Vid en promenad i Viksäter, stötte jag på en Duvhök som nyss slagit en skata. Kampen gällde livet, det förstod jag. Duvhöken hade ett stadigt grepp om huvudet på skatan som kämpade och kved för sitt liv. Jag närmade mig försiktigt, men duvhöken visade sig inte det minsta rädd utan fortsatte med att kämpa för att vinna. Jag passerade för att återkomma efter ca en timme och det jag befarade hade då hänt. Skatan var förlorad.