Snatteriet

Att man kan vara så godissugen!
Det vattnades i munnen på mig. Alla hyllor var fulla av godis. Det var outhärdligt att se så mycket godis på en gång och inte ha så mycket som en krona.
Plötsligt så gjorde jag det.
Det som jag bestämt mig för att aldrig göra.
Jag tog påsen med gräddkolor och smög in den innanför jackan.
Jag gick sakta mot kassan.
Pirret i magen bara växte och växte. Jag svettades något otroligt.
– Ey, du killen?
Jag stannade tvärt. Det började krypa i nacken på mig. När jag precis var beredd på att gå ner på mina bara solbrända knän, tog mannen som ropat på mig upp en lapp från golvet.
– Det här är din antar jag?
Jag gick snabbt fram mot mannen och tog emot lappen. Ett lågt tack fick jag tillslut fram.

När jag rundade affärens hörn började jag plötsligt springa. Jag har aldrig känt mig så här i hela mitt liv. Skulkänslorna tog över. Jag funderade på att gå tillbaka och lämna allt. Men vad skulle expediten ha sagt då?
Dom skulle förmodligen låsa in mig bakom bom och galler. De skulle inte ha släppt ut mig förrän jag kunde fläta mitt eget skägg ner till fötterna. Med tårar som brände bakom ögonlocken sprang jag hemåt. Hem till mamma som skulle förlåta mig, hon skulle säga att allt skulle bli bra, att jag inte hade något att oroa mig för.

När jag klev in genom dörren kom mamma fram till mig. Jag trodde först att hon skulle säga ”vad har du gjort? Du kommer aldrig få vara en i vår familj igen!” och sedan skulle hon ha kastat ut mig genom dörren. Men nej, istället gick hon fram, gav mig en lätt puss på pannan och sa att maten alldeles strax var färdig. Jag drog av mig jackan, tog godispåsen in under min blåa Rangers t-shirt och sprang upp för trappan, in i mitt rum.

På natten hade jag svårt att sova. Jag hade hemska mardrömmar om att expediten skulle kasta ner mig till helvetet. Där skulle djävulens medhjälpare slita mig i stycken och kasta ner mig åt de hungriga krokodilerna.
Jag vaknade kallsvettig, tårarna rann okontrollerat ner för mina kinder. Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så fel. Jag hade sett på många filmer där rånare och tjuvar blivit lyckliga när de stulit något. Vad var det för fel på mig?

Nästa morgon skulle jag möta min kompis Kalle i skateboardparken.
När jag var på väg kändes det som om hela stan tittade på mig. Det var en obehaglig känsla. Jag hade ögonen på mig överallt. Jag kände blickarna i ryggen. Till och med min granne, tant Isobel, hade tittat märkvärdigt på mig. Jag gillade inte det här, och jag bestämde mig för att göra en till sak jag lovat mig själv att aldrig göra.
Lämna tillbaka stöldgodset.
Egentligen är det ju bra att lämna tillbaka grejerna, men eftersom jag inte skulle stjäla så kunde jag inte lämna tillbaka något. Eller?


Jag mötte Kalle i parken, sa att jag skulle göra en grej.
Snabbt började jag gå hemåt. Jag grubblade hela vägen på vad jag skulle säga. Jag ville ju inte bli inlåst, så jag fick snacka mig ur det hela.

Utanför affären stannade jag och tittade in. Ingen expedit i sikte.
Tveksamt smög jag in i affären. Sakta började jag ångra att jag gjorde detta.
Tänk om han frågar något jag inte kan svara på? Eller tänk så skulle han ta tag i mig innan jag hann förklara?
Utan att tänka gick jag fram och ställde mig framför expediten. Han var upptagen med att packa upp varor.
Jag harklade mig. Tillslut såg expediten upp.
– Ja?
– Ehh, jag ville bara… Ehh igår..
- Om det handlar om det du tog igår är det ingen fara, svarade han lugnt.
- Men va? Jag tog ju något… Du kan inte bara.. Hur visste du?!
Nu kände jag mig ganska upprörd.
- Jag märker sånt på långa vägar, men du verkade inte vara en sån som skulle göra det igen så jag antog att du skulle komma förbi och be om ursäkt.
- Så det gör ingenting då?
- Nej bara du lovar att inte göra om det.
- Jag lovar!


När jag gick hem sedan kände jag mig nöjd, jag skulle aldrig mer stjäla!