Måndagen den 17 maj 2021 - klockan 21:45

SPT utkommer varannan fredag, ojämna veckor.
Sök          Sökhjälp
« Föreg. Nästa »


Tidigare ledare


2006-09-25

SPT 8/2021

Kyrkans och församlingarnas ekonomi – en del i att vara kyrka

Då och då kan man läsa om hur det från nationell nivå sias om Svenska kyrkans allt sämre ekonomi. Orsakerna till den mörknande ekonomiska framtiden är främst att medlemsantalet sjunker och allt färre betalar kyrkoavgiften på cirka en procent av lönen. Pandemin gör inte saken bättre. Ökande arbetslöshet och försämrad privatekonomi lär minska kyrkans intäkter.
I Kyrkans Tidning (nr 8/2021) publicerades nyligen en analys av Svenska kyrkans ekonomiska framtid. I en stort upplagd artikel med rubriken »Sju vägar till bättre ekonomi i din församling» presenterades resultaten från en ekonomienkät om förväntningarna på kyrkans framtida ekonomi. De sju »vägråden» handlar om att dels minska utgifterna genom att dra ner på personalstyrkan och fastighetsbeståndet, dels öka intäkterna genom att exempelvis se över aktie- och fondplaceringar, starta näringsverksamhet eller höja avgifterna.

Alla är de goda och kloka råd. Men är de de enda råden? Eller ens de bästa? Det är uppenbart att något avgörande saknas. För samtliga råd utgår från en defensiv kyrka, som endast kan planera för en minskad bas. Inga råd ges för en offensiv kyrka, som tänker nytt pastoralt och strategiskt, som satsar mer på att göra Kristus känd och bekänd än på att informera om kommande kyrkoval.

Svenska kyrkan är den historiskt givna kyrkan för svenska folket. Hennes uppdrag är att nå ut med evangeliet till hela Sverige, såväl till glesbygden som till storstädernas utanförskapsområden. Det uppdraget har format henne själv likaväl som det svenska samhället. Fram till år 2000 var Svenska kyrkan en statskyrka med god ekonomi och de flesta medborgarna var medlemmar (83 procent år 2000). Under en knapp femtioårsperiod (1972–2020) har medlemsantalet sjunkit från 95 till 55 procent. Visst kan man drömma sig tillbaka till den tidens ekonomi och medlemsantal, men som rapparen Petter sjunger i en av sina sånger: Då är då men nu är nu.

Men för att diskutera Svenska kyrkans ekonomi krävs att man först reflekterar över vad som är målet och meningen med en god ekonomi för kyrkan. Om man lägger ett bibliskt perspektiv på hur kyrkan ska förvalta sin ekonomi, så möter vi en mångfacetterad bild. Enkelt uttryckt kan man säga att ett gott ekonomiskt förvaltarskap också är en symbol för förvaltandet av Guds goda gåvor.

Med tanke på Jesu ord om att man inte kan tjäna både Gud och mammon får inte pengar ha ett egenvärde för kyrkan. God ekonomi är lika lite som dålig ekonomi gott i sig och inte heller ett självändamål för församlingarna. Däremot är god ekonomi något gott då den skapar förutsättningar för församlingarna att utföra sin primära uppgift – att i ord och handling sprida evangeliet. Det handlar om allt från den diakonala kallelsen att ge bröd och stöd för de mest utsatta till att förkunna Guds ord och förvalta sakramenten för dem som söker sig till kyrkans gemenskap och Herrens närhet.

Att den ekonomiska förvaltningen rör församlingens grundläggande uppgift framgår av Kyrkoordningen: »Församlingen ska anställa och avlöna den personal samt anskaffa och underhålla den egendom som behövs för församlingens verksamhet» (kap. 2 §1). Formuleringen är en rest från den kyrkolag som gällde t.o.m. 1999 med dess kompetensregel om hur kyrkoskatten fick användas. Där fanns en definition som tydligare visade på kopplingen mellan kyrkans ekonomiska förvaltande och hennes verksamhet och uppdrag. Regeln klargjorde att det som då var kyrkoskatt skulle användas till »främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation». Helt enkelt, att församlingen skulle fullgöra sitt uppdrag att vara kyrka på stund och ställe med ansvar för hela Sverige – dvs. hennes »grundläggande uppgift» och territoriella ansvar.


I ett citat som har sin grund i liknelsen om talenterna (Matt. 25:14–30) sätter Kyrkoordningen in den ekonomiska förvaltningen i ett vidare sammanhang, då det heter: »De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse. En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas» (KO kap. 42, inledningen).
De sju vägar som presenterades i KT kan ses som relevanta och viktiga för att säkerställa en god framtida ekonomi för den lokala församlingen och hela Svenska kyrkan. Ändå, förslagen saknar det mest primära och självklara, vilket också uttrycks i Kyrkoordningens så kallade syftesparagraf: »Att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen upprättas.» Så vad hände med den väg som är den lokala missionen och evangelisationen? Som stärker församlingsgemenskapen vilket kan leda till att antalet medlemmar ökar?

I stället ser vi motsatt utveckling – församlingar som väljer personella nedskärningar och höjda avgifter framför att arbeta för att öka medlemsantalet. Församlingar som är på reträtt, som inte längre ivrar för att vittna om Jesus eller älskar att fira gudstjänst och som glömt att söka upp sökarna. Att vända trenden kräver att avståndet mellan folket och församlingen minskar, att präster och personal lever med och i sin omgivning. Men tendensen liknar mer PostNords utveckling till utdelning varannan dag. Gudstjänst varannan söndag eller en gång i månaden, präst kan nås på begränsade tider och församlingsexpeditionens vanligaste röst är telefonsvararens.

Enkäten andas uppgivenhet inför kyrkans framtid i sådant som ekonomi och det pastorala livet. Inget av råden är nyskapande och kreativa. De bekräftar bara vad som brukar sägas intill leda, att Svenska kyrkan fortfarande är landets största medlemsorganisation, att fortfarande är mer än hälften medlemmar ... Detta fortfarande tycks ge tröst – den falska tröst som resulterar i status quo och initiativlöshet.

Människor ska givetvis inte »vinnas» tillbaka främst för ekonomins skull även om fler medlemmar skulle stärka ekonomin. Det skulle ge församlingarna ökade resurser att bygga gemenskaper för och med dem som inte varit med tidigare – och då kanske fler vill vara ideella, förtroendevalda och aktiva i församlingslivet och så leva i det allmänna prästadömet. För sådant är kyrkans uppdrag – att gå ut i världen och skapa gemenskaper av dem som genom dopet är Kristi lärjungar.

Inför höstens kyrkoval borde frågan ställas till varje nomineringsgrupp om den ekonomiska nedgången och deras förslag på åtgärder. Kommer då någon grupp att föreslå att förbättra ekonomin genom ökad evangelisation, stärkande av församlingsgemenskapen och att satsa på de ideella krafterna och fler medlemmar? Om inte de satsningarna görs kommer Svenska kyrkan att till sist likna en avfolkad glesbygd.




SPT 7/021

Inställd på mässa eller inställd mässa?

När en biskop i den rysk-ortodoxa kyrkan efter glasnost fick frågan, hur kyrkan lyckades överleva de dryga sjuttio åren med starka begränsningar av kyrkans frihet, stängningar av kyrkor och restriktioner för gudstjänstfirandet, så svarade denne: »Vi firade den Gudomliga liturgin».
Biskopens svar har blivit en klassiker, som sätter fokus på vad kyrkan måste göra och hur hon måste leva under svåra tider: Fira den Gudomliga liturgin. Fira mässa, tillbedja, lovsjunga, låta de heliga läsningarna ljuda, sakramentet utdelas. Så var det även under kyrkans första tid. Också då lär biskopar och präster under förföljelsetider ha svarat: Vi firade mässa, vi firade den heliga eukaristin i katakomberna, i hemmen, i öknen.

Och så såg trappistbrodern Charles de Foucauld – Broder Charles av Jesus – sin uppgift då han levde isolerad bland tuaregerna i Sahara – att fira den heliga eukaristin, att göra sakramentet närvarande och tillgängligt för de mest utarmade, för dem som ännu inte hört att Gud uppenbarat sig genom sin ende Son, Jesus Kristus. I de urkristna kärnländerna Syrien och Irak har på samma sätt mässan fortsatt att celebreras trots starka yttre hot under de senaste åren.

Men vad kommer Svenska kyrkans biskopar, kyrkoherdar och präster att svara när de ställs inför frågan, vad kyrkan gjorde under den svåra pandemin med alla de restriktioner som hela samhället ålades? På många håll lär svaret vara: »Vi slutade att fira den Gudomliga liturgin, vi ställde in eukaristifirandet, vi delade inte längre ut sakramentet». På andra håll blir svaret: »Vi ställde in på söndagarna men webbsände förinspelade gudstjänster». Och alltför få lär svara: »Vi fortsatte fira eukaristin, vi mångdubblade antalet mässor eller utökade tiden för kommunionen med någon timme så att alla fick möjlighet att ta emot sakramentet».

Folkhälsomyndighetens restriktioner för hur många som fått samlas till kulturarrangemang och gudstjänster har varit nödvändiga. Vi ska vara tacksamma för dem. Det handlar inte bara om att åtta personer i en stor kyrka eller konsertsal kan tyckas vara orimligt få, utan om att man före och efter samlingarna och gudstjänsterna umgås, möter varandra vid utgångarna och pratar med för korta avstånd. Att det har gjorts undantag från åtta-regeln för begravningar är klokt och respektfullt men får inte motivera att undantaget skulle kunna vara regel för alla samlingar.

Men dessa restriktioner har vi kunnat förhålla oss olika till. Från biskoparna har råd och direktiv varit begränsade. Otydlighet har rått, varför varje pastorat och församling fått finna sin egen väg. Ibland har detta motiverats med att pastoratens förutsättningar är olika, men så är det knappast. Normalt ska minst en huvudgudstjänst firas varje söndag i alla pastorat. Kyrkans Tidnings enkät bland biskoparna (24/1 2021) visade hur diffusa råden varit. Här borde ha funnits en helt annan gemensam röst, en teologisk reflektion, ett tröstebrev till församlingarna.

Hur vi svarar på frågorna belyser synen på mässan, på Ordets förkunnelse och sakramentets firande. Om mässans uppgift primärt uppfattas som att samla folk, då är det enkelt att ställa in eftersom endast några enstaka deltagare varit tillåtna. Men om mässan ses som hela kyrkans tillbedjan, då blir det omöjligt att ställa in. Då firas mässan, om än med endast några få, på utsatt dag och tid för att ära och tillbedja Gud. Söndagen förblir gudstjänstdag när församlingen helgar veckan och livet genom de få som blir ställföreträdare för alla.


De som deltar via webben ska kunna ta del av vad som sker i nuet i den pågående mässan och inte bara vara iakttagare, tittare och publik till något som redan är inspelat och avslutat. I KT:s enkät konstaterar biskop Johan Tyrberg i Lunds stift att »inspelade gudstjänster riskerar att förmedla en uppfattning om att gudstjänsten är en produktion som någon gör för någon annan. ... I undantagsfall kan den förinspelas, men min privata uppfattning är att det så långt som möjligt ska undvikas». Så sant. Men nog vore det önskvärt att biskoparna inte bara uttryckte en »privat uppfattning» utan även det självklara, att huvudgudstjänst firas på plats enligt det schema och den ordning som är fastställd.

Firas mässan främst för att folk ska komma blir hela mässan en pedagogisk uppgift. Allt måste då vara begripligt och lättuggat, enkelt och omedelbart tillgängligt. Och om inget folk kan eller får komma, är det bara att ställa in. Men om mässan firas för att ära och tillbe Gud, för att tjäna Gud, för att vara inför Gud, då öppnar den för mysteriet, heligheten och det outgrundliga. Då firas mässan även med ett fåtal därför att sådan är församlingens tjänst och kallelse. De få representerar de många.

Vad pandemin betytt för mässfirandet är ännu för tidigt att säga. Härom tycks och tvistas det ganska mycket just nu. Om de inställda gudstjänsterna och det begränsade deltagarantalet leder till en bestående förlust eller väcker en starkare längtan till deltagande och gemenskap får framtiden utvisa. Men oavsett vilket, så kvarstår församlingens kallelse och kyrkans unika uppdrag – att fira mässa, att ära och tillbe Gud.

Den i dag allt vanligare umgängesformen är via sociala medier. Det är där vi berättar om oss själva, informerar, skvallrar och gestaltar oss. Men pandemin kanske dränerar oss så på den fysiska närvaron att vi upptäcker hur viktig den är. Titeln på C.S. Lewis roman, Till We Have Faces, är tidlös i sin fråga efter Det rätta ansiktet (svensk titel), efter tillblivelsen av den andre, efter det genuina mötet, närvaron. Att se och bli sedd. Välsignelsens ord, »Herren låte sitt ansikte lysa över dig ... Herren vände sitt ansikte till dig» kan visa sig vara mer avgörande än många insett. Det är i frånvaron, i förlusten av det självklara, som man upptäcker dess nödvändighet.

Ansikte mot ansikte. En ganska nyligen presenterad undersökning bland ungdomar har visat hur vår empatiska förmåga och hur vi tolkar skiftningarna i den andres ansikte har försämrats av allt tittande på skärmar och sociala medier. Därför är de webbsända gudstjänster inte kyrkans framtid. Som instrument för predikan, vittnesbörd och förkunnelse kan de delvis duga, men frestelsen är att då göra dem mer till underhållning än livshållning, mer av högljudd retorik än en röst för det sanna evangeliet. Det blir produktion för konsumtion. Entertainment Churches har myntats för de kyrkor som vill efterlikna galor och musikfestivaler genom sceniska framträdanden av körer och musiker, predikanter och gudstjänstkonferencierer.

Den virtuella världen är inte gudstjänstlivets framtid. Kristi kropp och blod behöver läggas i vår mun, tuggas och sväljas. Och ansikte möta ansikte människor emellan. Och människans ansikte vändas mot Guds. Och Guds vändas mot oss. I mässan.




SPT 6/2021

Om kroppens uppståndelse
Om kroppen verkligen är onödig, varför helade Kristus den då? Och framför allt: varför tog han sig före att uppväcka döda? Vilken var hans avsikt? Var det inte för att visa oss hur uppståndelsen skall äga rum?

Hur uppväckte han dem för övrigt? Var det till själen eller till kroppen? Av allt att döma var det båda två. Om uppståndelsen skulle vara helt andlig, då borde han vid sin uppståndelse å den ena sidan ha visat sin utsträckta kropp och å den andra sin själ, sådan som den verkligen är. Men detta gjorde han inte. Han uppstod med sin kropp därför att han var viss om att löftet om liv gällde också den.

Varför uppstod han i sin korsfästa kropp, om inte för att visa att kroppens uppståndelse är verklig? Han ville övertyga sina lärjungar, som inte ville medge att han verkligen hade uppstått i kroppen. Han erbjöd dem att röra vid honom och visade spikmärkena i sina händer.

Då de fortfarande inte kunde tro att det var han, han själv i sin kropp, då bad han att få äta tillsammans med dem, ... och han åt lite honung och fisk. På så sätt visade han dem att uppståndelsen sker i vår verkliga, köttsliga kropp. Utöver detta försäkrade han att vi skall bo i himlen och ville visa att det inte är omöjligt för kroppen att komma till »himlen»; det var sådan som han var, det vill säga i kroppen, som han blev »upptagen till himlen» (Mark 16:19) inför dem.

Justinus Martyren: Fragment 9
(ur Olivier Clement: Källor, Artos 2004, s 84)


Ekumenik och interreligiös samverkan
För knappt trettio år sedan, 1992, antog Centralstyrelsen och Biskopsmötet riktlinjer för Svenska kyrkans ekumeniska arbete. När relationen mellan kyrkan och staten ändrades år 2000 ersattes dessa av bestämmelser i Kyrkoordningen, där Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund regleras (59 kap KO).


I december 2020 har nu kyrkostyrelsen godkänt dokumentet Svenska kyrkans plattform för ekumenik och interreligiös samverkan (finns på Svenska kyrkans hemsida). Att det kallas plattform betyder att det »anger teologiska utgångspunkter, riktning och vägval för Svenska kyrkans engagemang under de närmaste fem åren». Dokumentet, som ska revideras vart femte år, är alltså en positionsbestämning av vad Svenska kyrkan står för ekumeniskt och interreligiöst.

Det som främst skiljer de nya riktlinjerna från 1992 års är att interreligiös samverkan och religionsdialog nu fått en framträdande plats. Mycket av denna samverkan sker, som nämns i dokumentet, genom Sveriges kristna råd, SKR, ett viktigt och för Svenska kyrkan självklart engagemang.

Interreligiös samverkan, samverkan med grupper och institutioner i det sekulära samhället, med alla människor av god vilja som det ibland heter, har kommit att vara en del av kyrkans förhållningssätt. I encyklikan Nostra aetate från 1965 säger den romersk-katolska kyrkan att hon »förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt» och betraktar dessas »sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som ... inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor». Det är grundläggande att varje människa oavsett tro och livsåskådning möts med aktning och respekt, då hon är skapad av den Gud som verkar såväl inom som utom kyrkosamfunden.

I all religionsdialog finns dock två faror som kräver observans i samtalet. Den ena är synkretismen, att man i strävan efter samförstånd tonar ned den kristna uppenbarelsen i Jesus Kristus för en allmän andlighet – en utveckling som är märkbar på många håll. Den andra är att inte i andra religioner känna igen sökandet efter och aningen av »den sanning som upplyser alla människor». Påven Franciscus encyklika Lumen fidei (2013) visar både på människans sökande efter Guds ljus och att »Guds fulla ljus är koncentrerat i honom [Jesus]» (p.35).

I dokumentet kommer dessa båda aspekter fram. Det bejakar kallelsen att bygga relationer »till människor av annan tro eller ingen tro alls» för att underlätta samverkan för det gemensamma bästa. Samtidigt sägs att detta inte utesluter undervisning i kristen tro för nyanlända och andra som vill bli döpta, något som fått ökad aktualitet de senaste decennierna till följd av ankomsten av stora grupper som flytt undan krig och förföljelse till fredligare länder.

Tanken på kyrkans samhällsuppdrag spelar i dokumentet en viktig roll som utgångspunkt för både ekumenik och religionsdialog. Hur man menar är dock otydligt, då det smått kryptiskt heter att »arbetet med kyrkornas roll i det offentliga rummet har skapat förutsättningar för nya samarbeten över världen». Dessa samarbeten sker på tre nivåer, först interreligiös samverkan, sedan multilateral ekumenisk samverkan och så bilateral ekumenisk samverkan.

Det är inom den politiska sfären som Svenska kyrkan förväntas göra sina insatser: »Genom sitt medlemskap i KV (Kyrkornas världsråd) vill Svenska kyrkan särskilt vidareutveckla arbetet med ekumeniskt lärande, policydialog, klimat-, hållbarhets-, och urfolksfrågor, genusrättvisa samt interreligiös samverkan». Frågorna ska aktualiseras även inom Lutherska världsförbundets och ACT-alliansen inom ramen för en »holistisk missionssyn både lokalt och globalt». Ekumeniskt lärande handlar om ekumenisk kunskap, att peka på närmandet mellan kyrkor. Övriga områden – policydialog, klimat, hållbarhet, urfolk, genusrättvisa och interreligiös samverkan – är dock mer politiska än teologiska frågor.

Ekumeniskt arbete handlar vanligen om teologiska dialoggrupper som finner fram till gemensamma formuleringar kring sådant som i århundraden varit kyrkoskiljande. Viktigast här är det s.k. BEM-dokumentet från 1982 med en gemensam syn på dop, nattvard och ämbete. Mycket av den förnyelse av gudstjänsten, liturgiskt och teologiskt, som vi upplevt det senaste halvseklet har inspirerats av BEM-dokumentet. Inte minst gäller detta eukaristin, nattvardens gudstjänst.

Ett problem för Svenska kyrkan är att man på riksnivå skriver under ekumeniska överenskommelser utan att alltid följa dem. Om dessa på någon punkt avviker från samhällets normer, så gäller det senare, en uppenbar följd av partipolitiseringen av kyrkomötet. Partierna agerar mer i enlighet med riksdagens beslut än utifrån ekumeniska hänsyn. Ett exempel är rapporten om äktenskap och familj i kristen belysning som utarbetades av den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen i Sverige och undertecknades 1975 av ärkebiskop Olof Sundby och biskop Taylor från Stockholms katolska stift. När Svenska kyrkan för några år sedan ändrade synen på äktenskap och familj till en mer sekulär bortsåg man helt från den rapporten.

Vid reformationsjubileet i Lund den 31 oktober 2016 proklamerades fem ekumeniska imperativ för den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna. I dessa förpliktande uppmaningar, som Svenska kyrkan skrivit under, återkommer flera gånger ordet »gemensamt»: att dessa kyrkor tillsammans ska vittna om Guds barmhärtighet och gemensamt arbeta för synlig enhet. Sedan dess har det varit oroande tyst om ett sådant gemensamt arbete från såväl Biskopsmötet som Kyrkokansliet. Imperativen, som nämns i dokumentet, har devalverats till »ambitionen att söka vägar till en förnyad ... dialog».

Dokumentet avslutas med hur riktlinjerna ska följas upp. Där talas om interreligiös samverkan, liksom att Svenska kyrkan ska vidareutveckla arbetet i de ekumeniska organisationerna. Man får snarast en känsla av att det är en lobbyorganisation som håller på att utveckla sina strategier. Ingenstans nämns att kyrkan ska peka på Kristus så att människor kommer till tro. Här hade man kunnat hämta inspiration från de nämnda encyklikorna Nostra aetate och Lumen fidei. För frågan infinner sig: vilken ecklesiologi har varit vägledande för arbetet med dokumentet?

Ekumenik och interreligiös samverkan eller religionsdialog har olika utgångspunkter och olika mål. Ekumeniken utgår från splittringen mellan dem som döpts in i Kristi kropp. Målet är att denna splittring ska övervinnas. Religionsdialogen utgår däremot från att varje människa är en Guds skapelse, och att hon därför ska mötas med respekt. Eftersom utgångspunkterna är olika hade det varit bättre om ekumenik och interreligiös samverkan inte blandats samman. Det aktuella dokumentet borde ha delats upp i två mindre för att undvika oklarhet och missförstånd.




SPT 5/2021

Mångfalden är Svenska kyrkans möjlighet och rikedom

Vad ryms i Svenska kyrkan? En folkkyrka med djupa rötter i såväl den svenska som den kyrkliga myllan får plats med många grenar. Åtminstone på pappret. Men i praktiken märks allt oftare något annat. Svenska kyrkan har sina bekännelsedokument med bibel och psalmbok som stabil grund där vår tro kommer till uttryck. Bekännelseskrifterna fördjupar och förklarar. Svenska kyrkan är en del av den allmänneliga, den katolska, kyrkan i alla tider och överallt. Hon bär arvet från urkyrkan, reformationen och väckelsetiden med stolthet. Det senaste seklet har lyft fram missionsperspektiv, ekumenik, diakoni och gudstjänstförnyelse. Det finns mycket att känna delaktighet i och glädje över.

Samtidigt visar allt fler sammanhang och röster att utrymmet krymper. Att Svenska kyrkan marginaliseras i samhället är på flera sätt bekymmersamt, men det pågår också en försnävning inom henne själv – och den är farligare för kyrkan. Den nyligen publicerade utvärderingen av Svenska kyrkans utbildningsinstitut, SKUI, ger syn för sägen. Åtskilliga tidigare elever har starkt ifrågasatt lärares och ledningens förhållningssätt och pedagogik. Kritiken har inte minst handlat om hur olika fromhetsrörelser förminskas, förlöjligas och ifrågasätts. I en debattartikel undertecknad av 28 nyutexaminerade kyrkoarbetare beskrivs utifrån flera exempel hur kyrkliga minoriteter inte tas på allvar utan marginaliseras. Men artikelns undertecknare har en självklar önskan »att SKUI ska vara en plats där kyrkans bredd inte bara tillåts, utan också representeras och får frodas» (KT nr 5/2021).

Företrädare för utbildningen ger illusionen av en mainstream-svenskkyrklighet som den enda giltiga linjen i Svenska kyrkan. Den som ska gå ut i tjänst bör vara inställd på att det är denna smala korridor av kristendom som ska förkunnas och levas i svenskkyrkligt församlingsliv. Tyvärr är inte SKUI ensamma om detta synsätt. I en trängd folkkyrka har åsiktskorridoren krympt avsevärt och den likriktande tendensen blivit starkare. Problemet är inte främst att en nedtonad variant av kristen tro dominerar i kyrkan. Problemet blir när andra uttryckssätt, teologiska samtal, församlingsbyggande, missionssatsningar, bibelläsande och böneliv förringas och osynliggörs. Den attityd som många minoritetsgrupper mött har ofta varit exkluderande, oavsett om det gällt väckelserörelser från exempelvis gammal-, låg- eller högkyrklighet. Det har märkts vid val av biskopar, anställningar på riks-, stifts- och församlingsnivå, representationer vid riks- och stiftsdagar, i anföranden i kyrkomöte och många andra sammanhang.

Andra exempel är bilden av Svenska kyrkan på hennes officiella webbsidor med en teologiskt och språkligt urvattnad version av den kristna tron. Allt oftare odlas myten om Svenska kyrkan som en enda röst med en enda teologisk inriktning, som ska prägla kunskapssyn, bibelsyn och värde- och moralfrågor etc. Ytterligare exempel på en trång mainstream-kyrka har vi sett de senaste åren i domkapitelsärenden som lett till avkragningar av präster som hävdat klassisk kristen tro med tankar och yttranden som för några decennier sedan skulle varit helt okontroversiella.


Men Svenska kyrkan har aldrig haft en enda röst eller teologisk inriktning. Som folkkyrka har hon rymt många teologiska uppfattningar och en mångfald av fromhetstraditioner. Med glädje har rörelser som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Kyrklig Förnyelse, OAS-rörelsen, laestadianerna och många andra identifierat sig som svenskkyrkliga och bidragit till den ekumeniska brobyggarroll som Svenska kyrkan av tradition har haft.

Från dessa väckelserörelser på gräsrotsnivå har Svenska kyrkan fått hängivna blivande medarbetare och församlingsbärande lekfolk. Bo Giertz konstaterande att »liberalteologin har inte väckt en enda människa till tro på Kristus», är måhända tillspetsat men inte helt utan sanning, vilket lätt göms och glöms av biskopar och kyrkoledning. Kort sagt är kyrkan långt mer än det som regleras i Kyrkoordningen, vilket faktiskt märks under övrigt i Matrikel för Svenska kyrkan. Det är i den brokiga kyrkmyllan, där den helige Ande får röra sig fritt och forma församlingar och enskilda som det skapas tro och församlingsliv. Så har det alltid varit i levande och växande kyrkor. En kyrka som däremot i rädsla för trons olika uttryckssätt ängsligt anpassar sig efter samhället och tidens normer blir en likriktad, vingklippt och döende kyrka.

Till »svenskkyrkligheten» hör helt enkelt en stor bredd och mångfald av fromhetsriktningar. Så som det är i alla kyrkor som vill vara allmänneliga – katolska. Det är en sak att en kyrka har en dominerande teologisk syn, en annan när denna syn blir den enda accepterade. Bara kyrkor som är sekteristiska agerar exkluderande.

En kyrka som vill leva i och med sin tid behöver ibland ompröva sin teologi och trons ställningstaganden i olika frågor, men som kyrka lever hon alltid av evigheten och förvaltar ett evangelium med evighetsanspråk. Hon måste då kunna söka nya former och ställningstaganden utan att stänga dörren för vad som tidigare varit hennes självklara linje. Vad kyrkan i några etiska och dogmatiska frågor trott och bekänt i sekler och årtusenden, kan inte plötsligt betraktas som heresi. Då bryter hon med sitt genom tiderna allmänkyrkliga arv. En kyrka, som inte vill vara en teologisk dagslända måste rymma en stor bredd. Annars blir hon ett ögonblickseko av sin egen samtid.

Problemet för Svenska kyrkan skulle kunna beskrivas som att hon i dag inte främst är en kyrka som lever i världen utan att världen lever i kyrkan – en följd av partipolitiseringen. En sådan kyrka får med nödvändighet problem med den inomkyrkliga rikedomen och mångfalden. För väckelserörelser och fromhetsriktningar går inte i vare sig partipolitikens eller samtidsåsikternas ledband utan förhåller sig friare till mainstream-mentaliteten – men är också trognare mot Guds ord, kyrkans tradition och bekännelse. Lojaliteten riktas inte mot de ideologiskt uppbundna partierna utan mot kyrkans Herre och mot vad kyrkan är till sitt väsen.

Definitionen av kyrkan som en måltidsgemenskap snarare än åsiktsgemenskap är bra. Den befriar en annars lätt förlamande debatt och tydliggör kyrkans väsen. Men det behöver vara mer än slagfärdiga ord. När kyrkan ses som en familj och måltidsgemenskap är inte de olika teologiska uppfattningarna ett problem utan en möjlighet. Så länge bönen för och med varandra finns, kan också olika teologiska inriktningar rymmas och uppmuntras i samma kyrka.

För hela Svenska kyrkans skull måste vi därför värna det goda samtalet även när meningarna går isär. Ett försvar för det kyrkliga och en tydlighet i att Kristus är vårt centrum, men med en glädje i att detta kan gestaltas och uttryckas på många sätt.




SPT 4/2021


Underkänt för Svenska kyrkans utbildningsinstitut – SKUI


En Utvärdering av profilutbildningarna vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) 2014–2019 har gjorts av Enheten för forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala. Rapporten har uppmärksammats framför allt av Kyrkans Tidning i ett par reportage och i debattartiklar från tidigare elever. Utvärderingens resultat kan enkelt sammanfattas så: de elever som SKUI ska godkänna för tjänst inom Svenska kyrkan ger själva utbildningen underkänt.

Gudstjänst- och församlingslivet behöver stärkas inför framtiden. Där lever och växer kyrkan – eller i värsta fall tynar och dör. En viktig kugge i detta är att församlingarna har duktiga medarbetare, gediget utbildade och för sina tjänster förberedda präster, diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker. Att medarbetarna delar Svenska kyrkans tro och liv är givet, men de behöver även vara införstådda med hela kyrkans bredd, med den katolska/allmänneliga kyrkogemenskapens många fromhetstraditioner.

För att få kompetenta medarbetare krävs en kompetent profilutbildning, helt enkelt att SKUI sköter sitt uppdrag. Enligt SKUI:s mål- och strategidokument ska den utbilda och förbereda studenter för församlingstjänst där de ska bidra till och utveckla kyrkans liv. SKUI är således en avgörande faktor för Svenska kyrkans framtid. Stora krav måste ställas på utbildningens innehåll och inriktning, på personalens bredd, teologiska och pastorala kompetens och öppenhet för olika fromhetstraditioner. Utvärderingen visar emellertid att bristerna är mycket stora i SKUI:s arbete och miljö.

Utvärderingen gjordes genom att alla studenter från åren 2014–2019 inbjöds att medverka i en enkätundersökning om utbildningstiden på SKUI. Generellt sett kan resultatet beskrivas som att en tredjedel var positiv till utbildningen, knappt en tredjedel neutral och ytterligare en dryg tredjedel negativ. Klart underkänt, således.

Några axplock från enkätsvaren visar på det alarmerande allvaret. På frågan i vilken utsträckning studenterna fått »relevant och tillräcklig kunskap för att utföra de uppgifter de ställs inför i sin yrkesutövning» är bara 43,8 procent positiva eller mycket positiva. Men det är mer illa än så. Av prästerna är endast ca 3 procent (5 av 163) mycket positiva medan inte mindre än ca 15 procent (24 av 163) är klart missnöjda.

Än värre blir det när studenterna ska bedöma slutåret på SKUI. Totalt är 36,4 procent nöjda eller mycket nöjda men av prästerna säger endast 5 procent att de är mycket nöjda. Av en utbildning bör man kunna förvänta sig att ett flertal ska vara mycket nöjda, inte bara nöjda. En utbildning där endast tre eller fem procent är »mycket nöjda» är direkt undermålig.

Enligt SKUI:s måldokument ska studenterna ges förståelse för kyrkans och församlingens uppdrag. Men återigen ger enkäten svidande kritik. Mindre än 30 procent av prästerna anser sig ha fått möjlighet att utveckla och fördjupa sin förmåga att reflektera pastoralteologiskt, tänka strategiskt eller ha fått »relevant och tillräcklig kunskap för att utföra de uppgifter och möta de arbetssituationer» som kan möta i församlingarna. Lika alarmerande är att färre än 50 procent svarar jakande på frågorna om utbildningen vid SKUI bidragit till att de tryggt kan representera Svenska kyrkan, samt om den bidragit till att de har tillräcklig kunskap om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära för sin tjänst.


Det är uppenbart att SKUI inte uppnått sina egna mål att skapa »en studiemiljö där vi utvecklar professionalitet, studenter växer i tro, hopp och kärlek, fördjupar samhörigheten i Svenska kyrkan, och där vi stärker förmågan att analysera vår samtid och gestalta evangeliets tilltal» (Ur Mål och strategidokument för Svenska kyrkans utbildningsinstitut HT 2019). Många studenter har tvärtom upplevt utbildningen som ett »nödvändigt ont» inför vigningen. Andra har haft svårt att ta seriöst på tiden på SKUI då den till stora delar präglats av metodologisk ateism, av en grund och flummig teologisk ton där det tydligt markerats mot den kyrkliga bredden. Istället har lärarna mer eller mindre kompromisslöst betonat det som uppfattas som »mainstream inom Svenska kyrkan».

Trots all kritik och ett par starkt kritiska debattartiklar (KT nr 51-52/2020 och 3/2021) av tidigare studenter ställer sig rektorn respektive programchefen för SKUI – Kenneth Nordgren och Elisabet Pettersson – sig näst intill helt oförstående. Deras svar (KT 53/2020 och 4/2021) tyder på en osedvanlig tondövhet för vad kritikerna försöker säga. Utbildningens konformism och utbildarnas oförståelse för kyrkans mångfald och olika fromhetstraditioner blir övertydligt. Men även rapportens slutord blundar för studenternas hårda kritik: »I denna rapport har vi identifierat en del förbättringsområden, men mycket har också framkommit som är bra med utbildningen vid SKUI.»

Lite lustigt blir det när det heter att »i undersökningsmaterialet hittar vi inget som tyder på en uppfattning om att det var bättre förr». Och nog är det sant. Kritiken är inte ny. Kyrkans pastorala utbildning av präster har allvarligt kritiserats i decennier. Det har handlat om allt från det teologiska innehållet, föraktet för olika kyrkliga fromhetstraditioner, bristande krav på grundläggande bibel- och teologisk kunskap till de pedagogiska metoderna.

Varje präst och diakon blir genom sina vigningslöften bärare av ett ämbete som inte är deras eget utan tillhör Kristus, ett ämbete som de lovar att förvalta i trohet mot kyrkans tro, bekännelse och lära. Därför måste utbildningen på SKUI på allvar bidra till att den kyrkliga identiteten fördjupas. Fokus får inte ligga på trendteologier eller det till synes modernt tidstypiska utan på att förvalta, fördjupa och förnya det som hennes Herre gett henne och som uttrycks i församlingarnas grundläggande uppgift.

SPT har länge varnat för att Svenska kyrkan på alla nivåer gjort andra prioriteringar än att stödja och prioritera församlingarna i deras grundläggande uppgift. Nedgången i de kyrkliga handlingarna, antalet gudstjänstdeltagare och det ökande antalet utträden har många orsaker – en av dessa är utan tvekan de felaktiga prioriteringarna. I kyrkans nuvarande situation är det en svår missbedömning om blivande medarbetare tvingas in i en teologiskt ensidig konformism närd av en inre kärna på SKUI och kyrkans kansli. I stället måste energin läggas på att utrusta och stärka blivande präster, diakoner, kyrkomusiker och församlingspedagoger så att dessa i sin tjänst kan stärka församlingarna. Kanske är det dags att även ge Johannelunds teologiska högskola, som redan utbildar flest blivande präster, möjlighet att också ha profilåret.

För det får inte fortsätta som det är nu – att den utbildning som ska godkänna studenter för tjänst i Svenska kyrkan själv får underkänt.




SPT 3/2020

Prästens närvaro och kontinuitet

Vilken är ambitionen för pastorat och församlingar i Svenska kyrkan i dag? Formuleringarna i de mängder av församlingsinstruktioner som skrivits och skrivs ger väl delvis svar – och olika svar. Om gudstjänstlivet och diakonin, om undervisningen och missionen. Somligt av detta kan beskrivas i skiftande metoder och modeller. Annat, som kanske är viktigare än någon metod, nämns aldrig i dessa regelbundet uppdaterade instruktioner vilka fastställs av domkapitlen.

Modeller för ett levande församlings- och gudstjänstliv är oerhört väsentligt. Fungerande metoder för hur man evangeliserar, missionerar, undervisar och verkar diakonalt krävs för varje pastorat – och här har många pastorat mycket att arbeta med. Men församlingsinstruktionerna redovisar oftast mer vad man gör, än beskriver vad man är och vill göra. Utifrån de förutsättningar som gäller blir de mer verksamhetsinriktade än församlingsbyggande och Kristi-kropps-relaterade. Görande mer än varande, aktivitet mer än identitet, samhällsnyttiga mer än kristusorienterade.

Ändå, även om metoder och modeller är väsentliga, så finns andra minst lika avgörande faktorer för att bygga en levande församling och ett växande gudstjänstliv. Kyrkoordningen nämner dem inte med ett ord. Möjligen finns en antydan i 57:e kapitlet, där det heter att i pastoratets församlingsinstruktion »ska också redovisas hur de befattningar som präst som ska finnas inrättade enligt 37 kap. 18 § i huvudsak disponeras».

»Disponeras» är ett intressant ordval. Prästerna ska »disponeras» – användas, fördelas, planläggas och förfogas över för de uppgifter som ska utföras. Så som man disponerar personresurserna på vilken arbetsplats som helst, ska också präster disponeras för sådant som de kan utföra – allt från det unikt prästerliga som att döpa, viga, begrava och leda mässan till annat som att vara ungdoms- eller citypräster. Ungefär som att det alltid måste finnas någon i kassan på ICA eller som kör lokalbussen. Jobbet måste göras, men vem som gör det betyder mindre. Så är det med resurser. De disponeras.

Men en präst eller diakon, en ämbetsbärare, är inte främst en resurs. Och det är inte bara vissa arbetsuppgifter som ska utföras. Prästen är ingen utbytbar funktion för att jobbet ska bli gjort. Prästen är en person, någon att möta, som församlingsbor och gudstjänstfirare står i en relation till. Sett så är prästerlig kontinuitet, uthållighet och närvaro avgörande för församlingslivet.

Prästen är i princip alltid tjänstgörande, inte bara i gudstjänsten eller i den kyrkliga handlingen utan som person i relation till församlingsfolket. Förvirringen om prästen som tjänstgörande eller ej beror på att man bortser från att ämbetet är en character indelebilis – ett genom vigningen givet outplånligt särmärke, ett andligt brännmärke som vittnar om vem prästen tillhör och är sänd av. Häri ligger kallelsen att både leda och tjäna församlingen. Lika paradoxal som Kristi kallelse var – att samtidigt vara alla tiders konung och djupaste tjänare – är också prästens: att vara församlingens ledare likaväl som dess tjänare, den som utger sig själv för att dela församlingens liv. För detta krävs närvaro och kontinuitet, inte som med kyrkoherdarna i dagens storpastorat – distans och administration.


Den ökande funktionaliseringen av ämbetet har sina orsaker. En är avsaknaden av en katolsk ämbetssyn med prästen som repraesentatio Christi, en annan översättningen av episkopos i exempelvis Fil. 1:1. Bibel 2000 har församlingsledare medan 1917 skriver församlingsföreståndare, översättningar som anger funktionen, inte ämbetets karaktär som består när funktionen inte längre kan utföras.

En tredje orsak är synen på samspelet mellan prästen och församlingen, det ömsesidiga beroendet och fostran av varandra – herdeuppdraget att dela sitt liv med fåren, att bo i och vaka över fårfållan. När den kontinuiteten finns, växer förtroendet till prästen så att trosundervisning som rustar för det kristna livet förmedlas, bikten tillämpas, själavård utövas och liturgin och predikan lever i det lokala. Prästen är den som i sitt ämbete och i sin person ska knyta ihop allt som sker i församlingen så att den blir just församling. Allt ska hänga ihop. Från begravningen till högmässan med tacksägelsen, från dopet till barnaskapets liv i Gud, från själavårdssamtalet till samtalsgruppen, från diakoniträffen till mässan. För detta behövs prästen i sitt ämbete, prästen som en av Kristus kallad och vigd person.

Sådant beaktar man emellertid sällan i pastoratens organisationsplaner eller vid fördelningen av personella resurser som ämbetsbärarna: präster och diakoner. I stället för närvaro, kontinuitet, uthållighet och personliga relationer ser vi i de stora pastoraten motsatt utveckling. Präster flyttas mellan pastoratets olika församlingar och enheter och församlingsherdar byts ut. För att lösa vakanser åker präster runt i pastoratet för att ha dop och begravningar. Sådant skapar inga bestående kontakter och relationer. Om syftet endast är att få dopen utförda, brudparen vigda, konfirmanderna undervisade kan prästerna resa över hela stan eller ut till landsbygdsförsamlingarna. Men om man vill bygga församling fungerar det inte. Då behöver prästen stå för stabilitas loci.

Denna brist på prästerlig stabilitet och kontinuitet bottnar i flera förändringar, som kyrkan inte alltid rått över. En är att prästen i dag kan ha svårt att finna en bostad i sin tjänstgöringsförsamling. Att nämna de gamla prästgårdarna är väl närmast nostalgiskt och har ett romantiskt skimmer över sig. Även om många andra kyrkor, frikyrkor som folkkyrkor, har dem kvar så kommer vi inte dit igen. När tjänstebostäderna upphörde separerades helt enkelt många prästers bostadsort från deras församlingstjänst.

Men inte heller prästerna och diakonerna själva förstår alltid hur viktigt det är med kontinuitet, närvaro, delande av bön och gudstjänstliv med den övriga församlingen. Prästen finns där när denne »tjänstgör», predikar och celebrerar. Men inte annars, inte när man är »ledig». Eller så byter präster självmant tjänst för ofta, man vill ha en annan profiltjänst, en annan kyrka, en högre lön. Att vara tre till fyra år på ett ställe uppfattas som lång tid men för en församling är det en mycket kort tid.

Annat kan kyrkan påverka desto mer. De större pastoraten styrs i dag för mycket av administrativ personal, av dem som inte är verksamhetens utförare utan dess organisatörer. Men dessa saknar ofta pastoral kunskap, omsorg om församlingarna, om de enskilda människorna. Avståndet är för stort. Här behövs ett annat tänkande i pastoraten. Prioritera kontinuiteten, prioritera stabiliteten, prioritera troheten, närvaron och uthålligheten. Det lönar sig. Om man vill bygga församling och inte bara utföra de kyrkliga servicefunktionerna.




SPT 2/2021

Inför en ny bibelöversättning

I begynnelsen war oordhet, och oordhet war när gudhi, och gudh war oordhet, thet samma war i begynnelsen när gudhi, genom thet äro all ting giord, och thy för utan är intit giordt, thet giordt är.

Den 15 augusti 1526 på »dyra wårfrudag», firningsdagen för Jungfru Marias upptagande till himlen, trycktes den första översättningen av hela Nya testamentet till svenska. Sverige var då fortfarande formellt katolskt. Översättningsarbetet hade pågått en längre tid genom att ordnar och domkapitel fick översätta olika bibelböcker medan den slutliga sammanställningen gjordes av Olaus Petri, som så kom att förbindas med översättningsarbetet.

Tanken på att översätta Bibeln till folkspråk var alltså inte ny. Första gången en svensk bibel nämns är i en inventarieförteckning tillhörande kung Magnus Eriksson, »en stor volym bibel på svenska». Riktigt vad notisen syftar på vet man dock inte. Den tidigaste kända översättningen till svenska av en bok i Nya testamentet, är Apostla Gerningar, från omkring 1380. Under andra delen av 1400-talet översatte birgittinermunken Jöns Budde de gammaltestamentliga böcker som bär de kvinnliga huvudpersonernas namn – Ruts, Judits och Esters böcker – och därtill Mackabéerböckerna. Redan då förstod denne birgittinermunk att lyfta fram Bibelns kvinnor.
Från NT 1526 och hela Bibeln 1541 till 1917 års översättning gick nästan 400 år (versionerna från 1618 och 1703 var endast revideringar av den första). Sedan gick det bara 64 år till NT81. Och nu, 40 år senare, görs genom Svenska Bibelsällskapet (SBS) ännu en nyöversättning. Anders Alberius, tidigare generalsekreterare för SBS, har pläderat för att en ny översättning av NT ska vara färdig till 500-årsjubileet av NT 1526 (SPT 23/2020).

SBS nuvarande generalsekreterare Anders Göranzon och översättningsdirektorn Mikael Winninge gav ett väl motiverat svar (SPT 26/2020). Ändå finns oklarheter, inte minst vad gäller de övergripande principerna för översättningsarbetet.

Att vana bibelläsare i NT81 och Bibel 2000 kunde sakna en del invanda formuleringar eller tycka att språket blivit för vardagligt, förvånade väl inte. Nyformuleringen av Herrens bön var nog det som fick flest att reagera, inte minst när den användes i gudstjänsten. Förvirringen blev stor. I en del församlingar behöll man 1917 års version, i andra använde man en revidering av 1981 års ordalydelse. Men ingen kyrka har i dag NT81:s version i liturgin.

Men den mest långtgående kritiken mot Bibel 2000 gällde Gamla testamentet. Översättarna valde där att inte tolka texter i ljuset av Nya testamentet. Den romersk-katolska kyrkan i Sverige använder därför i liturgin en lätt reviderad text av 1917 års översättning av GT.

Att vi i dag har en delvis konfessionsöverskridande bibelöversättning är en stor tillgång. Inför en ny översättning måste det därför vara en prioritering att alla kyrkor och samfund ska kunna enas om att använda den i liturgin och tros- och bibelundervisningen. Varje översättning är en tolkning, därför är ekumenisk enighet viktig i översättningsarbetet. Bland huvudmännen för Bibelsällskapet finns alla fyra kyrkofamiljerna representerade. Rimligen borde det leda till en översättning som kan godtas för liturgiskt bruk av alla.


Ingen översättning görs i ett vakuum. Till de bibliska texternas rikedom hör att de, när de läses på originalspråken, ibland kan vara mångtydiga, vilket är svårt att få fram i en översättning. Det är då lika mycket ett vägval att välja bort en kristocentrisk läsning som att öppna för den.

Utgångspunkten kan då inte vara att försöka få fram en förment »neutral översättning», en ambition som för Bibel 2000 kom att resultera i ett antal omskrivningar. Guds Ande som svävade över vattnet i bibelns första kapitel blev till en gudsvind. I Psaltaren 22 hade Jesu händer och fötter skrumpnat i stället för att vara genomborrade. Och Jesaja fick tala om den unga kvinnan i stället för om jungfrun. För att nu nämna några få exempel.

Alla dessa översättningsvarianter är möjliga, men när mönstret, som i Bibel 2000, blev att den kristologiska läsningen omintetgjordes, blev resultatet otillfredsställande. För en av staten sanktionerad översättning kan det möjligen få vara så men inte för kyrkan. Därför känns det fundamentalt fel när SBS (och kyrkostyrelsen, som behandlade frågan 2016) tycks ha lämnat ungefär samma direktiv som staten.

Kyrkan läser hela Bibeln i ljuset av Jesus och möter honom i varje bok. »Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han [Jesus] för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.»De nytestamentliga skrifterna skrevs för att brukas när församlingen möttes. I liturgin och i kyrkans sammanhang har Bibeln sin främsta plats. Det är där vi gemensamt uttrycker »Så lyder Herrens ord» eller »Så lyder det heliga evangeliet». Det är främst för kyrkans gemensamma firande en översättning behövs, men självklart också för den enskildes läsning.

I förordet till »Katolsk studiebibel, Nya testamentet ur Bibel 2000 med katolska kommentarer» skriver biskop Anders Arborelius: »Det är i första hand för att lära känna Jesus bättre som vi skall läsa Bibeln. Det är hans mysterium som kan anas från Bibelns första blad till dess sista. Han är själva Ordet […].» Det är till detta som varje bibelöversättning syftar. För att tala med Luther är Kristus Bibelns kärna och stjärna. I ljuset av honom får Bibelns texter sin sanna mening.

Ändå är det inte självklart vilka principer som ska gälla för en ny översättning. Att språket ska vara rimligt enkelt och tidsenligt är väl det mest givna. Men hur ska man förstå vad Göranzon/Winninge beskriver som att »en målsättning av ett annat slag är en uttalad strävan efter inkluderande språk»? Liknande direktiv fanns även med för den nya kyrkohandboken, vilket kom att påverka resultatet. Men en bibelöversättning får inte präglas av teologiska trender – inte ens om det gäller genusaspekter.

Trots osäkerheten kring direktiven och det komplexa med att få en bra balans mellan trohet mot grundtexten och ett idiomatiskt språk, så är det glädjande att bibelarbetet pågår. Men låt det ta sin tid. En ny översättning är inte akut. Den gamla NT81 är trots allt inte så gammal. Romaner skrivna för fyrtio år sedan är fortfarande fullt läsbara utan några språkliga justeringar ...

Översättningar till folkspråken har pågått sedan ett par årtusenden. Det började med att GT översattes till grekiska – det som blev Septuaginta – och fortsatte med biblar på arameiska, koptiska, syriska, latin och på i stort sett varje levande språk. I dag lär det finnas biblar eller bibeldelar på mer än 4000 språk. För denna världens mest lästa bok är också den viktigaste boken av alla – Guds levande ord. Ytterligare en översättning till svenska kan förhoppningsvis bidra till att den räcks till ännu en generation.




SPT 1/2021

Valstrategi eller evangelisationskampanj?

2021? Att inför en ny årgång av SPT filosofera över tidens gång är frestande. Att teologiskt reflektera över det nya året som ett nådens år är lockande. Men sådant tillhör krönikor och betraktelser. Likaså att ovissheten inför ett nytt oanvänt år är total.

Fast ändå inte. Somligt är inplanerat. Också i kyrkan. Då avses inte här den söndagliga mässan, dagens bönerytm eller ens den stora apokalypsen och Kristi återkomst utan att Svenska kyrkans organisatoriska liv är indelat i fyraårsperioder. Vart fjärde år infaller det demokratiska kyrkovalet till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. 2021 är ett sådant år, då alla förtroendevalda ska omprövas. De många grupperingarna, varav flertalet är partipolitiska, ska utsättas för folkets röst. Om nu ca 15 procent av kyrkans medlemmar kan kallas för folkets röst.

Med samma regelbundna fyraårsintervall oroar det låga deltagarantalet. Än en gång krävs därför en omfattande informationskampanj. Kyrkovalet måste synas, höras, informeras om, inbjudas till. Att det sedan lika regelbundet leder till att ännu fler utträder är en oönskad bieffekt, vilken man får bortse från. Kyrkovalsår är ju även utträdesår. Varför rösta när jag ändå inte bryr mig? Varför vara med i Svenska kyrkan, när jag ändå varken tror eller deltar i några aktiviteter? Så tänker många och drar sina slutsatser.

Självklart måste detta motverkas. Det gångna kyrkomötet fick därför en presentation av hur valkampanjen ska drivas. Det var imponerande och idéerna flödade. Informationsmaterial planeras, strategier skissas och kyrkans profil ska framhävas.

Om kyrkans främsta profilperson, Herren Jesus Kristus, sades dock ingenting. Kanske är Han inte särskilt intressant i sammanhanget. Inte heller nämndes gudstjänstlivet, psalmskatten eller de traditioner som burit genom seklerna, utan kyrkan behöver ett nytt och oväntat ansikte, en omprofilering, en fokusering på något nytt och annorlunda.

Ambitionen är att


Skriv ut




Provprenumeration / gåvoprenumeration
ett halvår för 225 kr
BankGiro 5822-9196
.
SPT

Svensk Pastoraltidskrift
vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Logo5spt
_______________________
Svensk Pastoraltidskrift - Kyrkligt forum
Ansvarig utgivare:   Berth Löndahl
Webmaster:   Anders Brogren
Redaktion:   Anders, Markus, Bo, Markus, Maria, Berth, Bertil, Kjell, Tom