Alla var på det klara med att det inte var lönt med att möta ryssarna i ett regelrätt slag, när ryssarna steg i land. Man var tvungen att offra ett antal bostäder och ekonomibyggnader, för att välkomna de objudna gästerna på ett passande sätt på ett passande ställe.
Kunskaperna om hur landskapet såg ut var de enda fördelar som man kunde dra nytta av, och det beslöt man utnyttja maximalt.
Allt manskap grupperades uppe vid Lillåkersjön utrustade med vapen, tillhyggen och allt som kunde tänkas vara till hjälp för att skrämma den lede fienden. Spejare sändes upp till Högtjälen.
Den 30 maj kunde spanarna uppe vid Högtjälen rapportera väldig rökutveckling från Härnösandshållet. Den ryska galärflottan som bestod av 33 stora fartyg samt mängder av mindre fartyg drog så vidare norrut längs kusten och praktiskt taget all bebyggelse brändes..I Nora brändes 92 gårdar i Nordingrå 42, Vibyggerå 70 Ullånger 54 gårdar.

Mer om rysshärjningarna

Hären slog sedan läger ute vid Stensland, detta har konstaterats när man hittat ammunition och andra rester vid eldplatser som man hittat långt senare. En del finns att beskåda på muséum.
Krigsförberedelserna vid Lillåkersjön leddes av länsman, Nils Utter som utsetts/tagit intiativet att föra kommandot. Eftersom det inte finns uppgifter i krigsarkiven om att någon med namnet Nils Utter varit båtsman men att det fanns en länsman med det namnet tyder allt på att det var länsman Nils Utter som ledde det lyckade försvaret mot ryssarna.  På norra sidan av Lillåkersjön byggdes försvarslinjen upp, förskansningar uppfördes av träd och grenar dels för att skydda försvararna dels som hinder för fiendens framfart.
Hela bygden närmast kusten låg öde, kreaturen hade man tagit upp till fäbodarna och utsäde fanns också med för att tas i bruk efter slaget.
Vägen upp till Lillåkersjön gick på den tiden mot Lillåkersjön via en bro över Lillåkersjöån, den platsen fick enligt sägen heta Tokriset efter bataljen.
Den 3 juni vid middagstiden närmade sig en beriden trupp kosacker Lillåkersjön. På andra sidan om den nu bortrivna bron vid Tokriset stod i främsta ledet gamla erfarna björn- och älgjägare med sina vapen beredda. Bakom fanns folk som skulle hamra på allt som kunde åstadkomma oväsen. När länsman Utter skymtade de första kosackerna i sina röda och grå kläder, kommenderade han eld.
Nu bröt ett oväsen utan like ut, samtidigt som gevären avfyrades slog och slamrade man samt skrek allt man förmådde, ljudet förstärktes av ekot mellan bergen. Det blev för mycket för kosackhästarna, dessa stegrade sig och vände om mot bygden med sina ryttare som trodde sig ha träffat på en stor krigshär.
Fienden var nu stoppad, flottan lyfte ankar och fortsatte norrut. Efter det lyckosamma slaget blev det bråttom att så och att nödtorftigt bygga upp gårdarna inför vintern, det tog flera år innan de brända gårdarna blev återuppbyggda i godtagbart skick igen.
Många som släktforskar finner att före denna tid finns inget att hämta från kyrkornas arkiv, det mesta blev uppbränt när kyrkorna brändes efter hela kusten.
Arvid Lundin en gammal Ullångersbo, som sedermera flyttade till Ullångers vänort Öja i Finland, har skrivit, om och sammanfattat dessa uppgifter om "slaget vid Lillåkersjön".
Rysslands härskare hette Tsar Peter på den tiden, han ville tvinga Sverige till underkastelse. Vårt land var efter många krigsår mycket utarmat och våra kuster låg helt försvarslösa. Många bofasta Höga-Kusten bor hade säkert släktingar som deltog i denna batalj, kanske skulle något minnesmärke eller minnesdag den 3 juni kunna påminna om när krigshären från Ryssland drevs på flykten. Plats för ideer? I andra länder t ex Polen är man väldigt noga med att utmärka platser där man stoppade ryssarna.
ANDERS BÖHLIN