Att beskriva historia eller undervisa historia kräver ofta att man tar till förenklingar för att skeenden skall framstå som tydligare och kanske mer ligiska än de i själva verket var. Ett tydligt sådant exempel är defenestreringen, fönsterutkastningen, i Prag den 23 maj 1618 som i lång tid såg som gnistan som startade det 30 åriga kriget.
1617 hade Ferdinand II av sin kusin Mattias II utsetts till böhmisk kung och protestanterna i riket fruktade att de skulle få problem eftersom Ferdinand var känd som en inbiten katolik. Detta faktum utnyttjades av katolska ämbetsmän som försökte stoppa protestantiska kyrkbyggen. Protestanterna protesterade och hänvisade till att religionsfrihet rådde i landet sedan 1609 och kallade till ett möte i Prag lett av greve Thurn. Till mötet kom även den tysk-romerske kejsaren Mattias representanter Wilhelm Slavata (1572 - 1652) och Jaroslav Borzita von Martinicz (1582 - 1649), med deras sekreterare Philip Fabricius. Mötet beslutade att kejsaren brutit mot religionsfriheten när protestanterna hindrats och som straff kastades de tre männen ut genom fönstret i Pragborgen. De föll 15 meter men klarade sig nästan oskadda då de landade i en dynghög. Från katolska håll hävdades att det var Guds ingripande som räddat männen och inte dyngan.
Böhmen rustade för krig och besegrade kejsaren i det 30-åriga krigets första slag ett krig som skulle pågå fram till den Westfaliska freden 1648.