifrån sig en ljudlig signal. Jag tog upp den och kollade vad det stod och vem det var ifrån. ’‘Evelina’’ stod det.
- Vem var det?, undrade mamma nyfiket.
- Evelina, och? svarade jag lite argt.

Mamma bytte sedan samtalsämne och jag stängde av ljudet på min telefon. Jag orkade inte med att mamma skulle bry sig så himla mycket. Hon pratade om att jag behövde nya jeans nu när det började bli kallt, om en kofta som hon hade sett på H&M och om jag ville ha ett par nya skor. Hon tänkte ju att då kunde vi dela eftersom vi båda har samma skostorlek.
  Jag instämde med mm, ja, nej och jag vet faktiskt inte.

Jag klev av bussen med mina gräsiga och leriga fotbollsskor. Busschauffören glodde surt på mig när jag lämnade dobb-avtryck på bussens golv.
- Har du inte vett och tvätta dom? undrade han surt bakom skägget.
Håll tyst tänkte jag och gick vidare och klampade lite extra bara för utmaningens skull. Jag smålog lite för mig själv när jag hade gått av bussen men jag ångrade ändå det jag gjorde. Lite. Men ångra aldrig något som en gång fått dig att le.
Känslan att få chans att spela med Göteborgs bästa lag är bara helt underbar. Hur kan en rund sak som fått namnet boll vara så betydelsefull? Jo den är min bästa vän. Eller nej. Det är ju Lisa. Undrar vad hon gjorde nu förresten. Hon hade inte varit i skolan idag för att hon var sjuk. Stackars Lisa.
  Jag var på väg till fotbollsplanen på Heden. Men jag vände och började vandra mot busshållplatsens andra sida. Jag skulle hem till Lisa. Man ska alltid göra det som känns rätt och det gjorde detta just nu. Att gå in på Ica och köpa en munk till Lisa. Sedan skulle jag smyga in hallen utan att plinga på dörren och efter det när dom märker att det är jag och så kommer Lisas mamma säga så här:
- Vilken kämpe du är Anna! som tränar i detta vädret. Bara +9 °C. Då skulle jag spela med. Jag hade ju inte tränat. Och sedan kommer jag bli erbjuden en varm dusch medan Lea, Lisas mamma, gör varm choklad åt oss, varma kläder skulle jag också få. Det visste jag.
Allt som jag hade tänkt stämde och det blev precis så här. Så som det alltid skulle vara. Det var mitt andra hem, före fotbollsplanen till och med. Lisa hade hur som helst blivit jätteglad och delat med sig av munken som jag hade gett henne. Hon förklarade att hon var lite förkyld och lite rosslig i halsen. Men också att hon förmodligen skulle komma till skolan nästa dag.
  Men det gjorde hon inte. Platsen bredvid mig förblev tom ett par dagar till.

- Här, dela ut, sa Robert. Han släppte en hög med pappersblad på min bänk. Jag läste överskriften: ’‘Stadspromenad den 16 december’’.
Är dom goa eller? Man kan ju inte ha det i december! Då kommer vi ju frysa ihjäl. Helst av allt hade jag velat gå mot papperskorgen och slänga skiten. Visst stadspromenad var väl ganska kul men inte i december. Jag reste mig upp och började med raden längst fram åt höger. Omsorgsfullt delade jag ut papperna tills det inte fanns något kvar. Hoppas att Lisa skulle hinna bli frisk innan dess. Vi skulle vara i samma grupp. Det stod på pappret. Det var bara fyra dagar dit och vädret var skit. Slaskigt och blött. Jag längtade till den riktiga snön skulle komma och lägga sig över hela staden. Det var så fint.
  Det var som att vakna i en dröm. Allt var så klart. Mamma kom och väckte mig som vanligt vid tjugo över sex. Jag klev upp, bäddade min säng och drog på mig en mjukisdress. Det sista jag gjorde och det som jag hade gjort i minst 82982 dagar typ var att dra upp rullgardinen. När jag gjorde det blev jag förvånad.
  Det var ett snölandskap. En sådan snö som är så porös att det inte går att göra snöbollar. Jag kände mig lugn eftersom det inte skulle finnas någon risk för att bli mulad idag. Till skillnad från igår så var allt perfekt idag. Himmeln var också sådär klarblå och det var vindstilla.
  Mamma hade gjort frukost till mig just idag. Hon bjöd på mannagrynsgröt, varm choklad och mitt favoritbröd med paprika på. Jag tog med mig frukosten på en bricka och gick de tio meterna in till vardagsrummet där jag satte mig i soffan. Ni kanske tycker att det är ohyfsat att sitta och äta i soffan men faktum är det att det bara är jag som gör det. Och jag kladdar inte ner så mycket.
  Jag satte på SVT1 och kollade på julkalendern. Den började halv sju så det var helt perfekt. Allt var perfekt förutom julkalendern. Den var riktigt dålig i år, som alla andra. Eller var det så att man liksom växte ifrån det när man var runt elva år gammal?
  Jag gjorde mig i ordning och skulle precis gå ut när mamma stoppade mig.
- Anna, din jacka då? Den nya? frågade hon och räckte mig den. Det var en jättefin jacka med lite pälsdetaljer runt halsen. Dock hade den varit ganska dyr men det var den värd. Jag hade haft en deal med mamma. Jag betalade hälften och hon gjorde detsamma.
  Jag gick mot spårvagnshållplatsen. Det var kaos i trafiken. Jag gick med lätta steg och sparkade i snön. Jag kollade på fotspår och trampade i andras fotspår medans jag gick framåt. Det var så ovant det där med snö. Så fint. Jag hade inte tackat nej till att ha snö lika länge som de har uppe i Norrland. Där hela min släkt bor. Eller i alla fall mer än halva. Jag har några släktingar i Göteborg också.
  På busshållplatsen stod folk och frös. De hade armarna i kors och halsdukar, vantar och mössor. Sådana där mössor med en pälsboll på som alla hade i år. Jag hade inte sett några andra mössor, inte på stan i alla fall.
  Vi hade SA-lektion första passet i skolan. Jag hade gått till tystläsningssalen. Och nu satt jag med ögonen i en bok. Den hette Jag Kommer Sen och det var en sann historia som handlade om diskoteksbranden på Backaplan för tolv år sedan. Jag hade börjat läsa den för två veckor sedan och jag hade nu kommit halvvägs. Det handlade ju inte bara om branden, utan livet innan och livet efter. Författaren till boken hade intervjuat en förälder som hade berättat detaljerat om allt som hänt. Hennes dotter hade dött i branden och det hade dotterns bästa kompis också gjort. Men just nu handlade boken mer om hur hon, familjen och vänner klarar sig efteråt. Den var verkligen riktigt bra.

Klockan ringde och det var dags att kliva upp. Idag var det den 16 december. Dags för stadsvandring. Jag klev upp ur sängen och gick till köket för att göra frukost. Där inne stod Minna och Sara i köket och skällde på varandra. De gjorde det jämt. Men oftast så blev det inte så stora bråk.
- Sara! du kan ju inte ta all fil!, skällde Minna på henne.
- Det gör jag ju inte heller! svarade Sara.
- Men ser du inte eller? Det är ju bara en tesked kvar!, skrek Minna.
Alltid dessa bråk. Jag blev så trött. Bara för att mamma och pappa redan hade åkt till jobbet så skulle de bråka. Jag orkade inte höra tjafset så jag skyndade mig att borsta tänderna och klä på mig. Sedan tog jag en hundralapp ur plånboken och skyndade ut genom dörren för att bege mig till Espresso House och äta frukost där. Det fanns ju ingen fil. Jag satt ensam med en grillad macka och en färskpressad juice. Jag åt mycket hellre detta än torr macka och fil som inte ens fanns. Jag satt i en soffa inne på Espresso House. I en och en halv timma satt jag där och väntade på att klockan skulle slå nio. För tio över nio så skulle vi samlas vid Brunnsparken.
  Mattis sprang genom parken och jagade duvor. Ulrika försökte stoppa honom genom att ropa:
- Mattis, Mattis!, stanna! Jaga inte små duvorna. De är hjälplösa!, skrek hon efter honom.
Alla i klassen stod och skrattade åt henne. Mattis var ju klassens pajas. Men så småningom fick hon stopp på honom och hon kunde skicka iväg oss eftersom vi redan visste grupperna. De hade ju stått på pappret.
  Vi gick runt, runt och runt i staden för att hitta en speciell adress som hade stått på vårt frågepapper. Vi hittade inte platsen trots att vi hade frågat flera stycken personer som vi hade stött på. Vi strök den frågan, men det kändes dumt eftersom vi skulle få betyg på det här.
Gå till Hedens plan 4, var nästa uppgift.
- Heden är ditåt, sa jag som brukade spela match där ibland.
- Nej jag orkar inte gå mer nu. Kan vi inte fika? klagade Nils.
Så vi satte oss på ett fik och Nils fick sitt fika. Han beställde en läsk och en chokladboll. Inte så speciellt tyckte jag. Det var väl ungefär det som jag beställde när jag var runt sju år gammal? Skit samma, tänkte jag. Bara han äter upp det snabbt så att vi kan bli klara. Han blev klar och så småningom började vi sakta gå mot Heden. Vi kom till korsning efter korsning.
- Om en timme ska vi vara klara, sa Lisa.
- Vi har åtta frågor kvar! Hur ska vi hinna det? undrade jag.
- Tjejer lugna er, klart vi hinner. Chilla på det, försökte Johan.
- Vi får skynda oss, sa Lisa.
- Ja, vi får ta bussen.
Så vi skyndade oss till närmsta busshållplats. Vi sprang över gatorna utan att se oss för. Och när vi såg bussen komma fick vi alla en adrenalinkick. Yes. Vi skulle hinna. Jag, Nils och Johan började sakta ner. Men inte Lisa hon sprang vidare.
- Lisa, stanna! Vi kommer hinna!, skrek vi i mun på varandra.

Hon vänder huvudet mot oss och skriker att hon springer för säkerhetens skull. Vi ropar åt henne att det bara är onödigt, men hon lyssnar inte på oss. Hon närmar sig korsningen men saktar inte in, trots att det är röd gubbe. Och där kommer bussen.
- ’‘AAH’’, det är Lisa som skriker till. Det är ett hemskt skrik. Samtidigt drar någon i min jackluva och jag faller bakåt. Jag vänder blicken mot övergångstället och ser ett par blodiga ben sticka fram under bussen. Vi rusar fram, precis som alla andra på gatan.
- Lisa!! Jag skriker och tårarna rinner. Jag skakar om henne men får inget svar. Någonstans långt borta hör jag sirener. Jag drar fram henne och mina händer blir blodiga. Jag torkar av det på byxorna samtidigt som jag lägger mig över henne och försöker lyssna på pulsen. Men jag hör inget. Ingenting. Kan man fortfarande känna någon som är död?

Jag sprang genom korridoren på sjukhuset. Sparkade på en rullator som stod i vägen. Nu skulle vi få beskedet, som jag redan visste. Hon var borta. Just nu var hon i himlen. Jag stannade och såg mig runt omkring. Var var jag? På ett sjukhus. Det låg personer i sängar överallt. Gråa och fula väggar. Trist. Vad gjorde jag här?
  Sal tjugoåtta. Lika tråkig som korridoren. Allt där inne var dött. Utom läkaren som såg beklagande ut och stod vid sängen där Lisa låg. Till och med alla växter var döda. Det var en sal utan liv. Jag rusade över det gula golvet och slängde mig på sängen över henne. Jag skakade om henne men inget svar, som jag visste. Läkaren hade lämnat rummet. Jag satte mig på stolen och grät, jag satt där ända tills Lisas föräldrar kom.
  Den kvällen kändes det konstigt att sova. Eller jag kunde inte sova. Jag låg med huvudet i kudden och grät som jag hade gjort hela dagen. Jag vände mig upp på rygg och såg i taket. Det var helt kolsvart, precis som mitt liv. Vad hade jag kvar nu? Inte ens Lisa fanns kvar. Då är det inte mycket.
  Ingen kom och väckte mig nästa morgon. Det var både skönt och obehagligt.