Stress

-Stress om betyg, skola och om att inte stressa.

Det är inte ovanligt att stressa över skolan som tonåring, och ännu mindre ovanligt att stressa över betygen. Att gå sista året av grundskolan är otroligt stressigt. Alla vill ju få toppbetyg för att komma in på en utbildning man vill, särskilt nu när intagningspoängen är skyhöga på de flesta gymnasieskolorna.

Själv försöker jag jonglera med tio ämnen, och tiden räcker inte alltid till. Knappt aldrig. Jag får höra att jag borde prioritera de ämnena som jag värderar högst, läxor som måste vara inlämmnade snartast. Men det känns inte som att jag räcker till om jag skiter i att göra en liten engelskauppgift. Allt måste bli gjort.

Eller, måste det?

Hur jag än vrider och vänder på det, får jag bara ett logiskt svar: man kan bara göra sitt bästa, och mer finns inte. Räcker inte det för lärare, föräldrar eller kompisar så får det vara så! En sextonårig människa är bara kapabel till en viss gräns, och när den gränsen är nådd finns inte mycket kvar att göra.

Enligt mig, borde stress vara en sjukdom som man skulle kunna sjukskriva sig med, och sedan få medicin och ligga i sängen tills man känner sig frisk. Eller, så borde stress helt enkelt vara olagligt.

Just som tonåring vill man faktiskt ha ett liv, leva och få känna sig fri. Att känna sig bunden till ett arbete är vuxengöra. Ingen tonåring borde känna att de behöver växa upp så fort man fyllt femton, ta ansvar för arbete, hemmet och vänner. Inte en själ skulle orka!

Hur ska man balansera på linje mellan undergång och framgång? Det är svårt att se gränsen förrän man faktiskt redan korsat den och fått ett nervsammanbrott.

Därför tycker jag att skolan borde släppa på trycket, på stressen och pressen, låta tonåringar ta tag i det viktigaste i livet själva för att det blir lättare att balansera om man sätter egna gränser och mål.