Lärare - Himmel eller helvete?

När jag träffar nya bekanta eller gamla vänner och får frågan vad jag sysslar med svarar jag alltid med stolthet i rösten: ”Lärare”. Man kan i stort urskilja fyra olika reaktioner på detta svar:

Den bestörta: De som kännetecknar De bestörta är att de ser ut att tycka att jag har det mest förfärliga arbetet i hela världen ”Oj!” säger de. Nästa fråga är ofrånkomligen: ”På högstadiet?” När jag nickar bekräftande ser de så illa till mods ut att de inte vet var de ska ta vägen. Och då jag försöker förklara att högstadieungdomar inte är så farliga som de ser ut, mumlar de något om ”livsfarliga, dataspelskadade, saknar empati, emo och byxorna halvägs nere”.

Den andra varianten är Den medlidsamma: Den medlidsamma reaktionen är ännu värre. Speciellt när den kommer från människor jag inte träffat sedan jag startade min yrkesbana. I deras ömkande blick syns frågan: ”Hur i hela världen kunde detta ske? Var inte hon begåvad? Hur fastnade hon i det facket?” Det spelar ingen roll hur mycket stolthet och värme jag har i min röst när jag berättar om mitt arbete. De tittar hela tiden på mig och tänker: ”Stackaren, undrar om hon själv tror på vad hon säger? För vem väljer läraryrket frivilligt? Det gör man väl bara om man inte är tillräckligt bra för något annat?”

Den tredje reaktionen, som tack och lov faktiskt blir mer och mer ovanlig, är Den flinande fånen. De flinande fånarna är de som med en självgod blick säger: ”Lärare, ja, ja. Det måste ju vara perfekt när man är småbarnsförälder. Det blir ju så korta dagar. Och nu när du har arbetat ett tag så har du väl allt som du behöver förberett? Det är väl bara att plocka fram några gamla stenciler!” I slutet av konversationen (som oftast är en monolog), kommer utan undantag det gamla usla skämtet: ”Ja, det finns ju tre jäkligt goda skäl till att bli lärare? Juni, juli, augusti!”.

Jag har gett upp att förklara att loven är redan inarbetad tid, att läraryrket innebär oändligt mycket mer än undervisningstiden och att sommarlovet nuförtiden lutar mer åt en och en halv månad än tre månader.

Den fjärde reaktionen är Den uppriktigt beundrande: De som reagerar på detta vis är kanske trots sitt goda uppsåt på sätt och vis ändå snäppet värre än de föregående eftersom de förutsätter att läraryrket är något man måste vara extra god eller till och med from (dvs i grund och botten naiv) för att välja självmant.

Det som kännetecknar de uppriktigt beundrande är deras beundrande blickar och himlande med ögonen. De börjar ofta med att prisa det som de tror att man som lärare måste brottas med varje dag: beslagta knivar, mobiltelefoner och kepsar, vara mamma, mormor och kurator på samma gång, släcka bränder i papperskorgar och skrika sig hes utan att någon lyssnar.

Därefter brukar de med något drömskt i blicken övergå till att berätta om en favoritlärare de haft som de aldrig glömmer, för att därefter snabbt gå vidare till alla hemska lärare de haft och alla orättvisa betyg de fått. Slutklämmen brukar vara något i stil med: ”Jag beundrar verkligen dig som vill arbeta som lärare. Det måste ju vara ett slags kall eller? Jag menar det är ju inte för lönen... Ja, det är fantastiskt. Tack för det du gör!”

Puh! För att få andra reaktioner i framtiden skulle jag vilja modifiera den gängse bilden av läraryrket något. En anledning till att många tror att det faktiskt är ett helvete att vara lärare beror på den oerhört svarta bild som ofta ges av skolan i media. När jag talar med kollegor på andra skolor är det väldigt sällan bilden ser så mörk ut som det framställs i tv och tidningar. Naturligtvis spelar det enorm stor roll vilken skola man hamnar på och hur elevunderlaget ser ut. Det finns skolor där arbetsmiljön och inlärningsmiljön är under all kritik, med dessa är inte så vanligt förekommande som det framställs i media.

I TV-serien 9A som gick under hösten betonades hur viktig läraren var (läs viktigast av allt) för elevernas framgång. Samtidigt som detta är smickrande, delvis rätt och till och med kanske kan bidra till att höja statusen på yrket, är det väsentligt att framhålla att läraren bara är en del (om än mycket viktig!) i processen som krävs för att en elev ska lyckas. Andra oerhört viktiga förutsättningar är tillräckligt med resurser, en insatt och kompetent skolledning samt elevernas förkunskaper och möjligheter att få stöd hemifrån. Om det finns stora brister i detta, är risken stor att det som för mig och många andra faktiskt är ett drömyrke, förvandlas till ett helvete.

Om däremot det mesta av detta är infriat finns det mycket goda chanser att verkligen uppleva sitt arbete som underbart. I mitt yrke har jag förmånen att ständigt träffa spännande människor i olika åldrar. Jag lär mig nya saker varje dag, och tack vare mina elever håller jag mig uppdaterad om det senaste inom musik, teknik, TV-serier och kändisskvaller. Jag får skratta väldigt mycket, jag har stor frihet att forma innehållet på det jag lär ut och jag har ynnesten att få ta del av oändligt många kloka tankar. Jag har turen att få arbeta med elever som inte bara är duktiga och motiverade, utan även kritiskt tänkande människor som (i alla fall ibland!) vill lära för livet, något jag värdesätter enormt. Visst finns det vissa sönderstressiga dagar när allting går fel och man känner att man inte räcker till då helvetet kan tyckas ganska nära, men för mig finns inget bättre och viktigare arbete. Följaktligen är mitt svar på frågan i rubriken: Himmel!


Maria Heiner
Lärare i svenska och franska på ISLK och Katedralskolan