Vinternattens vandrare

Tre melodiska toner ekade ut över ett glest befolkat torg. Klockornas ljud spred budskapet om att den kalla natten snart skulle övergå i julafton. Rådhusspelen slog tre kvart och mindre än kvarten återstod av den tjugotredje december. De allra flesta låg nedbäddade och sov i värmen, helt befriade från köldens plågor. Endast enstaka själar jäktade genom natten mot sina hem. Åtminstone de som hade ett.   

Över det snötäckta Rådhustorget stapplade en man fram i en haltande gångstil. Med stora synliga hål i kängorna där kalluft svepte in, blottades ett par rödfrusna fötter. På överkroppen bar han en urblekt bomullsrock som fladdrade i draget av isande havsvindar. Hos de fåtal människor som minuterna innan midnatt passerade torget och möttes av denna eländiga syn, var känslorna blandade. I somligas hjärtan högg det till av misären som utspelade sig under en julnatt annars så fylld av förväntan och kärlek. Samtidigt som vissa inte ansträngde sig speciellt för att dölja sitt äckel. Oavsett tog de alla omvägar kring den sjaskiga mannen, vars vildvuxna grånade skägg tycktes växa in i både mun och ögonhålor. På huvudet bars en liten stickad mössa som han stuvat in sitt långa och toviga hår under. Julen och vintern medförde alltid en tung och påfrestande tid för honom. I år var inget undantag och skamlöst vittnade hans utseende om det.  

Längs Kungsgatan, med tungt huvud och blicken riktad ner i marken, fortsatte mannen sin planlösa vandring. För att de släpande stegen skulle leda mot ett förutbestämt mål var svårt för människorna omkring honom att föreställa sig. Under tystnad betraktade förbipasserande den säregna vandraren i smyg. Många av dem kände givetvis medlidande, men utan att veta vad de skulle göra med den. Somliga kände enbart rädsla, samtidigt som vissa var fullkomligt främmande inför tanken att vara hemlös på julafton. Inte förrän uteliggaren höjde huvudet och såg sig omkring slet man blicken ifrån honom. Då ökade man i stället takten och låtsades att aldrig någonsin ha lagt märke till den utsatte.  

Människor kom att ta den härjade mannen för att vara en hemlös uteliggare, vilket hans yttre tydligt talade för. I höger hand bar han en tygsäck av grovt material. Den blottade handen var magert knotig och av ihärdig kyla lila. Likt ett enda stort blåmärke. Fingrarna var stela och höll ett krampaktigt grepp kring säcken, vars innehåll skramlade och prasslade av rörelser.  

Under Kungsbron strömmade virvlar av åns mörka vatten. Här och var flöt issjok genom kanalen i strömmens fart. Mannen stannade till och lutade sig emot brons stenräcke för att hämta andan. Han hängde med huvudet ut över kanten och blickade ner i det försvinnande djupet. Kanske såg scenen mer dramatisk ut än vad allt i själva verkat var. För snart började mannen åter med sin vankande gång röra sig vidare uppåt stengatan. Säcken dinglade intill hans kropp medan kängorna hasade över sten och is. Inte bara den mest fördomsfulle kunde ta honom för att vara grovt berusad.  

Den här gången fick mannen åtminstone ett svar på sin fråga, men knappast lika vänligt som han formulerat sig. Vakten snarare grymtade åt den ovårdade varelsen och viftade med armen upp mot en stenlagd gata. Vägbeskrivningen höll han kortfattad, men tydligen tillräcklig. För snart tackade och haltade mannen vidare i den riktning vakten tipsat om. Det sista brandvakten hann tänka om lodisen innan gestalten försvann in på Islandsgatan, var en lika dyster som omänsklig tanke. En sådan tanke som endast tyst går att prova för sig själv.  

Vaktherren grubblade över uteliggarens öde och om han ens kunde tänkas överleva fram till gryningen. För om inte döden själv gjorde det, vore det kanske bäst att på egen hand göra processen kort.  

Islandsgatan var dåligt plogad och stenarna hala. Mannen pulsade med sina trasiga kängor fram i djup snö, medan iskallt smältvatten skvalpade runt i sulorna. Bakom de allra flesta fönster var gardinerna fördragna och ljusen släckta. Men ur två fönster tillhörande samma hem strålade ett varmt sken långt ut på gatan. Mannen som vid det här laget förlorat känseln i fötterna, såg hur en familj firade jul tillsammans inne i värmen. För trots att klockan var mycket sprang barnen omkring och busade med varandra. Ett bord var uppdukat med allt från fina kötträtter till godis och nötter. Mannen kom inte förrän nu att tänka på det, hungern hade till skillnad från kölden varit en värdslig känsla. 

I glasrutan mötte han sin spegelbild och ryggade instinktivt tillbaka. Skägget och håret levde ett eget liv och dolde det smala ansiktet fyllt av fåror. För att inte riskera att skrämma lyckan ur någon med sin groteskhet, fortsatte han vidare mot det sista huset.  

När mannen med krum gång rundade gathörnet in till Glasmästargränden, förlorade han fotfästet. Handlöst föll mannen till marken över en isfläck täckt av pudersnö. Kroppen landade på rygg och slog hårt mot isig kullersten. Den nu skadade mannen gjorde varken rörelser eller ljud där han låg mitt på vägen. För några sekunder övervägde han att ge upp helt. Att ligga kvar i snön, sluta ögonen och känna sig besegrad. Men snabbt dök en lång och spänstig karl upp intill den stupade. Iklädd en skräddarsydd rock och med vänliga ögon fattade han grepp om den risiga mannens hand: 
- Se så min gamle man, jag ska hjälpa dig upp på fötter, sade han och lyfte den förvånansvärt lätta kroppen stående igen.  
- Det här hade ju kunnat gå fruktansvärt illa, fortsatte den välklädda karlen, medan han borstade snön från vandrarens gamla bomullsrock.  

I fallet hade den sjaskiga mannen tappat greppet om tygsäcken, som kasat i väg några meter. Herrn hämtade tygsäcken och ruskade den ett slag, innan han räckte över den till den nu åter stående mannen. Utöver de synliga hålen visade sig säcken var mycket tyngre än förväntat. Bedrövat synade den omtänksamme herrn både säcken och dess nedgångna ägare. Den välklädde karln lade en hand på gamlingens axel och avslutade mötet med:  
- God Jul, och var rädd om dig själv… 

Egentligen ville han säga mer till den stackars mannen, men orden kändes meningslösa. I stället svarade gamlingen med sin behaglig och på något vis varma röst: 
- God Jul åt dig med och tack för all din välvilja. 

Rösten fick herrn att grubbla över luffarens vältalighet och milda stämma. Rösten stämde inte överens med den risiga kroppen den tillhörde. Långsamt haltade luffaren Glasmästargränden vidare med sin sorgliga säck. För den stackars saten, tänkte karln som förblivit ståendes kvar vid olycksplatsen. Stackars sate som minuterna innan julafton bär runt på sina ägodelar i ett trasigt tygstycke.