Liksom medeltiden var ett okänt begrepp under den tid den varade var beteckningen Rosornas krig okänd under den tid kriget pågick. Kriget inleddes den 22 maj 1455 genom slaget vid Saint Albans. Hertigen av York, kung Henrik VI s kusin var övertygad om att hertigen av Somerset och drottningen planerade att döda honom. Slaget pågick bara i en timme och slutade med att hertigen av Somerset dödades. 300 personer föll i slaget och en mycket stor del av dessa var adelsmän.
Som så många andra medeltida krig var intensiteten i kriget mycket låg och efter det inledande slaget skedde inget av större betydelse förrän 1459 då en låg rad slag stod mellan företrädare för släkten York och Lancaster som båda var släkt med kungahuset. Detta andra skede pågick till 1461 då Edward IV (av York) utropades till kung. 1469 tog kriget åter fart och i september 1470 återinträdde Henry VI som kung men kriget vände och Henry avsattes på nytt 1471 och mördades någon månad efter avsättningen. Edward IV återtog makten som han behöll till sin död 1483. I detta läge tog Edwards IV bror Richard III över kungamakten från sin brorson som troligen mördades. Richards sätt att ta makten och styra England ansågs upprörande och motståndet mot hans regim växte och släkterna Lancaster och York utmanade kungen med stöd från Frankrike. I slaget vid Bosworth Field den 22 augusti 1485 besegrades Richard III som stupade i slaget.
Det 30 åriga Rosorns krig, som fick sitt namn av att Yorks vapen var en vit ros medan det i Lancasters vapen fanns en röd ros, slutade med att Henry (VII) Tudor tog makten i England. Den krig om makten mellan olika adelsfraktioner hade lett fram till att de i det närmaste utplånat varandra och att de på sikt förlorade sitt inflytande. Tudortiden i England som tiden fram till Elisabeth II död kallades, innebar att den kungliga centralmakten stärktes på adels bekostnad. Rosornas krig fick samma effekt som Stockholms blodbad i svensk historia, en försvagad adel gjorde det möjligt för en skrupelfri regent att bygga upp en nationalstat.