Julius Caesar var en man med stort inflytande över människor, och han förväntade sig oklanderlig lojalitet av de män han hade under sig. Efter att som ung ”ha kommit upp sig” genom bra agitation och pengalån fick han ett gott rykte. Han är en av historiens mest betydelsefulla gestalter; han var statsman, fältherre och skriftställare i ett. För att komma vidare i karriären såg han sig manad till att sluta förbund med Roms rikaste man Cassius och med Pompejus, det s.k. första triumviratet. Som konsul genomdrev han hänsynslösa lagar, såsom den om jordutdelning för att tillgodose sina egna intressen. Efter triumviratets upplösning år 53 blev den radikale Caesar utmanövrerad, men beslöt sig för att bemöta de konservativa krigsherrarna. Efter slaget vid Farsalos år 45 blev Caesar utsedd till landets diktator för en period på tio år och lär ha umgåtts med tanken att ta den mer definitiva titeln ”kung”. Samtidigt förberedde han ännu ett stort fälttåg, denna gång mot partherna, och en sammansvärjning mot Caesar skapades. Den 15 mars år 44 f.Kr. mördades han under ett senatssammanträde. Mördarna, däribland Cassius och Brutus, tycks ha haft en föreställning om återupprättande av s.k. normala förhållanden så fort Caesar var röjd ur vägen. Detta synes lätt galet eftersom dessa faktiskt med glädje utnyttjat den hierarki som Caesar skapat, genom att själva styra som patroner över slavar och klienter. Ingen, vare sig samtida eller nutida, har ens försökt förneka Julius Caesars militära och politiska geni. Däremot sägs mordet på honom rättfärdigas just för att han var en självutsedd diktator.
UN