Första steget på resan hem

I morgonsolen flockades ett stort antal turister för att ta sig från Don Det till fastlandet och sedan vidare till sina respektive mål. Vi hade bokat båt och sedan buss vidare till Champasak. Trots det stora antalet personer som ville få plats i båtarna uppstod inga svårigheter utan alla tog det lugnt och under viss oordning fick alla till slut plats. Mest störande var de som trodde sig bokat VIP-plats och behandling efter det. Eftersom det inte fanns vare sig VIP-platser eller möjlighet att ges särskilda förmåner i köandet, smälte de kraven från dessa resenärer i takt med att solen steg upp.

Det fanns inte bussplatser till alla och den ansvarige vid busstationen hade ett besvärande uttryck i ansiktet samtidigt som han kedjerökte. Det kändes bra att vi redan löst biljett till vårt resmål. Efter en stunds palaver blev vi anvisade en minibuss som skulle ta oss till Champasak. Som tur var gick jag ut och kontrollerade så att vårt bagage var ombord på vår buss. Catharinas väska var på väg ombord på en annan buss innan jag fick lastpersonalen på riktiga tankar.

Vi klev av i en vägkorsning i en by och vandrade ner till Mekongfloden där en båt tog oss över till Champasak. Efter att vi snabbt installerat oss på vårt hotell hyrde vi med hjälp av personalen cyklar för att ta oss till khmertemplet Vat Phou, som numer även är ett Buddisttempel. Cyklarna levererades till oss på hotellet, riktigt bra service.

Under Khmerrikets tid var templet helgat åt Shiva, en av de äldsta och högsta gudomarna inom hinduismen. Khmerfolket var också de som till stora delar byggde det tempelkomplex som ruinerna på platsen vittnar om. De äldsta delarna som finns på platsen idag härstammar dock från 1000- till 1200-talet. År 2001 utsågs Vat Phou till världsarv av Unesco.

När vi cyklade tillbaka mot hotellet föll mörkret snabbt och det var nog inte så lite oansvarigt att ta oss fram på cyklar utan reflexer och lampor så sent.

Efter frukost nästa morgon promenerade vi upp och ner längs huvudgatan och beskådade allt ifrån ruckel till villor i fransk kolonial stil. Det är inte helt lätt att föreställa sig att staden var ett kungligt tillhåll tills för ungefär 30 år sedan. Numer är den kungliga glansen helt borta. Vi tittade på fontänen mitt i gatan som numer inte sprutar något vatten, men har en gatlykta placerad mitt i. Och så beskådade vi statusen på restaurangen där vi på kvällen före intagit en Gin & tonic. Det såg bättre ut där inne på kvällen än som en byggarbetsplats i dagsljus.

Med hjälp av kartor och gps fann vi sedan det som skulle blivit en kunglig villa i Champasak. Betongskelettet står kvar med väggar, golv, trappor, några räcken och några dörrar. Undervåningen och entrén beboddes av kor och kalvar men de var inte så förtjusta i trappor utan höll sig på bottenvåningen. Ruiner är alltid fascinerande och moderna sådana har alltid något tragiskt över sig som det är svårt att sätta ord till. Precis som resterna av Bokor i Kambodja.

Vårt sista uppdrag var att hitta en skola där vi kunde lämna alla de pennor som vi tagit med oss hemifrån. Vi fann en skola och lämnade över pennorna till en lärare eftersom barnen var hemma och åt lunch.

Vårt utmärkta hotell ordnade en bil med chaufför som tog oss till gränsen. Området i ingenmansland mellan Laos och Thailand är ett skattebefriat handelsområde och innehåller även ett casino.

Efter en utdragen och riktigt viktig familjediskussion om behovet av att shoppa delades vi upp i mindre grupper. Jag och sönerna återförenades i en taxfreebutik där de hittat ett ställ med skotsk whiskey för 6 USD per flaska om 70 cl. Jag läste etiketten så noga som möjligt och därefter köpte vi fyra flaskor. När vi något senare tagit oss fram till vårt hotell på en thailändska sidan provsmakade jag nyfiket drycken. Den var en helt godkänd blended skotsk whiskey. Ibland kan man göra fynd även på fyndmarknader.

Via Thailand

Vi gick in i Thailand med all vår packning för att ta oss till staden Ubon, varifrån vi skulle flyga inrikes till Bangkok. Vi traskade länge och undrade lite till mans om vi skulle få gå in till staden. Då dök en man upp med en fågelbur i handen och frågade om vi skulle in till staden. Trots att han uppenbarligen var på väg någon annanstans ledde han oss snabbt till en busstation, som han tydligen åtminstone till viss del skötte, och såg till att vi kom iväg mot staden.

Efter sedvanligt palaver med rum med dubbelsäng respektive twin bed, fann vi oss ätande en utmärkt måltid på en vietnamesisk restaurang med personal som pratade kinesiska. Hotellets skyttel tog oss till flygplatsen och så var vi i Bangkok. Väl där packade vi in vårt bagage på förvaring på flygplatsen och tog tåget in till centrum.

Efter en runda på marknaden HBK fick vi en stunds lugn på St Regis hotell. Christoffer har tillbringat en del dagar där och även uppträtt med Gosskören på hotellet. Han blev igenkänd av personalen i baren vilket säkert ökade på vår känsla av välbefinnande.

Själv skådade jag ut från terrassen och ner på den galoppbana med tillhörande golfbana med några korthål som låg där. Mitt i en stad där markpriserna måste vara astronomiska ligger denna gröna yta till synes omotiverat. Omotiverat tills dess att man får reda på att galoppbanan och golfbanan tillhör den thailändska militären. Och vem skall övertyga militären i Thailand att denna icke exploaterade yta nog används bättre för husbyggnad, jämfört med rekreation för ett ringa antal höga militärer. Korruption är ett svårt problem och inte alltid så lätt att se, speciellt om man skall se den när man ser sig själv i spegeln.

Beijing igen

Via nattflyg kom vi åter till Beijing. Vårt hotell låg bredvid järnvägsstationen och med tåg tog vi oss till Sommarplatset. Där vandrade vi runt och blev imponerade och undrade vad som hänt i världen om kineserna moderniserat sin armé istället för att lägga pengarna på att bygga upp det igen när britterna på rent djävulskap bränt ner det.

Kontrasten i temperatur till södra Laos var mycket påtaglig. Det var väldigt kallt i Beijing och isen låg tjock på sjö och dammar vid Sommarpalatset. Vi konstaterade att vi frös, att smoggen var tillbaka och att vi varit på turné ganska länge.

Sedan tog vi oss till det hysteriska Silk Market där jag och Catharina köpte en ny kamera och diverse pikéer som redan försvunnit, jag tror de hamnade i sönernas packning. Slutligen slösade jag en hel del tid på att leta efter ett särskilt bankkontor för att kunna betala det vi var skyldiga Eric från turen runt i Yunnan. Men inga bankomater ville fungera för insättning via något av mina bank- och kreditkort. Fantastiskt att han gav oss förtroendet att betala det sista på hans räkning vid ett senare tillfälle.

Christoffer försvann i kvällningen för att besöka sina hemtrakter från det året då han bodde i Beijing.