Si Phan Don, de fyra tusen öarna

Si Phan Don och de två huvudöarna Don Det och Don Khon var okända för de flesta för tio år sedan och det är bara under senaste fem åren som resenärerna tagit sig hit på allvar. När det drogstinna livet i Vang Vieng stängdes, hittade snart de yngre av backpackers hit. Prisnivån och klassen på hotell och barer låg på deras nivå. Don Det är partyön och visst konsumeras det en del droger, men inget som är i närheten av det vilda och depraverade livet i Vang Vieng.

Don Det kommer inte att utvecklas till ett nytt drogrelaterat tillhåll för västerländska backpackers. Man ser redan hur klassen på hotell, barer och aktiviteter höjs och med det även priserna. Både enskilda företagare och de kedjor som etablerar turistverksamhet här, jobbar på att höja statusen på området och med att locka turister som har större plånböcker än backpackers. Öarna erbjuder också möjligheter att avnjuta denna del av landet i ett tempo som är laid back utan krav på speed från kickar och piller.

Jag och Catharina tog en stilla promenad runt hela Don Det. Stilla på det sättet att vi gick lite långsamt i värmen. Vi mötte såväl grisar som höns och vattenbufflar längs stigen. Och vi trängdes även med flera mopeder som några trötta turister for fram med istället för att gå eller cykla. Dessutom gick vi förbi bensinstationen!

Halvvägs runt ön kom vi till bron över till grannön Don Khon. På andra sidan fann vi en liten utställning med ett rostigt gammalt franskt ånglok som dragit vagnar över de båda öarna. Den bastanta bron som vi gått över visade sig vara en gammal järnvägsbro och den fina vägbanken som går tvärs över Don Det är den gamla banvallen. Det fanns mängder med intressant historia här.

När fransmännen koloniserade Indokina försökte de frakta varor, personer och meddelanden längs Mekong till och från Kina. Detta var omöjligt på grund av vattenfallen vid Si Phan Don. Dock ligger Don Khon och Don Det mitt i vattenfallet. Så fransmännen byggde en lastramp på södra Don Khon och en på norra Don Det och drog en järnväg däremellan inklusive bron mellan öarna. Den mystiska betongkonstruktionen som mötte oss när vi kom till Don Det första gången visade sig vara den norra lastningsplatsen och senare såg vi även den omotiverade betongkonstruktionen på Don Khons sydspets som också fortfarande står kvar. Fransmännen fick dock aldrig någon fart på handeln och transporterna den här vägen.

Efter en vätskepaus på en restaurang vid bron upptäckte jag att de infört trängselskatt vid bron. Alla cyklar och mopeder som åkte över bron fick betala motsvarande fem kronor för att passera. De flesta gjorde detta utan knot men en grupp tyska turister fann det för gott att ha en djup diskussion om huruvida de skulle avstå från att fara över bron på grund av den ohemula kostnaden.

Ibland blir man utvisad direkt. Gossarna ansåg att deras snart 60-årige far och hans dåliga rygg inte skulle klara en dags kajaktur runt Si Phan Don. (Det är min absoluta uppfattning att min ortoped delar sönernas uppfattning, tyvärr.) Så det fick bli olika färdmedel för de olika åldersgrupperna. Jag och hustrun bokades i en tuctuc vars chaufför tog hand om oss hela dagen. Vad min ortoped tycker om det låter jag vara osagt. Grabbarna klev ner i var sin kajak och försvann nedströms.

Vårt första stopp var att titta på floddelfiner. Vi for först på landsvägen för att sedan svänga av in på en grusväg. Efter ett antal skumpiga kilometer kom vi fram till floden. Där fanns en liten kiosk och några longtailbåtar, men vi var de enda turisterna just då. En båtförare tog oss ut på floden och efter en stund stängde han av motorn och vi drev lite sakta med strömmen. Ganska snabbt fick vi syn på två delfiner som hoppade och rörde sig i ytan. Dessa floddelfiner dyker endast korta stunder och när de andas rör de sig bara precis i ytan så man ser oftast inte så mycket av dem. Vi hade dock turen att få ett par kort på dem.

Sammanlagt tror vi att vi såg fem olika individer den dagen. Detta är en hemsk upplevelse med tanke på att det uppskattas att det endast finns cirka 140 levande individer kvar i Mekongfloden.

Sedan for vi till det stora vattenfallet som laotsierna mäter till världens största eller i alla fall bredaste vattenfall. Detta är en sanning med modifikation eftersom de båda öarna Don Det och Don Khon ligger mitt i fallet och tas med i mätningen. Fallen mäts också på andra sätt också för att bli störst i Asien till exempel. Infarten till parken runt fallen var ofantligt nersmutsad och vid själva entrén möttes vi av en svårförklarad trädstam i ett tempel. Det visade sig så småningom att trädet varit heligt och stått mitt i vattenfallet. När det föll släpades stammen till ett tempel där det nu tillbeds.

Området precis kring fallet var välordnat för turister. Det fanns en marknad med allt, även två stycken AA-batterier som krävdes till vår kamera. Elbilar, givetvis, körde oss ner till fallen. Det var inte många turister där, men alla skulle ta bilder av fallen och selfies i alla upptänkliga vinklar. Utsiktsplatserna hade alltså kö, så trots Catharinas motvilja klättrade vi ner mot floden och fallen.