Då var han endast 31 år gammal men hade under en tioårsperiod skrivit dikter, dramatiska verk, romaner och tidningsartiklar och han räknas som en av efterkrigstidens mest begåvade svenska författare. Hans liv var ända från barndomen fullt av kriser och enligt boken berodde detta till en del på den obotliga ensamhet som han aldrig tog sig ur.

Hans mor hette Helga Andersson och var telegrafist i Härnösand när hon fick sin s.k. oäkta son. Det här var år 1923 och då var en 23-årig ensam mor närmast tvungen att välja mellan sitt arbete och sitt barn. När pojken Stig var sex veckor gammal lämnade hon bort honom till pappans föräldrar i Norrgärdet utanför Älvkarleby. Därefter såg Stig inte sin mamma förrän nära 20 år senare och då hade han bytt namn från Andersson till Dagerman. Knappt två år efter Stig födelse fick den unga telegrafisten i Härnösand ett nytt ”oäkta” barn som döptes till Kjell. Det är om denne halvbror som Björn Ranelid säger ”Han blev kvar i en liten stad i Norrland.” Jag kände själv Kjell Andersson och jag skall försöka berätta lite om hur hans liv blev.

I Inviks by i Ullånger i Ångermanland, c:a 60 km. norr om Härnösand, bodde år 1925 bonden Petrus Edlund och hans hustru Gerda. Petrus var 44 år och Gerda 36 år men deras äktenskap var barnlöst varför paret beslöt skaffa ett fosterbarn. Efter kontakter med barnavårdsmyndigheterna fick paret Edlund veta, att en 25 - årig mor i Härnösand var villig att låta sin fem månader gamle son komma till dem. Det bestämdes att Edlunds skulle åka ner till Härnösand, där pojkens mor skulle möta på busstationen.

Den 25 november kom Gerda Edlund med bussen till Härnösand och gick in i väntsalen. Där möttes hon av en ung kvinna som presenterade sig som Helga Andersson. På en av träbänkarna låg ett barn inlindat i en filt. Det var pojken Kjell som fru Edlund skulle ta med sig hem till Ullånger. Något ytterligare samtal blev det inte utan Helga Andersson gick direkt ut ur väntsalen. I dörren vände hon sig om och tittade på barnet innan hon gick sin väg. Hur det kändes att lämna bort sitt andra barn kan nog ingen föreställa sig. Då visste ingen heller att hon bara skulle träffa Kjell två gånger till - omkring 35 år senare när han låg sjuk på sanatoriet i Örnsköldsvik och vid hans begravning 1974.

Kjell Andersson växte upp som son i huset hos familjen Edlund på deras jordbruk. Efter skolan när han blivit vuxen arbetade Kjell tillsammans med Pelle Edlund på hemmanet och i skogen. På vårarna deltog Kjell också i timmerflottningen utmed Inviksån och några somrar var han anställd på byns lilla cementgjuteri. Det var tunga arbeten men Kjell hade i unga år mycken styrka i sin seniga kropp. Han var rejält opraktisk och hans arbetskamrater sa många gånger att ”han slet ont alldeles i onödan”. Lite udda var nog Kjell Edlund som han allmänt kallades. Han var ganska blyg och höll sig gärna lite i utkanten på danser och basarer. Vid lyckohjulet och skjutbanan och invid korvståndet fanns han nog, men jag tror aldrig jag såg honom på dansbanan.

Jag tror inte heller att Kjell var tillsammans med någon flicka. Däremot var han en trogen besökare på Roxy - biografen i Ullånger, och han skötte också affischeringen på uthusväggar och telefonstolpar i några byar. Han behöll alltid en av de affischer han tog ner och han fick med tiden en stor samling.

Jag träffade Kjell många gånger på biblioteket i Ullånger och vi pratades vid en hel del. Han var särskilt intresserad av rese - och naturskildringar och romaner. Kjell skaffade sig också ett dragspel och lärde sig spela men hur duktig han blev vet jag inte. Med tanke på släktskapet med Stig Dagerman - Kjell skrev varje dag i sin dagbok mycket noggranna anteckningar om vad som hänt. Idag finns ingenting kvar. Efter hans död i tbc brändes tyvärr alla hans dagböcker och hela hans stora samling av bioaffischer. Kjell var sjuklig redan som barn och han drabbades i vuxen ålder av lungtuberkulos som han led av i många år. Han lyckades inte bli kvitt sjukdomen, och de sista åren var han ibland hemma i Invik och ibland inlagd på sjukhus. Vid den här tiden bodde Kjell ensam i familjens hus i Invik men under sina sista månader låg han på Österåsens sjukhem där han avled i februari 1974. Hans mor Helga Wahlgren, som hon hette sedan hon gift sig i mitten på 1920-talet, kom upp från sitt hem i Trosa och deltog i begravningen.

Det här var en del av berättelsen om Helga Andersson och den ene av hennes söner. Om den andre sonen Stig Dagermans förhållande till sin mor kan man läsa i hans egna texter. Ibland är han ganska bitter men där finns också några försonande rader. ”Kära mamma, jag begär ingenting av Dig. Du lämnade mig på Norrgärdet, och jag klandrar Dig inte nu.Människan väljer och handlar och efteråt finns ingen väg tillbaka”.

Helga Anderssons båda barn, den berömde författaren Stig Dagerman, och hans halvbror, den blyge och försiktige Kjell Edlund, levde sina liv på var sitt håll utan att någonsin träffa varandra. Den ene orkade inte leva mer än 31 år och den andre fick inte leva mer än 49 år. Idag är både modern och hennes bortlämnade söner bara skuggor som snabbt förbleknar.

Ett stort tack vill jag ge en släkting till familjen Petrus Edlund som lånat mig de båda bilderna och berättat vissa personliga minnen av Kjell Andersson-Edlund.