I en ålder av 65 slutade påven Gregorius VII sina dagar i Salerno den 25 maj 1085 med orden: "Amavi iustiam et odivi iniquitatem; propterea, morior in exilio" (Jag har älskat rättfärdigheten och hatat orättfärdigheten, därför dör jag i landsflykt.). Hildebrand som han hette innan han blev påve föddes kring 1020 i norra Italien. Han blev munk och steg långsamt i graderna. Då påve Aleksander II dog 1073 valdes Hildebrand överraskande till påve och tog namnet Gregorius VII.
Han hade mycket klara och bestämda för att inte säga revolutionerande uppfatt-ningar om kyrkans roll och han drev hänsynslöst sin linje. Han hävdade att eftersom kyrkan instiftats av Gud stod den över den världsliga makten. Han förbjud världsliga furstar att installera biskopar och överlämna ring och stav vid installationen (investitur). Den tyske kejsaren Henrik samlade till ett kyrkomöte som avsatte påven. Gregorius svarade med att bannlysa kejsaren. Denna bannlysning utnyttjade kejsarens fiender varför hen tvingades att gå till Canossa under förödmjukande former för att be påven om förlåtelse. Han förläts men snart blossade konflikten upp igen, med en ny bannlysning av kejsaren. Denna gång erövrades Rom och påven jagades bort och en mot påve installerades. Året efter avled Gregorius i Salerno. Han räknas som en av de viktigare påvarna han startade kampen om kyrkan självständighet och överhöghet över staten men han införde även något som för de flesta vid den tiden måsta ha betraktats som mycket underligt för att inte säga naturvidrigt, celibatet.