Tisdagen den 22 juni 2021 - klockan 03:59

SPT utkommer varannan fredag.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 11/2021

Min tro och kyrkans tro

»Vad tror kyrkan? Vad är kristen tro?» När sökare ställer de frågorna möts de i dagens kyrka ofta av en speglande motfråga: »Vad tror du själv?»

Vår tid betonar gärna individen och subjektet. Tyckande hyllas mer än fakta. Det subjektiva betonas mer än det objektiva. Hur det känns och tycks och upplevs framhävs mer än lära, fakta och undervisning. Ett aktuellt och allvarligt exempel är de växande konspirationsteorierna som Qanon-rörelsen. Mot alla fakta läggs pussel av florerande fördomar, suspekta skrifter som Sions vises protokoll och gamla vanföreställningar. Fakta och saklighet misstros. Kunskap och objektivitet ses som maktens förtryckande redskap.

Så sker också i trons frågor – vilka tycks ha hamnat på tyckandets stora allmänning. Var och en blir sin egen troskälla och troslärare.

Personliga vittnesbörd är viktiga. Att vi delar den kristna trons erfarenhet med varandra är väsentligt. Men någonting händer när allt som sägs väger lika tungt på åsiktsvågen. Vad den ena säger är lika gott som vad den andra menar. Men är det så? Är alla påståenden och utläggningar likvärdiga? Finns det något som kan kallas rätt lära, ortodoxi, till skillnad från andra utläggningar som är villfarelser, som inte är rätt utan falsk lära? Och hur skiljer man det ena från det andra? För liksom det finns allt fler villfarelser om hur vår verklighet ser ut, så finns det villfarelser i den kristna tron.

Klassisk teologi skiljer på vad kyrkan tror och vad den enskilde tror, på fides quae och fides qua. Det första fides avser trons innehåll, att Fadern är Skaparen, Sonen Frälsaren och den helige Ande Herren och livgivaren. Det andra fides handlar om den tro med vilken den enskilda omfattar trons innehåll – fides quae är Kyrkans tro och fides qua min tro. Minsta eftertanke säger att det första fides är mycket större än det andra. Kyrkans gemensamma tro är större, rikare, djupare än den enskildes.

I de lutherska kyrkorna har, i varje fall under tidigare århundraden, Bibeln lyfts fram som normerande för kyrkan och den enskilda troende. Om man kunde stödja sin mening på ett eller flera bibelställen hade den större tyngd. Skriften allena, sola Scriptura har då varit ett slagord.
Men Bibeln har inte samma ställning som förr. Om ett bibelsammanhang känns främmande eller uttrycker åsikter som man själv inte delar, så blir gärna reaktionen att Bibeln måste tolkas så att den förstås i vår tid. Exemplen är många på hur tydliga bibelsammanhang hamnat på historiens skräphög då de ansetts höra till en förgången tid. Hellre än att hänvisa till den heliga skrift och kyrkans tradition så talar man ofta om kyrkans »ordning». För någon ordning vill man ha, om än inte biblisk och katolsk/allmänkyrklig.

Men frågan kvarstår: Hur kan man skilja kyrkans tro från alla mer eller mindre fantasifulla teologier som presenteras gång efter annan? Den ena dagen sägs att profeten Muhammed kan jämställas med de bibliska profeterna. Nästa dag att det är ett patriarkalt förtryck att be som Jesus lärde: Vår Fader, som är i himmelen. Eller så talas det om Moder Jord på ett sätt som liknar animismen och romantikens tanke om naturen som besjälad.

Dessa olika teologier förses vanligen med ett prefix: befrielseteologi, ekoteologi, klimatteologi, feministteologi, hbtqi-teologi ...

Trendteologier har alltid funnits. Men de är just trender, förtvivlade försök att anpassa teologin enligt de tankar, teorier, åsikter som grasserar i samtiden. I trettiotalets Tyskland smög sig führerdyrkan och naturmystik in i teologin i den dominerande protestantiska riktningen, Deutsche Christen. Sextio- och sjuttiotalet blev vänsterteologins epok medan det i vår egen tid är andra teorier som dominerar, som genusfrågor, könsidentitet och det inklusiva språket. För teologiska dagsländor kan uppenbarligen flyga åt både det ena och det andra hållet.

Hur hittar man då rätt bland alla kontextuella och samtida teologier? Hur vet man om de inte bara är författarens egen tro utan även Kyrkans tro? Den samtida teologin söker sällan efter trons kontinuitet genom tiderna. Tidigare teologer och teologier ses som fångna i sin tids i dag föråldrade tankemönster. Fast favoritfrasen som ibland felaktigt tillskrivs Luther – ecclesia semper reformanda est – får inte så sällan legitimera ett teologiskt kameleontbeteende. Men när bibeltolkningen plagierar samtidens åsikter och värderingar är det fara å färde. Då må varningsklockorna ringa i vartenda kyrktorn. Högljutt. För att varna och väcka.

Vad det ytterst handlar om är att människan hellre vill anpassa Gud – och teologin – efter sin vilja än att anpassa sig själv och sin vilja efter Gud. Så blir Gud människans avbild, inte människan Guds.

Lundateologen Bengt Hägglund (1920–2015) sysslade i flera av sina böcker med frågan om kontinuiteten mellan dagens förkunnelse och den tro som apostlarna förkunnade. I sin forskning fann han en trosregel, regula fidei, en autentisk tradition eller ett trons mönster som beskriver Kyrkans tro. Hit hör de tre fornkyrkliga trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska, vilka alla är erkända bekännelsedokument i Svenska kyrkan.

Grundläggande i trosbekännelserna är att Gud är treenig – Fader, Son och helig Ande. Vidare att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. I dessa dogmer ryms vad kyrkan tror om skapelse och frälsning, om syndens grymma verklighet och om nådens evangelium.

Men det är också i förhållande till dessa grunder man möter många villfarelser, inte minst i dag. Som att man ifrågasätter Jesu gudom eller gör honom androgyn, till en hen, för att stödja dagens queertänkande. Eller undviker de bibliska begreppen Fadern och Sonen för att endast använda de avpersonifierade Skaparen och Försonaren, begrepp som är alldeles rätt och riktiga men nu av fel skäl. Eller devalverar Jesus Kristus som den ende, unike Frälsaren till att vara en väg bland många till Gud. Eller omtolkar ormen i paradiset till att uppfattas som en god röst, vilken manar Eva till att äta av kunskapens träd för att bli fri från okunskapen.

Höjden och bredden och djupet i trons hemligheter och den allmänneliga kyrkans dogmer kan ingen helt och hållet omfatta. Kyrkans tro är större än vad ens de främsta teologer förmått formulera. Grunden för kyrkans tro är att den hör ihop med vad apostlarna lärde. Därför har kyrkan en förpliktelse till denna tidlösa apostoliska tro, denna regula fidei – trosregel – att göra den pedagogiskt tillgänglig och begriplig i vår tid. Inte omforma utan omformulera, inte svara sökaren »vad tror du själv» utan svara vad kyrkan tror. Kyrkan ska kunna ge besked när någon frågar. Klara besked och genomtänkta förklaringar strider inte mot lyhördhet och goda samtal, utan är tvärtom en god utgångspunkt för detta. Där kyrkans bekännelse är stark och tydlig, dit strömmar människor.




SPT 10/2021

Kyrkans bekännelse och partiernas ideologier

Historien brukar vara segrarens historia. Vinklad och tillrättalagd då förlorarna har marginaliserats och tystats. När segraren är det befriande alternativet är det på gott – amerikanska inbördeskriget, de allierades seger över axelmakterna eller de tidiga dogmteologiska striderna. Men även motsatsen gäller – om förlorarna varit segrare hade historieskrivningen sett annorlunda ut. Om Hitler vunnit, om sydstaterna segrat, om turkarna vunnit vid Wien 1683, om ... frågor som den kontrafaktiska historien kan fantisera om men måste lämna obesvarade.

Mer sällan skriver segraren sin historia medan konflikten ännu pågår. Därför är Jesper Bengtssons bok Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan (2020) den preliminära segrarens historia. Boken är viktig. Sällan har den partipolitiska dominansen i och intentionen med Svenska kyrkan blottlagts så tydligt som av Bengtsson. Här hörs inte de kritiska rösterna mot kyrkans partipolitisering, utan det är socialdemokratin som själv avslöjar metoder, beslut, överväganden och den ideologi som färgat det senaste seklets utveckling i kyrkan. Om de kritiska rösterna tidigare kunnat avfärdas som överdrivna, så visar Bengtsson att det varit värre än vad dessa hävdat. Andra böcker och undersökningar har avslöjat samma sak, men nu beskrivs intentionen med socialdemokratins engagemang i kyrkan inifrån partiet självt.

Förenklat uttryckt: Socialdemokratin ville inte kyrkan väl. Utifrån sin agenda ville nog (S) henne väl men inte utifrån kyrkans väsen. (S) ville ha en socialdemokratisk kyrka. Inte en helig, allmännelig och apostolisk kyrka, trogen hennes heliga skrift och tidlösa trosbekännelse. Sådant betydde ingenting, utan kyrkan skulle präglas av den överordnade socialdemokratiska ideologin.

Visserligen fanns i början av förra seklet en konflikt inom (S) huruvida kyrkan skulle skiljas från staten eller domineras av partiet och staten. Som bekant segrade den senare linjen. Att lämna Sveriges största organisation utan partipolitisk styrning var en för stor risk. Makten skulle behållas, en makt som var underordnad den egna partiideologin och statsmakten, inte Kyrkans Herre.

Men (S) värjde sig mot kyrkans frihet även därför att man såg en risk att hon skulle bli mer katolsk och därmed oberoende av den politiska makten. Även om utvecklingen i trettiotalets Tyskland med en protestantisk kyrka dominerad av Deutsche Christen – en blåkopia av den nazistiska ideologin och en karikatyr av kristen tro – oroade ecklesiastikminister Arthur Engberg, så ändrades inte inriktningen. Som Zäta Höglund vid den socialdemokratiska kongressen 1936 yttrade: »Det är bättre med en upplyst stat som härskar över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap utan någon som helst kyrklig kontroll.»

Carl Müller Frøland påvisar i Nazismens idévärld (2020) skillnaden mellan den tyska lutherska och den romersk-katolska kyrkans relation till staten: »Eftersom de [den romersk-katolska kyrkan] har sitt överhuvud i Rom och är ’internationalistiska’ så har tyska katoliker ett mer distanserat förhållande till både stat och nation än protestanterna [...] och det är helt klart en orsak till varför långt fler protestanter än katoliker sluter upp bakom naziststaten.»


Här anas en orsak till det bristande ekumeniska intresset i kyrkomötet och de partipolitiska grupperingarna. Ekumeniken, det allmänkatolska och apostoliska arvet, skulle kunna bli ett hinder för partipolitiska ideologier i Svenska kyrkan. Helt konsekvent saknar Bengtssons bok i stort sett internationella utblickar. Svenska kyrkan är enbart svensk, inte en del av Kristi kyrka.

Denna ideologiska hegemoni över kyrkan tillhör inte det förgångna. En förtroendevald för (S) skrev nyligen (KT 15/2021) att »när det gäller de nomineringsgrupper som också har allmän politisk värdegrund så är det enklare att veta vad de tycker i en fråga som denna. Den som röstar vet vilken åsikt nomineringsgruppen har i frågan.»

Här är det inte bara partiideologi som styr utan än värre. Vad kyrkan tror reduceras till åsikter. Inte bekännelse, inte skriftens ord, inte kyrkans tradition. Utan åsikt. För de partipolitiska grupperna är kyrkan en åsiktskyrka, inte en bekännelsekyrka. Åsikter är utbytbara, bekännelsen är förankrad i apostolisk och katolsk tro genom tiderna. Partipolitiska förtroendevalda hörs sällan tala om kyrkans trosbekännelse men desto oftare om åsikter, opinioner och samhällsutveckling. Och »värderingar», det nya pamflettordet som smugit sig in även i kyrkan som mer normerande än Skriftens auktoritet.

Jesper Bengtsson bör tackas. Nu vet vi vad vi redan visste. Stolt avslöjar han inifrån att socialdemokratin gjorde kyrkan partipolitiskt dominerad för att reformera henne. Men inte en reformation av lutherskt snitt grundad på Skriften utan en reformation modellerad efter statens och partiets ideologiska grunder. Libertas ecclesiae är för socialdemokratin ett hot. Men (S) kommer inte att segra över kyrkans frihet, apostolicitet och katolska sammanhang. Ur kyrkans synvinkel är (S) en nykomling på samhällsarenan som möjligen kan överleva Svenska kyrkan – men inte Kristi kyrka i Sverige för hon lever intill dagen för hennes Herres återkomst.

Det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan ifrågasätts dock alltmer. Även ärkebiskopen konstaterade nyligen i Dagen (23/4) att »principiellt sett är systemet med nomineringsgrupper som är kopplade till politiska partier en anakronism [...] Vi är inte en statskyrka längre. Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna [...] Det mest konsekventa vore att inte ha nomineringsgrupper med partipolitiska kopplingar.» Så rätt, så rätt, vad kyrkostyrelsens ordförande säger. Men inte lär de båda vice-ordförandena från (S) och (C) bry sig.

Svenska kyrkan är i kris. Identitetskris och medlemskris, förändring från folkkyrka till minoritetskyrka, inre sekularisering och vilsen inför framtiden. Bidragande till krisen är tveklöst de partipolitiska grupper som prioriterat den egna ideologin framför kyrkans väsen. Att samma partier som är en del av problemen nu även ska vara med och lösa dem är absurt. Borrar man hål i skeppets botten lär man inte vara bra på att ösa vatten.

Nu behövs en krismedveten och Kristusmedveten kyrka på alla nivåer – från nationell till lokal nivå. Vi kan inte fortsätta som om allt står väl till. Vi kan inte fortsätta att öka administrationen och centraliseringen av kyrkan. Vi kan inte fortsätta att ha partipolitiska grupper som dominerar kyrkan. Varje nomineringsgrupp måste inför höstens kyrkoval redovisa vilka strategier man har för kyrkans framtid. Och vilken tro man bekänner sig till. Kyrkans tro eller partiets ideologi? Och vi vill inte ha floskler till svar utan konkreta strategier.




SPT 9/2021

Dopen inför post-pandemins tid – från folkkyrka till minoritetskyrka

Statistiken från 2020 har publicerats, flitigt kommenterad av många – inte minst av ärkebiskopen – i bl.a. Kyrkans Tidning. Med rätta. För även om siffrorna efter ett år av pandemi inte är jämförbara med tidigare år, så är trenden tydlig. Fler lämnar Svenska kyrkan, och de som väljer dop, konfirmation, vigsel och begravning i Svenska kyrkan blir allt färre. Ett viktigt arbete väntar nu för församlingarna inför den post-pandemiska tiden.

Summeringen av 2020 visar inte oväntat på ett bottenrekord för de kyrkliga handlingarna. Av de födda barnen döptes 27,5 procent. Lika låga är siffrorna för konfirmation (20 %) och kyrklig vigsel (24 %) även om begravningarna fortfarande är många (64 %). Tillhörigheten har sjunkit till 55 procent, vilket väcker frågan om när Svenska kyrkan inte längre kan kallas för folkkyrka.

En följd av pandemin är att många dop och vigslar har ställts in eller skjutits på framtiden. Allvarligast är alla dop som inte blev av, och då inte främst ur medlemssynpunkt utan för människors frälsnings skull. Dopfrekvensen har redan före pandemin sedan flera år sjunkit, så problemet är inte nytt men alarmerande. Det är dags för varje församling att snarast forma en strategi för att söka upp de familjer som avstått och avstår från att låta döpa sina barn både före och under pandemin. Att då också ta personlig kontakt är nödvändigt.

Barndopet, som är centralt i vår kyrkas teologi om Guds förekommande nåd, har flera aspekter. Familjefesten där släkt och vänner samlas i glädjen över en ny familjemedlem ryms i dopet som ett inlemmande i Guds rike. Det har raljerats över att dopet inte är en namnceremoni. Det är sant att man inte behöver döpas för att få sitt namn, men ändå kan kyrkan bejaka namnets betydelse i dopliturgin.

Namnet som identitetsbärare är viktigt i dopet, då den döptes namn skrivs in i det eviga livets bok. Dopnamnet nämns personligen intill Guds namn medan dopets vatten öses över huvudet. En människa är mer än en del av ett kollektiv. Ingen annanstans visas så tydligt som i dopet vem hon är, då hennes egennamn också fogas till Kristi namn och då hon utöver sin jordiska familj inlemmas i den himmelska gemenskapen.

Kyrkan kan därför även bejaka dopet som en familjefest för en nyfödd familjemedlem. Att många familjer missat den möjligheten under pandemin behöver vi ta på allvar och möta. Risken är annars överhängande att vi får ett paradigmskifte så att barndopet fasas ut ur det allmänna medvetandet. Och om det inte blev dop av det första barnet, så kanske det inte heller blir när det andra föds.

Pandemin tar mångas liv. Människor dör. Ännu olyckligare vore det om vi även mister det eviga livet. Dopet är kyrkans viktigaste uppgift. När människor riskerar att inte döpas på grund av situationen måste kyrkans främsta prioritet vara att hitta lösningar. Nuvarande situation är inte hopplös utan kan bli en möjlighet. De uteblivna dopen kan hjälpa församlingarna att fokusera på dopet och dess betydelse. Med en genomtänkt och långsiktig dopstrategi kan församlingarna nå både de familjer som ställt in ett dop och de som aldrig ens övervägt möjligheten. Nu finns anledning att på bred front berätta om dopet. Och då inte bara om dopets tid och plats utan om dess livsavgörande betydelse oavsett ålder.


Information om dopet måste synas i många sammanhang och på flera plattformar. Det räcker inte med information på hemsidan eller i församlingsbladet. Dopsamtalens teologiska innehåll blir än viktigare. Det händer att föräldrar som väljer att låta döpa sina barn själva varken är döpta, konfirmerade eller ens medlemmar. Också detta är ytterligare en anledning att tala om den stora skillnaden som vår tro gör. Varje församling behöver en strategi inte bara för barndop utan också för dop av konfirmander och vuxna. Med fokus på vad dopet handlar om, blir dopet angeläget också för dem som lämnat spädbarnsåldern. Vi ser ett ständigt växande behov av detta. Alphakurser och Vuxen väg till tro är exempel på väl fungerande pedagogiska metoder för en människas väg till tro och dop och in i kyrkans gemenskap.

Dopet gör skillnad. Kyrkan vet detta, annars hade hon inte på Jesu befallning döpt. Men vet alla människor det? Att dopet ger helt nya förutsättningar, att Bibeln säger att den som är döpt har iklätt sig Kristus (Gal. 3:27), tillhör himmelriket och får del i det som Kristus har vunnit åt henne? Dopets rikedom är stor. Genom dopet får vi del av Jesu uppståndelseliv, blir räddade till det eviga livet och tar emot den Helige Ande (Tit. 3:4–5).

Att genom dopet vara ett Guds barn vidgar perspektivet. Och för en förälder är det den yttersta tryggheten att i dopet lägga sitt barn i Guds famn. Den döpte infogas i Kristi kyrkas gemenskap – en gemenskap där hon kan ta del av den totala förlåtelsen och upprättelsen. Därför gör dopet skillnad. För barnet, för föräldrarna.

Dopet är en ödesfråga för människan. Ytterst handlar det om detta. Men dopfrekvensen är även en ödesfråga för Svenska kyrkan. Kanske har under senaste året det stora trendbrottet ägt rum då hon gått från att vara nationell folkkyrka till att bli en minoritetskyrka bland andra. Med ständigt sjunkande medlemssiffror och allt färre kyrkliga handlingar är kyrkoledningens passivitet märklig.

Statistiken oroar men läggs ändå till handlingarna, år efter år. Nationella strategier saknas. Sådana tas visserligen fram för att informera om höstens kyrkoval men inte för att gjuta nytt liv i kyrkan och vittna om Kristus. Carl-Erik Sahlberg skrev i Dagens Nyheter (16/3 2021): »Svenska kyrkan är sedan urminnes tider svenska folkets kyrka. Med sin rikstäckning är den unik. Därför kan jag djupt sakna ett krismedvetande inom kyrkan – men man fortsätter som om ingenting hänt. Varför?»

Vi efterlyser en krismedveten kyrka som tar de sjunkande siffrorna på allvar. Under decennier har medlemsantalet inte motsvarat de breda folklagrens tro eller engagemang. Den svenska folkkyrkan håller sedan länge på att bli en kyrka utan folk. Vägen framåt är inte den ängsligt defensiva reträtten, inte en alltmer odefinierad tro och andlighet.

Därför efterlyser vi inte bara en krismedveten utan framför allt en Kristusmedveten kyrka – en offensiv kyrka, som är tydlig med tron på Kristus och som är öppen för varje sökande och längtande människa. För ur folkdjupet hörs ett rop efter Någon – efter Gud. Genom Petrus gavs åt kyrkan uppdraget att vara människofiskare. Så kasta ut näten! Skäms inte för evangelium utan jubla stolt över det! Fira mässan i glädje, kalla till dop, undervisa, evangelisera och missionera frimodigt och räck i kärlek ut handen till de mest utsatta!

Statistiken talar sitt tydliga sifferspråk. Då räcker det inte att kyrkans ledning analyserar siffrorna.

Vad vi behöver är handlingskraftiga initiativ till förändring.




SPT 8/2021

Kyrkans och församlingarnas ekonomi – en del i att vara kyrka

Då och då kan man läsa om hur det från nationell nivå sias om Svenska kyrkans allt sämre ekonomi. Orsakerna till den mörknande ekonomiska framtiden är främst att medlemsantalet sjunker och allt färre betalar kyrkoavgiften på cirka en procent av lönen. Pandemin gör inte saken bättre. Ökande arbetslöshet och försämrad privatekonomi lär minska kyrkans intäkter.
I Kyrkans Tidning (nr 8/2021) publicerades nyligen en analys av Svenska kyrkans ekonomiska framtid. I en stort upplagd artikel med rubriken »Sju vägar till bättre ekonomi i din församling» presenterades resultaten från en ekonomienkät om förväntningarna på kyrkans framtida ekonomi. De sju »vägråden» handlar om att dels minska utgifterna genom att dra ner på personalstyrkan och fastighetsbeståndet, dels öka intäkterna genom att exempelvis se över aktie- och fondplaceringar, starta näringsverksamhet eller höja avgifterna.

Alla är de goda och kloka råd. Men är de de enda råden? Eller ens de bästa? Det är uppenbart att något avgörande saknas. För samtliga råd utgår från en defensiv kyrka, som endast kan planera för en minskad bas. Inga råd ges för en offensiv kyrka, som tänker nytt pastoralt och strategiskt, som satsar mer på att göra Kristus känd och bekänd än på att informera om kommande kyrkoval.

Svenska kyrkan är den historiskt givna kyrkan för svenska folket. Hennes uppdrag är att nå ut med evangeliet till hela Sverige, såväl till glesbygden som till storstädernas utanförskapsområden. Det uppdraget har format henne själv likaväl som det svenska samhället. Fram till år 2000 var Svenska kyrkan en statskyrka med god ekonomi och de flesta medborgarna var medlemmar (83 procent år 2000). Under en knapp femtioårsperiod (1972–2020) har medlemsantalet sjunkit från 95 till 55 procent. Visst kan man drömma sig tillbaka till den tidens ekonomi och medlemsantal, men som rapparen Petter sjunger i en av sina sånger: Då är då men nu är nu.

Men för att diskutera Svenska kyrkans ekonomi krävs att man först reflekterar över vad som är målet och meningen med en god ekonomi för kyrkan. Om man lägger ett bibliskt perspektiv på hur kyrkan ska förvalta sin ekonomi, så möter vi en mångfacetterad bild. Enkelt uttryckt kan man säga att ett gott ekonomiskt förvaltarskap också är en symbol för förvaltandet av Guds goda gåvor.

Med tanke på Jesu ord om att man inte kan tjäna både Gud och mammon får inte pengar ha ett egenvärde för kyrkan. God ekonomi är lika lite som dålig ekonomi gott i sig och inte heller ett självändamål för församlingarna. Däremot är god ekonomi något gott då den skapar förutsättningar för församlingarna att utföra sin primära uppgift – att i ord och handling sprida evangeliet. Det handlar om allt från den diakonala kallelsen att ge bröd och stöd för de mest utsatta till att förkunna Guds ord och förvalta sakramenten för dem som söker sig till kyrkans gemenskap och Herrens närhet.

Att den ekonomiska förvaltningen rör församlingens grundläggande uppgift framgår av Kyrkoordningen: »Församlingen ska anställa och avlöna den personal samt anskaffa och underhålla den egendom som behövs för församlingens verksamhet» (kap. 2 §1). Formuleringen är en rest från den kyrkolag som gällde t.o.m. 1999 med dess kompetensregel om hur kyrkoskatten fick användas. Där fanns en definition som tydligare visade på kopplingen mellan kyrkans ekonomiska förvaltande och hennes verksamhet och uppdrag. Regeln klargjorde att det som då var kyrkoskatt skulle användas till »främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation». Helt enkelt, att församlingen skulle fullgöra sitt uppdrag att vara kyrka på stund och ställe med ansvar för hela Sverige – dvs. hennes »grundläggande uppgift» och territoriella ansvar.


I ett citat som har sin grund i liknelsen om talenterna (Matt. 25:14–30) sätter Kyrkoordningen in den ekonomiska förvaltningen i ett vidare sammanhang, då det heter: »De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse. En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas» (KO kap. 42, inledningen).
De sju vägar som presenterades i KT kan ses som relevanta och viktiga för att säkerställa en god framtida ekonomi för den lokala församlingen och hela Svenska kyrkan. Ändå, förslagen saknar det mest primära och självklara, vilket också uttrycks i Kyrkoordningens så kallade syftesparagraf: »Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen upprättas.» Så vad hände med den väg som är den lokala missionen och evangelisationen? Som stärker församlingsgemenskapen vilket kan leda till att antalet medlemmar ökar?

I stället ser vi motsatt utveckling – församlingar som väljer personella nedskärningar och höjda avgifter framför att arbeta för att öka medlemsantalet. Församlingar som är på reträtt, som inte längre ivrar för att vittna om Jesus eller älskar att fira gudstjänst och som glömt att söka upp sökarna. Att vända trenden kräver att avståndet mellan folket och församlingen minskar, att präster och personal lever med och i sin omgivning. Men tendensen liknar mer PostNords utveckling till utdelning varannan dag. Gudstjänst varannan söndag eller en gång i månaden, präst kan nås på begränsade tider och församlingsexpeditionens vanligaste röst är telefonsvararens.

Enkäten andas uppgivenhet inför kyrkans framtid i sådant som ekonomi och det pastorala livet. Inget av råden är nyskapande och kreativa. De bekräftar bara vad som brukar sägas intill leda, att Svenska kyrkan fortfarande är landets största medlemsorganisation, att fortfarande är mer än hälften medlemmar ... Detta fortfarande tycks ge tröst – den falska tröst som resulterar i status quo och initiativlöshet.

Människor ska givetvis inte »vinnas» tillbaka främst för ekonomins skull även om fler medlemmar skulle stärka ekonomin. Det skulle ge församlingarna ökade resurser att bygga gemenskaper för och med dem som inte varit med tidigare – och då kanske fler vill vara ideella, förtroendevalda och aktiva i församlingslivet och så leva i det allmänna prästadömet. För sådant är kyrkans uppdrag – att gå ut i världen och skapa gemenskaper av dem som genom dopet är Kristi lärjungar.

Inför höstens kyrkoval borde frågan ställas till varje nomineringsgrupp om den ekonomiska nedgången och deras förslag på åtgärder. Kommer då någon grupp att föreslå att förbättra ekonomin genom ökad evangelisation, stärkande av församlingsgemenskapen och att satsa på de ideella krafterna och fler medlemmar? Om inte de satsningarna görs kommer Svenska kyrkan att till sist likna en avfolkad glesbygd.




SPT 7/021

Inställd på mässa eller inställd mässa?

När en biskop i den rysk-ortodoxa kyrkan efter glasnost fick frågan, hur kyrkan lyckades överleva de dryga sjuttio åren med starka begränsningar av kyrkans frihet, stängningar av kyrkor och restriktioner för gudstjänstfirandet, så svarade denne: »Vi firade den Gudomliga liturgin».
Biskopens svar har blivit en klassiker, som sätter fokus på vad kyrkan måste göra och hur hon måste leva under svåra tider: Fira den Gudomliga liturgin. Fira mässa, tillbedja, lovsjunga, låta de heliga läsningarna ljuda, sakramentet utdelas. Så var det även under kyrkans första tid. Också då lär biskopar och präster under förföljelsetider ha svarat: Vi firade mässa, vi firade den heliga eukaristin i katakomberna, i hemmen, i öknen.

Och så såg trappistbrodern Charles de Foucauld – Broder Charles av Jesus – sin uppgift då han levde isolerad bland tuaregerna i Sahara – att fira den heliga eukaristin, att göra sakramentet närvarande och tillgängligt för de mest utarmade, för dem som ännu inte hört att Gud uppenbarat sig genom sin ende Son, Jesus Kristus. I de urkristna kärnländerna Syrien och Irak har på samma sätt mässan fortsatt att celebreras trots starka yttre hot under de senaste åren.

Men vad kommer Svenska kyrkans biskopar, kyrkoherdar och präster att svara när de ställs inför frågan, vad kyrkan gjorde under den svåra pandemin med alla de restriktioner som hela samhället ålades? På många håll lär svaret vara: »Vi slutade att fira den Gudomliga liturgin, vi ställde in eukaristifirandet, vi delade inte längre ut sakramentet». På andra håll blir svaret: »Vi ställde in på söndagarna men webbsände förinspelade gudstjänster». Och alltför få lär svara: »Vi fortsatte fira eukaristin, vi mångdubblade antalet mässor eller utökade tiden för kommunionen med någon timme så att alla fick möjlighet att ta emot sakramentet».

Folkhälsomyndighetens restriktioner för hur många som fått samlas till kulturarrangemang och gudstjänster har varit nödvändiga. Vi ska vara tacksamma för dem. Det handlar inte bara om att åtta personer i en stor kyrka eller konsertsal kan tyckas vara orimligt få, utan om att man före och efter samlingarna och gudstjänsterna umgås, möter varandra vid utgångarna och pratar med för korta avstånd. Att det har gjorts undantag från åtta-regeln för begravningar är klokt och respektfullt men får inte motivera att undantaget skulle kunna vara regel för alla samlingar.

Men dessa restriktioner har vi kunnat förhålla oss olika till. Från biskoparna har råd och direktiv varit begränsade. Otydlighet har rått, varför varje pastorat och församling fått finna sin egen väg. Ibland har detta motiverats med att pastoratens förutsättningar är olika, men så är det knappast. Normalt ska minst en huvudgudstjänst firas varje söndag i alla pastorat. Kyrkans Tidnings enkät bland biskoparna (24/1 2021) visade hur diffusa råden varit. Här borde ha funnits en helt annan gemensam röst, en teologisk reflektion, ett tröstebrev till församlingarna.

Hur vi svarar på frågorna belyser synen på mässan, på Ordets förkunnelse och sakramentets firande. Om mässans uppgift primärt uppfattas som att samla folk, då är det enkelt att ställa in eftersom endast några enstaka deltagare varit tillåtna. Men om mässan ses som hela kyrkans tillbedjan, då blir det omöjligt att ställa in. Då firas mässan, om än med endast några få, på utsatt dag och tid för att ära och tillbedja Gud. Söndagen förblir gudstjänstdag när församlingen helgar veckan och livet genom de få som blir ställföreträdare för alla.


De som deltar via webben ska kunna ta del av vad som sker i nuet i den pågående mässan och inte bara vara iakttagare, tittare och publik till något som redan är inspelat och avslutat. I KT:s enkät konstaterar biskop Johan Tyrberg i Lunds stift att »inspelade gudstjänster riskerar att förmedla en uppfattning om att gudstjänsten är en produktion som någon gör för någon annan. ... I undantagsfall kan den förinspelas, men min privata uppfattning är att det så långt som möjligt ska undvikas». Så sant. Men nog vore det önskvärt att biskoparna inte bara uttryckte en »privat uppfattning» utan även det självklara, att huvudgudstjänst firas på plats enligt det schema och den ordning som är fastställd.

Firas mässan främst för att folk ska komma blir hela mässan en pedagogisk uppgift. Allt måste då vara begripligt och lättuggat, enkelt och omedelbart tillgängligt. Och om inget folk kan eller får komma, är det bara att ställa in. Men om mässan firas för att ära och tillbe Gud, för att tjäna Gud, för att vara inför Gud, då öppnar den för mysteriet, heligheten och det outgrundliga. Då firas mässan även med ett fåtal därför att sådan är församlingens tjänst och kallelse. De få representerar de många.

Vad pandemin betytt för mässfirandet är ännu för tidigt att säga. Härom tycks och tvistas det ganska mycket just nu. Om de inställda gudstjänsterna och det begränsade deltagarantalet leder till en bestående förlust eller väcker en starkare längtan till deltagande och gemenskap får framtiden utvisa. Men oavsett vilket, så kvarstår församlingens kallelse och kyrkans unika uppdrag – att fira mässa, att ära och tillbe Gud.

Den i dag allt vanligare umgängesformen är via sociala medier. Det är där vi berättar om oss själva, informerar, skvallrar och gestaltar oss. Men pandemin kanske dränerar oss så på den fysiska närvaron att vi upptäcker hur viktig den är. Titeln på C.S. Lewis roman, Till We Have Faces, är tidlös i sin fråga efter Det rätta ansiktet (svensk titel), efter tillblivelsen av den andre, efter det genuina mötet, närvaron. Att se och bli sedd. Välsignelsens ord, »Herren låte sitt ansikte lysa över dig ... Herren vände sitt ansikte till dig» kan visa sig vara mer avgörande än många insett. Det är i frånvaron, i förlusten av det självklara, som man upptäcker dess nödvändighet.

Ansikte mot ansikte. En ganska nyligen presenterad undersökning bland ungdomar har visat hur vår empatiska förmåga och hur vi tolkar skiftningarna i den andres ansikte har försämrats av allt tittande på skärmar och sociala medier. Därför är de webbsända gudstjänster inte kyrkans framtid. Som instrument för predikan, vittnesbörd och förkunnelse kan de delvis duga, men frestelsen är att då göra dem mer till underhållning än livshållning, mer av högljudd retorik än en röst för det sanna evangeliet. Det blir produktion för konsumtion. Entertainment Churches har myntats för de kyrkor som vill efterlikna galor och musikfestivaler genom sceniska framträdanden av körer och musiker, predikanter och gudstjänstkonferencierer.

Den virtuella världen är inte gudstjänstlivets framtid. Kristi kropp och blod behöver läggas i vår mun, tuggas och sväljas. Och ansikte möta ansikte människor emellan. Och människans ansikte vändas mot Guds. Och Guds vändas mot oss. I mässan.




SPT 6/2021

Om kroppens uppståndelse
Om kroppen verkligen är onödig, varför helade Kristus den då? Och framför allt: varför tog han sig före att uppväcka döda? Vilken var hans avsikt? Var det inte för att visa oss hur uppståndelsen skall äga rum?

Hur uppväckte han dem för övrigt? Var det till själen eller till kroppen? Av allt att döma var det båda två. Om uppståndelsen skulle vara helt andlig, då borde han vid sin uppståndelse å den ena sidan ha visat sin utsträckta kropp och å den andra sin själ, sådan som den verkligen är. Men detta gjorde han inte. Han uppstod med sin kropp därför att han var viss om att löftet om liv gällde också den.

Varför uppstod han i sin korsfästa kropp, om inte för att visa att kroppens uppståndelse är verklig? Han ville övertyga sina lärjungar, som inte ville medge att han verkligen hade uppstått i kroppen. Han erbjöd dem att röra vid honom och visade spikmärkena i sina händer.

Då de fortfarande inte kunde tro att det var han, han själv i sin kropp, då bad han att få äta tillsammans med dem, ... och han åt lite honung och fisk. På så sätt visade han dem att uppståndelsen sker i vår verkliga, köttsliga kropp. Utöver detta försäkrade han att vi skall bo i himlen och ville visa att det inte är omöjligt för kroppen att komma till »himlen»; det var sådan som han var, det vill säga i kroppen, som han blev »upptagen till himlen» (Mark 16:19) inför dem.

Justinus Martyren: Fragment 9
(ur Olivier Clement: Källor, Artos 2004, s 84)


Ekumenik och interreligiös samverkan
För knappt trettio år sedan, 1992, antog Centralstyrelsen och Biskopsmötet riktlinjer för Svenska kyrkans ekumeniska arbete. När relationen mellan kyrkan och staten ändrades år 2000 ersattes dessa av bestämmelser i Kyrkoordningen, där Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund regleras (59 kap KO).


I december 2020 har nu kyrkostyrelsen godkänt dokumentet Svenska kyrkans plattform för ekumenik och interreligiös samverkan (finns på Svenska kyrkans hemsida). Att det kallas plattform betyder att det »anger teologiska utgångspunkter, riktning och vägval för Svenska kyrkans engagemang under de närmaste fem åren». Dokumentet, som ska revideras vart femte år, är alltså en positionsbestämning av vad Svenska kyrkan står för ekumeniskt och interreligiöst.

Det som främst skiljer de nya riktlinjerna från 1992 års är att interreligiös samverkan och religionsdialog nu fått en framträdande plats. Mycket av denna samverkan sker, som nämns i dokumentet, genom Sveriges kristna råd, SKR, ett viktigt och för Svenska kyrkan självklart engagemang.

Interreligiös samverkan, samverkan med grupper och institutioner i det sekulära samhället, med alla människor av god vilja som det ibland heter, har kommit att vara en del av kyrkans förhållningssätt. I encyklikan Nostra aetate från 1965 säger den romersk-katolska kyrkan att hon »förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt» och betraktar dessas »sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som ... inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor». Det är grundläggande att varje människa oavsett tro och livsåskådning möts med aktning och respekt, då hon är skapad av den Gud som verkar såväl inom som utom kyrkosamfunden.

I all religionsdialog finns dock två faror som kräver observans i samtalet. Den ena är synkretismen, att man i strävan efter samförstånd tonar ned den kristna uppenbarelsen i Jesus Kristus för en allmän andlighet – en utveckling som är märkbar på många håll. Den andra är att inte i andra religioner känna igen sökandet efter och aningen av »den sanning som upplyser alla människor». Påven Franciscus encyklika Lumen fidei (2013) visar både på människans sökande efter Guds ljus och att »Guds fulla ljus är koncentrerat i honom [Jesus]» (p.35).

I dokumentet kommer dessa båda aspekter fram. Det bejakar kallelsen att bygga relationer »till människor av annan tro eller ingen tro alls» för att underlätta samverkan för det gemensamma bästa. Samtidigt sägs att detta inte utesluter undervisning i kristen tro för nyanlända och andra som vill bli döpta, något som fått ökad aktualitet de senaste decennierna till följd av ankomsten av stora grupper som flytt undan krig och förföljelse till fredligare länder.

Tanken på kyrkans samhällsuppdrag spelar i dokumentet en viktig roll som utgångspunkt för både ekumenik och religionsdialog. Hur man menar är dock otydligt, då det smått kryptiskt heter att »arbetet med kyrkornas roll i det offentliga rummet har skapat förutsättningar för nya samarbeten över världen». Dessa samarbeten sker på tre nivåer, först interreligiös samverkan, sedan multilateral ekumenisk samverkan och så bilateral ekumenisk samverkan.

Det är inom den politiska sfären som Svenska kyrkan förväntas göra sina insatser: »Genom sitt medlemskap i KV (Kyrkornas världsråd) vill Svenska kyrkan särskilt vidareutveckla arbetet med ekumeniskt lärande, policydialog, klimat-, hållbarhets-, och urfolksfrågor, genusrättvisa samt interreligiös samverkan». Frågorna ska aktualiseras även inom Lutherska världsförbundets och ACT-alliansen inom ramen för en »holistisk missionssyn både lokalt och globalt». Ekumeniskt lärande handlar om ekumenisk kunskap, att peka på närmandet mellan kyrkor. Övriga områden – policydialog, klimat, hållbarhet, urfolk, genusrättvisa och interreligiös samverkan – är dock mer politiska än teologiska frågor.

Ekumeniskt arbete handlar vanligen om teologiska dialoggrupper som finner fram till gemensamma formuleringar kring sådant som i århundraden varit kyrkoskiljande. Viktigast här är det s.k. BEM-dokumentet från 1982 med en gemensam syn på dop, nattvard och ämbete. Mycket av den förnyelse av gudstjänsten, liturgiskt och teologiskt, som vi upplevt det senaste halvseklet har inspirerats av BEM-dokumentet. Inte minst gäller detta eukaristin, nattvardens gudstjänst.

Ett problem för Svenska kyrkan är att man på riksnivå skriver under ekumeniska överenskommelser utan att alltid följa dem. Om dessa på någon punkt avviker från samhällets normer, så gäller det senare, en uppenbar följd av partipolitiseringen av kyrkomötet. Partierna agerar mer i enlighet med riksdagens beslut än utifrån ekumeniska hänsyn. Ett exempel är rapporten om äktenskap och familj i kristen belysning som utarbetades av den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen i Sverige och undertecknades 1975 av ärkebiskop Olof Sundby och biskop Taylor från Stockholms katolska stift. När Svenska kyrkan för några år sedan ändrade synen på äktenskap och familj till en mer sekulär bortsåg man helt från den rapporten.

Vid reformationsjubileet i Lund den 31 oktober 2016 proklamerades fem ekumeniska imperativ för den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna. I dessa förpliktande uppmaningar, som Svenska kyrkan skrivit under, återkommer flera gånger ordet »gemensamt»: att dessa kyrkor tillsammans ska vittna om Guds barmhärtighet och gemensamt arbeta för synlig enhet. Sedan dess har det varit oroande tyst om ett sådant gemensamt arbete från såväl Biskopsmötet som Kyrkokansliet. Imperativen, som nämns i dokumentet, har devalverats till »ambitionen att söka vägar till en förnyad ... dialog».

Dokumentet avslutas med hur riktlinjerna ska följas upp. Där talas om interreligiös samverkan, liksom att Svenska kyrkan ska vidareutveckla arbetet i de ekumeniska organisationerna. Man får snarast en känsla av att det är en lobbyorganisation som håller på att utveckla sina strategier. Ingenstans nämns att kyrkan ska peka på Kristus så att människor kommer till tro. Här hade man kunnat hämta inspiration från de nämnda encyklikorna Nostra aetate och Lumen fidei. För frågan infinner sig: vilken ecklesiologi har varit vägledande för arbetet med dokumentet?

Ekumenik och interreligiös samverkan eller religionsdialog har olika utgångspunkter och olika mål. Ekumeniken utgår från splittringen mellan dem som döpts in i Kristi kropp. Målet är att denna splittring ska övervinnas. Religionsdialogen utgår däremot från att varje människa är en Guds skapelse, och att hon därför ska mötas med respekt. Eftersom utgångspunkterna är olika hade det varit bättre om ekumenik och interreligiös samverkan inte blandats samman. Det aktuella dokumentet borde ha delats upp i två mindre för att undvika oklarhet och missförstånd.




SPT 5/2021

Mångfalden är Svenska kyrkans möjlighet och rikedom

Vad ryms i Svenska kyrkan? En folkkyrka med djupa rötter i såväl den svenska som den kyrkliga myllan får plats med många grenar. Åtminstone på pappret. Men i praktiken märks allt oftare något annat. Svenska kyrkan har sina bekännelsedokument med bibel och psalmbok som stabil grund där vår tro kommer till uttryck. Bekännelseskrifterna fördjupar och förklarar. Svenska kyrkan är en del av den allmänneliga, den katolska, kyrkan i alla tider och överallt. Hon bär arvet från urkyrkan, reformationen och väckelsetiden med stolthet. Det senaste seklet har lyft fram missionsperspektiv, ekumenik, diakoni och gudstjänstförnyelse. Det finns mycket att känna delaktighet i och glädje över.

Samtidigt visar allt fler sammanhang och röster att utrymmet krymper. Att Svenska kyrkan marginaliseras i samhället är på flera sätt bekymmersamt, men det pågår också en försnävning inom henne själv – och den är farligare för kyrkan. Den nyligen publicerade utvärderingen av Svenska kyrkans utbildningsinstitut, SKUI, ger syn för sägen. Åtskilliga tidigare elever har starkt ifrågasatt lärares och ledningens förhållningssätt och pedagogik. Kritiken har inte minst handlat om hur olika fromhetsrörelser förminskas, förlöjligas och ifrågasätts. I en debattartikel undertecknad av 28 nyutexaminerade kyrkoarbetare beskrivs utifrån flera exempel hur kyrkliga minoriteter inte tas på allvar utan marginaliseras. Men artikelns undertecknare har en självklar önskan »att SKUI ska vara en plats där kyrkans bredd inte bara tillåts, utan också representeras och får frodas» (KT nr 5/2021).

Företrädare för utbildningen ger illusionen av en mainstream-svenskkyrklighet som den enda giltiga linjen i Svenska kyrkan. Den som ska gå ut i tjänst bör vara inställd på att det är denna smala korridor av kristendom som ska förkunnas och levas i svenskkyrkligt församlingsliv. Tyvärr är inte SKUI ensamma om detta synsätt. I en trängd folkkyrka har åsiktskorridoren krympt avsevärt och den likriktande tendensen blivit starkare. Problemet är inte främst att en nedtonad variant av kristen tro dominerar i kyrkan. Problemet blir när andra uttryckssätt, teologiska samtal, församlingsbyggande, missionssatsningar, bibelläsande och böneliv förringas och osynliggörs. Den attityd som många minoritetsgrupper mött har ofta varit exkluderande, oavsett om det gällt väckelserörelser från exempelvis gammal-, låg- eller högkyrklighet. Det har märkts vid val av biskopar, anställningar på riks-, stifts- och församlingsnivå, representationer vid riks- och stiftsdagar, i anföranden i kyrkomöte och många andra sammanhang.

Andra exempel är bilden av Svenska kyrkan på hennes officiella webbsidor med en teologiskt och språkligt urvattnad version av den kristna tron. Allt oftare odlas myten om Svenska kyrkan som en enda röst med en enda teologisk inriktning, som ska prägla kunskapssyn, bibelsyn och värde- och moralfrågor etc. Ytterligare exempel på en trång mainstream-kyrka har vi sett de senaste åren i domkapitelsärenden som lett till avkragningar av präster som hävdat klassisk kristen tro med tankar och yttranden som för några decennier sedan skulle varit helt okontroversiella.


Men Svenska kyrkan har aldrig haft en enda röst eller teologisk inriktning. Som folkkyrka har hon rymt många teologiska uppfattningar och en mångfald av fromhetstraditioner. Med glädje har rörelser som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Kyrklig Förnyelse, OAS-rörelsen, laestadianerna och många andra identifierat sig som svenskkyrkliga och bidragit till den ekumeniska brobyggarroll som Svenska kyrkan av tradition har haft.

Från dessa väckelserörelser på gräsrotsnivå har Svenska kyrkan fått hängivna blivande medarbetare och församlingsbärande lekfolk. Bo Giertz konstaterande att »liberalteologin har inte väckt en enda människa till tro på Kristus», är måhända tillspetsat men inte helt utan sanning, vilket lätt göms och glöms av biskopar och kyrkoledning. Kort sagt är kyrkan långt mer än det som regleras i Kyrkoordningen, vilket faktiskt märks under övrigt i Matrikel för Svenska kyrkan. Det är i den brokiga kyrkmyllan, där den helige Ande får röra sig fritt och forma församlingar och enskilda som det skapas tro och församlingsliv. Så har det alltid varit i levande och växande kyrkor. En kyrka som däremot i rädsla för trons olika uttryckssätt ängsligt anpassar sig efter samhället och tidens normer blir en likriktad, vingklippt och döende kyrka.

Till »svenskkyrkligheten» hör helt enkelt en stor bredd och mångfald av fromhetsriktningar. Så som det är i alla kyrkor som vill vara allmänneliga – katolska. Det är en sak att en kyrka har en dominerande teologisk syn, en annan när denna syn blir den enda accepterade. Bara kyrkor som är sekteristiska agerar exkluderande.

En kyrka som vill leva i och med sin tid behöver ibland ompröva sin teologi och trons ställningstaganden i olika frågor, men som kyrka lever hon alltid av evigheten och förvaltar ett evangelium med evighetsanspråk. Hon måste då kunna söka nya former och ställningstaganden utan att stänga dörren för vad som tidigare varit hennes självklara linje. Vad kyrkan i några etiska och dogmatiska frågor trott och bekänt i sekler och årtusenden, kan inte plötsligt betraktas som heresi. Då bryter hon med sitt genom tiderna allmänkyrkliga arv. En kyrka, som inte vill vara en teologisk dagslända måste rymma en stor bredd. Annars blir hon ett ögonblickseko av sin egen samtid.

Problemet för Svenska kyrkan skulle kunna beskrivas som att hon i dag inte främst är en kyrka som lever i världen utan att världen lever i kyrkan – en följd av partipolitiseringen. En sådan kyrka får med nödvändighet problem med den inomkyrkliga rikedomen och mångfalden. För väckelserörelser och fromhetsriktningar går inte i vare sig partipolitikens eller samtidsåsikternas ledband utan förhåller sig friare till mainstream-mentaliteten – men är också trognare mot Guds ord, kyrkans tradition och bekännelse. Lojaliteten riktas inte mot de ideologiskt uppbundna partierna utan mot kyrkans Herre och mot vad kyrkan är till sitt väsen.

Definitionen av kyrkan som en måltidsgemenskap snarare än åsiktsgemenskap är bra. Den befriar en annars lätt förlamande debatt och tydliggör kyrkans väsen. Men det behöver vara mer än slagfärdiga ord. När kyrkan ses som en familj och måltidsgemenskap är inte de olika teologiska uppfattningarna ett problem utan en möjlighet. Så länge bönen för och med varandra finns, kan också olika teologiska inriktningar rymmas och uppmuntras i samma kyrka.

För hela Svenska kyrkans skull måste vi därför värna det goda samtalet även när meningarna går isär. Ett försvar för det kyrkliga och en tydlighet i att Kristus är vårt centrum, men med en glädje i att detta kan gestaltas och uttryckas på många sätt.




SPT 4/2021


Underkänt för Svenska kyrkans utbildningsinstitut – SKUI


En Utvärdering av profilutbildningarna vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) 2014–2019 har gjorts av Enheten för forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala. Rapporten har uppmärksammats framför allt av Kyrkans Tidning i ett par reportage och i debattartiklar från tidigare elever. Utvärderingens resultat kan enkelt sammanfattas så: de elever som SKUI ska godkänna för tjänst inom Svenska kyrkan ger själva utbildningen underkänt.

Gudstjänst- och församlingslivet behöver stärkas inför framtiden. Där lever och växer kyrkan – eller i värsta fall tynar och dör. En viktig kugge i detta är att församlingarna har duktiga medarbetare, gediget utbildade och för sina tjänster förberedda präster, diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker. Att medarbetarna delar Svenska kyrkans tro och liv är givet, men de behöver även vara införstådda med hela kyrkans bredd, med den katolska/allmänneliga kyrkogemenskapens många fromhetstraditioner.

För att få kompetenta medarbetare krävs en kompetent profilutbildning, helt enkelt att SKUI sköter sitt uppdrag. Enligt SKUI:s mål- och strategidokument ska den utbilda och förbereda studenter för församlingstjänst där de ska bidra till och utveckla kyrkans liv. SKUI är således en avgörande faktor för Svenska kyrkans framtid. Stora krav måste ställas på utbildningens innehåll och inriktning, på personalens bredd, teologiska och pastorala kompetens och öppenhet för olika fromhetstraditioner. Utvärderingen visar emellertid att bristerna är mycket stora i SKUI:s arbete och miljö.

Utvärderingen gjordes genom att alla studenter från åren 2014–2019 inbjöds att medverka i en enkätundersökning om utbildningstiden på SKUI. Generellt sett kan resultatet beskrivas som att en tredjedel var positiv till utbildningen, knappt en tredjedel neutral och ytterligare en dryg tredjedel negativ. Klart underkänt, således.

Några axplock från enkätsvaren visar på det alarmerande allvaret. På frågan i vilken utsträckning studenterna fått »relevant och tillräcklig kunskap för att utföra de uppgifter de ställs inför i sin yrkesutövning» är bara 43,8 procent positiva eller mycket positiva. Men det är mer illa än så. Av prästerna är endast ca 3 procent (5 av 163) mycket positiva medan inte mindre än ca 15 procent (24 av 163) är klart missnöjda.

Än värre blir det när studenterna ska bedöma slutåret på SKUI. Totalt är 36,4 procent nöjda eller mycket nöjda men av prästerna säger endast 5 procent att de är mycket nöjda. Av en utbildning bör man kunna förvänta sig att ett flertal ska vara mycket nöjda, inte bara nöjda. En utbildning där endast tre eller fem procent är »mycket nö


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Tom