Besök i ”École Freinet” i Vence


Margaretha Schéele Kunze 2007-07-30


Föreställ dig en grön kulle i ett böljande landskap med olivträd, cedrar, pinjeträd och cypresser runt omkring sex vita små hus, varav åtminstone ett är byggt av Celéstin Freinet och hans fru Elise och deras elever. Förutom skolbyggnaden med bostad på ovanvåningen utgör de andra byggnaderna målarverkstad, samlingslokal, sekretariat och bostäder åt några av de anställda på skolan, bl.a. rektorn/läraren och en kökspersonal. På området finns hönshus och kaninburar (tomma), en liten amfiteater, en upptrampad stig ner till bottnen av en ravin, där en flod rinner fram, en liten fotbollsplan, en damm med guldfiskar och klätterträd, buskar och planteringar, som barnen turades om att sköta.

Skolan har en förskolegrupp med 4-5-åringar, en grupp med 6-7-åringar och en med 8-10-åringar. Sammanlagt har skolan ca 70 elever och de har 22-24 elever i varje klass.

Besök i förskolegruppen.
När vi kom jobbade barnen med Tangram, olika spel och bygglek.

Därefter samlades de i ring och en ordförande (”president”) bestämde talarordningen genom att ta barnens namnlappar i den ordning som de själva hade satt upp dem på tavlan. Det handlade om att de ville berätta om ett föremål de hade haft med sig.

Barnen ”viskpratade” sinsemellan, men när någon berättade eller visade något, var de uppmärksamma och fick ställa frågor sedan de räckt upp handen. Barnen visade en ömsesidig respekt som var imponerande!

Besök hos åk 1-2 (6-7 år).
Under morgonens första arbetspass kom barnen in lite då och då mellan kl.8 -8.30. Alla som kom in och lämnades av föräldrarna hälsades av de andra barnen med t.ex: ”Bon jour, Elise.” Barnen visste exakt vad de skulle göra. De packade upp sina arbetsböcker och visade hur långt de hade hunnit i sin planering och fortsatte sedan att jobba med den. Läsuppgifter lästes lågmält upp för läraren eller för en kamrat och när det var gjort prickade de själva av det i planeringen.

Planeringarna gjorde barnen på torsdagarna. De gick i skolan må, ti, to och fr mellan 8.30 – 17.00. De kunde ta hem och jobba med uppgifter ti – to eller också över helgen, om det passade bättre då.

Barnen satt blandade så att de äldre lätt kunde hjälpa de yngre. Allt arbete skedde med ”viskprat” och läraren var mycket vänlig och nedtonad även hon.
Morgonpasset varade fram till lunch kl. 12.30. Ibland gick de ut till teatern och dansade en stund på förmiddagen och sedan fortsatte arbetet i klassrummet.



Besök hos åk 3-5 (8-10/11 år).
Barnen satt i ring och läste upp sina ”textes libre” för varandra. Kamraterna lyssnade noga och ställde sedan frågor. Barnen var mycket vänliga och frimodiga, gav varandra plats och det förekom inte att någon avbröt någon som talade.

Vi berättade vilka vi var och var vi kom från. De frågade om vi hade samtal i ring och stormöten och de undrade om vi hade med oss en skoltidning. Det hade vi inte, men jag hade tagit med ett häfte på engelska om samerna. En pojke hade sett en film om samer, som han tyckte var jättespännande.


Den dagen vi var där skulle skoltidningen bli klar. Allt var skrivet och upptryckt på färgkopiatorn och det återstod bara att lägga ihop alla 63 sidorna, häfta ihop dem och sedan sälja dem för 5 Euro till familj och vänner.

De äldre barnen visade de yngre hur man gjorde och de arbetade med detta nästan andäktigt under ett långt arbetspass tills alla 150 tidningar var färdiga. De var verkligen stolta över sin tidning, som alla hade varit med och skrivit och illustrerat. Den innehöll både intervjuer, reportage, dikter och korta berättelser och helt fantastiska illustrationer, som blev jätteläckra genom att de färgkopierades.

Matsalen låg i en annan byggnad. Maten lagades på plats och en ansvarsgrupp (matgruppen) komponerade en veckomatsedel tillsammans med kökspersonalen. Den skulle sedan godkännas av rektor. Dagen vi var där serverades kronärtskockor till förrätt, kyckling med potatismos till huvudrätt och joghurt till efterrätt. När alla hade tagit plats talade matgruppen om vad som skulle serveras och såg till att det fanns mat på borden. Det ingick också i deras arbete att
duka av och att torka borden. Barnen satt i blandade grupper och de äldre hjälpte de yngre på ett jättefint sätt när det behövdes.

Några elever i 3-5:an guidade oss runt på skolan. De ställde nyfikna frågor om vår skola och svarade uttömmande på våra frågor. De visade oss målarverkstaden, hönshuset, som nu stod tomt, likaså kaninburarna. De visade oss odlingarna, bassängen, som de badade i när det var varmare i luften, ravinen med floden längst ner, dit de ofta gjorde utflykter. De visade oss dammen med guldfiskarna, klätterträden, bollplanen och husen som Celestin och Elise Freinet hade bott i och som nu några av personalen bodde i. Särskilt stolta var de över teatern, som de hade dekorerat själva med olika skulpturer.

Sammantaget var mitt intryck att vi var i en skola med glada och trygga barn, som hade rutiner och tydliga regler som accepterades av alla. Man hade en tydlig arbetsgång. Eleverna visste vad som förväntades av dem och de hade frihet att välja gången i arbetet.

Mitt intryck var att lärarna koncentrerade sig på saker som de var bra på och utvecklade dem till näst intill fulländning, medan andra ämnen, som t.ex. idrott, slöjd och främmande språk kom på undantag. Med fyra lärare för ca 70 elever kan man kanske inte göra det annorlunda. Vikarier fanns inte att få tag på om någon blev sjuk. Man blir tvungen att prioritera och välja bort, men det man satsar på måste ha kvalitet.

Det man la tyngdpunkten på var framför allt:
• Det fria uttrycket (”expression libre”)
• Skoltidningen
• Samlingar och utvärderingar (varje dag)
• Den individuella veckoplaneringen
• Verkstäderna (varje dag; många matteverkstäder och målarverkstäder men också bl.a. eng. och korrespondens)
• Elevernas ansvarsområden

Varje onsdag hade eleverna ledigt och lärarna planerade då tillsammans.

Det var välgörande att känna igen lärarnas förhållningssätt till eleverna som vänligt, varmt och respektfullt och lärarnas engagemang och vilja att föra en levande och viktig pedagogik vidare, vilket fortfarande innebär en kamp i ett Frankrike, där skolan fortfarande är genomgående teoretisk och konservativ i alla fall jämfört med den svenska skolan.